Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

• Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
• Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
• Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

• Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
• Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
• Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

• Det var faktiskt för tre år sedan!
• Det var du inte alls, det var jag!
• Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

• Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
• Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
• Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!

Annons

Tänk om jag inte vill ”säga som det är”?

Presidentkandidater som lovar att se till att man minsann ska få ”säga som det är” utan att bli stämplad för hatprat och hets mot folkgrupp, har missat någonting väsentligt om hur samhället fungerar.

Samhället skulle ända i fullständigt kaos och anarki om alla började ”säga som det är” dagarna i ända. Hämningarna är limmet som håller ihop saker och ting. Om de släpper så rämnar allting.

De första knivslagsmålen skulle börja redan klockan 6:15 på busshållplatsen den dagen då alla plötsligt börjar ”säga som det är” till varandra. Senast vid lunchtid kommer handeldvapnen fram.

Jag vet att kandidaterna i fråga främst avser folk med fel hudfärg och religion då de vill göra det lovligt att tala skit om folk. Men riktat hat är som att kissa i bara det där ena hörnet av poolen och bli förvånad när resten av vattnet blir gult.

Snart, väldigt snart, har ingen roligt längre.

Om det blir till en norm att man ska få tala skit om folk med avvikande etnisk eller språklig bakgrund så är det bara en fråga om tid innan folk börjar undra varför vi inte får ”säga som det är” om feta, fräkniga och färgblinda också.

Eller Grankullabor.

Eller stavgångare.

Eller Melodifestivalen.

See what I mean? Bara för att jag nämnde några referensgrupper så tog någon på näsan och vips knöts näven i fickan. Jag sade inte någonting värdeladdat om dem. Jag sade ingenting om dem.

De flesta som jag ser på stan eller i min umgängeskrets har jag inte ens några desto större åsikter om. Jag vill inte ens ha sådana. Jag är lätt introvert, jag tycker om samhällets inbyggda spärrar och hämningar som håller oss separerade.

Om spärrarna släpper och det blir tillåtet, eller snarare förutsätts att man ”säger som det är” (för är du inte med oss så är du mot oss) så måste jag också börja ta ställning. Och det vill jag faktiskt inte.

Jag har också en så stor kärlek och respekt för yttrandefriheten att jag gråter vid tanken på att se den missbrukad och våldtagen med en mängd irrelevant strunt. Min morfar och farfar offrade inte sin ungdom och hälsa på Karelska näset för att jag ska få anmärka på folks näsor på busshållplatsen.

In Finland we have this thing called frihet under ansvar.

Så gör mig en tjänst, låt mig behålla min rätt att hålla käft. Annars köper jag en biljett på första bästa raket vart som helst utanför jordens atmosfär. Som aska i en liten burk om inte annat.

 

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars ”The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

När man behöver ett mer upprörande ord för ”upprörande”

Engelskan har ett bra ord för det här. ”Outrageous”. Det är nästan så att det borde skrivas med ett fast utropstecken på slutet. Det är i mitt tycke avsevärt mycket mer beskrivande och fullt av upprördhet än svenskans ”upprörande”.

Men engelskan har ju samma problem, fast på en nivå ovanför oss. Speciellt sedan Trump har ”outrageous” i anglosfären börjat kännas som ett alldeles för mesigt ord.

Man kan ju alltid lösa problemet temporärt genom att lägga ett fucking framför outrageous, men tvåordslösningar är sällan lika eleganta som ett enda kraftfullt ord.

Problemet går dessvärre mycket längre än ord. Det har ytterst att göra med att vi håller på att bli immuna för outrage. Återigen, Donald Trumps fel.

Och han gör ju det medvetet. Han må vara dum som en stövel annars, men det här är hans stora snilleblixt. Chocka folk så till den grad med outrage att de slutar reagera på de där mindre grejerna, de som förr skulle ha tvingat någon att avgå. Inte så nu längre.

Nu kommer politikerna i USA nästan bokstavligen undan med mord, för mord har degraderats på listan över saker som är outrageous. Det upprör helt enkelt inte folk på samma sätt som förr.

