Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

Om det jobbiga med att vara en gud (som om jag skulle veta)

Jag vet varför gudarna blev galna. Det beror på att de inte kan glömma. Eller dö, för den delen. Sådant tär i längden hårt på den mentala hälsan.

I begynnelsen skapade någon eller någonting gudarna. Detta har gudarna aldrig riktigt förlåtit denna eller detta, för det är något av det mest elaka som man kan göra åt en medveten varelse: göra denna odödlig och allvetande.

Odödlig är illa nog, men att vara allvetande måste vara ett rent helvete. Kombinera de två och man börjar förstå ett och annat om varför saker och ting är så åt fanders här i Midgård.

Hur som helst, gudarna gjorde det enda de kunde komma på i sin desperation: de skapade människor, ofullbordade kopior av sig själva, försedda med det där som de själva så desperat längtade efter men inte kunde få: glömskan och dödligheten.

Och det funkade, åtminstone för människans del. Hon kom till en värld full av faror, elände och sorg, malaria, rovdjur och istider. För att inte tala om den ständiga stressen och pressen från gudarna som krävde uppmärksamhet och tacksamhet och lovsång och besynnerliga ritualer.

Men människan hade förmågan att se förbi allt detta. Glömma det för en stund, åtminstone. För att främja detta syfte uppfann människan vinet. Eller snarare utnyttjade en befintlig, naturlig jäsningsprocess som aporna hade känt till i årmiljoner då de ätit sig berusade på övermogen frukt.

Människan levde sitt korta liv och hade det på det hela taget riktigt okej, för människan kunde glömma allt det ledsamma och farliga. Människan träffade andra människor, sjöng och drack och vaknade med bultande huvud, tänkande att ”det var det säkert värt.”

Gudarna såg naturligtvis det här för gudarna ser allting, och de vart sura och tvära av avundsjuka, för nu hade de inte bara sig själva och sina egna minnen från eonernas lopp att leva med. Nu måste de dessutom veta allt det som människan företog sig och sedan glömde så gott som genast.

Glöm det där med korset, det är det här som är gudarnas sanna uppoffring: att minnas allt det som vi glömmer. Att se allt det som vi blundar för så att vi inte ska bli galna.

För det är ju exakt så illa här i världen. Saker händer hela tiden, hemska, obeskrivligt grymma, sadistiska saker, just nu, i Tammerfors, i Nystad, i Indonesien, i Afghanistan, i Baton Rouge, you name it, just nu lider små barn och oskyldiga djur på sätt som skulle få dig och mig att bryta ned i tårar och inte kunna sova en blund på en månad om vi bara visste.

Men vi vet inte om det allra mesta av det här. Vi visste inte om när Josef Fritzl låste in sin dotter i källaren och allt det som sedan hände. Också om vi hade vetat om att det sker, men inte var, så skulle vi sannolikt ha förträngt det. För det finns saker man inte tänker på om man vill förbli vid sina sinnens fulla bruk.

Inte så för gudarna. De ser allt och hör allt. De vet precis allt som sker och de kan inte glömma det ens för en sekund. Det är som den värsta tortyr du kan tänka dig, fast mycket värre. Det är som att bli bunden framför en jätte-TV som visar all sadistisk barnporr i världen och sedan få ögonlocken bortskurna.

Inte att undra på, som sagt, att de blev galna, de stackars gudarna.

Gudarna kunde ju förstås göra någonting åt saken om de ville. När som helst. Men de är för långt gångna för det vid det här laget. Årmiljarder efter årmiljarder av allvetande har gjort sitt. De är slutbrända och väntar bara på slutet som aldrig kommer.

Med ojämna mellanrum gör de några virriga uppenbarelser och utför ett eller annat mirakel eller låter sina ansikten uppenbaras i en skiva rostat bröd någonstans i den amerikanska mellanvästern, eller lägger sig i utgången av en fotbollsmatch, för de behöver uppmärksamhet.

Det enda som är värre än att leva för evigt och veta allt är nämligen att ingen tror på en.

Allvetande är en sorts helvete för gudarna men att ingen tror på en är långt värre. Det betyder att man går igenom allt detta djävulskap helt förgäves. Om man ens kan få de upprätt gående aporna man skapade att tycka lite synd om en och uppskatta en, eller ens vara rädd för en, så är det kanske värt det trots allt, ens på någon nivå.

Men om ingen tror på dig som gud så är du verkligen fuckad.

För det att ingen tror på dig, det att alla glömmer bort dig, det betyder ju inte att du kan göra samma sak med dem och allt annat. Du är fortfarande en gud. Du är fortfarande allsmäktig och allvetande, du hör och ser precis allt. Men ingen ser dig.

Så du blir ännu svartsjukare och galnare. Du brinner av avund för din skapelse som har roligt och festar och knullar och spelar och dansar och skrattar och dricker och äter och glömmer och dör medan du får leva med morkkisen, för eviga tider.

Du ångrar att du skapade det eländiga packet och sliter ditt hår åt deras naiva prat om ”ett evigt liv”.

Som om de hade en aning om vad det betyder! Idioter!

Du kunde ju förstås göra dig av med dem, människosläktet. De är bräckliga varelser, mycket lätta att ha livet av. En av gudarna försökte sig på det här i ett skede, täckte jorden med vatten. Dränkte allt och alla.

Men pokerfacet räckte inte till slut. Guden i fråga ballade ur i sista sekunden och skonade en familj, och sedan började ju allting naturligtvis om från början. Precis som gudarna visste att det skulle gå.

För det är ju inte så att gudarna bara minns det som har skett i det förflutna i perfekt technicolordetalj, eller det som sker just nu, de vet såklart också allt som någonsin kommer att ske. Inklusive det faktum att de själva aldrig kommer att dö. Eller glömma.

Det här är en särskilt sadistisk och hemsk detalj i det hela som får Panteon att bäva i grundvalarna av gudarnas suckar. Detta med att aldrig kunna bli överraskad av någonting som sker.

Det händer att någon gud i sitt vansinne tänker sig att om hen skapar en varelse som är tillräckligt oberäknelig, kreativ och impulsiv, så kommer denne att överraska guden i något skede.

Göra någonting som får gudarna att kolla med sina perfekta, högupplösta och eviga minnesbankar: var det faktiskt meningen att DET DÄR skulle hända??

