”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.
Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.
För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.
Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.
Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.
Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.
Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.
Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.
Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?
Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och
Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.
Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.
Drömde en bisarr och lite ångestfylld dröm i natt. Den utspelade sig på jobbet i Böle. En okänd mördare jagade mig genom Yles gångar och källarkorridorer, beväpnad med ett armborst.
I ett desperat försök att komma undan mördaren som ville plantera en pil i min rygg, tog jag skydd i ett av de otaliga rummen som kantar källargångarna under Bölekomplexet.
Där möttes jag av en obekant tekniker som konstaterade att ”här borde du inte vara, hur kom du in här?”
Det visade sig vara ett kontrollrum för ett hemligt tidsreseprogram som har sin tekniska central i Yles källare. Via centralen ledde portar till fem olika tidpunkter i jordens historia.
Jag berättade åt teknikern att en mördare med armborst jagade mig. Han sade att han egentligen inte var tillåten att göra så, men han tyckte synd om mig så han lät mig fly genom en av de fem portarna.
Frågan var bara att vilken? Han lät mig ta en titt genom dörrarna och välja en tid dit jag ville fly. Jag minns inte vad som fanns bakom tre av dörrarna, men en av dem ledde till en regnskog under krita-perioden, för 90 miljoner år sedan.
Jag minns exakt hur det såg ut där när jag öppnade porten och kikade ut. Det påminde precis om en regnskog som jag besökte i våras, under vår resa till Australien. Väster om Melbourne, invid Great Ocean Road. Se bilden högst upp i inlägget.
Fast i skogen i min dröm flög det pteranodonödlor omkring mellan träden, deras trumpetande, sorgsna läten ljöd genom skogen. Några av dem satt på en tjock gren i ett högt eukalyptusträd (jag har ingen aning om pteranodon, den bevingade skräcködlan, ens satt i träd på riktigt).
De tittade på mig och sedan på varandra.
Då blev jag skraj och drog igen dörren med en smäll. ”Nej, dit vill jag inte bege mig” sade jag åt tidsteknikern.
I det skedet bultade det på dörren. Jag insåg att det var mördaren med armborstet som hade kommit ikapp mig. Så jag fick lov att välja en dörr mer eller mindre på måfå. Det stod ett datum på den:
18.9 2017
Jag tackade teknikern och slet upp dörren och dök igenom den precis som en armborstpil visslade förbi mitt öra och dörren smällde fast bakom mig.
Av alla saker som man kan förneka är en kategori fem-orkan bland de svårare att ignorera.
Dårhögerns motorkäft Rush Limbaugh fick erfara det här helt nyligen. Den fradgatuggande radiopopulisten spräckte nästan en åder i pannan tidigare när han gick på om hur orkanen Irma är fake news, en liberal vänsterkonspiration och alarmistpropaganda.
Nå, snabbspola bandet framåt ett par dagar och samma Limbaugh meddelar sina lyssnare att han dessvärre inte kan sända fredagens program som planerat, för han måste utrymma studion i Palm Beach, Florida för att – ja, ni gissar kanske varför.
Vid det här laget har Limbaugh antagligen hunnit förneka att han förnekade Irma. Det är det som är så praktiskt med den trumpska skolan av populism. Man kan förneka vad som helst. Precis vad som helst. Också det som man själv sade inför tiotals mikrofoner och kameror. Eller en stor, fet kategori fem-elefant i vardagsrummet.
Och folk går på det. ”A man hears what he wants to hear and disregards the rest”, som Paul Simon sjöng.
Det är klart, väldigt många ville säkert också tro på att orkanen Irma bara var grönvänsterns sätt att skrämma upp dem för att kunna ta deras pengar.
Det är ett tröstande och lockande budskap, en sirensång som är en del av strategin som tetomtarna från den republikanska knashögern har trugat på folk i åratal. Det är förståeligt att folk faller för det.
”Sov lugnt ni bara, någon global uppvärmning existerar inte och existerar den så är den snarare bra för oss än farlig.”
Men ju mer vrickat klimatet blir, ju fler brutala värmeböljor, extrem torka och monsterstormar som avlöser varandra, desto svårare blir den kognitiva dissonansen för folk som jämför bilden av verkligheten som de har i huvudet med den riktiga verkligheten där ute.
Problemet är att populisterna underskattade hastigheten med vilken klimatet blir galet. De förlitade sig antagligen på någon tidig syntesrapport från IPCC som drog slutsatsen att problemen inte skulle börja hopa sig på allvar förrän slutet av det innevarande seklet eller så.
Det fanns gott om tid att leva ”in denial”, liksom.
