Down Under 6: Nybyggarnas tid är förbi

Vet ni varför det finns så mycket krig, oroligheter och arbetslöshet i världen? För att det inte finns någon Ny Värld att bygga upp längre. Inte här på jorden i alla fall. Ingen behöver nybyggare.

Annat var det förr. Australien till exempel, det här landet byggdes upp av folk som inte hade någonting mer att hämta i hemtrakten. Precis som emigranter i västerled hade byggt upp Amerika. Jag har själv gott om släktingar både här i Australien och i USA och Kanada.

Vi människor är ett släkte av pionjärer. Vi har varit sådana så länge som vi har existerat som art. Vi har det i våra gener. Vi har alltid sökt oss vidare, utåt och framåt.

Inte alla har sökt sig bort hemifrån, naturligtvis, det bor ju fortfarande folk i urhemmet Afrika, men bland oss har det alltid funnits de som är lite extra rastlösa. Nybyggarna. De som röjer ny mark.

Det här har fyllt flera funktioner:

  • Belastningen på hemlandets resurser har minskat när en del av populationen har sökt sig annorstädes.
  • Vi har blivit mer mångkulturella och genetiskt mångfaldiga. Chanserna att överleva som art har blivit bättre när vi inte har lagt alla ägg i samma korg, så att säga.
  • De mer rastlösa individerna inom populationen har fått någonting att använda sin energi och upptäckarlust på, i stället för att stanna hemma och spotta i taket. Det här har minskat på arbetslösheten och den sociala oron i hemlandet.
  • Att bygga ett nytt land från grunden skapar en enorm ekonomisk aktivitet och tillväxt i processen.

Och så vidare. Det här, i grova drag, har varit modellen för vår samhälleliga utveckling, till och med vår biologiska utveckling, i årtusenden. Det har funkat någorlunda väl hittills, för det har alltid funnits en Ny Värld någonstans som har behövt nybyggare. Det har alltid funnits en obruten vildmark att erövra någonstans, om det sedan har varit i västerled eller österled.

Inte så nu längre.

Någon hävdar säkert att det inte var riktigt så då heller när dagens Amerika och Australien byggdes upp av europeiska emigranter. Fråga ursprungsfolken bara, ättlingarna till tidigare vågor av rastlösa pionjärer, tiotusentals år tidigare.

Eller fråga Neandertalfolket som den första vågen av rastlösa homo sapiens-pionjärer från Afrika mötte när de sökte nya jaktmarker. Det gick ju inte så bra för dem heller.

Summan av kardemumman, människorna förökade sig och uppfyllde jorden för länge sedan, till den grad att det rätt så snart var svårt att hitta trakter där ingen människa någonsin satt sin fot förut.

Men även om Amerika och Australien av idag byggdes upp med stora mänskliga kostnader för ursprungsfolken, så funkade systemet rätt väl för mänskligheten som helhet (om än med den skamlösa och uppenbara Europa-slagsidan) enligt den uråldriga modellen med punkterna som jag räknade upp ovan.

Men nu har det kommit grus i maskineriet. Varenda en avkrok av världen börjar vara så till den grad inmutad av folk som är beväpnade till tänderna, att det gamla systemet inte funkar längre.

Pionjärerna, de rastlösa själarna, nybyggarna och lycksökarna, de har inte något annat val än att stanna hemma.

Och så blir det trubbel sedan. För det är ju inte som att hemlandet skulle konstatera att jaha, ni är fortfarande här, då ska vi ta och skapa nya arbetstillfällen åt er så att ni har någonting att göra med er tid och energi.

Det är ju snarare det motsatta som gäller. Mänsklig arbetskraft är dyr och oberäknelig. Varför anställa människor när robotarna och automatiken gör jobbet för en bråkdel av kostnaden?

Så vad ska våra sysslolösa nybyggare och rastlösa pionjärer i sina färdigbyggda samhällen göra?

Beats me. Och inte tycks världens regeringar heller ha någon desto större aning. Men en sak är tämligen säker: väldigt många kommer att få ont någonstans innan vi hittar en vettig lösning.

Den vettiga lösningen skulle ju förstås kunna vara att fortsätta tillämpa den gamla framgångsrika formeln till framgång. Sprid oss vidare, utåt och framåt. Men inte på jorden, naturligtvis, utan till rymden.

Det är ju det här som Elon Musk går på om så att han nästan tuggar fradga. ”We must become a multiplanetary species if we want to survive”. Därför har han satsat all sin nästan oändliga beslutsamhet, handlingskraft och förmögenhet på ett mål: Mars.

