”Men vart tog neandertalarna vägen då? Varför försvann de?” Den frågan fick professor Svante Pääbo, en av världens främsta auktoriteter på neandertalmänniskan, svara på i SVT:s Sommarpratarna.
Bra fråga. Med ett alltför smärtsamt uppenbart svar: det finns liksom ingen annan misstänkt än vi, Homo sapiens, menade Pääbo.
Neandertalarna var inte de enda andra människorna på den tiden, det fanns andra kusinarter, bland annat denisovamänniskan som levde i Asien och Homo floresiensis, ”hobbitarna” i Indonesien. Det råder lite olika åsikter om vem som hörde vart och vilka som på riktigt var en egen art, och så finns det rätt så säkert ännu ouptäckta vissnade grenar. Det enda som vi kan säga med säkerhet är att det fanns andra som fortfarande levde då den moderna människan tog över planeten, och att neandertalmänniskan var en av dem.
Och, menade Svante Pääbo, det ser inte bättre ut än att vi utrotade dem, våra kära kusiner (även om vi skaffade barn med dem först) liksom vi antagligen hade livet av de andra också. Åtminstone var vi sannolikt en viktig bidragande faktor till att de strök åt fanders.
Pääbo tillät också sig själv lite fantiserande kring det här som mången populärvetenskaplig och science fiction-författare har spånat kring, tanken på en situation där neandertalarna fått leva vidare. Alltså om de hade fortsatt existera in i vår tid i stället för att försvinna från kartan – den sista kända tillflyktsorten var grottor i nuvarande Gibraltar för cirka 30 000 år sedan – hur skulle vi behandla dem i dag? Hur skulle vi förhålla oss till dem?
Professor Pääbo menade att vi åtminstone skulle ha tvingats tänka i lite vidare banor på det här med mänskligt versus allt annat levande om neandertalarna hade samexisterat med oss. Den strikta dikotomin med människor å ena sidan och allt annat å andra sidan, skulle kanske inte existera då. ”Vi” mot ”dem” skulle vara mer komplicerat. Neandertalarna skulle ha lärt oss ett och annat om tolerans.
Eller så inte, konstaterade Pääbo nästan i samma andetag. Vi skulle kanske vara om möjligt ännu mer chockerande rasistiska mot dem om de fanns här mitt bland oss i dag, än vi är mot våra med-Homo sapiens som har en hudfärg eller sexualitet som avviker från vår.
Vem vet. Vi kan bara spekulera, och om blodspåret från neandertalfolkets grotta leder till våra förfäder så är det för sent att ångra sig nu. De är borta, en gång för alla.
Förutom den där lilla spillran av Homo neandertalensis-gener som vi bär inom oss, 2 – 4% av vårt genetiska arv kommer ju faktiskt från dem. Forskarna har sekvenserat deras genom, vi vet till exempel att neandertalmänniskorna var överväldigande rödhåriga.
Hur som helst, man kan hävda att neandertalarna lever vidare i oss. Åtminstone i oss icke-afrikaner. De infödda afrikanerna har till skillnad från oss andra jordbor inga neandertalgener, för de stannade hemma och träffade aldrig neandertalarna som bodde i Asien och Europa.
Men apropå att spekulera, eller i det här fallet skvallra, vilket ju alltid är lika roligt med släktingar som inte är närvarande. Vi har alltså en liten gnutta av neandertalarnas gener inom oss, men hur är det med minnen av dem? Eller ens minnen av minnen? Ekot av ett eko av deras röster? Existerar någonting sådant? Nej, det är väl inte möjligt, det är trots allt mer än trettio tusen år sedan senast.
Eller?
Det följande är alltså fria fantasier som jag inte ens minns var jag hörde om dem, eller om jag har hittat på det hela själv, vilket jag betvivlar. Men i ett nötskal handlar det om det här: trollen.
Då jag var liten brukade min mormor läsa godnattsagor åt mig vid läggdags då jag övernattade hos mormor och morfar. Deras hus låg på andra sidan gården så jag tillbringade mycket tid hos dem. Till mina favoritsagor hörde Elsa Beskows böcker om trollen. Och vi vet ju alla hur trollen brukar beskrivas: på många sätt och vis som vi, men kortare, tjockare, väldigt starka, ofta farliga för den som irrade sig för långt in i skogen. Inte värst kvicktänkta, men nog så kloka på många sätt och vis. Bodde djupt inne i skogen.
Precis som neandertalmänniskorna.
