Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

  1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
  2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
  3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
  4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
  5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
  6. Hans tänder var aningen för vita.
  7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
  8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
  9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
  10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Nej, jag tänker inte betala båtskatt!

Jag har alltid varit en god skattebetalare. Alltid betalat snällt utan att knorra och aldrig sysslat med någon skatteplanering. Skulle knappast smyga undan mina pengar på skumma konton på Jungfruöarna även om jag visste hur man gjorde. Eller om jag hade pengar att smyga undan med.

Men när det kommer till den planerade båtskatten, då vaknar den lilla kapten Jack Sparrow i mig. Skulle Captain Jack betala skatt för the Black Pearl? Nej, lika lite som jag tänker betala skatt för vår lilla skorv som just nu ligger på mammas bakgård i Grankulla och väntar på vårvärmen.

Lyckligtvis så är vår båt sannolikt några ynka centimeter för liten  för att skattmasen skulle finna den intressant – tror jag. Det tycks ju inte finnas någonting svart på vitt ännu. Jag har läst flera olika, motstridiga uppgifter beträffande vilka båtar som skulle omfattas av den nya skatten och vilka som går fria.

Vår båt, som vi använder som förbindelsebåt ute på stugan i Ingå, är fem meter och femton centimeter lång och den har en femtio hästkrafters motor av märket Mercury. Om jag har förstått det rätt så skulle gränsen för beskattningen gå vid nio meters längd – vissa källor säger fem och en halv meter. I bägge fallen skulle vår båt gå fri från skatt.

Motorstyrkan som krävs för att en båt ska beskattas ska, enligt vad jag har läst, vara 38 kilowatt och uppåt, alltså 51 hästkrafter. Också där skulle vår lilla balja gå fri i så fall, med darr på ribban.

Men det spelar egentligen ingen roll om vår båt visar sig vara stor nog för att beskattas. Jag tänker hur som helst inte betala någon båtskatt.

Om riksdagen godkänner lagförslaget och texten på slutrakan har ändrats till att skatten berör alla båtar som är längre än fem meter, då kapar jag sexton centimeter från båtens för och laminerar igen hålet. Den kommer att se ut som en hemlagad glasfiber-Buster, men det må den göra. För någon båtskatt tänker jag inte betala!

Hjallis Harkimo kapade också en fot från aktern på sin Swan 51, Belmont Finland, för att få den att passa in i femtiofotsklassen i BOC Round the World-världsomseglingen 1986-87. Mitä herrat edellä, etcetera, eller hur, Timo Soini?

Och motorstyrkan anpassar jag också efter vad som krävs för att båten ska gå fri från skatt. Går gränsen vid tjugo, trettio eller fyrtio hästkrafter så säljer jag min femtia, eller använder den som bojtyngd om ingen vill ha den, och köper en begagnad motor med färre hästkrafter.

Det spelar inte så stor roll om båten inte är så snabb, vi använder den ändå mest bara till att köra av och an mellan hamnen och holmen. Och till sporadiska butiksresor. Det är inomskärs hela vägen, tar mindre än tio minuter att köra ut till holmen. En tjugohästare räcker till för att ta oss dit och tillbaka om det så krävs. Båten måste inte plana.

Om den slutliga lagtexten är sådan att en båt, för att gå fri från båtskatt, måste ha texten ”JAG ÄTER HUNDBAJS TILL FRUKOST” målad i 30 cm höga bokstäver på sidan, och en uppblåsbar sexdocka fäst i lanternmasten, då kommer vår båt att ha det.

Faktum är att jag frestas att köpa en lite större båt som garanterat omfattas av skatten bara för att få nöjet att modifiera den på ovannämnda vis för att få den att förbli skattefri. Bara för att det känns så.

Nu kanske någon tycker att jag är barnslig som trilskas så här för ynka, vaddå, hundrafemtio euro eller så, eller vad den skatten än må bli för en båt i vår storleksklass. Om den skulle komma att omfattas av skatten.

