Soundtracket till domedagen: Allas favoritalbum som ingen någonsin köper

Året är 3843. Mänskligheten har koloniserat större delen av den yttre Vintergatan och en ny hyperrymds-expressled till Andromedagalaxen är under uppbyggnad. Men arbetet står i beråd att komma till ett extremt oväntat och abrupt stopp, på själva premiärdagen för den första testförbindelsen till den nya terminalstationen i Andromeda.

Under sin expansionsfas i galaxen plågades mänskligheten av en urgammal men seg och plågsam bugg från den för-interstellära eran som ingenjörerna och kodarna trots ihärdiga försök inte hade lyckats eliminera från infrastrukturen.

Buggen, som gick under namnet ”Songs of Innocence” eller kort och gott ”U2” tros ha startat som en form av primitiv form av psykoteknisk krigföring, cyberterrorism eller hybridpåverkan under det tidiga andra millenniet. Enligt en teori var det en tidig teknologifientlig religiös kult som installerade den i det dåvarande molnet eller i individuella enheter som ett sätt att driva användarna till att förstöra sina apparater av ren desperation och avsky.

Trots ihärdiga försök var den ondskefulla buggen nämligen inte möjlig att avlägsna från teknologin på annat sätt än att bränna eller förinta den smittade lokala noden med industriella plasmaskärare eller högintensiva EMP-detonationer.

Buggen manifesterade sig i form av en infernalisk melodi som började spela då användaren minst anade det. Trots alla försök att avinstallera den maligna koden och all tänkbar programvara som kunde tänkas hysa och spela upp den, dök Songs of Innocence alltid upp då användaren minst anade det. Den demoniska låtslingan tros ha drivit tusentals människor till att kasta sig huvudstupa ut från fönster och från tak, allt för att få tyst på den förbannade ljudterrorn.

I slutet av 2500-talet, då Orionarmens lokala multistellära molnwebb öppnades, förstadiet till ”Milky Web”, upptäckte teknikerna till sin stora skräck att U2-buggen på något sätt hade slunkit med i rotkoden till själva den interstellära kommstrukturen. Hela det hundratals ljusår vida lokala galaktiska molnet var smittat av Songs of Innocence.

De interstellära transportskeppen, passagerartrafiken, gruvdriften ute i Oort-molnen – överallt där en kommunikationslänk stod öppen och någon kopplade upp sig i molnet, riskerade användarna att få Songs of Innocence i huvudet då de minst anade det.

Det hände till och med att AI-befälhavaren på ett linjeskepp mellan Vega och Proxima Centauri i ren desperation detonerade hela sitt förråd av antimateriabränsle för att få tyst på buggen som inte gick att stänga av. Mer än 200 000 biologiska och tre klaner av AI-sentienter, inalles nära på fem miljarder individer, strök med.

Den sista spiken kom hur som helst som sagt när hyperrymdsförbindelsen till Andromeda skulle testas för första gången. Det var en ung tekniker vid namn Alluknarg Neniainuak från Barnard Beta som fick äran att koppla upp förbindelsen under generalrepetitionen (den officiella premiäruppkopplingen skulle såklart göras av den galaktiska rådspresidenten på själva den högtidliga ceremonin månaden därpå).

När Neniainuak matade in kommandot som initierade kopplingen trodde han och skiftschefen vid desken först att de hallucinerade då ett alltför välbekant ljud började sprida sig i kontrollrummet. Orden var på ett arkaiskt språk som ingen längre kunde tyda, men det antogs att det var någon form av besvärjelse eller rentav primitiv biokod.

”I was chasing down the days of fear

Chasing down a dream before it disappeared

I was aching to be somewhere near

Your voice was all I heard”…

Skiftschefen, Ithalkuak Xalkök, kände stora, tunga droppar av kallsvett tränga fram i pannan. Han visste med ens intuitivt vad han måste göra. Faktum är att proceduren var inpräntad i hans hjärnas förstärkta kretsars nödprotokoll. Han kunde bokstavligen inte motstå impulsen att göra det han gjorde härnäst, trots att han visste att det var det sista han, eller någon människa, någonsin gjorde.

Alla tekniker med hyperrymdslicens AA2B och högre hade tillgång till en nödprocedur som bara fick tillämpas om det allra värsta tänkbara inträffade. Ett nödfall av just den här sorten. Ett, som teknikerna och forskarna från 5800 planetsystem hade jobbat i mer än 400 år för att undvika. De hade gjort sitt yttersta för att vidta varje försiktighetsåtgärd så att Songs of Innocence inte skulle komma åt att smitta ned själva hyperrymden och det underliggande Higgsfältet.

Nu när Xalkök insåg att det värsta, det otänkbara, hade skett – tja, då fanns bara en sak kvar att göra. Innan han ens insåg vad det var han gjorde hade hans hjärnas nödprocedur utlöst kommandot som aktiverade den Yttersta mekanismen. Antihiggsbomben som satt i hjärtat av den stora transdimensionella knutpunkten vid Epsilon Eridani.

