Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

”Nordsjö är en no go-zon, snart brinner bilarna och blodet flyter…” Äh, bullshit! Finland har bara glömt hur det är att ha ungdomar

Får man tro persu-hysterikerna t.ex. på Twitter, så är Nordsjö en no go-zon, en postapokalyptisk Mad Max-dystopisk krigszon där blodet flödar på gatorna och bilarna brinner om kvällarna.

Hesari har besökt Nordsjö och talat med vanliga invånare som inte alls fattar vad snacket handlar om. ”Här är hur normalt och lugnt som helst”.

Grejen är sannolikt den, att vi har glömt hur det är att ha områden med en förhållandevis hög andel barn och ungdomar. Att skaffa barn hör ju inte till innegrejerna i det här landet numera, om vi säger så. Har inte gjort det på ett tag.

Farbror Marcus ska därför påminna er om hur det var när han var liten. Då hade de stora årskullarna från -45 precis flyttat från landet till stan och skaffat barn. Då var till exempel Kirstibacken i Esbo ett höghushelvete där ungdomen löpte amok i brist på vettigt tidsfördriv och knivhuggningar var vardagsmat.

Min mamma Iris som var socialarbetare på den här tiden kan kanske korrigera mig om jag har fel?

Jag minns hur det varnades för ”Kiragänget” i Grankulla, rastlösa, rotlösa och våldsamma ungdomar som strök runt och gav random stryk åt folk.

Kirstibackens höghus finns fortfarande kvar, och jag råkar faktiskt bo där helt intill, i Domsby. Området är mycket invandrartätt numera, precis som det var då jag var liten, fast då kom invandrarna från Savolax och Kuusamo och liknande.

Lustigt nog så tyckte de ändå att det var vi finlandssvenska kids som skulle ”fara tillbaka dit som vi kom från” (Sverige).

Hur som helst, dagens Kirstibacken är något av det lugnaste område som jag kan tänka mig. Vi har nu bott i området i tio år, och aldrig känt oss otrygga ens sent om kvällarna ute med hunden.

Jag minns inte när jag senast skulle ha sett ett fyllo, som skränade eller pummade slantar, ens på Domsby tågstation. Dylika ”pultsare” hörde till dagordningen då jag var liten.

Inte ens barnen och ungdomarna är oroliga, kanske med undantag för den första fredagskvällen efter att skolan har tagit slut, då brukar det stojas en del på busshållplatsen på andra sidan gatan från oss.

Och när jag säger ”barnen och ungdomarna” så menar jag faktiskt huvudsakligen invandrarnas barn och ungdomar. För som sagt, urbefolkningen skaffar inte barn längre. De sitter med näsan i Facebook och Twitter och känner existentiell angst och klagar och har sig.

Skulle det vara bättre om inga barn alls stojade där ute första fredagskvällen efter skolavslutningen? Om knarrandet från våra gamyl-leder vore det enda som hördes?

Nej, det skulle det inte. Barn är bra. Barn är vårt enda hopp. Varifrån deras föräldrar än härstammar.

Sannfinländarna största partiet i opinionsmätningen: So what else is new? Det är de alltid just efter valet

Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna en klar tätplacering med 19,5% av stödet. Det här tycks vara typiskt för partiet, att deras stöd ligger på en relativt anspråkslös större delen av valperioden, för att sedan börja stiga några månader före valet. Toppen nås några månader efter valet, sedan börjar kurvan dala igen, om ingenting exceptionellt händer.

Om jag inte minns fel så var Sannf:s stöd uppe i cirka 25 procent under sommaren efter valet 2011.

Allt det här har berott på Timo Soinis strategi som har gått ut på att säga och göra så lite som möjligt och åka ut till stugan och ligga lågt så mycket som möjligt om det inte är något val i faggorna. Det här har gällt ända tills några månader före valet, då har man dragit igång den stora cirkusen och trummat på så hårt man kan ända tills vallokalerna stängs.

Baserat på årets val så har Jussi Halla-aho tillämpat ungefär samma strategi, men inte heller han lyckades tajma partiets ”kuntohuippu” riktigt optimalt, för att använda en idrottsterm.

Det skulle inte förvåna mig om också Halla-aho skulle fortsätta med praxisen att ligga så lågt som möjligt i oppositions-skyttegraven, och låta Samlingspartiet stå för det mesta skjutandet.

Dels för att det är ett sätt att dölja det faktum att man inte har någonting konkret som alternativ att komma med, utom det evinnerliga tjatandet om invandringen och trilskandet i klimatfrågan.