Vi har två alternativ, menar Musk: 1) Vi åker till Mars, eller 2) Vi gråter och åker till Mars.

Det är klart, lätt skulle det inte vara. Många skulle lida och dö. Men har det inte alltid varit pionjärernas lott? Alla pionjärer genom tiderna har varit medvetna om riskerna. Att om jag åker iväg nu så ser jag kanske varken det nya eller det gamla landet någonsin mer. Speciellt inte det gamla.

Men det verkar ju som om sådana här varningar bara skulle få fler att anmäla sig som frivilliga. Mer än två hundra tusen sträckte upp handen när det holländska realityprojektet Mars One sökte frivilliga för en enkelbiljett till den Röda Planeten.

För vi är sådana, vi människor. Utåt, framåt och vidare, till varje pris.

Och om vi lyckas ta det steget, utanför vår egen planet, så finns det ju bokstavligen inga gränser längre. Galaxen är praktiskt taget oändlig. Men det kräver att vi tar det där första steget, det första och svåraste.

Vad vet jag om sådant. Elon Musk är bättre lämpad att sköta det logistiska. Lycka till med det!

Själv fortsätter jag ratta vår röda raggar-Logan mot Melbourne, och gör uppehåll i pittoreska kustbyar längs vägen.

Australien 2017-106.jpg

I Jervis Bay var det ingen trängsel på beachen i dag, som ni kan se.

Australien 2017-103.jpg

Om varför jag inte tror på Gud (men i smyg avundas dem som gör det)

Det fanns en tid då jag ropade på Gud i min nöd. Då jag var liten, ensam och rädd. Men Gud teg som tempelmuren, hur mycket jag än grät och bad.

Sedan lärde jag mig i skolan att det finns andra gudar, andra religioner. De andra gudarna visade sig vara precis lika tysta och frånvarande som vår.

“Antingen måste de alla ha rätt, eller så har de alla fel”, tänkte jag. Varför skulle bara en av gudarna existera, och varför skulle han tillåta att miljarder människor i fjärran länder föds till fel religion, och därmed döms till mer eller mindre automatisk förtappelse?

Och varför skulle den här ena sanna guden vara just den som vi tillber här i våra trakter?

Men jag stängde aldrig dörren för Jesus i mitt liv, den står fortfarande öppen faktiskt. Jag har haft den här diskussionen med mina troende vänner, och jag misstänker att de inte nödvändigtvis tror mig, men det är sant hur som helst.

Så här resonerar jag: Om Jesus existerar och är den som Bibeln hävdar, vad har jag för alternativ då, vad har jag att förlora? Det skulle ju bara vara dumt att inte tro på honom. Speciellt som jag kan acceptera det mesta som han predikade, om förlåtelse och kärleken till sin nästa och allt det där.

Så jag har sagt: Jesus, om du är där, min dörr står alltid öppen, du är välkommen i mitt liv när som helst.

Men jag vet vad ni säger: det räcker ju inte med att hålla dörren öppen för Jesus, man måste tro också, tro på riktigt, innan han kan komma. Och det är här som det blir svårt.

Jag inser ju de potentiella fördelarna med att tro. Troende människor har det säkert lättare på många sätt och vis. De kan gå genom livet förvissade om att vad som än händer så är de trygga. Sådant måste ju vara fantastiskt för självförtroendet.

Oavsett om den som de tror på finns på riktigt eller inte, så är bara detta med att tro någonting oerhört värdefullt. Oavsett om du är en soldat på väg ut i krig, en idrottare på väg att utföra en avgörande tävlingsprestation, eller en förälder i en svår livssituation som kan komma att avgöra barnens och din egen välbefinnande för de kommande åren.

Bara det att du tror på att allting kommer att fixa sig, att allting blir okej, innebär att du är halvvägs till målet innan du ens har stigit ur sängen på den avgörande dagens morgon. Vem kan förneka nyttan av en sådan tro?

Men grejen är ju att det inte spelar så stor roll vad du tror på när du tar sats för ditt eldprov, så länge du tror på någonting. Så länge du har ett fokus för din ansträngning, ett mål, en mening och en motivation. Det är elementär psykologi.

Välj en gud på måfå från en plansch genom att peka med slutna ögon. Dra namnet på ett helgon ur en hatt och TRO, och du ska få se att du klår upp motståndaren med en lätthet som förvånar dig själv och övertygar dig om att det måste ligga någonting i det här. Det FUNKADE ju! Ära vare X i höjden!

