Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

  1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
  2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
  3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
  4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
  5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
  6. Hans tänder var aningen för vita.
  7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
  8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
  9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
  10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

”You’ll need to wear a wire for this one, Crockett!”

Skulle jag vandra in på en av de sjaskiga hamnkrogarna i Miami cirka ’86 med den här utstyrseln så skulle jag bli nedmejad av Medellinkartellens lejda puffror på tre sekunder blankt.

Först för min klädstil som var spurgu redan då, sedan för att jag tycks vara bestyckad till tänderna med dold avlyssningsteknologi.

Men det är ju bara en bärbar EKG-maskin, en Holterapparat som jag ska ha påklistrad fram till imorgon.

Inte för att jag ens skulle behöva ha den, faktiskt. Fem minuter efter att jag hade ägnat två timmar av min förmiddag åt att ta mig till Mejlans sjukhus och tillbaka, ringer telefonen. Det är från HNS.

”Läkaren har tagit en titt på resultaten från din PET-scan från förra veckan och där syns [inga tecken på det där de misstänkte, which is nice], så vi kan avboka ansträngnings-EKG:n som var inprickad för i morgon, och Holter-undersökningen som -”

Som jag nyss kom tillbaka från. Tack för att ni inte berättade det här i går. Eller för tre timmar sedan. Hade sparat mig två turer till Mejlans. I morgon ska jag dit igen för att returnera Holtern.

Men inget så dåligt planerat och vänstra-handen-vet-inte-vad-den-högra-gör att det inte för någonting gott med sig. Om man får kicks av sådant, vilket jag inte gör. För ungefär den jättemångte gången på ett år fick jag brösthåret rakat av en vilt främmande kvinna i sjuksköterskeuniform. Utan rakkräm.

Jag har så småningom glömt bort hur det är att ha hår på bröstet. Eller åtminstone ett sammanhängande hårtäcke; det ser ut som om min bröstbehåring hade fått psoriasis.

Jag har liksom vant mig vid min bröstbehåring, jag har haft den sedan jag var femton eller så. Jag känner mig naken och fånig utan den.

Men okej, ska man tejpa dit all världens avlyssningsprylar så har jag väl inget val. Eller jo, jag kunde ju spela tuff och säga ”äh, tejpa dit den utan att raka” och sedan sitta där nästa dag och låtsas som det regnar medan de brutalt river av femtio centimeter jesustejp från min bringa med behåringen fortfarande fastklistrad på tejpen.

”Jag skulle hur som helst beställa en brasiliansk vaxning, på det här sättet sparade jag de pengarna.” Sedan skulle jag skrapa en tändsticka mot ögongloben och tända min cigarrstump.

Nå men hur som helst så fick jag goda nyheter också i dag. Jag har inte sarkoidos i hjärtat, vilket de misstänkte. Och det är ju alltid någonting. Den finns däremot fortfarande i lungornas lymfkörtlar, men det kan man leva med även om man helst skulle låta bli. Och jag är inte inne i en akut fas just nu.

Däremot har jag en elak hosta just nu, och det enda sättet att överhuvudtaget få sömn på är att sova på magen. Sover jag liggande på sidorna eller på ryggen så hostar jag så att de börjar ringa från seismologiska stationen i Nanjing och säga att ”lägg av med det där!”

Men sova på magen kan bli en utmaning för där sitter hela det jäkla Holtereländet. Som jag inte egentligen hade behövt. ”Men låt den nu vara där till i morgon när den en gång är där, bara för säkerhets skull.”

Yeah, whatever. Jag och Tubbs drar nu iväg ned till kaj 19 i min Ferrari Daytona Spider, måste hinna dit innan don Carlito och grabbarna anländer från Havanna i sin muskelbåt lastad med Colombian marching powder worth upwards of twenty mil.

America! I think we should see other people!

Bojkotter är lite fåniga, har jag alltid ansett. De har sällan önskad effekt och oftast är det oskyldiga människor som drabbas av dem, folk som inte har någonting att göra med orsaken till bojkotten.

