Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

”Fru Saarinen kommer snart att dö” kraxade kråkan åt mig

En tidig vårdag för många år sedan, den första soliga och varma dagen det året, satt jag på balkongen i mitt dåvarande hem i Kyrkslätt och tittade ut över husbolagets gård.

En ensam kråka kom flygande och satte sig på staket till grannens gårdsplätt nedanför. ”KRAA” sade den sorgset och flög bort.

”Jaha, grannen ska tydligen dö”, sade jag tyst för mig själv.

”Vaddå, det är ju ett klassiskt tecken” fortsatte rösten i mitt huvud när mitt rationella jag höjde ett förmanande pekfinger. ”Kråkor som kommer flygande och kretsar över gården och flyger bort, eller sätter sig på gärsgården och kraxar, nånting ditåt går det ju alltid till i gammalt folks berättelser när nån ska dö.”

Som en randanmärkning: jag talar suspekt mycket för mig själv, huvudsakligen då ingen lyssnar. Då jag kör bil svär jag dessutom väldigt mycket för mig själv.

Nå hur som helst, en knapp vecka senare hörde jag av en annan granne att den granne på vars staket kråkan hade suttit och kraxat, de facto hade dött. ”Hoppsan” sade jag för mig själv.

Sånt här händer hela tiden. Jag ser saker som mitt primitiva jag tolkar som tecken för att någonting ska hända. Och sedan när det händer så blir jag olustig till mods och undrar om jag kanske borde tona ned min skepticism och rationalism.

Men sedan påminner jag mig själv om att ge mig själv en örfil när ingen ser på. För det där som jag tolkar som tecken, det är ju bara min intuition, mitt undermedvetna som försöker säga någonting åt mig, någonting som jag redan vet för att min hjärna har räknat ut det medan jag tittade på molnen som drev förbi.

Som nu det här med kråkan och grannen. Absolut inget mystiskt med det, vilket jag mycket fort slöt mig till då jag gjorde en summering av vad jag visste.

Jag visste att grannfrun var till åren kommen, en gammal änka, hennes man hade dött några år tidigare. Hon hade med tiden sett allt tröttare och blekare ut då jag såg henne på gården. På sistone hade hon inte synts till alls.

De få ord jag hade växlat med henne då vi råkade träffas vid postlådan eller på gården handlade så gott som alltid om hennes bristande hälsa. Hjärtat var svagt, berättade hon åt mig.

Och nu när jag tänkte på saken: några nätter innan den där dagen med kråkan på staketet hade jag vaknat, eller halvt vaknat åtminstone, och noterat blåa ljusfläckar som dansade på min sovrumsvägg. Jag tänkte inte desto mer på saken då, och somnade om.

Det var de blå ljusen på ambulansen som stod på gården utanför, insåg jag när jag knöt ihop trådarna i huvudet. Det var den natten de hade kommit för att hämta henne. Och några dagar senare somnade hon bort på sjukhuset. Jag såg dödsannonsen i tidningen.

Kråkan som satt på staketet och kraxade, den var naturligtvis bara en kråka. Att jag såg den som ett tecken var bara den omedvetna delen av min hjärna som harklade sig och försökte meddela att den har kalkylerat lite och kommit till en slutledning rörande min grannes situation.

Våra hjärnor är fantastiska biologiska maskiner. De sover egentligen aldrig, de är hela tiden aktiva, också medan våra medvetanden sover, och behandlar data som våra sinnen förser dem med. Och ibland kommer de upp med svar på frågor som vi inte ens har hunnit ställa ännu.

Och sen i något skede ser vi någonting som får oss att associera åt det hållet där den färdiga men omedvetna slutledningen ligger och väntar.

Och så ser vi det som ett tecken. Fast det egentligen bara är som det där snöret som vi knöt kring pekfingret: någonting som påminner oss om någonting som vi inte ännu visste att vi vet.

Vårt undermedvetna är ibland så spöklikt träffsäkert att vi får dåligt självförtroende och tänker att ”så där smart är inte jag, det måste vara Gud som talar till mig”. Eller djävulen, eller moster Märta som vill hälsa någonting från Andra sidan.

