Viimeiset tassunjäljet lumessa

Tie kotiin Viikin pieneläinsairaalasta oli pisin ajomatka minkä olen koskaan taittanut, vaikka se ei ollut kuin 20 kilometriä.

Vaimoni sanoi ensimmäisenä sen minkä molemmat huomasimme heti kun astuimme portista kotipihalle: Otton jäljet olivat edelleen siinä lumessa, omenapuun alla.

Noin kaksi tuntia aikaisemmin puhelin oli soinut ja eläinlääkäri oli kertonut sen minkä olin pelännyt kuulevani siitä asti kun jätin Otton tehohoitoon Helsingin yliopiston pieneläinsairaalaan noin vuorokautta aikaisemmin: Otton munuaiset ovat huonossa kunnossa eikä hän tule paranemaan.

Oli jäähyväisten aika.

Tiesimme sen kumpikin vaimon kanssa ajaessamme kohti Viikkiä, vaikka jollain tasolla se edelleenkin tuntuu ihan absurdilta: osa minusta odottaa edelleen että Otto minä hetkenä tahansa loikkaa sohvalle ja käpertyy kylkeeni tuhisemaan tyytyväisenä.

On niin kertakaikkisen epäreilua, epätodellista ja sydäntäsärkevää sanoa sitä ääneen: Otto ei enää ole täällä.

Vaikeinta se oli sanoa lapsille, tottakai. ”Ai miten niin Otto ei tule kotiin?” Huono vitsi, iskä. Totta kai se tulee kotiin, miksi ei tulisi?

Niin, miksi et tule, Otto? Ei sinun vielä pitänyt lähteä: saimme viettää vasta vajaat kolme vuotta seurassasi. En voinut kuvitellakaan etteikö edessä olisi vielä ainakin kymmenen vuotta yhteistä aikaa.

Vielä viettäisimme vähintään kymmenen kesää saaressa, jossa juoksisit vapaana, lokkeja jahdaten ja lasten uimaleikkejä tarkasti vartioiden.

Otto pääsee vielä yhdelle matkalle rakastamaansa saareen kun viemme hänen tuhkansa viimeiseen lepoon, saaren etelärinteeseen pehmeän sammaleen alle, missä jo kolme koirakaveria menneiltä vuosikymmeniltä kuuntelevat meren aaltojen liplatusta ja kesätuulten kuiskauksia rannan  suurten mäntyjen latvoissa.

Siellä lepää myös rakas vanha Elmo, Otton edeltäjä, josta aika jätti 00-luvun lopulla. Oli Elmon ansiota että en voisi enää koskaan edes harkita muuta koirarotua kuin shelttiä.

Miten minkään elävän olennon sydän voikaan olla niin puhdasta kultaa?

Ja miten niin pieni olento voi jättää niin suuren aukon elämäämme kun se yhtäkkiä ei enää ole luonamme?

Miten niin täydellisen kilttiä, rakastettavaa ja kaunista koiraa voisi mitenkään korvata?

No, eihän sitä voikaan mikään toinen koira korvata. Otto oli ainoa laatuaan. Mutta onhan se selvää: aikanaan meillä asuu toinen sheltti, mikä sen nimeksi sitten tuleekaan. Ja me rakastamme sitä varmasti ihan yhtä paljon kuin Ottoa.

Tiedän toki että sen löytäminen tulee olemaan pitkä ja vaikea prosessi, aivan kuten Otton löytäminen oli. Sheltit ovat suosittuja, moni muu tahtoisi sellaisen perheensä jäseneksi.

En ikinä unohda miten henkisesti raastavaa oli kiertää kenneleitä ja kasvattajien koteja ja sallia itsensä uskoa että ehkä juuri tämä pieni nyytti tulee jonain päivänä meidän kyydissämme kotiin.

Mutta jokainen kasvattaja etsii tottakai juuri tietynlaista omistajaa pennuilleen. Ja monesti se oli joku toinen kuin meidän perhe.

