Soundtracket till domedagen: Allas favoritalbum som ingen någonsin köper

Året är 3843. Mänskligheten har koloniserat större delen av den yttre Vintergatan och en ny hyperrymds-expressled till Andromedagalaxen är under uppbyggnad. Men arbetet står i beråd att komma till ett extremt oväntat och abrupt stopp, på själva premiärdagen för den första testförbindelsen till den nya terminalstationen i Andromeda.

Under sin expansionsfas i galaxen plågades mänskligheten av en urgammal men seg och plågsam bugg från den för-interstellära eran som ingenjörerna och kodarna trots ihärdiga försök inte hade lyckats eliminera från infrastrukturen.

Buggen, som gick under namnet ”Songs of Innocence” eller kort och gott ”U2” tros ha startat som en form av primitiv form av psykoteknisk krigföring, cyberterrorism eller hybridpåverkan under det tidiga andra millenniet. Enligt en teori var det en tidig teknologifientlig religiös kult som installerade den i det dåvarande molnet eller i individuella enheter som ett sätt att driva användarna till att förstöra sina apparater av ren desperation och avsky.

Trots ihärdiga försök var den ondskefulla buggen nämligen inte möjlig att avlägsna från teknologin på annat sätt än att bränna eller förinta den smittade lokala noden med industriella plasmaskärare eller högintensiva EMP-detonationer.

Buggen manifesterade sig i form av en infernalisk melodi som började spela då användaren minst anade det. Trots alla försök att avinstallera den maligna koden och all tänkbar programvara som kunde tänkas hysa och spela upp den, dök Songs of Innocence alltid upp då användaren minst anade det. Den demoniska låtslingan tros ha drivit tusentals människor till att kasta sig huvudstupa ut från fönster och från tak, allt för att få tyst på den förbannade ljudterrorn.

I slutet av 2500-talet, då Orionarmens lokala multistellära molnwebb öppnades, förstadiet till ”Milky Web”, upptäckte teknikerna till sin stora skräck att U2-buggen på något sätt hade slunkit med i rotkoden till själva den interstellära kommstrukturen. Hela det hundratals ljusår vida lokala galaktiska molnet var smittat av Songs of Innocence.

De interstellära transportskeppen, passagerartrafiken, gruvdriften ute i Oort-molnen – överallt där en kommunikationslänk stod öppen och någon kopplade upp sig i molnet, riskerade användarna att få Songs of Innocence i huvudet då de minst anade det.

Det hände till och med att AI-befälhavaren på ett linjeskepp mellan Vega och Proxima Centauri i ren desperation detonerade hela sitt förråd av antimateriabränsle för att få tyst på buggen som inte gick att stänga av. Mer än 200 000 biologiska och tre klaner av AI-sentienter, inalles nära på fem miljarder individer, strök med.

Den sista spiken kom hur som helst som sagt när hyperrymdsförbindelsen till Andromeda skulle testas för första gången. Det var en ung tekniker vid namn Alluknarg Neniainuak från Barnard Beta som fick äran att koppla upp förbindelsen under generalrepetitionen (den officiella premiäruppkopplingen skulle såklart göras av den galaktiska rådspresidenten på själva den högtidliga ceremonin månaden därpå).

När Neniainuak matade in kommandot som initierade kopplingen trodde han och skiftschefen vid desken först att de hallucinerade då ett alltför välbekant ljud började sprida sig i kontrollrummet. Orden var på ett arkaiskt språk som ingen längre kunde tyda, men det antogs att det var någon form av besvärjelse eller rentav primitiv biokod.

”I was chasing down the days of fear

Chasing down a dream before it disappeared

I was aching to be somewhere near

Your voice was all I heard”…

Skiftschefen, Ithalkuak Xalkök, kände stora, tunga droppar av kallsvett tränga fram i pannan. Han visste med ens intuitivt vad han måste göra. Faktum är att proceduren var inpräntad i hans hjärnas förstärkta kretsars nödprotokoll. Han kunde bokstavligen inte motstå impulsen att göra det han gjorde härnäst, trots att han visste att det var det sista han, eller någon människa, någonsin gjorde.

Alla tekniker med hyperrymdslicens AA2B och högre hade tillgång till en nödprocedur som bara fick tillämpas om det allra värsta tänkbara inträffade. Ett nödfall av just den här sorten. Ett, som teknikerna och forskarna från 5800 planetsystem hade jobbat i mer än 400 år för att undvika. De hade gjort sitt yttersta för att vidta varje försiktighetsåtgärd så att Songs of Innocence inte skulle komma åt att smitta ned själva hyperrymden och det underliggande Higgsfältet.

Nu när Xalkök insåg att det värsta, det otänkbara, hade skett – tja, då fanns bara en sak kvar att göra. Innan han ens insåg vad det var han gjorde hade hans hjärnas nödprocedur utlöst kommandot som aktiverade den Yttersta mekanismen. Antihiggsbomben som satt i hjärtat av den stora transdimensionella knutpunkten vid Epsilon Eridani.

