Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till freedom fries.

Because they hate freedom.

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäätmädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

Australien 2017-64.jpg

 

Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

3113266841_35f612101eDu, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.

 

Sakta i backarna, propellerhattar!

I det här skedet är ni säkert rätt så nöjda med er själva, eller hur?

Halla-aho, Huhtasaari, Eerola, Hakkarainen, vem ännu? Hur som helst, där satt den! Revolutionen, del 1.

Ni lyckades sno hela livsverket av en trött och överviktig gammal populistfarbror som förvisso bara har sig själv att skylla för lillfingret han gav åt djävulen, men ändå, fyra unga slagsbultar mot en sliten gammal slugger. Kom igen nu!

Borde vi vara imponerade, eller?

Borde vi ta er på allvar när ni sitter där och hånler i direktsändning och upprepar ert mantra om att ”det finns en beställning på ett riktigt invandrarfientligt populistparti i Finland?”

Det skulle vara ni då, va?

Det skulle garantera er en fjärdedel av rösterna i följande val, när det än må inträffa?

Sakta i backarna!

Ser ni, det krävs lite mer än ni tror för att nå den verkliga framgången. Det krävs framför allt ett betydligt dummare folk än det som bor i Finland just nu. Det här är min fasta övertygelse.

En klok man sade en gång att ”man kan lura hela folket en del av tiden, och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”

Speciellt inte med den trupp av karnevalfreaks som ni nu har samlat.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 18.28.20

På allvar, alltså, ta en titt på er själva. Titta noga och länge. Vilket är materialet ni har att jobba med?

  • En kroniskt förbittrad, paranoid och folkskygg doktor i slaviska språk som har gått i charmskola hos mr. Burns från the Simpsons. Eller Gollum.
  • Ett fyllo och en allround-bydåre som stjäl kyrksilver och lämnar sin dokumentportfölj efter sig på mc-klubbens efterfest. Får Matti Nykänen att te sig som en stormästare i schack i jämförelse.
  • En Trump-trippande evolutions- och uppvärmningsförnekare som inte tycker att mänskliga rättigheter tillhör alla.

Det här kanske utgör ett dream team i verkligheten som ni bor i, men låt mig göra det fullständigt klart för er att ni är ganska ensamma på den planeten.

Låt mig också göra det fullständigt klart att Timo Soini trampade i klaveret. Han trodde att planeten Sannfinland alltid skulle kretsa i sin oföränderliga bana kring solen Soini.

Men han var inte fullständigt ute och cyklade i allt som han gjorde, inte till en början åtminstone. Ni hade inte haft något parti att göra maktkupp i om inte Soini hade gjort grovjobbet åt er.

Och grovjobb var precis vad det handlade om.

Till skillnad från den bittra cynikern Jussi Halla-aho som sitter i sin skrivkammare i Eira och sprutar galla på distans, gick Soini på riktigt ut bland folket. Han delade ut ballonger och plasthinkar i strilregnet. Han – urk – pussade bebisar på torget och hällde upp ärtsoppa åt Pihtiputaan mummo.

Det var på riktigt ett skitjobb. Inte att undra på att hans fysik började svika och hjärtat sade snap crackle pop. Men det gav utdelning.

Det må så vara att det här åtminstone delvis är ett förlegat sätt att jobba. Man kan nå ut till stora folkmassor numera utan att lyfta fingrarna från tangentbordet, men frågan är om det räcker för en Jytky III?

Svaret är nej.

Inte om man lämnar så mycket i övrigt att önska på alla de andra viktiga punkterna, som ni små hatiska propellerhattar gör.

Ser ni, också om vi låtsas att ni inte vore den politiska Jim Rose Circus Sideshow som ni är, att ni vore perfekta politiska svärmorsdrömmar…

…så måste ni ändå tro på någonting för att få folkmassorna bakom er på allvar. Soini, den nitiske katoliken, trodde till och med lite för mycket för sitt eget bästa, framför allt på sin egen fullträfflighet och orörbarhet.

Men han hade åtminstone i början en genuin passion för det han gjorde.

Soini trodde på riktigt att det fanns ett mål och en mening med det han gjorde. Kalla honom vad man vill, men cyniker var han åtminstone inte.

Han må ha begått de sju kardinalsynderna frekvent, åtminstone högmod och frosseri och säkert också girighet, men åtminstone – jag upprepar – trodde han genuint på någonting. Kanske till och med på den Lilla människan.

Som ateist borde jag ju ta med-ateisten Halla-aho i försvar, men vet ni vad – jag skulle ändå när det kommer till kritan hellre fastna i hissen tillsammans med Soini. Han må ha fel i huvet, men åtminstone är han underhållande. Och han tror på någonting.

Är det någonting som jag inte kan tåla så är det ateister som inte tror på någonting alls. Det finns miljontals saker att tro på här i livet utöver Gud.

Ni, Halla-aho och gänget, är bara fullkomligt nihilistiska och cyniska.

Ni bryr er inte om någonting innerst inne, ni är bara zombier som är fullständigt uppslukade av ert eget hat och er bitterhet.

Utom Teuvo Hakkarainen som bara har haft screensavern påslagen sedan ett antal årtionden.