Mutta lopulta kasvattajan tahto ja meidän omamme kohtasivat, ja eräänä myöhäiskesän kauniina päivänä 2015 palasimme Tampereelta uuden pienen blue merle-harmaan nyyttimme kanssa.

Kuka olisi silloin voinut kuvitellakaan, että yhteinen aikamme jäisi niin lyhyeksi?

Vaikka nyt kun asiaa tarkemmin ajattelemme, Otto ei ollut ihan itsensä viimeiset kuukaudet. Hän vaikutti jotenkin ikäistään paljon vanhemmalta. Askeleessa ei ollut sitä samaa kimmoisuutta ja silmistä puuttui se entisenlainen kipinä.

Olisi se kai jotenkin pitänyt arvata että jotain oli pielessä. Vai olisiko? Minä en ainakaan siihen pystynyt. Jos joku vielä viikko sitten olisi sanonut, että ensi maanantaina Ottoa ei enää ole, niin olisin käskenyt olla puhumatta hulluja ja nauranut.

Nyt itken. En itkenyt näin paljon edes isäni tai isovanhempieni hautajaisissa.

Ehkä koska heidän aikansa oli tullut. Otton aika oli vasta alussa. Eihän tässä todellakaan näin pitänyt mennä. Ei tosiaankaan.

Vaikka kyyneleet nousevat silmiini pelkästä ajatuksestakin, olen silti iloinen että menimme Viikin eläinsairaalaan viimeiselle visiitille, ja kävimme viimeisellä kävelyllä hänen kanssaan.

Ja että olimme siellä kun Otto nukahti viimeisen kerran, ikiuneen. Ettei hänen tarvinnut lähteä yksin, vieraiden ihmisten seurassa. Että hän sai jättää tämän maailman rakkaan ihmisen sylissä.

Olen kiitollinen vaimolleni joka piteli häntä lopun saapuessa. Itse olin muutamaa minuuttia aikaisemmin poistunut odotushuoneen puolella. En vain pystynyt siihen.

Tosin tässä vaiheessa Otto oli jo nukahtanut.

Lepää rauhassa, pieni urhea, rakas ystävämme. Et ole enää tässä maailmassa mutta sydämistämme et poistu ikinä.

Annons

Oberoende av vilken vintersport vi snackar om – så här låter det i mina öron

Alltmedan sportpressen och fansens intresse har varit koncentrerat på vinter-OS i Pyeongchang, så har man gjort upp om ett annat sportsligt världsherravälde i Finland.

VM i Kastlapp gjordes upp i Dickursby idrottshall i söndags. Bara cirka tvåhundra åskådare dök upp för att se på då Sydafrika besegrade Finland med 23-12. Såhär lät det i referatorbåset då tre minuter av sjätte perioden åtestod:

”Finland avancerar mot nittiofotszonen… Järvinen flanar fram lappen till Koskenperä… men nu händer nånting oväntat… Sydafrikas De Gruit dyker upp från höger, flanar till Koskenperä med en trippel diagonal, ajaj, det var fult, men ingen straffminut utblåses…

De Gruit gör en lång tvärpassning över till gula kanten där Rijtmann står beredd med halvstaven. Nu har Finland åter sexton man på plan. Men vad gör Tuomainen? Han spelar fram en halvtolva – en klassisk såkallad Pilsnermanöver – rakt framför Rijtmann som trasslar in sej i sin slängkappa och tappar lappen.

Anttila är inte sen att utnyttja chansen och kvitterar en femfemma framför Dunkers som försöker rädda situationen. Anttila till Korola – vidare till Pyryjärvi… Sjöberg på trapetsen… Alaspää… Lindqvist… snygg passning… vidare till Timola… Järvi-Laturi… Kuoppala, som ger till Hämäläinen. Som styr upp den rakt i tampen. Och det är lapp!”