Så därför tänker jag inte utlysa någon storslagen och teatralisk bojkott av USA och amerikanska produkter. Ni anar redan att det kommer ett “men” här, eller hur? Jo, det gör det. Jag kommer till det strax.

USA:s nuvarande regim och dess politik får mig att må fysiskt illa. Den får mig, som många andra, att bli kallsvettig av oro för framtiden. Vilken sorts värld väntar i andra ändan av den här mörka, kalla tunneln som vi har kört in i?

Den så kallade Domedagsklockan är nu närmare midnatt än den var under de farliga åren i slutet av kalla kriget, under mina tonår. När det var Breznjev mot Reagan. De två herrarna brottades till och med i videon till den där låten av Frankie Goes to Hollywood.

When two tribes go to war
One is all that you can score

Jag är inte det minsta förvånad att Domedagsklockans visare nu tickar framåt igen. Brezjnev och Reagan må ha varit en skrämmande kombination, men Donald Trump tar spelet till en helt ny nivå.

Vilket förhållande Donald “Anakin” Trump och Vladimir “Palpatine” Putin sist och slutligen kommer att ha, det återstår att se. Ska vi köra vidare med den här Star Wars-analogin så vet vi ju hur det gick i slutet av Jedins återkomst. Men nä. Not likely.

Fast jag tror att det kvittar. Donald Trump skulle vara kapabel till att starta ett världskrig med sig själv, om han satt ensam på månens baksida. Trump är inte bara en de facto fascist, han är också fullständigt från vettet. News flash, eller hur?

Nä, men på allvar alltså: jag tror inte att folk till fullo har insett hur galen och farlig den här mannen är. Många tänker säkert att “kanske han inte är så farlig som det sägs, han lugnar säkert ner sig bara nyhetens behag ebbar ut.”

Nej. Trump kommer inte att lugna ned sig, lika lite som Hitler gjorde det när han blev varm i kläderna.

Apropå det så anser jag att det är hög tid att vi reviderar eller ogiltigförklarar Godwins lag. Det är inte längre rimligt att hävda att man automatiskt förlorar en diskussion då man jämför någon, i det här fallet Trump, med Hitler.

Den jämförelsen är nämligen inte alls tagen ur luften. Den är särdeles relevant och aktuell. Den har varit det hela tiden, vilket vem som helst kan se som har följt med Trumps kampanj och hans retorik sedan dag ett.

Nå hur som helst så var det egentligen inte det som jag skulle skriva om.

Vad jag skulle säga var att jag inte gillar bojkotter, men inser hur som helst att jag inte kommer att resa till USA under de kommande fyra åren. Om jag bara på något sätt kan undvika det. Och jag kan inte tänka mig värst många skäl till varför jag inte skulle kunna göra det.

Det skulle eventuellt vara något arbetsrelaterat, någonting som jag skulle förväntas göra å yrkets vägnar. Då får jag väl ta ställning till det sedan, men jag vet redan nu att jag skulle tacka nej till sådan uppdrag om jag fick välja.

Att åka på semesterresa till USA är helt uteslutet som jag ser på saken. Vilket är synd, för det finns så mycket over there som jag hade hoppats få se och uppleva. New York är en fantastisk stad, jag hade innerligt hoppats på att få återvända dit.

Yellowstone, de hisnande landskapen som Ansel Adams förevigade, dem har jag drömt om att få besöka sedan jag var liten.

Och vem har inte drömt om att köra tvärs över kontinenten i en öppen Caddy. Route 66 och allt det där.

Nå, kanske om fyra år, om världen inte har gått upp i rök.

Men som läget är just nu så måste jag nog bara konstatera att vi är tvungna att ta ett paus i vårt förhållande, Amerika och jag. Träffa andra ett tag.

Lätt kommer det inte att vara, för som jag skrev i ett engelskspråkigt, öppet brev till USA strax efter valet, så är jag, likt så många andra, mer eller mindre impregnerad av amerikanska intryck och populärkultur.

Jag växte upp med Charlie Chaplin, Woody Allen, John Wayne, Michael Jackson, George Lucas, Indiana Jones, Coca Cola och Apple. Etcetera.