Vladimir Putin, som den player som han är, drar ju naturligtvis nytta av det här. Helt nyligen läckte Rysslands nya påstådda super-domedagsvapen ut i offentligheten.

För något årtionde sedan skulle det här ha fått folk att marschera med NO NUKES-plakat på gatorna i världens tio största städer och fredsrörelsen skulle ha vuxit så det knakade.

Inte nu längre.

Låt oss se, vad är det alltså som de påstås ha byggt? Jo, det är en obemannad mini-ubåt, kodnamn Kanyon, med en räckvidd på 10 000 kilometer, topphastighet 56 knop. Och den bär på en kärnladdning. En termonukleär koboltbomb. En vätebomb.

Men det är inte vilken vätebomb som helst som Kanyon-torpeden ska vara kapabel att leverera. Den här bad boy-bomben är på 100 megaton.

Det är dubbelt starkare än den hittills största atombomb som någonsin har detonerats, Sovjetunionens Tsar Bomba som sprängdes på Novaja Zemlja i Ishavet 1961.

Explosionen var så stark att chockvågen slog in fönsterrutor borta i Lappland, mer än 1000 kilometer från svampmolnet (som bara det var 40 kilometer i genomskärning). Smällen från explosionen gick tre varv runt jorden innan den klingade ut.

Den här nya saken är alltså dubbelt större.

Dubbelt.

Tsar Bomba skulle också ursprungligen vara 100 megaton i stället för 50, men ingen vågade detonera den med full kraft. Men så var den inte heller avsedd att fungera som ett vapen i en riktig konflikt, för Krustjov och alla andra höga höns i Kreml fattade att en så kraftfull pjäs fullständigt saknar konkreta tillämpningar.

Den är som en meter lång manslem. Ser häftig ut men, tja, du kan helt enkelt inte göra någonting med den. Inte ens för dig själv, för den är längre än dina armar.

Men ingen har berättat det här för Putin. Och stämmer gamla tecken in så har mannen inte beställt en, utan ett tjog av dem. Minst. Och det är bara för Krims bruk. Resten av flottbaserna får sina senare.

Men vänta, det blir värre! Kanyon är inte avsedd att detonera i luftrummet ovanför Chicago och ge alla en snabb, nådig död. Nej då. Den fungerar så att den kryper upp till fiendens kust, lägger sig på havsbottnen utanför, säg nu New York…

… och detonerar. MEGABANG! Varpå följer att explosionen skapar en 500 meter hög tsunami, en radioaktiv tsunami, en halv kilometer hög, som rullar in och sveper bort allting på en timmes bilfärd från kusten.

Nämnde jag att tsunamins vatten är radioaktivt som självaste salte Satan, mättat med kobolt-60 som det är.

Poängen med det här är att Putin inte behöver oroa sig för om hans interkontinentala ballistiska missiler ska slinka igenom USA:s missilförsvar eller inte. Det behövs inte när man kan kasta upp halva Atlanten på Manhattan. I radioaktiv form.

På riktigt, vem kommer på de här grejerna? Hur utsökt vrickad och überdemoniskt ondskefull ska man vara för att brainstorma fram en sådan här sak?

”Hur gick din dag på jobbet, älskling?”

”Bara bra! Vi blev klara med ännu en Kanyon. Den här kommer att spola hela Lissabon halvvägs till Paris!”

”Å vad fint! Hämtar du ett paket blöjor och ett par liter mjölk från kiosken när du går ut med hunden?”

”Visst!”

Outrageous!

Vad hände med barndomens snöiga, glada utomhusvintrar?

Till att börja med måste poängteras: jag var aldrig någon hejare på skidåkning eller någon annan vintersport. Och de minimala ambitioner som jag hade bankade skolidrotten ur mig.

Men jag var utomhus om vintrarna då jag växte upp i Grankulla. Mest hela tiden.

