Nationalister världen över, förenen eder?

I skrivande stund sitter världen och håller andan i väntan på det franska valresultatet. Kommer Vladimir Putin att lyckas med att plantera ännu en populist-nationalist-dårkucku i ännu ett presidentpalats?

(EDIT kl. 21:20: nej, det kommer han inte!)

I Putins fall fattar jag i och för sig logiken. Klassiskt söndra och härska, inget desto konstigare, ett uråldrigt knep. Varför ödsla tid och energi på att slå sönder fiendens hus när man kan bringa fienden till att göra det själv?

Putin är ju gammal judoka dessutom, och i judo handlar det just om det här: ingen idé med att slösa energi på att knuffa omkull motståndaren när man med några smarta finter kan få motståndaren ur balans så att han självmant drattar omkull.

Men det som jag inte förstår är alla de små nationalistnissarna på gräsrotsnivån. De är alltid väldigt glada när en nationalistledare vinner ett val i något annat land. De hejar öppet på varandras små führers.

Jag menar, hallå? Var är logiken i det? Borde de inte heja på grannlandets mest undfallande grönvänstertomtekandidat? Någon som mest sannolikt kommer att förespråka att man skär i försvarsbudgeten och satsar på biodynamiska krikon i stället.

Nationalisterna i land A tänker på något vis att nationalisterna i land B är deras meningsfränder. Någon som de kan göra gemensam sak med sedan när hela Europa från Bosporen till Bergen styrs av mini-Mussolinis.

Men det blir det ju naturligtvis ingenting av. Det är ju fullständigt uppenbart att det första nationalistledarna kommer att göra när de har orienterat sig i sina respektive presidentpalats, är att råka i luven med sina grannländer och förr eller senare förklara varandra krig.

Nationalismen är ingen gränsöverskridande ideologi, för helsike: nationalistnissen i land A vurmar inte för land B:s kultur, språk och fotbollslag. Hen vurmar naturligtvis för sitt eget, land A:s dito. Och vice versa. Otroligt att man ens ska behöva påpeka det här, men det tycks på riktigt finnas gott om folk som inte fattar det här.

Sannfinländarna till exempel, de kan inte ens tåla finlandssvenskarna på hemmaplan, men genom någon sorts logisk vurpa är de bästa bröder med Sverigedemokraterna, som åtminstone enligt egen utsaga är det svenskaste som finns. I don’t get it.

Ge SD absolut majoritet i Stockholm och Sannf total kontroll i H:fors och räkna sekunderna tills våra två länder ryker i luven på varandra.

Just nu finns det säkert massor med små läderknoppar i Tyskland och England som sitter och håller tummarna för Le Pen i det franska valet. Det är ju tammetusan som om folk i samma länder hade suttit och hurrat för Napoleon då det begav sig.

Och alla klappade de ju i sina små ludna händer då Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, trots att han minsann aldrig har gjort nån hemlighet av precis hur mycket han föraktar utländskt slödder av exakt deras sort. Vilken del av ”America First” är det som de inte begriper?

Och det där med ”Make America Great Again”. De små Trump-fanboysen världen över har tydligen inte tänkt så långt att de skulle ha ställt frågan ”great? På vems bekostnad då?”

På samma sätt så kunde ju som sagt nationalister i Frankrikes grannländer reflektera kring det här med hur smart det är i långa loppet att ha en fradgatuggande nationalist vid rodret i Paris.

Hoppas innerligt att de inte får tillfället att ta reda på det i praktiken.

 

Down Under 10: Melbourne Zoo och det dåliga samvetet

När jag var liten hörde besök på Högholmens zoo till sommarens höjdpunkter. Gammelfaster Vivi bodde på Brändö och tillsammans med henne brukade vi gå och se på isbjörnarna (som fanns där på den tiden) och de övriga djuren.

Jag minns att jag brukade tycka lite synd om djuren som ju på sätt och vis var satta i fängelse för att vi ska kunna ha roligt åt dem. Och så här var det i långa tider. Men saker har förändrats, och hur galet det än är så är det djuren på zoo som har tur i dag. Krasst sett.

Det är lätt att tycka synd om elefanten här. Se nu på hens sorgsna blick. ”Vi ser er. Vi minns.”

Men faktum är att de här djuren kommer ingen att skjuta på för deras betars skull. De är dessutom sin arts garanti (eller någonting ditåt) för överlevnaden.

Australien 2017-176.jpg

Här på Melbourne Zoo finns det till exempel en indonesisk krokodilart som det finns cirka 200 exemplar kvar av i det vilda. Snart är också den indonesiska krokodilen borta från naturen, men den och många andra arter har ändå en liten chans till en comeback tack vare den levande genbank och det skydd mot den totala utrotningen som djurparkerna erbjuder.

Men det är klart, man kan ju inte låta bli att tycka lite synd om dem trots allt. Och lite skyldig för att man använder dem som söndagsnöje för barnen.

