Den här veckan har vi kunnat läsa om en ny, omfattande dansk studie som än en gång har förkastat tesen om kopplingar mellan sjukdomen autism och MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.
Inget nytt med det, som sagt, flera andra studier har konstaterat samma sak tidigare.
Myten om vaccinernas koppling till autism härstammar från en studie från 1998 med läkaren Andrew Wakefield som upphovsman, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.
Det dröjde inte länge innan studien drogs tillbaka eftersom den avslöjades som helt felaktig och baserad på förfalskade data. Andrew Wakefield blev följaktligen av med sina läkarrättigheter. Men vid det laget var skadan redan skedd. Myten om vacciner som en orsak till autism var född.
För den här senaste danska studien har forskarna följt med omkring 650 000 danska barn födda mellan åren 1999 och 2010. Studiens slutsatser är entydiga: MPR-vaccinet höjer INTE risken för barn att få autism.
Forskarna jämförde antalet autismdiagnoser bland vaccinerade och ovaccinerade barn och fann inga som helst skillnader i mängderna.
Forskarna undersökte också uttryckligen huruvida vaccinet kan höja riskerna för grupper av barn som har förhöjd risk för autism. Och de fann ingen som helst koppling där heller.
Sen är det ju en annan femma att spelar det faktiskt någon roll hur många studier som bevisar att vacciner är trygga. Vaccinskeptikerna hör hur som helst vad de vill höra och bortser från det som inte passar in i deras världsbild.
På någon nivå är det här väl förståeligt. Jag menar, jag är förälder själv. Man blir lite extra känslig för sådant som kan hota ens barns hälsa, oavsett om hotet visar sedan sig vara verkligt eller inte.
Jag tar ett annat exempel. Om någon nämner ordet ”piraja” i samma mening som min sons namn, klart jag lystrar till, och tanken blir lätt kvar och ekar, trots att det senare visar sig att ingen piraja existerar någonstans i närheten.
Men som förälder har jag ett ansvar att skärpa mig och tänka med hjärnan och inte med ryggraden. Det hänger på mig att fatta det beslut som på riktigt är bäst för mina barn. Att läsa in mig på saker och ting.
Och då menar jag inte en tio minuters kurs på Google- eller YouTube-universitetet, utan att läsa in mig på lite riktig medicinsk forskning. Ingen har sagt att det ska vara lätt, även om större delen av den relevanta kunskapen numera finns tillgänglig i hyfsat väl populariserad form.
Så: vad säger den genuina vetenskapen? Det här är information som i slutänden kan rädda mina barns liv.
Jag upprepar: det är min plikt att se till att jag vet sådant här. Att jag inte låter mig styras av mina känslor och rädslor.
Men tyvärr är det säkert så som den amerikanska författaren Sam Harris säger.
”Om en person inte sätter något värde på bevis, vilken sorts bevis ska du då erbjuda för att de ska värdera det? Om en person inte anser att logik är värt någonting, vilket logiskt argument ska du då ge för att bevisa värdet av logik?”
Som min mormor brukade säga: Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.
Konsten att flyga 