”Hej, jag heter Marcus och jag är spoonerist”

Min morfar var inte en rik man, men han lämnade mig ett förvånansvärt frikostigt arv. Inte mätt i pengar kanske, men det är bra och användbara grejer.

Till exempel den här fårskinnsjackan som jag har på mig just nu, jag skriver det här i tåget på hemvägen från jobbet.

IMG_0172.jpgJag brukar säga att om det bröt ut en eldsvåda hemma hos oss så skulle morfars rock vara det första enskilda föremålet som jag räddade undan lågorna. Naturligtvis efter att ha kollat att familjen och hunden är okej. Men om vi snackar prylar.

Jag har ofta funderat på varför just jag fick den fina gamla jackan. Ville inte mina morbröder ha den? Eller någon av kusinerna? Men sedan gick det upp för mig. Det har att göra med en annan sak som jag ärvde av morfar. Min fysiska storlek.

Jag är 2,02 meter i strumplästen, och den enda som rimligtvis kan ha gett mig de generna var morfar som mätte en bra bit över en och nittio i unga år, innan han började gå sådär permanent framåtlutad som jag inser att också jag håller på att bli.

Jag hade själv nöjt mig med mindre än två meter, men sådan var morfars humor. Den byggde på absurditeter och komiska överdrifter.

Men jag var hur som helst den enda i släkten som morfars jacka inte såg komisk ut på. Så även om jag aldrig lärde mig att spela korgboll så fanns det till slut en poäng med mina två meter. De gjorde mig till den enda lämpliga bäraren av morfars fårskinnsjacka. Han tänkte på allting, den gode morfar.

Ytterligare en sak som jag ärvde av mofa var en grej som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Eller vad jag ska göra med den. Mina spooneristiska tendenser.

Termen härstammar från den brittiske kyrkoherden William Archibald Spooner (1844–1930) som var riktigt illa däran i det här avseendet.

För mofa var en fiskmås aldrig någonting annat än en måskfis. En filbytta var – gissa vad – och Långbens kompis hette Pisse Mugg. Och till jul skulle hela släkten samlas för att skita änka.

Så här höll han på dagarna i ända. Eller borde jag säga ägarna i danda. Och eftersom jag tillbringade en hel del tid hos mormor och morfar så blev jag utsatt för det från en späd ålder. Och det smittade. Jag blev om möjligt ännu värre.

Jag medger öppet att situationen numera är fullständigt utom kontroll. Jag spooneriserar allt jag hör, simultantolkar ordflödet omkring mig till spoonerismer utan att ens tänka på det på ett medvetet plan. Tills min hjärna registrerar någonting som är roligt.

Då sitter jag där och skrattar öhö hö hö för mig själv som en annan hekottava pappi och ingen annan fattar vad som är så roligt. Eller åtminstone tycker de inte att det är roligt.

Det är mycket värre på finska, eftersom finska språket till sin struktur är sådant att spoonerismer tycks ge sig mycket lättare än på svenska. Läs berättelsen om Ollin kuppivuodet så vet ni vad jag menar. Kun Ollista tuli kulkija, niin alkoi Ollin kurjuus.

Jag har ibland undrat hur det kan komma sig att ingen av de andra av morfars nära och kära, inklusive hans egna barn och de andra barnbarnen, smittades av spoonerviruset. Eller är det här en genetisk grej? Någonting med hur hjärnan är kopplad, någonting som går i arv?

Jag vet bara att det här tycks vara nånting som man antingen inte fattar eller bryr sig om alls, eller så år man helt och hållet insnöad. Man stöter sällan på sanna spoonerister men när man en gång gör det så menar de allvar. Jag har till exempel en kollega vars tilltalsnamn är en spoonerism av för- och efternamnet. Det är ganska hardcore.

Visste ni förresten att Tofslan och Vifslan, muminfigurerna, talar i spoonerismer i den engelska översättningen?

Och kommer ni ihåg det finlandssvenska partybandet med rötterna i det tidiga nittiotalet, Hott File hette de…

Men det här med spoonerismer är inte ens det värsta som jag har på gång. Jag har en annan verbal ryckning i hypofysen som är nästan ännu jobbigare. Nämligen palindromer. Ni vet, I Reval sitta ni i natt i slaveri”. Ord och meningar som blir samma sak då man läser dem baklänges.