Australien 2017-170

Men det har gått dithän att barnen, om de överhuvudtaget ska få se en stor del av de här djuren, måste skynda sig. Bara under min livstid har bortåt hälften av alla landlevande ryggradsdjur försvunnit. Hisnande.

Australien 2017-177

Är det bara min fantasi, eller ser de alla lite ledsna ut? Jo, det är det, de bryr ju sig inte, på individnivå. Eller på någon nivå. Det gör ju det ytterligare lite ledsammare. De skattar åt förgängelsen och de förstår det inte ens.

Eller kanske med undantag av elefanterna. Det är totalt ovetenskapligt av mig att säga det, men jag kan inte släppa tanken på att de fattar vad som är på gång.

Australien 2017-171

Australien 2017-169

Den här kompisen kände barnen genast igen. ”Kung Julien!”

Australien 2017-174.jpg

Australien 2017-175

Det var det för i dag, lite djurfunderingar och -bilder. I morgon rattar vi vår röda raggar-Holden vidare västerut på Great Ocean Road.

Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

  1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
  2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
  3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
  4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
  5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
  6. Hans tänder var aningen för vita.
  7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
  8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
  9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
  10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

”You’ll need to wear a wire for this one, Crockett!”

Skulle jag vandra in på en av de sjaskiga hamnkrogarna i Miami cirka ’86 med den här utstyrseln så skulle jag bli nedmejad av Medellinkartellens lejda puffror på tre sekunder blankt.

Först för min klädstil som var spurgu redan då, sedan för att jag tycks vara bestyckad till tänderna med dold avlyssningsteknologi.

Men det är ju bara en bärbar EKG-maskin, en Holterapparat som jag ska ha påklistrad fram till imorgon.

Inte för att jag ens skulle behöva ha den, faktiskt. Fem minuter efter att jag hade ägnat två timmar av min förmiddag åt att ta mig till Mejlans sjukhus och tillbaka, ringer telefonen. Det är från HNS.

”Läkaren har tagit en titt på resultaten från din PET-scan från förra veckan och där syns [inga tecken på det där de misstänkte, which is nice], så vi kan avboka ansträngnings-EKG:n som var inprickad för i morgon, och Holter-undersökningen som -”

Som jag nyss kom tillbaka från. Tack för att ni inte berättade det här i går. Eller för tre timmar sedan. Hade sparat mig två turer till Mejlans. I morgon ska jag dit igen för att returnera Holtern.

Men inget så dåligt planerat och vänstra-handen-vet-inte-vad-den-högra-gör att det inte för någonting gott med sig. Om man får kicks av sådant, vilket jag inte gör. För ungefär den jättemångte gången på ett år fick jag brösthåret rakat av en vilt främmande kvinna i sjuksköterskeuniform. Utan rakkräm.

Jag har så småningom glömt bort hur det är att ha hår på bröstet. Eller åtminstone ett sammanhängande hårtäcke; det ser ut som om min bröstbehåring hade fått psoriasis.

Jag har liksom vant mig vid min bröstbehåring, jag har haft den sedan jag var femton eller så. Jag känner mig naken och fånig utan den.

Men okej, ska man tejpa dit all världens avlyssningsprylar så har jag väl inget val. Eller jo, jag kunde ju spela tuff och säga ”äh, tejpa dit den utan att raka” och sedan sitta där nästa dag och låtsas som det regnar medan de brutalt river av femtio centimeter jesustejp från min bringa med behåringen fortfarande fastklistrad på tejpen.

”Jag skulle hur som helst beställa en brasiliansk vaxning, på det här sättet sparade jag de pengarna.” Sedan skulle jag skrapa en tändsticka mot ögongloben och tända min cigarrstump.

Nå men hur som helst så fick jag goda nyheter också i dag. Jag har inte sarkoidos i hjärtat, vilket de misstänkte. Och det är ju alltid någonting. Den finns däremot fortfarande i lungornas lymfkörtlar, men det kan man leva med även om man helst skulle låta bli. Och jag är inte inne i en akut fas just nu.

Däremot har jag en elak hosta just nu, och det enda sättet att överhuvudtaget få sömn på är att sova på magen. Sover jag liggande på sidorna eller på ryggen så hostar jag så att de börjar ringa från seismologiska stationen i Nanjing och säga att ”lägg av med det där!”

Men sova på magen kan bli en utmaning för där sitter hela det jäkla Holtereländet. Som jag inte egentligen hade behövt. ”Men låt den nu vara där till i morgon när den en gång är där, bara för säkerhets skull.”

Yeah, whatever. Jag och Tubbs drar nu iväg ned till kaj 19 i min Ferrari Daytona Spider, måste hinna dit innan don Carlito och grabbarna anländer från Havanna i sin muskelbåt lastad med Colombian marching powder worth upwards of twenty mil.