Jag är inte en boomer. Jag är generation X. Vi kännetecknas av att både våra föräldrars och våra barns generation kommer till oss när tekniken strular. Vi är IT-stöd-generationen.
Vi växte upp under tiden då allting måste kopplas med trettioelva sladdar, och allting hade metertjocka manualer. Allting måste installeras, konfigureras och formateras. Ingenting gick att googla. Ingenting var ”smart”, det fick man vara själv. Allting hade knappar. Ingenting hade appar.
Våra barn är helt ute och cyklar vid minsta lilla felmeddelande. De är vana vid att man pekar på allting och så gör det som man vill. Gör det inte det, kommer de till oss och gråter.
Våra föräldrar tror på allt de läser på internet, speciellt om det är skrivet i Times New Roman. För på Kekkonens tid var allting automatiskt sant om det stod i skrift. Om någon bad om ens bankkoder så hade hen sannolikt ett gott skäl till det. Och sedan kommer de till oss och gråter.
Sådana är vi. Osnutna valpar i våra föräldrars ögon. Hopplösa fornlämningar i våra barns ögon, födda på 1800-talet eller någonting. Men det är vi inte. Vi är födda mellan 1965 och 1980, ungefär. Vi är generation X, och utan oss stannar världen.
Konsten att flyga 