Laptopen som jag skriver det här på är en Macbook, för helsike! Jag har varit Steve Jobs bitch sedan 1990. Vilka överprissatta, under-speccade gizmos ska jag börja knarka nu då?

Hur kan jag ens drömma om att vänja mig av från allt det här? Det skulle ju vara att förneka mig själv. “Du är det du äter” sägs det, och hur många McDonald’s-hamburgare har det gått åt till att bygga upp mig?

Ja ja, det är uppenbart. För många. Spola det sarkastiska småleendet. Jag vet.

Men det kommer att bli mindre av den varan nu. Som sagt, inga högtidliga och bombastiska löften om en Helig Bojkott, sådant är bara fånigt. Men jag har redan nu märkt att jag instinktivt skyr amerikanska produkter i butiken. Finns det ett alternativ så väljer jag det.

Det har inte varit värst systematiskt eller planerat. Och jag köper hur som helst rätt lite stuff. Den där omtalade privata konsumtionen som ska rädda Finland ur smeten, det är tur att den inte hänger vid mig.

Men jag kommer hur som helst säkert att bli mer selektiv och kräsen som konsument under de kommande åren. Och det är ju hur som helst aldrig fel, på ett allmänt plan.

Svårast kommer det att vara att banta ned konsumtionen av amerikansk populärkultur. Filmerna och musiken. Vissa författare. Som sagt, jag har vuxit upp med allt det där. Det är en del av vem jag är i dag.

Helvetes Trump, varför tvingar du mig att förneka en del av mig själv?

Jag tror ärligt talat inte att det kommer att gå så bra. Jag kommer att vilja se den nästa Stjärnornas krig-filmen. Och jag kommer att se den, sannolikt. Även om jag vet att jag antagligen blir besviken. Tiden har kanske kört förbi det där fenomenet.

Jag vet att jag kommer att se på Game of Thrones så länge som de gör den TV-serien. Jag vet att jag kommer att gå och se Guns n Roses om de kommer till Olympiastadion.

Jag vet att jag…

Äh.

Jag vet egentligen inte värst mycket mer än att jag är väldigt ledsen just nu. Jag känner mig som en hundvalp som nyss har blivit sparkad av någon som den beundrade och såg upp till.

Inte för att jag någonsin har varit så blint kritiklös i min kärlek till allting amerikanskt. Faktum är att jag alltid har kritiserat USA ganska hårt. Jag ogillade Reagan skarpt. Jag marscherade mot Irakkriget med tiotusentals andra i Helsingfors 2003.

Hela Bush-eran var en enda lång migrän. Och jag sade det öppet i otaliga sarkastiska och bitska kommentarer i otaliga radioprogram som jag gjorde i egenskap av programledare på dåvarande Radio X3M.

Men jag har alltid ansett att jag får kritisera USA för på någon nivå har jag insett det här som jag sade om att du är vad du äter. Jag har ätit, druckit och andats Amerika sedan jag var i blöjåldern. Min kritik har känts berättigad för på något sätt är det mitt land också. Har jag resonerat, på någon nivå.

Jag har alltid skämtat att resten av världen borde få rösta i amerikanska presidentval för de lägger sig ändå i alla andras angelägenheter. De är ändå överallt, hela tiden. Vi borde också få bestämma om deras grejer.

Vaddå skämtat? Jag menade allvar, ju.

Men nu måste vi som sagt gå skilda vägar ett tag. Träffa andra. See other people.

Nej, Putin, jag menade inte dig. Gå bort. Du är en precis lika stor sleazebag som Trump, du är bara aningen skickligare på att dölja det.

Kanske jag bara nöjer mig med att vara “singel” ett tag. Eller, om lockelsen blir för svår så finns ju alltid Kanada. Vancouver, till exempel, den staden älskade jag på riktigt.

Och så finns ju en massa fina kanadensiska artister att ta till som substitut. Leonard Cohen. Synd att han skulle gå och dö just nu. Neil Young. Fast han är så flippad att jag inte ens vet var han står beträffande Trump. Han stödde Bush jr. också.