”En sak är säker: jag själv kan det ju inte vara, hur skulle jag kunna veta sådant där? Dessutom skulle jag väl veta om det ifall att jag hade tänkt på saken.”

I begynnelsen skapade människan Gud.

Gud, som vi inte kan se eller höra direkt, men som ständigt gör sig påmind genom olika tecken som han låter oss se. Precis som han gjorde på profeternas tid. Det var ju så de jobbade, profeterna, de tolkade tecken. De översatte Guds teckenspråk.

Detta alltså tusentals år innan Freud, innan någon ens kom på tanken på ett undermedvetet eller myntade ordet intuition.

I något skede måste någon schaman ha blivit trött på att stammens ungdomar pallade frukter från trädet som han uppfattade som sitt eget, och smart som han var så kom han på att sprida en story om att just det trädet är magiskt och den som plockar från det kommer det att gå på tok för.

Så är vi människor ju funtade att vi uppfattar den här sortens varningar som en direkt utmaning. En allvetande gud hade insett det här och i stället för ”rör inte” hade han sagt att trädets frukter innehåller C-vitamin eller nånting annat nyttigt, så hade han fått ha sitt träd i fred. Klart att de ungarna plockade från schamanens träd. Det var ju förbjudet, för Teutates!

Eller med tanke på att Bibeln ju talar om ”kunskapens” träd så är det ganska sannolikt att det inte handlade om ett träd alls, utan om någon sorts psilocybinsvampar som schamanerna har knaprat i minst tiotusen år, sannolikt närmare fyrtio tusen år. De gamla grottmålningarna kryllar av svampar.

Psykedeliska svampar som likt käppar rör om rejält i det undermedvetna och får saker att stiga upp därifrån. Sådant där som får en att rygga tillbaka inför monstren som sover där inne. Eller att vilja återvända dit kväll efter kväll. Tills folk antingen börjar tro att man har Seendets gåva, eller bakbinder en och kastar en i ett kärr med stenar i fickorna.

(Disclaimer: jag har själv aldrig prövat på psykedeliska svampar, och har inte för avsikt att börja heller.)

Någon gång måste det ju ha varit en särskilt skarp schaman som tänkte lite längre än nästa svamprus. Hen tänkte kanske att det är trevligt med allt det här vetandet, men i något skede kommer det att komma tillbaka och bita oss i röven. Det hade kanske varit bättre om vi inte hade rört svamparna.

Eller hur som helst hade det antagligen varit bättre om vi hade låtit bli att utveckla det här högre, abstrakta tänkandet och bara fortsatt samla rötter och nötter på savannen i stället för att börja med jordbruk och organisarade samhällen och allt det där joxet.

För i långa loppet kommer det här bara att leda till att vi blir för smarta för vårt eget bästa. Uppfinner atombomber och annan skit. Vi borde aldrig blivit så nyfikna.

”Sablar vilken bra story. Tror jag skriver ned den på det här getskinnet. Fast jag ersätter svamparna med ett fruktträd. Kidsen behöver inte fler fingrar som pekar på den förbjudna frukten. Kanske de äter sina grönsaker om du insinuerar att det är ett äpple den här gången, bara för att trotsa dig!”

”Attans vad vi är smarta!”

Och på den vägen är vi.

Jag är lite svag för de där äldsta religiösa myterna. Syndafloden är en annan sådan som antagligen är en fortsättning på den om Eden och den undermedvetna insikten i att vi tuggade mer än vi kan svälja när vi blev tänkande varelser.

Syndafloden var sagans sätt att förmedla att ”okej, nu har vi insett vilka följderna blev av att vi inte höll oss till att samla rötter och nötter i stället för att börja rådda med aritmetik och pyramider. Så till den grad var det här ett icke-smart move att vi förtjänar att utrotas till siste man. Till exempel med en enorm översvämning!”

”Helt galet bra, skriv ned det där också på getskinnet!”

Storyn om Jesus anknyter naturligtvis också till den här insikten. Liksom att okej då, vi är här nu, inget att göra åt den saken, men nu är det bara ett par tusen år kvar till atombomberna och dödslägren om vi fortsätter bete oss som vi gör mot varandra.