Det här är inte ens någonting som jag kan skylla på morfar för. Mig veterligen var mofa aldrig särskilt svår på palindromer. Korsord var han tokig i, men aldrig palindromer. Jag hörde honom åtminstone aldrig tala i de banorna. Palindromer är någonting som jag har flippat ut på helt själv. Jag samlar på dem. Jag skriver dem. Jag kan sitta och läsa dem i timtals. Ensam.

Min hustru är en underbar människa, men min palindromhobby får jag hålla för mig själv. Där möts våra sinnen definitivt inte. Men man kan inte få allt här i världen.

Jag tänker inte skriva desto mer om saken här heller. Fråga inte hur, men jag vet att jag förlorade mina två återstående läsare då jag nämnde ordet “palindrom”. Det har en sådan inverkan på folk. Man citerar en kort palindrom och nästan omedelbart får man den där “kompis, du är tre ord från att bli pepparsprejad i ögonen”-blicken.

Men vår hund förstår mig. Han heter förresten Otto.

Morfar skulle också förstå om han var här i dag. Det är jag övertygad om.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

Dit slövarg iddes trava,

nafsar än av döds namne

Dådseder vi delat:

rot kratsas, låts segra,

nederända putsas,

enad lämnas rasa oinrutad.

Där, vild av nävar,

gam av löv, Odins givne,

i modstort dån så for:

De svaga lovas dö fort;

ovän ska bestå.

Denne – munvig det give –

med spänne leder ni i trans.

Snart, i inre delen,

näps dem evigt!

Ed giv nu, men nedåt se:

bak snäv otro

– föds av olag, av sed ro –

fås nåd, trots dom i envigsnid.

O Völva, magra vän, vad liv,

räddat ur nio asars anmälda nesa?

”Stupad näre den arges stål!”,

sa Stark-Tor, taled i vredesdåd.

En mans död.

Vanäras fana vart sedd i gravölstid.

Marcus Uneson

Childe Roland to the Dark Tower Came

Något tag i vintras när jag låg och yrade i feber fick jag för mig att jag ska läsa Stephen Kings Dark Tower-serie. Har aldrig varit någon stor fan av Kings böcker, den enda av dem som verkligen sade PANG var ”The Stand”, en av de första han skrev. Den var helt galet bra! Hans övriga produktion, och den är onekligen imponerande vad kvantiteten beträffar, har jag inte orkat med.

Nå, nu har jag läst slut Dark Tower-serien, may it do ya fine, efter att jag gjorde en längre paus i våras efter bok nummer sex, den hade ett i mitt tycke irriterande slut. Men nu, efter vaddå, fem tusen sidor, vet jag hur Roland Deschains färd till Tornet tog slut.

Och vad ska jag säga? Tjaa hmm. Slutet var aningen förutsägbart, jag såg det komma en bit in i bok åtta. Men jag skulle sannolikt ha avslutat den på samma sätt om jag var King. Det var mer eller mindre oundvikligt.

Däremot tyckte jag att hans sätt att skriva in sig själv i handlingen var lite krystat och rent ut sagt fånigt.

Kings starka sida är, föga överraskande, spännings- och skräckelementen. Science fiction och beskrivningarna av framtida teknologi, bägge två centrala element i handlingen, där är han däremot ute på svag is. Vampyrerna och spindlarna funkar men robotarna är bara töntiga. Språket och dialekterna som framtidsfolket talar är däremot genomtänkt och rätt kul. Ljusår från Tolkiens super-ambitiösa alverspråk och -kulturer dock.

Men jag är hur som helst glad att jag väntade tills nu med att läsa serien. King skrev böckerna mellan åren 1970 och 2003, och drev otaliga läsare till vansinne genom att göra långa, flera års pauser mellan böckerna medan han kämpade med motivationen, söp och knarkade och i ett skede nästan dog då en bil körde på honom medan han tog sin eftermiddagspromenad (och också det måste King skriva in i storyn).

Ska man läsa en bokserie av den här sorten så är det bra att börja när den är färdigskriven till sista stavelsen. Om man är en sådan som jag, som hatar cliffhangers.

Dessutom så kunde jag nu, anno 2016, köpa böckerna direkt från e-butiken och läsa dem på min ipad. Praktiskt och behändigt att slippa kånka hem dessa tegelstenar till böcker en för en. Stephen King, du lider av en svår orddiarré, vet du det?

Nåja, hur som helst, det var det. Vad ska jag läsa nu då?