Förstås så kan du ju helt enkelt tro på dig själv också. Det är minst lika effektivt. Eftersom jag inte kan förmå mig själv att tro på gudar så har jag fått ty mig till det här alternativet.

Och hittills har jag inte märkt någon större skillnad när det kommer till slutresultatet, jämfört med dem som tror på gud(ar). Sannolikheten för att jag med hjälp av tron på mig själv ska lyckas med någonting som jag företar mig är ungefär densamma som om jag trodde på Jesus eller Allah.

Men om det är svårt att tro på gudar ibland så är det minsann inte alltid en självklarhet att man lyckas uppehålla tron på sig själv heller.

Här kommer vi till själva namnet på min blogg och dess underrubrik, som jag har lånat från Douglas Adams, som ju menade att det är busenkelt att lära sig flyga. Hoppa och missa marken, och plötsligt så svävar du där mellan himmel och jord.

Men knepet här är att inte tänka för mycket på vad du håller på med, för sekunden då du inser att du flyger, och det borde ju inte vara möjligt, är sekunden då du faller till marken och slår ihjäl dig.

Med andra ord: en gnutta tvivel i den avgörande stunden är alltid farligt. Oavsett om den du tvivlar på är Jesus eller du själv. Eller att du flyger på riktigt.

Jag har alltså ropat på Gud utan att få svar, som barn (fast dörren står som sagt fortfarande öppen), men eftersom man inte kan bli sittande hur länge som helst i väntan på ett svar, så var jag tvungen att gå vidare så gott jag kunde med hjälp av tron på mig själv, och på mina nära och kära.

Och det har som sagt funkat ganska bra. Lätt har det inte varit, speciellt inte i början när mitt självförtroende ännu var rätt så trasigt efter en på många sätt och vis jobbig uppväxt. Men an efter som man gör gradvisa framsteg så växer tron på den egna förmågan och man märker hur saker och ting börjar löpa bättre och bättre.

Men självklart kommer det ju stunder av tvivel, precis som de som tror på Gud säkert också tvivlar. Dagar då ingenting vill gå som på Strömsö. Och det är då som jag kan tänka mig att det vore skönt att ha en tro på en yttre kraft, en allsmäktig och allvetande himmelsk fader som sitter där och ler milt och säger att “det är lugnt, du förstår det inte ännu, men jag har en plan, även om det inte gick som du tänkte dig i dag”.

Har man “bara” tron på sig själv så är det ju svårare att luta sig tillbaka och tänka att “jaha, det gick ju inte som smort det där, men jag har säkert en strålande plan för fortsättningen. Även om jag inte råkar vara allsmäktig och allvetande”.

Är tron på en själv det som tar en framåt och uppåt så då är det ju så att “the buck stops here”, liksom. Då finns det ytterst ingen annan att skylla på eller räkna med, då måste man bara acceptera det och gå vidare. Och det är inte alltid helt lätt.

Det är i de stunderna som jag avundas mina troende vänner. Visst måste det ge dem en otrolig kick, att vad som än händer så kan de alltid vara lugna i tron på att de bärs upp av ett par starka, osynliga händer.

Det måste ju vara en helt fantastisk känsla.

I och för sig, jag har ju också mina egna motsvarigheter till den här känslan. Som sagt, jag tror på mina nära och kära, jag vet att vad som än händer så kan jag lita på att de finns där vid min sida.

Jag tror på att jag har en koppling till hela det enorma universum som omger mig, att jag är resultatet av en så gott som oändlig serie händelser ända sedan tiden då stjärnorna tändes, att jag är en liten del av kosmos som tittar på sig själv och förundras.

Att jag har vunnit i livets oändligt osannolika lotteri och fått det enorma privilegiet att existera, vilket bara det borde fylla mig med hopp och förtröstan.

För vad som än händer med mig så kommer livet och universum att gå vidare. Bara den tanken borde hjälpa mig att gå vidare och andas lite lättare. Och det gör den.

Men ändå fattar jag alltså poängen med tron på en gud. På riktigt, jag inser det fina med det, hur värdefullt det kan vara. Men tron på en gud är, precis som sexualiteten och hudfärgen, ingenting som man knäpper på och av vid behov.

Jag vet inte vad som skulle krävas för att få mig att tro på en personlig, närvarande gud, men det skulle sannolikt vara någonting så omvälvande att jag inte längre skulle vara samma människa.