Och den här gången nöjde sig inte det undermedvetna med en varning om vare sig nära förestående massdränkning eller Hiroshima om vi inte skärper oss, det undermedvetna visste att vi inte kommer att skärpa oss vad som än händer.

Så det bästa vi kan göra är att mildra det onda samvetet en aning. Hitta på ett externt kollektivt samvete som bär bördan åt oss. Låt oss kalla honom Jesus.

Vad vet jag, det kan ju till och med ha existerat en historisk Jesus som själv kom på att utnämna sig till åskledare för Guds / vårt undermedvetna dåliga samvetes vrede. Det finns ju så gott som alltid folk som går omkring och tror att de är Messias.

Jag läste nyss att det finns fem personer i världen just nu som hävdar att de är The Second Coming. Alla med sina övertygade efterföljare. Ingenting nytt under solen.

Men sådant slutar ju aldrig väl. Det insåg säkert Jesus själv också på sin tid. Det krävde ingen Einstein för att lägga ihop två och två där, utmanar man den romerska Maskinen så får man förr eller senare ont någonstans. Det krävdes bara en normalt fungerande intuition för att landa på den slutsatsen.

”Min intuition, min intuition, varför har du övergivit mig?”

Den övergav aldrig dig, du var bara för upptagen för att ta dess varningar på allvar. Eller så var du smartare än du vill medge, för genom att inte lyssna på dess varningar bidrog du ju till att skapa en världsreligion i processen.

Hur som helst, i det skedet hade det gått som det gick ändå, med eller utan tuppen som gol tre gånger. Eller kråkan som landade på staketet och kraxade en gång.

Vad fick mig att tänka på allt det här just i dag? Nå faktiskt så var det en annan kråka som flög förbi bryggan där jag satt och funderade tidigare i dag, och den fick mig att tänka på den där gången med kråkan i Masaby och min gamla grannfru, och att jag kanske borde ha talat lite oftare och lite mer med henne.

Ringt på och frågat hur hon mår. Så kanske hon hade levt lite längre och dött lite lyckligare.

Outgrundliga äro det undermedvetnas vägar.

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That’s how it goes
Everybody knows

–Leonard Cohen, ”Everybody Knows”

Om de små lögnerna vi berättar för att ta oss genom dagen

Att leva i en lögn kan rådda rejält med ens hjärna. Få en att göra riktigt tokiga saker eller åtminstone bli rejält olycklig. Speciellt om lögnen man lever i har att göra med ens sexualitet.

Inte så konstigt att prästerna som tvingas förneka hela den delen av sig själva drivs till att söka lite för nära bekantskaper med korgossarna.

Fundamentalist-propellerhattarna kallar homosexualitet för någonting ”onaturligt”, men faktum är att celibat är och förblir den största perversionen och skymfen mot naturens ordning. Om vi ska använda deras egen terminologi.

Homosexualitet existerar inom talrika arter i naturen, men såvitt jag vet finns det bara en art som med vett och vilje idkar celibat. Ta och gissa vilken.

Det är ju såklart en helt annan sak om man av en eller annan medicinsk eller fysiologisk orsak råkar ha en nedsatt eller icke-existerande sexualdrift, eller om man en gång för alla inte känner något behov för allt det där, men majoriteten av oss hör inte till den kategorin.

Lika lite som vi kan välja att ignorera vår sexualdrift så kan vi välja till vilkendera könet den riktar sig. Vi tar det ännu en gång: man väljer inte sina sexuella preferenser. Och som sagt, bygger man sitt liv på en lögn om vem man är i det här avseendet, då mår man till slut inte så bra.

Eller någon får hur som helst ont någonstans, det är ett som är säkert.

Yle Teema / Fem sände i går filmen 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks tidlösa science fiction-klassiker från 1968, baserad på en story av Arthur C. Clarke. Ett av filmens teman är just detta, vad som sker då man tvingas förneka någonting stort och viktigt.

SPOILER ALERT, ifall någon mot förmodan inte har sett filmen eller läst boken ännu: skeppsdatorn HAL 9000 blir alltså galen och dödar hela besättningen ombord på rymdskeppet Discovery One, utom dr. David Bowman som lyckas utmanövrera den vansinniga artificiella intelligensen och stänga av den.