Men naturligtvis sker det ju aldrig. Skulle det ske så skulle gudarna veta om att det kommer att ske. För de vet allting.

Om vi människor tror att vi i och med den här insikten i gudarnas verklighet har någon aning om vilket fanskap de genomlider, så har vi fel. Vi vet bara någonting om hur jobbigt de har det här i vår värld.

Som pojken Jake Chambers säger åt gunslingern Roland Deschain i det Mörka tornet innan han störtar ned i avgrunden, ”det finns andra världar än dessa”.

Och så är det ju. Det finns minst hundra miljarder solar i vår galax Vintergatan (som i sin tur bara är en av oräkneliga stjärnhopar), kanske så många som fyra hundra miljarder. Ingen vet exakt.

Och de allra flesta solar har sannolikt planeter, världar som är hemvist för eventuellt liv som stapplar fram i mörkret och slår sig och lider och gråter och undrar varför det kom till världen. Allt detta måste gudarna också vara medvetna om och aldrig glömma.

Allt som allt och summa summarum, inte att undra på att de blev tokiga. Att bli tokig är det näst bästa när man inte är kapabel till att glömma. Det var ett kryphål som gudarna snubblade över, en översikt från deras egen skapares sida.

Och de utnyttjade hungrigt den möjligheten. Till fullo.

Så vi ska kanske inte förebrå dem för att det inte gick så bra med skapelsen. Att den är full av tokigheter, logiska vurpor och regelrätta hemskheter. Cancer i barn och oskyldiga som lider.

Man kan inte vänta sig alltför mycket av skapare som har varit med om så mycket och inte kan glömma en mikrosekund av det. Och av allt som ska komma.

Så ha sympati för gudarna. Och gläd dig över din glömska, den är det värdefullaste du har. Och en dag får du glömma för gott och vila för eviga tider.

Var lade jag mina bilnycklar? Vilken tid skulle vi ha det där mötet med Per-Åke? Ingen aning, hurra!

”Dålig” musik? Vad i hela fridens dar är det?

Det är så gott som omöjligt för mig att åka in till Ingå kyrkby för att handla mat och bensin utan att stöta på folk som känner igen mig från Yle-sammanhang. Och då blir det ofta en pratstund om ditt och datt. Och inget fel med det, jag talar gärna med publiken, också på fritiden.

Som nu senast då familjen och jag besökte Ingådagen i lördags. Där blev det en hel del ”sidu morjens”. Och i de här sammanhangen vet man på förhand att någon kommer att ha någonting att säga om musiken som spelas på radio.

Återigen, musiken får man så gärna tycka till om, också till mig. Om det känns så. Jag kan dock inte lova att jag kan påverka saken desto mer, det är inte min avdelning, så att säga.

Nu i lördags var det en äldre herreman som var alldeles särskilt bestämd när det kommer till musik. Inte bara den musik som vi spelar på Yle Vega (där jag alltså jobbar), utan musik i största allmänhet. ”Varför ska det finnas så mycket dålig musik?”

Det här är en fråga som jag hör rätt ofta, formulerad på lite varierande vis, men andemeningen är alltid den samma: varför kan man inte göra bra musik i stället för dålig?

De som undrar detta gör det dessutom oftast på fullt allvar. Någon enstaka person inser det omöjliga i frågeställningen, men de flesta är på riktigt förbluffade över detta faktum att det görs så mycket usel musik i världen. Och att den dessutom blir spelad på radion.

Ja, säg det. Man tycker ju att då det nu en gång är rätt så dyrt att hyra in sig i en studio, ofta för flera veckor eller rentav månader som det kan ta att spela in en skiva, så kunde man ju passa på att göra bra musik i stället för dålig.

Jag menar, det kostar ju hur som helst exakt samma summa.

Bra fråga. Jag vet inte.

Nu är som sagt inte musiken min avdelning, vare sig Vegas spellistor, eller spelande och komponerande av musik för den delen. Inte ens musikens teori är jag värst väl bevandrad i.

Däremot är jag ju en sådan här vetenskapsnörd, även om jag inte själv är en forskare eller vetenskapsman, jag är som sagt journalist till yrket. Men jag är väldigt intresserad av vetenskap och diskuterar gärna särskilt rymdfrågor med folk från publiken.

Det är roligt att så många delar mitt intresse för det här temat. Fortsätt gärna rycka mig i ärmen, jag pratar gärna om svarta hål och ljusets hastighet, också på semestern.

Ibland när folk vill tala om bra versus dålig musik med mig så brukar jag försöka styra in samtalet på en vetenskaplig omloppsbana. Jag brukar ta upp det här med relativitet. Einstein är bra att nämna i det här sammanhanget.

Einstein visste att det inte finns någonting absolut i universum, utom ljusets hastighet så klart, som alltid är den samma (i vakuum). Allt annat beror på betraktarens synvinkel. Till och med själva tiden och rummet.

Och alldeles garanterat också musiken!

Det är nu bara en gång för alla så att det inte finns någon konstant, någon naturlag, någon objektiv utgångspunkt för vad som kan betraktas som ”bra” musik. Eller ens vad som är musik och vad som inte är det.

Hemskt ledsen, men det finns det inte. Musik är, objektivt sett (eller hört) bara ljud som väcker olika känslor och associationer hos oss lyssnaren baserat på erfarenheter, referensram och sinnesstämning.

Jag märker nu att jag nästan blir förbannad på mig själv när jag läser vad jag själv skriver. Det där är ju nästan vanhelgande! All den musik som jag själv älskar och som ger mig nostalgiska rysningar och tårar i ögonvrån, visst måste den ju ha någonting speciellt som skiljer den över mängden!

Mike Oldfield till exempel, som hör till mina största musikaliska idoler, och speciellt det banbrytande verket Tubular Bells, som jag fortfarande inte kan lyssna på utan att få kalla kårar. Nog måste det ju finnas någonting där som höjer det genialiska stycket över övrig musik, och speciellt över vanliga slumpmässiga ljud, som det när sophämtarna slamrar med soptunnorna nere i gränden!