Men dels för att Jussi Halla-aho föraktar sin väljarbas, om möjligt ännu mer än Timo Soini gjorde. Han betraktar dem som ett nästan lika odrägligt slödder som invandrarna. De är nyttiga idioter när man närmar sig val, men annars ska man undvika dem så mycket som det går.

Här tänker ju till exempel Donald Trump väldigt annorlunda. Han föraktar i och för sig också sina redneck-anhängare (även om han älskar deras blinda beundran) men han påbörjade i princip kampanjen inför följande val så fort som segern mot Hillary Clinton var ett faktum. Han håller ju jämnt och ständigt sina ”rallies”.

Hur som helst: med tanke på att Finland nu också har gått in för en de facto-blockpolitik, och att stödet för högern respektive vänstern också traditionellt har växlat från val till val, så kan man ju nästan utgå från att det är Saml+Sannf+KD som bildar regering nästa gång.

Skulle inte förvåna mig om Centern lyckas klämma in foten i den dörrspringan också. De tycks vara politikens Deadpool, fullständigt omöjliga att ta kål på.

Men alla som tycker om en regering som gillar bildning, jämställdhet, minoriteter och miljön, allt det där, njut av det så länge det varar.

De farligaste förändringarna är de som sker tillräckligt långsamt

Det följande är ett utdrag ur ett tal som jag höll för gymnasister från Grankulla, Vanda och Kyrkslätt som inledning för årets Global Day i Grankulla Samskola den 9.5.

Föreställ er en restaurang. Folk sitter och äter vid borden. Ett av borden är lite speciellt, filmteamet har manipulerat bordet en aning. Det är alltså ett runt bord med ett ben i mitten. Och filmteamet har byggt in en hydraulisk pump i bordets ben.

Vad den här pumpen gör är alltså att den höjer bordet, mycket sakta. Så sakta att de som äter inte märker det.

Sakta och obemärkt stiger bordsskivan.

Så när restauranggästerna kommer in och sätter ned sig och börjar äta, då är bordsskivan på normal nivå. Men an efter som de äter så höjs den, så att när de har kommit till desserten är bordsskivan uppe under hakan på dem.

Och grejen är att de inte märker någonting. De bara fortsätter äta som om ingenting hade förändrats.

Och jag påstår att vi alla är lite av den sorten när det kommer till förändringar i samhället och omgivningen. Går det tillräckligt långsamt så lägger vi inte märke till det. Vi människor är otroligt bra på att anpassa oss. På gott och ont. Vi anpassar oss till saker som vi definitivt inte borde anpassa oss till.

Destruktiva förändringar i klimatet och miljön är ett par av de här sakerna.

Jag fyller femtio år nu i höst. Det är helt galet, jag känner mig inte det minsta medelålders. Jag lyssnar fortfarande på samma musik som då jag var i er ålder. Iron Maiden, Anthrax, Led Zeppelin.

Och Talking Heads.

And you may find yourself in a beautiful house
With a beautiful wife
And you may ask yourself, well
How did I get here?

Hur kom jag hit? Hur blev jag den här människan, med två barn, inget hår och grått skägg? Exakt när hände det? Jag menar, varje morgon då jag har vaknat, har jag sett ut exakt lika som på kvällen då jag gick och lade mig.

Ändå har den här förändringen helt tydligt ägt rum.

Men ännu viktigare: vad hände med världen omkring mig? När försvann fiskarna från vattnen kring holmen där jag tillbringar somrarna? När förvandlades det klara havsvattnet till ärtsoppa?

När blev vintrarna svarta, milda, regniga och hala? När försvann hälften av den arktiska havsisen och hälften av alla världens ryggradsdjur?

När blev vi dubbelt fler på den här planeten? Vi var fyra miljarder när jag gick i skolan. Fyra. Det bor snart lika mycket folk bara i Kina och Indien som det fanns i hela världen då jag föddes.

När blev det normalt att det springer omkring nazister med hakkorsflaggor på gatorna mitt på blanka dan? När blev rasister till “invandringskritiker”?

Snart sitter vi här med bordsskivan under hakan, och för de flesta av oss är det business as usual. ”Har det inte alltid varit så här?” NEJ! Det har det inte! Allt det här var långt ifrån normalt när jag var i er ålder.

Se er omkring i världen som ni växer upp i just nu och notera det som är normalt så att ni kan jämföra med läget då ni fyller femtio. Ni kommer att märka att bordsskivan har rört sig.

Åt vilket håll, det återstår att se. Och det har ni själva åtminstone i viss mån en möjlighet att påverka.

Kristendom och ärkenationalistisk högerpolitik, en konstig kombination

Sananen viikonvaihteeksi.