För mänsklighetens samtliga dryga nittiofem biljoner individer och fem sextiljarder AI-medvetanden kom slutet inte med någon stor fanfar eller dramatisk ljusshow. När kedjereaktionen i Higgsfältet startade och kortslutningen av hyperrymden kom igång hade alla mindre än tre oktiljondelar av en sekund på sig att leva – och reagera. Det gjorde absolut ingen. Allting bara upphörde att existera i en universumsvid skur av kvarkar och gluoner.

Så kom vårt universum och människans historia och existens till sin ände. Men de övriga universumen i multiversum då. Kunde de sova lugnt eller hade Songs of Innocence lyckats ta sig igenom den påstått idiot- och antimateriabombsäkra brandmuren mellan universumen? Det borde inte kunna ske, sade de.

FORTSÄTTNING FÖLJER!

Den tragiska balladen om idioterna som fick vad de förtjänade

Det var en gång ett släkte av människor som bodde ombord på en jätte-jättestor skuta som hette s/s Idio (ett feniciskt ord för fiskmås). Skutan seglade runt på en jätte-jätte-jättestor ocean utan stränder. Den hade inget mål på det viset, den dödade tid bara helt enkelt.

Människorna som bodde ombord på den jätte-jättestora skutan s/s Idio, idioterna, var trötta på fisk och sporadiskt albatrosskött, så de hittade på andra sätt att livnära sig. Huvudsakligen baserades dessa andra sätt på något sätt på att såga upp delar av s/s Idios skrov (skutan var byggd av trä) och förädla det och sälja det åt varandra.

Eftersom s/s Idio var så jätte-jättestor så blev idioterna också trötta på att gå till fots längs den jätte-jättelånga promenaden som löpte genom s/s Idios mitt. Så de uppfann små skotrar som drevs av små ångmaskiner. De här ångmaskinerna använde pellets som bränsle, träpellets tillverkade av s/s Idios bordläggning, spant och kölstock.

Men s/s Idio var så jätte-jättestor att det märktes ingenstans om man hyvlade av lite trä här och där. Och på så vis växte en livlig och blomstrande ekonomi upp längs s/s Idios promenaddäck. Folk puttrade fram och tillbaka med sina små skotrar och besökte varandra och sålde och köpte prydnadsföremål av trä som de hade karvat ur s/s Idios spant och bordläggning.

Till slut var det ett gäng med särskilt fiffiga idioter som började bli oroliga. De tog fram sina räknestickor. De gick fram och tillbaka längs s/s Idios däck och genom dess lastrum och kölsvin med pannorna i djupa veck och mätte och räknade. De kom till en oroväckande slutsats: om vi fortsätter utvinna trä till pellets och prydnadsföremål på det här viset, kommer s/s Idio snart att sjunka. Vi har använt så mycket trä från s/s Idios skrov att bordläggningen är så tunn att man ser hajarna genom plankorna.

S/s Idios befäl blev oroade. “Vi måste hitta på ett sätt att driva våra skotrar som inte baserar sig på träpellets från s/s Idios skrov”. Så de kom upp med en plan. Enligt den skulle s/s Idio vara träneutral senast om trettio år.

Det här lät sådär lämpligt avlägset, tyckte idioterna, så de nickade instämmande och for iväg och träffade faster Agda i andra änden av promenaden.

Snart knackade de fiffiga idioterna på kommandobryggans dörr igen. “Det här håller inte” sade de, “vi måste lägga av med pelletarna nu, inte om trettio år. Annars kommer s/s Idio att sjunka och vi dör allesammans”.

“Nej, det går inte för sig” sade kaptenen, “det är kaptensval om ett år, och idioterna kommer att rösta ut oss om vi tar till för snabba och stränga åtgärder”.

“Just det”, skrev RRANKAISIJA666 på IdiotForum, och fick medhåll av CoROLLaisBEST92. “Hur ska vi ta oss fram och tillbaka från ena änden av promenaden till den andra om pelletarna är för dyra?” “Helt oskäligt!”

Och de idiotiska kommentatorerna hade ju helt rätt såklart. Det var inte folkets fel att man levde mitt i en fartygsekonomi som var helt baserad på pelletar. Det var inte de som hade uppfunnit de pelletdrivna ångskotrarna. Eller de små, pittoreska kioskerna invid promenaden som sålde romantiska små prydnadsföremål av trä.

“Vad ska vi leva på???” utbrast en träsnidare. Och hen hade rätt förstås. Det var absolut inget fel på att snida små trädelfiner och sälja dem till andra hårt arbetande, hederliga idioter. Ett hedervärt, respekterat yrke.

Så man kom överens om att situationen inte var någons fel. Utom de fiffiga idioterna förstås, som skapade dålig stämning med sina räknestickor och tabeller. Så man kölhalade dem och så var det med den saken.