Och jag vill påstå att folk genomskådar det här. Åtminstone en tillräckligt stor del av dem för att era drömmar om ännu en jytky-sequel kan komma att rinna ut i sanden.

Nämnde jag redan att ni har exakt noll karisma, varenda en av er, speciellt Halla-aho, där som Timo Soini hade flera lastbilsflak av den varan?

Om ni tror att ni ska kunna kompensera för alla dessa pinsamt uppenbara karaktärsbrister bara med ert frätande och allt genomträngande hat, så kommer ni att bli besvikna, har jag på känn.

Speciellt som ni med en enda, svepande rörelse lyckades reta upp inte bara Soini och hans inre krets utan alla de andra gamla idealisterna och vennamoiterna inom partiet.

Hade ni varit smarta så kunde ni ha fått dem att jobba för er och dra ut på torgen och gatorna i snöslasket och dela ut de där obligatoriska ballongerna och plasthinkarna inför nästa val.

För så är det att it’s a dirty job but somebody’s got to do it. Räkna inte ut behovet av hederligt gammalt fotarbete riktigt ännu, även om dess betydelse har minskat.

Men nej, ni räknar med att ert vitglödande hat mot invandrare, EU och allting som skiftar i rödgrönt ska bära er till en oundviklig seger i nästa val.

Som sagt, det kunde funka om ni inte vore så totalt befriade på allt det där som får folk att inte vilja örfila er. Ni är genuint skrämmande. Freakar där.

Men jag kan ju ha fel förstås. Det kan hända att ni sopar bordet fullständigt rent i nästa riksdagsval, när det än må bli aktuellt.

Det kan vara att jag överskattar folks intelligens lika gravt som ni underskattar den.

I så fall kvittar det. Alltsammans. Då är loppet kört för oss alla, då kan vi krypa in i ett hörn och dra vår sista suck. Då kan och vill jag inte vara med längre.

Nu måste jag sätta punkt för den här texten, för jag håller sakta men säkert på att sugas in i ett lika bittert och argt svart hål som det där ni sitter och hukar.

Det är inte en trevlig plats alls, och tills vidare tänker jag inte överge min tro på att folket kommer att genomskåda er till slut, de som inte redan har gjort det.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

  1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
  2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
  3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
  4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
  5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
  6. Hans tänder var aningen för vita.
  7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
  8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
  9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
  10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Nej, jag tänker inte betala båtskatt!

Jag har alltid varit en god skattebetalare. Alltid betalat snällt utan att knorra och aldrig sysslat med någon skatteplanering. Skulle knappast smyga undan mina pengar på skumma konton på Jungfruöarna även om jag visste hur man gjorde. Eller om jag hade pengar att smyga undan med.

Men när det kommer till den planerade båtskatten, då vaknar den lilla kapten Jack Sparrow i mig. Skulle Captain Jack betala skatt för the Black Pearl? Nej, lika lite som jag tänker betala skatt för vår lilla skorv som just nu ligger på mammas bakgård i Grankulla och väntar på vårvärmen.

Lyckligtvis så är vår båt sannolikt några ynka centimeter för liten  för att skattmasen skulle finna den intressant – tror jag. Det tycks ju inte finnas någonting svart på vitt ännu. Jag har läst flera olika, motstridiga uppgifter beträffande vilka båtar som skulle omfattas av den nya skatten och vilka som går fria.

Vår båt, som vi använder som förbindelsebåt ute på stugan i Ingå, är fem meter och femton centimeter lång och den har en femtio hästkrafters motor av märket Mercury. Om jag har förstått det rätt så skulle gränsen för beskattningen gå vid nio meters längd – vissa källor säger fem och en halv meter. I bägge fallen skulle vår båt gå fri från skatt.

Motorstyrkan som krävs för att en båt ska beskattas ska, enligt vad jag har läst, vara 38 kilowatt och uppåt, alltså 51 hästkrafter. Också där skulle vår lilla balja gå fri i så fall, med darr på ribban.

Men det spelar egentligen ingen roll om vår båt visar sig vara stor nog för att beskattas. Jag tänker hur som helst inte betala någon båtskatt.

Om riksdagen godkänner lagförslaget och texten på slutrakan har ändrats till att skatten berör alla båtar som är längre än fem meter, då kapar jag sexton centimeter från båtens för och laminerar igen hålet. Den kommer att se ut som en hemlagad glasfiber-Buster, men det må den göra. För någon båtskatt tänker jag inte betala!

Hjallis Harkimo kapade också en fot från aktern på sin Swan 51, Belmont Finland, för att få den att passa in i femtiofotsklassen i BOC Round the World-världsomseglingen 1986-87. Mitä herrat edellä, etcetera, eller hur, Timo Soini?

Och motorstyrkan anpassar jag också efter vad som krävs för att båten ska gå fri från skatt. Går gränsen vid tjugo, trettio eller fyrtio hästkrafter så säljer jag min femtia, eller använder den som bojtyngd om ingen vill ha den, och köper en begagnad motor med färre hästkrafter.

