Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och jag misstänker att jag är en av dem

Dags att komma med en bekännelse. En ganska betydande sådan, faktiskt, långt större än ”det var jag som åt de tre sista gröna kulorna”.

Jag är ingen särskilt bra pappa. Faktum är att jag är en usel pappa.

Det här bekänner jag inte så mycket för mina läsares som för min egen skull.

Jag trodde i något skede, efter att pojkarna föddes, att det är en övergående sak, att jag nog hittar min roll sedan bara jag får orientera mig. Bara jag blir varm i kläderna, liksom.

Men nu har det snart gått elva år sedan min äldre son föddes och det är hög tid att konstatera faktum: det går inte så bra, det här. Någonting måste göras innan det är för sent. Det är fullt möjligt att det redan är det, men jag är ändå skyldig dem en sista ansträngning. Och om inte det räcker så en ansträngning till.

Först lite bakgrund: min egen far var om möjligt ännu sämre på sitt jobb än jag. Det vill säga, han var det utan något som helst tvivel. Han var en av de där som aldrig, under inga som helst omständigheter borde ha tillåtits föröka sig. Alla är inte skapta till att bli föräldrar, och han var definitivt en av dem.

Beträffande mig själv så misstänker jag under mina mörka stunder att jag också hör till den kategorin. Inte lika entydigt, jag är kanske lite av ett gränsfall i det här avseendet.

Men oavsett om jag borde ha blivit det eller inte så nu är jag hur som helst förälder, så jag har inget val. Den som sig i leken ger, och så vidare. Jag har hoppat i den här sjön, och nu gäller det att simma eller sjunka.

I och för sig, min egen far hoppade också i den här sjön, och det gick inte heller så bra.

Snarare än att sjunka klättrade han tillbaka upp på bryggan och lämnade sin familj sprattlande i vågorna, vilket må te sig som hjärtlöst men under omständigheterna var det det enda som han kunde ha gjort, så illa däran som han var. Annars hade han bara sjunkit som en sten och dragit oss med sig.

Jag växte upp utan far, vilket säkert är en av orsakerna till att jag inte riktigt har funnit min egen roll som pappa, men i min barndom var ett liv utan honom hur som helst ett bättre alternativ än att han skulle ha stannat hemma med mamma och mig. Då hade jag sannolikt inte vuxit upp alls.

Nu är det faktiskt inte så att han inte brydde sig om mig. Det gjorde han nog, på sitt sätt. De är i en kategori helt för sig, de där som inte alls bryr sig om sina barn. Min far brydde sig nog innerst inne, även om han var usel på att visa det. Men han var bara helt enkelt för upptagen med att brottas med sina demoner.

Och så var nog hans fadersinstinkter väldigt, väldigt svaga. Han visste inte ens var och hur man skulle börja, helt enkelt. Han fattade knappast ens vad ett barn är.

Jag är betydligt mer på kartan. Och jag bryr mig definitivt om mina barn, faktum är att jag älskar dem. Jag vet att jag skulle offra mitt liv för dem, om så krävdes.

Men det är bara nivå ett, liksom. Det är fråga ett i faderskapsprovet. Svarar man inte rätt på den så kan man bara knyckla ihop pappret och gå ut, för man är underkänd direkt.

Alla kan dö för sina barn. Det är när det gäller att leva för dem som det blir svårare. Och det är här som jag får problem. Det är här som jag inte riktigt någonsin har fått ändan ur vagnen.

Det faktum att jag sitter här och skriver det här i stället för att gå och säga det här direkt till mina barn, det kanske säger någonting om var skon klämmer.

Men jag vet liksom bara inte riktigt hur jag borde vara med mina barn. Jag har aldrig riktigt lärt mig att tala till dem, att uttrycka vad det är som jag känner för dem.

Delvis handlar det om krigets långa skugga, antar jag.

Både min morfar och min farfar var i kriget. De kom bägge hem som djupt förändrade män. Ingendera av dem talade till sina barn om känslor. De kanske inte skulle ha klarat av det utan att bryta ihop totalt. Och det var inte någonting man gjorde på den tiden. Bröt ihop.

En riktig man bar sin smärta i tysthet. En riktig man bet ihop och gick vidare. ”Hanging on in quiet desperation is the English way”. Det stuket, fast på finlandssvenska.

Hur det nu än må vara med den saken så är det sådan som också jag blev. Kanske inte fullt så emotionellt distanserad som min farfar och inte lika trasig som min far, men det finns säkert där inom även mig, traumat från kriget. Eller ekot av det.

Eller är det bara sådana som vi är i det här landet? Emotionella träbockar. Krig eller inte.

Hur som helst så har jag ett problem. Jag vet inte vem jag är som far. Jag drar mig hellre ur och sätter mig i ett hörn och låter min fru, barnens mor, sköta det när det blir för svårt. Lyckligtvis för deras skull är hon väldigt bra på det här.

