Sverige är i ett svårt chocktillstånd just nu. Vi är alla det, misstänker jag. Annars skulle vi inte vara kapabla att med ett sådant här skenbart lugn diskutera det faktum att vårt grannland inom en mycket kort tid har förlorat cirka 2 000 av sina medborgare. Ingen annan olycka eller katastrof under landets fredstida historia kommer ens NÄRA mätt enligt antal döda.
Sveriges döda i covid-19 motsvarar just nu åtta stycken fullsatta Airbus A-330 som en efter en flyger in i en bergvägg i full fart. Samtliga passagerare oskyldiga civila. Kan ni föreställa er hurdan reaktionen på någonting sådant skulle se ut?
Jag är ganska säker på att den inte skulle se ut som diskussionen kring Sveriges coronaläge och strategi just nu i jämförelse med andra länder. Den påminner mer om diskussionen om landslagstränarnas strategi i samband med ett hockey-VM. I Sverige tycks diskussionen inte ens existera alls. Snarare verkar folk stoltsera över hur livet går vidare nästan som normalt.
ÅTTA STYCKEN FULLSATTA A-330!
Jag önskar ju nästan att det här vore någon sorts chocktillstånd. För alternativet är att vi är just så emotionellt avtrubbade som vi verkar just nu. Vad det i så fall är som har trubbat av oss så till den milda grad, har jag ingen aning om. Min första impuls var ”Facebook!” Med jämna mellanrum får jag en nästan oemotståndlig lust att avsluta mitt Facebook-konto och inte titta tillbaka. Den lusten, den impulsen, har varit starkare än på länge på sistone.
Men det är nog någonting större och allvarligare än så, någonting i oss människor.
Hur som helst: det här är fanimej inte friskt!