Och idioterna hade ju rätt, förstås. Det var helt oskäligt att förutsätta att man skulle ruinera en gammal och välfungerande träbaserad fartygsekonomi och utsätta oskyldiga idioter för smärtsamt höga pelletpriser. Så befälet gjorde det enda rätta och bordlade ärendet för en obestämd framtid.

Naturligtvis innebar det ju att s/s Idio sjönk tre veckor senare och alla ombord drunknade eller blev uppätna av hajar, utom några enstaka typer som lyckades simma iland på en ö som de på något mystiskt sätt råkade spana in vid horisonten. Där skrev de överlevande en bok om hur deras fartygscivilisation gick under då den vreda havsguden sänkte deras fartyg som straff för allt stjärtsex som idkades i de billiga hytterna på däck två.

Men i övrigt var det hela ingens fel, var bokens slutsats. Boken blev sedermera betraktad som helig, och en kopia av den lades i nattduksbordslådan i varje hytt på s/s Idio II som byggdes några år senare, av allt trä som idioterna hittade på ön.

Sen pituinen se.

När mormor köpte en Jas Gripen åt mig

I min dröm

var det sen höst, som det så ofta är i mina drömmar. Stugorna ute på holmen var mörka och förbommade, beredda för vintern. Himlen var grå som bly, träden nästan kala.

Det här är en återkommande dröm för mig. Jag är på holmen, det är sista besöket innan vintern. Jag är ensam. Väntar på båtskjuts till fastlandet, någon ska komma och hämta mig. Oftast är det morfar.

En lustig parentes: i mina drömmar står vår nuvarande stuga aldrig där den står på riktigt, högst uppe på holmen, utan på ett helt annat ställe, vid den södra sidans strand.

Den här gången var morfar inte med i drömmen. Inte mormor heller, men i drömmen kom jag ihåg henne. Jag mindes att jag hade tiggt om att få ett eget Jas Gripen-plan, inte en modell, ett riktigt. Så hon köpte ett Jas Gripen-plan åt mig, med sin lilla pension. Sådan var hon, min mormor. Jag grät mycket som barn, och då köpte mormor choklad eller serietidningar åt mig. Aldrig svensktillverkade jaktplan, dock.

I drömmen hade jag glömt bort att hon hade köpt planet åt mig, men jag kom ihåg det då jag nästan snubblade på det. Där stod det gråmålade jaktplanet i en klippskreva, till hälften täckt av fallna, våta löv.

Så jag klev upp i cockpiten och tänkte att jag lika gärna kan ta en flygtur innan det är dags att åka. Hur det nu råkade sig var havsvattenståndet ovanligt lågt, det var nästan inget vatten alls runt holmen. Konstigt. Nå, det betydde att jag kunde använda havsbottnen som startbana.

Jag kände mig lite skyldig när jag rullade ut på den leriga sjöbottnen och drog på gasen. För jag visste egentligen inte hur man flyger de här sakerna. Jag har ingen pilotlicens och ingen erfarenhet av att sitta vid spakarna i ett flygplan. Om flygpolisen tar mig är jag illa ute. Men på något vis kom jag iväg och upp i luften.

Medan jag flög lyckades jag på något sätt lista ut att det hela involverade öppnande och stängande av bränsleventiler som satt i cockpitens tak, ovanför mitt huvud. Det var någonting med att uppehålla balansen genom att se till att bränslet flödade jämt mellan planets åtta olika bränsletankar.

Jag minns inte hur länge jag flög där under de grå molnen. Inte värst länge, för jag var döskraj för att åka fast utan flygcertifikat. Men jag kom upp i Mach 2,5, vilket Gripen inte är kapabel till, så det kändes fint.

Jag parkerade planet i sin klippskreva och gick vidare längs stigen. Det började skymma. I de här drömmarna är det oftast just före skymningen och jag är nervös för om de ska hinna komma och hämta mig innan mörkret faller på. Vem det än var den här gången.

Jag är ingen drömtydare, men om Max von Sydow ännu dyker upp här med en schackbräda, då blir jag orolig.

De mindre uppenbara riskerna med att ligga med sig själv

När Django Fogeldoft var sextiofem, och på toppen av sin förmögenhet och sitt kunnande, beslöt han sig för att det var dags att förverkliga en gammal dröm. Sedan sin fjärde skilsmässa hade han insett att det bara var en person i världen som kunde tillfredsställa en man med hans väldigt speciella behov: han själv.

Så han sålde alla sina företag för en summa som närmade sig tusen miljarder dollar, och anställde en veritabel armé av de bästa vetenskapsmän och ingenjörer som gick att uppbringa. Innan fem år var till ände, hade Django bestämt, skulle han ha en fungerande tidsmaskin.

Django Fogeldoft är en man som tenderar att få som han vill, så också denna gång. På sin sjuttionde födelsedag steg han in i sin tidsmaskin med en portfölj full av pengar – han kände sig själv och vad som krävdes för att övertala sig själv. Och en toalettväska full av droger. Samt tre burkar Viagra.

