Påsken, den ensammaste högtiden

Så länge jag minns har påsken fått mig att känna mig lite melankolisk till sinnes. Kanske det är för att en halv värld samlas till en högtid och en serie ritualer och framför allt en samvaro som jag aldrig kommer att vara en del av.

Men kanske det också är för att jag vet att de flesta av dem som nu firar påskens mirakel aldrig heller kommer att känna det som jag känner, se det som jag ser, uppleva världen som jag upplever den. Aldrig kommer vi att höra varandras musik och se solnedgången med den andres ögon. Eller?

Jag skrev för flera år sen ett inlägg i en Facebookgrupp om det här, eller någonting ditåt i alla fall. En amerikansk grupp för ateister och andra gudlösa. Inklusive ignostikerna, min egen lilla referensgrupp som jag har börjat känna mig alltmer som hemma i.

Anyway, så här skrev jag, på engelska. Jag har inte energin till att översätta det just nu, sorry about that.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

As I grow older I feel the slow pulse of the seasons, the steady, ancient rhythm of light and darkness ebbing and flowing, the tide of life advancing and retreating to its beat.

I sense the majestic, glacial movements of an entire planet beneath me as it slowly turns from night to day, bound to its parent star by gravity in the dance of aeons, oblivious to our tiny forms living out their mayfly-like busy existence.

I see the rainclouds roll in from the sea, bearing within their ghostlike shapes the lifeblood of all living things; water, completing yet one of its endless set of cycles, providing its life restoring power to the growing, breathing things which depend on it, before returning to the sea once more.

I sense the receding warmth of the early september sun and the sheer magnificence of its mighty form; it’s not just a pale disc behind a veil of autumn mist, but a fully operational G-class main sequence hydrogen-fusing star, its planetary children amounting to only 0.14 percent of the solar system family’s combined mass.

I even like to imagine sensing the unfathomably slow turning of the mighty island of light which is our home galaxy, the Milky Way, its several hundred billion individual fusion-powered beacons mere sprinkles of stardust in its imperceptibly huge 100,000 lightyear-spanning disc.

Our own galaxy in turn is, of course, merely one of billions and billions of galaxies rushing away from each other, widening the intergalactic chasms to the point where, one day in the almost impossibly far future, the star islanders of the once relatively close galactic neighbours lose sight of each other altogether.

The awareness of all these things fill me with awe and humility, and I feel a deep sense of joy and thankfulness for being lucky enough to win the grand prize in the ancient lottery of life; to be able to exist, however briefly and, on top of it all, to belong to a species evolved enough to ponder the mystery of existence. And to pass this incredible knowledge on to my children.

And then I’m told that I, as an atheist, live a sad, isolated, meaningless life devoid of spirituality and with nothing but my certain death to look forward to in life. A Christian person tells me this online. One more of those Facebook discussions which I can’t seem to avoid getting dragged into.

”If you say so”, I type with a sigh and close the lid of the laptop.

It is a crisp, fragrant autumn’s evening by the sea, at the end of a day full of vivid colours and ethereal light, the eastern sky fading softly into the deepening dark velvet pierced by ancient starlight, most of which left its stars long before I was born.

I pour myself a mug of steaming hot chocolate to keep me warm while I go out into the chilly night air to catch the sun’s last rays reflecting from the sea as the glowing orb of hydrogen fire settles behind the forest of the neighboring island west of us.

Måste man lida för sin konst?

Jag var kanske nitton när jag hörde Tubular Bells första gången. Lika gammal som Mike Oldfield var när han skrev den.

Det var inte förrän långt senare som jag läste om hur illa däran psykiskt Oldfield var på den tiden, hur Tubular Bells var ett destillat av all den smärta och ångest som han kände då, mardrömmen som som han levde med 24/7.

Men jag inser ju nu att det inte var så konstigt att stycket påverkade mig så starkt, träffade mig som ett ton bly från skyn, då när jag genomlevde min mest nattsvarta, angstiga post-tonårsperiod.

