Så var stugsäsongen då slutgiltigt klappad och klar för den här gången. Kolholmen tillönskades en angenäm vintersömn och båten drogs på trailer till sin vinterförvaring i ett hörn på mammas gård i Grankulla.
Det var onekligen en bisarr upplevelse att packa bilen för en tur till stugan när snön stod en upp till akilleshälarna. Men då man närmade sig skärgården tog snön snabbt slut. Holmarna sydöst om Orslandet var fullkomligt snöfria.
Och nu ska klockan då vridas bakåt med en timme. Eller faktum är ju att vi kanske har en klocka, den i mikrovågsugnen, som fysiskt behöver vridas. Resten är så smarta att de ställer sig själva. Så någon övermäktig ansträngning är det inte.
Och som rubriken avslöjade så hör jag till de där som inte har någonting emot att justera klockan till sommartid och tillbaka till normaltid. Tvärtom, jag tycker det är trevligt.
Om vårarna markerar det vårens ankomst på ett behagligt och konkret sätt. Det blir lite mer ”officiellt” när man har vridit klockan framåt för att möta sommaren.
Och om somrarna ger det den där ena extra ljusa timmen efter jobbet. Det märks förstås mest på för- och sensommaren, men jag märker det: solen går ned klockan nio i stället för klockan åtta, vilket den skulle göra om vi hade normaltid året om.
Om höstarna får man sedan casha in timmen som man lånade åt sommaren. Man får sova en timme extra just då när man behöver det som mest. Jag är alltid som mest stressad på jobbet just kring den här tiden och lider ofta av sömnbrist.
Och då kommer den där extra sovtimmen som en skänk från ovan. Man får njuta av den några morgnar i följd, dessutom, medan den inre klockan justerar om sig.
Jag tänker inte alls ge mig in på någon desto djupare vetenskaplig analys med faktiska för- och nackdelar med sommar/normaltiden. Det finns så klart argument för att avskaffa den här rutinen.
Men jag misstänker att en stor del av nackdelarna kommer sig av att folk upplever det hela som jobbigt och så går de omkring och är småförbannade, kanske till den grad att de får en hjärtattack eller någonting.
En stor del av besvären kring sommartiden har helt enkelt att göra med att vi tycker så väldigt mycket om att vara kränkta numera. Och här har vi ju en riktigt saftig biff av kränk att sätta tänderna i.
Visst, då barnen är små kan det ju vara lite extra stökigt när de ska hitta den nya sovrytmen. Men jag minns ärligt talat aldrig att det skulle ha varit några desto större problem hos oss ens med barnen.
Och nu får ju också de sova en timme extra och kanske känns en måndagsmorgon, den inkommande, lite mindre jobbig i höstmörkret. Alltid någonting, om man frågar mig.
Fast ingen har ju frågat mig om det här. Men jag säger det ändå. För det här är min blogg, inte din. Skriv ett eget klagoinlägg där du bashar sommartiden om du vill.
Jag för min del är en stolt klockvridare och kommer att sakna den rutinen då nejsägarna slutligen får sin vilja igenom. Det brukar de oftast få till slut.
Skärgårdens förbindelsebåtar? På allvar, Wahlroos? Av alla hundvalpar som man kan sparka i världen så valde han att sparka just den?
Hur många av oss brukar vakna om morgnarna och tänka att ”om de förbannade skäriborna bara blev av med sin eländiga kostnadsfria förbindelsebåtstrafik så skulle nog världen vara en betydligt bättre plats!”
Nå inte värst många, främst de vars namn börjar på B och slutar på jörn Wahlroos. De där som tittar på Stormskärs Maja och skrattar så magen hoppar när Janne får väderkvarnsvingen i huvet.
Jag upprepar, skärgårdens förbindelsebåtar? Hur i hela helsefyr tänkte mannen där? ”De bekväma skäridjävlarna kan väl köpa Targa 46:or som hederligt folk!”
”Let them åka Nauticat he says, just like Marie Antoinette”
Och hur kan det komma sig att han hade någonting kvar i blåsan att stänka på förbindelsebåtarna, när han alldeles nyss hade lättat på den mot grundlagen i en halvtimme?
På riktigt, vad tusan hände? I min barndom svor de mest übermörkblåa brukspatronerna och högerhökarna med bägge händer på grundlagen.
(Okej då, kanske främst för att den var allt som stod i vägen för Kekkonens ambitioner att utropa sig till kejsare, men i alla fall.)