I dethär skedet ser det alltså bra ut för Finland som ännu in i sista minuten ledde med tolv poäng mot nio. Men då bara en halv minut återstår gör Sydafrika en såkallad ”hårtork”: man tar ut målvakterna från planen och sätter in fem kraftiga killar på enduromotorcyklar på plan.

Finland har redan utnyttjat sin Kawasaki-option i början av fjärde perioden, då utan resultat. Men Sydafrika sumpar inte sin chans utan gör en full tilt – trevärdig lapp utan bromsspår. 23-12 för Sydafrika och ännu en svidande förlust för värdarna.

Det har varit ett besvikelsens år för finländsk kastlapp. Inte minst på grund av att åskådarsiffrorna har rasat för femte året i rad.

Tomi Koskenperä, yttermittback och en av de bärande krafterna i söndagens dubbelåtta, skyller på de extremt besvärliga reglerna som blir bara svårare att hålla reda på år för år.

– Mä oon lukenut niitä nyt viistoista vuotta mut mä en edelleenkään tajuu koko pelistä yhtään mitään.

Ja, det hela blir ju inte precis bättre av att det dessutom finns minst sju olika versioner av den tretusensidiga regelboken. Sydafrikanerna följde till exempel den tyska regelboken medan Finland traditionellt har följt den danska. Sydafrikas center Armand De Gruit är frustrerad:

– More than half of the time I had no fucking idea what I was doing.

Finland har redan lagt in en protest till ILHF (International Lap-Hurdling Federation) men något utslag därifrån väntas inte förrän februari 2022, eftersom varje protest kräver en tre år och nio månader lång karantän för domarkåren – på ett femstjärnigt hotell på Martinique. Något som ytterligare irriterar finlands stjärnspelare Tomi Koskenperä.

– Perkele, mä siirryn pelaamaan krikettiä ens vuodesta lähtien.

 

Ekbergs revisited: Den svunna världens svårsålda charm

Jag kom på mig själv med att bli kränkt för vad de har gjort med det gamla Ekbergs, men sedan slog det mig att vem är jag att ha en åsikt om ett ställe som jag har besökt kanske en eller två gånger under hela mitt liv?

Men jag kan inte rå för att jag har en svaghet för den svunna världens diskreta charm. Jag tycker också att Brideshead Revisited är bland det bästa som har gjorts i TV-väg. Och det tyckte jag redan i tjugoårsåldern, det är inte bara det att jag har blivit gammal och konservativ.

Det är nog delvis det också. Att jag har blivit en gammal, konservativ fjärt. Jag har lite svårt med hur allting försvinner och förvandlas till oigenkännelighet runtom mig.

Ta nu Böle till exempel. Jag saknar till och med den strykfula gamla järnvägsstationen. Och då menar jag inte den gamla stationsbyggnaden av trä, den finns ju forfarande kvar, utan det förskräckliga vattenkraftverket på torra land från 1990.

Byggherrarna bakom det nya monstershoppinghelvetet Tripla som byggs där som stationen en gång stod, marknadsför det hela med ”Vad du än väntar dig – multiplicera det med tre!”

Jag väntar mig en klinisk, smak- och luktbefriad kaotisk koloss av stål, betong, kakel och glas som får min shopping-erektion att slakna lika fort som det myrstacksliknande och förvirrande köpcentret i Kampen. Multiplicera sedan det med tre.

Jag blev också grymt kränkt när de lade om smörgåsbordet på Silja Lines Stockholmsfärjor, Symphony och Serenade. Jag hade vant mig vid den lite cheesyga designen á la Peach Pit från Beverly Hills 90210.

Massor av mässing och pastellfärgade heltäckande mattor med oregelbundet rutmönster. Det stuket. Men  vem säger att det måste vara mörk mahogny och kristallkronor för att man ska kunna förhålla sig nostalgiskt till det?

Nostalgi har ingenting med mahogny och mässing att göra, gammalt är inte alltid ”bättre” enligt någon jäkla objektiv mätare, det är bättre för att  vi är vana vid att det ska vara som då vi var små och folk hade pincené och sådana där långa cigarrettmunstycken.