För mänsklighetens samtliga dryga nittiofem biljoner individer och fem sextiljarder AI-medvetanden kom slutet inte med någon stor fanfar eller dramatisk ljusshow. När kedjereaktionen i Higgsfältet startade och kortslutningen av hyperrymden kom igång hade alla mindre än tre oktiljondelar av en sekund på sig att leva – och reagera. Det gjorde absolut ingen. Allting bara upphörde att existera i en universumsvid skur av kvarkar och gluoner.

Så kom vårt universum och människans historia och existens till sin ände. Men de övriga universumen i multiversum då. Kunde de sova lugnt eller hade Songs of Innocence lyckats ta sig igenom den påstått idiot- och antimateriabombsäkra brandmuren mellan universumen? Det borde inte kunna ske, sade de.

FORTSÄTTNING FÖLJER!

Den tragiska balladen om idioterna som fick vad de förtjänade

Det var en gång ett släkte av människor som bodde ombord på en jätte-jättestor skuta som hette s/s Idio (ett feniciskt ord för fiskmås). Skutan seglade runt på en jätte-jätte-jättestor ocean utan stränder. Den hade inget mål på det viset, den dödade tid bara helt enkelt.

Människorna som bodde ombord på den jätte-jättestora skutan s/s Idio, idioterna, var trötta på fisk och sporadiskt albatrosskött, så de hittade på andra sätt att livnära sig. Huvudsakligen baserades dessa andra sätt på något sätt på att såga upp delar av s/s Idios skrov (skutan var byggd av trä) och förädla det och sälja det åt varandra.

Eftersom s/s Idio var så jätte-jättestor så blev idioterna också trötta på att gå till fots längs den jätte-jättelånga promenaden som löpte genom s/s Idios mitt. Så de uppfann små skotrar som drevs av små ångmaskiner. De här ångmaskinerna använde pellets som bränsle, träpellets tillverkade av s/s Idios bordläggning, spant och kölstock.

Men s/s Idio var så jätte-jättestor att det märktes ingenstans om man hyvlade av lite trä här och där. Och på så vis växte en livlig och blomstrande ekonomi upp längs s/s Idios promenaddäck. Folk puttrade fram och tillbaka med sina små skotrar och besökte varandra och sålde och köpte prydnadsföremål av trä som de hade karvat ur s/s Idios spant och bordläggning.

Till slut var det ett gäng med särskilt fiffiga idioter som började bli oroliga. De tog fram sina räknestickor. De gick fram och tillbaka längs s/s Idios däck och genom dess lastrum och kölsvin med pannorna i djupa veck och mätte och räknade. De kom till en oroväckande slutsats: om vi fortsätter utvinna trä till pellets och prydnadsföremål på det här viset, kommer s/s Idio snart att sjunka. Vi har använt så mycket trä från s/s Idios skrov att bordläggningen är så tunn att man ser hajarna genom plankorna.

S/s Idios befäl blev oroade. “Vi måste hitta på ett sätt att driva våra skotrar som inte baserar sig på träpellets från s/s Idios skrov”. Så de kom upp med en plan. Enligt den skulle s/s Idio vara träneutral senast om trettio år.

Det här lät sådär lämpligt avlägset, tyckte idioterna, så de nickade instämmande och for iväg och träffade faster Agda i andra änden av promenaden.

Snart knackade de fiffiga idioterna på kommandobryggans dörr igen. “Det här håller inte” sade de, “vi måste lägga av med pelletarna nu, inte om trettio år. Annars kommer s/s Idio att sjunka och vi dör allesammans”.

“Nej, det går inte för sig” sade kaptenen, “det är kaptensval om ett år, och idioterna kommer att rösta ut oss om vi tar till för snabba och stränga åtgärder”.

“Just det”, skrev RRANKAISIJA666 på IdiotForum, och fick medhåll av CoROLLaisBEST92. “Hur ska vi ta oss fram och tillbaka från ena änden av promenaden till den andra om pelletarna är för dyra?” “Helt oskäligt!”

Och de idiotiska kommentatorerna hade ju helt rätt såklart. Det var inte folkets fel att man levde mitt i en fartygsekonomi som var helt baserad på pelletar. Det var inte de som hade uppfunnit de pelletdrivna ångskotrarna. Eller de små, pittoreska kioskerna invid promenaden som sålde romantiska små prydnadsföremål av trä.

“Vad ska vi leva på???” utbrast en träsnidare. Och hen hade rätt förstås. Det var absolut inget fel på att snida små trädelfiner och sälja dem till andra hårt arbetande, hederliga idioter. Ett hedervärt, respekterat yrke.

