Drömde i natt att jag var på ett hotell, ett exklusivt femstjärnigt resort i öknen vid havet, någonstans i USA. Jag skulle gifta mig med någon, vet inte vem. Jag väntade på henne där, men hon kom aldrig.
Där pågick en oavbruten, 24/7-fest, mycket dekadent med bara det dyraste av allting. Folk försåg sig frikostigt av allt som servitörerna bar fram. Allting var otroligt lyxigt, men ingen betalade någonting, allting skrevs bara upp på räkningar av hovmästaren som stod i skuggorna och antecknade.
Festandet var inte glatt och uppsluppet utan febrigt och desperat. Över allting låg en vag känsla av någon sorts odefinierad, överhängande ondska och fara. Lite inspirerat av Hotel California, säkert.
Hotellet var som en blandning av Guggenheim-muséet i New York och ESO:s ”La Residenzia” vid Cerro Paranal ute i Atacamaöknen. Det var en stor och hög, öppen cylindrisk hall med den uppåtgående spiralformade rampen/balustraden à la Frank Lloyd Wrights Guggenheim. Hotellrummen låg invid den.
I något skede började det gå ett rykte om att hotellet höll på att gå i konkurs, och att notan snart skulle betalas och gästerna skulle vara tvungna att gå. Det här ledde till ett upplopp bland gästerna som började roffa åt sig av alla lyxvarorna, de dyra cigarrerna, champagneflaskorna och parfymflaskorna, som av någon anledning delades ut ur trolleykärror, som i flygplan.
Personalen försökte lugna ned folk, men kaoset blev bara värre och det utbröt våld och folk sköt och knivhögg varandra. Personalen flydde.
Jag tog till flykten upp på takterrassen. Det hade blivit natt, stjärnorna lyste klart över öknen. Där var tomt och tyst. En bartender stod ännu vid baren och torkade disken. Han frågade mig om jag ville ha några Aalto-vaser och andra Iittala-prylar som plundrarna hade lämnat. Jag sade okej då, och han satte dem i en Lidl-plastkasse som han räckte mig över disken.
Jag beställde en gin&tonic, men bartendern meddelade att han inte längre jobbar här. Han lämnade bardisken, gick fram till takräcket, klev över det och hoppade.
Jag tog min Lidl/Iittala-påse och gick in i hotellet, ned längs den nu tysta och mörka Frank Lloyd Wright-spiralbalustraden. Det låg spridda lik här och där på golvet.
Vid ett bord satt några sårade gäster, vilka jag identifierade som mina gamla klasskamrater från gymnasiet. De hade skottsår och knivar stickande ut ur ryggen, men de var fortfarande vid liv. De frågade om jag hade cream crackers eller digestive-kex. De hade kaviar, men inga kex, och så kunde man ju inte ha det, påpekade de och hostade blod.
(Den här biten kommer sig säkert av att jag den senaste veckan har tagit lite väl många trippar down memory lane i Grankulla i sällskap med kollegan Sixten som spelar in en dokumentär om mig med anledning av min teaterpjäs. Hans egen idé, inte min.)
Jag sade att tyvärr, det har jag inte, och gick vidare ned till bottenvåningen och ut genom huvudingången där min bil stod parkerad. En Ferrari Daytona Spyder av den sort som Sonny Crockett körde i Miami Vice, i de tidiga avsnitten (han bytte senare till en Testarossa, som inte alls var lika cool).
Jag tänkte för mig själv att den där som jag skulle gifta mig med kommer helt tydligt inte, så jag kör vidare till nästa resort några timmars färd längre nedåt kusten till. Nu när jag tänkte närmare på saken så hade jag ju stämt träff med en annan person där, som jag ju faktiskt skulle gifta mig med.
Så jag hoppade i Daytonan och körde min väg med V12-motorn spinnande under den långsträckta, vinröda motorhuven. Måtte hon vara där när jag kommer fram. En kille klarar inte av hur många ”ohare” som helst under en och samma natt.
On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night.
Konsten att flyga 