”It’s OK!” Om att kanonisera i blindo

Vi människor är konstiga, del 2980: ”OK”

Vi väljer våra symboler på de mest random sätt. Ta nu de två bokstäverna OK till exempel, som enligt en global, tyst överenskommelse har kommit att symbolisera godkännande. Eller att någonting är bra, helt enkelt.

Och varför nu det då? Jo, sannolikt för att någon random amerikan i Boston på 1830-talet tyckte att det är lustigt att stava ”All Correct” fel: ”Oll Korrect”. Förkortat OK. Publicerades först i Boston Morning Post 1839.

Samma sak med talet 42, som i den moderna sekulära jargongen har kommit att symbolisera meningen med livet, fritt tolkat från Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen.

Men Adams har sagt upprepade gånger att han inte hade någon djupare mening med att välja just det talet som svar på den ultimata frågan om livet, universum och allting (enligt boken är 42 svaret, men ingen vet vilken frågan är).

Adams satt enligt egen uppgift och skrev, och valde av ett infall 42, inte av någon särskild orsak, utan för att det var det första tal som ploppade upp i huvudet på honom medan han tittade ut i trädgården från sitt skrivbord.

Och listan rullar vidare. Vi människor tenderar att läsa livets bok baklänges, och skriva in mening åt slumpmässiga grejer i efterhand. Vi kanoniserar i blindo. Jag äter upp min hatt om inte samtliga våra religioner bygger på en stor svärm med OK/42-klassens symbolik och händelser.

(Se även: Life of Brian)

Annons

Ett gott skratt förkortar karantänen: Nygamla ordspråk för undantagstiden – bidra med dina egna!

Här är min lista över uppdaterade ordspråk för undantagstiden. Skriv fler i kommentarsfältet!

Alla legoklossar är grå i mörkret.

Alla vägar bär till köket.

Hemma bra, och hemma bäst.

Bättre en fjärrkontroll i handen än tio i skogen.

Den som gapar över mycket får gå till butiken imorgon.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit hem med toapappret.

Den som väntar på nåt gott väntar kanske till midsommar, eventuellt till hösten.

Finns det hjärterum finns det stjärtepapper.

Ingen är profet i sitt eget Nyland.

Ingen distributionskedja är starkare än sin svagaste länk.

I butiken prövas vännen.

Ju fler uppkopplade desto sämre wifi.

Kasta inte Lego åt dammsugaren.

Lika barn leka bäst leka tyst.

Man kan inte lära en gammal hund att sitta stilla medan pappa har distansmöte.

När smittan är borta dansar råttorna på bordet. Och på Havis Amanda.

Ord och ingen Spotify.

Oavsett om man bäddar får man ligga.

Slut, sa baken om toapappren.

Så länge det finns wifi finns det hopp.

Så länge det finns hund finns det promenad.

Sälja skinnet innan kurvan är tillplattad.

Tala är guld tiga är silver. Tydligen.

Många bäckar små gör en stor fuktskada.

Uttråkat barn skyr helgen.

Undantagstillståndet bekräftar regeln.

Min debut som dramatiker: Morfars Mauser, eller det bor en liten skolskjutare i oss allihopa

➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️

”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.

Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.

Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då. 

De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.

Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.

Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.

Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.

Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.

För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.

Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.

Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.

Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.

Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.

Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.

Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!

Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.

Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.

Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.

Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.

Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.

Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.

Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.

Eller vet de?

Väder som förändrade världen: referenslitteratur i urval

En förteckning över litteratur och webbartiklar som jag har använt som källor för min bok Väder som förändrade världen. Länkar anger digital källor, textrad utan länk anger en bok eller en artikel i pappersform.

Kapitel 1: Rungholt

NDR: Rungholt – Atlantis der Nordsee

Weatherwatch: The Grote Mandrenke

Climate4you: 1362: Grote Mandrenke and the opening of the Zuiderzee in the Netherlands

Enken Johannsen: Entwicklungsgeschichte Pellworms und der Halligen unter besonderer Berücksichtigung der grossen Sturmfluten

Harvard Blogs: Robert Fitzroy and the ”Evolution” of weather forecasting

BBC: The birth of the weather forecast

Met Office: The Royal Charter Gale and the world’s first National Forecasting Service

New York times: Lessons for U.S. from a flood-prone land

Jeroen Aerts (VT University): Adaptation cost in the Netherlands: Climate Change and flood risk management

Medievalists.net: The great wind of 1362

Real Climate: What we can learn from studying the last millennium (or so)

Melissa Free, Alan Robock: Global warming in the context of the Little Ice Age (PDF)

Kapitel 2: Där vi (och de) en gång gått

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

New York Times: Past catches up with the Queen of roads

Live Science: Spartacus: History of Gladiator Revolt Leader

Aleteia (Philip Koslowski): How the scallop shell became a symbol of pilgrimage

Gizmodo: Humans today have even more Neanderthal DNA than we realized

The Guardian: Why did the Neanderthals die out?

