Det är inte en mänsklig rättighet att förstå klimatfrågan! Man måste jobba lite för att förtjäna det

Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.

Detta alltså som ett argument för att klimat hysterin har gått för långt” och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.

Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.

Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.

Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt med rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.

Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.

Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.

Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.

Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.

Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine. 

Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.

”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”

Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.

Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.

Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning. 

Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?

Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.

Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”

Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”

Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.

Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.

Det går så här:

Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart. 

Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.

Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite. 

Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder. 

Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen  och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar. 

Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar. 

Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?

Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt. 

Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer. 

Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.

Copy-paste slut.

Jag sammanfattar.

En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).

Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.

Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.

Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.

Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.

Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

4 reaktioner till “Det är inte en mänsklig rättighet att förstå klimatfrågan! Man måste jobba lite för att förtjäna det”

  1. Bevisföringen i din blogg handalar ju egentligen om ganska vulgära argument. Jag har ingen egen strong opinion om klimatvetenskapen, då varje argument vore valpaktigt i skenet av vetenskapen som sådan.
    På ett metaplan begabbar jag bejakandet av konsensusideologin inom vetenskapen ifråga. Då dogmerna upprepas tillräckligt ofta ses de som axiom (såväl bland skeptikera som bland de godtrogna). Blir någon klimatvetare utan att ha den rätta ideologin? Blir någon teolog utan att tro på gud? Blir någon genusvetare utan insikt om patriarkatets förtryck?
    Frågan om den ultimata sanningen är relevant ur ett purt akademiskt perspektiv.

    Gilla

    1. Kanske, men jag tänker inte ur ett akademiskt perspektiv. Jag tänker ur mina barns framtidsperspektiv.

      Och det faktum att koldioxid är en växthusgas och att våra utsläpp just nu (ca. 40 gigaton/år) innebär ett potentiellt fatalt problem med tanke på vår fortlevnad.

      Vi kan diskutera konsensus tills vi blir blå i ansiktet, men vi har liksom inte den lyxen nu längre. Tid.

      Gilla

  2. Det som är frustrerande är vad annat / ännu kan lilla människan jag göra? Jag sorterar, återanvänder, sliter o slänger inte, men det är som droppen i havet! Samtidigt som de som har makten, även om viljan verkar fattas, struntar i det hela! Kanske de helt enkelt s..ter i vad de lämnar efter sig, eller kanske t.o.m hoppas att världen går under med dem… Maximal vinst, kosta vad det vill, fast världens undergång… Skulle inte t.ex Indien ha viktigare saker att investera i än i månfärder (jfr HBL 19.7 s. 11)? Får mig att tänka på scenen i början av filmen Slumdog millionare där killen hoppar i floden som verkar innehålla allt annat än rent vatten…För att inte tala om all kapputrustning runt om i världen för att ta kål på varandra. Nå, snart kanske det inte mera finns någon/t att ta kål på. Själv försöker jag bäst jag kan låta bli att bistå i förstörelsen bäst jag kan o leva så miljövänligt jag kan, t.ex bojkottar jag Arabias kärl som numera tillverkas i Kina (en av dem som struntar i miljön) och fraktas runt halva jordklotet! Jag antar att det trots det inte står ‘made in China’ på prylarna, utan alla kinatillverkade muminmuggar går åt som ”inhemska” hos oss. Jag tvivlar alltså inte på att det nu skulle gälla att inse faktum, men vad kan JAG göra? Annat än låta bli att tvivla… Ibland undrar jag hur unga människor över huvudtaget har någon framtidshopp? Kanske det då blir någonslags självbevarelsedrift att i stället tvivla, då det ändå inte finns något man som enskild individ kan göra för att vända skutan!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s