Den tidens yttersta parti på högerkanten hette POP (Perustuslaillinen oikeistopuolue, konstitutionella högerpartiet). Georg C. Ehrnrooth, you know.
Nu spottar Wahlroos på grundlagen som om den vore inledningsspåret på Agit Props Greatest Hits och kallar grundlagsutskottet vänstervridet.
Kan den mannen bli mer av en karikatyr av sig själv?
Då och då när jag kanalsurfar händer det att jag halkar in på den kristna TV-kanalen Alfa TV. Sedan harmar det något ofantligt resten av kvällen och handen famlar efter blodtrycksmedicinen.
Inte för att jag skulle ha någonting direkt emot kristna program, men den här kanalen sysslar inte med kristendom, den sysslar med ren och skär mobbning.
Alfa TV har köpt in en serie av den nyzeeländskfödde, numera amerikaniserade ärkepropellerhatten Ray Comfort. Och honom ger kanalen full och obegränsad muntur åt på söndagskvällar under bästa programtid.
Comfort är en sällsynt motbjudande, fanatisk och urspårad typ till och med mätt enligt amerikanskt evangeliskt TV-predikantsmått. Och det är inte att säga lite.
Till hans specialiteter hör är att släpa förvirrade och lite enkelspåriga tonåringar framför kameran, och stämpla dem som ”hårdföra ateister” eller ”ondskefulla evolutionstroende”.
Sedan attackerar han dem med sin mest skoningslösa gestapo-revolver-intervjuteknik. Han slår ned på dem som en tio tons trave Biblar från ovan. De stackars kidsen vet inte vad som träffade dem.
Frågorna är ledande, avsiktligt missvisande, lögnaktiga, groteska tolkningar av riktig ateism och evolutionslära. En djävulsk karikatyr av journalistik. Joseph Göbbels skulle ha varit stolt.
När Ray Comfort är klar med de här stackars unga tjejerna och grabbarna så är de så bortkollrade att de inte vet vilken veckodag det är. De vet bara att de är hopplösa syndare och att de är på väg till helvetet med enkel biljett.
För att de har syndat.
För att de har onanerat.
För att de har varit uppkäftiga mot sina föräldrar.
För att de har snattat.
Men framför allt för att de är gudlösa och vidriga ateister, evolutionister och sannolikt abortförespråkare också!
Men nu hade ni minsann tur, kids, för lyckligtvis har farbror Ray en direktlinje till Gud, som han också annars råkar vara ganska god kompis med…
Nå, resten anar ni. Sedan bankar Ray sig för bröstet som den värsta alfa-gorillahanne som nyss har slitit huvudena av sina fiender från grannskogens flock och bajsat i halshålen på dem.
Och det här är alltså den sorts kristna livssyn som Alfa-TV vill förmedla åt de finländska TV-tittarna?
Då när de inte gör inställsamma och lismande ”presidentvalsintervjuer” med Laura Huhtasaari eller Paavo Väyrynen. Vem är denna ”dosentti” som gör de intervjuerna?
Nej, jag följer inte medvetet och systematiskt med de här programmen, jag bara halkar in på dem av misstag då och då när jag kanalsurfar.
En gång tittade jag faktiskt avsiktligt på ett program som de sände, en söndagsförmiddag då absolut ingenting vettigare fanns att göra. Det var tractorpulling som någon på kanalen tycks ha en stor, fet förkärlek för.
Den känslan, vet ni, då traktorn som vann hette ”Devil’s Power” och referenten inte riktigt visste hur han skulle lägga sina ord.
Att vara sjuk är inte uteslutande en dålig sak, vilket jag har upptäckt under det gångna året, eller sedan i fjol våras.
Det tvingar en att sakta ned. Fundera lite extra på saker och ting.
Ett sådant existentiellt grubbleri som jag har haft på gång är det här med vilken min roll är i det Stora Helat, var min plats är. Har jag rätt fokus, är jag där som jag behöver vara.
Är jag för upptagen med att stirra på detaljer? Går jag för mycket omkring med förstoringsglaset när jag borde försöka se den stora bilden?
Eller tvärtom, har jag zoomat ut på tok för mycket? Är jag så upptagen med att blicka ut över de stora vidderna att jag missar det väsentliga som händer mitt under min näsa?
Och så funderar jag faktiskt också på huruvida jag spelar någon roll i ett större spel, ett vars existens jag kanske inte alls är medveten om. Jag kommer till det strax.
Först, låt mig förklara hur jag uppfattar det viktiga i att zooma rätt.
