Jag hade äran att få vara festtalare vid självständighetsfesten i Ingå. Det här är vad jag sade:
Inkommande år har det gått exakt 50 år sedan min allra första sommar i Ingå skärgård, på den lilla holmen i Barösund där vi fortfarande tillbringar sommarmånaderna.
50 somrar, det är inte så mycket jämfört med åldern på några av ekarna som växer nere vid kyrkan, men det är nästan halva Finlands självständighet.
Jag är född och uppvuxen i Grankulla, men jag brukar tänka på mig själv som en tredjedels Ingåbo. För ungefär en tredjedel av året är jag här.
Jag har flyttat sju gånger i mitt liv, jag har bott i Grankulla, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Helsingfors och nu Esbo igen. Men Ingå och Barösund är platsen som jag alltid återvänder till. Ingå är på sätt och vis navet i mitt livs hjul, kan man säga.
På sistone har jag sådär smått fattat intresse för släktforskning, och minsann om jag inte stötte på lite släktrötter i Ingå också när jag hade grävt en stund. Ett par av mina förfäder var kyrkoherdar i Ingå i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Hagerus hette de.
Nå, jag ska inte gräva ned mig i dammiga kyrkböcker nu, jag är här för att säga några ord med anledning av självständighetsdagen. Och man kan ju sällan tala om Finlands självständighet utan att på något sätt beröra kriget. Inte heller den här gången.
Min morfar Erik Larsson, frid över hans minne, stred i kriget som så många andra av sin generation. Min farfar också, för den delen.
Då det blev fred och morfar återvände från fronten så antar jag att han kände sig förtjänt av en egen liten oas av lugn och ro, efter allt krigslarm. Så mormor och han började se sig om efter en sommarstuga.
Det var långt ifrån en självklarhet på den tiden att ha en sommarstuga, Finland var fattigt, och mormor och morfar var helt vanliga löntagare de också. Mormor var lärarinna och morfar var byggmästare.
Men på något sätt lyckades de jobba och spara till sig nog med pengar för att ha råd att förverkliga sin dröm. Det gjorde de 1954, då de hittade en liten holme som var till salu här i Ingå.
På den tiden var inte holmar särskilt värdefulla, faktiskt. Om jag inte minns fel så använde gamle Svanbäck, han som sålde holmen, pengarna till att köpa en ny motor till sin båt.
Han skulle sannolikt få hela båten och lite till i dagens läge, har jag på känn.
Men inte mäter man ju de här sakerna i pengar. Inte kan man sätta ett penningvärde på skärgården, på hembygden. Den är helt ovärderlig.
Det är fortfarande inte alltid helt lätt att ta sig ut till alla skärgårdens hörn, men det är alltid värt besväret när man väl är där.
På mormors och morfars tid var det ju mycket svårare att tillbringa veckosluten på holmen. Lördagarna var inte lediga, så man kom iväg först något tag framåt eftermiddagen. Inte hade man egen båt heller, eller ens bil, så man fick ta tåget till Täkter, där tog man taxin ned till Kyrkbyn, och därifrån vidare med taxibåt ut till holmen. Det var sena kvällen innan man var framme.
Och på söndag eftermiddag, mindre än ett dygn senare, inledde man samma resa igen, fast åt andra hållet.
Till saken hörde ju att på väg till och från Ingå passerade man genom det som brukade kallas “världens längsta järnvägstunnel”. Ni vet, Porkalaparentesen. I Köklax hängde man luckor för tågens fönster och i Täkter togs de bort.
Men det kunde förstås ha varit värre. Hela Finland kunde ha varit en sådan mörk tunnel, lite som de baltiska staterna var innan de kom ut i självständighetens ljus.
Jag tror nog att morfar förstod precis vad den friheten var värd, den som han hade kämpat så hårt för att vi skulle få behålla. När han kom ut till holmen och fick sätta sig ned i sin roddbåt med ett metspö i handen och dra ett djupt andetag – då vet ni, då fick han sin belöning.