Nej då! Ljud är bara ljud. Musik är bara musik. Om ljudet av skramlande soptunnor i gränden ackompanjerat av ett par fräsande hankatter är det som du associerar med din första kyss, fosterlandet, smaken av sommarens första, söta jordgubbar, och du inte kan tänka dig någon ljuvare musik, då är det så. Och ingen kan hävda att du har fel!

Det är klart att det finns all världens matematiska måttstockar och kvantitativa egenskaper för musik, och det är klart att det finns de som behärskar dem bättre än andra och kan utnyttja sina kunskaper till att skriva musikstycken som tekniskt sett är mer raffinerade och utstuderade än andra. Johann Sebastian Bach till exempel, han packade sin musik full av matematik. Den är onekligen genialisk. Hävdar även jag.

Men är Bachs Toccata och fuga d-moll ”bättre” än Motörheads Killed by death?

Beror på vem du frågar.

Seriöst, det är allt det beror på.

Det finns inget facit. För när det kommer till den objektiva kritan så är det bara ljud i bägge fallen.

Jag upprepar, för det finns ännu de som inte har antecknat: det finns ingen naturlag, ingen musikalisk motsvarighet till c, ljusets hastighet i vakuum. Det finns ingen bra eller dålig musik. Hur det än smärtar mig och river i själen då jag säger det så är Vikingarnas Kramgoa låtar MCMLXVIII lika bra eller dålig som Mike Oldfields Tubular Bells.

Eller Sibelius Finlandia, som jag inte heller kan höra utan att bli lite gråtmild. Men det beror bara på alla minnen och associationer som jag förknippar med stycket i fråga.

Finlandiahymnen var ett av de första stycken som jag lärde mig spela på något instrument, i det här fallet mormors gamla tramporgel hemma i mormors och morfars vardagsrum i Grankulla under det sena sjuttiotalet.

Inte lärde jag mig någonsin att spela den bra, men jag blir ändå nostalgisk bara av att höra den ostämda tramporgeln bräka ut ”O Finland, se, din morgonljusning randar” i mitt huvud.

Finlandiahymnen spelades också på min pappas begravning. Folk som såg mig sitta där och gråta i Hedemora kyrka trodde säkert att jag grät för att jag sörjde min far (som jag aldrig riktigt lärde känna). Men jag grät för att kantorn spelade Finlandiahymnen. Speciellt när hon missade en not här och där och fick det att låta lite som då jag satt i mormors knä vid tramporgeln som liten.

Men sist och slutligen är ju som sagt också Finlandiahymnen bara en serie ljud som är uppradade efter varandra.

För en utomjordisk besökare kunde vi lika gärna spela upp Pop-SixtensDon’t Stop The Music” och säga att det här är ljudet som återspeglar vår folksjäl. Vår alien-gäst skulle bara rycka på sina tre axlar och undra om vi har positronbränsle till hans antimateriareaktor så han kan ta sig till Tau Ceti.

Dessutom hör han inte ljud, han kommunicerar genom olika nyanser av blått. Apropå det, säger han, ”blir ni inte helt varma inombords av den här klassikern av Gnoog Fnyrxx” och bränner av en serie blåskiftande ljusblixtar mellan antennerna som sticker ut ur det som ser ut att motsvara hans näsborrar.

”Vad menar varelsen med de där besynnerliga blåaktiga ljusblixtarna, det där betyder ju absolut ingent-”

Desto längre hinner våra kontaktpersoner för utomjordingsärenden inte i sin mening innan besökaren pulvriserar dem med sin materiakonverter.

Må så vara att vår alien-besökare inte förstår mänskligt tal, men en snorkig, spydig ton är så gott som universell och man ser helst till att undvika en sådan då man hänvisar till ett verk av Gnoog Fnyrxx.

Nåja, nu har jag kanske skrivit nog om det här. De flesta fattade säkert galoppen. Det finns varken bra eller dålig musik ur en objektiv synvinkel. We get it.

Det var bara det jag skulle säga, jag tänker inte utveckla det här till desto mer av en stugverandaversion av Ed Woods Plan 9 From Outer Space. Som förresten ju är världens sämsta film.

”Ja, apropå det, varför görs det så många dåliga filmer!”

Säg det. Vi tar det i nästa blogginlägg.

Men hej, för att nu riktigt motsäga mig själv och min tes om att det varken finns bra eller dålig musik så avslutar jag det här inlägget med att rangordna världens bästa rocktrummisar.

Kriterierna är 1) teknisk skicklighet, 2) kreativitet och stilkänsla samt 3) ”groove”.

Listan är följande:

  1. Ian Paice (4,8992 av 5 poäng)
  2. John Bonham (4,7843 / 5)
  3. Stewart Copeland (4,7734 / 5)
  4. Ginger Baker (4,6673 / 5)
  5. Keith Moon (4,5444 / 5)

Jag är ledsen, Neil Peart, jag vet att du är en kirurg med trumpinnarna. Jag hör av mig när jag behöver få mina trumhinnor opererade.

 

 

”Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.”

– Vad är det finaste som du har ärvt, det som du skulle rädda först från lågorna om huset där ni bor började brinna?

– Efter att familjen är i säkerhet, menar du? Tja, morfars gamla fårskinnsjacka, tror jag. Jo, det skulle nog bli den. Bättre jacka finns inte, den håller mig varm och torr i alla väder och påminner mig om morfar.

– Ja men modersmålet då, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv.

– Jaha, om vi ska gå in på det spåret så säger jag generna. Mina gener som har gett mig min mammas ögon, som min son i sin tur har ärvt, och min kärlek till skrivande och talande som jag har fått från farfar. 

– Jag har läst dina texter. Jag skulle inte räkna med jackpot i bouppdelningen om jag vore dina barn.

– …men när det kommer till kritan, vem har egentligen ärvt vem? Har jag ärvt generna? Är det inte generna som har ärvt mig? Trots allt så fanns de ju före mig.

– Nu klyver du bara hår, generna är inte självständiga enheter som kan ärva någonting, de är bara rader med biologisk kod som kopierar sig själv. De är inte separata från oss.

– Säg inte det. Ta nu mitokondrierna som bor i våra celler, de fungerar som cellernas små kraftverk. De är i princip sina egna varelser, ättlingar till urhavets proteobakterier som slog sig i slang med våra tidiga, encelliga förfäder. De har sitt eget DNA.

– Mina mitokondrier har inte DNA, de har Saunalahti.