US National Library of Medicine: A Draft Sequence of the Neanderthal Genome

Science Daily: Volcanoes wiped out Neanderthals, new study suggests

H. Haslam, M.D. Petragia (University of Oxford): Humans and the Tobs super-eruption 74,000 years ago: Before and after the ”Big bang”

Oceanus Magazine: Noah’s not-so-big-flood

BBC: Swedes find ”World’s oldest tree”

Nature : Analysis of one million base pairs of Neanderthal DNA

The Scientist: Effects of Neanderthal DNA on Modern Humans

PNAS: Timing and causes of mid-Holocene mammoth extinction on St. Paul Island, Alaska

Phys.org: Origins of Indonesian hobbits finally revealed

Kapitel 3: Välkommen till holocen

Waltari, Mika: Sinuhe Egyptiern

Climate (marsnumret 2018): Jackson Davis, Peter J. Taylor, W. Barton Davis: The Antarctic Centennial Oscillation. A Natural Paleoclimate Cycle in the Southern Hemisphere That Influences Global Temperature

New York Times: Collapse of earliest known empire is linked to long, harsh drought

Encyclopaedia Britannica: Climate change since the advent of humans

Nature Unbound V – The elusive 1500-year Holocene cycle

Nature: North Atlantic forcing of moisture delivery to Europe throughout the Holocene

Journal of the Geological Society: Holocene climate variability and change; a data-based review

Skeptical Science: The name is Bond… Gerard Bond

Carleton College: Dansgaard-Oeschger events and Bond cycles

Nature: Greenland ice mass loss during the Younger Dryas driven by Atlantic Meridional Overturning Circulation feedbacks

Salonen, J Sakari: Varhaisholoseeninen kylmä kausi 8200 a BP

Refugee Week: Famous refugees

Nature Education: Green Sahara: African humid periods paced by Earth’s orbital changes

BBC: The fall of the Old Egyptian kingdom

Ancient History Etc.: What caused the mysterious Bronze Age collapse?

Thought Co: Who were the Sea Peoples

Popovic, Alex: What is the Migration Period, part 1: The Romans and the Goths

Videnskab.dk: Fimbulvinteren er ikke en myte

Encyclopaedia Britannica: Attila, King of the Huns

Kapitel 4: Britannia – Vädergudarna är protestanter

Frere, Sheppard: Britannia: A History of Roman Britain (1987)

Baxter, Stephen: Coalescent (2003)

Martin, Colin; Parker, Geoffrey: The Spanish Armada (1999)

Hugo, Victor: Samhällets olycksbarn

The History Files: Julius Caesar’s campaigns in Britain

BBC History: Roman Britain, 43–410 AD

The Grand Failure: How Logistics of Supply Defeated Napoleon in 1812

Science: The original Brexit: How tremendous ice age waterfalls cut Britain from Europe

Kapitel 5: Kamikaze, gudarnas vind

Davis, Paul K: 100 Decisive Battles: From Ancient Times to the Present

Rossabi, Morris: All the Khan’s Horses (PDF)

E.N. Anderson (University of California): Medieval Warmth: Did the Medieval Warm Period Sink the Maya but Make the Mongols?

CBS News: Unexpected role of climate in bringing plague to medieval Europe

CNN: Shipwreck may be part of Kublai Khan’s lost fleet

Munkhtsetseg: Mongolian National Archery

Business Insider: Scientists finally know what stopped Mongol hordes from conquering Europe

Boris V. SchmidUlf BüntgenW. Ryan EasterdayChristian GinzlerLars WalløeBarbara BramantiNils Chr. StensethClimate-driven introduction of the Black Death and successive plague reintroductions into Europe

National Geographic: World without ice

Scientific American: Can the fern that cooled the planet do it again?

LA Times: They’ve outlived the stigma 

Encyclopaedia Britannica: Kamikaze tactic

Kapitel 6: Drömmen om det gröna landet

Dok: Nordenskiölds sista expedition (Yle 5)

Nordenskiöld, Adolf Erik: Den Andra Dicksonska Expeditionen Till Grönland, Dess Inre Isöken Och Dess Ostkust: Utförd År 1883 Under Befäl Af A.e. Nordenskiöld…

Forskning och framsteg: När Grönland var grönare: Medeltidens märkliga värmeperiod

Ny Teknik: Så navigerade vikingarna i mörker

The Dockyards: The historical truth behind Floki

Science: The Lost Norse: Why did Greenland’s Vikings Disappear?

