Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv ♪♫♬

Rubriken är alltså en hänvisning till Edvard Perssons låt och film med samma namn (fast i Perssons version var det en landsväg), för er som inte lyssnar på Kaffekvarnen. Men den är också en korrekt beskrivning av min verklighet.

Järnvägen tycks löpa som en röd tråd genom mitt liv. Man kan till och med säga att jag inte skulle existera utan järnvägen. Morfars farfar, så blir det visst, kom ned från Österbotten för att delta i byggandet av Hangöbanan i slutet av 1800-talet, och blev kvar här.

Morfars far var stins i Jorvas. Morfars bror var konduktör på kustbanan. Farfars syster jobbade visst för Statens järnvägar också, om jag inte minns fel. Så jag har det i blodet.

Själv har jag dock aldrig övervägt en karriär inom järnvägen, jag har nöjt mig med att bo nära den i hela mitt liv. Utom en kort period på ett par år under 00-talet då jag bodde i Munksnäs i H:fors, men också då hade jag skenor bakom hörnet. Spårvagnsskenor.

Faktiskt så har jag bott så nära järnvägen att jag alltid har kunnat höra tågen passera på kustbanan. Som barn, innan den mesta frakten flyttade till landsvägen, kunde man sitta på trappan till mormors hus och lyssna på det rytmiska ka-klonk, ka-klonk från rälsen när ett godståg passerade. Hypnotiskt, nästan sövande.

Min kusin och jag hade i något skede för vana att gå till Björkgårds järnvägshållplats och titta på tågen som passerade och stannade där. Vi hade inga spelkonsoler och ingen Youtube på den tiden. Det var vår underhållning. Lame, right?

Men det var ju någonting lite mystiskt och spännande med de där tågen. En nervtråd som förband Grankulla med stora världen. De där skenorna var i kontakt med andra skenor som i förlängningen löpte hela vägen till Stilla havet.

Jag kunde vidröra samma obrutna räls som någon i Vladivostok vidrörde i samma stund. Tänk!

Fast man fick ju inte vidröra rälsen eller ens gå nära den, det var farligt, det hade vi barn fått höra till lust och leda.

Hah, som om vi inte skulle ha lekt på rälsen ändå! Jo, så här i efterskott levde vi ju farligt, men säg det åt mitt 9-åriga jag som tyckte det var roligt att sätta småmynt och kapsyler på rälsen och plocka upp den tillplattade metallen när tåget hade passerat.

Skogen bakom Björkgårds hållplats var ett tillhåll för uteliggare och fyllon. På kalla vinterdagar brukade de hälla denaturerad sprit, T-sprit, på rälsen så att denatureringsämnet frös fast på de iskalla skenorna. Spriten som rann av samlade de upp och drack.

De levde ännu farligare än vi barn, de där ”pultsarna”. En och annan av dem blev säkert påkörd av tåget medan de avdenaturerade tenu på rälsen.

I skogen brukade vi också hitta halva franskbröd. Det var ett annat knep pultsarna hade, att sila spriten genom franskbröd för att bli av med denatureringsämnet.

Hur som helst, det var då det. Fast jag bor fortfarande inom hörhåll från järnvägen. Det rytmiska ka-klonket från skenorna hörs inte längre sedan man började svetsa samman skenorna i stället för att lämna det där lilla gapet för att rälsen skulle kunna leva med temperaturen.

Domsby är min femte hållplats som jag bor invid. De två första var i Grankulla, sedan en i Kyrkslätt (Masaby) och en i Sjundeå. Nu alltså Esbo.

Just en dag som denna, då trafiken står stilla på grund av lokförarstrejken, har man ju lite blandade känslor. Liksom alltid då tågen strular av andra orsaker. Lite av en hat-kärleksrelation är det ju, den här symbiosen med järnvägen.

Jag vill ju att tågtrafiken, min livlina till yttervärlden, ska löpa obehindrat, men jag har också sympatier för lokförarna och konduktörerna och de andra i denna försvinnande värld. De förtjänar bättre. De gör ett viktigt jobb, de kommer att behövas ännu länge.

Tills den dagen då järnvägen automatiseras fullständigt och slutgiltigt. Jag är ju dessvärre övertygad om att det bara är en fråga om tid.

Nå, om och när det sker så slipper lokförarna åtminstone att bli ofrivilliga vittnen till alla de självmord som begås på järnvägen. Det kändes som att alla i Grankulla kände någon som kände någon som hade tagit sig av daga genom att hoppa framför ett tåg.

