Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”
I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.
Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.
Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?
Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.
Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.
De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.
Låt oss granska granskandet en aning.
Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.
Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.
Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.
Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?
I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.
Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.
Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.
Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.
Detta alltså som ett argument för att ”klimat hysterin har gått för långt”och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.
Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.
Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.
Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt mycket rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.
Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.
Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.
Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.
Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.
Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine.
Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.
”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”
Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.
Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.
Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning.
Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?
Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.
Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”
Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”
Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.
Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.
Det går så här:
Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart.
Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.
Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite.
Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder.
Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar.
Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar.
Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?
Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt.
Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer.
Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.
Copy-paste slut.
Jag sammanfattar.
En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).
Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.
Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.
Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.
Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.
Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?
Får man tro persu-hysterikerna t.ex. på Twitter, så är Nordsjö en no go-zon, en postapokalyptisk Mad Max-dystopisk krigszon där blodet flödar på gatorna och bilarna brinner om kvällarna.
Hesari har besökt Nordsjö och talat med vanliga invånare som inte alls fattar vad snacket handlar om. ”Här är hur normalt och lugnt som helst”.
Grejen är sannolikt den, att vi har glömt hur det är att ha områden med en förhållandevis hög andel barn och ungdomar. Att skaffa barn hör ju inte till innegrejerna i det här landet numera, om vi säger så. Har inte gjort det på ett tag.
Farbror Marcus ska därför påminna er om hur det var när han var liten. Då hade de stora årskullarna från -45 precis flyttat från landet till stan och skaffat barn. Då var till exempel Kirstibacken i Esbo ett höghushelvete där ungdomen löpte amok i brist på vettigt tidsfördriv och knivhuggningar var vardagsmat.
Min mamma Iris som var socialarbetare på den här tiden kan kanske korrigera mig om jag har fel?
Jag minns hur det varnades för ”Kiragänget” i Grankulla, rastlösa, rotlösa och våldsamma ungdomar som strök runt och gav random stryk åt folk.
Kirstibackens höghus finns fortfarande kvar, och jag råkar faktiskt bo där helt intill, i Domsby. Området är mycket invandrartätt numera, precis som det var då jag var liten, fast då kom invandrarna från Savolax och Kuusamo och liknande.
Lustigt nog så tyckte de ändå att det var vi finlandssvenska kids som skulle ”fara tillbaka dit som vi kom från” (Sverige).
Hur som helst, dagens Kirstibacken är något av det lugnaste område som jag kan tänka mig. Vi har nu bott i området i tio år, och aldrig känt oss otrygga ens sent om kvällarna ute med hunden.
Jag minns inte när jag senast skulle ha sett ett fyllo, som skränade eller pummade slantar, ens på Domsby tågstation. Dylika ”pultsare” hörde till dagordningen då jag var liten.
Inte ens barnen och ungdomarna är oroliga, kanske med undantag för den första fredagskvällen efter att skolan har tagit slut, då brukar det stojas en del på busshållplatsen på andra sidan gatan från oss.
Och när jag säger ”barnen och ungdomarna” så menar jag faktiskt huvudsakligen invandrarnas barn och ungdomar. För som sagt, urbefolkningen skaffar inte barn längre. De sitter med näsan i Facebook och Twitter och känner existentiell angst och klagar och har sig.
Skulle det vara bättre om inga barn alls stojade där ute första fredagskvällen efter skolavslutningen? Om knarrandet från våra gamyl-leder vore det enda som hördes?
Nej, det skulle det inte. Barn är bra. Barn är vårt enda hopp. Varifrån deras föräldrar än härstammar.
Konsten att flyga 