Celine Dion.

Justin Bieber…

AMERIKA, DAMN YOU! VARFÖR? VARFÖR???

Nej, jag tänker inte betala båtskatt!

Jag har alltid varit en god skattebetalare. Alltid betalat snällt utan att knorra och aldrig sysslat med någon skatteplanering. Skulle knappast smyga undan mina pengar på skumma konton på Jungfruöarna även om jag visste hur man gjorde. Eller om jag hade pengar att smyga undan med.

Men när det kommer till den planerade båtskatten, då vaknar den lilla kapten Jack Sparrow i mig. Skulle Captain Jack betala skatt för the Black Pearl? Nej, lika lite som jag tänker betala skatt för vår lilla skorv som just nu ligger på mammas bakgård i Grankulla och väntar på vårvärmen.

Lyckligtvis så är vår båt sannolikt några ynka centimeter för liten  för att skattmasen skulle finna den intressant – tror jag. Det tycks ju inte finnas någonting svart på vitt ännu. Jag har läst flera olika, motstridiga uppgifter beträffande vilka båtar som skulle omfattas av den nya skatten och vilka som går fria.

Vår båt, som vi använder som förbindelsebåt ute på stugan i Ingå, är fem meter och femton centimeter lång och den har en femtio hästkrafters motor av märket Mercury. Om jag har förstått det rätt så skulle gränsen för beskattningen gå vid nio meters längd – vissa källor säger fem och en halv meter. I bägge fallen skulle vår båt gå fri från skatt.

Motorstyrkan som krävs för att en båt ska beskattas ska, enligt vad jag har läst, vara 38 kilowatt och uppåt, alltså 51 hästkrafter. Också där skulle vår lilla balja gå fri i så fall, med darr på ribban.

Men det spelar egentligen ingen roll om vår båt visar sig vara stor nog för att beskattas. Jag tänker hur som helst inte betala någon båtskatt.

Om riksdagen godkänner lagförslaget och texten på slutrakan har ändrats till att skatten berör alla båtar som är längre än fem meter, då kapar jag sexton centimeter från båtens för och laminerar igen hålet. Den kommer att se ut som en hemlagad glasfiber-Buster, men det må den göra. För någon båtskatt tänker jag inte betala!

Hjallis Harkimo kapade också en fot från aktern på sin Swan 51, Belmont Finland, för att få den att passa in i femtiofotsklassen i BOC Round the World-världsomseglingen 1986-87. Mitä herrat edellä, etcetera, eller hur, Timo Soini?

Och motorstyrkan anpassar jag också efter vad som krävs för att båten ska gå fri från skatt. Går gränsen vid tjugo, trettio eller fyrtio hästkrafter så säljer jag min femtia, eller använder den som bojtyngd om ingen vill ha den, och köper en begagnad motor med färre hästkrafter.

Det spelar inte så stor roll om båten inte är så snabb, vi använder den ändå mest bara till att köra av och an mellan hamnen och holmen. Och till sporadiska butiksresor. Det är inomskärs hela vägen, tar mindre än tio minuter att köra ut till holmen. En tjugohästare räcker till för att ta oss dit och tillbaka om det så krävs. Båten måste inte plana.

Om den slutliga lagtexten är sådan att en båt, för att gå fri från båtskatt, måste ha texten ”JAG ÄTER HUNDBAJS TILL FRUKOST” målad i 30 cm höga bokstäver på sidan, och en uppblåsbar sexdocka fäst i lanternmasten, då kommer vår båt att ha det.

Faktum är att jag frestas att köpa en lite större båt som garanterat omfattas av skatten bara för att få nöjet att modifiera den på ovannämnda vis för att få den att förbli skattefri. Bara för att det känns så.

Nu kanske någon tycker att jag är barnslig som trilskas så här för ynka, vaddå, hundrafemtio euro eller så, eller vad den skatten än må bli för en båt i vår storleksklass. Om den skulle komma att omfattas av skatten.

Kanske.

