De mindre uppenbara riskerna med att ligga med sig själv

När Django Fogeldoft var sextiofem, och på toppen av sin förmögenhet och sitt kunnande, beslöt han sig för att det var dags att förverkliga en gammal dröm. Sedan sin fjärde skilsmässa hade han insett att det bara var en person i världen som kunde tillfredsställa en man med hans väldigt speciella behov: han själv.

Så han sålde alla sina företag för en summa som närmade sig tusen miljarder dollar, och anställde en veritabel armé av de bästa vetenskapsmän och ingenjörer som gick att uppbringa. Innan fem år var till ände, hade Django bestämt, skulle han ha en fungerande tidsmaskin.

Django Fogeldoft är en man som tenderar att få som han vill, så också denna gång. På sin sjuttionde födelsedag steg han in i sin tidsmaskin med en portfölj full av pengar – han kände sig själv och vad som krävdes för att övertala sig själv. Och en toalettväska full av droger. Samt tre burkar Viagra.

Och en annan portfölj full av tekniska ritningar.

Sedan tryckte han in datumet för sin tjugofemte födelsedag i tidsmaskinens kontrollpanel, en födelsedag han kom ihåg som en särskilt ensam och tråkig affär. Men det skulle det bli en ändring på nu.

Long story short, nu sitter Django Fogeldoft fast i en loop i tiden, där han

1) ligger med en äldre man som skrämmande exakt vet vad det är han gillar i sänghalmen,

2) gör en raketkarriär och blir svinrik genom att ta patent på en mängd superavancerad teknologi som ingen ens hade hört om eller tänkt på,

3) säljer allting på sin ålders höst, låter konstruera en tidsmaskin och reser tillbaka i tiden och ligger med sig själv tills han nästan dör av skavsår och

1) så börjar alltsammans om igen.

Och hela världen sitter alltså fast i samma loop med Django (vi är på 134:e varvet nu). Ingen kommer någonsin längre än hans 70:e födelsedag. Inget att göra åt detta, säger en expert på Chalmers som Ny Teknik har talat med.

Vad lär vi oss av detta? Tusan om jag vet!

Annons

Klimatdansen: den trötta solen vs. människans uppvärmning

Just nu pågår två stora klimathändelser som var för sig skulle göra livet surt för oss. Men som det är nu så mildrar de sannolikt varandras mest extrema effekter.

Den första är det kraftiga solfläcksminimum som pågår just nu, det djupaste på mer än hundra år. Det leder till att vädertyper som rådde t.ex. under det förra Grand minimum, Maunders minimum (på 1600-talet) blir vanligare.

Den som vill läsa mer om hur det var på den tiden kan exempelvis slå upp kapitlet om lilla istiden i min förra bok, Väder som förändrade världen.

Perioderna av hungersnöd som avlöste varandra på den tiden berodde delvis på frosten som tog skördarna, och somrarna som ofta regnade bort totalt. Men också perioder av kruttorra skogsbrandssomrar ingick i den tiden.

Att det inte råder hungersnöd nu beror sannolikt på två saker: för det första, den andra stora klimathändelsen som pågår just nu: den av människan orsakade globala uppvärmningen. Den tar udden av de värsta frostknäpparna. Skulle vi inte ha global uppvärmning på gång så skulle det vara brutalt kallt just nu (men å andra sidan förstärker den också de Maunder-lika skogsbrandssomrarnas intensitet).

Solfläcksminimum i sin tur tar den värsta udden av den globala uppvärmningens värsta effekter.

För det andra, det finns en joker i leken: våra odlingsväxter som har förädlats till den grad att de inte längre är lika känsliga för frost, blöta och torka. Utan dem, och det moderna, mekaniska jordbruket, skulle vi vara verkligt hungriga just nu.

Men solen kommer inte att ligga och dra sig hur länge som helst. Solfläckscykel nr. 25 håller redan på att varva upp, långsamt men i alla fall.

Under nästa maximum, då vi har två stora uppvärmande faktorer som samverkar, då kommer vårt moderna, fina jordbruk att utmanas till max. Lägg ännu till en eller annan kraftig El Niño i det skedet som bajset på moset.

Frågan är då att räcker ens allt GMO-trolleri som forskarna kommer upp med? Sannolikt inte för en stor del av jordens snart 8 miljarder människor.

Sannolikt inte ens för oss, om jordbruket samtidigt drabbas av en störning i bränsletillförseln så att maskinerna stannar. Vi är fortfarande beroende av fossila bränslen för våra traktorer och hela den övriga kedjan.

Samma forskare som varnade för att en global pandemi bara var en fråga om tid, varnar också för allt detta som jag nämner här. Vore det kanske dags att ta deras gestikulerande på allvar snart?

Vi tycker ju om att stoltsera med våra snitsiga beredskapslager här i Finland. Förr eller senare kommer de att behövas – med råge.