Skeptical Science: Greenland used to be green

Vittfarne.com: De grönländska nordbornas undergång

Science Daily: Study undercuts idea that ”Medieval Warm Period” was global

Archaeology: The fate of Greenland’s Vikings

Discover Magazine: The GreenlandViking Mystery

University of Aberdeen Museums: Kayaking Greenland to Scotland

Cambridge University Press: Scottish Kayaks and the Finn-men

BBC News: Adventurers recreate Inuit kayak crossings to Scotland

Kapitel 7: Doggerland, Nordsjöns Atlantis

Baxter, Stephen: Stone Spring (2010)

The Telegraph: British Atlantis: archeologists begin exploring lost world of Doggerland

National Geographic: Doggerland: The Europe that was

Encyclopaedia Britannica: Storegga slides

Nature Archeology: The lost world

BBC Environment: Prehistoric North Sea ”Atlantis” hit by 5m tsunami

University of Exeter: The Doggerland Project

Vincent Gaffney, Kenneth Thomson, Simon Fitch: Mapping Doggerland – The Mesolithic Landscapes of the Southern North Sea (PDF)

Kapitel 8: Vulkanvintrar och dödliga dimmor

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

Thordarson, Thorvaldur; Self, Stephen: Atmospheric and environmental effects of the 1783–1784 Laki eruption: A review and reassessment 2

White, Gilbert; Jesse, Edward: The natural history of Selborne: with observations on various parts of nature and the Naturalist’s calendar. (1870)

Steingrímsson, Jón; Kunz, Keneva: Fires of the earth: the Laki eruption, 1783–1784 (1998)

Henderson, Ebenezer: Iceland, or the Journal of a Residence in That Island, During the Years 1814 and 1815

Bryson, Bill: En kortfattad historik över nästan allting (2005)

Franklin, Benjamin: Meteorological imaginations and conjectures: Memoirs of the Literary and Philosophical Society of Manchester

Projekt Runeberg: Eddan. De nordiska guda- och hjältesagorna / Valans spådom

Witham,Claire; OppenheimerClive: Mortality in England during the 1783–4 Laki Craters eruption

Forbes: Vivid sunsets in the aftermath og volcanic eruptions inspired great works of art

Science Daily: Icelandic volcano caused historic famine in Egypt, study shows

Science Daily: Ancient ”Volcanic winter” tied to rapid genetic divergence in humans

Thought Co: Southern dispersal route: When did early modern humans leave Africa?

New England Historical Society: 1816, the year without a summer

Gizmodo: The year without a summer, and how it spawned Frankenstein

Robert E. Kopp, Joseph L. Kirschvink, Isaac A. Hilburn, Cody Z. Nash: The Paleoproterozoic snowball Earth: A climate disaster triggered by the evolution of oxygenic photosynthesis

Tiedetuubi: Italian supertulivuoren purkaushistoria onkin yllättävän vaatimaton

Volcano Discovery: Campi Flegrei caldera (Italy): new geysir-like fumarole vent observed, ongoing slow inflation”

Forbes: Yellowstone volcano’s twin super eruption: The caldera that altered global climate

Kapitel 9: Europas största och värsta stund

Englund, Peter: Ofredsår (1993)

Englund, Peter: Den oövervinnerlige (2000)

Nordberg, Michael: I Kung Magnus Tid: Norden Under Magnus Eriksson, 1317–1374 (1996)

Den gamla psalmboken, ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker (red. Håkan Möller)

Charpentier Ljungqvist,Fredrik: Global nedkylning – Klimatet och människan under 10 000 år

Lamb, H.H.: Climatic History and the Future (1977)

Lappalainen, Mirkka: Jumalan vihan ruoska – Suuri nälänhätä Suomessa 1695–1697 (2015)

Kramer, Heinrich; Sprenger, Jacob: Malleus Maleficarum

Yle uutiset: Suvivirren taustalla piilee nälkää, kannibalismia ja erotiikkaa – ”Joissain pitäjissä kuoli yli puolet väestöstä”

John E. Beckman, Terence J. Mahoney: The Maunder minimum and climate change: Have historical records aided current research

Discover Magazine (Bad Astronomy): Are we headed for a new ice age?

En historikers betraktelser: Den medeltida värmeperioden – fortfarande en het potatis

Mikael Smedbäck (SvD): Hundra år av relativitet

Stanford Encyclopedia of Philosophy: Enlightenment

Knölen som mättade Europa

Svensk potatis: Sveriges potatishistoria

Tekniska museet: Eva de la Gardie: Brännvin på potatis

Natur och Miljö: Vatten i blickpunkten (PDF)

Suomen Siemenperunakeskus oy: Den tusentals år gamla potatisen

Ny Teknik: Svält i Sverige vid oljekris

Potato Council: The history of potatoes

The Economist: The history of the potato: Wonder-food

Illustrerad vetenskap historia: Så blev potatisen européernas viktigaste föda

Phys.org: Dutch saltwater potatoes offer hope for world’s hungry

Explore Genealogy: The Irish potato famine and emigration

Nexus Media: Want to know what climate change will bring? Look at the Irish potato famine

History Ireland: The Lumper potato and the famine

Yle uutiset: 150 vuotta sitten 200 000 suomalaista menehttyi – muistatko syyn?