Jag kände inte till lidandet som hade drivit Oldfield att skriva Tubular Bells, men jag kunde höra det i musiken på ett omedvetet plan, för jag var på den tiden där i samma trakter som Oldfield hade varit då han skrev det där som skulle bli den mest osannolika hitskivan någonsin.

Jag har aldrig gett mycket för den där gamla klyschiga idén om den lidande konstnären, om lidandet som en katalysator för skapande. Ju hungrigare och eländigare du är, desto mer lysande konst skapar du. Jag köper inte det där, helt enkelt.

Eller jo, du kan ge upphov till odödlig konst när du brinner, men du slutar ju sannolikt som en hög aska på golvet, så jag ifrågasätter huruvida det är någonting värt att eftersträva.

Personligen är jag som minst kreativ då jag har det svårt. Osäkerhet och oro är som en kall, våt filt över skaparglädjen. Jag kan fungera och skapa också då jag genomlever svåra perioder, men det blir sällan någonting minnesvärt.

När jag jobbar under förhållanden av osäkerhet och oro faller jag tillbaka på det som jag kan och vet att fungerar. Jag kopplar på autopiloten, jag spelar med säkra kort. Det är först då oron släpper som kreativiteten blommar upp och jag lyckas associera fritt.

När jag var omkring 20 och i färd med att ta mig ur min nattsvarta tid av angst, då hade jag en konstig period av skapande som utmynnade i någon sorts besynnerlig, abstrakt poesi som jag skrev under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Det här var innan jag köpte min första dator, så jag skrev dikterna på en gammal skrivmaskin. Jag hade en period då jag satt uppe nätterna i ända och knattrade på min maskin.

Jag hade till slut en tjock bunt med dikter som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visade en del av dem åt mina studiekompisar som tyckte de var kul, vissa blev riktigt förtjusta och kopierade upp dem åt sig själva.

Några dikter publicerades till och med i Studentbladet, och jag blev ombedd att komma och uppträda i samband med någon studenthappening på Åbo nation.

Men jag sade nej, för jag hade aldrig menat det hela som någonting mer än fria associationer, en sån där stream-of-consciousness-grej som man gör för att ge utlopp för sina kaotiska tankar och kanske städa upp lite i huvudet i processen. Det var aldrig avsett att nå ut till en större publik.

Nu när jag ser tillbaka på den tiden så var Dionysos Tarmwred-dikterna ju någon sorts terapi. De kom till under en tid då jag började komma ut ur mörkret, upp i ljuset. De hjälpte mig att göra den resan, men den hade redan inletts när jag skrev dem.

Dikterna föddes inte ur ångesten utan ur glädjen och lättnaden över att vara på väg upp ur den.

Sedan när jag en gång var ute i ljuset tackade jag Dionysos för bekantskapen, låste in dikterna i skrivbordslådan och gick vidare.

Inte som stackars Mike Oldfield, han gick ju ner sig ännu djupare i sitt träsk, han var fortfarande djupt olycklig och psykiskt instabil, folkskygg och introvert. Och nu hade han dessutom all världens journalister som ville ställa honom frågor som han varken ville eller kunde svara på.

Främst av alla var ju frågan: hur kom det sig att du skrev Tubular Bells? Han hade på riktigt ingen aning och kallsvetten rann ned längs pannan på honom när han försökte komma på ett svar under en av de få intervjuer som han gav till pressen på den tiden.

Så hade han ju också Richard Branson och de andra på Virgin Records som pinade honom med frågor om när uppföljaren till Tubular Bells skulle vara klar. Det måste ha varit som för Orson Welles när alla ville veta hur det gick med uppföljaren till Citizen Kane.

Jag har aldrig avundats dem som skriver sina magnum opus som det första de gör i karriären. Det måste ju vara ett helsike att sätta ribban så högt åt en själv.

Klart det, man gör ju inte det medvetet; både Mike Oldfield och Orson Welles hade nånting inom sig som de måste få ut, och de gjorde det, och gott så för världen skulle ju vara fattigare om de inte hade gjort det.

Men ingen av dem skapade någonsin efter det någonting som ens kom nära det där första, briljanta och otyglade utbrottet av skapande. Bådadera kom att leva resten av sina karriärer i skuggan av sina enorma, massiva debutverk.