Hesari skriver om den nya, extremkonservativa kristna ytterhögern som vädrar morgonluft i Finland just nu.

Det här är någonting som jag aldrig har fattat. Varför väljer de här religiösa, über-patriotiska krafterna alltid uttryckligen kristendomen som drivkraft för propellerhatten? Jag menar, kristendomen är en importreligion från Mellanöstern, en region vars folk de här typerna på den yttersta, mest nitiskt bibeltroende högerkanten i övrigt tycks ha så svårt med.

Jesus var från en judisk flyktingfamilj. Han predikade fred, förlåtelse, vända andra kinden till, han delade ut gratis sjukvård och livsmedel, han rörde sig bland tiggare, horor, flyktingar och utstötta, den där sorten som dagens mest nitiska patriotkristna rynkar på näsan åt och smäller igen dörren för. Han var ständigt i trubbel med etablissemanget och beslutsfattarna.

Och, let’s face it, han var inte blond, blåögd och ljushyad heller. Och han talade varken finska, svenska eller engelska.

Självklart, inget av det här är en nyhet på något sätt och vis. Den här paradoxen och uppenbara kognitiva dissonansen som en kristen ultranationalist måste känna om han mot förmodan på riktigt sätter sig in i kristendomens grundläggande budskap, den har alltid varit uppenbar.

Så varför inte då välja någon av de ”närproducerade” religionerna? Asatron eller Ukko-jumala? Vissa gör säkert det också. Men okej då, det kräver mentala baklängesvolter av den kalibern att till och med de mest puckade har svårt att hålla tillbaka fnisset när de ska uttala vilken trosbekännelse som det gänget än tillämpar.

Dessutom så står det ingenting i Kalevala som kan användas som tillhygge mot bögar. Vad jag vet.

Var är genustänket i klockvridardebatten?

Varför har det talats så lite om sommar/normaltidens genusaspekter?

Mörkrets tidigare inbrott om höstarna (utgående från att Finland landar på permanent vintertid) och den mindre mängd disponibelt dagsljus efter jobbet/skolan som det betyder, skulle oundvikligen i praktiken drabba kvinnor i högre grad än män.

Det här eftersom kvinnor fortfarande bär en förhållandevis större del av familjens praktiska sysslor inklusive kuskande av barn till och från dagis och skolor, etc. Så är det helt enkelt, även om det inte är så som det borde vara.

Permanent vintertid skulle med andra ord innebära en större belastning för framför allt de arbetande kvinnorna och en förhållandevis större kringskärning av deras möjlighet att njuta av dagsljuset efter jobbet.

Det skulle också göra bilkörandet farligare just under den tid då barnen ska kuskas till och från olika hobbyer till exempel i september. Så oavsett om det är mamma eller pappa som kör bilen så innebär det ökade risker för barnen.

Det betyder också att allsköns fula fiskar och våldtäktsmän i parkerna kan inleda sitt kvällsskift en timme tidigare.

Och så har vi ju den allmänna folkhälsoaspekten: en mindre mängd disponibelt dagsljus om höstarna innebär att barnen är utomhus en kortare tid efter skolan. Jag menar, de sitter helt tillräckligt mycket inomhus framför sina skärmar som det är. Det här kommer bara att öka. Liksom övervikten och ohälsan.

Jag deltog helt nyss i Yle Vegas direktsända diskussionsprogram Slaget efter tolv, och det var väldigt många pensionärer som ringde in och var glada åt att vi ska bli av med klockvridandet (en dam hade 17 klockor hemma) och önskade att vi går in för permanent vintertid.

Det här är ju lätt att säga då man är pensionerad och kan disponera mer eller mindre fritt över sin tid, gå ut då solen skiner, och barnen har flugit ur boet. Då är klockvridandet kanske bara ett onödigt irritationsmoment.

Men för oss som jobbar kontorstid så har det faktiskt haft sina positiva sidor, allt det här ”välsignade klockvridandet”.

Jag sticker inte under stol med att det harmar mig att stugsäsongen i praktiken kommer att förkortas då man inte längre hinner ut till skärin efter jobbet på höstfredagar.

Jag plockar inte värst mycket bär och svamp, men en större andel av den skörden kommer sannolikt också att bli oplockad när flyttandet av klockan upphör.

Men vad vet jag. Det kanske bara är jag.

NEJ! Jag vet att det finns många som tänker som jag.

Nu är det vinter och pulkan den slinter inte

I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.

För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.

Nähä.

Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?

Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.

Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.

Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.

Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.

Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.

2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.

Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.

Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.

2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.

Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?

Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?

Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?

(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)

Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].

Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.

Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!

(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)

Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.