För att det här inte ska bli ett alltför dystert slut på det här inlägget så vill jag komma med en stilla bön till staden Grankullas beslutsfattare: se nu för tusan till att få den fina gamla stationsbyggnaden tagen ut ur malpåsen!

Det fina jugendhuset brann 2008 men restaurerades och återbyggdes 2010. Sedan var det meningen att det skulle öppnas en restaurang där, men de planerna vet jag inte vad det blev av dem.

Eller, hej, om ni inte kommer på någonting bättre att göra med huset – öppna det för folk som väntar på tåget på kalla vintermorgnar. Så som man kunde göra när jag var barn och det fortfarande såldes biljetter där.

Vilken radikal tanke, va? Stationsbyggnader som betjänar pendlare och resenärer! Vad ska de hitta på härnäst? Konduktörer som säljer biljetter?

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Om snigelposten och varför jag har svårt att bry mig om den kommer eller inte

Jag känner uppriktigt för dem som saknar sin tidning eller annan post, men som inte får den av en eller annan orsak, eller får den men kraftigt försenad. Sådant suger.

Men hur jag än försöker bry mig för min egen del så lyckas det inte.

Skulle postgången med ens upphöra fullständigt på grund av, tja, sannolikt någonting att göra med regeringen, så skulle jag ärligt talat antagligen inte lägga märke till det här om det inte vore för ramaskriet på Facebook.

Så här är det, ser ni, om man frågar mig: det kommer aldrig någonting som jag på riktigt vill ha med snigelposten. Väldigt sällan hur som helst.

Jag prenumererar inte på en enda papperstidning av någon sort. Har inte gjort det på nästan tio år nu. Jag är fullständigt digital numera vad mina läsvanor beträffar. Läser allting från rutan på min ipad, laptop eller telefon.

Och det kräver ju ingen postiljon, liksom.

Inte ens här ute på holmen, där man i mobiltelefonernas barndom fick klättra upp på den stora stenen mitt på holmen och sträcka upp Nokia 2010:an så högt det gick för att få napp på Radiolinjas svaga signal.

Snigelposten kommer numera bara med saker som jag nog pliktskyldigt tar emot och åtgärdar, främst räkningar, men handen på hjärtat, vem skulle sakna dem om de slutade droppa in? Det finns ju dessutom e-räkningar numera.

Det senaste året har snigelposten där hemma i allt större utsträckning bestått av brev från HNS. Allsköns läkarutlåtanden, epikriser, provresultat från laboratoriet, och så klart poliklinikavgifterna.

Snigelposten har för mig allt mer och blivit synonym med min sjukdom. Som jag ju inte behöver desto fler påminnelser om.

Jag vet hur som helst allt det där som de berättar i sina brev, speciellt som jag när som helst kan gå in på Omakanta.fi och läsa samma sak minst tre dagar innan kuvertet med samma information trillar ned i postlådan.

Jag önskar på riktigt att det skulle finnas någon genuin orsak för mig att stå upp och säga ”rör inte min dagliga postutdelning!” Men jag kommer för min egen del inte på ett enda tungt vägande skäl.

För andras del, jo, jag känner gott om folk som på riktigt skulle bli olyckliga och deras livskvalitet försämras avsevärt om de inte fick sin dagstidning med morgonkaffet eller sin Hus & hem eller sin Tekniikan Maailma i postlådan.

Eller det där vykortet från Stina och Anders, som mottagaren i och för sig vid det laget då kortet slutligen anländer har hunnit träffa ansikte mot ansikte fem eller sex gånger.

På riktigt, jag förstår vad det kan betyda att få posten utdelad på utsatt tid, regelbundet, fem dagar i veckan. Ni som känner på det här viset har mina fulla sympatier, och för er del så hoppas jag att postgången får fortgå utan avbrott. Eller förbättras där som den har tillåtits förfalla. Jag bidrar gärna med min del av skattemedlen för det.

Det är ju en gammal och hedervärd tradition, trots allt, med rötterna djupt nere i sextonhundratalet, 1638 närmare bestämt, då generalguvernör Per Brahe utfärdade en order om att grunda det som senare blev till Finlands postväsende. Det här var bara två år efter att drottning Kristina hade beordrat detsamma för hela det svenska rikets del.

