Gäss i rymden

Föredrag för Svenska klubben, H:fors 11.11 2015

Nu var det säkert någon som tänkte att ”gäss i rymden”, haha! Det kan ju inte finnas någonting vettigt eller verklighetsförankrat att säga om den saken!

Tänk igen, för det finns det!


Bild: NASA

Ser ni den här planeten? Den heter Gliese 581g och den är en så kallad exoplanet. En planet i ett annat solsystem. Den är en av en handfull kända exoplaneter som såvitt vi vet har de rätta förutsättningarna för att liv ska kunna existera där.

Avståndet till Gliese 581g är någorlunda vettiga 20 ljusår; titta åt Vågens stjärnbild, åt det hållet ligger den. 20 ljusår, det är inte mycket på den kosmiska skalan. Vår galax Vintergatan är 100 000 ljusår i genomskärning. Gliese 581 är i vårt postnummer, om vi säger så.

Vad har det här med gäss att göra, kanske ni frågar?

Jo!

En vacker dag kanske vi behöver ta oss till Gliese. Vi kan komma att behöva en Jorden II i den inte alltför avlägsna framtiden. Fast då är ju frågan: hur tar vi oss dit.
Ett ljusår, det är ungefär tio triljoner kilometer. En triljon, det är en etta följd av aderton nollor. Multiplicera det med 20 så har ni avståndet till Gliese 581. Eller hur mycket genomsnitts-Grankullabon tjänar om året.

Vår mest avlägsna rymdsond just nu, Voyager 1, har varit på väg i nästan 40 år nu, och den rör sig med 16 kilometer i sekunden. Den har bara kommit ut till vårt eget solsystems yttre rand. Den har 55 000 år kvar till nästa stjärna på sin rutt. Så vi behöver någonting snabbare. Vi har liksom inte den tid som krävs för en så lång resa med den hastigheten. Vi behöver komma upp i hastigheter som är respektabla bråkdelar av ljusets hastighet.

Förr eller senare kommer vi att utveckla någon sorts motor som kan knuffa upp enorma interstellära rymdskepp i hastigheter som gör det ens någorlunda vettigt att tänka sig att ge sig ut på den här sortens resor. Någon sorts jonmotor eller fusionsbaserad drift kanske. Säg att vi får upp ett rymdskepp i en tiondel av ljusets hastighet. Det är trettio tusen kilometer i sekunden. Det är helt okej.

Med den hastigheten är vi vid Gliese på futtiga 220 år.

Hur skulle ett sådant rymdskepp se ut då. Nå ungefär så här. Kanske.

Det finns flera poänger med att interstellära transportskepp kan komma att ha ungefär den här layouten.

1) Motorn producerar neutronstrålning, ska hållas på avstånd från människorna ombord. Last-, primärproduktions- och serviceområden i mitten som roterar och skapar en simulerad tyngdkraft så att man kan odla saker. Och föda upp gäss.

2) Farkosten kan inte ha en profil som en ladugårdsvägg. Trots att vanliga regler om aerodynamik inte tillämpas i rymdens vakuum så måste farkosten vara strömlinjeformad. I hastigheter som närmar sig ljuset är tomma rymden inte tom längre. Varenda en väteatom som farkosten träffar på vägen blir till små missiler. Det gällepr alltså att minimera träffytan

3) Vilket får oss att dra slutsatsen att den optimala formen för en interstellär farkost påminner om den som naturen har gett åt…

Gåsen. Jag menar, se nu på den där. Gåsen är den fulländade långflygaren. Den är inte optimerad för snäva kurvor som svalan eller för att rida på stigande luftströmmar som havsörnen eller albatrossen.
Eller ta nu den vanliga fiskmåsen.

Fiskmåsen är ju en prima allroundflygare. Dess egenskaper är väl avvägda kompromisser. Den är inte en mästare på någon sorts flygning, men den är helt okej på det mesta, om vi säger så. Den är ganska elegant också. Men funktion och elegans brukar gå hand i hand.