Eller tja, Mike Oldfield lever ju fortfarande, han hinner i princip överträffa Tubular Bells ännu, men jag finner det rätt så osannolikt. Faktum är att jag hoppas att han inte gör det, för jag kan inte ens föreställa mig all den smärta som skulle krävas för att skapa någonting som klår Tubular Bells i intensitet.

Och varför skulle han ens behöva göra det? Räcker det inte med ett mästerverk i livet? Det är mer än 99,99999% av oss någonsin åstadkommer.

Mike Oldfield kunde ha dragit sig tillbaka till sin paradisö (i Bahamas där han numera bor) direkt efter Tubular Bells och levt ett sorglöst liv där resten av sina dagar, trygg i vissheten om att hans namn för alltid kommer att stå i musikhistoriens böcker i guldskrift, vad han än gör.

Men även om jag känner mig lite skyldig för det så är jag ju glad att han fortfarande hade nog med rastlöshet inom sig för att skapa alla de där fina grejerna som Ommadawn, Five Miles Out, Crises, Heaven’s Open och The Songs of Distant Earth, för att nämna några av mina favoriter.

Blev det inte redan helt klart så är jag alltså ett stort fan av Mike Oldfield, har varit det ända sedan den där första gången då jag hörde Tubular Bells och golvades totalt av upplevelsen.

Det är okej att du sitter under en palm och skriver hissmusik numera, Mike, du har redan gjort rätt för dig, mer än någon kunde förväntas göra.

Jag däremot, jag måste fortfarande hitta på någonting som spränger banken på allvar…

spotify:track:7JeTEFJjYo4H5chmWXFj24

Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

Nattens barn

Mina två söner sover fortfarande i samma rum trots att de är tio respektive sju år gamla. Och trots att de i princip har var sitt rum. Men de använder inte det andra rummet. De leker inte ens där, det är bara en förvaringsplats för deras prylar.

När jag läste godnattsaga åt dem tidigare i kväll såg jag på dem en stund innan jag släckte lampan. Så lugna, trygga och – tillsammans. Fullständigt oskiljbara.

Jag tänkte, låt dem sova i samma rum tills de är sjuttio om de så vill. Så länge de är så där harmoniska och fridfulla.

När jag var i deras ålder var jag allt annat än det. Jag var enda barnet och jag var skiträdd om nätterna, hela tiden. Av olika orsaker. Jag såg spöken och fanskap i varje skugga. Jag drömde hemska mardrömmar. Nätterna var ett helvete.

Jag bad jämnt och ständigt av min mamma om jag kunde få sova i samma rum som hon. Ibland sade hon okej då men förståeligt nog ville hon ju ha lite tid och rum för sig själv också. Jag var ett krävande barn.

Och som sagt så var jag rädd. Mörkrädd till tusen miljoner. Jag sov med lampan tänd tills jag var sexton eller så. Så fort lyset slocknade var alla helvetets monster – och Granhultsskolans – där och lurpassade på mig i skuggorna, i garderoben och under sängen. Klassiskt Kalle och Hobbe, fast inte alls lika roligt.

Det är lustigt hur man förändras med tiden. Jag är helt annorlunda nu i det här avseendet. Natten är inte längre min fiende, jag är inte det minsta rädd för mörkret numera. Jag vet inte när det förändrades, men det förändrades. Boy, did it ever!

Jag älskar att gå omkring ute på holmen om nätterna när alla andra sover. Under mörka höstnätter. Jag känner hela holmen som mina egna fickor vid det här laget, jag vet var alla rötter och stenar finns. Jag kan gå tvärs över holmen en kolmörk natt i oktober utan ficklampa, utan att snubbla. Om så krävs. Men jag använder nog min Maglite för det mesta. Bekvämare så.

Frun min däremot, hon är döskraj för nattens ljud och skuggor ute på holmen. Går helst inte ut efter solnedgången om hon kan undvika det. Lite som jag var förr i tiden. Nej, jag var nog värre.

