När mormor köpte en Jas Gripen åt mig

I min dröm

var det sen höst, som det så ofta är i mina drömmar. Stugorna ute på holmen var mörka och förbommade, beredda för vintern. Himlen var grå som bly, träden nästan kala.

Det här är en återkommande dröm för mig. Jag är på holmen, det är sista besöket innan vintern. Jag är ensam. Väntar på båtskjuts till fastlandet, någon ska komma och hämta mig. Oftast är det morfar.

En lustig parentes: i mina drömmar står vår nuvarande stuga aldrig där den står på riktigt, högst uppe på holmen, utan på ett helt annat ställe, vid den södra sidans strand.

Den här gången var morfar inte med i drömmen. Inte mormor heller, men i drömmen kom jag ihåg henne. Jag mindes att jag hade tiggt om att få ett eget Jas Gripen-plan, inte en modell, ett riktigt. Så hon köpte ett Jas Gripen-plan åt mig, med sin lilla pension. Sådan var hon, min mormor. Jag grät mycket som barn, och då köpte mormor choklad eller serietidningar åt mig. Aldrig svensktillverkade jaktplan, dock.

I drömmen hade jag glömt bort att hon hade köpt planet åt mig, men jag kom ihåg det då jag nästan snubblade på det. Där stod det gråmålade jaktplanet i en klippskreva, till hälften täckt av fallna, våta löv.

Så jag klev upp i cockpiten och tänkte att jag lika gärna kan ta en flygtur innan det är dags att åka. Hur det nu råkade sig var havsvattenståndet ovanligt lågt, det var nästan inget vatten alls runt holmen. Konstigt. Nå, det betydde att jag kunde använda havsbottnen som startbana.

Jag kände mig lite skyldig när jag rullade ut på den leriga sjöbottnen och drog på gasen. För jag visste egentligen inte hur man flyger de här sakerna. Jag har ingen pilotlicens och ingen erfarenhet av att sitta vid spakarna i ett flygplan. Om flygpolisen tar mig är jag illa ute. Men på något vis kom jag iväg och upp i luften.

Medan jag flög lyckades jag på något sätt lista ut att det hela involverade öppnande och stängande av bränsleventiler som satt i cockpitens tak, ovanför mitt huvud. Det var någonting med att uppehålla balansen genom att se till att bränslet flödade jämt mellan planets åtta olika bränsletankar.

Jag minns inte hur länge jag flög där under de grå molnen. Inte värst länge, för jag var döskraj för att åka fast utan flygcertifikat. Men jag kom upp i Mach 2,5, vilket Gripen inte är kapabel till, så det kändes fint.

Jag parkerade planet i sin klippskreva och gick vidare längs stigen. Det började skymma. I de här drömmarna är det oftast just före skymningen och jag är nervös för om de ska hinna komma och hämta mig innan mörkret faller på. Vem det än var den här gången.

Jag är ingen drömtydare, men om Max von Sydow ännu dyker upp här med en schackbräda, då blir jag orolig.