➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️
”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.
Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.
Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då.
De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.
Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.
Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.
Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.
Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.
För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.
Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.
Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.
Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.
Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.
Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.
Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!
Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.
Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.
Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.
Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.
Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.
Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.
Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.
Eller vet de?
Konsten att flyga 