– Haha, biokemisthumor. Good one. Men min poäng här är att generna är det som allting utgår från. Arter kommer och går, endast DNA består. Du och jag som individer, vi är bara biologiska experiment som våra gener kör för att se vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är deras transportmedel, ett sätt för dem att sprida sig själva vidare.

– Jo, men vi är medvetna varelser, vi har vår fria vilja. Vi bestämmer över vårt eget liv, generna följer bara med strömmen!

– Vem bestämmer över vem? Säg mig en sak som du har gjort i ditt liv som inte på något sätt, direkt eller indirekt bestäms av ditt DNA, sådana saker som ditt temperament, din sexualitet, vilka smaker du gillar, hurdana tjejer du föredrar, hela din personlighet. …AJ! Varför sparkade du mig på smalbenet? Det gjorde ont!

– Skyll inte på mig. Skyll på generna, om de nu en gång styr allting som jag gör.

– Försök ta det här på allvar nu alltså! Generna har dikterat dig i minsta detalj. De äger dig, för de ärvde dig. Du har redan skickat arvet vidare till nästa generation, de har uppfyllt sitt mål för din del och snart behövs du inte längre.

– Ja men det där är ju bara stru-

– Nu ska du visa lite respekt för det mäktiga DNA, hör du! Inser du hur gammal DNA-molekylen är? Din äldsta fungerande gen är den som innehåller instruktionerna till glutaminsyntas, ett enzym som deltar i kroppens omsättning av kväve. Du trivs i skärgården om somrarna, eller hur?

– Jo, men vad har det med någonting att göra?

– Nå, du kan ju tänka på det här sedan när du ligger där på strandklippan och solar dig, att en del av generna inuti din kropp är äldre än berget du ligger på. Berggrunden i södra Finland är lite under två miljarder år gammal. Genen som tillverkar glutaminsyntas dök upp för mer än två miljarder år sedan. Det här var innan det ens fanns cellkärnor, alltså före de första eukaryoterna.

– Sitter du och försöker kollra bort mig nu för att jag ska glömma vem som beställde vad? Jag minns precis vad du har ätit och druckit, och det är betydligt mer än vad jag beställde. Tro inte ens att vi delar på notan fifty-fifty!

– Apropå den där omeletten som du åt, du vet ju att man kan tillverka en dinosaurie av vanliga ägg från Alepa?

– Hah! Genteknologi. Fåglarna härstammar från dinosaurierna, och så vidare!

– Just det! Inte bara det, fåglarna är dinosaurier, de härstammar från skräcködlorna i rakt nedstigande led. En vanlig höna innehåller den kompletta genetiska ritningen till en brontosaurus.

– Brontosaurusen satt på en annan gren av släktträdet, så det stämmer inte riktigt. Men i princip är det ju sant det där.

– Jo, men vill du alltså veta hur du gör för att tillverka en dinosaurus av luomu-hönsägg från Alepa? Eller K-butiken om du har Plussa-kort, det är inte så stor ski-

– Nej tack. Helst inte.

– Det ska som sagt vara luomu. Alltså ägg som är befruktade. Hönan och tuppen ska ha intimt samröre i hönsgården liksom. En bekant till mig födde upp höns där hemma från Alepas luomuägg. Fyra av äggen i en tio äggs låda var befruktade och blev till höns.

– Höh! Det där är nu igen en av de där urbana myterna.

– Nej, det hände på riktigt, jag lovar! Hur som helst, du tar ett befruktat hönsägg, och sedan påtar du på generna i embryot. Som sagt, hönans DNA innehåller alla instruktioner som behövs för att det ska bli en dinosaurie, de genetiska dino-switcharna är bara i OFF-position för evolutionen har stängt av dem med tiden och ersatt dem med nya funktioner. Sånt där som fåglar har. Näbben till exempel.

-…men alla de gamla instruktionerna finns kvar där. För att bygga en velociraptor eller vilka skräcködlor som nu fanns på fåglarnas släktträd under juraperioden. Ja ja.

– Exakt! Det enda du behöver göra är att stänga av alla de nyare switcharna och koppla på de gamla dinosaurusswitcharna, och vips har du en skräcködla. Det har gjorts på riktigt, det är inte bara fria fantasier det här.

– Så var har vi alla Kalkonus Rexar då?

– Nå inte har forskarna ju låtit dinosaurie/höns-embryona växa till slut, det skulle ju vara oansvarigt och oetiskt och allt det där. Men det är antagligen bara en fråga om tid innan det händer, tror man.

– Jaha. Anteeksi neiti, saisimmeko laskun?

– Men kolla här, jag googlade det, du ser på den här röntgenbilden att det här hönsembryot har en näbb med tänder i. Riktiga små dinosaurietänder, är det inte helt galet? Och en svans som en riktig raptor har den också, eller om den skulle få växa ut till slut, alltså. Ska vi göra en sådan på veckoslutet? Jag har en ask med luomuägg där hemma!

– Nej. Kommer du ihåg hur det gick när du skulle tillverka egna fyrverkerier i vårt garage när du var sexton? Betalade du nånsin samtliga rater av skadeståndet åt farsan?

– Så vad är det du försöker säga? Att det inte är en god idé? Medge nu ens att det skulle vara en elegantare metod än den som de använde i Jurassic Park? Myggor som har sugit blod av dinosaurier och fastnat i kåda och blivit bärnsten, och så suger man ut blodet och utvinner DNA. Hah, alla vet att DNA har en halveringstid på 512 år, vilket betyder att allt DNA som är äldre än maximalt två miljoner år är obrukbart.

– Ja ja, och dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan, så dit for den affärsidén för verklighetens Jurassic Park.

– När det gäller ursprungligt dino-DNA, ja! Men fåglarna har det i färsk form i sina celler, gömt under alla moderna papegoj- och fiskmåsritningar. Bara att påta lite på de rätta avbrytarna.

– Det är förresten du som kör, jag har druckit ett par stycken bärs. Borde ha druckit mera. Eihän tätä kestä selvin päin. 

– Sure! Jag såg en grej i en gammal Roadrunner-animation. Looney Tunes, du vet. Spänn fast säkerhetsbältet, jag är säker på att jag klarar det om vi tar tillräckligt med fart.

– TAXI!!!