Men gåsen då? Den är inte en kompromiss. Faktum är att den är dålig på allt det där som svalorna och albatrosserna sysslar med. Gåsen är utvecklad för ett enda syfte: flyga långa distanser.
En gås som vaggar omkring på marken är ju en smått komisk syn, eller hur?

Den ser ju harmlös och lite tafatt ut, även om den ser ut att säga “vad glor du på, icke-flygkunniga apsläkting”? Men det är ju så uppenbart att den här fågeln inte är optimerad för vandring på marken. Den är optimerad för att förflytta sig från en kontinent till en annan när hösten eller våren kommer. Serious business.

Det är den här designen som vi nästan osökt kommer att tillämpa bara vi får ändan ur vagnen och börjar rita och konstruera de första interstellära rymdfartygen. De första kolonisterna till Gliese 581g kommer att vara rymdålderns Nils Holgersson som rider på sin Mårten till en ny värld.

220 år senare när våra kolonister, eller deras barnbarns barnbarn, anländer till Gliese, så visar det sig kanske att planeten är en vattenplanet, med ännu mer hav än jorden. Goda nyheter för finlandssvenskarna ombord som mindre än en halvtimme efter touchdown har grundat Gliese Segelsällskap (GSS). Kanske hela planeten är täckt av vatten. Vad är då bättre än att Starship Mårten Gås kan göra en liten transformer-manöver och vika upp servicemodulerna på ryggen och lyfta upp halsen och göra det där andra som gäss är bra på förutom att flyga långdistans. Nämligen flyta.

Nej, det här är inte en gås, det är som ni ser en skäggdopping, men den är också en fin design som framtidens konstruktörer av interstellära rymdfarkoster kanske kan kopiera någonting från. Doppingen kunde tänkas låna sin form till de mindre farkosterna som trafikerar inom Gliese-solsystemet och dyker ned till bottnen på ismånarna kring någon av gasjätteplaneterna längre ut i systemet.

Sedan finns ju ännu den aspekten på det här med gäss i rymden, att existerar det överhuvudtaget gäss någonstans i rymden, på en annan planet, just nu?

Och då måste man ju bara utgå från att det gör det, på riktigt. För i ett oändligt universum eller multiversum så kommer allting som kan hända att hända förr eller senare. Det här är inte mina fantasier, det här är så som det är på riktigt om ni frågar kosmologerna. I ett oändligt universum måste det existera inte bara en annan jord med en annan du, utan oändliga variationer på temat där saker och ting i otaliga versioner händer lite annorlunda.

Till exempel en där den där asteroiden som tog kål på dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, det var på en tisdag, aldrig faller ned utan dinosaurierna lever vidare och utvecklas till allt mer avancerade varelser med högt stående intelligens och kultur och alltsammans. Och dinosaurierna var ju fåglarnas förfäder; gässen är ättlingar i direkt nedstigande led till dinosaurierna.

Så någonstans i det oändliga universum så har det funnits, finns just nu eller kommer att finnas en planet med en civilisation av intelligenta gäss som utvecklar högststående teknologi och tar steget ut i rymden och reser till andra solsystem och koloniserar dem. Det här är på riktigt inte fantasier, det här och allt annat vi kan tänka oss är en oundviklig konsekvens av att universum och tiden är oändliga, vilket de med en stor sannolikhet är. Så tänk på det.

Men tills det här sker så kan ni ju roa er med att hitta på en ny stjärnbild som ni kallar Gåsens stjärnbild. Det är bara att dra upp streck mellan fritt valda stjärnor på till exempel bilden ovan, så att de bildar någonting som liknar en gås. Så gjorde ju våra förfäder med kräftan och skorpionen och väduren och alla de här andra också. Kallas pareidoli. Det är helt tillåtet att hitta på nya stjärnbilder.

Tack för mig.

Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ‘n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Hösten2015-63

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?