Det ringer och ringer, men ingen svarar

Man brukar ju säga att ”jag borde ha hört varningsklockorna ringa”. Nå, jag hör dem ringa just nu, helt bokstavligen. Sedan i höstas, då jag var fem före riktigt slut, har jag haft en tinnitus som har kommit och gått. Den överraskade mig, för jag har aldrig haft tinnitus förr.

Tinnitus låter säkert olika för alla som har den. I mitt fall låter den precis som hundratals små alarmklockor som ringer någonstans i bakgrunden.

De kommer och går. Vissa dagar hör jag dem inte alls. Vissa dagar ringer de desto mer. Som om brandlarmet går igång i alla smurfarnas hus samtidigt. Det är ett stadigt, oföränderligt ljud, som den där metallklockan i Böle som ljuder när vi övar brandlarm. ”Snälla, vira en filt runt den där, jag hör inte vad jag klipper!” Aj jo, man skulle gå ut.

Och grejen är att klockorna ringer desto intensivare, ju mer stressad jag är. Som idag, det har varit en asbrutalt stressig dag. Och nu ringer hell’s bells across the sky som AC/DC i Donington 1984.

Och de är ju alarmklockor, helt bokstavligen, som min kropp låter ljuda när mätarna går för långt på rött. Jag vet vad som händer till slut om jag inte får dem att tystna genom att ta det lugnt.

Ändå sitter jag här och ser mig om efter en filt så att jag kan be att ungarna går och virar den runt klockorna. För pappa måste skriva.

Måste försöka skri –

Det tog mig en stund att förstå vad den bokens titel egentligen betyder.

Ingen fara, precis som då vi övar brandlarm i Böle går jag nog ut på gården till slut. Men jag har märkt att jag lite för ofta sportar med att sitta så länge som jag bara täcks, innan vaktmästarna kommer och leder ut mig.

En vacker dag kommer vaktmästaren klädd i svart huva, med ett schackbräde under armen.

Annons