I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.
För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.
Nähä.
Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?
Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.
Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.
Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.
Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.
Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.
2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.
Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.
Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.
2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.
Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?
Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?
Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?
(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)
Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].
Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.
Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!
(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)
Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.
Konsten att flyga 