Jag fick för cirka en månad sedan ett långt och påstridigt mejl från en silvervattenförespråkare, vi kan kalla henne Katarina, som var arg på mig för sådant som jag hade sagt om hälsoriskerna med kolloidalt silver då jag gästade Efter nio-studion på TV.
Samma människa ville också utmana mina ståndpunkter gällande vacciner, baserat på sådant som jag hade sagt i Kvanthopp på radion.
Jag svarade aldrig på Katarinas första mejl för jag hade i ärlighetens namn lite bråttom då, strax före jul, men i morse fick jag ett mejl till, ännu ilsknare den här gången, där personen i fråga undrade varför jag inte vågar möta henne i öppen diskussion.
Så här svarade jag henne då:
Hej Katarina,
Jag ser att du har anammat ett skeptiskt och kritiskt tankesätt. Det är bra! Härnäst önskar jag att du tillämpar den sortens tänkande även på [silvervattenföretagaren] Anders Sultans och [vaccinskeptikern] Linda Karlströms påståenden.
Det är nämligen så som det fungerar inom vetenskapen. Kritiskt och skeptiskt tänkande ska inte tillämpas endast på det som man på ett emotionellt plan förhåller sig negativt till, utan även på de frågor som man räknar till sina hjärtesaker.
Ifrågasätt allting! Och börja med de mest uppenbara svagheterna: vilka är silverförespråkarnas och vaccinmotståndarnas motiv bakom deras strävan att folk ska köpa deras argument? Är det en sann omtanke om nästan? Eller kan det finnas själviska drivkrafter bakom, som bottnar i penning- och maktbegär?
Jag skulle gärna diskutera både kolloidalt silver och vacciner med dig. Men du verkar tyvärr mer som en som vill predika än en som vill diskutera. Du verkar som en som har bestämt sig, så att säga, och med sådana blir diskussionen sällan värst fruktbar, då deras enda syfte ofta är att omvända diskussionspartnern, inte att lära sig något nytt och kanske berika eller rentav justera sina egna synpunkter.
Det här är typiskt särskilt för dem som har en djup religiös tro, men liknande kännetecken går ofta att identifiera beträffande tron på mer världsliga fenomen.
Jag medger att jag kan låta lika kategorisk ibland. Som då jag säger att silver, för invärtes bruk, är ett toxiskt ämne utan någon som helst funktion i den mänskliga ämnesomsättningen. För det är det, bevisligen.
Jag kan också verka kategorisk då jag hävdar att vacciner fungerar, på det hela taget, trots att de inte är perfekta. För det gör de, bevisligen.
Jag kunde naturligtvis servera dig tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar, metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument för att det är så som jag säger, men jag frågar mig själv att vilken är poängen med det? Är du verkligen öppen för den sortens argument? Vill du verkligen diskutera eller bara banka mig i huvudet med silver-evangeliet (och antivaccins-spikklubban), så att säga?
Eller är det här bara ett enda, massivt slöseri med min tid? Jag känner inte till din livssituation, men själv har jag tämligen ont om tid just nu.
Jag är hur som helst beredd att ändra ståndpunkt både i silver- och vaccinfrågan, men då behöver också jag tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar (inte föreläsningar från Youtube-universitetet), metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument.
Du är välkommen att förse mig med sådana, men eftersom jag redan från tidigare är hyfsat väl påläst när det gäller både silverlobbyns och vaccinkritikernas argument, så hoppas jag att du har någonting nytt att komma med. Om vi ska få en fruktbar diskussion till stånd.
I väntan på att så sker önskar jag dig en god fortsättning på det nya året!
Mvh,
Marcus Rosenlund
Konsten att flyga 