Men hur det nu skulle visa sig så fanns det inte det.
Det var som självaste 真的很爛!!!
I Kina har man fattat det här för länge sedan. Det är inte ett sammanträffande att kineserna bygger ut solkraft och annan förnybar energi för brinnande livet. Eller att de på allvar planerar att förbjuda bilar med förbränningsmotorer.
Föreställ er att man skulle överväga någonting liknande i V-åttans förlovade land, ‘Murica. Det skulle vara ett fullständigt politiskt självmord för den som ens tänkte den saken högt (kanske med undantag för Kalifornien).
Inte så i Kina. Där har regimen inget behov av att ta till populistiska pajaskonster jämnt och ständigt för att bli återvalda med fyra års mellanrum. De kan fatta de beslut som krävs också om det så innebär att stryka folket mothårs. Till en viss gräns, åtminstone.
Missförstå mig inte: den kinesiska enpartiregimen är auktoritär, lögnaktig och korrupt, den förtrycker sitt folk på otaliga vis och jag förespråkar faktiskt inte dess metoder.
Men en sak är den definitivt inte: helt bakom flötet. Även om de styrande i Peking inte nödvändigtvis har sitt folks bästa i tankarna så inser de att man måste göra någonting åt klimatuppvärmningen. För i längden kommer den att hota Pekings intressen.
Pekings pampar har nämligen inga planer på att avstå från makten inom en överskådlig framtid. Inte som Trump, som också i bästa (eller kanske snarare värsta) fall bara har ett ensiffrigt antal år kvar vid makten.
De kinesiska styrande planerar för det långa loppet. Ironiskt nog lite på samma sätt som onde kejsar Palpatine gör det, men i alla fall, for the long run.
De kinesiska makthavarna har gått till sina främsta forskare och frågat att ”är det här på riktigt” och forskarna har bekräftat att ”jo, i allra högsta grad”. ”Jaså, nå men det var som självaste ”真的很爛!!!”
Det är inte trädkrameri eller världsomfamnande hippieflummeri från den kinesiska regimens sida, det är i allra högsta grad självbevarelsedrift. De vill fortsätta att hållas vid makten också i framtiden, och för det behövs det a) en framtid och b) ett folk att regera över. Kineserna är, om inte annat, pragmatiker.
”Må dina barn leva i en intressant tidsålder”, så lyder en gammal kinesisk förbannelse.
AH HAA! FAKE NEWS! I verkligheten sägs citatet härröra från den brittiske 1800-talspolitikern Joseph Chamberlain. Den verkliga kinesiska ”förbannelsen” lyder ”寧為太平犬，莫做亂離人” eller ungefär: ”bättre att vara en hund under en fridull tidsålder än en människa under en krigisk sådan.”
Fast Donald Trump skulle ju säkert hävda att det var han som sade det.
Borde vi tala öppet om kärnvapen och risken för kärnvapenkrig, eller borde vi tiga om saken eftersom ämnet kan vara ångestframkallande för vissa? Senast i dag satt till exempel jag i studion och talade om Nordkoreas kärnvapen och risken för att vapenskramlet mellan USA och N-korea hettar upp till en regelrätt termonukleär kraftmätning.
Klart vi borde tala om kärnvapen! Att inte tala om obehagliga, skrämmande saker skapar en aura av mystik kring dem och gör dem ännu mer skrämmande. Bättre då att lyfta fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Berätta att det här är läget, det här kan hända, men att det är långt ifrån självklart att det händer!
Speciellt om så många som möjligt säger till på skarpen: Nej! Vi tillåter inte att det här händer!
Kärnvapen är inte någon sorts sagoväsen med en egen vilja, de är inte som Tolkiens härskarring. De är vanliga föremål, passiva vapen, onekligen oerhört farliga sådana, som hanteras av vanliga människor. Människor med barn, familjer, vanliga liv. Också politikerna som bestämmer om vapnen är vanliga människor.
Och de här människorna behöver höra en så stor kör av röster som möjligt som säger samma sak: nej, ni ska inte ens tänka på att använda de där sakerna.
Det var så stormakterna på 80-talet kom till slutsatsen att den här charaden har gått långt nog, och blåste av kärnvapenracet. Inte för att Frodo kastade plutoniumringen i en krater, utan för att kören av vanliga människors röster blev hög nog för att de som satt med fingret på knapparna inte kunde undvika att höra den.
Den sade: ”Ni är fanimej inte kloka! Lägg bort de där sakerna, fattar ni vad de gör?”
Jag var tonåring under det Kalla krigets slutskede, jag är en av de där som ”grew up tall and proud / in the shadow of the Mushroom cloud” som Queen sjunger om. Inte en dag gick utan att vi tänkte på det där jäkla molnet och dess långa skugga.
