Irma, kategori fem-elefanten i vardagsrummet

Av alla saker som man kan förneka är en kategori fem-orkan bland de svårare att ignorera.

Dårhögerns motorkäft Rush Limbaugh fick erfara det här helt nyligen. Den fradgatuggande radiopopulisten spräckte nästan en åder i pannan tidigare när han gick på om hur orkanen Irma är fake news, en liberal vänsterkonspiration och alarmistpropaganda.

Nå, snabbspola bandet framåt ett par dagar och samma Limbaugh meddelar sina lyssnare att han dessvärre inte kan sända fredagens program som planerat, för han måste utrymma studion i Palm Beach, Florida för att – ja, ni gissar kanske varför.

Vid det här laget har Limbaugh antagligen hunnit förneka att han förnekade Irma. Det är det som är så praktiskt med den trumpska skolan av populism. Man kan förneka vad som helst. Precis vad som helst. Också det som man själv sade inför tiotals mikrofoner och kameror. Eller en stor, fet kategori fem-elefant i vardagsrummet.

Och folk går på det. ”A man hears what he wants to hear and disregards the rest”, som Paul Simon sjöng.

Det är klart, väldigt många ville säkert också tro på att orkanen Irma bara var grönvänsterns sätt att skrämma upp dem för att kunna ta deras pengar.

Det är ett tröstande och lockande budskap, en sirensång som är en del av strategin som tetomtarna från den republikanska knashögern har trugat på folk i åratal. Det är förståeligt att folk faller för det.

”Sov lugnt ni bara, någon global uppvärmning existerar inte och existerar den så är den snarare bra för oss än farlig.”

Men ju mer vrickat klimatet blir, ju fler brutala värmeböljor, extrem torka och monsterstormar som avlöser varandra, desto svårare blir den kognitiva dissonansen för folk som jämför bilden av verkligheten som de har i huvudet med den riktiga verkligheten där ute.

Problemet är att populisterna underskattade hastigheten med vilken klimatet blir galet. De förlitade sig antagligen på någon tidig syntesrapport från IPCC som drog slutsatsen att problemen inte skulle börja hopa sig på allvar förrän slutet av det innevarande seklet eller så.

Det fanns gott om tid att leva ”in denial”, liksom.

Men hur det nu skulle visa sig så fanns det inte det.

Det var som självaste 真的很爛!!!

I Kina har man fattat det här för länge sedan. Det är inte ett sammanträffande att kineserna bygger ut solkraft och annan förnybar energi för brinnande livet. Eller att de på allvar planerar att förbjuda bilar med förbränningsmotorer.

Föreställ er att man skulle överväga någonting liknande i V-åttans förlovade land, ‘Murica. Det skulle vara ett fullständigt politiskt självmord för den som ens tänkte den saken högt (kanske med undantag för Kalifornien).

Inte så i Kina. Där har regimen inget behov av att ta till populistiska pajaskonster jämnt och ständigt för att bli återvalda med fyra års mellanrum. De kan fatta de beslut som krävs också om det så innebär att stryka folket mothårs. Till en viss gräns, åtminstone.

Missförstå mig inte: den kinesiska enpartiregimen är auktoritär, lögnaktig och korrupt, den förtrycker sitt folk på otaliga vis och jag förespråkar faktiskt inte dess metoder.

Men en sak är den definitivt inte: helt bakom flötet. Även om de styrande i Peking inte nödvändigtvis har sitt folks bästa i tankarna så inser de att man måste göra någonting åt klimatuppvärmningen. För i längden kommer den att hota Pekings intressen.

Pekings pampar har nämligen inga planer på att avstå från makten inom en överskådlig framtid. Inte som Trump, som också i bästa (eller kanske snarare värsta) fall bara har ett ensiffrigt antal år kvar vid makten.

De kinesiska styrande planerar för det långa loppet. Ironiskt nog lite på samma sätt som onde kejsar Palpatine gör det, men i alla fall, for the long run.

De kinesiska makthavarna har gått till sina främsta forskare och frågat att ”är det här på riktigt” och forskarna har bekräftat att ”jo, i allra högsta grad”. ”Jaså, nå men det var som självaste ”真的很爛!!!” 