Den nattliga åskan som slog ned i min dröm och dödade båtsmannen

I drömmen står jag på en ödslig strand. Det är sen kväll, solen har gått ned men horisonten är fortfarande ljus. Det är sommar, trots allt. I drömmen alltså. Havet ligger spegelblankt.

Jag inser att den här långgrunda, steniga stranden är på Azorerna. Jag har varit här förr. Men längre borta på stranden ser jag hopptornet från Ekenäs badstrand. Det är väl inte så noga med detaljerna i drömmar, antar jag.

En segelbåt ligger för ankar ute på fjärden. En fin liten slup av Colin Archer-modell. Jag noterar att den vita färgen flagar på dess sidor.

Någon står i sittbrunnen. En tänd stormlykta hänger från akterstaget, men jag ser inte personens anletsdrag, det är för långt borta.

Någonstans i bakgrunden, inåt land, mullrar åskan. Skräckfilmsklichéerna duggar tätt i den här drömmen.

Han – ser ut att vara en lång, mager man i en gul regnrock – stiger i en jolle som är förtöjd vid båtens akter. Mannen sätter sig ned och börjar ro in mot land. Jag känner en stigande oro. Han har kommit för att hämta mig, misstänker jag.

Jag tittar upp mot himlen över land och ser till min förvåning ett mörkt moln som har seglat upp bakom mig och över mig medan jag stirrade ut till havs.

Mannen i jollen har nu kommit så nära att jag börjar urskilja detaljer. ”WÄRTSILÄ TURUN TELAKKA” står det i bleknade bokstäver på den gula regnrockens rygg.

Jollen är nu nära stranden, bara cirka tjugo meter kvar till land. Jag känner mig olustig till mods.

Mannen drar in styrbords åra och låter den vila i klykan så att den sticker ut över relingen. Så där som morfar sade att man aldrig ska göra. Man ska ta in årorna och lägga dem prydligt inuti båten, på bänkarna.

Den andra åran ställer han rakt uppåt med inre ändan mot jollens botten och använder åran som en krycka för att häva sig upp från bänken. Han är gammal, eller åtminstone svag, inser jag.

Mannen i jollen börjar vända sig om. Snart ser jag hans ansikte.

Men innan jag hinner se vem han är slår en blixt ned från molnet ovanför och träffar åran som pekar mot skyn. Åskknallen kommer omedelbart. Åran splittras och träfragment flyger åt alla håll genom luften.

Hur det gick för mannen hinner jag aldrig se, för i detsamma vaknar jag med ett ryck. Vilken besynnerlig dröm, tänker jag, och somnar in på nytt nästan omedelbart. Resten av natten är drömlös.

På morgonen, vid frukostbordet, säger min yngre son att han vaknade av en åskknall i natt. Innan jag hinner börja undra om jag fortfarande drömmer, bekräftar min hustru Milla det här. Hon hörde också åskan. En rejäl knall dessutom.

Senare på morgonen, på väg till jobbet, får jag ett textmeddelande av Milla. Hon har nämnt den nattliga åskknallen för en arbetskamrat som visste berätta att det kan hända att flygplan som kommer in för landning och flyger genom ett moln utlöser en blixt genom att chockvågen som planet orsakar får fukten i molnet att kondenseras.

Milla skickar mig en länk till en Hesari-artikel om saken. Ni hittar den här.

Och vi bor ju mitt under luftfarleden som flygplanen som anländer västerifrån använder när de kommer in för landning till Helsingfors-Vanda. Så det är fullt möjligt. Det åskade en gång tidigare i vintras, också då på morgonnatten.

Just nu slaskar det där ute. Stora blöta flingor, som små spöken som har tappat flygförmågan, trillar från skyn.

Jag känner att jag behöver se solen. Känna den med hela kroppen, låta den bränna bort det här posttraumatiska chocktillståndet av något slag som jag sannolikt befinner mig i efter de gångna veckornas mentala berg-och-dalbana.

Fyra veckor kvar tills vi flyger till Australien, säger Milla glatt åt barnen. ”Under påsklovet ska vi packa!”

Påsklovet? Jag tänker börja redan i kväll, tänker jag för mig själv.

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Dagen då musiken dog

Tom Starling hade gjort ett ovanligt, men av allt att döma juridiskt hållbart avtal med gudarna. De lovade göra honom till alla tiders musikaliska geni och den största låtskrivaren som någonsin levt, men på ett villkor:

“Min musik går i graven med mig.”

Villkoret ställdes av Starling, inte av gudarna. De bara ryckte på axlarna, gjorde som Starling ville, och återvände till sin orgie på Olympen.

Sagt och gjort: Tom Starling blev stor. Han blev större. Han blev enorm. Hans stjärna lyste klarare än Elvis, Dylans, Cohens, Jacksons, Piafs, Beatles, Stones och ABBAs stjärnor sammantaget. Han och hans Tom Starling Band sålde ut stadion efter stadion, kväll efter kväll, i stad efter stad, år efter år.

Hans skivor, som gavs ut med fjorton månaders intervaller, punktligt och utan undantag, i sexton års tid, sålde i så stora mängder att de till slut, i kombination med turnéerna, hämtade in mer pengar än den globala vapen- och droghandeln sammanlagt.

Varje gång då en av Starlings skivor släpptes kraschade Spotify och andra streamingtjänster på grund av den stora mängden användare, och låg nere i flera dagar.

Men Starling själv drog ingen finansiell nytta av allt det här. Han behöll bara så mycket av pengarna att det räckte till för att täcka kostnaderna för turnerandet och inspelningarna och till att betala hyran för en anspråkslös trerummare i Brooklyn, New York City.

Resten av pengarna gick oavkortat till Rocket Man, inc., ett företag som Starling grundade i början av sin karriär. Företaget, med Elon Musk vid rodret (Starling hade headhuntat honom i ett tidigt skede) hade som sitt enda mål att utan dröjsmål bygga en rad kolonier på Mars och att inleda terraformandet av planeten.

Då Starlings åttonde platta släpptes var redan fem kolonier aktiva på Mars, städer på tio tusen människor var, och enorma fusionsreaktorer vid polerna spjälkte vatten till syre som pumpades ut i atmosfären och väte som försåg fusionsreaktorerna med energi.