Nature: How soot killed the little ice age

Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur

Scen 6

Pappa: Se här, grabben min! Vet du vad det här är? Det är det nyaste nya. En digitalklocka! Du trycker på knappen här så lyser siffrorna upp. Ser du! Den är din, jag köpte den från London. Den finns inte ens i butiken här ännu.

Johan: Tack pappa!

Mamma: Rainer? När kom du hem? Jag hörde inte…

Pappa: Hinner inte snacka nu, taxin väntar. Åker till Köpenhamn ännu i kväll. Möte på huvudkontoret, alla de nordiska distriktscheferna –

Mamma: Skit heller har du något möte! Jag ringde din sekreterare, hon trodde att jag ska åka med, du har ett rum bokat för Rainer Nykvist med fru! När tänkte du berätta att “‘vi” är på väg? Hinner jag packa ännu?

Pappa: Gunilla, nu ska du lyssna. Det här är, jag är på väg till – du får inte tolka allting som att –

Mamma: Nej, DU ska lyssna. Gå ut genom den där dörren och du kommer aldrig tillbaka!

(Ljud av kärl som krossas och möbler som välts)

Johan: Såja, Nalle. Gråt inte! Titta vad jag fick av pappa! En didigalklocka. Sidu så fina, lysande siffror! Nej Nalle, gråt inte nu, du behöver inte vara rädd, jag är här med dej!


Scen 15

Pappa: Jaha hör du Juppe, det är till att ha konfirmerat sig, ser jag. Bra, bra! Det är ett viktigt steg i varje mans liv ser du.

Johan: Men jag tror nog inte ens på Gud –

Pappa: Se här, det är klart att så ihärdigt pluggande av katekesen ska belönas! Här ska du få, titta, det är en Cititzen Ana-digi! Här är både vanliga visare OCH digital klocka med tidtagning, timsignal, nedräkning, du trycker på knappen här och –

Johan: Men mopeden då? Jag sade ju att jag önskar en moped!

Pappa: Nåja allesammans! Ska vi höja en skål för min son på hans konfirmationsdag! Gunilla, kom du nu hit också, lägg ifrån dig det där. Johan, ta det här du, det är Pommac. (Viskande:) Jag har en flaska av den bättre varan åt dig i bilen, vi tar det senare! Men vad sägs om klockan? Ana-digi, sidu! Köpte den i Frankfurt, den modellen finns inte ens i Finland ännu!

Johan: Ja men mopeden då?


Scen 24:

Flickvännen: Du minns väl Juppe sen att betala in din andel av hyran i dag?

Johan: Ja, alltså det där – har du så mycket på kontot att du kan fixa den här månaden? Jag kan fast betala nästa månad sedan och –

Flickvännen: Nämen vafan Juppe! Du har… alltså jag har inte, alltså vad har du nu köpt? Du fick ju studiestödet förra veckan!

Johan: Jo nå sidu jag hittade en sådan här sjukt häftig Casio G-shock. Kolla! (Kastar klockan i väggen, den studsar och faller på golvet med ett plastigt klonk.)

Flickvännen: Är du inte klok? Du har alltså köpt en lyxklocka som du sen har sönder direkt? Alltså satan ändå, Juppe!

Johan: Nej nej, den här tål hur mycket stryk som helst ser du. 40 G minst! De har kört över en sån här med en brandbil och den var som att “hah! Var det allt ni hade?” USA:s Navy Seals använder de här.

Flickvännen: Jaha, och du ska ut och befria Kuwait då?

Johan: Nå nä, men jag tänkte kanske börja med rock climbing. Här är kompass också i den här! Ska vi fara till Noux nåt veckoslut? Inte nästa, jag lovade fara och testa Kaspers nya Nintendo, men kanske –

Flickvännen: Juppe! Hyran! Du får flytta till Kasper och bunkka på hans soffa om du inte fixar pengarna till hyran senast på fredag.

Johan: Ja men…


Scen 44

Robert (6 år): Pappa, kommer du och bygga Lego med mej?

Johan: Bygga med – ja, jo, alltså, det där… kom hej Roope hit och titta vad pappa köpte! En smartklocka! Den pratar med min mobiltelefon ser du, när pappas kompisar skriver någonting på Facebook, eller alltså kommenterar pappas inlägg, så syns det här på klockan. Jag behöver inte ens plocka upp telefonen för att se vad de skriver.