Det är inte trädkrameri eller världsomfamnande hippieflummeri från den kinesiska regimens sida, det är i allra högsta grad självbevarelsedrift. De vill fortsätta att hållas vid makten också i framtiden, och för det behövs det a) en framtid och b) ett folk att regera över. Kineserna är, om inte annat, pragmatiker.

”Må dina barn leva i en intressant tidsålder”, så lyder en gammal kinesisk förbannelse.

AH HAA! FAKE NEWS! I verkligheten sägs citatet härröra från den brittiske 1800-talspolitikern Joseph Chamberlain. Den verkliga kinesiska ”förbannelsen” lyder ”太平” eller ungefär: ”bättre att vara en hund under en fridull tidsålder än en människa under en krigisk sådan.”

Fast Donald Trump skulle ju säkert hävda att det var han som sade det.

Annonser

Dags att boka säte i ishallen inkommande säsong?

Tydligen blev det världens bajsstorm och someraivo när TPS tog ställning för Pride och HBT-rättigheter. Äijägardet hotar med att bojkotta TPS matcher.

Jaha, och det ska låtsas vara ett hot då, eller? Att de homofobiska testosteron-neandertaltomtarna stannar hemma? För allt i världen, gör det! Vad väntar ni på! Inte en dag för tidigt!

Kanske fler hyggliga icke-propellerhattar börjar gå till ishallen sedan. Deras biljettpengar väger sannolikt upp bortfallet från HBT-hatarna med råge.

Jag har personligen varit på en enda ishockeymatch i mitt liv (och det här är mitt första blogginlägg på temat ishockey). HIFK mot TPS. Hifki vann den gången, naturligtvis. Frun var inte glad, hon är från Åbo (men annars helt okej).

Det var för övrigt nämnda hustru som påpekade apropå de här hatnissarnas argument om att politik och ishockey inte passar ihop, att vaddå, större delen av alla hockeylagen är ju grundade av den ena eller andra arbetarföreningen eller något annat politiskt färgat schack.

Klart att lätkä och politik går ihop! Dessutom, att tiga om saken är också ett politiskt ställningstagande.

Men hur som helst, nu får jag kanske lov att överväga fler besök till hockeyhallen. Om HBT-hatarna håller sitt löfte.

Ännu bättre vore det ju förstås om de tänkte om och slutade hata: Det är fortfarande inte bort från någon att HBT-folket behandlas som människor. Men jag har lärt mig att inte hålla andan i väntan på sådant.

Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Kortison, en pakt med djävulen

Min andra sommar med en hästkur av kortison (Predisolon) närmar sig sitt slut. Flera gånger under sommarens lopp har tanken slagit mig att jag kanske också gör det. Jag har tänkt på döden mer än kanske någonsin förr under de gångna två månaderna.

Det är en ny erfarenhet för mig, den här kemiska obalansen. Jag önskar att någon hade varnat mig för den. Eller jo, folk talade ju. Men läkaren kunde gott ens ha guidat mig genom de vanligaste biverkningarna. Eller räknar de med att folk googlar sånt här numera?

Jag har få heliga regler i mitt liv, men en av dem lyder: googla aldrig sjukdomar, och helst inte mediciner heller. Det gör dig bara sjukare och paranoid på köpet. Så jag gjorde inte det den här gången heller. Och läkaren nämnde inte biverkningarna med ett ord.

Jag har aldrig prövat på någon sorts narkotika i mitt liv. Inte ens marijuana. Mina rock’n’roll-memoarer skulle bli korta och tråkiga. Jag har inget heroinhelvete eller amfetaminträsk att beskriva.

Det tyngsta som jag har missbrukat i mitt liv är typ Coca-cola, som jag sammanlagt har druckit en mindre oljetanker av, men allt det här drack jag långt efter tiden då Coca-cola de facto levde upp till sitt namn.

Nå, nu har jag käkat Prednisolon för andra gången inom ett år, för min sarkoidos, och nu börjar jag ha lite stuff för mina memoarer. Fortfarande inte någonting som skulle platsa i Ozzy Osbournes självbiografi, men en bra början.

Låt oss se vad Wikipedia säger om Prednisolon.