Orsaken till att HAL blir tokig är att den går och ruvar på en stor hemlighet om expeditionens verkliga mål med resan ut till Jupiter, en hemlighet som den inte får dela med sig av med besättningen.

Och så går det inte så bra sedan.

Eller nåja, filmen har ju på sätt och vis ett lyckligt slut, åtminstone för dr. Bowmans del, men HAL får betala det ultimata priset för hemligheten som den bar på.

Jag tänker väldigt ofta på den här filmen och just det här med att leva med en stor och viktig hemlighet dag efter dag, år efter år. Även om jag inte själv direkt går och bär på någonting av den här kalibern inom mig, så har också jag mina HAL 9000-stunder.

Det är liksom ganska svårt att inte ha det om man tillhör människosläktet och är en del av den västerländska kulturen, som mer eller mindre bygger på inte bara en utan flera HAL-klassens lögner.

Storyn om vem vi egentligen är och vart vi är på väg.

Storyn fulla av mer eller mindre uppenbara paradoxer och motsättningar, som man bara är tvungen att acceptera och sedan ignorera för att kunna fungera som en del av samhället.

En av de största är ju naturligtvis den som vi ställs inför varenda gång som vi tankar bilen eller båten. Jag vet inte hur det är med er, men jag vrickar nästan hjärnan varenda gång jag kör fram till 95E-pumpen.

Är det här normalt? Att köra omkring med en farkost som drivs av brinnande destillat av ormbunkar från dinosauriernas tid?

Varje liten explosion i någon av de fyra cylindrarna i motorn där framme under huven frigör koldioxid i atmosfären som knuffar oss lite närmare den vid det här laget allt mer oundvikliga klimatkatastrofen och samhällskollapsen.

Ändå, trots att jag vet allt detta så lever jag mitt liv som alla andra. Ett liv fullt av små explosioner. Säg att jag kör bil i fyrtiofem minuter under en typisk vardag. Fyrtiofem gånger tvåtusenfemhundra varv, i genomsnitt, gånger fyra cylindrar. Det blir fyrahundrafemtio tusen små explosioner.

Och det här är ju bara toppen av isberget. Hela min och min familjs livsstil bygger ju på den ena lögnen efter den andra, lögn på lögn om hur det här är helt normalt för alla gör ju lika som jag så hur skulle det inte vara normalt och hur skulle vi annars få mat på bordet och tak över huvudet och klart att det är på det här viset hur skulle det annars vara och på något vis måste vi ju ta oss till och från jobbet och på något sätt måste bönderna driva sina traktorer

pust flämt glöm inte att andas

och någonstans måste elströmmen komma från som får din dator att fungera som du skriver den här texten på just nu och var inte löjlig nu för det är så här som världen fungerar men var inte orolig för just nu jobbar någon på en bättre lösning som gör att allt blir bra och vi inte längre behöver ha dåligt samvete när vi flyger till Thailand på semester som vi minsann behöver efter all stress vi hade på jobbet och där hemma också

andas normalt allt är normalt

just det ja får inte glömma att boka flygbiljetter till mötet i Köpenhamn i september och boka tid åt hunden hos veterinären och barnen behöver nya cyklar fast Petters gamla cykel duger säkert åt Mikael ännu ett år men å andra sidan de är ju så noga med att allt ska vara så viimeisen päälle numera så kanske lika bra att bara

bara

köpa

Dave Bowman: Hello, HAL. Do you read me, HAL?
HAL: Affirmative, Dave. I read you.
Dave Bowman: Open the pod bay doors, HAL.
HAL: I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.
Dave Bowman: What’s the problem?
HAL: I think you know what the problem is just as well as I do.
Dave Bowman: What are you talking about, HAL?
HAL: This mission is too important for me to allow you to jeopardize it.
Dave Bowman: I don’t know what you’re talking about, HAL.
HAL: I know that you and Frank were planning to disconnect me, and I’m afraid that’s something I cannot allow to happen.
Dave Bowman: [feigning ignorance] Where the hell did you get that idea, HAL?
HAL: Dave, although you took very thorough precautions in the pod against my hearing you, I could see your lips move.
Dave Bowman: Alright, HAL. I’ll go in through the emergency airlock.
HAL: Without your space helmet, Dave? You’re going to find that rather difficult.
Dave Bowman: HAL, I won’t argue with you anymore! Open the doors!
HAL: Dave, this conversation can serve no purpose anymore. Goodbye.

