En insändarskribent i Hbl kallade mig ”gråtmild” på grund av någonting som jag skrev som kritik mot Sveriges val av coronastrategi. Samma text hittar du här.
Insändarskribenten är knappast medveten om det, men jag har faktiskt gråtit mer än min beskärda del, tidigare i mitt liv. Jag var ett särdeles gråtmilt barn, det krävdes inte mycket för att få mig att ta till tårarna.
Följaktligen var det en av de främsta orsakerna till att jag genomled mitt åtta år långa mobbningshelvete. Mobbare älskar att se sina offer gråta, de trycker på alla knappar de kan för att öppna tårkanalernas slussar hos sina offer. I mitt fall behövde de inte trycka värst länge.
Jag misstänker att jag grät så mycket som barn att jag grät mig helt tom. I något skede tog tårarna slut, helt enkelt. Numera gråter jag nästan aldrig, inte ens de där dagarna då jag önskar att den befriande gråten skulle komma, som ett regn efter en lång torka.
Det händer att jag försöker gråta. Med en aktiv viljeansträngning. För att jag vet att min kropp behöver det. Men det känns som att jag har glömt hur man gör, och det är illa för hälsan.
Det händer att jag ligger där för mig själv i mörkret och försöker dra mig till minnes den där känslan som fick tårarna att välla upp. En väldigt bekant känsla, men ändå så främmande, numera. När upplevde jag den senast? När vår hund Otto dog för ett par år sedan, på tok för tidigt. Då grät jag, till min stora förvåning – och lättnad. För det kändes rätt, det kändes bra, hur sorgligt det än var.
På min pappas begravning grät fällde jag några tårar i kyrkan. Men jag misstänker att det snarare var för att de spelade Sibelius Finlandia. Det stycket har en märklig kraft som lodar våra innersta djup, och rör upp i de stillastående vattnen där nere.
Men beträffande min pappa – tja. Jag grät väldigt mycket för hans skull som barn, då jag var rädd för honom. Jag sörjde honom i förskott, kan man kanske säga.
På sistone har det hänt att jag har varit deprimerad. Inte bara lite lätt deppig, sådär som man ofta är på vardagsspråk. Jag menar på det sättet som föranleder en diagnos av en läkare. Jag har papper på det.
I en sådan situation tycker kanske någon att man skulle gråta väldigt mycket. Jag menar, om inte då – när i så fall? Men det funkar inte så.
Depression är inte en djup sorg. Inte alltid åtminstone. Depression är inte för mycket känslor, det är snarare avsaknaden av dem, både av sorg och glädje.
I och för sig, depression kan väl vara många olika saker för olika människor, men för mig har det snarare inneburit en emotionell öken snarare än ett här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång. En oändlig tomhet och tystnad, där till och med ljudet av droppande tårar skulle kännas som en tröst.
Eller som den där kvalmiga känslan som föregår ett åskväder i juli-augusti. Den där tryckande, stillastående hettan som tar all ork ur en. Man väntar och hoppas på att himlens slussportar ska öppnas och att urladdningen ska komma.
Men den kommer aldrig, trots de mörka molnen som ruvar vid horisonten. Åskan och den förlösande svalkan uteblir. Till och med till natten. Man bara ligger där och kippar efter andan.
”Ja men varför går du inte och simma då? Gå till stranden, vet jag!”
Kommer inte de salta dropparna till mig så måste jag gå till dem, menar du? Clever!
Eller min favorit: ”Ta en promenad i friska luften så känns det bättre!”
Nå, i och för sig, nog yttrar jag också dumheter ibland. Som då endera av mina söner gråter för någonting till synes helt trivialt. En borttappad Legogubbe eller en Minecraft-session som gick snett. Då kan jag säga någonting dumt som att ”nämen sluta nu, det där är väl ingenting att gråta för!”
Jag misstänker att jag bara är lite avundsjuk.
Konsten att flyga 