Men samtidigt så kanske det hade tvingat mig att lära mig snabbare och ta en aktivare del i det hela om hon inte hade varit så bra på det. Jag tycker mig ana det här då när hon inte är hemma, när jag har ensamt ansvar för barnen.

För det är inte så att jag är helt hopplös med dem. Jag ser till att de får mat i sig och kläder på sig och att de kommer i väg i tid till skolan. Jag tycker till och med att det är riktigt trevligt att sköta om dem.

Men inte ens då då är jag mer än en barnvakt, känner jag. Inte ens då lyckas jag göra den där känslomässiga kopplingen med dem. Inte ens då lyckas jag tala till dem så att de hör det som jag vill säga till dem. Att de är mina kära barn. Att jag är stolt över dem och att jag skulle vilja krama dem.

Inte ens det här med att krama dem lyckas jag med nu längre. Jag är rädd för att jag har drivit dem för långt ifrån mig redan för att ens kunna omfamna dem. Jag gör ett tafatt försök då och då men då tittar de bara lite besvärat och kanske rentav ängsligt på mig och slingrar sig loss.

Jag antar att det åtminstone delvis beror på att jag har axlat rollen som min morfar hade, min huvudsakliga manliga förebild då jag själv var barn. Han var alltid närvarande, han bodde i huset på andra sidan gården, så jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar.

Han var som sagt den där typen som inte småpratade i onödan, även om han nog kunde vara hur hjärtlig som helst och alla barnen älskade honom. Men kanske han såg det som sin uppgift att göra det som min egen pappa inte var kapabel till, det där som var prioritet ett när det kom till manligt föräldraskap på den tiden: att göra en karl av sin grabb.

Skillnaden mellan morfar och mig är i varje fall den att han hade en inre säkerhet. Han visste vad han gjorde. Åtminstone fick han det att se ut så. Han hade en naturlig auktoritet. Jag verkar bara desperat och elak när jag försöker utöva disciplin med mina pojkar.

Det är inte det att jag inte kan få dem att lystra till. Det kan jag nog. Jag är två meter lång och har en Darth Vader-röst som kan få vilken liten ewok som helst att göra givakt.

Och frågan är om jag inte är lite för förtjust i just den rollen. Det är typiskt för en som likt mig var en hackkyckling som liten, som mobbades i skolan och som ingen tog på allvar. Sedan när man växer upp och märker att folk lyssnar, då händer det att man blir berusad av sin nyfunna auktoritet.

Jag skriker och gormar på tok för mycket åt mina barn. Åtminstone i förhållande till den mängd snälla och kärleksfulla saker som jag säger till dem.

I och för sig så uppfattar jag det nog som någon sorts kärlek då jag skriker åt dem.

Trots min morfars försök att sätta pli i mig så var jag nämligen en olidlig liten skitstövel som barn, som fick sin vilja igenom alltför lätt. Min mamma hade helt enkelt ingen chans med mig trots att hon gjorde sitt bästa.

Enda barnet var jag dessutom. Jag trodde ju att världen fanns där för mig. Och det är en av livets hårdaste lektioner då en bortskämd liten spoling tvingas finna sig i samhällets spelregler.

Kombinerat med mitt dåliga självförtroende orsakat av mobbningen så var det här ett riktigt jävligt uselt paket av egenskaper som det tog många, långa, smärtsamma år för mig att lära mig av med, för att överhuvudtaget kunna fungera i samhället.

Så i något skede fick jag då tydligen för mig att mina egna barn inte skulle behöva genomlida det här. De skulle lära sig att bete sig, för sitt eget bästa. Men en fast, faderlig och bestämd hand skulle jag visa dem den rätta vägen.

Med den följden att vi nu har ett bestående good cop / bad cop-scenario som spelar ut sig här hemma, med min hustru som den snälla, förstående snuten och jag som… som den där andra typen. Nej, jag slår inte dem, det har jag aldrig gjort och skulle aldrig göra.

Men det oaktat håller jag sakta men säkert på att förvandlas till den där karikatyren av den arge gårdskarlen från gamla Suomi-filmer som alla kvarterets ungar är rädda för även om de inte ens respekterar honom på riktigt.

Vilket är jäkligt synd, för i värsta fall leder det till att det tar åratal för dem som vuxna att hitta nyanserna i sin fadersrelation, så som det var för mig – inte förrän jag var långt över trettio insåg jag till fullo att min egen far inte var den totala bad guy som jag uppfattade honom som barn. Att han innerst inne menade väl men att han saknade förmågan att visa det.

Och i det skedet hade han dessutom redan avlidit så jag fick aldrig tala ut om de här sakerna med honom, jag fick reda ut allt det här helt på egen hand.