Jag skulle bokstavligen behöva födas på nytt. Men sådant händer ju hela tiden, säger de, så jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Men jag ser det som ganska osannolikt.

Jag har med tiden kommit att identifiera mig själv alltmer som en ignostiker. Först tyckte jag att det var en rolig grej att säga, lite coolare än det gamla vanliga ateiststuket.

Men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på de här sakerna, desto mer känner jag att det här på riktigt är det som utgör kärnan i min livsfilosofi.

Det är inte bara det att jag har svårt att tro på gudars existens, det är det att jag inte förstår vad folk menar med själva begreppet “gudar”. Vad är en gud? Själva frågan har varken huvud eller fötter.

Om vi kastar Ockhams rakkniv i soporna för en stund, är det inte lika sannolikt, eller ännu sannolikare, att om gud(ar) existerar så är de representanter för en oändligt mer avancerad livsform eller kultur, vars teknologi i praktiken är som magi för oss, och vi är laboratorieråttor i deras labyrint eller virtuella varelser i en fyrdimensionell spelvärld som de har programmerat?

Men också det här är naturligtvis lika ogrundat i någonting som vi kan observera i den fysiska världen omkring oss som någon av de befintliga religionerna, och tills jag skriver en bok om saken som en miljon eller fler människor läser och tror på, så är jag bara en L. Ron Hubbard utan efterföljarna, inflytandet och pengarna.

Men här bör det kanske påpekas att ignosticism, oförmågan att begripa gudsbegreppet, ju kan bero helt enkelt på att min hjärna inte är konstruerad för att förstå saker och ting på den skalan, lika lite som den på något meningsfullt sätt kan begripa hur stort universum på riktigt är, och hur många världar det innehåller.

Bara för att min föreställningsförmåga har gränser så betyder det ju inte nödvändigtvis att det inte finns någonting bortom den gränsen.

Och om det finns varelser där så är de otvivelaktigt, ur alla tänkbara praktiska synvinklar, gudar.

Men jag förstår ändå inte vad ni menar när ni ger namn och ansikten åt dem och säger att jag kommer att gå åt helvete om jag inte tror på dem.

Däremot förstår jag som sagt nog varför det kan kännas bra att tro på dem. Och att också mitt liv skulle kunna bli lättare stundvis om jag hade förmågan att tänka som ni.

Men ni vet vad man säger om hästar och att leda dem till vatten.

”Aldrig mer” sade de. ”Den här gången vet vi vad vi gör” sade de.

Och det hände sig vid den tiden att nästan hela den fria världens folk bestämde sig för att börja tugga fradga samtidigt.

Som ett sista “fuck you” till veteranerna som gav sin ungdom och sina liv för att deras barnbarn skulle få växa upp i ett fascismfritt Europa, valde folk efter folk populistiska, auktoritära ledare åt sig i vad som sannolikt blev de sista fria valen på ett tag.

Och närhelst ett folk gav makten åt en populist eller fascist, applåderade de antidemokratiska krafterna i de andra länderna. Starka män och diktatorer gladde sig och gnuggade sina händer och sade att “se där någon som talar mitt språk, någon som jag kan komma överens med!”

Vilket ju naturligtvis är ren och skär bullshit, för det dröjer vanligtvis maximalt ett halvår innan en nationalist från land X kommer ihåg att en nationalist från land Y inte alls är hans vän utan hans fiende sedan Karl den Stores dagar. Han må vara en nationalist, men hans hjärta bultar för helt fel land. Han är ju för tusan en smutsig Y:are, och en rabiat sådan dessutom!

Plötsligt minns nationalisterna i land X med saknad den tråkiga gamla socialdemokratiska regeringen som förr styrde i land Y. De må ha varit förhatliga, världsomfamnande vänsterflummare, men åtminstone var de inte oberäkneliga, lögnaktiga fanatiker.

I det skedet återstår inget annat alternativ än att efter bästa förmåga försöka hugga kniven i ryggen på den forna fränden eller så rusta upp en armé och marschera iväg för att slå de smutsiga Y-svinen på nöten. Helst innan de kommer ihåg hur mycket de alltid har hatat oss.

I det skedet har Starke Man X hur som helst inte något val, för det egna landets ekonomi är i ruiner och det börjar bli allt mer uppenbart för folket att nittionio av hundra vallöften som avgavs under valkampanjen var lögner som aldrig var menade att tas på allvar. Så det behövs ett krig för att avleda folkets uppmärksamhet från det här.

