Om snigelposten och varför jag har svårt att bry mig om den kommer eller inte

Jag känner uppriktigt för dem som saknar sin tidning eller annan post, men som inte får den av en eller annan orsak, eller får den men kraftigt försenad. Sådant suger.

Men hur jag än försöker bry mig för min egen del så lyckas det inte.

Skulle postgången med ens upphöra fullständigt på grund av, tja, sannolikt någonting att göra med regeringen, så skulle jag ärligt talat antagligen inte lägga märke till det här om det inte vore för ramaskriet på Facebook.

Så här är det, ser ni, om man frågar mig: det kommer aldrig någonting som jag på riktigt vill ha med snigelposten. Väldigt sällan hur som helst.

Jag prenumererar inte på en enda papperstidning av någon sort. Har inte gjort det på nästan tio år nu. Jag är fullständigt digital numera vad mina läsvanor beträffar. Läser allting från rutan på min ipad, laptop eller telefon.

Och det kräver ju ingen postiljon, liksom.

Inte ens här ute på holmen, där man i mobiltelefonernas barndom fick klättra upp på den stora stenen mitt på holmen och sträcka upp Nokia 2010:an så högt det gick för att få napp på Radiolinjas svaga signal.

Snigelposten kommer numera bara med saker som jag nog pliktskyldigt tar emot och åtgärdar, främst räkningar, men handen på hjärtat, vem skulle sakna dem om de slutade droppa in? Det finns ju dessutom e-räkningar numera.

Det senaste året har snigelposten där hemma i allt större utsträckning bestått av brev från HNS. Allsköns läkarutlåtanden, epikriser, provresultat från laboratoriet, och så klart poliklinikavgifterna.

Snigelposten har för mig allt mer och blivit synonym med min sjukdom. Som jag ju inte behöver desto fler påminnelser om.

Jag vet hur som helst allt det där som de berättar i sina brev, speciellt som jag när som helst kan gå in på Omakanta.fi och läsa samma sak minst tre dagar innan kuvertet med samma information trillar ned i postlådan.

Jag önskar på riktigt att det skulle finnas någon genuin orsak för mig att stå upp och säga ”rör inte min dagliga postutdelning!” Men jag kommer för min egen del inte på ett enda tungt vägande skäl.

För andras del, jo, jag känner gott om folk som på riktigt skulle bli olyckliga och deras livskvalitet försämras avsevärt om de inte fick sin dagstidning med morgonkaffet eller sin Hus & hem eller sin Tekniikan Maailma i postlådan.

Eller det där vykortet från Stina och Anders, som mottagaren i och för sig vid det laget då kortet slutligen anländer har hunnit träffa ansikte mot ansikte fem eller sex gånger.

På riktigt, jag förstår vad det kan betyda att få posten utdelad på utsatt tid, regelbundet, fem dagar i veckan. Ni som känner på det här viset har mina fulla sympatier, och för er del så hoppas jag att postgången får fortgå utan avbrott. Eller förbättras där som den har tillåtits förfalla. Jag bidrar gärna med min del av skattemedlen för det.

Det är ju en gammal och hedervärd tradition, trots allt, med rötterna djupt nere i sextonhundratalet, 1638 närmare bestämt, då generalguvernör Per Brahe utfärdade en order om att grunda det som senare blev till Finlands postväsende. Det här var bara två år efter att drottning Kristina hade beordrat detsamma för hela det svenska rikets del.

Och talar vi om mänskligheten i stort så är ju det här med budbärare, stafetter och pergament som har skickats kors och tvärs över världens imperier, så nära själva vår civilisations ryggrad som man kan komma.

Vi snackar långt innan vår tideräknings begynnelse här. Den första postservicen etablerades, lite beroende på vem man vill tro, antingen 500-ish f. Kr. i Persien eller tusen år innan i Assyrien. I Rom var det kejsar Augustus som satte igång det hela.

Cursus publicus hette posten i kejsar Augustus Rom. En beskrivning som inte känns helt fel för vår tids Finland heller då man tar del av publikens svordomar på Facebook när postleveranserna strular.

Nå hur som helst, vi talar om en institution som är äldre än kristendomen, som befinner sig i hjärtat av vår kultur och civilisation. Eller kanske snarare utgör dess nervsystem.