”Prednisolon är ett kortisonpreparat som används vid bland annat allergiska och reumatiska besvär. Prednisolon används vid olika typer av sjukdomar för att dämpa inflammation och påverka immunförsvaret.[1]”

I mitt fall gjorde Prednisolonet alltså det att det sade på skarpen åt mitt immunförsvar att sitta ned och hålla käften när immunförsvaret hade flippat ut och gett mig en seg, hög feber, domedagshosta och en lust att sova 18 timmar i dygnet. Bland annat.

Mission accomplished. Inte att undra på att folk som beskriver sina erfarenheter av Prednisolon och motsvarande kortisonmediciner talar om ”en pakt med djävulen”.

För precis som Robert Johnson vid vägkorsningen får du nog det som utlovas. Nej, du blir inte en gitarrspelare i världsklass, men på en vecka är sarkoidosens akuta symptom borta. Som av ett trollslag. Medicinen räddar bokstavligen ditt liv.

Nästan för bra för att vara sant, eller hur? Som de därpå följande veckorna visar så är det exakt vad det är. För det är nu som kortisondjävulen kräver sin betalning.

Låt se, vad mera skriver Wikipedia?

”Prednisolon är ett syntetiskt ämne som efterliknar kroppens egna kortisol eller kortikosteroider. Dessa naturliga ämnen utsöndras i kroppen som svar på stress (vilket även ett annat ämne som heter adrenalin gör). Prednisolon är dopingklassat och får ej användas av idrottsaktiva.”

Med andra ord, det som jag har gått igenom de gångna månaderna är någon sorts ‘roid rage, som den värsta avdankade kroppsbyggaren eller tyngdlyftaren som på kemisk väg försöker tänja ut sin tävlingskarriär.

steroid-3.jpg

Tur för mig, eller kanske för omvärlden, att jag en stor del av den här tiden, åtminstone den tid då biverkningarna var som värst, har suttit på en holme i skärgården, utan tillgång till bil och allmänna vägar.

Så här beskrivs det hela ur en persons synvinkel, vars erfarenheter jag tog del av då jag googlade, han kallar sig Joe.

Joe’s experience taking prednisone illustrates some of the prednisone side effects that other people may encounter. That week or two, he couldn’t sleep, became incredibly irritable and hard to live with, and felt as if he had turned into someone else he didn’t know or like.

Precis så där har jag beskrivit det hela för min fru under ett av mina försök att sätta henne på kartan. Att jag har förvandlats till någon som jag inte känner igen, och som jag definitivt inte tycker om.

Som man kan jag ju inte hävda att jag skulle ha någon förstahandserfarenhet av PMS, men jag kan tänka mig att det här kunde liknas vid en riktigt svår PMS. Som bara fortsätter och fortsätter. Hela månaden är ”den tiden av månaden”.

Alla som jag har snäst och gormat åt sedan mitten av juni ungefär: jag är ledsen.

Allra värst är det att jag har varit en riktig skitstövel mot mina barn också. Och frun såklart.

Jag har alltid varit en ganska temperamentsfull typ så jag skriker säkert lite för ofta åt barnen annars också då de inte beter sig som folk. Men det här har varit någonting helt i en klass för sig.

Och det värsta är att jag inte riktigt kan förklara det för dem. Inte på något meningsfullt sätt. Bara be om ursäkt och hoppas att de hälsar på hos mig på anstalten sedan i sinom tid, trots allt.

images.jpg

Det näst värsta är ångesten. Den nattsvarta, hopplösa, blytunga ångesten. Jag har haft svåra perioder i mitt liv, speciellt som yngre, men jag kan inte hävda att jag någonsin skulle ha gått i självmordstankar. Inte på allvar.

Den här sommaren har jag rört mig farligt nära det där mörka träsket där man börjar fundera kring hur det nu var som man slår en hängningsknop eller vilkendera som är kvickare och smärtfriare, hundratjugo km/h mot en bropelare eller en simtur med enkel biljett.

Allt det här är för mig en vit fläck på kartan, en helt ny och skrämmande upplevelse för mig. Lyckligtvis har det lättat nu när jag har fått minska på min dosering. Solen börjar lysa igen, känns det som.