Kanske.

Men så här är det. Jag anser att den planerade båtskatten är idiotisk, populistisk och dåligt genomtänkt, främst avsedd att sätta en viss folkgrupp på pottkanten, och den kommer sannolikt att kosta samhället mer än den bringar in. Helt i enlighet med regeringens allmänna linje alltså, men det är väldigt sällan som man är i en position där man kan göra ett konkret ställningstagande.

Också det här skulle, om vår båt ens hör till en kategori som berörs av skatten, vara ett väldigt fjuttigt och blygsamt ställningstagande från min sida. Men alltid harmar det någon. Harmi se on pienikin harmi.

Harmen står säkert också högt i tak hos båttillverkaren som nu går miste om våra pengar som vi kanske kunde ha använt till att köpa en lite större båt. Kanske inte på årets båtmässa, men eventuellt nästa. Ungarna växer och det är hela tiden mer och mer prylar som ska fraktas ut till stugan. En meter till i vattenlinjen, trettio hästkrafter till i aktern och kanske en akterhytt också, det hade inte varit så illa.

Inte för statusens skull, båtar har aldrig varit statusprylar för mig. Jag har vuxit upp med båtar, jag lärde mig ro innan jag lärde mig cykla. Båtar var skärgårdens röda blodceller, utan dem hade allting kvävts och tystnat, det lärde jag mig i ett tidigt skede. De var sällan värda värst mycket i pengar, men för dem som bodde där ute var de värda allt.

Som sommargäst kan jag inte hävda att jag skulle ha samma sorts symbiotiska förhållande med min båt, men jag är i alla fall  beroende av min båt för att kunna bidra till att hålla skärgården levande. Jag är beroende av min båt för att komma ut till holmarna och skären som jag älskar. Jag, liksom tre generationer före mig, är som fisken på torra land utan en båt.

Det är en tanke som fyller mig med fasa. Men någon båtskatt tänker jag hur som helst inte betala, hur mycket det än sänker mig ned till en femårings mentala nivå! Jag är trött på att försöka förstå, att behöva vara den vuxna parten med den här regeringen och dess ständiga velande, irrationella beslut och itkupotkuraivare.

Jag tar ungarna på ryggen och krålar ut till holmen om så krävs, om det slutar med att de belägger alla båtar med skatt. Någon ny båt blir det inte. Synd, för man hade ju önskat att den fina, anrika båtbranschen här i vårt land skulle få växa och frodas och skapa nya arbetstillfällen. Men det tycks vara viktigare för Timo Soini att få kissa på ”herrojen huvikuunarit ja juppikootterit”.

Vänta bara förresten tills någon berättar för Bandidos och MC Cannonball att en viss minister kallar deras ’47 Knuckleheads för ”juppikootteri”. Det kan hända att de inte blir så glada då.

Nu avsåg ju Soini inte choppade Harley Davidsons utan vattenskotrar, som också jag innerst inne ogillar skarpt, men motorcyklar ska ju beskattas de också enligt den nya lagen. Är Hell’s Angels medvetna om det här? Följer de med nyheterna? Borde någon underrätta dem?

Hur som helst. En sak tänker jag inte göra. Registrera min båt i Estland eller något annat land. Båten och jag har bara en hemmahamn, nu och i framtiden. Ingå. Gudarna ska veta att vi redan betalar skatt på den fastigheten.

Finns det någonting vi inte betalar skatt på just nu, förutom vinden? Och jag gör det oftast med glädje. Jag är inte helt skattefientlig. Våra skatter åstadkommer mycket gott. Men de måste ha ett vettigt syfte, en känsla av rättvisa. Det har inte den här skatten.

Den är inte ens proportionerlig, den är i praktiken en plattskatt. En omsorgsfullt restaurerad gammal Hajbåt i trä kostar sin ägare nästan lika mycket i skatt som en femtio fots Ferretti, eller vad de heter, ett skrytflytetyg vars ägare inte ens kan slå ett dubbelt halvslag. Den här skatten är bara elak och godtycklig.