Neandertalmänniskan var vad min morfar skulle ha kallat en ”brottartyp”, med kort t, uttalat på västnyländska. ”Bråtartyp”. Bred, kraftigt byggd, muskulös, oerhört stark. Det berodde på att hans favoritmetod när det kom till att jaga var att gömma sig bakom ett träd och vänta på att en hjort eller ett vildsvin kom gående förbi, och sedan hoppa fram och brotta ned djuret till marken. Vilket får en att tänka på hur vi någonsin rådde på neandertalmänniskorna till den grad att vi utrotade dem, för de var faktiskt riktigt respektingivande. En sådan bodyguard skulle jag vilja ha om jag var kändis nog för sånt.
Till den grad skräckinjagande var de, hävdar jag, att våra förfäder vid sina lägereldar med tiden började berätta storyn om dem.
Det här var en tid av klimatförändring i Europa, för femtio – sextiotusen år sedan. Våra förfäder hade nyss kommit luffande söderifrån på sina långa, smärta ben, de följde bytesdjuren som rörde sig längs den retirerande inlandsisens södra kant i takt med att klimatet blev varmare.
Men så hände någonting med klimatet, det blev kallare och torrare igen, åtminstone tillfälligt. Skogarna som hade täckt den isfria delen av Europa, neandertalfolkets hemvist, började krympa och blev till skogsöar omgivna av öppnare gräsmark. Som i sin tur var våra förfäders favoritteräng. Där kunde de utnyttja sina starka sidor, sin snabbhet och sina kastvapen, spjuten. Där, under stjärnorna, kunde de tända sina lägereldar om kvällarna och berätta sina sagor för barnen.
Och de sagorna kunde handla till exempel om det där kortvuxna, breda och (röd?)håriga folkslaget som bodde inne i skogarna och som rövade bort små barn om de inte aktade sig. Eller om de inte förstod att bete sig som folk (vi har ju alltid älskat att skrämma folkvett i våra barn).
Till trollens egenskaper hörde ju också att de var överkänsliga för dagsljus, så att säga. Trollen var nattens och mörkrets folk. Om de inte sökte sig tillbaka till sina grottor innan solen gick upp så förvandlades de till sten.
Eller snarare så förvandlades de till stendöda om de irrade sig för långt från sina mörka skogar och grottor och inte tog sig tillbaka innan gryningen, då de hade oturen att stöta på en jaktpatrull bestående av våra förfäder, snabba på fötterna och utrustade med moderna vapen som verkade på distans: kastspjut.
Och så föddes berättelserna om trollen, folket som var lite som vi men ändå annorlunda, skrämmande, starka och farliga, djupt inne i de mörka skogarna. Och om de ljusa slätterna där de slutligen mötte sitt öde när de inte letade sig hem i tid, innan slätternas jägare vaknade.
Berättelser tog form, sagor som berättades långt efter att de verkliga varelserna var borta, storyn som fördes vidare från generation till generation, från lägereld till lägereld. Berättelserna överlevde längst här uppe i norr där vinterkvällarna var långa och mörka och den muntliga traditionen var stark. Trollen härstammar ju faktiskt från den fornnordiska mytologin.
Med andra ord: den tiotals tusen år gamla legenden om neandertalmänniskan bevarades för eftervärlden av de gamla vikingarna i form av sagor om troll.
Som sagt, fria fantasier, ingenting som varken jag eller någon annan kan bevisa. Jag tog upp det här med en annan framstående auktoritet på neandertalfolket, professor Clive Finlayson från Gibraltarmuséet då jag intervjuade honom för ett antal år sedan. Han menade att neandertalarna som förebilder för våra sagors troll åtminstone är en fascinerande tanke. Omöjlig att vare sig bekräfta eller motbevisa, men en bra story hur som helst. Personligen trodde han ändå inte att det gick till så när sagorna om trollen kom till. ”Men vad vet jag” sade Finlayson.
Vad vet jag heller, för den delen. Men som sagt, en bra story. Jag tror jag ska göra upp en lägereld här ute på holmen någon mörk och kulen kväll nu i höst och grilla lite korv och berätta den för ungarna.
På något sätt borde jag väl förklara för dem att verkligheten bakom sagorna döljer ett av de första folkmorden, eller heter det ”etnisk rensning” numera. Men vi får kanske ta den biten när de är lite äldre.
Och det där med att vi inte bara dödade dem / förvandlade dem till sten, vi hade barn med dem också, det måste jag ju också ta upp förr eller senare. Att vi alla är ”trollens” ättlingar lite grann. Speciellt min yngre son kan vara intresserad av det här. Han råkar nämligen vara en aning rödhårig. Och nu när jag tänker på saken, han tycker om att lurpassa bakom en gran och hoppa fram och brotta ned förbipasserande hjortar! Nä, det där senaste hittade jag på. Men allt annat i det här blogginlägget är sant, jag lovar. ☺
Gilla detta:
Gilla Laddar in …