Var är genustänket i klockvridardebatten?

Varför har det talats så lite om sommar/normaltidens genusaspekter?

Mörkrets tidigare inbrott om höstarna (utgående från att Finland landar på permanent vintertid) och den mindre mängd disponibelt dagsljus efter jobbet/skolan som det betyder, skulle oundvikligen i praktiken drabba kvinnor i högre grad än män.

Det här eftersom kvinnor fortfarande bär en förhållandevis större del av familjens praktiska sysslor inklusive kuskande av barn till och från dagis och skolor, etc. Så är det helt enkelt, även om det inte är så som det borde vara.

Permanent vintertid skulle med andra ord innebära en större belastning för framför allt de arbetande kvinnorna och en förhållandevis större kringskärning av deras möjlighet att njuta av dagsljuset efter jobbet.

Det skulle också göra bilkörandet farligare just under den tid då barnen ska kuskas till och från olika hobbyer till exempel i september. Så oavsett om det är mamma eller pappa som kör bilen så innebär det ökade risker för barnen.

Det betyder också att allsköns fula fiskar och våldtäktsmän i parkerna kan inleda sitt kvällsskift en timme tidigare.

Och så har vi ju den allmänna folkhälsoaspekten: en mindre mängd disponibelt dagsljus om höstarna innebär att barnen är utomhus en kortare tid efter skolan. Jag menar, de sitter helt tillräckligt mycket inomhus framför sina skärmar som det är. Det här kommer bara att öka. Liksom övervikten och ohälsan.

Jag deltog helt nyss i Yle Vegas direktsända diskussionsprogram Slaget efter tolv, och det var väldigt många pensionärer som ringde in och var glada åt att vi ska bli av med klockvridandet (en dam hade 17 klockor hemma) och önskade att vi går in för permanent vintertid.

Det här är ju lätt att säga då man är pensionerad och kan disponera mer eller mindre fritt över sin tid, gå ut då solen skiner, och barnen har flugit ur boet. Då är klockvridandet kanske bara ett onödigt irritationsmoment.

Men för oss som jobbar kontorstid så har det faktiskt haft sina positiva sidor, allt det här ”välsignade klockvridandet”.

Jag sticker inte under stol med att det harmar mig att stugsäsongen i praktiken kommer att förkortas då man inte längre hinner ut till skärin efter jobbet på höstfredagar.

Jag plockar inte värst mycket bär och svamp, men en större andel av den skörden kommer sannolikt också att bli oplockad när flyttandet av klockan upphör.

Men vad vet jag. Det kanske bara är jag.

NEJ! Jag vet att det finns många som tänker som jag.

Annons

Vi tar det en gång till: Det finns ingen koppling mellan vacciner och autism

Den här veckan har vi kunnat läsa om en ny, omfattande dansk studie som än en gång har förkastat tesen om kopplingar mellan sjukdomen autism och MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.

Inget nytt med det, som sagt, flera andra studier har konstaterat samma sak tidigare.

Myten om vaccinernas koppling till autism härstammar från en studie från 1998 med läkaren Andrew Wakefield som upphovsman, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Det dröjde inte länge innan studien drogs tillbaka eftersom den avslöjades som helt felaktig och baserad på förfalskade data. Andrew Wakefield blev följaktligen av med sina läkarrättigheter. Men vid det laget var skadan redan skedd. Myten om vacciner som en orsak till autism var född.

För den här senaste danska studien har forskarna följt med omkring 650 000 danska barn födda mellan åren 1999 och 2010. Studiens slutsatser är entydiga: MPR-vaccinet höjer INTE risken för barn att få autism.

Forskarna jämförde antalet autismdiagnoser bland vaccinerade och ovaccinerade barn och fann inga som helst skillnader i mängderna.

Forskarna undersökte också uttryckligen huruvida vaccinet kan höja riskerna för grupper av barn som har förhöjd risk för autism. Och de fann ingen som helst koppling där heller.

Sen är det ju en annan femma att spelar det faktiskt någon roll hur många studier som bevisar att vacciner är trygga. Vaccinskeptikerna hör hur som helst vad de vill höra och bortser från det som inte passar in i deras världsbild.

På någon nivå är det här väl förståeligt. Jag menar, jag är förälder själv. Man blir lite extra känslig för sådant som kan hota ens barns hälsa, oavsett om hotet visar sedan sig vara verkligt eller inte.

Jag tar ett annat exempel. Om någon nämner ordet ”piraja” i samma mening som min sons namn, klart jag lystrar till, och tanken blir lätt kvar och ekar, trots att det senare visar sig att ingen piraja existerar någonstans i närheten.

Men som förälder har jag ett ansvar att skärpa mig och tänka med hjärnan och inte med ryggraden. Det hänger på mig att fatta det beslut som på riktigt är bäst för mina barn. Att läsa in mig på saker och ting.

Och då menar jag inte en tio minuters kurs på Google- eller YouTube-universitetet, utan att läsa in mig på lite riktig medicinsk forskning. Ingen har sagt att det ska vara lätt, även om större delen av den relevanta kunskapen numera finns tillgänglig i hyfsat väl populariserad form.

Så: vad säger den genuina vetenskapen? Det här är information som i slutänden kan rädda mina barns liv.

Jag upprepar: det är min plikt att se till att jag vet sådant här. Att jag inte låter mig styras av mina känslor och rädslor.

Men tyvärr är det säkert så som den amerikanska författaren Sam Harris säger.

”Om en person inte sätter något värde på bevis, vilken sorts bevis ska du då erbjuda för att de ska värdera det? Om en person inte anser att logik är värt någonting, vilket logiskt argument ska du då ge för att bevisa värdet av logik?”

Som min mormor brukade säga: Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.