Jag förstår allt det här, precis som jag förstår postens betydelse för många av mina släktingar och vänner. Som sagt. Och jag önskar att jag kunde känna ens en bråkdel av den magi som jag förknippade med posten som yngre.

Speciellt här ute på holmen. Närmaste postlåda befann sig på den tiden (sjuttio- och åttiotalet) på andra sidan grannholmen, vilket innebar att man fick ro över fjärden, gå genom skogen, över kullar, ängar och åkrar, bli myggbiten och törstig, för att komma åt Husisen, Västisen och de eventuella hett efterlängtade kuverten från nån brevkompis som väntade där i Dahlströms postlåda längst ute på det grånade båtskjulets brygga.

Men posthämtningen var i varje fall ett spännande äventyr som man väntade på. Det var dagens höjdpunkt. Också innan jag själv lärde mig läsa.

Riktigt fint och spännande blev det ju sedan då jag växte så pass mycket att jag fick lov att ensam köra morfars gamla träbåt, med den vrålande, luftkylda lilla fyra hästars Archimedes Penta-snurran längst bak.

Då slapp jag gå genom Ramsholmens skogar och kunde hämta posten sjövägen. Ofta levererade jag tidningen åt grannarna när jag en gång var i farten. Jag blev till en blygsam förlängning av det stora, mäktiga postmaskineriet.

En mognadsritual och en lektion i ansvarstagande allt i ett.

Och ett av mina allra mest bestående minnen här från holmen, från hela mitt liv faktiskt, är det av min morfar som sitter i sin slitna beigefärgade fåtölj i hörnet av den gamla stugan och läser dagstidningen.

Här sitter han ute i trädgården.

DSC_0671

Tidningen var hans dagliga ritual, en helig förrättning som inga makter i världen kunde blanda sig i. Kom det inte en färsk tidning av någon orsak, poststrejk eller nånting liknande, så läste han gårdagens tidning på nytt.

Morfar var en gammal kedjerökare sedan ungdomen, men slutade med tobaken något tag på sextiotalet, utan nikotintuggummin, plåster, e-cigaretter eller nånting av det där joxet som krävs numera, han körde cold turkey bara helt enkelt och såg sig inte om desto mer. Levde till över nittio dessutom, trots att han rökte som en skorsten nästan halva livet.

Men hade han av någon orsak tvingats avstå från den dagliga tidningsläsarritualen, ja se då skulle det snart ha vuxit ut horn i pannan på den annars så filbyttelugna och filosofiskt lagda morfar Erik.

Jag hörde aldrig någonsin morfar spela ut krigskortet, ni vet, ”det var inte det här som jag gav mina bästa år och riskerade livet för”, men jag tror att om postgången hade börjat strula på grund av något beslut som nån fattade nånstans, då hade krigskortet smällts i bordet fort som attan.

Och med all rätt. Vad annat kan man säga.

Men det förändrar inte det faktum att jag personligen antagligen skulle kunna gå veckotals och inte ens märka att posten slutade komma, om det inte vore för stormen av ilska som omedelbart skulle bryta ut på sociala media.

Jag önskar att jag hade annat än nostalgiska minnen att komma med när det gäller posten. Men jag har inte det. Och mina barn kommer att ha det i ännu mindre grad än jag.

Tills vidare har vi en postlåda här på Kolholm. Vi fick den i något skede, om jag inte minns fel så just för att morfar var krigsveteran. Mormor också för den delen, hon var ju lotta. Staten tyckte att då är det väl det minsta vi kan göra att se till att de får posten utdelad till egen brygga. På den tiden som staten ännu brydde sig om folk.

Men mormor och morfar är borta sedan länge och posten, som bara magiskt har fortsatt dyka upp i den bruna lådan som ni ser på fotot högst uppe, den är säkert också snart borta. Det är en lokal kille som kör ut den numera, med egen båt, sannolikt av pur god vilja och en envis strävan att hålla en uråldrig tradition vid liv, men det har talats om att han snart ska lägga av.