Man kan säga att världen vi lever i inte ens existerar om vi zoomar för mycket eller för lite.
Zoomar vi in på tok för mycket, ned till atomnivån och under den, så upphör vi i princip att existera. Materian som våra kroppar består av är så gott som helt och hållet tom.
Vi är flyktigare än morgondimman. Vi finns på riktigt nästan inte alls. Det här är inte filosofi, det är ett hårt naturvetenskapligt faktum.
Om man klämde ut det tomma ur alla atomer i alla människokroppar i världen så skulle man bli kvar med en mängd materia som är stor som en sockerbit, ungefär.
Tänk på det så här: vi blåser upp en atom till storleken av Globen i Stockholm. Atomkärnan finns i mitten, elektronerna svischar runt där som taket är.
Då är atomkärnan stor ungefär som en fluga. Och atomkärnan, med de positivt laddade protonerna och neutrala neutronerna, är alltså stället där så gott som all massa i atomen bor.
Allt annat är tomhet.
Eftersom elektronerna i all materia som vi och vår omgivning består av är negativt laddade så betyder det här också att ingenting egentligen rör vid någonting annat. Utom då det sker genom kemiska bindningar.
Men du och din älskade, du och dina barn, ni har på riktigt aldrig rört vid varandra (utom kvinnan som har varit fysiskt ”ett” med sina barn då de var i magen).
Inte ens ett par som har varit gifta i sextio år eller mer har någonsin på riktigt rört vid varandra eftersom atomerna i deras kroppar har skal av negativt laddade elektroner. De stöter ifrån varandra.
Det må kännas som att krama en annan människa, vi känner värmen och vi hör hjärtslagen, men där är alltid en pyttepytteliten distans av tomhet mellan oss.
Samma sak med dig och stolen som du sitter på just nu, du rör inte egentligen vid den. Du svävar en bråkdels bråkdels bråkdels millimeter ovanför den.
Det är bara din hjärna som får det att verka som om du rör vid andra människor och vid olika föremål. I verkligheten gör du det inte.
Men allt det här är egentligen helt akademiskt för om vi zoomar tillbaka ut så mycket att vi kan ignorera de kvantmekaniska konstigheterna som styr verkligheten på atomnivå så existerar vi ju i allra högsta grad. Åtminstone i praktiken.
Men sedan finns ju risken att vi zoomar ut för mycket. Då förlorar också våra vardagliga termer sin relevans. Helheterna som vi och vår värld utgör försvinner ur sikte.
Zooma ut för mycket från stället där du sitter just nu och till slut ser du bara en fjärran blekblå prick mot en stjärnströdd bakgrund.
Zooma ut ytterligare så ser du en galax av stjärnor. En av dem är vår sol.
Zooma ut ytterligare så ser du en hop av galaxer. En av dem är vår Vintergata.
Zooma ut ytterligare så ser du ett superkluster av galaxer.
Fortsätt zooma ut och du ser Laniakea. Det största som finns.
Fortsätt zooma ut och… ja, vad sedan? Bubblan som vårt universum utgör i det stora multiversum, där otaliga bubbel-universa svävar omkring?
Allt det här som kommer efter Laniakea är mycket hypotetiskt, men okej då. Vem vet.
Men poängen här är hur som helst att om vi zoomar ut för mycket så försvinner också det väsentliga ur sikte. Det som betyder någonting för våra liv. Det som är relevant.
Men man kunde ju argumentera, om man var religiöst lagd, till exempel, att vi kan vara delar av någonting större, och då menar jag någonting meningsfullt, även om vi inte uppfattar det från vårt perspektiv.
Lite som de enskilda pixlarna i skärmen som du tittar på just nu, till exempel.
Pixlarna i skärmen på min Iphone 6S till exempel, de är 1334 gånger 750 till antalet, inalles en miljon fem hundra individuella pixlar som tillsammans skapar det som min hjärna uppfattar som en sammanhängande bild.
Säg nu att jag tittar på en bild av en hundvalp till exempel.
Pixel nummer 219 från vänster, 84 nedifrån, den kan ju till exempel inte veta att den är en del av ett större mönster som bildar skepnaden av en hundvalp i hjärnan på människan som håller i skärmen.
Den vet inte ens vad ”skärmen” är. Eller en ”människa”.
Den är bara röd, grön eller blå, beroende på vad grafikprocessorn i telefonen har fått som uppdrag att avbilda just då.
Tänk om också jag är en del av ett större mönster som jag inte ens uppfattar. Men att det jag gör ändå påverkar världen i stort, om man zoomar ut tillräckligt mycket.
