”It’s OK!” Om att kanonisera i blindo

Vi människor är konstiga, del 2980: ”OK”

Vi väljer våra symboler på de mest random sätt. Ta nu de två bokstäverna OK till exempel, som enligt en global, tyst överenskommelse har kommit att symbolisera godkännande. Eller att någonting är bra, helt enkelt.

Och varför nu det då? Jo, sannolikt för att någon random amerikan i Boston på 1830-talet tyckte att det är lustigt att stava ”All Correct” fel: ”Oll Korrect”. Förkortat OK. Publicerades först i Boston Morning Post 1839.

Samma sak med talet 42, som i den moderna sekulära jargongen har kommit att symbolisera meningen med livet, fritt tolkat från Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen.

Men Adams har sagt upprepade gånger att han inte hade någon djupare mening med att välja just det talet som svar på den ultimata frågan om livet, universum och allting (enligt boken är 42 svaret, men ingen vet vilken frågan är).

Adams satt enligt egen uppgift och skrev, och valde av ett infall 42, inte av någon särskild orsak, utan för att det var det första tal som ploppade upp i huvudet på honom medan han tittade ut i trädgården från sitt skrivbord.

Och listan rullar vidare. Vi människor tenderar att läsa livets bok baklänges, och skriva in mening åt slumpmässiga grejer i efterhand. Vi kanoniserar i blindo. Jag äter upp min hatt om inte samtliga våra religioner bygger på en stor svärm med OK/42-klassens symbolik och händelser.

(Se även: Life of Brian)

Annons

Ett gott skratt förkortar karantänen: Nygamla ordspråk för undantagstiden – bidra med dina egna!

Här är min lista över uppdaterade ordspråk för undantagstiden. Skriv fler i kommentarsfältet!

Alla legoklossar är grå i mörkret.

Alla vägar bär till köket.

Hemma bra, och hemma bäst.

Bättre en fjärrkontroll i handen än tio i skogen.

Den som gapar över mycket får gå till butiken imorgon.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit hem med toapappret.

Den som väntar på nåt gott väntar kanske till midsommar, eventuellt till hösten.

Finns det hjärterum finns det stjärtepapper.

Ingen är profet i sitt eget Nyland.

Ingen distributionskedja är starkare än sin svagaste länk.

I butiken prövas vännen.

Ju fler uppkopplade desto sämre wifi.

Kasta inte Lego åt dammsugaren.

Lika barn leka bäst leka tyst.

Man kan inte lära en gammal hund att sitta stilla medan pappa har distansmöte.

När smittan är borta dansar råttorna på bordet. Och på Havis Amanda.

Ord och ingen Spotify.

Oavsett om man bäddar får man ligga.

Slut, sa baken om toapappren.

Så länge det finns wifi finns det hopp.

Så länge det finns hund finns det promenad.

Sälja skinnet innan kurvan är tillplattad.

Tala är guld tiga är silver. Tydligen.

Många bäckar små gör en stor fuktskada.

Uttråkat barn skyr helgen.

Undantagstillståndet bekräftar regeln.

”Intelligent liv i rymden kan vara mycket sällsyntare än vi tror”

Häromdagen gick jag för att se och höra den brittiske partikelfysikern, professor Brian Cox, som uppträdde i Kulturhuset i Helsingfors. Han talade om svarta hål, om tidens ände och allt möjligt annat mellan himmel och jord (bokstavligen). Men han berättade också om en av sina bekanta, en astrobiolog var det visst, som har forskat i det här med sannolikheten för att det existerar liv på andra planeter.

Astrobiolog-kompisen hade sagt åt Brian Cox att den sannolikheten är ganska hög, men att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra planeter, antagligen är mycket mindre än vad många tänker sig.

Livet på jorden, påpekade den här forskaren, verkar ha dykt upp här nästan så fort som vår planet hade svalnat. Redan för cirka 3,8 miljarder år sedan. Men då snackar vi om mycket enkelt, encelligt liv. Och så här gick det på i flera miljarder år. De första någorlunda avancerade flercelliga djuren dök upp så pass sent som 600 miljoner år sedan.

Om vi använder livet på jorden som någon sorts utgångspunkt så tycks livet ha en väldigt lång startsträcka. Och mycket hinner hända under den tiden. Allt från asteroidnedslag till supernovaexplosioner. Livet på jorden har helt enkelt haft tur som har överlevt så här länge, menade Brian Cox astrobiologkompis. En otrolig tur, faktiskt.

Han menade att det är så osannolikt att livet överlever länge nog för att bli intelligent, att det inte är omöjligt att det kan finnas intelligent liv på så lite som en planet per galax, i genomsnitt.

Vilket i så fall skulle göra jorden desto mer unik och värd våra yttersta ansträngningar för att inte förstöra den.

Men alltså, om vi utgår från hur fort det första, enkla livet dök upp här på jorden så tycks ju uppkomsten av liv mer eller mindre vara en oundviklighet. Och då har vi hur som helst massvis med planeter i vår galax som hyser liv.