Tom Starlings låtar blev omedelbara klassiker, bokstavligen varenda en av dem, så fort som de spelades för första gången. Minst åtta av dem gjordes till nationalsånger i lika många länder.

Folk hade sex till låtarna, gifte sig till dem, begravdes till dem, tatuerade låttexterna på sina bröst och ryggar, texterna gav tröst och hopp åt folk i djup desperation, de fick krigiska ledare att dra tillbaka sina trupper och människor som gick i självmordstankar att vilja leva igen.

Så vackra, transcendenta och berörande var Starlings låtar att religiösa ledare betraktade dem som ett bevis för Guds existens, vilket ironiskt nog för en gångs skull var en helt korrekt iakttagelse, men i samtliga fall var det fel gud(ar) som fick äran.

Tom Starling vann Nobelpriset två gånger, en gång litteraturpriset och en gång fredspriset, men han vägrade artigt men bestämt att ta emot dem bägge gånger.

Den fjortonde april 2024, i femtioåtta års ålder, dog Tom Starling av skadorna som han ådrog sig i samband med en olycka där en robotgräsklippare körde över honom i Central Park.

Olyckan som tog Starlings liv inträffade för övrigt exakt fjorton månader efter att hans fjortonde album släpptes.

Och som villkoren i Tom Starlings kontrakt med gudarna slog fast så gick Starlings musik i graven med honom. Detta trots att flera av gudarna själva gick omkring på Olympen med Tom Starling-t-shirts och protesterade högljutt mot tanken på att aldrig få lyssna på TSB igen.

Inte ens gudarnas jurister, som de facto var mäktigare än själva gudarna, lyckades hitta något kryphål i paragraferna. Så Starlings musik tystnade och försvann samma dag då artisten begravdes.

Det hela var väldigt förvirrande. Alla dessa låtar som hade kommit att betyda så mycket för så många människor, med ens var det som om de aldrig hade existerat.

Skivorna, de fysiska plattorna och minneskorten, de försvann naturligtvis ingenstans även om informationen de innehöll raderades. Men pärmbilderna, texterna och som sagt, själva musiken, var puts väck.

Men ännu mer besynnerligt: borta var också alla minnen av musiken. Fansen slet sitt hår och grät medan de desperat försökte komma ihåg ens en snutt av den där låten som hade betytt så mycket för dem. Låten som hade spelat i bakgrunden då de fick sin första kyss, då deras barn föddes, låten som mamma sjöng åt dem om kvällarna vid läggdags…

Allt var borta. Ingen mindes en endaste not eller ens en enda låttitel.

Alla nothäften, alla YouTubevideon, alla doktorsavhandlingar kring Starlings texter, alla tatueringar med textrader, alla bootleginspelningar, alla ringsignaler i folks telefoner, allt var spårlöst försvunnet.

Däremot, besynnerligt nog, fanns alla stillbilder kvar. Tusentals, miljontals foton av Tom Starling och hans band på scenen, närbilder av hans ögon då han rördes till tårar medan han framförde den där låten, ööh, vad den nu hette och hur den nu gick. Alla bilderna återstod.

Tusentals fans hade levande och varma minnen av att ha träffat Tom och fått hans autograf. Otaliga groupies mindes nätterna som de tillbringade tillsammans med Starling på hans hotellrum eller längst bak i turnébussen.

Tom Starling var en man som inte brydde sig om lyx, droger och snabba bilar, men när det kom till kvinnor var han ingen munk precis. Minst tolv barn lämnade han efter sig, samtliga med olika kvinnor, ingen av dem sådana som han hade träffat fler gånger än den där ena.

Alla kom de ihåg Tom, hur de trollbands av hans röst, hans texter, hans gråtande gitarr och hans stålblåa ögon. Men av hans låtar fanns inte så mycket som en endaste takt kvar. Musiken gick, som överenskommet, i graven med Starling.

Den gick i graven med honom bokstavligen, faktiskt, för Starling var en man som var noggrann med detaljerna: i bröstfickan på kostymen som han begravdes i låg ett minneskort med samtliga hans låtar på. Men där kom ingen på att leta, Starlings gravfrid förblev obruten.

Världen däremot, den upplevde sina värsta ofredsår någonsin. Folk drevs bokstavligen till vansinne när de försökte dra sig till minnes Starlings låtar. Flera stora krig bröt ut, New Delhi, Boston och Vladivostok utplånades av kärnvapenexplosioner. Hundratals miljoner människor dog innan det hela ebbade ut.

Kolonierna på Mars däremot, de levde vidare i fred och välmåga. Också Jupiters måne Europa hade man vid det här laget börjat kolonisera från Mars.

Elon Musk hade förutsett att jorden förr eller senare skulle falla tillbaka i sina krigiska vanor, även om orsaken i det här fallet var av ett slag som inte ens han hade kunnat föreställa sig. Men så fort som krigandet bröt ut på jorden stoppade Musk all trafik mellan planeterna. Mars var vid det här laget självförsörjande och Musk gjorde det korrekta antagandet att det var bäst att ligga lågt ett tag tills det radioaktiva dammet hade lagt sig på jorden.

Elon Musk satt i sin soffa på den täckta utsiktsplattformen i Starling Tower, den högsta byggnaden i Curiosity City, och log för sig själv när han noterade att himlen ovanför var blåare än den någonsin varit.

Mark Zuckerberg nere i Schiaparelli, den största staden på södra halvklotet, hade berättat för honom att flera av barnen redan sprang omkring utomhus utan rymddräkter om våren, även om det strikt taget var förbjudet. Men det skulle inte dröja länge nu innan de kunde öppna de stora kupolerna över städerna. De första skördarna odlade under bar himmel hade skördats tre år tidigare. Enorma vattenreservoarer hade hittats strax under den marsianska ytan och vattnet hade pumpats upp till det som nu var väldiga sjöar.

Musk hällde upp en kopp med ångande te, odlat här på Mars såklart, medan han tankspritt gnolade på en melodi, tills han tystnade med ens. “Nej, det var inte så den gick! Damn you, Tom!” Musk kastade i sin frustration temuggen som singlade iväg genom luften och studsade mot fönstret tjugo meter längre bort. Där föll den till golvet utan att gå i kras. En av fördelarna med den Röda planetens svaga tyngdkraft.