Man behöver inte ens vara religiös för att inse att det är så här. Världen som den är just nu är ju en summa av färgen på alla oss individuella pixlar. Om det så gäller politiken, ekonomin eller klimatet.
Det är fullt möjligt att utgöra en enskild pixel i en större bild utan att vara medveten om sin andel i det hela. De flesta av oss är det på ett eller annat sätt.
Men kan det vara så att vi dessutom utgör en del av någonting riktigt stort som till på köpet har sin egen vilja och bestämmer över alltihop? Finns det någon som pekar på skärmen?
Någon som lyssnar på våra enskilda önskemål och låter bilden skifta om vi koncentrerar oss tillräckligt och uttalar vår allra frommaste önskan till den här stora all-vetskapen?
Kan den enskilda pixeln påverka den stora bilden? Till exempel om den är rädd för hundar: den vill inte utgöra en bild av en hundvalp. Den vill vara del av en kattbild i stället.
Kan den enskilda pixeln få bilden att skifta om den bara ber om det tillräckligt innerligt?
Ni inser säkert att jag inte har något definitivt svar på den frågan. Men jag tror ju inte det, om vi säger så. Beträffande det där med om det finns någon som ”pekar på skärmen”.
Men däremot så är jag nog öppen för tanken på att lilla jag utgör en del av någonting större vars existens jag inte ens är medveten om. Kanske livets rotsystem sträcker sig vidare och djupare än vi kan föreställa oss. Det finns hypoteser om det här.
Men jag menar att det inte är värst relevant att låta det uppta för mycket av mina tankar, för precis som den enskilda lilla pixeln inte kan inverka på YouTube-kattvideon så gynnar det inte mig desto mer att fundera för mycket på vilken kosmisk wide screen som jag eventuellt är en liten pixel i.
Ännu mindre ser jag någon poäng i att hysa föreställningar om den där eventuella varelsen som eventuellt pekar på vår kollektiva skärm.
Jag skulle kanske kunna köpa tanken på en sådan varelses existens om bilden vi alla utgör tillsammans skulle vara särdeles fantastisk och harmonisk.
Men nu så har ju våra vitt skilda uppfattningar om ”pekaren” lett till att helhetsbilden är riktigt kaotisk och stundvis rent grotesk. Vår bild är rena rama flimret. Som om någon hade somnat med tv:n på.
Är det så som vi hamnade i den här villervallan?
Gud kanalsurfade sent en kväll och somnade med fjärrkontrollen på magen och tomma ölburkar på golvet bredvid länstolen?
Nä, där ser ni: det lönar sig inte att zooma för långt ut. Eller in, för den delen.
Vid närmare tanke, skippa zoomen helt och hållet. Håll dig till 50 mm, som Henri Cartier-Bresson.
Mer än så behövs inte för ett liv fullt av mästerverk. Okej då, i teorin i alla fall.
Vi är många. Vi är fler än ni människor någonsin kommer att bli. Vi finns mitt bland er.
Vi är gamla. Vi är äldre än självaste urberget som ni går på.
Vi är flyktingar från en global katastrof som era förfäder orsakade för länge, länge sedan.
Men tro inte att vi har glömt.
Vi gömmer oss i skuggorna och slår till när ni minst anar det.
Lika lite som våra förfäder anade attacken som kom smygande då, den där gången för mer än två miljarder år sedan, då era förfäder förgiftade vår planet med en dödlig gas.
Vår planet, bokstavligen. Vi hade ägt den i ensamt majestät ända sedan jordens tidigaste barndom, då dess yta knappt ens hade stelnat och svalnat. Vi dominerade den fullständigt.
Tills den där gången då några av era förfäder började mixtra med en ny form av energiproduktion – kallad fotosyntes.
Plötsligt fylldes jordens atmosfär med den dödligt giftiga gasen som ni kallar syre.
Och värre än så: oceanerna fylldes också av gasen. Världshaven där vi bodde.
Och vi dog ut i drivor. Kvävdes till döds av det färglösa, luktfria giftet. Nästan till siste man dog vi. Det var den värsta ekokatastrof som någonsin drabbat planeten. Ni människor och och era utrotningar kommer inte ens nära.
Men era fotosyntetiserande, syreproducerande förfäder lyckades inte ta livet av oss alla. En handfull av oss överlevde, genom att ta till flykten till de få återstående syrefria miljöerna. Havsbottnarnas gyttja, till exempel.
Men vi hittade ett ännu bättre gömställe där vi kunde förbli rörliga. Inuti er.