Men så här är det. Jag anser att den planerade båtskatten är idiotisk, populistisk och dåligt genomtänkt, främst avsedd att sätta en viss folkgrupp på pottkanten, och den kommer sannolikt att kosta samhället mer än den bringar in. Helt i enlighet med regeringens allmänna linje alltså, men det är väldigt sällan som man är i en position där man kan göra ett konkret ställningstagande.

Också det här skulle, om vår båt ens hör till en kategori som berörs av skatten, vara ett väldigt fjuttigt och blygsamt ställningstagande från min sida. Men alltid harmar det någon. Harmi se on pienikin harmi.

Harmen står säkert också högt i tak hos båttillverkaren som nu går miste om våra pengar som vi kanske kunde ha använt till att köpa en lite större båt. Kanske inte på årets båtmässa, men eventuellt nästa. Ungarna växer och det är hela tiden mer och mer prylar som ska fraktas ut till stugan. En meter till i vattenlinjen, trettio hästkrafter till i aktern och kanske en akterhytt också, det hade inte varit så illa.

Inte för statusens skull, båtar har aldrig varit statusprylar för mig. Jag har vuxit upp med båtar, jag lärde mig ro innan jag lärde mig cykla. Båtar var skärgårdens röda blodceller, utan dem hade allting kvävts och tystnat, det lärde jag mig i ett tidigt skede. De var sällan värda värst mycket i pengar, men för dem som bodde där ute var de värda allt.

Som sommargäst kan jag inte hävda att jag skulle ha samma sorts symbiotiska förhållande med min båt, men jag är i alla fall  beroende av min båt för att kunna bidra till att hålla skärgården levande. Jag är beroende av min båt för att komma ut till holmarna och skären som jag älskar. Jag, liksom tre generationer före mig, är som fisken på torra land utan en båt.

Det är en tanke som fyller mig med fasa. Men någon båtskatt tänker jag hur som helst inte betala, hur mycket det än sänker mig ned till en femårings mentala nivå! Jag är trött på att försöka förstå, att behöva vara den vuxna parten med den här regeringen och dess ständiga velande, irrationella beslut och itkupotkuraivare.

Jag tar ungarna på ryggen och krålar ut till holmen om så krävs, om det slutar med att de belägger alla båtar med skatt. Någon ny båt blir det inte. Synd, för man hade ju önskat att den fina, anrika båtbranschen här i vårt land skulle få växa och frodas och skapa nya arbetstillfällen. Men det tycks vara viktigare för Timo Soini att få kissa på ”herrojen huvikuunarit ja juppikootterit”.

Vänta bara förresten tills någon berättar för Bandidos och MC Cannonball att en viss minister kallar deras ’47 Knuckleheads för ”juppikootteri”. Det kan hända att de inte blir så glada då.

Nu avsåg ju Soini inte choppade Harley Davidsons utan vattenskotrar, som också jag innerst inne ogillar skarpt, men motorcyklar ska ju beskattas de också enligt den nya lagen. Är Hell’s Angels medvetna om det här? Följer de med nyheterna? Borde någon underrätta dem?

Hur som helst. En sak tänker jag inte göra. Registrera min båt i Estland eller något annat land. Båten och jag har bara en hemmahamn, nu och i framtiden. Ingå. Gudarna ska veta att vi redan betalar skatt på den fastigheten.

Finns det någonting vi inte betalar skatt på just nu, förutom vinden? Och jag gör det oftast med glädje. Jag är inte helt skattefientlig. Våra skatter åstadkommer mycket gott. Men de måste ha ett vettigt syfte, en känsla av rättvisa. Det har inte den här skatten.

Den är inte ens proportionerlig, den är i praktiken en plattskatt. En omsorgsfullt restaurerad gammal Hajbåt i trä kostar sin ägare nästan lika mycket i skatt som en femtio fots Ferretti, eller vad de heter, ett skrytflytetyg vars ägare inte ens kan slå ett dubbelt halvslag. Den här skatten är bara elak och godtycklig.

För mig är den droppen som får bägaren att rinna över. Och jag tänker inte betala den.