Om det jobbiga med att vara en gud (som om jag skulle veta)

Jag vet varför gudarna blev galna. Det beror på att de inte kan glömma. Eller dö, för den delen. Sådant tär i längden hårt på den mentala hälsan.

I begynnelsen skapade någon eller någonting gudarna. Detta har gudarna aldrig riktigt förlåtit denna eller detta, för det är något av det mest elaka som man kan göra åt en medveten varelse: göra denna odödlig och allvetande.

Odödlig är illa nog, men att vara allvetande måste vara ett rent helvete. Kombinera de två och man börjar förstå ett och annat om varför saker och ting är så åt fanders här i Midgård.

Hur som helst, gudarna gjorde det enda de kunde komma på i sin desperation: de skapade människor, ofullbordade kopior av sig själva, försedda med det där som de själva så desperat längtade efter men inte kunde få: glömskan och dödligheten.

Och det funkade, åtminstone för människans del. Hon kom till en värld full av faror, elände och sorg, malaria, rovdjur och istider. För att inte tala om den ständiga stressen och pressen från gudarna som krävde uppmärksamhet och tacksamhet och lovsång och besynnerliga ritualer.

Men människan hade förmågan att se förbi allt detta. Glömma det för en stund, åtminstone. För att främja detta syfte uppfann människan vinet. Eller snarare utnyttjade en befintlig, naturlig jäsningsprocess som aporna hade känt till i årmiljoner då de ätit sig berusade på övermogen frukt.

Människan levde sitt korta liv och hade det på det hela taget riktigt okej, för människan kunde glömma allt det ledsamma och farliga. Människan träffade andra människor, sjöng och drack och vaknade med bultande huvud, tänkande att ”det var det säkert värt.”

Gudarna såg naturligtvis det här för gudarna ser allting, och de vart sura och tvära av avundsjuka, för nu hade de inte bara sig själva och sina egna minnen från eonernas lopp att leva med. Nu måste de dessutom veta allt det som människan företog sig och sedan glömde så gott som genast.

Glöm det där med korset, det är det här som är gudarnas sanna uppoffring: att minnas allt det som vi glömmer. Att se allt det som vi blundar för så att vi inte ska bli galna.

För det är ju exakt så illa här i världen. Saker händer hela tiden, hemska, obeskrivligt grymma, sadistiska saker, just nu, i Tammerfors, i Nystad, i Indonesien, i Afghanistan, i Baton Rouge, you name it, just nu lider små barn och oskyldiga djur på sätt som skulle få dig och mig att bryta ned i tårar och inte kunna sova en blund på en månad om vi bara visste.

Men vi vet inte om det allra mesta av det här. Vi visste inte om när Josef Fritzl låste in sin dotter i källaren och allt det som sedan hände. Också om vi hade vetat om att det sker, men inte var, så skulle vi sannolikt ha förträngt det. För det finns saker man inte tänker på om man vill förbli vid sina sinnens fulla bruk.

Inte så för gudarna. De ser allt och hör allt. De vet precis allt som sker och de kan inte glömma det ens för en sekund. Det är som den värsta tortyr du kan tänka dig, fast mycket värre. Det är som att bli bunden framför en jätte-TV som visar all sadistisk barnporr i världen och sedan få ögonlocken bortskurna.

Inte att undra på, som sagt, att de blev galna, de stackars gudarna.

Gudarna kunde ju förstås göra någonting åt saken om de ville. När som helst. Men de är för långt gångna för det vid det här laget. Årmiljarder efter årmiljarder av allvetande har gjort sitt. De är slutbrända och väntar bara på slutet som aldrig kommer.

Med ojämna mellanrum gör de några virriga uppenbarelser och utför ett eller annat mirakel eller låter sina ansikten uppenbaras i en skiva rostat bröd någonstans i den amerikanska mellanvästern, eller lägger sig i utgången av en fotbollsmatch, för de behöver uppmärksamhet.