För mig är den droppen som får bägaren att rinna över. Och jag tänker inte betala den.

…måtte det bli bättre än det som tar slut!

2016 har varit ett besynnerligt år för mig personligen. Ett omtumlande år. Mycket otrevligt har hänt, och mycket som hade varit ännu otrevligare har låtit bli att hända. Jag är fortfarande inte riktigt klar med att smälta alltsammans. Men jag lever, och det är alltid någonting.

Mycket trevligt har naturligtvis också hänt. Om inte annat så lämnar jag 2016 bakom mig som en lite mer erfaren, och vem vet, kanske till och med lite klokare människa.

Desto mer tänker jag inte säga om det här året. Den som på riktigt är intresserad av mitt 2016 kan ju bläddra bakåt i den här bloggen. Det mesta, åtminstone de viktigaste sakerna, finns här.

Apropå ingenting så uträttade jag nyss en av nyårsaftonens viktigaste ritualer: jag tittade på Der 90. Geburtstag oder Dinner for One (”Grevinnan och betjänten” på svenska, trots att Miss Sophie inte är grevinna), i direktsändning såklart, fast den här gången via Arenan.

Numera kan jag förhålla mig till den här TV-klassikern på ett avspänt sätt, men det fanns en tid, under den senare delen av 80-talet, då programmet var nära att leda mig i fördärvet.

Det här var vid tiden då jag för första gången stiftade bekantskap med alkohol. Och då hade jag ju redan hunnit se Dinner for One åtskilliga gånger och alltid funnit den väldigt lustig. Speciellt det här med hur James blev fullare och fullare medan han serverade olika middagsdrycker åt Miss Sophies gäster – och skålade i deras namn.

Det var ju superkomiskt, och jag uppfattade det som att det är så här intensivt som man ska dricka för att ha så roligt som möjligt (Dinner for One är alltså 18 minuter lång och James hinner som vi vet bli fullständigt plakat på den tiden).

Så mina första fyllor blev ju just så komiska och överdrivna som James i Dinner for One. Inklusive drickande av minst fem olika sorters alkohol på en så kort tid som möjligt, och snubblande på inbillade tigerhuvuden. Och bortschabblade preussiska klacksaluter à la Amiral von Schneider.

Synd bara att NDR aldrig gjorde en fortsättning till sketchen, ”Hangover for One”. För ingen hade ju förberett mig på mandolinbaksmällan som följde av att fira som Freddie Frinton.

Nå, lyckligtvis så kom jag över den här fasen i mitt liv rätt så fort.

Hur som helst: den här tyska TV-klassikern från 1963, enligt Guinness rekordbok världens flitigast repriserade TV-program, är ju en självskriven del av nyårsaftonen i otaliga länder från Färöarna till Australien, förutom i Norge, där den sänds på julafton. Hur tänkte de då?

Visste ni förresten att den gamla music hall-sketchen, som i sin TV-version spelades in inför en levande publik, går på engelska trots att det var på tysk TV, för att Freddie ”James” Frinton vägrade tala tyska på grund av andra världskrigets händelser som han inte kunde släppa. Eller så sägs det åtminstone.

Tyska pengar tycks hur som helst ha varit OK. Freddie Frinton och May ”Miss Sophie” Warden fick 4150 D-mark per skaft av NDR som ersättning för sina skådespelarprestationer.

Själva sketchen skrevs ursprungligen av den brittiska författaren Lauri Wylie på 1920-talet, och Frintons premiär som butlern James ägde rum 1945. Rollen som Miss Sophie spelades i början av May Wardens dotter Audrey Maye.

Dinner for One blev Wylies största publiksuccé någonsin. Han tjänade dock inte mycket på det hela; författaren dog utfattig 1951 i husvagnen där han bodde och Freddie Frinton lär i det skedet ska ha köpt rättigheterna till minipjäsen. Den ingick också senare i revyer på Broadway.

