”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.

Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

”Nordsjö är en no go-zon, snart brinner bilarna och blodet flyter…” Äh, bullshit! Finland har bara glömt hur det är att ha ungdomar

Får man tro persu-hysterikerna t.ex. på Twitter, så är Nordsjö en no go-zon, en postapokalyptisk Mad Max-dystopisk krigszon där blodet flödar på gatorna och bilarna brinner om kvällarna.

Hesari har besökt Nordsjö och talat med vanliga invånare som inte alls fattar vad snacket handlar om. ”Här är hur normalt och lugnt som helst”.

Grejen är sannolikt den, att vi har glömt hur det är att ha områden med en förhållandevis hög andel barn och ungdomar. Att skaffa barn hör ju inte till innegrejerna i det här landet numera, om vi säger så. Har inte gjort det på ett tag.

Farbror Marcus ska därför påminna er om hur det var när han var liten. Då hade de stora årskullarna från -45 precis flyttat från landet till stan och skaffat barn. Då var till exempel Kirstibacken i Esbo ett höghushelvete där ungdomen löpte amok i brist på vettigt tidsfördriv och knivhuggningar var vardagsmat.

Min mamma Iris som var socialarbetare på den här tiden kan kanske korrigera mig om jag har fel?

Jag minns hur det varnades för ”Kiragänget” i Grankulla, rastlösa, rotlösa och våldsamma ungdomar som strök runt och gav random stryk åt folk.

Kirstibackens höghus finns fortfarande kvar, och jag råkar faktiskt bo där helt intill, i Domsby. Området är mycket invandrartätt numera, precis som det var då jag var liten, fast då kom invandrarna från Savolax och Kuusamo och liknande.

Lustigt nog så tyckte de ändå att det var vi finlandssvenska kids som skulle ”fara tillbaka dit som vi kom från” (Sverige).

Hur som helst, dagens Kirstibacken är något av det lugnaste område som jag kan tänka mig. Vi har nu bott i området i tio år, och aldrig känt oss otrygga ens sent om kvällarna ute med hunden.

Jag minns inte när jag senast skulle ha sett ett fyllo, som skränade eller pummade slantar, ens på Domsby tågstation. Dylika ”pultsare” hörde till dagordningen då jag var liten.

Inte ens barnen och ungdomarna är oroliga, kanske med undantag för den första fredagskvällen efter att skolan har tagit slut, då brukar det stojas en del på busshållplatsen på andra sidan gatan från oss.

Och när jag säger ”barnen och ungdomarna” så menar jag faktiskt huvudsakligen invandrarnas barn och ungdomar. För som sagt, urbefolkningen skaffar inte barn längre. De sitter med näsan i Facebook och Twitter och känner existentiell angst och klagar och har sig.

Skulle det vara bättre om inga barn alls stojade där ute första fredagskvällen efter skolavslutningen? Om knarrandet från våra gamyl-leder vore det enda som hördes?

Nej, det skulle det inte. Barn är bra. Barn är vårt enda hopp. Varifrån deras föräldrar än härstammar.

Sannfinländarna största partiet i opinionsmätningen: So what else is new? Det är de alltid just efter valet

Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna en klar tätplacering med 19,5% av stödet. Det här tycks vara typiskt för partiet, att deras stöd ligger på en relativt anspråkslös större delen av valperioden, för att sedan börja stiga några månader före valet. Toppen nås några månader efter valet, sedan börjar kurvan dala igen, om ingenting exceptionellt händer.

Om jag inte minns fel så var Sannf:s stöd uppe i cirka 25 procent under sommaren efter valet 2011.

Allt det här har berott på Timo Soinis strategi som har gått ut på att säga och göra så lite som möjligt och åka ut till stugan och ligga lågt så mycket som möjligt om det inte är något val i faggorna. Det här har gällt ända tills några månader före valet, då har man dragit igång den stora cirkusen och trummat på så hårt man kan ända tills vallokalerna stängs.

Baserat på årets val så har Jussi Halla-aho tillämpat ungefär samma strategi, men inte heller han lyckades tajma partiets ”kuntohuippu” riktigt optimalt, för att använda en idrottsterm.

Det skulle inte förvåna mig om också Halla-aho skulle fortsätta med praxisen att ligga så lågt som möjligt i oppositions-skyttegraven, och låta Samlingspartiet stå för det mesta skjutandet.

Dels för att det är ett sätt att dölja det faktum att man inte har någonting konkret som alternativ att komma med, utom det evinnerliga tjatandet om invandringen och trilskandet i klimatfrågan.

Men dels för att Jussi Halla-aho föraktar sin väljarbas, om möjligt ännu mer än Timo Soini gjorde. Han betraktar dem som ett nästan lika odrägligt slödder som invandrarna. De är nyttiga idioter när man närmar sig val, men annars ska man undvika dem så mycket som det går.

Här tänker ju till exempel Donald Trump väldigt annorlunda. Han föraktar i och för sig också sina redneck-anhängare (även om han älskar deras blinda beundran) men han påbörjade i princip kampanjen inför följande val så fort som segern mot Hillary Clinton var ett faktum. Han håller ju jämnt och ständigt sina ”rallies”.

Hur som helst: med tanke på att Finland nu också har gått in för en de facto-blockpolitik, och att stödet för högern respektive vänstern också traditionellt har växlat från val till val, så kan man ju nästan utgå från att det är Saml+Sannf+KD som bildar regering nästa gång.

Skulle inte förvåna mig om Centern lyckas klämma in foten i den dörrspringan också. De tycks vara politikens Deadpool, fullständigt omöjliga att ta kål på.

Men alla som tycker om en regering som gillar bildning, jämställdhet, minoriteter och miljön, allt det där, njut av det så länge det varar.