Året är 3843. Mänskligheten har koloniserat större delen av den yttre Vintergatan och en ny hyperrymds-expressled till Andromedagalaxen är under uppbyggnad. Men arbetet står i beråd att komma till ett extremt oväntat och abrupt stopp, på själva premiärdagen för den första testförbindelsen till den nya terminalstationen i Andromeda.
Under sin expansionsfas i galaxen plågades mänskligheten av en urgammal men seg och plågsam bugg från den för-interstellära eran som ingenjörerna och kodarna trots ihärdiga försök inte hade lyckats eliminera från infrastrukturen.
Buggen, som gick under namnet ”Songs of Innocence” eller kort och gott ”U2” tros ha startat som en form av primitiv form av psykoteknisk krigföring, cyberterrorism eller hybridpåverkan under det tidiga andra millenniet. Enligt en teori var det en tidig teknologifientlig religiös kult som installerade den i det dåvarande molnet eller i individuella enheter som ett sätt att driva användarna till att förstöra sina apparater av ren desperation och avsky.
Trots ihärdiga försök var den ondskefulla buggen nämligen inte möjlig att avlägsna från teknologin på annat sätt än att bränna eller förinta den smittade lokala noden med industriella plasmaskärare eller högintensiva EMP-detonationer.
Buggen manifesterade sig i form av en infernalisk melodi som började spela då användaren minst anade det. Trots alla försök att avinstallera den maligna koden och all tänkbar programvara som kunde tänkas hysa och spela upp den, dök Songs of Innocence alltid upp då användaren minst anade det. Den demoniska låtslingan tros ha drivit tusentals människor till att kasta sig huvudstupa ut från fönster och från tak, allt för att få tyst på den förbannade ljudterrorn.
I slutet av 2500-talet, då Orionarmens lokala multistellära molnwebb öppnades, förstadiet till ”Milky Web”, upptäckte teknikerna till sin stora skräck att U2-buggen på något sätt hade slunkit med i rotkoden till själva den interstellära kommstrukturen. Hela det hundratals ljusår vida lokala galaktiska molnet var smittat av Songs of Innocence.
De interstellära transportskeppen, passagerartrafiken, gruvdriften ute i Oort-molnen – överallt där en kommunikationslänk stod öppen och någon kopplade upp sig i molnet, riskerade användarna att få Songs of Innocence i huvudet då de minst anade det.
Det hände till och med att AI-befälhavaren på ett linjeskepp mellan Vega och Proxima Centauri i ren desperation detonerade hela sitt förråd av antimateriabränsle för att få tyst på buggen som inte gick att stänga av. Mer än 200 000 biologiska och tre klaner av AI-sentienter, inalles nära på fem miljarder individer, strök med.
Den sista spiken kom hur som helst som sagt när hyperrymdsförbindelsen till Andromeda skulle testas för första gången. Det var en ung tekniker vid namn Alluknarg Neniainuak från Barnard Beta som fick äran att koppla upp förbindelsen under generalrepetitionen (den officiella premiäruppkopplingen skulle såklart göras av den galaktiska rådspresidenten på själva den högtidliga ceremonin månaden därpå).
När Neniainuak matade in kommandot som initierade kopplingen trodde han och skiftschefen vid desken först att de hallucinerade då ett alltför välbekant ljud började sprida sig i kontrollrummet. Orden var på ett arkaiskt språk som ingen längre kunde tyda, men det antogs att det var någon form av besvärjelse eller rentav primitiv biokod.
”I was chasing down the days of fear
Chasing down a dream before it disappeared
I was aching to be somewhere near
Your voice was all I heard”…
Skiftschefen, Ithalkuak Xalkök, kände stora, tunga droppar av kallsvett tränga fram i pannan. Han visste med ens intuitivt vad han måste göra. Faktum är att proceduren var inpräntad i hans hjärnas förstärkta kretsars nödprotokoll. Han kunde bokstavligen inte motstå impulsen att göra det han gjorde härnäst, trots att han visste att det var det sista han, eller någon människa, någonsin gjorde.
Alla tekniker med hyperrymdslicens AA2B och högre hade tillgång till en nödprocedur som bara fick tillämpas om det allra värsta tänkbara inträffade. Ett nödfall av just den här sorten. Ett, som teknikerna och forskarna från 5800 planetsystem hade jobbat i mer än 400 år för att undvika. De hade gjort sitt yttersta för att vidta varje försiktighetsåtgärd så att Songs of Innocence inte skulle komma åt att smitta ned själva hyperrymden och det underliggande Higgsfältet.
Nu när Xalkök insåg att det värsta, det otänkbara, hade skett – tja, då fanns bara en sak kvar att göra. Innan han ens insåg vad det var han gjorde hade hans hjärnas nödprocedur utlöst kommandot som aktiverade den Yttersta mekanismen. Antihiggsbomben som satt i hjärtat av den stora transdimensionella knutpunkten vid Epsilon Eridani.
För mänsklighetens samtliga dryga nittiofem biljoner individer och fem sextiljarder AI-medvetanden kom slutet inte med någon stor fanfar eller dramatisk ljusshow. När kedjereaktionen i Higgsfältet startade och kortslutningen av hyperrymden kom igång hade alla mindre än tre oktiljondelar av en sekund på sig att leva – och reagera. Det gjorde absolut ingen. Allting bara upphörde att existera i en universumsvid skur av kvarkar och gluoner.
Så kom vårt universum och människans historia och existens till sin ände. Men de övriga universumen i multiversum då. Kunde de sova lugnt eller hade Songs of Innocence lyckats ta sig igenom den påstått idiot- och antimateriabombsäkra brandmuren mellan universumen? Det borde inte kunna ske, sade de.
FORTSÄTTNING FÖLJER!
Konsten att flyga 