Och en annan portfölj full av tekniska ritningar.

Sedan tryckte han in datumet för sin tjugofemte födelsedag i tidsmaskinens kontrollpanel, en födelsedag han kom ihåg som en särskilt ensam och tråkig affär. Men det skulle det bli en ändring på nu.

Long story short, nu sitter Django Fogeldoft fast i en loop i tiden, där han

1) ligger med en äldre man som skrämmande exakt vet vad det är han gillar i sänghalmen,

2) gör en raketkarriär och blir svinrik genom att ta patent på en mängd superavancerad teknologi som ingen ens hade hört om eller tänkt på,

3) säljer allting på sin ålders höst, låter konstruera en tidsmaskin och reser tillbaka i tiden och ligger med sig själv tills han nästan dör av skavsår och

1) så börjar alltsammans om igen.

Och hela världen sitter alltså fast i samma loop med Django (vi är på 134:e varvet nu). Ingen kommer någonsin längre än hans 70:e födelsedag. Inget att göra åt detta, säger en expert på Chalmers som Ny Teknik har talat med.

Vad lär vi oss av detta? Tusan om jag vet!

Ett gott skratt förkortar karantänen: Nygamla ordspråk för undantagstiden – bidra med dina egna!

Här är min lista över uppdaterade ordspråk för undantagstiden. Skriv fler i kommentarsfältet!

Alla legoklossar är grå i mörkret.

Alla vägar bär till köket.

Hemma bra, och hemma bäst.

Bättre en fjärrkontroll i handen än tio i skogen.

Den som gapar över mycket får gå till butiken imorgon.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit hem med toapappret.

Den som väntar på nåt gott väntar kanske till midsommar, eventuellt till hösten.

Finns det hjärterum finns det stjärtepapper.

Ingen är profet i sitt eget Nyland.

Ingen distributionskedja är starkare än sin svagaste länk.

I butiken prövas vännen.

Ju fler uppkopplade desto sämre wifi.

Kasta inte Lego åt dammsugaren.

Lika barn leka bäst leka tyst.

Man kan inte lära en gammal hund att sitta stilla medan pappa har distansmöte.

När smittan är borta dansar råttorna på bordet. Och på Havis Amanda.

Ord och ingen Spotify.

Oavsett om man bäddar får man ligga.

Slut, sa baken om toapappren.

Så länge det finns wifi finns det hopp.

Så länge det finns hund finns det promenad.

Sälja skinnet innan kurvan är tillplattad.

Tala är guld tiga är silver. Tydligen.

Många bäckar små gör en stor fuktskada.

Uttråkat barn skyr helgen.

Undantagstillståndet bekräftar regeln.

Hon som jag skulle gifta mig med kom aldrig, men bartendern gav mig en kasse med Aalto-vaser innan han tog livet av sig

Drömde i natt att jag var på ett hotell, ett exklusivt femstjärnigt resort i öknen vid havet, någonstans i USA. Jag skulle gifta mig med någon, vet inte vem. Jag väntade på henne där, men hon kom aldrig.

Där pågick en oavbruten, 24/7-fest, mycket dekadent med bara det dyraste av allting. Folk försåg sig frikostigt av allt som servitörerna bar fram. Allting var otroligt lyxigt, men ingen betalade någonting, allting skrevs bara upp på räkningar av hovmästaren som stod i skuggorna och antecknade.

Festandet var inte glatt och uppsluppet utan febrigt och desperat. Över allting låg en vag känsla av någon sorts odefinierad, överhängande ondska och fara. Lite inspirerat av Hotel California, säkert.

Hotellet var som en blandning av Guggenheim-muséet i New York och ESO:s ”La Residenzia” vid Cerro Paranal ute i Atacamaöknen. Det var en stor och hög, öppen cylindrisk hall med den uppåtgående spiralformade rampen/balustraden à la Frank Lloyd Wrights Guggenheim. Hotellrummen låg invid den.

I något skede började det gå ett rykte om att hotellet höll på att gå i konkurs, och att notan snart skulle betalas och gästerna skulle vara tvungna att gå. Det här ledde till ett upplopp bland gästerna som började roffa åt sig av alla lyxvarorna, de dyra cigarrerna, champagneflaskorna och parfymflaskorna, som av någon anledning delades ut ur trolleykärror, som i flygplan.

Personalen försökte lugna ned folk, men kaoset blev bara värre och det utbröt våld och folk sköt och knivhögg varandra. Personalen flydde.

Jag tog till flykten upp på takterrassen. Det hade blivit natt, stjärnorna lyste klart över öknen. Där var tomt och tyst. En bartender stod ännu vid baren och torkade disken. Han frågade mig om jag ville ha några Aalto-vaser och andra Iittala-prylar som plundrarna hade lämnat. Jag sade okej då, och han satte dem i en Lidl-plastkasse som han räckte mig över disken.