Robert: Men den här Ninjago-Legon är jättesvår. Man ska egentligen vara åtta för att bygga den men Niklas pappa brukar hjälpa honom och de har redan byggt hela Spinjitzutemplet och vet du pappa –

Johan: Kolla hej, jag kan trycka på den här knappen och så säger jag bara Hej Siri! Vad är Lego Spinjitzu? …Jaha, nä, tydligen hörde den “Mitsubishi”. Men vet du, jag kan styra musikspelaren också med den här. Vill du lyssna? Jag kan sätta nån Muminlåt på Spotify.

Robert: Äh pappa. Mumin är för småbarn. Har du Gangnam Style där? Eller Robin? Boom-kah?

Johan: Aj jo, den här har en sådan här urtavla med Musse Pigg som visar tiden med sina händer! Det är en digital version av den där gamla Musse Pigg-klockan som fanns när famo var liten.

Robert: (Försvinner till sitt rum)

Johan: Jaha, okej, gå du och bygg Lego, jag kommer och titta lite senare. Åhå sidu, här är ett mini-planetarium också med Jupiters månars postitioner i realtid!


Scen 53

Hasse (gammal skolkompis): Nä sidu Juppe satan! Länge sen sist! Hur far det?

Johan: Nå men Hasse moj! Ja vet du, det är nu som det är. Vi skilde ju oss med Annika i fjol.

Hasse: Aj fan, det visste jag inte. Vad – jag menar, hur går det nu då? För dej alltså. Allt okej? Bor du i Hertonäs ännu?

Johan: Jo, fast jag flyttade till en hyrestrea. Havsutsikt. Duger bra och barnen har sitt eget rum då de är hos mig.

Hasse: Okej, okej… Ja nå men hoppas att allt går okej för er. Jag menar, du har väl jobbet kvar? Har du bråttom förresten, jag ser att du tittar på klockan?

Johan: Jo nä, jag köpte alltså den här i dag. Det är en Omega. Helt mekanisk och analogisk, ingen elström involverad och absolut inga smartfunktioner. Jag insåg att jag måste komma bort från det där jäkla teknoberoendet, alla notifikationerna och blipparna på handleden hela tiden, de drev ju en till vansinne. Det är tillbaka till basics nu ser du. En klocka ska vara en klocka och ingenting annat om man frågar mig.

Hasse: Ja nå, då behöver jag inte fråga dig om jobbet, det har du tydligen kvar om du köper Omegaklockor sådär bara.

Johan: Ja, alltså jag har min egen firma. Jag skriver kod för industrirobotar i Danmark och Tyskland. Har en kund på gång i Luxemburg också, det kan bli stort.

Hasse: Just så, nå men hälsa Annika – äh, sorry hör du. Gammal vana.

Johan: (Tittar på klockan)


Scen 84

Johan: Ursäkta, skulle ni kunna gå till urmakaren med mitt armbandsur? Den saktar sig så förskräckligt. Den skulle säkert behöva lite service.

Vårdaren: Nej hör ni herr Nykvist! Den där klockan är det absolut inget fel på, ni minns kanske att jag hade en av killarna på avdelning 2C att föra över den till er urmakare förra månaden och de sade att den går helt normalt. En sådan där dyr och fin sak, varför skulle den inte gå som den ska? Den tickar säkert på långt efter att vi båda är borta!

Johan: Har min son ringt? Han skulle komma upp från Paris nu till veckoslutet? Och Johanna, min dotter sade också att hon skulle titta in. Det är min födelsedag på söndag.

Vårdaren: Nej hör ni, er födelsedag var för tre månader sedan. Era barn har jag inte hört någonting från, men de är ju båda väldigt upptagna yrkesmänniskor vet jag!

Johan: Nej nej, Robert kommer åtminstone, det lovade han. Han var ledsen för att han inte kom till jul, det var något extrainsatt styrelsemöte, men nu på söndag skulle han flyga upp, han fick biljetter trots fotbolls-VM och allt, alla flygen från Paris är helt fulla. Men han har kontakter, sidu, min Robert.

Vårdaren: Nu misstar sig nog herr Nykvist! Fotbolls-VM i Paris var för två år sedan. Och jobbar inte er son i Shanghai numera?

Johan: Tror du att du kunde gå till urmakaren med mitt armbandsur. Den saktar sig så förskräckligt. Jag har en bekant urmakare på Centralgatan. Jag kan ge pengar, se här någonstans borde jag ha min plånbok…


Scen 98

Juristen: Välkomna, slå er ned! Får det vara en cappuccino? Siri, tre cappuccino tack! Jo alltså, tack för att ni kunde komma. Ert fars testamente –

Robert: Kan vi ta det här ganska kvickt, jag har en Suborbital-skyttel som jag inte får missa. Vad ärver vi från farsan?

Johanna: Robert, ta det lugnt nu! Andas lite, du har nyss kommit till landet! Är allt okej?