Så trötta blev vi på att tänka på hela saken att vi lät saken falla i glömska, mer eller mindre, sen då det hela var över. Kalla kriget alltså. Sedan talade ingen om saken på tjugo år eller så.
Ironiskt nog var det då som det blev farligt igen, när folk började glömma. För kärnvapnen försvann ingenstans. USA och Ryssland har fortfarande tusentals kärnstridsspetsar, mer än nog för att förinta oss alla flera gånger om.
Absurt är ju vad det är. Och det behöver sägas. Det är inte pacifism, det är sunt förnuft. Kärnvapnen var aldrig menade att användas. ”When two tribes go to war / one is all that you can score.” Den som använder dem har förlorat redan medan den interkontinentala ballistiska missilen ännu är i luften.
Det här behöver sägas. Om och om igen. Tills någon lyssnar, och innan Bono börjar tala om det för då är det för sent. ”Nej! Lägg av nu. Lägg bort de där sakerna. Vi är inte rädda för dem, vi är rädda för er, för ni har fler lösa skruvar än K-rauta om ni ens tänker på att använda dem. Skärp er!”
Fredgskvällen bjöd på en färgsprakande solnedgång med horisonten glödande i varmt djuröda nyanser. Ändå, när man ser på alla bilder som delades på Facebook så var det en betydligt kyligare, mer blå- och lilaaktig himmel som folk hade förevigat. Vad beror det på?
Nå det beror ju förstås på att våra kameror, då de är inställda på helautomatik och får bestämma vitbalansen själva, så tänker de ”här måste det vara något fel, så där rött är ingenting, bäst att jag skruvar upp det blåa.”
De är inställda enligt det som uppfattas som normalt: en genomsnittlig eftermiddag i Tokyo med blå himmel, eller någonting ditåt. Och sedan när de ställs inför en nordisk solnedgång i september så blir det inte riktigt sådär varmt och rött på bilden som när vi såg det med egna ögon.
Ta nu min egen Nikon till exempel. Så här tyckte den att solnedgången borde se ut:
Här är vitbalansen ställd på 2650 Kelvin. Kalla mig galen, men så här blå var solnedgången definitivt inte! Den var betydligt rödare än så här.
Vi ska se vad Lightroom, bildbehandlingsprogrammet som jag använder, tycker om kvällsskyn och hur den borde se ut. Så här:
Skillnaden är inte hårresande stor precis. Lightroom tolkade bildens vitbalans som lite varmare än kameran, 3250 Kelvin. Men fortfarande betydligt blåare än jag såg den solnedgången.
Hur såg jag den då? Nå så här:
Det här är exakt samma bild, men med vitbalansen ställd på 8500 för att behålla den varma röda glöden som automatiken ville färga kyligt blå. Det här är på riktigt så som mitt mänskliga öga såg den. Den var absurt, nästan komiskt glödande röd. Så som den bara är här på våra breddgrader så här års.
Och jag vågar påstå att det här är närmare hur också ni såg solnedgången än hur både min kameras och mitt bildbehandlingsprograms automatik tolkade den.
Jag fotar för övrigt alla mina bilder i RAW, så att jag ska kunna korrigera bland annat färgtemperaturen efteråt, när kameran har varit ute och cyklat.
Fotar man i jpeg så får man mer eller mindre nöja sig med den färgtemperatur som kameran har valt åt en, för den ”låser” färgtemperaturen och alla de andra värdena när den ”framkallar” jpeg-filen åt en.
Ändå tycks folk anse att en jpeg är närmare ”sanningen”, den är ”äkta” i motsats till en bild som är behandlad till exempel i Lightroom eller Photoshop, den är ”photoshoppad”.
Vaddå, bara för att jag själv fattar beslutet om till exempel färgtemperaturen, i stället för kamerans algoritm, som bevisligen är väldigt lätt att lura och som inte har någon aning om vad som är viktigt i bildens motiv.
Who you gonna believe? Ditt eget öga eller algoritmen i din iphone, din Canon eller Nikon eller vad du än plåtar med?
Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.
Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.
Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.
Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.
Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.
Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.
Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”
Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.
Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.
I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.
Så gott som lika med noll, men inte riktigt.
En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.
Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.
Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.
Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.
Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.
Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.
Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.
Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?
Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.
Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.
Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.
Och det besvarar dessutom den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.
Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.
Struntprat, säger kritikerna.
Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.
Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.
Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.
Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.
Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.
Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.
Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.
Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.
Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.
Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.
Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?
Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.
Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.
Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).
Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?
Äh.
Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.
Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.
Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.
Konsten att flyga 