Jag beställde en gin&tonic, men bartendern meddelade att han inte längre jobbar här. Han lämnade bardisken, gick fram till takräcket, klev över det och hoppade.

Jag tog min Lidl/Iittala-påse och gick in i hotellet, ned längs den nu tysta och mörka Frank Lloyd Wright-spiralbalustraden. Det låg spridda lik här och där på golvet.

Vid ett bord satt några sårade gäster, vilka jag identifierade som mina gamla klasskamrater från gymnasiet. De hade skottsår och knivar stickande ut ur ryggen, men de var fortfarande vid liv. De frågade om jag hade cream crackers eller digestive-kex. De hade kaviar, men inga kex, och så kunde man ju inte ha det, påpekade de och hostade blod.

(Den här biten kommer sig säkert av att jag den senaste veckan har tagit lite väl många trippar down memory lane i Grankulla i sällskap med kollegan Sixten som spelar in en dokumentär om mig med anledning av min teaterpjäs. Hans egen idé, inte min.)

Jag sade att tyvärr, det har jag inte, och gick vidare ned till bottenvåningen och ut genom huvudingången där min bil stod parkerad. En Ferrari Daytona Spyder av den sort som Sonny Crockett körde i Miami Vice, i de tidiga avsnitten (han bytte senare till en Testarossa, som inte alls var lika cool).

Jag tänkte för mig själv att den där som jag skulle gifta mig med kommer helt tydligt inte, så jag kör vidare till nästa resort några timmars färd längre nedåt kusten till. Nu när jag tänkte närmare på saken så hade jag ju stämt träff med en annan person där, som jag ju faktiskt skulle gifta mig med.

Så jag hoppade i Daytonan och körde min väg med V12-motorn spinnande under den långsträckta, vinröda motorhuven. Måtte hon vara där när jag kommer fram. En kille klarar inte av hur många ”ohare” som helst under en och samma natt.

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night.

Oberoende av vilken vintersport vi snackar om – så här låter det i mina öron

Alltmedan sportpressen och fansens intresse har varit koncentrerat på vinter-OS i Pyeongchang, så har man gjort upp om ett annat sportsligt världsherravälde i Finland.

VM i Kastlapp gjordes upp i Dickursby idrottshall i söndags. Bara cirka tvåhundra åskådare dök upp för att se på då Sydafrika besegrade Finland med 23-12. Såhär lät det i referatorbåset då tre minuter av sjätte perioden åtestod:

”Finland avancerar mot nittiofotszonen… Järvinen flanar fram lappen till Koskenperä… men nu händer nånting oväntat… Sydafrikas De Gruit dyker upp från höger, flanar till Koskenperä med en trippel diagonal, ajaj, det var fult, men ingen straffminut utblåses…

De Gruit gör en lång tvärpassning över till gula kanten där Rijtmann står beredd med halvstaven. Nu har Finland åter sexton man på plan. Men vad gör Tuomainen? Han spelar fram en halvtolva – en klassisk såkallad Pilsnermanöver – rakt framför Rijtmann som trasslar in sej i sin slängkappa och tappar lappen.

Anttila är inte sen att utnyttja chansen och kvitterar en femfemma framför Dunkers som försöker rädda situationen. Anttila till Korola – vidare till Pyryjärvi… Sjöberg på trapetsen… Alaspää… Lindqvist… snygg passning… vidare till Timola… Järvi-Laturi… Kuoppala, som ger till Hämäläinen. Som styr upp den rakt i tampen. Och det är lapp!”

I dethär skedet ser det alltså bra ut för Finland som ännu in i sista minuten ledde med tolv poäng mot nio. Men då bara en halv minut återstår gör Sydafrika en såkallad ”hårtork”: man tar ut målvakterna från planen och sätter in fem kraftiga killar på enduromotorcyklar på plan.

Finland har redan utnyttjat sin Kawasaki-option i början av fjärde perioden, då utan resultat. Men Sydafrika sumpar inte sin chans utan gör en full tilt – trevärdig lapp utan bromsspår. 23-12 för Sydafrika och ännu en svidande förlust för värdarna.

Det har varit ett besvikelsens år för finländsk kastlapp. Inte minst på grund av att åskådarsiffrorna har rasat för femte året i rad.

Tomi Koskenperä, yttermittback och en av de bärande krafterna i söndagens dubbelåtta, skyller på de extremt besvärliga reglerna som blir bara svårare att hålla reda på år för år.

– Mä oon lukenut niitä nyt viistoista vuotta mut mä en edelleenkään tajuu koko pelistä yhtään mitään.

Ja, det hela blir ju inte precis bättre av att det dessutom finns minst sju olika versioner av den tretusensidiga regelboken. Sydafrikanerna följde till exempel den tyska regelboken medan Finland traditionellt har följt den danska. Sydafrikas center Armand De Gruit är frustrerad:

– More than half of the time I had no fucking idea what I was doing.