Robert: Nå nä ser du, inte riktigt. En enorm deal gick i stöpet, och jag behöver casha in alla tillgängliga tillgångar typ i förrgår, så farsan trillade av pinn riktigt lägligt om vi säger så.

Johanna: Nå hör du, jag vet att ni inte var värst nära med farsan, alltså inte var jag heller på det viset, och nog medger jag att jag också skulle behöva lite cash just nu, du vet, jag borde lösa in ateljén från Sergio och konstmarknaden står helt stilla nu så – ja, men ska vi ändå komma överens om att tala lite mer respektfyllt om pappa. Han var ändå vår far, det kommer du inte ifrån.

Robert: Nå vi säger väl så då. Fast inte såg jag dig heller på Hangouten från begravningen. Säg nu då, herr Procopé, vad hade pappa under strecket när han drog sin sista suck?

Johanna: Robert! Och jag tittade faktiskt på den efteråt!

Juristen: Tja, hur som helst, er far var ju som ni vet en rätt så framgångsrik företagare. Han skänkte ju bort det mesta av sina tillgångar för flera år sedan, men –

Johanna och Robert: Va???

Juristen: Aj, alltså det trodde jag ni visste. Men ni borde nog inte gå lottlösa från det här. Här är ett par tusen i kontanter och –

Johanna och Robert: ETT PAR TUSEN!!!???

Juristen: Sakta i backarna! Ser ni, er far var tydligen väldigt förtjust i kvalitets-armbandsur. Han lät för cirka tjugo år sedan tillverka ett handgjort special-armbandsur, en kronometer, hos urmakarmästaren Voutilainen i Schweiz. Helt one-off, totalt unik. Den ursprungliga Voutilainens barnbarn, tror jag. Hur som helst, den tog nästan två år att tillverka, guld naturligtvis –

Johanna och Robert: Guld!

Juristen: Jo, vitt guld, men materialet är en sidosak, ser ni. Den här pjäsen… ja, alltså, det exakta värdet behöver ännu fastställas hos en expert. Men de sålde en som inte ens var lika fin på Sotheby’s i fjol för… låt se nu, nästan två miljoner pund.

Johanna och Robert: Två mil –…

Robert: Var är den? Har de den i kassaskåpet på hemmet? Jag ringer dit nu.

Juristen: Nej, det är begravningsbyrån som har den. Vi kan gå dit senare i dag, de har papper som ni behöver underteckna och –

Robert: Hallå? Hertells begravningsbyrå? Ni skötte min fars begravning. Johan Nykvist. Hans klocka. Har ni den?

Johanna: Sätt på speaker, Robert!

Telefonen: Johan Nykvists klocka… hurdan var den? Kan ni beskriva den? Jag ser den inte här i hans fack. Månntro Jaana vet vart… Vänta lite, jag ska gå och fråga min kollega, hon hade hand om de praktiska ärendena för er far. Ett ögonblick bara…

Johanna och Robert: Mmmmmgggnnnn!!….

Telefonen: Jo alltså, det var fråga om en klocka. Min kollega sade att er far hade varit väldigt fäst vid sitt armbandsur, den var tydligen hans ögonsten, han talade om den hela tiden, så hans sköterska hade tänkt att det var en fin gest att låta honom få ta den med sig i kistan. Så tyvärr är den kremerad tillsammans med er far, är jag rädd.

(Ljud av en kopp som faller till golvet och går i kras)

Jag förstår att den säkert hade ett sentimentalt värde för er, men här finns några andra av hans ägodelar som ni gärna får komma och hämta, bland annat inramade fotografier av er och er syster, och… Hallå? Är ni där ännu?

Hallå?


Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Saker som en excentrisk miljardär kan göra när han råkar äga en rymdraketsfirma och ett bilmärke

Säg vad ni vill om Elon Musk, men humor har mannen, minst lika mycket som pengar. För att nämna några exempel:

• Rymdkapseln Dragon som SpaceX, Musks rymdfraktföretag, använder är uppkallad efter Puff the Magic Dragon från låten med samma namn. Detta som ett svar till Musks kritiker som skrattade och undrade att ”vad har du rökt” när han berättade om sina planer på ett eget privat rymdtaxibolag.

• SpaceX har planer på en framtida familj av raketer, ännu större än Falcon Heavy, som ska få sin jungfruflygning under de närmaste veckorna. De här jättelika raketerna, tänkta för Marstrafiken, går under kodnamnet BFR som är en förkortning av, vad annars, Big Fucking Rocket.

• De autonoma pråmarna som SpaceX använder som landningsplattformer för sina bärraketers första steg när de har tjänat sin funktion, heter ”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions”. Detta för att hedra den nyligen bortgångne science fiction-mästaren Iain M. Banks, i vars The Culture”-serie det förekommer jättelika, superintelligenta rymdskepp som alla har det gemensamt att de har besynnerliga, sarkastiska och arroganta namn.