Jag, däremot, kunde börja reda ut det här med mina egna barn nu. I dag, här hemma. Min egen far bodde i Sverige under största delen av min barndom. Jag bor här, under samma tak som mina egna barn. Jag kunde tala med dem redan nu i eftermiddag.

Men varför är det så svårt? Varför är det så jobbigt att omsätta det i praktiken när jag utan större svårigheter kan skriva om det? När jag dessutom rätt långt har identifierat problemet, satt fingret på punkten där skon klämmer?

Jag misstänker, dessvärre, att det har att göra med en annan sak förutom de bristande faderskunskaperna som jag har ärvt av min egen pappa. Rädslan för att vara lycklig. Jag har skrivit om det förr, så inte desto mer om det nu.

Men en sak är säker: tiden börjar rinna ut ur timglaset. Jag måste få någonting gjort åt det här snart, medan tid ännu finns.

Jag vidhåller att det finns folk som aldrig borde ha tillåtits att föröka sig. Min egen far var definitivt en av dem, och jag misstänker att jag själv åtminstone hade fått villkor om det hade existerat ett prov i ämnet som man var tvungen att ta sig igenom innan man får OK-stämpeln i pappret.

Men jag vägrar att vara fatalist i den här frågan. Jag har ofta oroat mig för att jag är dömd att begå alla de samma misstagen som min egen far begick. Men så är det ju inte. Var och en av oss är, när det kommer till kritan, sin egen lyckas smed.

Jag måste dessutom inse att jag också är mina barns lyckas smed. Inte bara på det akademiska planet, jag måste inse det på ett konkret och fysiskt och handgripligt sätt. Innan det är för sent.

Jag har aldrig trott på nyårslöften, för jag har alltid varit lite för cynisk för att tro på att vi människor på riktigt skulle ha för avsikt att hålla våra nyårslöften när det kommer till kritan.

Men det här handlar inte om att sluta röka eller att banta bort tio kilo. Det här handlar om två människoliv. Mina egna barns liv. Tre människoliv faktiskt, mitt eget också.

Jag får inte fler chanser att göra det här, jag vet att det är så.

Dags att vakna upp nu och inse det på riktigt.

Annons

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg

Projekt ”Sälja Finland till högstbjudande” går in på slutrakan

Jag vet att jag kommer att få svets för det här av mina kolleger från politik och samhälle, jag är en neslig populist som skäller utan att komma med egna förslag till lösning.

So be it.

Men jag rår inte för att jag är genuint övertygad om att vi har att göra med en regering som under sin mandatperiod har haft exakt noll avsikter att göra det som är rätt med tanke på allas vårt bästa. De bryr sig fullständigt och uteslutande om sina finansiärers intressen.

Med ”dem” avser jag främst samlingspartiet och cirka en tredjedel av centerns riksdagsgrupp. Sipilä och hans inre krets. Resten har antagligen fejdat ut och gått och fiskat mentalt för länge sedan.

Men de som kör det här projektet menar allvar nu, för sanden börjar ta slut i timglaset.

Så här har de planerat det, ser ni: de har det innevarande året på sig att få saker och ting fixade, de rätta samhällssektorerna sålda åt rätta finansiärers kompisar.

Just nu tycks det kvitta hur illa det ser ut. Mr. Hyde får glimta fram lite oftare än vad som i normala fall skulle anses vara hälsosamt för en politikers karriär. Hur mycket som helst, faktiskt.

Det kan inte hjälpas att det är fullt uppenbart till och med för de nyligen lobotomerade att det här bara är en illa maskerad exekutiv auktion av de gemensamma tillgångarna, de rår inte för det just nu att det är fullkomligt uppenbart.

Liket måste plundras nu, medan det ännu är mer än ett år kvar till nästa riksdagsval. De vet att de behöver minst ett år på sig för den politiska demensen att sätta in hos folket.

Det vill säga, detta gäller dem som fortfarande utgår från att de kommer att söka fortsatt förtroende. De som inte har en bekväm livbåt väntande hos de privata aktörer åt vilka de just nu agerar gökungar i statens bo.

Det finns säkert en eller annan samlingspartist som på riktigt vill fortsätta regera på lång sikt, partiapparaten måste åtminstone bevaras intakt, för det kommer fortfarande att finnas saker och ting att sälja här under de fyra åren efter nästa riksdagsval.

Därför behöver de stycka samhällsliket så kvickt och så grundligt som de kan nu, och sälja ut så mycket av lösöret som de kan, för att ha råd att hålla en förhållandevis låg profil under 2018, medan dammet lägger sig, liksom.

De vet att de alltid kan blåneka till en del av det sedan, i bästa ”alternativa fakta”-anda men det är hur som helst nödvändigt med åtminstone ett år av tid för folk att glömma.