Och talar vi om mänskligheten i stort så är ju det här med budbärare, stafetter och pergament som har skickats kors och tvärs över världens imperier, så nära själva vår civilisations ryggrad som man kan komma.

Vi snackar långt innan vår tideräknings begynnelse här. Den första postservicen etablerades, lite beroende på vem man vill tro, antingen 500-ish f. Kr. i Persien eller tusen år innan i Assyrien. I Rom var det kejsar Augustus som satte igång det hela.

Cursus publicus hette posten i kejsar Augustus Rom. En beskrivning som inte känns helt fel för vår tids Finland heller då man tar del av publikens svordomar på Facebook när postleveranserna strular.

Nå hur som helst, vi talar om en institution som är äldre än kristendomen, som befinner sig i hjärtat av vår kultur och civilisation. Eller kanske snarare utgör dess nervsystem.

Jag förstår allt det här, precis som jag förstår postens betydelse för många av mina släktingar och vänner. Som sagt. Och jag önskar att jag kunde känna ens en bråkdel av den magi som jag förknippade med posten som yngre.

Speciellt här ute på holmen. Närmaste postlåda befann sig på den tiden (sjuttio- och åttiotalet) på andra sidan grannholmen, vilket innebar att man fick ro över fjärden, gå genom skogen, över kullar, ängar och åkrar, bli myggbiten och törstig, för att komma åt Husisen, Västisen och de eventuella hett efterlängtade kuverten från nån brevkompis som väntade där i Dahlströms postlåda längst ute på det grånade båtskjulets brygga.

Men posthämtningen var i varje fall ett spännande äventyr som man väntade på. Det var dagens höjdpunkt. Också innan jag själv lärde mig läsa.

Riktigt fint och spännande blev det ju sedan då jag växte så pass mycket att jag fick lov att ensam köra morfars gamla träbåt, med den vrålande, luftkylda lilla fyra hästars Archimedes Penta-snurran längst bak.

Då slapp jag gå genom Ramsholmens skogar och kunde hämta posten sjövägen. Ofta levererade jag tidningen åt grannarna när jag en gång var i farten. Jag blev till en blygsam förlängning av det stora, mäktiga postmaskineriet.

En mognadsritual och en lektion i ansvarstagande allt i ett.

Och ett av mina allra mest bestående minnen här från holmen, från hela mitt liv faktiskt, är det av min morfar som sitter i sin slitna beigefärgade fåtölj i hörnet av den gamla stugan och läser dagstidningen.

Här sitter han ute i trädgården.

DSC_0671

Tidningen var hans dagliga ritual, en helig förrättning som inga makter i världen kunde blanda sig i. Kom det inte en färsk tidning av någon orsak, poststrejk eller nånting liknande, så läste han gårdagens tidning på nytt.

Morfar var en gammal kedjerökare sedan ungdomen, men slutade med tobaken något tag på sextiotalet, utan nikotintuggummin, plåster, e-cigaretter eller nånting av det där joxet som krävs numera, han körde cold turkey bara helt enkelt och såg sig inte om desto mer. Levde till över nittio dessutom, trots att han rökte som en skorsten nästan halva livet.

Men hade han av någon orsak tvingats avstå från den dagliga tidningsläsarritualen, ja se då skulle det snart ha vuxit ut horn i pannan på den annars så filbyttelugna och filosofiskt lagda morfar Erik.

Jag hörde aldrig någonsin morfar spela ut krigskortet, ni vet, ”det var inte det här som jag gav mina bästa år och riskerade livet för”, men jag tror att om postgången hade börjat strula på grund av något beslut som nån fattade nånstans, då hade krigskortet smällts i bordet fort som attan.

Och med all rätt. Vad annat kan man säga.

Men det förändrar inte det faktum att jag personligen antagligen skulle kunna gå veckotals och inte ens märka att posten slutade komma, om det inte vore för stormen av ilska som omedelbart skulle bryta ut på sociala media.

Jag önskar att jag hade annat än nostalgiska minnen att komma med när det gäller posten. Men jag har inte det. Och mina barn kommer att ha det i ännu mindre grad än jag.

Tills vidare har vi en postlåda här på Kolholm. Vi fick den i något skede, om jag inte minns fel så just för att morfar var krigsveteran. Mormor också för den delen, hon var ju lotta. Staten tyckte att då är det väl det minsta vi kan göra att se till att de får posten utdelad till egen brygga. På den tiden som staten ännu brydde sig om folk.