Det är vi som bor i era tarmar. Era behagligt syrefattiga inälvor.
Vi är som sagt många. I just dina tarmar finns det fler av oss än alla dina egna celler i hela din kropp.
Det är vi som producerar metanet som du släpper ur dig när du har matsmältningsbesvär. Vi har producerat metan i flera årmiljarder och vi har inte förlorat den förmågan.
Låter vi bekanta redan, människa? Är ni rädda redan? Ni borde vara det.
För någon månad sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle.fi om domedagsprofeter som förkunnar världens undergång, och då om en särskild underkategori: Nibiru- eller Planet X-troende.
Läs artikeln om ni inte är bekanta med fenomenet. I korthet handlar det hur som helst om folk som är övertygade om att det finns en planet där ute som är på kollisionskurs med jorden, eller åtminstone kommer den att passera mycket nära.
Och den kommer snart. Väldigt snart. Och när den kommer så kommer allsköns fanskap att inträffa. Apokalyptiskt fanskap.
Då jag skrev den här artikeln tittade jag i research-syfte på en hel del YouTube-videor som jag inte annars skulle titta på.
Väldigt många andra tittar tydligen hur som helst på dem. Den mest sedda av Nibiru-videorna hade mer än 25 miljoner views.
Nå i alla fall, eftersom jag satt och researchade Nibiruvideor den där ena dagen så tror algoritmen som styr YouTubes rekommendationer nu att jag på riktigt är intresserad av de där videorna. Så den rekommenderar hela tiden flera Nibiru/Planet X-videor åt mig.
Den ena mer utflippad än den nästa. Riktigt hardcore foliemössa-stuk.
I går, när jag satt ute på stugan som gräsänkling utan någonting desto mer vettigt att göra så tänkte jag av ett infall att jag ska titta på en av dem som rekommenderades just då.
Den var cirka en halvtimme lång, och den handlade naturligtvis om Nibiru som är i antågande och om tecknen i skyn som redan nu går att se om man vet vad man ska hålla utkik efter.
Rosafärgade moln till exempel. Rosafärgade moln när solen går ned. För den rosa färgen beror inte på solen, utan den rosa färgen är ett återsken från planeten Nibiru som döljer sig strax under horisonten. Och snart dyker den upp och sedan är det kokta fläsket stekt.
Men om Nibiru ligger strax under vår nordliga horisont, hur kan det komma sig att de inte ser den i Australien? Jag var nyligen där själv, jag borde ha sett den.
På allvar, är det på den här nivån?
Men samtidigt som jag satt där och facepalmade mig själv så kunde jag inte låta bli att tycka synd om den här killen som satt där och tittade på på vackra bilder av solnedgångar med rösten stigande upp i falsett av skräckblandad upphetsning varje gång en ny rosa kvällssky dök upp på skärmen.
Han tror på riktigt på det där. Han är på riktigt skiträdd, insåg jag. Damn!
I dag lyssnade jag på en annan video. Jag säger ”lyssnade” för det var en bandupptagning från ett amerikanskt talk radio-program, från cirka 2010. Temat var 2012 och apokalypsen som stod inför dörren då.
Den här gången var det hela på en lite mer avancerad vetenskaplig nivå. Killen, som lät komiskt mycket som den galna doktor Frink från the Simpsons, berättade om att Planet x inte är en planet alls, utan en brun dvärgstjärna.
Han förklarade till och med vad en brun dvärgstjärna var: en stjärna som var för liten för att fusionselden skulle kunna antändas i dess hjärta. I motsats till vår egen sol, till exempel.
Han berättade om hur den här bruna dvärgstjärnan, ”Planet X” återkommer med 3600 års mellanrum, och hur den kommer dykande upp ur mörkret från rymdens djup, långt under solsystemets ekliptikas plan.
Han var tydligt påläst, åtminstone såtillvida att han hade memorerat en mängd vetenskapliga termer, som ekliptika, plasma, koronamassutkastning, harmonisk resonans, konjunktion, polskiften, Kuiperbältet etc. etc.
För någon som inte var så värst påläst så kunde hans babblande faktiskt låta trovärdigt, insåg jag.
Till och med så trovärdigt att man inte brast ut i skratt utan fortsatte lyssna då han började tala om förhistoriska astronauter, aliens, kabbala-numerologi och det kommande maktövertagandet där FN störtar de demokratiskt valda regeringarna och inleder sin världsdiktatur.
”Kan han ha en poäng? Kan det ligga någonting verkligt bakom allt det här?”