Det värsta var när det drog ihop sig till åska ute i skärgården. Jag var fullständigt panikslagen när åskan rullade in från havet. Som en hund som kryper in under sängen och ligger där och darrar. Nattliga åskväder var ju naturligtvis de värsta.

Numera älskar jag åskväder. Jag går omkring med kamerastativet på axeln i mörkret på de hala klipporna och försöker fånga den perfekta blixten på bild, fullt medveten om vilken fulländad åskmagnet ett kamerastativ är. Det är svårt, otroligt svårt att fota blixtar.  Det åskar så lite om somrarna numera. I min barndom åskade det hela tiden.

Eller åtminstone kändes det så.

Det är inte bara det att holmen är en trygg och bekant omgivning som gör att jag har lärt mig tycka om natten. Jag är sådan också i obekanta, nya miljöer. Jag är en nattuggla, jag tycker om att gå omkring ensam för mig själv och fundera. Jag får mina bästa idéer då.

Fast sedan på morgonen när jag läser mina anteckningar så är de kanske inte prisvinnande stuff trots allt. Nå, ni vet hur det är. Men jag tycker om den där stunden klockan två på morgonen när idéerna känns som vinnare. Natten är barmhärtig och mild.

Och stjärnorna! Man kan bokstavligen se miljontals ljusår (om man får syn på Andromedagalaxen), man ser alla dessa otaliga outforskade världar så som de såg ut för tiotals, hundratals, tusentals, miljontals år sedan. Att stå under stjärnhimlen en mörk, månfri natt är bokstavligen att stå i en tidsmaskin.

Chile, Atacamaöknen under den klaraste, knivskarpaste stjärnhimmel jag någonsin har upplevt, det var fullständigt obeskrivligt. Så nära en religiös upplevelse som en hårdkokt ignostiker-ateist som jag kan komma.

Jag älskar ju i och för sig också dagen och solen. Ljusa sommarmorgnar är fantastiska. När det är bleke och måsarna är i full färd med sina morgonbestyr trots att alla människor på fem sjömils radie ännu sover. Enastående.

Överhuvudtaget de ändlösa, ljusa dagarna och nätterna i juni, de är helt och hållet magiska. Jag lever för ljuset. Men natten är min speciella tid. En tid utan rädsla och demoner, de har lyckligtvis skingrats för vinden. Kanske de fortfarande stryker omkring i Grankulla och undrar vart jag tog vägen.

När jag säger att jag älskar natten så menar jag hur som helst inte att jag skulle vara en sådan där typ som sitter uppe till soluppgången hela tiden, som den värsta vampyr. Jag hade en sådan period i något skede, kanske när jag var tjugo-tjugofem eller så.

Men inte nu längre. Man kan ju inte låta sitt liv halka helt i osynk med familjens. Även om jag gärna sitter uppe så här på fredags- och lördagskvällar efter att Milla har gått och lagt sig.

Men jag går nog numera för det mesta snällt och lägger mig ens någorlunda skäligt tidigt. Av olika skäl, inte minst för att jag tycker om att sova. Det är så otroligt skönt och tyvärr rätt så underskattat numera. Jag har blivit ganska bra på det. Skratta bara, men jag var usel på det som yngre, för jag var så rädd för att somna. För då kom monstren.

De kom också om jag inte fick sömn. Inte säker på vilket som var värre.

Men inte så nu längre, lyckligtvis. Jag ser på riktigt fram emot en skön, åtta timmars nattsömn, det är en otrolig vardagslyx som jag försöker unna mig själv så ofta jag kan, framförallt under arbetsveckan. Om någon mot förmodan ber mig om ett hälsotips, vilket sker o-tro-ligt sällan, men i alla fall, då är det sömn jag rekommenderar. Så mycket av den varan som du kan få tag på.

Och även om jag trivs väldigt väl för mig själv numera, ensam i natten, så inte kan jag ju förneka att det är någonting av det bästa som finns att ha någon att gå och lägga sig bredvid. Sedan när det är dags.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

Night will pass
But he’s a lot faster
No one can do him any harm

-The Gathering, ”Kevin’s Telescope”

Dags att skriva någonting om spriten

Har i dag haft en av de där arbetsdagarna som föranleder karaktärer i amerikanska sitcomserier att konstatera att ”man, I need a drink!” Jag övervägde faktiskt det. Och hur det nu råkar sig så har jag en, nej flera, faktiskt komiskt många flaskor med skotsk whisky som borde åtgärdas innan de passerar bäst före-datum.