Men mormor och morfar är borta sedan länge och posten, som bara magiskt har fortsatt dyka upp i den bruna lådan som ni ser på fotot högst uppe, den är säkert också snart borta. Det är en lokal kille som kör ut den numera, med egen båt, sannolikt av pur god vilja och en envis strävan att hålla en uråldrig tradition vid liv, men det har talats om att han snart ska lägga av.

Och när det sker så kommer jag säkert att gråta en liten symbolisk tår till morfars minne, och jag vet att de övriga här på holmen, inklusive min mor och min fru, kommer att lida i alla sju sorters abstinenshelveten, men personligen – tjaa hmm.

Som sagt, nostalgi – check. Praktisk betydelse – not so much.

Det kommer säkert en postapokalyptisk tid, en Mad Max-era då de handburna meddelandena och nyheterna upplever sin renässans. Jag tvivlar inte för en sekund på att vi inte har hört det sista av postiljonen (han ringer ju alltid två gånger som vi vet).

Lika lite som jag tvivlar på att, ja, ni vet –

”You had your time, you had your power / you’ve yet to have your finest hour / Radio

Radio…”

Tid, perspektiv och den försvinnande Barösundsdialekten

Om jag skulle dö nu, i fyrtiosju års ålder, så skulle folk säga att jag dog ung. Det är alltid lite synd om folk vars slutsaldo i dödsannonsen börjar på en fyra.

Nej, jag har inte för avsikt att kola vippen inom den närmaste framtiden, jag sitter bara här på stugverandan och tillbringar min första semesterdag med att fundera på tid och perspektiv.

Fyrtiosju år är nämligen en rätt lång tid trots allt. Mycket hinner hända på fyrtiosju år.

Jag har sett Sovjetunionen och den internationella socialismen skjuta sig i bägge fötterna och dö. Jag följer som bäst med när den nakna, globala rövarkapitalismen gör samma sak.

Jag har sett Europeiska unionen födas och d-… nej förresten, den andas ju ännu. Men jag har sett Storbritannien både ansluta sig till och dra sig ur unionen.

Naturen har också genomgått stora förändringar. Sedan jag föddes har till exempel cirka hälften av världens alla vilda djur försvunnit. Dött bort. Ätits upp eller blivit jakttroféer på Donald Trumps country club.

Lika illa har det gått med fiskarna i haven. Det är något som märks här i Barösund. När jag var liten drog morfar upp sådana mängder fisk, mest gädda, ur vattnen runt Kolholm att det nästan var komiskt. Och mormor tillredde den på löpande band.

Vi åt så mycket fisk här om somrarna att jag i något skede, då jag hade kommit upp i tonåren, beslöt att nu får det vara nog. Ingen fisk för mig längre. Nästan trettio år gick innan jag började bryta det löftet.

En annan sak som har gått kraftigt back här i trakten är det svenska språket. Ingå är en tvåspråkig kommun med svenska som majoritetsspråk, men majoriteten är knapp, femtiofyra procent.

När jag föddes var andelen svenskspråkiga i Ingå nittio procent.

Här ute i skärgården var svenskan ännu mer totalt dominerande. De stackars sporadiska finskspråkiga turister som irrade sig ned till Andelshandl’n i Barösund hade det riktigt jobbigt med att göra sig förstådda på finska vid kassan.

Och det bofasta skärifolket ute på holmarna, gamla mor Anna på Ramsholm till exempel som vi hämtade vår post hos, jag undrar om hon och hennes man Ville någonsin hade talat finska i sitt liv?

Det var inte det att de inte ville, det fanns helt enkelt inte något större behov för det här.

Mormor och morfar köpte den här holmen, Kolholm, 1954 av Svanbäcks på Själö. Mormor och morfar var bland de första sommargästerna här i omgivningen runt Bastö, sydost om Orslandet.

Skärin var ju förvisso inte ett ställe dit man åkte ut om veckosluten på den tiden, också Barösund var ännu huvudsakligen ett ställe där man bodde – glest, men i alla fall – och karvade ut ett magert leverne ur havet, ängarna och skogarna.

Men brytningspunkten var på kommande.

De första sommargästerna som kom hit ut, inklusive mormor och morfar, var huvudsakligen svenskspråkiga. Det var sällan man såg vimplar av andra färger än de nyländska blå-vit-gula vaja från flaggstängerna på uddarna och klipporna.