Och när det sker så kommer jag säkert att gråta en liten symbolisk tår till morfars minne, och jag vet att de övriga här på holmen, inklusive min mor och min fru, kommer att lida i alla sju sorters abstinenshelveten, men personligen – tjaa hmm.

Som sagt, nostalgi – check. Praktisk betydelse – not so much.

Det kommer säkert en postapokalyptisk tid, en Mad Max-era då de handburna meddelandena och nyheterna upplever sin renässans. Jag tvivlar inte för en sekund på att vi inte har hört det sista av postiljonen (han ringer ju alltid två gånger som vi vet).

Lika lite som jag tvivlar på att, ja, ni vet –

”You had your time, you had your power / you’ve yet to have your finest hour / Radio

Radio…”

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.

Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till freedom fries.

Because they hate freedom.

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäätmädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

Australien 2017-64.jpg

 

Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

3113266841_35f612101eDu, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.

 

Sakta i backarna, propellerhattar!

I det här skedet är ni säkert rätt så nöjda med er själva, eller hur?

Halla-aho, Huhtasaari, Eerola, Hakkarainen, vem ännu? Hur som helst, där satt den! Revolutionen, del 1.

Ni lyckades sno hela livsverket av en trött och överviktig gammal populistfarbror som förvisso bara har sig själv att skylla för lillfingret han gav åt djävulen, men ändå, fyra unga slagsbultar mot en sliten gammal slugger. Kom igen nu!

Borde vi vara imponerade, eller?

Borde vi ta er på allvar när ni sitter där och hånler i direktsändning och upprepar ert mantra om att ”det finns en beställning på ett riktigt invandrarfientligt populistparti i Finland?”

Det skulle vara ni då, va?

Det skulle garantera er en fjärdedel av rösterna i följande val, när det än må inträffa?

Sakta i backarna!

Ser ni, det krävs lite mer än ni tror för att nå den verkliga framgången. Det krävs framför allt ett betydligt dummare folk än det som bor i Finland just nu. Det här är min fasta övertygelse.

En klok man sade en gång att ”man kan lura hela folket en del av tiden, och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”

Speciellt inte med den trupp av karnevalfreaks som ni nu har samlat.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 18.28.20

På allvar, alltså, ta en titt på er själva. Titta noga och länge. Vilket är materialet ni har att jobba med?

  • En kroniskt förbittrad, paranoid och folkskygg doktor i slaviska språk som har gått i charmskola hos mr. Burns från the Simpsons. Eller Gollum.
  • Ett fyllo och en allround-bydåre som stjäl kyrksilver och lämnar sin dokumentportfölj efter sig på mc-klubbens efterfest. Får Matti Nykänen att te sig som en stormästare i schack i jämförelse.
  • En Trump-trippande evolutions- och uppvärmningsförnekare som inte tycker att mänskliga rättigheter tillhör alla.

Det här kanske utgör ett dream team i verkligheten som ni bor i, men låt mig göra det fullständigt klart för er att ni är ganska ensamma på den planeten.

Låt mig också göra det fullständigt klart att Timo Soini trampade i klaveret. Han trodde att planeten Sannfinland alltid skulle kretsa i sin oföränderliga bana kring solen Soini.

Men han var inte fullständigt ute och cyklade i allt som han gjorde, inte till en början åtminstone. Ni hade inte haft något parti att göra maktkupp i om inte Soini hade gjort grovjobbet åt er.

Och grovjobb var precis vad det handlade om.

Till skillnad från den bittra cynikern Jussi Halla-aho som sitter i sin skrivkammare i Eira och sprutar galla på distans, gick Soini på riktigt ut bland folket. Han delade ut ballonger och plasthinkar i strilregnet. Han – urk – pussade bebisar på torget och hällde upp ärtsoppa åt Pihtiputaan mummo.

Det var på riktigt ett skitjobb. Inte att undra på att hans fysik började svika och hjärtat sade snap crackle pop. Men det gav utdelning.

Det må så vara att det här åtminstone delvis är ett förlegat sätt att jobba. Man kan nå ut till stora folkmassor numera utan att lyfta fingrarna från tangentbordet, men frågan är om det räcker för en Jytky III?

Svaret är nej.