Vår familj bojkottade Silja i långa tider efter att de presenterade den hemska nya buffén med sina vita skolköks-kakelytor och strikta App Store-inspirerade dekor. Men man vänjer sig säkert vid det också.

Trots att jag håller med om att det kan finnas ett egenvärde i att bevara fina gamla kulturlandmärken så har jag i varje fall lite svårt att hötta med pekfingret mot Ekbergs.

Mahognynostalgi betalar inte räkningarna för ägaren om det inte längre drar kunder. Jag är ledsen för hur det gick för Stockmanns varuhus i centrum och för Akademiska bokhandeln också, men jag borde väl ha shoppat där lite oftare för att ha råd att klaga.

Däremot är jag nog ganska säker på att det sist och slutligen föll på självförtroendet, både i Stockmanns och Ekbergs fall. (Om det nu faktiskt har gått dåligt för Ekbergs, jag vet inte ens det. Varför annars skulle de ha gjort förändringen? If it ain’t broke, don’t fix it).

Man utgår bara liksom från att den svunna världens diskreta charm är tillräcklig marknadsföring i sig själv. Men så är det ju inte. Vad som helst börjar smaka trä i längden (mahogny smakar precis lika apa som vanlig fanér) om ägarna inte är smarta nog att få oss att inse hur mycket vi älskar det där fina gamla stuket.

Allting går att sälja med mördande reklam / Kom och köp konserverad gröt

De kan inte förvänta sig att all den där gamla charmen bara ligger där och folk är så jäkla tacksamma att de kommer och shoppar tills de droppar. Sälj den diskreta gamla charmen till mig, för bövelen! Få mig att förälska mig i den jäkla mahognyn all over again. (Vad säger jag, jag har som sagt varit på Ekbergs kanske två gånger i hela mitt liv.)

Och vaddå ”få mig att förälska mig, hur då”? Jag är inget marknadsföringsproffs, för tusan! Men det finns massvis med folk som är mer än kapabla att sälja is åt inuiter.

Hur som helst. Kanske det är så dags för ett tredje besök nu. Jag läste faktiskt Satansverserna i tiderna också.

Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur

Scen 6

Pappa: Se här, grabben min! Vet du vad det här är? Det är det nyaste nya. En digitalklocka! Du trycker på knappen här så lyser siffrorna upp. Ser du! Den är din, jag köpte den från London. Den finns inte ens i butiken här ännu.

Johan: Tack pappa!

Mamma: Rainer? När kom du hem? Jag hörde inte…

Pappa: Hinner inte snacka nu, taxin väntar. Åker till Köpenhamn ännu i kväll. Möte på huvudkontoret, alla de nordiska distriktscheferna –

Mamma: Skit heller har du något möte! Jag ringde din sekreterare, hon trodde att jag ska åka med, du har ett rum bokat för Rainer Nykvist med fru! När tänkte du berätta att “‘vi” är på väg? Hinner jag packa ännu?

Pappa: Gunilla, nu ska du lyssna. Det här är, jag är på väg till – du får inte tolka allting som att –

Mamma: Nej, DU ska lyssna. Gå ut genom den där dörren och du kommer aldrig tillbaka!

(Ljud av kärl som krossas och möbler som välts)

Johan: Såja, Nalle. Gråt inte! Titta vad jag fick av pappa! En didigalklocka. Sidu så fina, lysande siffror! Nej Nalle, gråt inte nu, du behöver inte vara rädd, jag är här med dej!

---

Scen 15

Pappa: Jaha hör du Juppe, det är till att ha konfirmerat sig, ser jag. Bra, bra! Det är ett viktigt steg i varje mans liv ser du.

Johan: Men jag tror nog inte ens på Gud –

Pappa: Se här, det är klart att så ihärdigt pluggande av katekesen ska belönas! Här ska du få, titta, det är en Cititzen Ana-digi! Här är både vanliga visare OCH digital klocka med tidtagning, timsignal, nedräkning, du trycker på knappen här och –

Johan: Men mopeden då? Jag sade ju att jag önskar en moped!