Fast det var ju överlag mycket färre vimplar man såg vaja någonstans då på den tiden jämfört med numera. Stugorna började öka på allvar omkring tiden då jag föddes och började tillbringa mina somrar här. Och allt fler av vimplarna var blåvita, utan det gula elementet.

Numera är det ytterst osannolikt att en blå-vit-gul vimpel hissas i en ny flaggstång på de uddar och skär där nya stugor byggs. Det är i praktiken bara finskspråkiga som står för nybyggena här numera.

Observera att jag inte säger att det här är en dålig sak, klart att jag unnar vem som helst nöjet att få njuta av somrarna i skärin, oavsett språk. Jag gör bara en observation här.

Däremot tycker jag onekligen att det är lite synd att det har blivit ett så exklusivt nöje att idka stugliv i skärin. Sommargästerna har inte bara blivit mer finskspråkiga, de har också blivit betydligt mer förmögna.

Då mormor och morfar köpte Kolholm av gamle Alvar Svanbäck 1954 så tog han enligt vad mormor brukade berätta pengarna och gick och köpte sig en ny motor till sin fiskarbåt för dem.

För pengarna som du får då du säljer en stugtomt här ute numera, får du betydligt mer än en motor till en puttputtbåt. Det har blivit riktigt rejält dyrt att köpa sig en del av sommarparadiset i Barösunds skärin.

Följaktligen är stugorna som byggs här ute numera inte riktigt ”stugor” mer än till namnet. De är tvåhundra kvadratmeters designvillor med alla tänkbara bekvämligheter. Och den obligatoriska XXL-Bustern med tvåhundra hästar på akterspegeln.

Det känns som att stuglivet här ute i en större utsträckning tillhörde ”vanligt” folk förr i tiden. Mommo och mofa till exempel, de var vanliga medelinkomsttagare, morfar var byggmästare och mormor var lärarinna. Stugan byggde morfar själv, som de flesta gjorde här ute på den tiden.

DSC_0991.jpg

Och inte var det bekvämligheter som gällde på femtiotalet. Vi fick elström dragen hit ut så sent som i slutet av åttiotalet. Telefonen kom några år innan dess. Före den kom rodde vi över till Ramsholm och gick genom skogen till mor Anna då vi behövde ringa.

Lustigt nog, alla dessa pråliga nya villor, jag har märkt att deras ägare sist och slutligen tillbringar förhållandevis lite tid här ute. De är här kanske vart tredje veckoslut om ens det, och kanske en vecka av semestern.

Men det är klart, allt fler lever i en två eller rentav tre stugors ”fälla” numera. Folk ärver stugor till höger och vänster; ena stugan, vid Saimen kommer från fruns föräldrar och mannens släkt har sin ute i Ingå. Och sedan delar man upp stugtiden enligt vad som känns bäst.

Jag märker sånt här, för vi är här ute mest hela tiden. Kanske lite väl mycket, faktiskt. Jag inser att jag knappt ens vet hur Helsingfors ser ut om somrarna för jag är nästan aldrig där då. Jag sjappar iväg hit ut så gott som genast då jag får chans.

Det är någonting som jag har ärvt av mormor och morfar, antar jag. För dem var det här Den Stora Grejen. Inte åkte de utomlands titt som tätt. För dem var semester någonting som involverade stugan på Kolholmen, inte Kanarieholmarna.

Och de kom troget hit ut varje veckoslut till och med på den tiden när lördagen inte var en ledig dag. Trots att de inte hade en egen bil. Eller båt, för den delen.

IMG_0171.JPG

De packade in familjen i tåget som tog dem från Grankulla genom ”världens längsta järnvägstunnel”, med förbommade tågfönster genom det av Sovjetunionen ockuperade Kyrkslätt, till Ingå station.

Därifrån bar det av med taxi ned till Ingå kyrkby och där väntade ännu taxibåten på att ta sällskapet ut till Kolholm. Bara båtresan tog närmare en timme.

Med god tur var man framme här på holmen kring sextiden på lördagskvällen. Mormor, morfar, mormors mor, morfars bror, tre barn och x antal av deras kompisar, alla trängde de in sig i en stuga på mindre än tjugo kvadratmeter.

Och mindre än ett dygn senare var det dags att packa ihop prylarna och inleda återfärden till stan.