Det spelar inte så stor roll om båten inte är så snabb, vi använder den ändå mest bara till att köra av och an mellan hamnen och holmen. Och till sporadiska butiksresor. Det är inomskärs hela vägen, tar mindre än tio minuter att köra ut till holmen. En tjugohästare räcker till för att ta oss dit och tillbaka om det så krävs. Båten måste inte plana.

Om den slutliga lagtexten är sådan att en båt, för att gå fri från båtskatt, måste ha texten ”JAG ÄTER HUNDBAJS TILL FRUKOST” målad i 30 cm höga bokstäver på sidan, och en uppblåsbar sexdocka fäst i lanternmasten, då kommer vår båt att ha det.

Faktum är att jag frestas att köpa en lite större båt som garanterat omfattas av skatten bara för att få nöjet att modifiera den på ovannämnda vis för att få den att förbli skattefri. Bara för att det känns så.

Nu kanske någon tycker att jag är barnslig som trilskas så här för ynka, vaddå, hundrafemtio euro eller så, eller vad den skatten än må bli för en båt i vår storleksklass. Om den skulle komma att omfattas av skatten.

Kanske.

Men så här är det. Jag anser att den planerade båtskatten är idiotisk, populistisk och dåligt genomtänkt, främst avsedd att sätta en viss folkgrupp på pottkanten, och den kommer sannolikt att kosta samhället mer än den bringar in. Helt i enlighet med regeringens allmänna linje alltså, men det är väldigt sällan som man är i en position där man kan göra ett konkret ställningstagande.

Också det här skulle, om vår båt ens hör till en kategori som berörs av skatten, vara ett väldigt fjuttigt och blygsamt ställningstagande från min sida. Men alltid harmar det någon. Harmi se on pienikin harmi.

Harmen står säkert också högt i tak hos båttillverkaren som nu går miste om våra pengar som vi kanske kunde ha använt till att köpa en lite större båt. Kanske inte på årets båtmässa, men eventuellt nästa. Ungarna växer och det är hela tiden mer och mer prylar som ska fraktas ut till stugan. En meter till i vattenlinjen, trettio hästkrafter till i aktern och kanske en akterhytt också, det hade inte varit så illa.

Inte för statusens skull, båtar har aldrig varit statusprylar för mig. Jag har vuxit upp med båtar, jag lärde mig ro innan jag lärde mig cykla. Båtar var skärgårdens röda blodceller, utan dem hade allting kvävts och tystnat, det lärde jag mig i ett tidigt skede. De var sällan värda värst mycket i pengar, men för dem som bodde där ute var de värda allt.

Som sommargäst kan jag inte hävda att jag skulle ha samma sorts symbiotiska förhållande med min båt, men jag är i alla fall  beroende av min båt för att kunna bidra till att hålla skärgården levande. Jag är beroende av min båt för att komma ut till holmarna och skären som jag älskar. Jag, liksom tre generationer före mig, är som fisken på torra land utan en båt.

Det är en tanke som fyller mig med fasa. Men någon båtskatt tänker jag hur som helst inte betala, hur mycket det än sänker mig ned till en femårings mentala nivå! Jag är trött på att försöka förstå, att behöva vara den vuxna parten med den här regeringen och dess ständiga velande, irrationella beslut och itkupotkuraivare.

Jag tar ungarna på ryggen och krålar ut till holmen om så krävs, om det slutar med att de belägger alla båtar med skatt. Någon ny båt blir det inte. Synd, för man hade ju önskat att den fina, anrika båtbranschen här i vårt land skulle få växa och frodas och skapa nya arbetstillfällen. Men det tycks vara viktigare för Timo Soini att få kissa på ”herrojen huvikuunarit ja juppikootterit”.

Vänta bara förresten tills någon berättar för Bandidos och MC Cannonball att en viss minister kallar deras ’47 Knuckleheads för ”juppikootteri”. Det kan hända att de inte blir så glada då.

Nu avsåg ju Soini inte choppade Harley Davidsons utan vattenskotrar, som också jag innerst inne ogillar skarpt, men motorcyklar ska ju beskattas de också enligt den nya lagen. Är Hell’s Angels medvetna om det här? Följer de med nyheterna? Borde någon underrätta dem?

Hur som helst. En sak tänker jag inte göra. Registrera min båt i Estland eller något annat land. Båten och jag har bara en hemmahamn, nu och i framtiden. Ingå. Gudarna ska veta att vi redan betalar skatt på den fastigheten.

Finns det någonting vi inte betalar skatt på just nu, förutom vinden? Och jag gör det oftast med glädje. Jag är inte helt skattefientlig. Våra skatter åstadkommer mycket gott. Men de måste ha ett vettigt syfte, en känsla av rättvisa. Det har inte den här skatten.

Den är inte ens proportionerlig, den är i praktiken en plattskatt. En omsorgsfullt restaurerad gammal Hajbåt i trä kostar sin ägare nästan lika mycket i skatt som en femtio fots Ferretti, eller vad de heter, ett skrytflytetyg vars ägare inte ens kan slå ett dubbelt halvslag. Den här skatten är bara elak och godtycklig.

För mig är den droppen som får bägaren att rinna över. Och jag tänker inte betala den.