Inte om man lämnar så mycket i övrigt att önska på alla de andra viktiga punkterna, som ni små hatiska propellerhattar gör.

Ser ni, också om vi låtsas att ni inte vore den politiska Jim Rose Circus Sideshow som ni är, att ni vore perfekta politiska svärmorsdrömmar…

…så måste ni ändå tro på någonting för att få folkmassorna bakom er på allvar. Soini, den nitiske katoliken, trodde till och med lite för mycket för sitt eget bästa, framför allt på sin egen fullträfflighet och orörbarhet.

Men han hade åtminstone i början en genuin passion för det han gjorde.

Soini trodde på riktigt att det fanns ett mål och en mening med det han gjorde. Kalla honom vad man vill, men cyniker var han åtminstone inte.

Han må ha begått de sju kardinalsynderna frekvent, åtminstone högmod och frosseri och säkert också girighet, men åtminstone – jag upprepar – trodde han genuint på någonting. Kanske till och med på den Lilla människan.

Som ateist borde jag ju ta med-ateisten Halla-aho i försvar, men vet ni vad – jag skulle ändå när det kommer till kritan hellre fastna i hissen tillsammans med Soini. Han må ha fel i huvet, men åtminstone är han underhållande. Och han tror på någonting.

Är det någonting som jag inte kan tåla så är det ateister som inte tror på någonting alls. Det finns miljontals saker att tro på här i livet utöver Gud.

Ni, Halla-aho och gänget, är bara fullkomligt nihilistiska och cyniska.

Ni bryr er inte om någonting innerst inne, ni är bara zombier som är fullständigt uppslukade av ert eget hat och er bitterhet.

Utom Teuvo Hakkarainen som bara har haft screensavern påslagen sedan ett antal årtionden.

Och jag vill påstå att folk genomskådar det här. Åtminstone en tillräckligt stor del av dem för att era drömmar om ännu en jytky-sequel kan komma att rinna ut i sanden.

Nämnde jag redan att ni har exakt noll karisma, varenda en av er, speciellt Halla-aho, där som Timo Soini hade flera lastbilsflak av den varan?

Om ni tror att ni ska kunna kompensera för alla dessa pinsamt uppenbara karaktärsbrister bara med ert frätande och allt genomträngande hat, så kommer ni att bli besvikna, har jag på känn.

Speciellt som ni med en enda, svepande rörelse lyckades reta upp inte bara Soini och hans inre krets utan alla de andra gamla idealisterna och vennamoiterna inom partiet.

Hade ni varit smarta så kunde ni ha fått dem att jobba för er och dra ut på torgen och gatorna i snöslasket och dela ut de där obligatoriska ballongerna och plasthinkarna inför nästa val.

För så är det att it’s a dirty job but somebody’s got to do it. Räkna inte ut behovet av hederligt gammalt fotarbete riktigt ännu, även om dess betydelse har minskat.

Men nej, ni räknar med att ert vitglödande hat mot invandrare, EU och allting som skiftar i rödgrönt ska bära er till en oundviklig seger i nästa val.

Som sagt, det kunde funka om ni inte vore så totalt befriade på allt det där som får folk att inte vilja örfila er. Ni är genuint skrämmande. Freakar där.

Men jag kan ju ha fel förstås. Det kan hända att ni sopar bordet fullständigt rent i nästa riksdagsval, när det än må bli aktuellt.

Det kan vara att jag överskattar folks intelligens lika gravt som ni underskattar den.

I så fall kvittar det. Alltsammans. Då är loppet kört för oss alla, då kan vi krypa in i ett hörn och dra vår sista suck. Då kan och vill jag inte vara med längre.

Nu måste jag sätta punkt för den här texten, för jag håller sakta men säkert på att sugas in i ett lika bittert och argt svart hål som det där ni sitter och hukar.

Det är inte en trevlig plats alls, och tills vidare tänker jag inte överge min tro på att folket kommer att genomskåda er till slut, de som inte redan har gjort det.

Hello darkness, my old friend…

Det var tanken som först dök upp i mitt huvud tidigare i dag då jag satt på läkarens mottagning och hörde domen: sarkoidosen är tillbaka i aktiv fas, och med större kraft än någonsin.