Det var hardcore att idka stugliv på den tiden. Det krävde beslutsamhet. Men det satte sig i blodet och på hjärnan. Så till den grad att jag fortfarande lider av det, två generationer senare. Eller njuter av det. För det mesta.

Men det har ibland varit lätt utmanande att förklara det för frun min, som inte har det hela på hjärnan på samma sätt som jag.

Och jag vet att vi har en fight på kommande med våra pojkar som inom en överskådlig framtid kommer att börja ifrågasätta det här ideliga rännandet hit ut till den här vindpinade kobben, när kompisarna och hela livet finns där inne i stan.

Trots att vi har wifi här på kobben numera.

”Du är n00b, pappa, vet du det” säger Felix.

Men vi får ta den fighten sedan när den är aktuell. Just nu har jag semester, jag inledde den som sagt för mindre än ett dygn sedan, så nu tänker jag bara zooma ut och titta på molnen som driver förbi ovanför tallarna och skären. De talrika, feta, gråa molnen.

Jag började med att skriva om hur allting förändras, och inte minst språket som talas här ute på holmarna. Tiftö-Stig, vars gälla stämma och tjocka Barösundsdialekt kunde höras nere vid Andelshandl’n, är sedan länge borta.

Mor Anna på Ramsholm är borta. Svanbäcks Harry, post-Harry är borta. Gamle Gröning som jagade bort oss ungar från Bråtanholm när vi tog iland där på någon av våra roddbåtssafarin (vi hade hunden med oss och störde de häckande fåglarna), han är borta.

Och språket som de talade är borta. Det är väldigt sällan som åtminstone jag hör den äkta gamla Barösundsdialekten talas nu längre.

Ingå kyrkby börjar bli riktigt rejält förfinskad. Tidigare i dag besökte vi Ingådagen och där var större delen av alla skyltarna på de olika stånden och borden på finska.

Sannfinländarna som vill utrota svenskan som nationalspråk, de var där med sitt obligatoriska blåvita tält. Såvitt jag kan se uppstod det hur som helst inte heller den här gången någon kö vid deras kaffetermos.

img_1071

Som sagt, mycket har hunnit hända på fyrtiosju år. Det är inte en värst lång tid, inte i det geologiska perspektivet, det som har sett istiden komma och gå och slipa våra strandklippor släta och fina.

Men det är en tillräckligt lång tid i det mänskliga perspektivet.

Förfinskningen av den här trakten kommer säkert att fortsätta. Mina egna barn kommer att bidra till det: de är tvåspråkiga, men de talar finska sinsemellan, och sannolikt kommer de att gifta sig finskspråkigt, och en vacker dag talas det kanske idel finska i den här stugan, vem som nu än tar över den.

Det sägs ju att ungdomen inte bryr sig om stugliv längre, inte ens när de växer upp. Det är n00b, som min yngre son uttrycker det. Alla dessa stugor som dagens ungdom ärver till höger och vänster, det är bara jobbigt och tråkigt, och vem vill binda sig? Speciellt när man får en flygbiljett nästan vart som helst i världen för under hundralappen.

Men jag orkar inte ta så värst stor stress av det här, inte i dag åtminstone, på semesterns första dag. Världen förändras, det är inget man kan gör åt den saken, Och all förändring är inte automatiskt av ondo heller, för den delen.

Dessutom så bor det ju nog fortfarande folk här ute, riktigt, året-runt-bofast folk som gör sig ett hyfsat, hederligt leverne precis som deras förfäder gjorde i århundraden. Fast nu med wifi.

Micke Rehnberg till exempel, som brukade köra från holme till holme och sälja färska jordgubbar under min barndoms somrar. Behöver ni taxiskjuts ut i Ingå skärin så ring 0400 473 928 så kommer han och kuskar er med sin Diana II.

Det är en högvarvad diesel i Diana II, inte en av de där putt-putt-motorerna som hörde till soundtracket i skärgården ännu i min barndom.

Men det gör väl ingenting hur det låter så länge skärgården hålls levande. Och Rehnbergs Micke, han talar ju förresten riktigt skaplig Barösundssvenska också.

Så länge taxibåten kan gå, så länge hjärtat kan slå, och så vidare.

DSC_0943.jpg

 

Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till det ironiskt klingande freedom fries.

”Freedom’s just another word for nothing left to lose…”

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäätmädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

Australien 2017-64.jpg