Finland har redan lagt in en protest till ILHF (International Lap-Hurdling Federation) men något utslag därifrån väntas inte förrän februari 2022, eftersom varje protest kräver en tre år och nio månader lång karantän för domarkåren – på ett femstjärnigt hotell på Martinique. Något som ytterligare irriterar finlands stjärnspelare Tomi Koskenperä.

– Perkele, mä siirryn pelaamaan krikettiä ens vuodesta lähtien.

 

Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur

Scen 6

Pappa: Se här, grabben min! Vet du vad det här är? Det är det nyaste nya. En digitalklocka! Du trycker på knappen här så lyser siffrorna upp. Ser du! Den är din, jag köpte den från London. Den finns inte ens i butiken här ännu.

Johan: Tack pappa!

Mamma: Rainer? När kom du hem? Jag hörde inte…

Pappa: Hinner inte snacka nu, taxin väntar. Åker till Köpenhamn ännu i kväll. Möte på huvudkontoret, alla de nordiska distriktscheferna –

Mamma: Skit heller har du något möte! Jag ringde din sekreterare, hon trodde att jag ska åka med, du har ett rum bokat för Rainer Nykvist med fru! När tänkte du berätta att “‘vi” är på väg? Hinner jag packa ännu?

Pappa: Gunilla, nu ska du lyssna. Det här är, jag är på väg till – du får inte tolka allting som att –

Mamma: Nej, DU ska lyssna. Gå ut genom den där dörren och du kommer aldrig tillbaka!

(Ljud av kärl som krossas och möbler som välts)

Johan: Såja, Nalle. Gråt inte! Titta vad jag fick av pappa! En didigalklocka. Sidu så fina, lysande siffror! Nej Nalle, gråt inte nu, du behöver inte vara rädd, jag är här med dej!


Scen 15

Pappa: Jaha hör du Juppe, det är till att ha konfirmerat sig, ser jag. Bra, bra! Det är ett viktigt steg i varje mans liv ser du.

Johan: Men jag tror nog inte ens på Gud –

Pappa: Se här, det är klart att så ihärdigt pluggande av katekesen ska belönas! Här ska du få, titta, det är en Cititzen Ana-digi! Här är både vanliga visare OCH digital klocka med tidtagning, timsignal, nedräkning, du trycker på knappen här och –

Johan: Men mopeden då? Jag sade ju att jag önskar en moped!

Pappa: Nåja allesammans! Ska vi höja en skål för min son på hans konfirmationsdag! Gunilla, kom du nu hit också, lägg ifrån dig det där. Johan, ta det här du, det är Pommac. (Viskande:) Jag har en flaska av den bättre varan åt dig i bilen, vi tar det senare! Men vad sägs om klockan? Ana-digi, sidu! Köpte den i Frankfurt, den modellen finns inte ens i Finland ännu!

Johan: Ja men mopeden då?


Scen 24:

Flickvännen: Du minns väl Juppe sen att betala in din andel av hyran i dag?

Johan: Ja, alltså det där – har du så mycket på kontot att du kan fixa den här månaden? Jag kan fast betala nästa månad sedan och –

Flickvännen: Nämen vafan Juppe! Du har… alltså jag har inte, alltså vad har du nu köpt? Du fick ju studiestödet förra veckan!

Johan: Jo nå sidu jag hittade en sådan här sjukt häftig Casio G-shock. Kolla! (Kastar klockan i väggen, den studsar och faller på golvet med ett plastigt klonk.)

Flickvännen: Är du inte klok? Du har alltså köpt en lyxklocka som du sen har sönder direkt? Alltså satan ändå, Juppe!

Johan: Nej nej, den här tål hur mycket stryk som helst ser du. 40 G minst! De har kört över en sån här med en brandbil och den var som att “hah! Var det allt ni hade?” USA:s Navy Seals använder de här.

Flickvännen: Jaha, och du ska ut och befria Kuwait då?

Johan: Nå nä, men jag tänkte kanske börja med rock climbing. Här är kompass också i den här! Ska vi fara till Noux nåt veckoslut? Inte nästa, jag lovade fara och testa Kaspers nya Nintendo, men kanske –

Flickvännen: Juppe! Hyran! Du får flytta till Kasper och bunkka på hans soffa om du inte fixar pengarna till hyran senast på fredag.

Johan: Ja men…


Scen 44

Robert (6 år): Pappa, kommer du och bygga Lego med mej?

Johan: Bygga med – ja, jo, alltså, det där… kom hej Roope hit och titta vad pappa köpte! En smartklocka! Den pratar med min mobiltelefon ser du, när pappas kompisar skriver någonting på Facebook, eller alltså kommenterar pappas inlägg, så syns det här på klockan. Jag behöver inte ens plocka upp telefonen för att se vad de skriver.

