Den tragiska balladen om idioterna som fick vad de förtjänade

Det var en gång ett släkte av människor som bodde ombord på en jätte-jättestor skuta som hette s/s Idio (ett feniciskt ord för fiskmås). Skutan seglade runt på en jätte-jätte-jättestor ocean utan stränder. Den hade inget mål på det viset, den dödade tid bara helt enkelt.

Människorna som bodde ombord på den jätte-jättestora skutan s/s Idio, idioterna, var trötta på fisk och sporadiskt albatrosskött, så de hittade på andra sätt att livnära sig. Huvudsakligen baserades dessa andra sätt på något sätt på att såga upp delar av s/s Idios skrov (skutan var byggd av trä) och förädla det och sälja det åt varandra.

Eftersom s/s Idio var så jätte-jättestor så blev idioterna också trötta på att gå till fots längs den jätte-jättelånga promenaden som löpte genom s/s Idios mitt. Så de uppfann små skotrar som drevs av små ångmaskiner. De här ångmaskinerna använde pellets som bränsle, träpellets tillverkade av s/s Idios bordläggning, spant och kölstock.

Men s/s Idio var så jätte-jättestor att det märktes ingenstans om man hyvlade av lite trä här och där. Och på så vis växte en livlig och blomstrande ekonomi upp längs s/s Idios promenaddäck. Folk puttrade fram och tillbaka med sina små skotrar och besökte varandra och sålde och köpte prydnadsföremål av trä som de hade karvat ur s/s Idios spant och bordläggning.

Till slut var det ett gäng med särskilt fiffiga idioter som började bli oroliga. De tog fram sina räknestickor. De gick fram och tillbaka längs s/s Idios däck och genom dess lastrum och kölsvin med pannorna i djupa veck och mätte och räknade. De kom till en oroväckande slutsats: om vi fortsätter utvinna trä till pellets och prydnadsföremål på det här viset, kommer s/s Idio snart att sjunka. Vi har använt så mycket trä från s/s Idios skrov att bordläggningen är så tunn att man ser hajarna genom plankorna.

S/s Idios befäl blev oroade. “Vi måste hitta på ett sätt att driva våra skotrar som inte baserar sig på träpellets från s/s Idios skrov”. Så de kom upp med en plan. Enligt den skulle s/s Idio vara träneutral senast om trettio år.

Det här lät sådär lämpligt avlägset, tyckte idioterna, så de nickade instämmande och for iväg och träffade faster Agda i andra änden av promenaden.

Snart knackade de fiffiga idioterna på kommandobryggans dörr igen. “Det här håller inte” sade de, “vi måste lägga av med pelletarna nu, inte om trettio år. Annars kommer s/s Idio att sjunka och vi dör allesammans”.

“Nej, det går inte för sig” sade kaptenen, “det är kaptensval om ett år, och idioterna kommer att rösta ut oss om vi tar till för snabba och stränga åtgärder”.

“Just det”, skrev RRANKAISIJA666 på IdiotForum, och fick medhåll av CoROLLaisBEST92. “Hur ska vi ta oss fram och tillbaka från ena änden av promenaden till den andra om pelletarna är för dyra?” “Helt oskäligt!”

Och de idiotiska kommentatorerna hade ju helt rätt såklart. Det var inte folkets fel att man levde mitt i en fartygsekonomi som var helt baserad på pelletar. Det var inte de som hade uppfunnit de pelletdrivna ångskotrarna. Eller de små, pittoreska kioskerna invid promenaden som sålde romantiska små prydnadsföremål av trä.

“Vad ska vi leva på???” utbrast en träsnidare. Och hen hade rätt förstås. Det var absolut inget fel på att snida små trädelfiner och sälja dem till andra hårt arbetande, hederliga idioter. Ett hedervärt, respekterat yrke.

Så man kom överens om att situationen inte var någons fel. Utom de fiffiga idioterna förstås, som skapade dålig stämning med sina räknestickor och tabeller. Så man kölhalade dem och så var det med den saken.

Och idioterna hade ju rätt, förstås. Det var helt oskäligt att förutsätta att man skulle ruinera en gammal och välfungerande träbaserad fartygsekonomi och utsätta oskyldiga idioter för smärtsamt höga pelletpriser. Så befälet gjorde det enda rätta och bordlade ärendet för en obestämd framtid.

Naturligtvis innebar det ju att s/s Idio sjönk tre veckor senare och alla ombord drunknade eller blev uppätna av hajar, utom några enstaka typer som lyckades simma iland på en ö som de på något mystiskt sätt råkade spana in vid horisonten. Där skrev de överlevande en bok om hur deras fartygscivilisation gick under då den vreda havsguden sänkte deras fartyg som straff för allt stjärtsex som idkades i de billiga hytterna på däck två.

Men i övrigt var det hela ingens fel, var bokens slutsats. Boken blev sedermera betraktad som helig, och en kopia av den lades i nattduksbordslådan i varje hytt på s/s Idio II som byggdes några år senare, av allt trä som idioterna hittade på ön.

Sen pituinen se.