Typiskt är att jag för andra sommaren i rad har använt hela min semester till att brottas med mina kemiska demoner.

Besynnerligt, förresten, att den här kortisonkuren har känts till och med jobbigare än den första. Den som jag inledde våren 2016. Då började jag med en dos på 80 mg, mot 40 mg som var utgångsdosen det här varvet.

Jo, jag hade mina perioder av ångest också i fjol och jo, jag var en jobbig typ då också, men det kan hända att hjärtflimret som jag fick då – ännu en biverkning av kortisonet, thank you very much – sög den mesta musten ur mig. Jag var för svag för att vara ett maximalt asshole med självmordstankar.

Nu har jag lyckats undvika flimmer och jag har tagit mitt magnesiumtillskott (dubbelt den rekommenderade dosen) eftersom kortison råddar svårt med kroppens magnesiumbalans vilket kan leda till en mängd olika sorters fanskap. Inklusive hjärtbesvär.

images-1.jpg

Jag har helt enkelt varit mer energisk den här sommaren. Men det har inte varit den där sortens energi som fick Maria från Sound of Music att skutta nedför alpsluttningarna sjungandes ”Do re mi”. Om vi säger så.

Det här har varit mer av dark side of the force-sortens energi.

Aj jo, låt oss ännu ta ett par rader från Wikipedias sida om Prednisolon.

”På grund av risk för allvarliga biverkningar bör man inte använda kortison utan läkarstöd. Tillfällig användning av receptfria preparat för utvärtes bruk dock undantaget.”

Läkarstöd. Hah! Som sagt, det hade varit helt schysst av läkaren att snacka om hela den här ”pakten med djävulen”-biten. Eller tänkte han att jag inte vågar ta medicinen alls om han fyller mitt huvud med skräckhistorier om den?

Eller är biverkningar helt enkelt som användarvillkoren som man ska kryssa för, att man har läst och godkänner dem, när man uppdaterar mjukvaran i sin smarttelefon? INGEN, inte en levande själ på jorden har ju läst de där paragraferna.

Inte ens läkarna.

Och, let’s face it, bipacksedlarna som kommer med medicinförpackningarna är ju lite samma kategori.

Men hej, lite läkarstöd hade varit helt morjens. Det har känts jobbigt att behöva upptäcka allt det här på egen hand.

Men man lär ju så länge man lever. Kanske jag klarar mig bättre nästa gång, om det blir en sådan. Min farmor, som jag sannolikt har ärvt sarkoidosen av, hade sjukdomens akuta fas en enda gång i sitt liv. Vi ska hoppas att jag har haft min beskärda andel nu.

Men jag vägrar fortfarande att googla sjukdomar. Får väl ändå lov att göra ett undantag beträffande mediciner i fortsättningen.

Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst har det förflutit exakt tio år sedan jag anslöt mig till Facebook. Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media.

Jag stretade länge emot beträffande både Twitter och Instagram. Whatsapp och Snapchat vägrar jag fortfarande att röra.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. För jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag måste vara där om jag ska kunna sköta mitt jobb.

Självklart har Fejan sina goda sidor också, man får ta del av vänners liv i form av bilder och statusuppdateringar, vänner som man kanske annars hade förlorat kontakten med när de flyttade till Hotahejti.

Man får dela med sig av sina egna ”Kodak moments”. Man får avreagera sig när Trump eller någon av våra inhemska populistgökar har pruttat med hjärnan.

Apropå just det sistnämnda har jag fått idka riktigt hård självdisciplin. Det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där nån idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nesten trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.

Om snigelposten och varför jag har svårt att bry mig om den kommer eller inte

Jag känner uppriktigt för dem som saknar sin tidning eller annan post, men som inte får den av en eller annan orsak, eller får den men kraftigt försenad. Sådant suger.

Men hur jag än försöker bry mig för min egen del så lyckas det inte.

Skulle postgången med ens upphöra fullständigt på grund av, tja, sannolikt någonting att göra med regeringen, så skulle jag ärligt talat antagligen inte lägga märke till det här om det inte vore för ramaskriet på Facebook.

Så här är det, ser ni, om man frågar mig: det kommer aldrig någonting som jag på riktigt vill ha med snigelposten. Väldigt sällan hur som helst.