Regeringen räknar dessutom med att konjunkturprognoserna slår in och den ekonomiska tillväxten håller i sig åtminstone ett år till, så att de kan låtsas som att det är deras förtjänst sedan när det är dags för debatterna inför riksdagsvalet.

Problemet är bara, och de vet det, att med den osäkrade granaten Trump i Vita huset så är det mer än sannolikt att en eller flera stora, feta käppar körs in i tillväxthjulets ekrar långt innan de har råd att andas ut.

Därför brinner det som sagt i knutarna nu. Ser ni suspekta, omärkta paketbilar parkerade längs landsvägarna och karlar uppe i telefonstolparna i färd med att knycka koppartråd, var inte förvånade.

”Den som tar han har” är mottot just nu. ”Du skall icke stjäla mer än du orkar bära” for redan för ett par månader sedan.

Har du guldplomber så skulle jag inte rekommendera att gapa alltför stort och alltför länge de kommande månaderna.

Var är alla mysiga kulinariska kvarterskrogar? Inte i Esbo i alla fall

På grund av en pågående köksrenovering har vår familj tvingats äta ute lite mer än vanligtvis på sistone. Nyckelfrågan den senaste veckan har inte varit ”vad ska vi äta i dag” utan ”var ska vi äta i dag”.

Det är ju ett tvättäkta i-landsproblem, i och för sig, men ett problem hur som helst.

Det vore ju inget problem alls om vi hade en hemtrevlig gasthaus-typens kvarterskrog i Domsby där man kunde få sig ett mål rejäl husmanskost utan krusiduller. Men vi gör inte saker på det sättet i det här landet.

Domsby, stadsdelen i Esbo där vi bor, skulle utan tvivel ha det behövliga befolkningsunderlaget för en trevlig kvarterspub med matservering, men sådant hör inte till matkulturen i det här landet.

För då finländaren hör ”pub” så tänker hen ”fylla”. Jag tänker mer i banorna av en pytt-i-panna med stekt ägg eller en skinkomelett.

Finländaren vill inte gå ned till det lokala värdshuset och umgås och ha det trevligt i timtal, hen vill ta bilen till shoppingcentret eller ABC-stationen (dit kulinariska drömmar går för att dö) och äta så fort som möjligt utan att riskera att stöta på bekanta.

Där vill finländaren äta på en av de generiska, smak- och stämningsbefriade låtsasitalienska eller fejkmexikanska plastkaktus-restaurangerna, eller ännu värre: Rax.

Äta ute, särskilt lunch, är ett nödvändigt ont i Finland. Någonting som helst ska undanstökas så fort som möjligt, för även om det i princip sker på en restaurang så saknar det som regel utsikterna till en fylla.

Tiden för de långa, fuktiga luncherna som elegant gled över i middag, är förbi. Luncher numera handlar i det här landet huvudsakligen om att – usch – äta. I värsta fall i sällskap med hela familjen.

Naturligtvis finns det de företagare inom restaurangbranschen som inbillar sig att de ska förverkliga sin kulinariska dröm och startar en stämningsfull förortsrestaurang med lokal prägel, men jag har hört av flera som har försökt att det så gott som alltid slutar på samma sätt.

Du börjar med högt uppskruvade förväntningar och en fräsch, genomtänkt meny. Den första veckan kommer det en del från lokalbefolkningen som av pur nyfikenhet vill kolla vad nykomlingen har att erbjuda.

Men ungefär vid vecka två kommer fyllona och mellanölspimplarna som sitter och dricker treans Karhu dagarna i ända och skrämmer bort de få familjer som ännu råkar titta in.

Och så var det med den kulinariska drömmen. Och drömmen om en gemytlig liten kulinarisk kvarterskrog.

Men hej, vi fick ju en sprillans ny Burger King här helt i närheten. Och Taco Bell öppnade i köpcentret Sello i Alberga. Dit är det bara drygt tio minuter längs Åboleden.

Men här i våra kvarter… här fanns en kiosk i det gamla FBK-huset då vi flyttade hit för knappt tio år sedan. En sådan där gammaltidens icke-R-kiosk. Inte hade de mat, men den var lite mysig.

En bio fanns det också i samma hus. Men den är, precis som kiosken, stängd för länge sedan. För du vet, Sello är bara drygt tio minuter härifrån längs Åboleden.

En kvartersrestaurang, ett lokalt gasthaus, här i Domsby?

Skämtar du? Grannarna skulle ju kunna tänkas komma in samtidigt som jag är där. Då skulle jag vara tvungen att ta reda på vad de heter och idka small talk med dem. Nykter! Nej tack.

I Esbo övernattar man. Och skäms för att man bor i Esbo medan man gråter på sin fryspizza.

Vi tittade på lägenheter på Drumsö och i Munksnäs men inte har man ju råd, inte med dagens priser.