Det enda som är värre än att leva för evigt och veta allt är nämligen att ingen tror på en.

Allvetande är en sorts helvete för gudarna men att ingen tror på en är långt värre. Det betyder att man går igenom allt detta djävulskap helt förgäves. Om man ens kan få de upprätt gående aporna man skapade att tycka lite synd om en och uppskatta en, eller ens vara rädd för en, så är det kanske värt det trots allt, ens på någon nivå.

Men om ingen tror på dig som gud så är du verkligen fuckad.

För det att ingen tror på dig, det att alla glömmer bort dig, det betyder ju inte att du kan göra samma sak med dem och allt annat. Du är fortfarande en gud. Du är fortfarande allsmäktig och allvetande, du hör och ser precis allt. Men ingen ser dig.

Så du blir ännu svartsjukare och galnare. Du brinner av avund för din skapelse som har roligt och festar och knullar och spelar och dansar och skrattar och dricker och äter och glömmer och dör medan du får leva med morkkisen, för eviga tider.

Du ångrar att du skapade det eländiga packet och sliter ditt hår åt deras naiva prat om ”ett evigt liv”.

Som om de hade en aning om vad det betyder! Idioter!

Du kunde ju förstås göra dig av med dem, människosläktet. De är bräckliga varelser, mycket lätta att ha livet av. En av gudarna försökte sig på det här i ett skede, täckte jorden med vatten. Dränkte allt och alla.

Men pokerfacet räckte inte till slut. Guden i fråga ballade ur i sista sekunden och skonade en familj, och sedan började ju allting naturligtvis om från början. Precis som gudarna visste att det skulle gå.

För det är ju inte så att gudarna bara minns det som har skett i det förflutna i perfekt technicolordetalj, eller det som sker just nu, de vet såklart också allt som någonsin kommer att ske. Inklusive det faktum att de själva aldrig kommer att dö. Eller glömma.

Det här är en särskilt sadistisk och hemsk detalj i det hela som får Panteon att bäva i grundvalarna av gudarnas suckar. Detta med att aldrig kunna bli överraskad av någonting som sker.

Det händer att någon gud i sitt vansinne tänker sig att om hen skapar en varelse som är tillräckligt oberäknelig, kreativ och impulsiv, så kommer denne att överraska guden i något skede.

Göra någonting som får gudarna att kolla med sina perfekta, högupplösta och eviga minnesbankar: var det faktiskt meningen att DET DÄR skulle hända??

Men naturligtvis sker det ju aldrig. Skulle det ske så skulle gudarna veta om att det kommer att ske. För de vet allting.

Om vi människor tror att vi i och med den här insikten i gudarnas verklighet har någon aning om vilket fanskap de genomlider, så har vi fel. Vi vet bara någonting om hur jobbigt de har det här i vår värld.

Som pojken Jake Chambers säger åt gunslingern Roland Deschain i det Mörka tornet innan han störtar ned i avgrunden, ”det finns andra världar än dessa”.

Och så är det ju. Det finns minst hundra miljarder solar i vår galax Vintergatan (som i sin tur bara är en av oräkneliga stjärnhopar), kanske så många som fyra hundra miljarder. Ingen vet exakt.

Och de allra flesta solar har sannolikt planeter, världar som är hemvist för eventuellt liv som stapplar fram i mörkret och slår sig och lider och gråter och undrar varför det kom till världen. Allt detta måste gudarna också vara medvetna om och aldrig glömma.

Allt som allt och summa summarum, inte att undra på att de blev tokiga. Att bli tokig är det näst bästa när man inte är kapabel till att glömma. Det var ett kryphål som gudarna snubblade över, en översikt från deras egen skapares sida.

Och de utnyttjade hungrigt den möjligheten. Till fullo.

Så vi ska kanske inte förebrå dem för att det inte gick så bra med skapelsen. Att den är full av tokigheter, logiska vurpor och regelrätta hemskheter. Cancer i barn och oskyldiga som lider.

Man kan inte vänta sig alltför mycket av skapare som har varit med om så mycket och inte kan glömma en mikrosekund av det. Och av allt som ska komma.