Jag prenumererar inte på en enda papperstidning av någon sort. Har inte gjort det på nästan tio år nu. Jag är fullständigt digital numera vad mina läsvanor beträffar. Läser allting från rutan på min ipad, laptop eller telefon.

Och det kräver ju ingen postiljon, liksom.

Inte ens här ute på holmen, där man i mobiltelefonernas barndom fick klättra upp på den stora stenen mitt på holmen och sträcka upp Nokia 2010:an så högt det gick för att få napp på Radiolinjas svaga signal.

Snigelposten kommer numera bara med saker som jag nog pliktskyldigt tar emot och åtgärdar, främst räkningar, men handen på hjärtat, vem skulle sakna dem om de slutade droppa in? Det finns ju dessutom e-räkningar numera.

Det senaste året har snigelposten där hemma i allt större utsträckning bestått av brev från HNS. Allsköns läkarutlåtanden, epikriser, provresultat från laboratoriet, och så klart poliklinikavgifterna.

Snigelposten har för mig allt mer och blivit synonym med min sjukdom. Som jag ju inte behöver desto fler påminnelser om.

Jag vet hur som helst allt det där som de berättar i sina brev, speciellt som jag när som helst kan gå in på Omakanta.fi och läsa samma sak minst tre dagar innan kuvertet med samma information trillar ned i postlådan.

Jag önskar på riktigt att det skulle finnas någon genuin orsak för mig att stå upp och säga ”rör inte min dagliga postutdelning!” Men jag kommer för min egen del inte på ett enda tungt vägande skäl.

För andras del, jo, jag känner gott om folk som på riktigt skulle bli olyckliga och deras livskvalitet försämras avsevärt om de inte fick sin dagstidning med morgonkaffet eller sin Hus & hem eller sin Tekniikan Maailma i postlådan.

Eller det där vykortet från Stina och Anders, som mottagaren i och för sig vid det laget då kortet slutligen anländer har hunnit träffa ansikte mot ansikte fem eller sex gånger.

På riktigt, jag förstår vad det kan betyda att få posten utdelad på utsatt tid, regelbundet, fem dagar i veckan. Ni som känner på det här viset har mina fulla sympatier, och för er del så hoppas jag att postgången får fortgå utan avbrott. Eller förbättras där som den har tillåtits förfalla. Jag bidrar gärna med min del av skattemedlen för det.

Det är ju en gammal och hedervärd tradition, trots allt, med rötterna djupt nere i sextonhundratalet, 1638 närmare bestämt, då generalguvernör Per Brahe utfärdade en order om att grunda det som senare blev till Finlands postväsende. Det här var bara två år efter att drottning Kristina hade beordrat detsamma för hela det svenska rikets del.

Och talar vi om mänskligheten i stort så är ju det här med budbärare, stafetter och pergament som har skickats kors och tvärs över världens imperier, så nära själva vår civilisations ryggrad som man kan komma.

Vi snackar långt innan vår tideräknings begynnelse här. Den första postservicen etablerades, lite beroende på vem man vill tro, antingen 500-ish f. Kr. i Persien eller tusen år innan i Assyrien. I Rom var det kejsar Augustus som satte igång det hela.

Cursus publicus hette posten i kejsar Augustus Rom. En beskrivning som inte känns helt fel för vår tids Finland heller då man tar del av publikens svordomar på Facebook när postleveranserna strular.

Nå hur som helst, vi talar om en institution som är äldre än kristendomen, som befinner sig i hjärtat av vår kultur och civilisation. Eller kanske snarare utgör dess nervsystem.

Jag förstår allt det här, precis som jag förstår postens betydelse för många av mina släktingar och vänner. Som sagt. Och jag önskar att jag kunde känna ens en bråkdel av den magi som jag förknippade med posten som yngre.

Speciellt här ute på holmen. Närmaste postlåda befann sig på den tiden (sjuttio- och åttiotalet) på andra sidan grannholmen, vilket innebar att man fick ro över fjärden, gå genom skogen, över kullar, ängar och åkrar, bli myggbiten och törstig, för att komma åt Husisen, Västisen och de eventuella hett efterlängtade kuverten från nån brevkompis som väntade där i Dahlströms postlåda längst ute på det grånade båtskjulets brygga.