Simon & Garfunkels gamla låt the Sound of Silence. Den började omedelbart spela i mitt huvud. Och det lustiga med det här är att det inte hade någonting med min sjukdom att göra. Eller nå, sort of.

Mörkret som Simon & Garfunkels låt hänvisar till, det är hur som helst inte en metafor för droger eller ett kraschat förhållande eller galenskap eller något annat sådant. Det är på riktigt bara mörker.

Paul Simon hade som barn för vana att sitta hemma i badrummet med lyset släckt och sjunga. Det är det här mörkret som den berömda låten inleds med. Någonting bekant och tryggt, en gammal barndomsvän som i tystnaden lyssnar på hans sånger.

Mitt eget Sound of Silence kom inte ur ett badrum, utan ett vardagsrum i Grankulla en regnig sommardag för nästan fyrtio år sedan.

Jag var omkring tio då, det var en dag precis som den här. Samma ljus, samma duggregn, samma lummiga grönska. Samma stillhet.

Det var under sommarlovet, mamma och jag hade varit på stugan och vi kom hem till stan för att vattna blommorna och tömma postlådan.

Mamma hörde till Fazers Musics skivklubb på den tiden, eller vad den hette, man fick hur som helst hem en ny platta varje månad. Den här gången var det Simon & Garfunkels Greatest Hits. Någon av dem, det finns flera olika.

Jag hade aldrig hört Simon & Garfunkel förr, det var en helt ny bekantskap för mig. Men jag rev omslagsplasten från LP-skivan och lade den på vår gamla Philips-skivspelare.

The Sound of Silence klingade ut i det halvdunkla vardagsrummet. Det var en eftermiddag exakt som den här. Lite varmare, men annars precis som i dag.

Det är någonting speciellt med gråmulna, regniga, vindstilla sommardagar som jag har gillat allt sedan dess. De är så kravlösa. Man behöver inte göra allt det där som man är manad till då solen skiner. Simma, hoppa, klättra.

Man kan koppla av och sitta i soffhörnet med gott samvete och läsa Kalle Anka i det mjuka midsommarljuset som aldrig tycks ta slut, ett milt och skonsamt, diffust men alltigenom vänligt ljus.

Och man kan lyssna på musik.

And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Det här är vad jag såg och hörde för min inre syn i dag när jag satt och hörde läkaren berätta det där som jag redan hade anat, och vad röntgen- och magnetbilderna och blodproverna nu bekräftade: jag är sjuk igen. Dags att ta det lugnt ett tag.

Hello darkness, my old friend.

Den gångna våren har varit brutal på alla fronter. En riktig åtta planeters konjunktion av Stuff Som Händer. Samtidigt. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men det har varit hektiskt.

Mitt i allt detta åkte vi till Australien eftersom vi hade köpt biljetterna för nästan ett år sedan. Det kunde ha varit en välbehövlig break mitt i stormen, men på grund av storleken på kontinenten i kombination med den begränsade tiden blev det till en tiokamp av turism.

”Juosta pää kolmantena jalkana” är ett uttryck från finskan som beskriver det ganska väl.

Jag menar, det var en helt fantastisk resa, men jag märkte att jag var fullständigt andfådd då vi kom tillbaka hem. Och det var då jag lade märke till de första symptomen.

Frossan om kvällarna och det plötsligt ökade sömnbehovet var inte en seg jetlag, det var sarkoidosen som hade gjort comeback. Trots att de sade åt mig att den inte borde göra det då den första akuta fasen har klingat ut.

Men å andra sidan, autoimmuna sjukdomar är ökända för sin tendens att triggas av stress.

”Nyt pitäisi ennen kaikkea yrittää välttää stressiä” hörde jag läkaren säga som från nånstans i fjärran. Och jag uppfattade ordet ”sairaslomaa”.

Det är lustigt hur fort insikten slår en då den en gång kommer. När man inser att man har kört sin kropp långt bortom dess naturliga toleranströskel. Med alla mätare på rött i flera månader, kanske ett halvår. Kanske mer.

Kanske sedan jag återhämtade mig från min förra akuta fas.

Nånstans i bakhuvudet fanns det hela tiden en liten röst som sade att ”sakta ned nu, hör du, det slutar inte väl det här.”

