Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.
Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.
Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.
Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.
Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.
Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.
Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.
Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.
Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.
Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.
Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.
Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.
Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.
Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.
Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.
I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.
Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.
Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.
I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.
Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!
Konsten att flyga 