Gudarna på Olympen, dem gick det inte så bra för. De hade länge stått under uppsikt av Galaktiska gudarådets sekretariat, Orionarmens underavdelning, och det här senaste klåpandet med Tom Starlings kontrakt var droppen som fick bägaren att rinna över. Samtliga tjugonio gudar på Olympen reinkarnerades som roadies och cateringpersonal åt den finländska hiphopparen Cheek, och Olympen utplånades med en antimateria-stridsspets.

Och Tom Starling, han förblev död och av hans musik hördes som sagt inte en ton någonsin mer.

Eller nåja – en reklamjingel som skrevs för en utställning på det nyöppnade Guggenheimmuseet i Helsingfors hösten 2084 råkade vara en exakt återgivning av refrängen i öppningslåten på Tom Starling Bands fjärde skiva, men museet gick i konkurs och lades ned innan utställningen blev av, så ingen fick någonsin höra den, utom museets kurator, men hon led av sviterna efter en klumpigt genomförd – om än tillfällig – lobotomi (det var populärt just då, i kombination med missbruk av holocrack) så hon lyssnade inte värst uppmärksamt.

Och det var det.

Jag tror på döden före livet

Det senaste halvåret eller så har jag troligtvis tänkt mer på döden än under hela mitt liv dittills sammantaget. Det är väl inte mer än naturligt då man blir sjuk, även om jag sist och slutligen hade tur med diagnosen. Sarkoidos må vara en jobbig sjukdom, men man kan leva med den, i motsats till många andra sjukdomar.

Jag har alltid varit av den där sorten som oroar sig över saker och ting. Jag oroar mig för allting från att missa tåget till att tåget inte missar mig. Och för Cheeks nästa skiva och tredje världskriget, glöm inte det.

Av den här orsaken kom det som en smärre överraskning för mig när jag insåg att jag ju hittills faktiskt inte har oroat mig värst mycket för döden. Jag har alltid insett att den lurar där bortom någon av krökarna på mitt livs flod, men jag har aldrig orkat ta något större problem av det hela.

Då menar jag främst min egen död. Mina nära och kära, det är en helt annan femma. Att de går bort och lämnar mig ensam i världen, det har gett mig desto fler sömnlösa nätter. Men det har handlat mer om rädsla för att tvingas leva utan dem än om rädsla för själva döden.

Woody Allen sade någonting i stil med att “Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar.” Jag har i en eller annan konversation sagt att det är ungefär så som jag ser på döden, men vid närmare eftertanke så är det nog inte riktigt sant.

Jag har nog full förståelse för närvaroplikten som ingår i dödsögonblicket. Det är inte det jag är rädd för. Jag är snarare, som de flesta, rädd för det eventuella lidandet som föregår det sista andetaget.

Jag har aldrig skrivit något testamente i det här avseendet, men vi kan ju låtsas att det här blogginlägget är ett sådant: om jag blir liggande som ett paket, oförmögen att kommunicera, och med noll chanser att göra comeback, och speciellt om jag är vid medvetande men lider svåra plågor: dra sladden ur vägguttaget, snälla.

Strunta i vad Timo Soini och de övriga fundamentalisterna säger. Livet är fantastiskt och unikt, men det är inte alltid heligt från embryostadiet till det sista andetaget. Jag är inte säker på hur old skool-troende definierar “heligt”, men saknar livet värdighet och om det bara kan erbjuda lidande så har jag väldigt svårt att se på det som någonting värt att bevara som något slags självändamål.

Det här är någonting som jag uppfattar som mer eller mindre självskrivet för alla som jag känner personligen, på en sådan nivå att man känner sig bekväm med att tala om de här sakerna, så någon kanske undrar att vaddå, firar vi uppenbara veckan, eller?

Men man vet ju aldrig. Är det någon av mina vänner och bekanta som inte stöder tanken på att dra ut sladden när hoppet är ute? Jag kommer inte på en enda. Hör gärna av er i kommentarerna i så fall. Jag är nyfiken på varför ni tänker så.

Min egen morfar drabbades på slutrakan av en stroke som berövade honom talförmågan. Han var nittio plus då, så jag antar att sånt händer. Men de sista veckorna var svåra: han blev våldsam, han låg där i sin säng och skrek och härjade, så skötarna gav honom lugnande medel. Med klen framgång.

När det här hade fortsatt ett bra tag så var det någon särskilt driftig individ bland vårdarna som kom på att “ja men tänk om han härjar för att han har ont någonstans. Tänk om han behöver smärtstillande medicin i stället för lugnande!”

Sagt och gjort, morfar fick smärtmedicin och kort därefter somnade han in för sista gången, lugnt och stilla.

Men jag inser att jag inte har skrivit ett ord om det där som jag hänvisade till i rubriken: döden före livet.

Jag tror att en av orsakerna till att jag aldrig har orkat ta någon större stress för döden är att jag i ett ganska tidigt skede insåg att jag ju har gott om erfarenhet av den. Faktum är att jag har varit “död” oändligt mycket längre än jag har varit vid liv.

Alla ni som ogillar citat, ducka, för här kommer ännu ett. Av självaste quotemastern Mark Twain, som sade någonting i stil med att “Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i åtskilliga miljarder år innan jag föddes, och led inte det minsta lilla besvär av det här.”

Det här är en fascinerande tanke som jag ofta återkommer till. För det stämmer ju. Jag var inte bara död när Finland utropade sin självständighet, eller under franska revolutionen, eller då Keopspyramiden byggdes…

Jag var också död när de första människorna klättrade ned ur träden, liksom också när den femton kilometer stora jätteasteroiden dundrade ned från skyn och satte punkt för dinosauriernas era på jorden. För sextiofem miljoner år sedan. Jag tror att det var på en tisdag.

Jag var lika död när det första flercelliga livet uppstod i havet och då det senare klättrade upp på torra land. Jag visste fullständigt noll om allt detta. Eller då solen tändes för mer än fyra och en halv miljarder år sedan. Eller under årmiljarderna innan det här.

Okej, vi kan hålla på så här hela natten, men ni har säkert redan förstått poängen. Jag var saligt omedveten om allt det här eftersom jag inte existerade då. Precis lika omedveten om någonting som pågick i universum som jag var senast då de sövde ned mig för ett ingrepp. Ni vet hur det känns. Eller vet ni inte, good for you. Men det är ju som att sova, fast utan drömmar. Det är bokstavligen som att inte existera.