Pappa: Nåja allesammans! Ska vi höja en skål för min son på hans konfirmationsdag! Gunilla, kom du nu hit också, lägg ifrån dig det där. Johan, ta det här du, det är Pommac. (Viskande:) Jag har en flaska av den bättre varan åt dig i bilen, vi tar det senare! Men vad sägs om klockan? Ana-digi, sidu! Köpte den i Frankfurt, den modellen finns inte ens i Finland ännu!

Johan: Ja men mopeden då?

---

Scen 24:

Flickvännen: Du minns väl Juppe sen att betala in din andel av hyran i dag?

Johan: Ja, alltså det där – har du så mycket på kontot att du kan fixa den här månaden? Jag kan fast betala nästa månad sedan och –

Flickvännen: Nämen vafan Juppe! Du har… alltså jag har inte, alltså vad har du nu köpt? Du fick ju studiestödet förra veckan!

Johan: Jo nå sidu jag hittade en sådan här sjukt häftig Casio G-shock. Kolla! (Kastar klockan i väggen, den studsar och faller på golvet med ett plastigt klonk.)

Flickvännen: Är du inte klok? Du har alltså köpt en lyxklocka som du sen har sönder direkt? Alltså satan ändå, Juppe!

Johan: Nej nej, den här tål hur mycket stryk som helst ser du. 40 G minst! De har kört över en sån här med en brandbil och den var som att “hah! Var det allt ni hade?” USA:s Navy Seals använder de här.

Flickvännen: Jaha, och du ska ut och befria Kuwait då?

Johan: Nå nä, men jag tänkte kanske börja med rock climbing. Här är kompass också i den här! Ska vi fara till Noux nåt veckoslut? Inte nästa, jag lovade fara och testa Kaspers nya Nintendo, men kanske –

Flickvännen: Juppe! Hyran! Du får flytta till Kasper och bunkka på hans soffa om du inte fixar pengarna till hyran senast på fredag.

Johan: Ja men…

---

Scen 44

Robert (6 år): Pappa, kommer du och bygga Lego med mej?

Johan: Bygga med – ja, jo, alltså, det där… kom hej Roope hit och titta vad pappa köpte! En smartklocka! Den pratar med min mobiltelefon ser du, när pappas kompisar skriver någonting på Facebook, eller alltså kommenterar pappas inlägg, så syns det här på klockan. Jag behöver inte ens plocka upp telefonen för att se vad de skriver.

Robert: Men den här Ninjago-Legon är jättesvår. Man ska egentligen vara åtta för att bygga den men Niklas pappa brukar hjälpa honom och de har redan byggt hela Spinjitzutemplet och vet du pappa –

Johan: Kolla hej, jag kan trycka på den här knappen och så säger jag bara Hej Siri! Vad är Lego Spinjitzu? …Jaha, nä, tydligen hörde den “Mitsubishi”. Men vet du, jag kan styra musikspelaren också med den här. Vill du lyssna? Jag kan sätta nån Muminlåt på Spotify.

Robert: Äh pappa. Mumin är för småbarn. Har du Gangnam Style där? Eller Robin? Boom-kah?

Johan: Aj jo, den här har en sådan här urtavla med Musse Pigg som visar tiden med sina händer! Det är en digital version av den där gamla Musse Pigg-klockan som fanns när famo var liten.

Robert: (Försvinner till sitt rum)

Johan: Jaha, okej, gå du och bygg Lego, jag kommer och titta lite senare. Åhå sidu, här är ett mini-planetarium också med Jupiters månars postitioner i realtid!

---

Scen 53

Hasse (gammal skolkompis): Nä sidu Juppe satan! Länge sen sist! Hur far det?

Johan: Nå men Hasse moj! Ja vet du, det är nu som det är. Vi skilde ju oss med Annika i fjol.