”Of Course I Still Love You” och ”Just Read the Instructions” är de facto direkta lån från The Culture-bokserien. Vi väntar nu på att Musk introducerar pråmen ”Size Isn’t Everything” (i boken var rymdskeppet som hette så 80 kilometer långt).

• När Dragon-kapseln hade sin första provflygning 2010, var den enda (och hemlighetsfulla) lasten en stor, rund ostkaka. Detta som en tribut till Monty Pythons klassiska Cheese Shop-sketch.

• Falcon-bärraketerna är uppkallade efter, vad annars, Han Solos ikoniska rymdskepp från Stjärnornas krig.

• Elon Musk fungerade som förebild och inspirationskälla för Robert Downey jr:s tolkning av den excentriske miljardären Tony Stark i Marvels Iron Man-filmer. Elon Musk hade en liten cameo-roll som sig själv i Iron Man 2 som delvis är filmad i SpaceX fabrik i Hawthorne i Kalifornien.

Och sist men inte minst:

• Ombord i lastrummet på Falcon Heavy-raketen som snart ska avfyras finns en bil av märket Tesla, som Musk ju också har grundat och är delägare i. Bilen ska skickas till Mars där den ska ligga i en vid omloppsbana runt den Röda planeten de kommande x antal miljonerna åren. För att, tja, vem skulle inte skicka en bil till Mars om den ägde både bilfabriken och rymdraketen?

Summa summarum: skulle Elon Musk vara böjd åt det onskefullare hållet så skulle han vara den perfekta Bond-skurken. Tur för mänskligheten att han inte är det.

”Fråga inte vem klockan klämtar för, mr. Hemingway!”

Ord från snabbköpet som får en att tänka, del 72: ”Flaskretur”.

I den sjunkande solens sista strålar, på krönet av Obongokraterns vall, stod en flaskretur. Det var en ståtlig kretur med ett flas som mätte 170 centimeter från spets till spets.

Flaskreturens gyllene päls färgades blodröd av solnedgången där den stod och stirrade ned i kraterns djupnande skugga.

Den västliga kvällsbrisen bar med sig en bekant lukt som kreturen kände till alltför väl. Lukten av en av hans artfränder som sakta halstrades över en lägereld.

En gång tidigare hade kreturen känt den lukten och då var det, som det skulle visa sig, hans familj som grillades.

Den hemska lukten var kryddad med med en svag nyans av billigt katalanskt kaffe, av den sorten som bara en man på den här sidan av Röda havet drack.

Flaskreturen visste att han hade återvänt. Mannen som de kallar Ernest Hemingway.

Solen hade nu försvunnit bakom kratervallen på andra sidan. Någonstans nere i dalen glimtade en avlägsen lägereld.

Kreturen frustade och sparkade upp ett moln av röd jord och damm med sin vänstra framhov. Sakta men målmedvetet satte den av ned för kratervallen, som ett accelererande ånglok.

”Fråga inte för vem klockan klämtar, mr. Hemingway.”

Eller, äh, kreturer kan ju inte tala, men jag inbillar mig att det är vad den skulle ha tänkt just i den stunden. Om den skulle ha läst boken och förstått referensen. Nå anyway.

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.

”Hej, jag heter Marcus och jag är spoonerist”

Min morfar var inte en rik man, men han lämnade mig ett förvånansvärt frikostigt arv. Inte mätt i pengar kanske, men det är bra och användbara grejer.

Till exempel den här fårskinnsjackan som jag har på mig just nu, jag skriver det här i tåget på hemvägen från jobbet.

IMG_0172.jpgJag brukar säga att om det bröt ut en eldsvåda hemma hos oss så skulle morfars rock vara det första enskilda föremålet som jag räddade undan lågorna. Naturligtvis efter att ha kollat att familjen och hunden är okej. Men om vi snackar prylar.

Jag har ofta funderat på varför just jag fick den fina gamla jackan. Ville inte mina morbröder ha den? Eller någon av kusinerna? Men sedan gick det upp för mig. Det har att göra med en annan sak som jag ärvde av morfar. Min fysiska storlek.

Jag är 2,02 meter i strumplästen, och den enda som rimligtvis kan ha gett mig de generna var morfar som mätte en bra bit över en och nittio i unga år, innan han började gå sådär permanent framåtlutad som jag inser att också jag håller på att bli.

Jag hade själv nöjt mig med mindre än två meter, men sådan var morfars humor. Den byggde på absurditeter och komiska överdrifter.

Men jag var hur som helst den enda i släkten som morfars jacka inte såg komisk ut på. Så även om jag aldrig lärde mig att spela korgboll så fanns det till slut en poäng med mina två meter. De gjorde mig till den enda lämpliga bäraren av morfars fårskinnsjacka. Han tänkte på allting, den gode morfar.