Apropå det, om någon tycker att det är nästan oändligt osannolikt att just du existerar, grattis, för det är det, men inte för osannolikt: det behövdes ändå strikt taget inte någon skapare till det. Det behövdes bara ett i praktiken oändligt universum och oändligt med tid.

Lagen om sannolikheter säger att ger du oändligt många apor oändligt många mikrofoner och inspelningsstudior, och oändligt mycket tid, så kommer någon av dem förr eller senare att spela in Cheeks samtliga skivor (förhoppningsvis mycket senare).

Eller någonting ditåt.

Ge någonting tillräckligt med tid och tillräckligt med världar där stuff kan hända, så kommer DU att hända, förr eller senare. Det är mer eller mindre oundvikligt. Faktum är att förr eller senare kommer du att hända på nytt, eftersom det bara finns en begränsad mängd olika sätt som atomerna i universum kan rada upp sig på (medges, den mängden är hårresande, stroke-framkallande stor, men den är hur som helst begränsad.

Jag upprepar: inte nog med att du hände sist och slutligen, du kommer att hända igen. Förutsatt att universum är evigt och oändligt. Är det inte det så är du lite unikare. Men fortfarande inte så osannolik att det närmar sig noll. Det krävdes bara en massa tid och rymd. En mängd tid och rymd som är så hjärnkrossande enorm att det är farligt att ens försöka förstå. Men här är du – vi – hur som helst.

Men poängen här är att under 99,999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999+ procent av all den tiden – var vi inte. Existerade vi inte. Minns du hur det kändes? Nä, förstås inte. Inte jag heller. Men jag tänker mig att samma sak sker efter att vår korta tid här på jorden är slut. Det finns naturligtvis gott om folk som tänker sig någonting helt annat.

För så är vi människor funtade att saker som vi inte kan föreställa oss känns väldigt jobbiga för oss. Vi är en pattern recognizing species. Våra hjärnor är programmerade av evolutionen att känna igen mönster så att vi så snabbt som möjligt kan antingen springa undan eller döda det vi ser och äta upp det. Bra för överlevnaden liksom.

När jag har talat inför folk på olika tillställningar har jag ibland bett publiken föreställa sig en färg som de aldrig har sett tidigare. Jag har låtit dem tänka på saken en liten stund och sedan sagt att “låt mig gissa – färgen ni föreställde er var lite åt det gredelina hållet, eller hur?”

Och publiken har skrattat, för väldigt många föreställde sig den tidigare obekanta färgen exakt så här. Av någon orsak, fråga inte mig varför. Kanske av samma orsak som aliens i Star Trek alltid har bokstaven z i namnet.

Grejen med oss människor är att det är svårt för oss att föreställa oss saker som inte är. Observera att då menar jag inte att hitta på storyn om fiktiva figurer och platser, för det är vi ganska bra på, utan att föreställa oss själva icke-existensen. Det känns lätt skrämmande, och då fyller vi gärna icke-varat efter döden med trevliga saker som känns trygga och bekanta för oss.

Spela schack med farfars farfar i det himmelska gräset invid en porlande bäck där barn från nio olika generationer leker med barkbåtar och lejonet tar en tupplur under linden tillsammans med lammet.

Eller att bli bortsvept av ett UFO och transporterad till en gyllene planet i en avlägsen galax där alla är glada och fria från tetaner och odlar biodynamiska krikon av guld och ser ut precis som John Travolta. Inklusive kvinnorna. Eller vad scientologerna än tror på.

Vill man tro på sådana här saker, ger det en tröst, så för all del, inget fel på det så länge man inte slår någon som inte tror lika i huvet med en spikklubba. Men frågar man mig så är samtliga de här hypoteserna om vad som händer efter döden “lite åt det gredelina hållet”.

För det enda verkliga alternativet, icke-existensen, är för svår att tänka sig. Rentav skrämmande.

Faktum är att jag också själv finner den väldigt svår att föreställa sig. Självklart är icke-existensen det, både den som kommer före livet och den som kommer efter. Men är den skrämmande? Inte egentligen, inte om man frågar mig. Jag tänker mig den som en narkos som bara fortsätter, och den tanken är faktiskt ganska lugnande. Även om det kanske indikerar att jag borde se upp med opiater ifall jag skulle råka komma över sådana någon gång.

Men kanske det finns flera avbrott än ett i den här till synes oändliga slätten av glömska. Kanske, efter att oceaner av tid har runnit förbi, ett “jag” ploppar upp ovanför medvetandets vattenyta och ser mig omkring i universum än en gång. Ett litet hörn av universum, lika litet som det här, någon helt annanstans.

Eller är det bara jag som fantiserar “lite åt det gredelina hållet”?

Kanske, men å andra sidan, jag har faktiskt en viss statistisk sannolikhet för att det här ska ske. Som sagt, med ett oändligt universum och under förutsättning av oändliga tidsrymder finns det bara en begränsad mängd kombinationer som atomerna kan rada upp sig på. Har det skett en gång så kommer det att ske igen, förr eller senare. Myyyyycket senare. Säger jag som om jag faktiskt skulle begripa det här.

Förresten, när jag föreställer mig att “jag” kunde tänkas dyka upp igen någon gång i en obestämbar framtid så avser jag inte det jag som är jag nu. Bara någonting som blir till ett “jag”, någonting som uppnår en tillräckligt stor grad av medvetenhet för att uppfatta sig själv som en klart avgränsad varelse med egen existens. Utan någon koppling till den här kroppen och det här medvetandet som skriver det här inlägget. Svårt att förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv.

Någon menar säkert nu att det inte är någon poäng med att fundera på de här sakerna. Tids nog får vi veta. Eller, om jag har rätt, då får vi inte veta. Då kommer galaxerna bara att fortsätta rotera och kollidera, solarna kommer att fortsätta födas och dö i våldsamma supernovaexplosioner i den uråldriga kosmiska dansen, och jag kommer att veta lika litet om allt detta som under årmiljarderna innan jag ploppade in i existensen.

Därför, så resonerar jag, gäller det att fundera medan man har chansen. Det är en trevlig omväxling, även om det är lite skrämmande då och då.

lovecraft