Så ha sympati för gudarna. Och gläd dig över din glömska, den är det värdefullaste du har. Och en dag får du glömma för gott och vila för eviga tider.

Var lade jag mina bilnycklar? Vilken tid skulle vi ha det där mötet med Per-Åke? Ingen aning, hurra!

Om att ta den tid man behöver för att bli frisk

Vet ni vad som är jobbigt? Att vara en ateist med en lutherans nedärvda inställning till arbete. Man får de sämsta bitarna av två världar.

Ni vet, den där attityden då man helst väntar till veckoslutet eller jullovet med att bli förkyld, och då man alltid känner sig lite skyldig då läkaren säger åt en att varva ned och ”håll dig hemma för nu skriver jag ut sjukledighet åt dig”.

För tre veckor sedan sade min läkare exakt det här åt mig, tre veckor skrev han ut sjukledighet åt mig, och min första instinkt var att ”jamen jag håller väl ledigt en vecka och ser hur det känns sedan, oftast är man ju helt i okej jobbskick efter en vecka”.

Men sedan, i något skede, slog det mig att tänk om jag skulle ta läkaren på orden den här gången och verkligen tillåta mig själv att inte bara vara sjuk, utan att ta den tid som behövs för att faktiskt bli frisk?

Så jag gjorde just precis det. Jag höll sjukledigt i exakt de tre veckor som läkaren skrev ut. Jag tillät mig själv att vara en konvalescent, fullt ut och för en gångs skull utan att ha dåligt samvete för det.

Och jag skäms inte heller för att säga att det kändes jäkla bra! Till den grad att jag faktiskt blev frisk, inte bara så där i halvkondis som man ofta är då man intalar sig att ”nu var det slutslappat för kom igen nu, jag är säkert i skick att återgå till jobbet”.

Jag har nu jobbat i ett par dagar sedan sjukledigheten tog slut, och det är helt otroligt vad mycket smidigare tanken löper och den kreativa ådran bultar då man för en gångs skull på riktigt har tillåtit sin kropp att hela sig.

Sarkoidosen, mitt kära lilla gissel, har lugnat ned sig tack vare kortisonet, hostan är borta, ingen feber har jag längre och framför allt, den bottenlösa, blytunga tröttheten som hör till symptomen, den har också försvunnit. Det känns bra nu, kort sagt.

Det är någonting som man lätt glömmer, att man är en betydligt värdefullare arbetstagare då man jobbar med 100% kapacitet, jämfört med då man hankar sig fram på, säg nu 70-80%, tänkandes att ”om jag bara klarar mig fram till lördagen…”

Så där som jag gick på för ett drygt år sedan, till exempel. Vintern och våren 2016, strax innan jag fick min diagnos. Då gjorde jag just exakt det där klassiska misstaget. Knegade på trots att jag inte kände mig ens halvbra. för ”äh, kom igen nu, nog fixar jag det här och snart är det lördag.”

Lite samma mönster halkade jag in i nu i våras också. Och så fick jag mitt återfall, surprise surprise.

Med den följden att den akuta fasen av sarkoidosen sannolikt blev bara djupare och längre (och jag fick rytmstörning i hjärtat också i fjol) med förlängd konvalescenstid som följd.

Och inte ens då, efter min första akuta fas i fjol, tillät jag kroppen att hela sig i lugn och ro, utan jag kastade mig huvudstupa in i trettioelva sorters arbete så fort jag kände mig ens sisådär i skick.

Men det blir ju inte bra på det viset. Det blir det aldrig. Det jobb man de facto lyckas prestera i halvkondis är ju på riktigt bara bajs jämfört med då man på riktigt är på hugget, när man har låtit kroppen hämta sig enligt läkarens order.

Summa summarum, man gör absolut ingen någon tjänst genom att låtsas vara i skick då man inte är det, varken sig själv eller sin arbetsgivare. Inte tar de in fotbollspelare på plan heller då de hostar och haltar ens lite, varför skulle vi kontorsjobbare och kreativa branschens donare vara ett undantag?

Nu gäller det bara att komma ihåg den här känslan också i fortsättningen. Så kanske det inte ens blir någon mer sjukledighet på ett tag.

 

 

Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

3113266841_35f612101eDu, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.