Förresten så var snubblandet på tigerpälsens huvud inte avsiktligt från början. Freddie Frinton snubblade i något skede på tigerhuvudet av misstag och publiken tyckte att det var så roligt att Frinton gjorde det till en del av sketchen.

Slutligen, råkar ni ha vägarna förbi Kiel nu på nyårsafton så lär vissa restauranger där ska servera en meny inspirerad av Dinner for One. Huruvida det också inkluderar obligatoriskt råsupande för manliga gäster, det vet jag inte. Men tyskarna brukar ju ta sådant här med detaljer på allvar.

Anyway: Gott nytt år, allesammans!

Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Jourreformen: den här gången är det personligt

Att det har blivit en sådan fix idé för SOS-regeringen att sätta finlandssvenskarna på pottkanten beträffande jourreformen är någonting som varken har huvud eller fötter, men den här regeringen har ju aldrig varit känd för att agera särskilt rationellt så man ska kanske inte vänta sig det av dem i den här frågan heller.

Speciellt inte i den här frågan, kan man kanske tillägga.

Det är ju så uppenbart att det är känslorna som styr just nu. Tydligen så är Vasa hundvalpen som ska få sig en känga för allt annat som inte har gått som på Strömsö för Juha Sipilä, inklusive Terrafame och hela den till synes ändlösa listan över alla floppade reformer och samhällsprojekt som rullades ut med buller och bång bara för att komma rullande tillbaka som stenbumlingen i hälarna på Indiana Jones.

Urho Kekkonen var en framstående idrottsman i unga år, tresteg var hans paradgren. Synd för Juha Sipilä att det är spjutet och inte bumerangen som är det nationella kastredskapet i Finland. Sipilä är en uppenbar talang på bumerang.

Men den här bumerangen ska inte komma flygande tillbaka, det har Sipilä helt tydligt beslutat, kosta vad det kosta vill och vad grundlagen än säger, om Sipilä så ska vara tvungen att ta den i handen och personligen gå fram och trycka upp den i sin destination. Utan vaselin.

Sedan finns där ju självklart också ett illa dolt hat och en vilja att förödmjuka den svenskspråkiga privilegierade minoriteten. En känsla som förekommer i samtliga de tre regeringspartiernas led, främst hos sannfinländarna där den utgör en av de få återstående orsakerna att stiga ur sängen om morgnarna, men jag misstänker att det här ändå huvudsakligen kommer från centern.

I bakgrunden spökar säkert något gammalt regionalt österbottniskt groll vars rötter jag som nylänning antagligen inte begriper mig på, men det sträcker sig sannolikt tillbaka till Gustav Vasas dagar, minst.

Men mycket av det här ligger också i tidsandan. En tidsanda som inte är barmhärtig när det kommer till minoriteter och deras ställning. Vladimir Putin har ju till exempel sagt att “Ryssland behöver inte minoriteter, det är minoriteterna som behöver Ryssland”.

Och det är ju putinismen som breder ut sig just nu och tar över den post-socialdemokratiska världen, från Washington till Istanbul. Varför skulle Finland vara immunt mot det här tänkandet? Ett tänkande där man inte ska sticka upp om man vet vad som är bäst för en om man tillhör en minoritet. 

Man ska bara vara jäkligt tacksam om man tillåts existera överhuvudtaget. Och speciellt om man får vård överhuvudtaget.

Hur som helst, beträffande jourreformen, så är det personligt nu. Ingen idé för någon att ens låtsas som någonting annat. Vi kan spjärna emot bäst vi vill, men i den här frågan så är det George R.R. Sipilä som håller i pennan och Vasa är Ned Stark.

Och skrämmande nog så är vi ju bara är halvvägs i säsongen av Game of SOS. Vilka huvuden som ännu kommer att rulla ned längs gatorna i King’s Landing, det vågar jag inte ens föreställa mig.

Men en sak tycks vara säker. Winter is coming.