Alla mödor, alla tårar och allt blod som han spillde i kriget. Att få se sina barn leka och simma och njuta av solen på egen strand i ett eget land. Vad kan vara värdefullare än det?
Och grejen är ju att det är precis lika värdefullt idag, alla dessa år senare. Inte en sommardag går ute på holmen utan att jag tänker på hur privilegierad jag är. Hur privilegierade vi alla är, som har fått växa upp och leva här. I Ingå. I det självständiga Finland.
Det är någonting som vi aldrig får börja ta för givet. Vi måste påminna oss själva om det jämnt och ständigt. Rätten till hembygden är ingen självklarhet, krig eller inte.
I dag är det huvudsakligen andra slags hot som hänger över Finland och över Ingå, även om hotet om krig inte heller har försvunnit helt och hållet .
Jag har som sagt tillbringat femtio somrar i skärgården, och som sagt så är det inte en värst lång tid, men på den här tiden har jag sett väldiga förändringar i havet och den omgivande naturen.
Till och med jag minns en tid då algblomningar var sällsynta, och vattnen kring vår holme var klart och fullt av friskt sjögräs, blåstång och maneter.
Och dagar med +30 grader eller mer, hur ofta inträffade de i min barndom? Inte ofta, det är en sak som är säker.
Vi minns säkert alla den otroligt heta sommaren som gick. Hankelöfjärden var i slutet av juli så tjock av blågröna alger att man kunde ha odlat morötter direkt i sjön.
Jag gissar att jag inte är den enda här som anser att så kan vi ju inte ha det. Jag har själv två barn, nio och elva år gamla. Det är hjärtskärande att säga åt ett gråtande barn som lider i hettan att nej, du kan inte gå och simma.
Och det här är i värsta fall bara början. Hur ska det se ut då de är vuxna?
Och hur ska alla de som får sin utkomst från havet klara livhanken om de värsta prognoserna för uppvärmningen slår in?
Det kan hända att mycket av det som vi har vant oss vid, att kunna ta bilen och köra ut till lill-Ramsjö, och där hoppa i båten och starta snurran och köra ut till holmen – att mycket av det blir omöjligt.
Vi kanske kommer att få återgå till det som mormor och morfar gjorde på femtiotalet. Ta tåget till Ingå, där det förhoppningsvis hur som helst kommer att stanna igen förr eller senare, och därifrån med en eldriven taxibåt, eller någon annan kollektiv lösning, vidare ut till holmen.
Kanske vi inte kan komma hit så ofta som vi vill i framtiden. Kanske vi flyttar hit permanent. Vem vet?
Men en sak vet jag. Ingå kommer alltid att vara värt allt eventuellt besvär som krävs för att vi, min familj och jag, ska få vistas här. Det är också värt allt kämpande och alla uppoffringar som vi kan tänkas behöva utstå.
Till och med i ett så vackert och unikt land som Finland är Ingå i en klass helt för sig, med sin skärgård och sina skogar, sina åkrar – och sina byar och sina människor.
Ingå har den där sällsynta egenskapen att du kan älska ensamhet och lugn och ro hur mycket som helst, och få vara just så introvert som du vill, ute i havsbandet, i svampskogen eller i hängmattan…
…Och bara en kort båttur senare kan du vara mitt uppe i myllret på Ingådagen eller Barösunds sommartorg eller vem vet vad. Ingenstans kan du gå från den perfekta eremit-tillvaron till den mest über-sociala publiktillställningen så smidigt och så naturligt.
I Lappland får du visserligen vara i fred om du vill, men där måste du i värsta fall köra eller fotvandra i trehundra kilometer om du plötsligt börjar längta efter sällskap.
Här finns just den sortens Ingå som du längtar efter i just den stunden på bara ett litet stenkasts avstånd.
Med risk att låta lite väl insmickrande så vill jag avsluta med att konstatera att det egentligen bara finns två olika sorters människor i världen. De som är i Ingå, och de som vill vara det.
För min egen del vet jag hur som helst att det är sant till 100 procent.
Glad självständighetsdag på er alla – hyvää itsenäisyyspäivää!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Konsten att flyga 