Men med tanke på att det tar miljarder år för livet att bli flercelligt och komplext, och hur många faror som lurar, är det sannolikt mest bara en massa urslem som guppar omkring på alla de planeterna. Vilket skulle förklara varför vi inte har hört några utomjordiska radiosignaler trots att vi har lyssnat ganska länge efter dem.

Nå, även om det bara skulle finnas en intelligent civilisation per galax så finns det ju trots allt nånting i stil med två triljoner galaxer i det kända universum. Det är en tvåa följd av arton nollor. Ser man på saken på det viset så formligen kryllar det av intelligent liv i universum.

Men med tanke på de enorma avstånden som skiljer galaxerna åt så kommer vi dessvärre aldrig att ha ens så mycket som skuggan av en chans att få kontakt med dem.

De farligaste förändringarna är de som sker tillräckligt långsamt

Det följande är ett utdrag ur ett tal som jag höll för gymnasister från Grankulla, Vanda och Kyrkslätt som inledning för årets Global Day i Grankulla Samskola den 9.5.

Föreställ er en restaurang. Folk sitter och äter vid borden. Ett av borden är lite speciellt, filmteamet har manipulerat bordet en aning. Det är alltså ett runt bord med ett ben i mitten. Och filmteamet har byggt in en hydraulisk pump i bordets ben.

Vad den här pumpen gör är alltså att den höjer bordet, mycket sakta. Så sakta att de som äter inte märker det.

Sakta och obemärkt stiger bordsskivan.

Så när restauranggästerna kommer in och sätter ned sig och börjar äta, då är bordsskivan på normal nivå. Men an efter som de äter så höjs den, så att när de har kommit till desserten är bordsskivan uppe under hakan på dem.

Och grejen är att de inte märker någonting. De bara fortsätter äta som om ingenting hade förändrats.

Och jag påstår att vi alla är lite av den sorten när det kommer till förändringar i samhället och omgivningen. Går det tillräckligt långsamt så lägger vi inte märke till det. Vi människor är otroligt bra på att anpassa oss. På gott och ont. Vi anpassar oss till saker som vi definitivt inte borde anpassa oss till.

Destruktiva förändringar i klimatet och miljön är ett par av de här sakerna.

Jag fyller femtio år nu i höst. Det är helt galet, jag känner mig inte det minsta medelålders. Jag lyssnar fortfarande på samma musik som då jag var i er ålder. Iron Maiden, Anthrax, Led Zeppelin.

Och Talking Heads.

And you may find yourself in a beautiful house
With a beautiful wife
And you may ask yourself, well
How did I get here?

Hur kom jag hit? Hur blev jag den här människan, med två barn, inget hår och grått skägg? Exakt när hände det? Jag menar, varje morgon då jag har vaknat, har jag sett ut exakt lika som på kvällen då jag gick och lade mig.

Ändå har den här förändringen helt tydligt ägt rum.

Men ännu viktigare: vad hände med världen omkring mig? När försvann fiskarna från vattnen kring holmen där jag tillbringar somrarna? När förvandlades det klara havsvattnet till ärtsoppa?

När blev vintrarna svarta, milda, regniga och hala? När försvann hälften av den arktiska havsisen och hälften av alla världens ryggradsdjur?

När blev vi dubbelt fler på den här planeten? Vi var fyra miljarder när jag gick i skolan. Fyra. Det bor snart lika mycket folk bara i Kina och Indien som det fanns i hela världen då jag föddes.

När blev det normalt att det springer omkring nazister med hakkorsflaggor på gatorna mitt på blanka dan? När blev rasister till “invandringskritiker”?

Snart sitter vi här med bordsskivan under hakan, och för de flesta av oss är det business as usual. ”Har det inte alltid varit så här?” NEJ! Det har det inte! Allt det här var långt ifrån normalt när jag var i er ålder.

Se er omkring i världen som ni växer upp i just nu och notera det som är normalt så att ni kan jämföra med läget då ni fyller femtio. Ni kommer att märka att bordsskivan har rört sig.

Åt vilket håll, det återstår att se. Och det har ni själva åtminstone i viss mån en möjlighet att påverka.

Kristendom och ärkenationalistisk högerpolitik, en konstig kombination

Sananen viikonvaihteeksi.

Hesari skriver om den nya, extremkonservativa kristna ytterhögern som vädrar morgonluft i Finland just nu.

Det här är någonting som jag aldrig har fattat. Varför väljer de här religiösa, über-patriotiska krafterna alltid uttryckligen kristendomen som drivkraft för propellerhatten? Jag menar, kristendomen är en importreligion från Mellanöstern, en region vars folk de här typerna på den yttersta, mest nitiskt bibeltroende högerkanten i övrigt tycks ha så svårt med.