Robert: Men den här Ninjago-Legon är jättesvår. Man ska egentligen vara åtta för att bygga den men Niklas pappa brukar hjälpa honom och de har redan byggt hela Spinjitzutemplet och vet du pappa –

Johan: Kolla hej, jag kan trycka på den här knappen och så säger jag bara Hej Siri! Vad är Lego Spinjitzu? …Jaha, nä, tydligen hörde den “Mitsubishi”. Men vet du, jag kan styra musikspelaren också med den här. Vill du lyssna? Jag kan sätta nån Muminlåt på Spotify.

Robert: Äh pappa. Mumin är för småbarn. Har du Gangnam Style där? Eller Robin? Boom-kah?

Johan: Aj jo, den här har en sådan här urtavla med Musse Pigg som visar tiden med sina händer! Det är en digital version av den där gamla Musse Pigg-klockan som fanns när famo var liten.

Robert: (Försvinner till sitt rum)

Johan: Jaha, okej, gå du och bygg Lego, jag kommer och titta lite senare. Åhå sidu, här är ett mini-planetarium också med Jupiters månars postitioner i realtid!


Scen 53

Hasse (gammal skolkompis): Nä sidu Juppe satan! Länge sen sist! Hur far det?

Johan: Nå men Hasse moj! Ja vet du, det är nu som det är. Vi skilde ju oss med Annika i fjol.

Hasse: Aj fan, det visste jag inte. Vad – jag menar, hur går det nu då? För dej alltså. Allt okej? Bor du i Hertonäs ännu?

Johan: Jo, fast jag flyttade till en hyrestrea. Havsutsikt. Duger bra och barnen har sitt eget rum då de är hos mig.

Hasse: Okej, okej… Ja nå men hoppas att allt går okej för er. Jag menar, du har väl jobbet kvar? Har du bråttom förresten, jag ser att du tittar på klockan?

Johan: Jo nä, jag köpte alltså den här i dag. Det är en Omega. Helt mekanisk och analogisk, ingen elström involverad och absolut inga smartfunktioner. Jag insåg att jag måste komma bort från det där jäkla teknoberoendet, alla notifikationerna och blipparna på handleden hela tiden, de drev ju en till vansinne. Det är tillbaka till basics nu ser du. En klocka ska vara en klocka och ingenting annat om man frågar mig.

Hasse: Ja nå, då behöver jag inte fråga dig om jobbet, det har du tydligen kvar om du köper Omegaklockor sådär bara.

Johan: Ja, alltså jag har min egen firma. Jag skriver kod för industrirobotar i Danmark och Tyskland. Har en kund på gång i Luxemburg också, det kan bli stort.

Hasse: Just så, nå men hälsa Annika – äh, sorry hör du. Gammal vana.

Johan: (Tittar på klockan)


Scen 84

Johan: Ursäkta, skulle ni kunna gå till urmakaren med mitt armbandsur? Den saktar sig så förskräckligt. Den skulle säkert behöva lite service.

Vårdaren: Nej hör ni herr Nykvist! Den där klockan är det absolut inget fel på, ni minns kanske att jag hade en av killarna på avdelning 2C att föra över den till er urmakare förra månaden och de sade att den går helt normalt. En sådan där dyr och fin sak, varför skulle den inte gå som den ska? Den tickar säkert på långt efter att vi båda är borta!

Johan: Har min son ringt? Han skulle komma upp från Paris nu till veckoslutet? Och Johanna, min dotter sade också att hon skulle titta in. Det är min födelsedag på söndag.

Vårdaren: Nej hör ni, er födelsedag var för tre månader sedan. Era barn har jag inte hört någonting från, men de är ju båda väldigt upptagna yrkesmänniskor vet jag!

Johan: Nej nej, Robert kommer åtminstone, det lovade han. Han var ledsen för att han inte kom till jul, det var något extrainsatt styrelsemöte, men nu på söndag skulle han flyga upp, han fick biljetter trots fotbolls-VM och allt, alla flygen från Paris är helt fulla. Men han har kontakter, sidu, min Robert.

Vårdaren: Nu misstar sig nog herr Nykvist! Fotbolls-VM i Paris var för två år sedan. Och jobbar inte er son i Shanghai numera?

Johan: Tror du att du kunde gå till urmakaren med mitt armbandsur. Den saktar sig så förskräckligt. Jag har en bekant urmakare på Centralgatan. Jag kan ge pengar, se här någonstans borde jag ha min plånbok…


Scen 98

Juristen: Välkomna, slå er ned! Får det vara en cappuccino? Siri, tre cappuccino tack! Jo alltså, tack för att ni kunde komma. Ert fars testamente –

Robert: Kan vi ta det här ganska kvickt, jag har en Suborbital-skyttel som jag inte får missa. Vad ärver vi från farsan?

Johanna: Robert, ta det lugnt nu! Andas lite, du har nyss kommit till landet! Är allt okej?

Robert: Nå nä ser du, inte riktigt. En enorm deal gick i stöpet, och jag behöver casha in alla tillgängliga tillgångar typ i förrgår, så farsan trillade av pinn riktigt lägligt om vi säger så.