Så man kom överens om att situationen inte var någons fel. Utom de fiffiga idioterna förstås, som skapade dålig stämning med sina räknestickor och tabeller. Så man kölhalade dem och så var det med den saken.

Och idioterna hade ju rätt, förstås. Det var helt oskäligt att förutsätta att man skulle ruinera en gammal och välfungerande träbaserad fartygsekonomi och utsätta oskyldiga idioter för smärtsamt höga pelletpriser. Så befälet gjorde det enda rätta och bordlade ärendet för en obestämd framtid.

Naturligtvis innebar det ju att s/s Idio sjönk tre veckor senare och alla ombord drunknade eller blev uppätna av hajar, utom några enstaka typer som lyckades simma iland på en ö som de på något mystiskt sätt råkade spana in vid horisonten. Där skrev de överlevande en bok om hur deras fartygscivilisation gick under då den vreda havsguden sänkte deras fartyg som straff för allt stjärtsex som idkades i de billiga hytterna på däck två.

Men i övrigt var det hela ingens fel, var bokens slutsats. Boken blev sedermera betraktad som helig, och en kopia av den lades i nattduksbordslådan i varje hytt på s/s Idio II som byggdes några år senare, av allt trä som idioterna hittade på ön.

Sen pituinen se.

Boomers och millenialer, var skulle ni vara utan oss – generation X?

Jag är inte en boomer. Jag är generation X. Vi kännetecknas av att både våra föräldrars och våra barns generation kommer till oss när tekniken strular. Vi är IT-stöd-generationen.

Vi växte upp under tiden då allting måste kopplas med trettioelva sladdar, och allting hade metertjocka manualer. Allting måste installeras, konfigureras och formateras. Ingenting gick att googla. Ingenting var ”smart”, det fick man vara själv. Allting hade knappar. Ingenting hade appar.

Våra barn är helt ute och cyklar vid minsta lilla felmeddelande. De är vana vid att man pekar på allting och så gör det som man vill. Gör det inte det, kommer de till oss och gråter.

Våra föräldrar tror på allt de läser på internet, speciellt om det är skrivet i Times New Roman. För på Kekkonens tid var allting automatiskt sant om det stod i skrift. Om någon bad om ens bankkoder så hade hen sannolikt ett gott skäl till det. Och sedan kommer de till oss och gråter.

Sådana är vi. Osnutna valpar i våra föräldrars ögon. Hopplösa fornlämningar i våra barns ögon, födda på 1800-talet eller någonting. Men det är vi inte. Vi är födda mellan 1965 och 1980, ungefär. Vi är generation X, och utan oss stannar världen.

Åtta fullsatta passagerarplan som flyger in i en bergvägg

Sverige är i ett svårt chocktillstånd just nu. Vi är alla det, misstänker jag. Annars skulle vi inte vara kapabla att med ett sådant här skenbart lugn diskutera det faktum att vårt grannland inom en mycket kort tid har förlorat cirka 2 000 av sina medborgare. Ingen annan olycka eller katastrof under landets fredstida historia kommer ens NÄRA mätt enligt antal döda.

Sveriges döda i covid-19 motsvarar just nu åtta stycken fullsatta Airbus A-330 som en efter en flyger in i en bergvägg i full fart. Samtliga passagerare oskyldiga civila. Kan ni föreställa er hurdan reaktionen på någonting sådant skulle se ut?

Jag är ganska säker på att den inte skulle se ut som diskussionen kring Sveriges coronaläge och strategi just nu i jämförelse med andra länder. Den påminner mer om diskussionen om landslagstränarnas strategi i samband med ett hockey-VM. I Sverige tycks diskussionen inte ens existera alls. Snarare verkar folk stoltsera över hur livet går vidare nästan som normalt.

ÅTTA STYCKEN FULLSATTA A-330!

Jag önskar ju nästan att det här vore någon sorts chocktillstånd. För alternativet är att vi är just så emotionellt avtrubbade som vi verkar just nu. Vad det i så fall är som har trubbat av oss så till den milda grad, har jag ingen aning om. Min första impuls var ”Facebook!” Med jämna mellanrum får jag en nästan oemotståndlig lust att avsluta mitt Facebook-konto och inte titta tillbaka. Den lusten, den impulsen, har varit starkare än på länge på sistone.

Men det är nog någonting större och allvarligare än så, någonting i oss människor.

Hur som helst: det här är fanimej inte friskt!

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.

Min debut som dramatiker: Morfars Mauser, eller det bor en liten skolskjutare i oss allihopa

➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️

”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.

Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.

Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då. 

De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.

Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.

Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.

Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.

Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.

För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.

Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.

Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.

Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.

Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.

Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.

Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!

Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.

Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.

Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.

Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.

Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.

Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.

Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.

Eller vet de?

Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

Varför skärskådar media bara Atlantseglingarnas CO2-utsläpp när Greta Thunberg finns ombord?

De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.

Låt oss granska granskandet en aning.

Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.

Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.

Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.

Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?

I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.

Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.

Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.