Jesus var från en judisk flyktingfamilj. Han predikade fred, förlåtelse, vända andra kinden till, han delade ut gratis sjukvård och livsmedel, han rörde sig bland tiggare, horor, flyktingar och utstötta, den där sorten som dagens mest nitiska patriotkristna rynkar på näsan åt och smäller igen dörren för. Han var ständigt i trubbel med etablissemanget och beslutsfattarna.

Och, let’s face it, han var inte blond, blåögd och ljushyad heller. Och han talade varken finska, svenska eller engelska.

Självklart, inget av det här är en nyhet på något sätt och vis. Den här paradoxen och uppenbara kognitiva dissonansen som en kristen ultranationalist måste känna om han mot förmodan på riktigt sätter sig in i kristendomens grundläggande budskap, den har alltid varit uppenbar.

Så varför inte då välja någon av de ”närproducerade” religionerna? Asatron eller Ukko-jumala? Vissa gör säkert det också. Men okej då, det kräver mentala baklängesvolter av den kalibern att till och med de mest puckade har svårt att hålla tillbaka fnisset när de ska uttala vilken trosbekännelse som det gänget än tillämpar.

Dessutom så står det ingenting i Kalevala som kan användas som tillhygge mot bögar. Vad jag vet.

I väntan på trovärdiga argument från en silvervattensförespråkande vaccinskeptiker

Jag fick för cirka en månad sedan ett långt och påstridigt mejl från en silvervattenförespråkare, vi kan kalla henne Katarina, som var arg på mig för sådant som jag hade sagt om hälsoriskerna med kolloidalt silver då jag gästade Efter nio-studion på TV.

Samma människa ville också utmana mina ståndpunkter gällande vacciner, baserat på sådant som jag hade sagt i Kvanthopp på radion.

Jag svarade aldrig på Katarinas första mejl för jag hade i ärlighetens namn lite bråttom då, strax före jul, men i morse fick jag ett mejl till, ännu ilsknare den här gången, där personen i fråga undrade varför jag inte vågar möta henne i öppen diskussion.

Så här svarade jag henne då:

Hej Katarina,

Jag ser att du har anammat ett skeptiskt och kritiskt tankesätt. Det är bra! Härnäst önskar jag att du tillämpar den sortens tänkande även på [silvervattenföretagaren] Anders Sultans och [vaccinskeptikern] Linda Karlströms påståenden.

Det är nämligen så som det fungerar inom vetenskapen. Kritiskt och skeptiskt tänkande ska inte tillämpas endast på det som man på ett emotionellt plan förhåller sig negativt till, utan även på de frågor som man räknar till sina hjärtesaker.

Ifrågasätt allting! Och börja med de mest uppenbara svagheterna: vilka är silverförespråkarnas och vaccinmotståndarnas motiv bakom deras strävan att folk ska köpa deras argument? Är det en sann omtanke om nästan? Eller kan det finnas själviska drivkrafter bakom, som bottnar i penning- och maktbegär?

Jag skulle gärna diskutera både kolloidalt silver och vacciner med dig. Men du verkar tyvärr mer som en som vill predika än en som vill diskutera. Du verkar som en som har bestämt sig, så att säga, och med sådana blir diskussionen sällan värst fruktbar, då deras enda syfte ofta är att omvända diskussionspartnern, inte att lära sig något nytt och kanske berika eller rentav justera sina egna synpunkter.

Det här är typiskt särskilt för dem som har en djup religiös tro, men liknande kännetecken går ofta att identifiera beträffande tron på mer världsliga fenomen.

Jag medger att jag kan låta lika kategorisk ibland. Som då jag säger att silver, för invärtes bruk, är ett toxiskt ämne utan någon som helst funktion i den mänskliga ämnesomsättningen. För det är det, bevisligen.

Jag kan också verka kategorisk då jag hävdar att vacciner fungerar, på det hela taget, trots att de inte är perfekta. För det gör de, bevisligen.

Jag kunde naturligtvis servera dig tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar, metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument för att det är så som jag säger, men jag frågar mig själv att vilken är poängen med det? Är du verkligen öppen för den sortens argument? Vill du verkligen diskutera eller bara banka mig i huvudet med silver-evangeliet (och antivaccins-spikklubban), så att säga?

Eller är det här bara ett enda, massivt slöseri med min tid? Jag känner inte till din livssituation, men själv har jag tämligen ont om tid just nu.

Jag är hur som helst beredd att ändra ståndpunkt både i silver- och vaccinfrågan, men då behöver också jag tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar (inte föreläsningar från Youtube-universitetet), metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument.

Du är välkommen att förse mig med sådana, men eftersom jag redan från tidigare är hyfsat väl påläst när det gäller både silverlobbyns och vaccinkritikernas argument, så hoppas jag att du har någonting nytt att komma med. Om vi ska få en fruktbar diskussion till stånd.

I väntan på att så sker önskar jag dig en god fortsättning på det nya året!

Mvh,

Marcus Rosenlund

Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.