I motsats till mina barn som sitter där och stirrar ned i sina skärmar jämnt och ständigt. Jag kan väl inte förebrå dem, för jag gör det själv också som bäst.

De tycker hur som helst att skidande är n00b och vad en sparkstötting är har de ingen aning om.

Fast vintrarna har ju å andra sidan varit lite si som så under deras levnadstid, snö har inte varit den självklarhet som den ännu var under sjuttio- och åttiotalet. Knappast skulle jag heller ha varit utomhus lika mycket om det inte hade funnits snö.

Men det fanns det då, också i Grankulla. Och vi ungar utnyttjade den till max. Vi skidade, vi åkte pulka och Stigakälke. Fördelen med Grankulla är att terrängen är kuperad, minst sagt, det finns gott om backar. Branta sådana dessutom, uppe vid Kasaberget.

Och så kunde man ju alltid smyga sig in på slalombacken efter stängningsdags. Grani slalombacke, först i sitt slag i Finland. Den är kort, men den är brant.

Attans vad jag var våghalsig med Stigakälken! Jag åkte en av dem per vinter till skrot. Stackars mamma som inte annars heller hade gott om pengar.

Apropå mamma: det var en av de där riktigt kalla och snörika vintrarna i början av åttiotalet. Vårt hus på Stenbergsvägen hade ett av de där platta taken (seemed like a good idea at the time) som behövde skottas då snötäcket blev för tjockt och tungt.

Det var en solig vårvinterdag när mamma och jag var uppe på taket och skottade. Snön samlades i en stor, fluffig hög nedanför som bara var för läcker för att inte hoppa i.

Så jag hoppade. No problem. Då. I dagens läge skulle jag bryta alla ben i kroppen.

Väl nere så började jag utmana mamma. ”Hoppa, det är ingen konst! Snön är mjuk! Kom igen då!”

Så hon hoppade. Mamma har aldrig varit någon ömfoting. Men hon kanske borde ha varit det, för naturligtvis bröt hon benet.

Men sånt där gjorde vi på den tiden. Inte ens då jag inte hade några kompisar att leka med stannade jag inne. Ute på gården hängde jag. Hjälpte morfar med att skotta snö eller grävde gångar och grottor i de stora snöhögar som han skottade upp.

In kom jag kanske då mamma ropade för femte eller sjätte gången, eller om ens då.

Det kanske inte gjorde saken sämre att det inte kom någonting värt att se på TV på den tiden. Och webben låg vid det laget ännu tjugo-trettio år framåt i tiden.

Men det var faktiskt inte TV eller webben som fick mig att börja hata vintersport och övriga utomhusaktiviteter. Det var, åtminstone delvis, skolidrotten. Som sagt.

Lagväljandet där jag alltid blev vald som sist, och skidtävlingarna i Kasabergsspåret där jag alltid kom sist.

Ishockeymatcherna på Saharaplanen där de satte mig i målet för jag var så fet att jag täckte hela målet. Eller så gick jargongen i alla fall. Och åka skridsko dög jag ju inte heller till för fem penni.

Lustigt, för jag tyckte på riktigt om att skrinna. Jag brukade gå till planen och åka skridsko om kvällarna, ensam eller i sällskap med någon lika icke-idrottslig klasskompis. Sedan skrann vi bara där, utan tävling och oftast utan hockeyklubbor, och hade roligt.

Men det var då.

Just nu är jag i Lappland, Luosto närmare bestämt, långt norr om polcirkeln. Snön står nästan upp till fönstren. Barnen gick äntligen ut. De börjar så småningom märka att snö kan vara skoj.

För mig är det kanske för sent. Jag tycker på riktigt sällsynt illa om snö numera. Jag har sagt det förr och säger det igen: om jag aldrig skulle få se snö någonsin mer så kunde jag leva med det.

Men visst är jag glad åt att barnen tycks gilla den och ha roligt. Försiktigt bara att ni inte åker mot ett träd.

Eller att någon kommer förbi och lockar er med i en idrottsförening.

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. Thompsons ”Fear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!