Hasse: Aj fan, det visste jag inte. Vad – jag menar, hur går det nu då? För dej alltså. Allt okej? Bor du i Hertonäs ännu?

Johan: Jo, fast jag flyttade till en hyrestrea. Havsutsikt. Duger bra och barnen har sitt eget rum då de är hos mig.

Hasse: Okej, okej… Ja nå men hoppas att allt går okej för er. Jag menar, du har väl jobbet kvar? Har du bråttom förresten, jag ser att du tittar på klockan?

Johan: Jo nä, jag köpte alltså den här i dag. Det är en Omega. Helt mekanisk och analogisk, ingen elström involverad och absolut inga smartfunktioner. Jag insåg att jag måste komma bort från det där jäkla teknoberoendet, alla notifikationerna och blipparna på handleden hela tiden, de drev ju en till vansinne. Det är tillbaka till basics nu ser du. En klocka ska vara en klocka och ingenting annat om man frågar mig.

Hasse: Ja nå, då behöver jag inte fråga dig om jobbet, det har du tydligen kvar om du köper Omegaklockor sådär bara.

Johan: Ja, alltså jag har min egen firma. Jag skriver kod för industrirobotar i Danmark och Tyskland. Har en kund på gång i Luxemburg också, det kan bli stort.

Hasse: Just så, nå men hälsa Annika – äh, sorry hör du. Gammal vana.

Johan: (Tittar på klockan)

---

Scen 84

Johan: Ursäkta, skulle ni kunna gå till urmakaren med mitt armbandsur? Den saktar sig så förskräckligt. Den skulle säkert behöva lite service.

Vårdaren: Nej hör ni herr Nykvist! Den där klockan är det absolut inget fel på, ni minns kanske att jag hade en av killarna på avdelning 2C att föra över den till er urmakare förra månaden och de sade att den går helt normalt. En sådan där dyr och fin sak, varför skulle den inte gå som den ska? Den tickar säkert på långt efter att vi båda är borta!

Johan: Har min son ringt? Han skulle komma upp från Paris nu till veckoslutet? Och Johanna, min dotter sade också att hon skulle titta in. Det är min födelsedag på söndag.

Vårdaren: Nej hör ni, er födelsedag var för tre månader sedan. Era barn har jag inte hört någonting från, men de är ju båda väldigt upptagna yrkesmänniskor vet jag!

Johan: Nej nej, Robert kommer åtminstone, det lovade han. Han var ledsen för att han inte kom till jul, det var något extrainsatt styrelsemöte, men nu på söndag skulle han flyga upp, han fick biljetter trots fotbolls-VM och allt, alla flygen från Paris är helt fulla. Men han har kontakter, sidu, min Robert.

Vårdaren: Nu misstar sig nog herr Nykvist! Fotbolls-VM i Paris var för två år sedan. Och jobbar inte er son i Shanghai numera?

Johan: Tror du att du kunde gå till urmakaren med mitt armbandsur. Den saktar sig så förskräckligt. Jag har en bekant urmakare på Centralgatan. Jag kan ge pengar, se här någonstans borde jag ha min plånbok…

---

Scen 98

Juristen: Välkomna, slå er ned! Får det vara en cappuccino? Siri, tre cappuccino tack! Jo alltså, tack för att ni kunde komma. Ert fars testamente –

Robert: Kan vi ta det här ganska kvickt, jag har en Suborbital-skyttel som jag inte får missa. Vad ärver vi från farsan?

Johanna: Robert, ta det lugnt nu! Andas lite, du har nyss kommit till landet! Är allt okej?

Robert: Nå nä ser du, inte riktigt. En enorm deal gick i stöpet, och jag behöver casha in alla tillgängliga tillgångar typ i förrgår, så farsan trillade av pinn riktigt lägligt om vi säger så.