Har en flaska sprit bäst före-datum? Om någon ska ta reda på det så är det jag.

Mitt problem med spriten är det att jag inte riktigt vet vad jag borde göra med den.

Vad är det då som gör att jag knappt kan passera genom en flygplats utan att köpa en flaska med taxfreewhisky? Jag gillar skotsk whisky, speciellt från Islay. Och det känns alltid som en god idé när jag står där i butiken. Men sedan hinner jag aldrig dricka upp dem i den takt som jag köper dem. Bra om jag ens öppnar dem.

Jag har litet barskåp som för länge sedan är fullt, så jag har an efter börjat föra flaskorna ut till stugan, med en romantisk föreställning om att jag en kväll sitter där framför den knastrande Jötul-kaminen med ett glas Laphroaig i handen och tänker djupa tankar om vår plats i kosmos medan sensommarmörkret tätnar och åskan dundrar ute över havet.

Men i praktiken blir det bara inte av. (Dessutom åskar det så jäkla sällan.) Jag tror jag har försökt dricka upp en och samma Laphroaigflaska i tre eller fyra somrar nu. Jag är helt hopplöst dålig på att dricka sprit. Har alltid varit det.

Jag kände inte min far tillräckligt väl för att anamma hans dryckesvanor, men på något sätt tycks jag ändå ha gjort det. Inte bara beträffande alkoholdrycker, utan drycker överlag. Han gillade inte kaffe. Det skulle vara te. Svart te med socker i.

Liksom han har inte heller jag någonsin riktigt kunnat tåla kaffe. Det är te som gäller, hela vägen. Det här begränsar kraftigt ens sociala liv i ett land som Finland, där alla dricker kaffe som om deras liv och anställning hängde vid det.

Folk tittar skitigt på dig om du inte dricker kaffe. Kaffepausen är helig, och den som inte dricker kaffe hädar å det grövsta. ”Men drick te på kaffepausen då!” Nej, jag vill inte! Jag dricker en kopp te om dagen, på kvällen efter jobbet. Te efter lunchen på jobbet känns bara dumt. Det smakar inte.

Men det blir värre. Jag dricker inte öl heller. Har för mig att farsan var likadan. Jag tycker helt enkelt uppriktigt illa om smaken. Ölkännarna i min bekantskapskrets säger att jag måste pröva mig fram tills jag hittar en smak som jag gillar, men varför det? Alla sorter som jag har testat hittills smakar piss, och jag har testat rätt många ölsorter.

Vad får någon att tro att nästa flaska skulle vara Den Som Förändrar Allting? Kanske man måste tro det i det här landet. Att inte tro på ölen är som att inte tro på livet. Det kan helt enkelt inte finnas folk som inte gillar öl, resonerar folk. Det är onaturligt eller rentav mot fysikens lagar. Åtminstone är det högst suspekt.

En riktigt torr och sträv äkta engelsk cider däremot, now we’re talking! Det är en helt annan femma. Men det ska vara riktig cider, inte den alkoholhaltiga läskeblask som säljs som cider i Finland. Och i finländarnas ögon så är det i alla fall så att dricker du inte öl så borde du inte få gifta dig och adoptera barn.

Men oberoende av spritsorten så kommer jag inte från det faktum att det väldigt sällan är värt besväret. Att dricka mer än ett glas, menar jag.

När min far dog och jag kom till hans bostad i Hedemora för att tömma den så var det första jag hittade i köksskåpet ovanför kylskåpet en mängd oöppnade spritflaskor.

Som sagt, jag kände inte min far värst väl, jag såg honom aldrig efter min sextonde födelsedag. Men jag visste genast vems son jag var när jag såg hans barskåp.

Jag har fortfarande kvar två dammiga flaskor som härstammar från hans skåp. En bourbon och en Marskin ryyppy. Det är, vaddå, femton år sedan nu. Gudarna vet hur länge de stod oöppnade i hans skåp.