Men posthämtningen var i varje fall ett spännande äventyr som man väntade på. Det var dagens höjdpunkt. Också innan jag själv lärde mig läsa.

Riktigt fint och spännande blev det ju sedan då jag växte så pass mycket att jag fick lov att ensam köra morfars gamla träbåt, med den vrålande, luftkylda lilla fyra hästars Archimedes Penta-snurran längst bak.

Då slapp jag gå genom Ramsholmens skogar och kunde hämta posten sjövägen. Ofta levererade jag tidningen åt grannarna när jag en gång var i farten. Jag blev till en blygsam förlängning av det stora, mäktiga postmaskineriet.

En mognadsritual och en lektion i ansvarstagande allt i ett.

Och ett av mina allra mest bestående minnen här från holmen, från hela mitt liv faktiskt, är det av min morfar som sitter i sin slitna beigefärgade fåtölj i hörnet av den gamla stugan och läser dagstidningen.

Här sitter han ute i trädgården.

DSC_0671

Tidningen var hans dagliga ritual, en helig förrättning som inga makter i världen kunde blanda sig i. Kom det inte en färsk tidning av någon orsak, poststrejk eller nånting liknande, så läste han gårdagens tidning på nytt.

Morfar var en gammal kedjerökare sedan ungdomen, men slutade med tobaken något tag på sextiotalet, utan nikotintuggummin, plåster, e-cigaretter eller nånting av det där joxet som krävs numera, han körde cold turkey bara helt enkelt och såg sig inte om desto mer. Levde till över nittio dessutom, trots att han rökte som en skorsten nästan halva livet.

Men hade han av någon orsak tvingats avstå från den dagliga tidningsläsarritualen, ja se då skulle det snart ha vuxit ut horn i pannan på den annars så filbyttelugna och filosofiskt lagda morfar Erik.

Jag hörde aldrig någonsin morfar spela ut krigskortet, ni vet, ”det var inte det här som jag gav mina bästa år och riskerade livet för”, men jag tror att om postgången hade börjat strula på grund av något beslut som nån fattade nånstans, då hade krigskortet smällts i bordet fort som attan.

Och med all rätt. Vad annat kan man säga.

Men det förändrar inte det faktum att jag personligen antagligen skulle kunna gå veckotals och inte ens märka att posten slutade komma, om det inte vore för stormen av ilska som omedelbart skulle bryta ut på sociala media.

Jag önskar att jag hade annat än nostalgiska minnen att komma med när det gäller posten. Men jag har inte det. Och mina barn kommer att ha det i ännu mindre grad än jag.

Tills vidare har vi en postlåda här på Kolholm. Vi fick den i något skede, om jag inte minns fel så just för att morfar var krigsveteran. Mormor också för den delen, hon var ju lotta. Staten tyckte att då är det väl det minsta vi kan göra att se till att de får posten utdelad till egen brygga. På den tiden som staten ännu brydde sig om folk.

Men mormor och morfar är borta sedan länge och posten, som bara magiskt har fortsatt dyka upp i den bruna lådan som ni ser på fotot högst uppe, den är säkert också snart borta. Det är en lokal kille som kör ut den numera, med egen båt, sannolikt av pur god vilja och en envis strävan att hålla en uråldrig tradition vid liv, men det har talats om att han snart ska lägga av.

Och när det sker så kommer jag säkert att gråta en liten symbolisk tår till morfars minne, och jag vet att de övriga här på holmen, inklusive min mor och min fru, kommer att lida i alla sju sorters abstinenshelveten, men personligen – tjaa hmm.

Som sagt, nostalgi – check. Praktisk betydelse – not so much.

Det kommer säkert en postapokalyptisk tid, en Mad Max-era då de handburna meddelandena och nyheterna upplever sin renässans. Jag tvivlar inte för en sekund på att vi inte har hört det sista av postiljonen (han ringer ju alltid två gånger som vi vet).

Lika lite som jag tvivlar på att, ja, ni vet –

”You had your time, you had your power / you’ve yet to have your finest hour / Radio

Radio…”