Johanna: Nå hör du, jag vet att ni inte var värst nära med farsan, alltså inte var jag heller på det viset, och nog medger jag att jag också skulle behöva lite cash just nu, du vet, jag borde lösa in ateljén från Sergio och konstmarknaden står helt stilla nu så – ja, men ska vi ändå komma överens om att tala lite mer respektfyllt om pappa. Han var ändå vår far, det kommer du inte ifrån.

Robert: Nå vi säger väl så då. Fast inte såg jag dig heller på Hangouten från begravningen. Säg nu då, herr Procopé, vad hade pappa under strecket när han drog sin sista suck?

Johanna: Robert! Och jag tittade faktiskt på den efteråt!

Juristen: Tja, hur som helst, er far var ju som ni vet en rätt så framgångsrik företagare. Han skänkte ju bort det mesta av sina tillgångar för flera år sedan, men –

Johanna och Robert: Va???

Juristen: Aj, alltså det trodde jag ni visste. Men ni borde nog inte gå lottlösa från det här. Här är ett par tusen i kontanter och –

Johanna och Robert: ETT PAR TUSEN!!!???

Juristen: Sakta i backarna! Ser ni, er far var tydligen väldigt förtjust i kvalitets-armbandsur. Han lät för cirka tjugo år sedan tillverka ett handgjort special-armbandsur, en kronometer, hos urmakarmästaren Voutilainen i Schweiz. Helt one-off, totalt unik. Den ursprungliga Voutilainens barnbarn, tror jag. Hur som helst, den tog nästan två år att tillverka, guld naturligtvis –

Johanna och Robert: Guld!

Juristen: Jo, vitt guld, men materialet är en sidosak, ser ni. Den här pjäsen… ja, alltså, det exakta värdet behöver ännu fastställas hos en expert. Men de sålde en som inte ens var lika fin på Sotheby’s i fjol för… låt se nu, nästan två miljoner pund.

Johanna och Robert: Två mil –…

Robert: Var är den? Har de den i kassaskåpet på hemmet? Jag ringer dit nu.

Juristen: Nej, det är begravningsbyrån som har den. Vi kan gå dit senare i dag, de har papper som ni behöver underteckna och –

Robert: Hallå? Hertells begravningsbyrå? Ni skötte min fars begravning. Johan Nykvist. Hans klocka. Har ni den?

Johanna: Sätt på speaker, Robert!

Telefonen: Johan Nykvists klocka… hurdan var den? Kan ni beskriva den? Jag ser den inte här i hans fack. Månntro Jaana vet vart… Vänta lite, jag ska gå och fråga min kollega, hon hade hand om de praktiska ärendena för er far. Ett ögonblick bara…

Johanna och Robert: Mmmmmgggnnnn!!….

Telefonen: Jo alltså, det var fråga om en klocka. Min kollega sade att er far hade varit väldigt fäst vid sitt armbandsur, den var tydligen hans ögonsten, han talade om den hela tiden, så hans sköterska hade tänkt att det var en fin gest att låta honom få ta den med sig i kistan. Så tyvärr är den kremerad tillsammans med er far, är jag rädd.

(Ljud av en kopp som faller till golvet och går i kras)

Jag förstår att den säkert hade ett sentimentalt värde för er, men här finns några andra av hans ägodelar som ni gärna får komma och hämta, bland annat inramade fotografier av er och er syster, och… Hallå? Är ni där ännu?

Hallå?

---

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Livet med ett specialbarn: De svåra morgnarna och den annalkande puberteten

Jag är helt slut just nu. Morgonen var kanske den svåraste hittills, och då har det ofta varit jobbigt. Men i dag var det på en nivå helt för sig själv.

Det gick från svårt till fullständigt jävla omöjligt vid årsskiftet då Esbo stad bytte leverantör av skoltaxitjänster och Victors morgontaxi tidigarelades med nästan en timme.

Vi har bönat och bett till staden, hittills utan resultat, om att få tillgång till en lite senare taxi, för den där extra sov-halvtimmen (drygt) var otroligt viktig för Victor.