Det är inte det att jag sparar dem av sentimentala orsaker. Det är helt enkelt det att jag inte ens ids dricka upp min egen sprit, den som jag gillar. Ännu mindre nån cheesy bourbon.

Det är inte heller det att jag skulle ha någon princip beträffande det här med att vara berusad, allra minst någon religiös sådan. Nog har jag varit full i mitt liv, och det har till och med stundvis varit roligt. Om sällskapet är det rätta, och så vidare.

Men för det mesta är det bara jobbigt att vara i fyllan. Eller åtminstone att dricka sig full. Det är en naturlig följd av att vara tvåhundratvå centimeter lång och, öh, för många kilo tung. Jag måste dricka tre gånger mer än folk i genomsnitt för att bli full. Det blir dyrt.

Och för det mesta smakar det skit.

Och om jag har haft två eller tre baksmällor i mitt liv som jag kan säga om att ”det var värt det” så överdriver jag säkert med minst en. Om det är jobbigt att dricka sig full så är baksmällor… nå ni vet. Jag menar, why bother?

Jag har haft jobbiga perioder i mitt liv då jag har tänkt att nu ska jag dränka mina sorger i alkohol. Jag har försökt. Men det har alltid slutat med att jag sitter där ensam i kalsongerna med en flaska vodka (whisky dricker man sig inte full på. Se ”baksmälla”) och letar efter instruktionerna.

Lite som på ett paket basmatiris. ”Koka upp 7 dl vatten, tillsätt salt och 3 dl ris. Koka i 14 minuter.”

Efter en timme sitter jag där och är småfull och irriterad och om möjligt ännu mer deprimerad, för inte glömmer jag någonting. Plus att jag drabbas av en ytterligare känsla av misslyckande. ”Inte fan blir det här heller till någonting.”

Någon kanske nu tycker att jag ska se mig i röven och inte vara så jävla självförhärligande, jag med mitt superhårda sprithuvud, min dyra whiskysamling och min brist på rusdrycksberoende. Sankt Marcus. Men det är inte det, jag lovar.

Jag avundas dem som har ett naturligt och avspänt förhållande till spriten. De som kan använda den till sin fördel i sociala sammanhang. Jag är ganska introvert och skulle spriten hjälpa mig komma över det så skulle jag ha använt den till det. Jag önskar ibland att det hade funkat.

Men det gör det inte.

Jag avundas också på något vrickat sätt dem som kan använda spriten till att glömma saker och ting. Tro mig, jag skulle ha gjort det om det hade funkat.

Jag avundas till och med dem som tycker att öl är gott. Även om det är irrationellt. Varför skulle jag behöva vara som de? Men det hjälps inte att jag känner att de vet någonting som jag inte vet. Och det irriterar mig lite. Ibland.

Och så är det detta med farsan. Med tiden har jag insett att jag på många sätt är som han. Och det är lite skrämmande. Han var 59 när han dog. Han bara gav upp en dag där han satt, ensam i sin soffa. För han kunde inte nolla huvet, lika lite som jag kan det.

Eller nåja, han var säkert lite mer extrem än jag i det avseendet. Jag har åtminstone lyckats undvika hans värsta misstag i livet. Jag är i många avseenden en lightversion av min far.

Men oj vad också jag har levt genom de där perioderna då jag helst bara skulle glömma, om ens för en liten stund. Men det funkar inte så. Lika lite som det funkade för honom. Och kroppen behöver glömma, den blir sjuk om den inte får glömma.

Kanske jag kommer på hemligheten bakom att glömma en vacker dag. Nå, om jag lyckas leva länge nog så fixar det ju sig på den naturliga vägen till slut. Men det där med nollauskännit har ibland känts som en tilltalande lösning. Det funkar bara inte för mig.

Dessutom så överdriver jag säkert nu min vilja att glömma. Jag har minnen som jag gladeligen skulle avstå från, men om det betyder att jag tvingas avstå från de där minnena som är det dyrbaraste jag har, då är det definitivt inte värt det.

Skål på det, eller?

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.