Johanna: Nå hör du, jag vet att ni inte var värst nära med farsan, alltså inte var jag heller på det viset, och nog medger jag att jag också skulle behöva lite cash just nu, du vet, jag borde lösa in ateljén från Sergio och konstmarknaden står helt stilla nu så – ja, men ska vi ändå komma överens om att tala lite mer respektfyllt om pappa. Han var ändå vår far, det kommer du inte ifrån.

Robert: Nå vi säger väl så då. Fast inte såg jag dig heller på Hangouten från begravningen. Säg nu då, herr Procopé, vad hade pappa under strecket när han drog sin sista suck?

Johanna: Robert! Och jag tittade faktiskt på den efteråt!

Juristen: Tja, hur som helst, er far var ju som ni vet en rätt så framgångsrik företagare. Han skänkte ju bort det mesta av sina tillgångar för flera år sedan, men –

Johanna och Robert: Va???

Juristen: Aj, alltså det trodde jag ni visste. Men ni borde nog inte gå lottlösa från det här. Här är ett par tusen i kontanter och –

Johanna och Robert: ETT PAR TUSEN!!!???

Juristen: Sakta i backarna! Ser ni, er far var tydligen väldigt förtjust i kvalitets-armbandsur. Han lät för cirka tjugo år sedan tillverka ett handgjort special-armbandsur, en kronometer, hos urmakarmästaren Voutilainen i Schweiz. Helt one-off, totalt unik. Den ursprungliga Voutilainens barnbarn, tror jag. Hur som helst, den tog nästan två år att tillverka, guld naturligtvis –

Johanna och Robert: Guld!

Juristen: Jo, vitt guld, men materialet är en sidosak, ser ni. Den här pjäsen… ja, alltså, det exakta värdet behöver ännu fastställas hos en expert. Men de sålde en som inte ens var lika fin på Sotheby’s i fjol för… låt se nu, nästan två miljoner pund.

Johanna och Robert: Två mil –…

Robert: Var är den? Har de den i kassaskåpet på hemmet? Jag ringer dit nu.

Juristen: Nej, det är begravningsbyrån som har den. Vi kan gå dit senare i dag, de har papper som ni behöver underteckna och –

Robert: Hallå? Hertells begravningsbyrå? Ni skötte min fars begravning. Johan Nykvist. Hans klocka. Har ni den?

Johanna: Sätt på speaker, Robert!

Telefonen: Johan Nykvists klocka… hurdan var den? Kan ni beskriva den? Jag ser den inte här i hans fack. Månntro Jaana vet vart… Vänta lite, jag ska gå och fråga min kollega, hon hade hand om de praktiska ärendena för er far. Ett ögonblick bara…

Johanna och Robert: Mmmmmgggnnnn!!….

Telefonen: Jo alltså, det var fråga om en klocka. Min kollega sade att er far hade varit väldigt fäst vid sitt armbandsur, den var tydligen hans ögonsten, han talade om den hela tiden, så hans sköterska hade tänkt att det var en fin gest att låta honom få ta den med sig i kistan. Så tyvärr är den kremerad tillsammans med er far, är jag rädd.

(Ljud av en kopp som faller till golvet och går i kras)

Jag förstår att den säkert hade ett sentimentalt värde för er, men här finns några andra av hans ägodelar som ni gärna får komma och hämta, bland annat inramade fotografier av er och er syster, och… Hallå? Är ni där ännu?

Hallå?


”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

”Fråga inte vem klockan klämtar för, mr. Hemingway!”

Ord från snabbköpet som får en att tänka, del 72: ”Flaskretur”.

I den sjunkande solens sista strålar, på krönet av Obongokraterns vall, stod en flaskretur. Det var en ståtlig kretur med ett flas som mätte 170 centimeter från spets till spets.

Flaskreturens gyllene päls färgades blodröd av solnedgången där den stod och stirrade ned i kraterns djupnande skugga.

Den västliga kvällsbrisen bar med sig en bekant lukt som kreturen kände till alltför väl. Lukten av en av hans artfränder som sakta halstrades över en lägereld.

En gång tidigare hade kreturen känt den lukten och då var det, som det skulle visa sig, hans familj som grillades.

Den hemska lukten var kryddad med med en svag nyans av billigt katalanskt kaffe, av den sorten som bara en man på den här sidan av Röda havet drack.

Flaskreturen visste att han hade återvänt. Mannen som de kallar Ernest Hemingway.

Solen hade nu försvunnit bakom kratervallen på andra sidan. Någonstans nere i dalen glimtade en avlägsen lägereld.

Kreturen frustade och sparkade upp ett moln av röd jord och damm med sin vänstra framhov. Sakta men målmedvetet satte den av ned för kratervallen, som ett accelererande ånglok.

”Fråga inte för vem klockan klämtar, mr. Hemingway.”

Eller, äh, kreturer kan ju inte tala, men jag inbillar mig att det är vad den skulle ha tänkt just i den stunden. Om den skulle ha läst boken och förstått referensen. Nå anyway.