Ytterligare en sak som jag ärvde av mofa var en grej som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Eller vad jag ska göra med den. Mina spooneristiska tendenser.

Termen härstammar från den brittiske kyrkoherden William Archibald Spooner (1844–1930) som var riktigt illa däran i det här avseendet.

För mofa var en fiskmås aldrig någonting annat än en måskfis. En filbytta var – gissa vad – och Långbens kompis hette Pisse Mugg. Och till jul skulle hela släkten samlas för att skita änka.

Så här höll han på dagarna i ända. Eller borde jag säga ägarna i danda. Och eftersom jag tillbringade en hel del tid hos mormor och morfar så blev jag utsatt för det från en späd ålder. Och det smittade. Jag blev om möjligt ännu värre.

Jag medger öppet att situationen numera är fullständigt utom kontroll. Jag spooneriserar allt jag hör, simultantolkar ordflödet omkring mig till spoonerismer utan att ens tänka på det på ett medvetet plan. Tills min hjärna registrerar någonting som är roligt.

Då sitter jag där och skrattar öhö hö hö för mig själv som en annan hekottava pappi och ingen annan fattar vad som är så roligt. Eller åtminstone tycker de inte att det är roligt.

Det är mycket värre på finska, eftersom finska språket till sin struktur är sådant att spoonerismer tycks ge sig mycket lättare än på svenska. Läs berättelsen om Ollin kuppivuodet så vet ni vad jag menar. Kun Ollista tuli kulkija, niin alkoi Ollin kurjuus.

Jag har ibland undrat hur det kan komma sig att ingen av de andra av morfars nära och kära, inklusive hans egna barn och de andra barnbarnen, smittades av spoonerviruset. Eller är det här en genetisk grej? Någonting med hur hjärnan är kopplad, någonting som går i arv?

Jag vet bara att det här tycks vara nånting som man antingen inte fattar eller bryr sig om alls, eller så år man helt och hållet insnöad. Man stöter sällan på sanna spoonerister men när man en gång gör det så menar de allvar. Jag har till exempel en kollega vars tilltalsnamn är en spoonerism av för- och efternamnet. Det är ganska hardcore.

Visste ni förresten att Tofslan och Vifslan, muminfigurerna, talar i spoonerismer i den engelska översättningen?

Och kommer ni ihåg det finlandssvenska partybandet med rötterna i det tidiga nittiotalet, Hott File hette de…

Men det här med spoonerismer är inte ens det värsta som jag har på gång. Jag har en annan verbal ryckning i hypofysen som är nästan ännu jobbigare. Nämligen palindromer. Ni vet, I Reval sitta ni i natt i slaveri”. Ord och meningar som blir samma sak då man läser dem baklänges.

Det här är inte ens någonting som jag kan skylla på morfar för. Mig veterligen var mofa aldrig särskilt svår på palindromer. Korsord var han tokig i, men aldrig palindromer. Jag hörde honom åtminstone aldrig tala i de banorna. Palindromer är någonting som jag har flippat ut på helt själv. Jag samlar på dem. Jag skriver dem. Jag kan sitta och läsa dem i timtals. Ensam.

Min hustru är en underbar människa, men min palindromhobby får jag hålla för mig själv. Där möts våra sinnen definitivt inte. Men man kan inte få allt här i världen.

Jag tänker inte skriva desto mer om saken här heller. Fråga inte hur, men jag vet att jag förlorade mina två återstående läsare då jag nämnde ordet “palindrom”. Det har en sådan inverkan på folk. Man citerar en kort palindrom och nästan omedelbart får man den där “kompis, du är tre ord från att bli pepparsprejad i ögonen”-blicken.

Men vår hund förstår mig. Han heter förresten Otto.

Morfar skulle också förstå om han var här i dag. Det är jag övertygad om.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

Dit slövarg iddes trava,

nafsar än av döds namne

Dådseder vi delat:

rot kratsas, låts segra,

nederända putsas,

enad lämnas rasa oinrutad.

Där, vild av nävar,

gam av löv, Odins givne,

i modstort dån så for:

De svaga lovas dö fort;

ovän ska bestå.

Denne – munvig det give –

med spänne leder ni i trans.

Snart, i inre delen,

näps dem evigt!

Ed giv nu, men nedåt se:

bak snäv otro

– föds av olag, av sed ro –

fås nåd, trots dom i envigsnid.

O Völva, magra vän, vad liv,

räddat ur nio asars anmälda nesa?

”Stupad näre den arges stål!”,

sa Stark-Tor, taled i vredesdåd.

En mans död.

Vanäras fana vart sedd i gravölstid.

Marcus Uneson