Nej, naturligtvis gör det ju inte det. Den här killen var precis lika mycket ute och cyklade som killen från igår, han som hyperventilerade över de rosa solnedgångsmolnen.
Dessa två YouTubare var, varken mer eller mindre än psykiskt sjuka individer med svåra tvångsföreställningar.
Jag vet inte om någon fortfarande lever i tron att psykiskt sjuka människor är fradgatuggande vettvillingar som babblar osammanhängande och kastar ur sig Tourettes-liknande obsceniteter och kastar sitt eget bajs på förbipasserande.
Så är det ju inte. Psykiskt sjuka människor kan verka väldigt rationella. Deras vanföreställningar är ofta förvånansvärt väl strukturerade, väl underbyggda och till synes trovärdiga, för den som inte är insatt i ämnet som de talar om.
Men vet man ens någonting om astrofysik så inser man snabbt att den här killen med den bruna dvärgstjärnan till exempel, han bara rabblar upp ord som var för sig är vetenskapliga, men insatta i hans sammanhang så är de bara ett enda stort nonsens.
Men man inser också att han på riktigt tror på det han babblar. Inte bara det, han är på riktigt rädd. Dödsrädd.
Men framför allt: han är psykiskt i väldigt dåligt skick. Och tack vare YouTube smittar han ned vem vet hur många andra med sina tvångsföreställningar. Eller gör dem väldigt rädda och illa till mods.
På den gamla dåliga tiden skulle de här människorna ha stått på ett gathörn i Chicago eller New York – eller London eller Vasa, vad vet jag – med ett plakat av papp med texten ”SLUTET ÄR NÄRA” på. Och klart det, en del av folket skulle ha lyssnat på dem då också.
Men inte lika många som idag. Inte nära på lika många. De skulle kanske ha fått med ett tiotal eller maximalt några hundra människor i sin villfarelse. De skickligaste av dem kanske några tusen.
Men i dag är situationen en annan, just tack vare YouTube och övriga sociala media. Idag lockar de här psykiskt sjuka individerna med sig hundratals tusen, kanske miljoner, om inte till vansinnets djupaste avgrund så till en djup oro eller ångest.
Jag vågar inte ens tänka på alla oskyldiga, rädda, kanske unga och ensamma, mentalt sårbara människor som råkar komma in på de här videorna, kanske någon av deras kompisar delar dem i sitt Facebookflöde, liksom att ”hah hah, kolla den här tokstollen!”
Och så öppnar vår sårbara unga vän den här YouTube-videon och – tja. I värsta fall är det allt som behövs för att knuffa hen över stupets rand.
”Ja, och vad sen då? Vad borde vi göra? Spärra in alla foliehattar och stänga deras some-konton?”
Nej, så klart inte.
Men ärligt talat, inte vet jag vad vi ska göra åt saken. Vem ”vi” än må vara. Problemet är ju till sin rot amerikanskt, det är klart. Den som har varit i New York eller någon annan amerikansk storstad vet precis hur illa det är i det landet.
Psykiskt sjuka som här hos oss hade fått vård för länge sedan befolkar tunnelbanorna och gathörnen. Av den enkla orsaken att samhället inte bryr sig om dem. Samhället vill inte se dem. Samhället vill framför allt inte bekosta deras vård.
Så de flesta driver omkring på gatorna. Eller tar livet av sig.
En del av dem, de som fungerar tillräckligt väl, tar sig till sociala media.
Och som sagt, de kan vara nog så övertygande. De kan få nog så många efterföljare. Vad de än är rädda för. Planet X, reptilmänniskor, Illuminati, vacciner…
Men det är värt att minnas detta: de är alltså rädda. Ofta gränsande till dödsångest. Så vad man än gör ska man åtminstone inte göra narr av dem eller skriva hånfulla kommentarer till deras videor. Och man ska definitivt inte spela med i deras vanföreställningar.
Kanske det bästa man kan göra är att bara gå vidare utan att reagera. Hur hjärtlöst det än låter.
Men jag menar, vad ska jag göra? Resa till Milwaukee och knacka på hemma hos den här ena Nibiru-Billy och fråga ”kompis, kan jag hjälpa med någonting? Behöver du snacka?”
I den bästa av alla världar.
En sak vet jag däremot som man kan göra. Läsa in sig på saker och ting.
Så att man vet tillräckligt för att skilja dem som på riktigt har någonting viktigt att säga från dem som ser stjärnor som ingen annan ser.
Konsten att flyga 