Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Det ringer och ringer, men ingen svarar

Man brukar ju säga att ”jag borde ha hört varningsklockorna ringa”. Nå, jag hör dem ringa just nu, helt bokstavligen. Sedan i höstas, då jag var fem före riktigt slut, har jag haft en tinnitus som har kommit och gått. Den överraskade mig, för jag har aldrig haft tinnitus förr.

Tinnitus låter säkert olika för alla som har den. I mitt fall låter den precis som hundratals små alarmklockor som ringer någonstans i bakgrunden.

De kommer och går. Vissa dagar hör jag dem inte alls. Vissa dagar ringer de desto mer. Som om brandlarmet går igång i alla smurfarnas hus samtidigt. Det är ett stadigt, oföränderligt ljud, som den där metallklockan i Böle som ljuder när vi övar brandlarm. ”Snälla, vira en filt runt den där, jag hör inte vad jag klipper!” Aj jo, man skulle gå ut.

Och grejen är att klockorna ringer desto intensivare, ju mer stressad jag är. Som idag, det har varit en asbrutalt stressig dag. Och nu ringer hell’s bells across the sky som AC/DC i Donington 1984.

Och de är ju alarmklockor, helt bokstavligen, som min kropp låter ljuda när mätarna går för långt på rött. Jag vet vad som händer till slut om jag inte får dem att tystna genom att ta det lugnt.

Ändå sitter jag här och ser mig om efter en filt så att jag kan be att ungarna går och virar den runt klockorna. För pappa måste skriva.

Måste försöka skri –

Det tog mig en stund att förstå vad den bokens titel egentligen betyder.

Ingen fara, precis som då vi övar brandlarm i Böle går jag nog ut på gården till slut. Men jag har märkt att jag lite för ofta sportar med att sitta så länge som jag bara täcks, innan vaktmästarna kommer och leder ut mig.

En vacker dag kommer vaktmästaren klädd i svart huva, med ett schackbräde under armen.

Hon som jag skulle gifta mig med kom aldrig, men bartendern gav mig en kasse med Aalto-vaser innan han tog livet av sig

Drömde i natt att jag var på ett hotell, ett exklusivt femstjärnigt resort i öknen vid havet, någonstans i USA. Jag skulle gifta mig med någon, vet inte vem. Jag väntade på henne där, men hon kom aldrig.

Där pågick en oavbruten, 24/7-fest, mycket dekadent med bara det dyraste av allting. Folk försåg sig frikostigt av allt som servitörerna bar fram. Allting var otroligt lyxigt, men ingen betalade någonting, allting skrevs bara upp på räkningar av hovmästaren som stod i skuggorna och antecknade.

Festandet var inte glatt och uppsluppet utan febrigt och desperat. Över allting låg en vag känsla av någon sorts odefinierad, överhängande ondska och fara. Lite inspirerat av Hotel California, säkert.

Hotellet var som en blandning av Guggenheim-muséet i New York och ESO:s ”La Residenzia” vid Cerro Paranal ute i Atacamaöknen. Det var en stor och hög, öppen cylindrisk hall med den uppåtgående spiralformade rampen/balustraden à la Frank Lloyd Wrights Guggenheim. Hotellrummen låg invid den.

I något skede började det gå ett rykte om att hotellet höll på att gå i konkurs, och att notan snart skulle betalas och gästerna skulle vara tvungna att gå. Det här ledde till ett upplopp bland gästerna som började roffa åt sig av alla lyxvarorna, de dyra cigarrerna, champagneflaskorna och parfymflaskorna, som av någon anledning delades ut ur trolleykärror, som i flygplan.

Personalen försökte lugna ned folk, men kaoset blev bara värre och det utbröt våld och folk sköt och knivhögg varandra. Personalen flydde.

Jag tog till flykten upp på takterrassen. Det hade blivit natt, stjärnorna lyste klart över öknen. Där var tomt och tyst. En bartender stod ännu vid baren och torkade disken. Han frågade mig om jag ville ha några Aalto-vaser och andra Iittala-prylar som plundrarna hade lämnat. Jag sade okej då, och han satte dem i en Lidl-plastkasse som han räckte mig över disken.

Jag beställde en gin&tonic, men bartendern meddelade att han inte längre jobbar här. Han lämnade bardisken, gick fram till takräcket, klev över det och hoppade.

Jag tog min Lidl/Iittala-påse och gick in i hotellet, ned längs den nu tysta och mörka Frank Lloyd Wright-spiralbalustraden. Det låg spridda lik här och där på golvet.

Vid ett bord satt några sårade gäster, vilka jag identifierade som mina gamla klasskamrater från gymnasiet. De hade skottsår och knivar stickande ut ur ryggen, men de var fortfarande vid liv. De frågade om jag hade cream crackers eller digestive-kex. De hade kaviar, men inga kex, och så kunde man ju inte ha det, påpekade de och hostade blod.

(Den här biten kommer sig säkert av att jag den senaste veckan har tagit lite väl många trippar down memory lane i Grankulla i sällskap med kollegan Sixten som spelar in en dokumentär om mig med anledning av min teaterpjäs. Hans egen idé, inte min.)

Jag sade att tyvärr, det har jag inte, och gick vidare ned till bottenvåningen och ut genom huvudingången där min bil stod parkerad. En Ferrari Daytona Spyder av den sort som Sonny Crockett körde i Miami Vice, i de tidiga avsnitten (han bytte senare till en Testarossa, som inte alls var lika cool).

Jag tänkte för mig själv att den där som jag skulle gifta mig med kommer helt tydligt inte, så jag kör vidare till nästa resort några timmars färd längre nedåt kusten till. Nu när jag tänkte närmare på saken så hade jag ju stämt träff med en annan person där, som jag ju faktiskt skulle gifta mig med.

Så jag hoppade i Daytonan och körde min väg med V12-motorn spinnande under den långsträckta, vinröda motorhuven. Måtte hon vara där när jag kommer fram. En kille klarar inte av hur många ”ohare” som helst under en och samma natt.

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night.