Vår äldre son har alltså ett medfött funktionshinder, en utvecklingsstörning som inte direkt syns utanpå. Victor har alltid varit världens gulligaste barn, han har virat alla runt sitt lillfinger (se bilden), och nu, i elva års ålder, börjar han inleda förvandlingen till en ståtlig ung man.

Victor hade en jobbig trotsålder, och det var också morgnarna som var svårast då.

Saken är den att världen och Victor lever i två väldigt olika tidszoner. Jag säger inte att det är världen som har rätt: om jag fick välja så skulle jag hellre bo i Victors tidszon.

Victor har aldrig bråttom. Det är inte det att han inte skulle vara kapabel till djupa tankar och känslor, tvärt om, han är kapabel till väldigt djupsinniga observationer och analyser, men han processar dem i sin egen takt.

Han stannar upp och doftar på blommorna när han känner för det. Och han gör det i allsköns ro, tills han med full säkerhet har fastställt blommans art och insupit dess aromer till sista doftpartikel.  Good on you, Victor, om resten av världen vore som du så skulle planeten vara en bättre och lyckligare plats.

Hur som helst, om hans processors klockfrekvens är lite långsam i vanliga fall, så processar han helst inte alls om morgnarna. I varje fall inte klockan halv sju en kolmörk morgon i början av februari, med full snöstorm där ute. Han är som ett mumintroll mitt i sin djupaste vintersömn.

I och för sig, det är ju bara ett sunt tecken. Det är ju han som har rätt och världen som har fel. Ingen borde tvingas stiga upp och tvinga i sig en hastig frukost och fösas ut i den rasande, iskalla, kolmörka snöstormen.

Hur allvarligt vrickade är vi som samhälle, som har konstruerat saker och ting så att det är på det viset? Hur galna är vi som accepterar att det är så?

Jag känner mig som den värsta tänkbara skitstöveln som mer eller mindre fysiskt tvingar ett halvsovande litet mumintroll upp ur sitt varma ide och ned för de branta trapporna till frukostbordet.

Det var lättare under några år efter att hans trotsålder tog slut. Han tycktes på något sätt ha accepterat den rådande verkligheten, även om han fortfarande inte riktigt bodde i den.

Men nu har hans kropp kommit till den fasen då den börjar preparera sin trollbrygd av pubertala trotssubstanser, och då möts vi igen av en Victor som drar i nödbromsen innan hans tåg ens har satt sig i rörelse.

Under den första trotsåldern gick det ännu att hantera någorlunda även om det var jobbigt redan då. Nu är det smått omöjligt. Inte minst för att han redan är hyfsat storväxt. Och urstark.

Jag är fortfarande klart större och starkare, men hur länge?

Det är inte det att jag skulle brottas med honom fysiskt för att få honom att stiga upp. Några sällsynta gånger har jag lyft honom ur sängen när det inte har gått på något annat sätt. Men som regel handlar det nog om ren övertalning.

Och jag skäms ju för hur ofta jag tappar tålamodet och tar till hot och utpressning. Stiger du inte upp nu så låser vi in dina Legoklossar och din Playstation och vi avbokar den där resan som du har sett så mycket fram emot.

Vilken jävla bastard hotar sin egen lilla utvecklingshämmade son med repressalier om han inte stiger upp och går ut i ett väder som hör hemma i säsongsavslutningen till Game of Thrones och inte i ett civiliserat, modernt västland?

Det är tammefan jag som har fel i huvudet, inte Victor!

Hur det här pusslet ska lösas är nu mer än jag vet. Men så här kan det inte fortsätta. Jag kommer inte att kunna sköta mitt jobb värst länge om varje morgon inleds med en sådan här match. Jag är fullständigt utpumpad varje morgon när Victors skoltaxis baklyktor försvinner bakom kröken.

Goda råd är dyra nu, för det här kommer sannolikt att bli svårare innan det lättar. Om det är någon med erfarenhet av specialbarn i puberteten, hör gärna av dig för jag känner att jag inte kommer att fixa det här, inte med min nuvarande färdighetsnivå.