Jo, alldeles strax, jag ska bara göra den här ena grejen först. Och den där andra. Men jag ska ta ta det lugnt och vila ut riktigt snart, vilken dag som helst nu.

Den dagen kommer ju sedan inte förrän man sitter där och läkaren ger det i svart på vitt. Men då kapitulerar man förvånansvärt fort. Det är som någon där inne i reaktorhallen omedelbart skulle skrida till aktion.

”Ni hörde mannen, grabbar, börja köra ned systemen!” Det smällande ljudet av högspänningsbrytare som slås av och vinande generatorer som varvar ned.

Och the Sound of Silence som spelar någonstans ovanför alltsammans.

Nationalister världen över, förenen eder?

I skrivande stund sitter världen och håller andan i väntan på det franska valresultatet. Kommer Vladimir Putin att lyckas med att plantera ännu en populist-nationalist-dårkucku i ännu ett presidentpalats?

(EDIT kl. 21:20: nej, det kommer han inte!)

I Putins fall fattar jag i och för sig logiken. Klassiskt söndra och härska, inget desto konstigare, ett uråldrigt knep. Varför ödsla tid och energi på att slå sönder fiendens hus när man kan bringa fienden till att göra det själv?

Putin är ju gammal judoka dessutom, och i judo handlar det just om det här: ingen idé med att slösa energi på att knuffa omkull motståndaren när man med några smarta finter kan få motståndaren ur balans så att han självmant drattar omkull.

Men det som jag inte förstår är alla de små nationalistnissarna på gräsrotsnivån. De är alltid väldigt glada när en nationalistledare vinner ett val i något annat land. De hejar öppet på varandras små führers.

Jag menar, hallå? Var är logiken i det? Borde de inte heja på grannlandets mest undfallande grönvänstertomtekandidat? Någon som mest sannolikt kommer att förespråka att man skär i försvarsbudgeten och satsar på biodynamiska krikon i stället.

Nationalisterna i land A tänker på något vis att nationalisterna i land B är deras meningsfränder. Någon som de kan göra gemensam sak med sedan när hela Europa från Bosporen till Bergen styrs av mini-Mussolinis.

Men det blir det ju naturligtvis ingenting av. Det är ju fullständigt uppenbart att det första nationalistledarna kommer att göra när de har orienterat sig i sina respektive presidentpalats, är att råka i luven med sina grannländer och förr eller senare förklara varandra krig.

Nationalismen är ingen gränsöverskridande ideologi, för helsike: nationalistnissen i land A vurmar inte för land B:s kultur, språk och fotbollslag. Hen vurmar naturligtvis för sitt eget, land A:s dito. Och vice versa. Otroligt att man ens ska behöva påpeka det här, men det tycks på riktigt finnas gott om folk som inte fattar det här.

Sannfinländarna till exempel, de kan inte ens tåla finlandssvenskarna på hemmaplan, men genom någon sorts logisk vurpa är de bästa bröder med Sverigedemokraterna, som åtminstone enligt egen utsaga är det svenskaste som finns. I don’t get it.

Ge SD absolut majoritet i Stockholm och Sannf total kontroll i H:fors och räkna sekunderna tills våra två länder ryker i luven på varandra.

Just nu finns det säkert massor med små läderknoppar i Tyskland och England som sitter och håller tummarna för Le Pen i det franska valet. Det är ju tammetusan som om folk i samma länder hade suttit och hurrat för Napoleon då det begav sig.

Och alla klappade de ju i sina små ludna händer då Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, trots att han minsann aldrig har gjort nån hemlighet av precis hur mycket han föraktar utländskt slödder av exakt deras sort. Vilken del av ”America First” är det som de inte begriper?

Och det där med ”Make America Great Again”. De små Trump-fanboysen världen över har tydligen inte tänkt så långt att de skulle ha ställt frågan ”great? På vems bekostnad då?”

På samma sätt så kunde ju som sagt nationalister i Frankrikes grannländer reflektera kring det här med hur smart det är i långa loppet att ha en fradgatuggande nationalist vid rodret i Paris.

Hoppas innerligt att de inte får tillfället att ta reda på det i praktiken.