Gråt medan du kan – när tårarna tar slut kommer du att sakna dem

En insändarskribent i Hbl kallade mig ”gråtmild” på grund av någonting som jag skrev som kritik mot Sveriges val av coronastrategi. Samma text hittar du här.

Insändarskribenten är knappast medveten om det, men jag har faktiskt gråtit mer än min beskärda del, tidigare i mitt liv. Jag var ett särdeles gråtmilt barn, det krävdes inte mycket för att få mig att ta till tårarna.

Följaktligen var det en av de främsta orsakerna till att jag genomled mitt åtta år långa mobbningshelvete. Mobbare älskar att se sina offer gråta, de trycker på alla knappar de kan för att öppna tårkanalernas slussar hos sina offer. I mitt fall behövde de inte trycka värst länge.

Jag misstänker att jag grät så mycket som barn att jag grät mig helt tom. I något skede tog tårarna slut, helt enkelt. Numera gråter jag nästan aldrig, inte ens de där dagarna då jag önskar att den befriande gråten skulle komma, som ett regn efter en lång torka.

Det händer att jag försöker gråta. Med en aktiv viljeansträngning. För att jag vet att min kropp behöver det. Men det känns som att jag har glömt hur man gör, och det är illa för hälsan.

Det händer att jag ligger där för mig själv i mörkret och försöker dra mig till minnes den där känslan som fick tårarna att välla upp. En väldigt bekant känsla, men ändå så främmande, numera. När upplevde jag den senast? När vår hund Otto dog för ett par år sedan, på tok för tidigt. Då grät jag, till min stora förvåning – och lättnad. För det kändes rätt, det kändes bra, hur sorgligt det än var.

På min pappas begravning grät fällde jag några tårar i kyrkan. Men jag misstänker att det snarare var för att de spelade Sibelius Finlandia. Det stycket har en märklig kraft som lodar våra innersta djup, och rör upp i de stillastående vattnen där nere.

Men beträffande min pappa – tja. Jag grät väldigt mycket för hans skull som barn, då jag var rädd för honom. Jag sörjde honom i förskott, kan man kanske säga.

På sistone har det hänt att jag har varit deprimerad. Inte bara lite lätt deppig, sådär som man ofta är på vardagsspråk. Jag menar på det sättet som föranleder en diagnos av en läkare. Jag har papper på det.

I en sådan situation tycker kanske någon att man skulle gråta väldigt mycket. Jag menar, om inte då – när i så fall? Men det funkar inte så.

Depression är inte en djup sorg. Inte alltid åtminstone. Depression är inte för mycket känslor, det är snarare avsaknaden av dem, både av sorg och glädje.

I och för sig, depression kan väl vara många olika saker för olika människor, men för mig har det snarare inneburit en emotionell öken snarare än ett här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång. En oändlig tomhet och tystnad, där till och med ljudet av droppande tårar skulle kännas som en tröst.

Eller som den där kvalmiga känslan som föregår ett åskväder i juli-augusti. Den där tryckande, stillastående hettan som tar all ork ur en. Man väntar och hoppas på att himlens slussportar ska öppnas och att urladdningen ska komma.

Men den kommer aldrig, trots de mörka molnen som ruvar vid horisonten. Åskan och den förlösande svalkan uteblir. Till och med till natten. Man bara ligger där och kippar efter andan.

”Ja men varför går du inte och simma då? Gå till stranden, vet jag!”

Kommer inte de salta dropparna till mig så måste jag gå till dem, menar du? Clever!

Eller min favorit: ”Ta en promenad i friska luften så känns det bättre!”

Nå, i och för sig, nog yttrar jag också dumheter ibland. Som då endera av mina söner gråter för någonting till synes helt trivialt. En borttappad Legogubbe eller en Minecraft-session som gick snett. Då kan jag säga någonting dumt som att ”nämen sluta nu, det där är väl ingenting att gråta för!”

Jag misstänker att jag bara är lite avundsjuk.

Åtta fullsatta passagerarplan som flyger in i en bergvägg

Sverige är i ett svårt chocktillstånd just nu. Vi är alla det, misstänker jag. Annars skulle vi inte vara kapabla att med ett sådant här skenbart lugn diskutera det faktum att vårt grannland inom en mycket kort tid har förlorat cirka 2 000 av sina medborgare. Ingen annan olycka eller katastrof under landets fredstida historia kommer ens NÄRA mätt enligt antal döda.

Sveriges döda i covid-19 motsvarar just nu åtta stycken fullsatta Airbus A-330 som en efter en flyger in i en bergvägg i full fart. Samtliga passagerare oskyldiga civila. Kan ni föreställa er hurdan reaktionen på någonting sådant skulle se ut?

Jag är ganska säker på att den inte skulle se ut som diskussionen kring Sveriges coronaläge och strategi just nu i jämförelse med andra länder. Den påminner mer om diskussionen om landslagstränarnas strategi i samband med ett hockey-VM. I Sverige tycks diskussionen inte ens existera alls. Snarare verkar folk stoltsera över hur livet går vidare nästan som normalt.

ÅTTA STYCKEN FULLSATTA A-330!

Jag önskar ju nästan att det här vore någon sorts chocktillstånd. För alternativet är att vi är just så emotionellt avtrubbade som vi verkar just nu. Vad det i så fall är som har trubbat av oss så till den milda grad, har jag ingen aning om. Min första impuls var ”Facebook!” Med jämna mellanrum får jag en nästan oemotståndlig lust att avsluta mitt Facebook-konto och inte titta tillbaka. Den lusten, den impulsen, har varit starkare än på länge på sistone.

Men det är nog någonting större och allvarligare än så, någonting i oss människor.

Hur som helst: det här är fanimej inte friskt!

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.