Ett krig ger ju dessutom en god ursäkt till att stämpla politiska motståndare, oliktänkare, freds- och människorättsaktivister och andra inhemska suspekta typer som opatriotiska och illojala. Så blir vi av med dem också. Två flugor i en smäll.

Men – suck – visst var livet ju så mycket lättare förr, när EU ännu existerade, och man kunde lägga skulden för allt som var fel på Bryssel.

Eller å andra sidan, man kan ju ljuga ohämmat numera, och hävda att allt som är fel är hur rätt som helst och vice versa. Svart är vitt, krig är fred, ditt är mitt och solen är månen.

Vilken god idé, att avskaffa fakta! När allting är åsikter så är det han med den största påken som bestämmer vad som gäller i dag.

Det är klart, räkenskapens dag stundar hur som helst förr eller senare, men hej – vi är sjuttio plus, vi kommer inte att leva länge nog för att behöva krypa omkring i den radioaktiva askan efteråt och bevittna när de välter våra statyer och uttalar förbannelser över oss men också över sig själva för att de var så dumma att de lät sig luras.

“Men en sak är säker! Det var sista gången som vi låter någonting så hemskt som det här ske! Våra barn och barnbarn ska inte behöva uppleva någonting liknande. Aldrig mer!”

Sure, whatever you say.

På tal om trollen: det första folkmordet

”Men vart tog neandertalarna vägen då? Varför försvann de?” Den frågan fick professor Svante Pääbo, en av världens främsta auktoriteter på neandertalmänniskan, svara på i SVT:s Sommarpratarna.

Bra fråga. Med ett alltför smärtsamt uppenbart svar: det finns liksom ingen annan misstänkt än vi, Homo sapiens, menade Pääbo.

Neandertalarna var inte de enda andra människorna på den tiden, det fanns andra kusinarter, bland annat denisovamänniskan som levde i Asien och Homo floresiensis, ”hobbitarna” i Indonesien. Det råder lite olika åsikter om vem som hörde vart och vilka som på riktigt var en egen art, och så finns det rätt så säkert ännu ouptäckta vissnade grenar. Det enda som vi kan säga med säkerhet är att det fanns andra som fortfarande levde då den moderna människan tog över planeten, och att neandertalmänniskan var en av dem.

Och, menade Svante Pääbo, det ser inte bättre ut än att vi utrotade dem, våra kära kusiner (även om vi skaffade barn med dem först) liksom vi antagligen hade livet av de andra också. Åtminstone var vi  sannolikt en viktig bidragande faktor till att de strök åt fanders.

Pääbo tillät också sig själv lite fantiserande kring det här som mången populärvetenskaplig och science fiction-författare har spånat kring, tanken på en situation där neandertalarna fått leva vidare. Alltså om de hade fortsatt existera in i vår tid i stället för att försvinna från kartan – den sista kända tillflyktsorten var grottor i nuvarande Gibraltar för cirka 30 000 år sedan – hur skulle vi behandla dem i dag? Hur skulle vi förhålla oss till dem?

Professor Pääbo menade att vi åtminstone skulle ha tvingats tänka i lite vidare banor på det här med mänskligt versus allt annat levande om neandertalarna hade samexisterat med oss. Den strikta dikotomin med människor å ena sidan och allt annat å andra sidan, skulle kanske inte existera då. ”Vi” mot ”dem” skulle vara mer komplicerat. Neandertalarna skulle ha lärt oss ett och annat om tolerans.

Eller så inte, konstaterade Pääbo nästan i samma andetag. Vi skulle kanske vara om möjligt ännu mer chockerande rasistiska mot dem om de fanns här mitt bland oss i dag, än vi är mot våra med-Homo sapiens som har en hudfärg eller sexualitet som avviker från vår.

Vem vet. Vi kan bara spekulera, och om blodspåret från neandertalfolkets grotta leder till våra förfäder så är det för sent att ångra sig nu. De är borta, en gång för alla.

Förutom den där lilla spillran av Homo neandertalensis-gener som vi bär inom oss, 2 – 4% av vårt genetiska arv kommer ju faktiskt från dem. Forskarna har sekvenserat deras genom, vi vet till exempel att neandertalmänniskorna var överväldigande rödhåriga.

Hur som helst, man kan hävda att neandertalarna lever vidare i oss. Åtminstone i oss icke-afrikaner. De infödda afrikanerna har till skillnad från oss andra jordbor inga neandertalgener, för de stannade hemma och träffade aldrig neandertalarna som bodde i Asien och Europa.

Men apropå att spekulera, eller i det här fallet skvallra, vilket ju alltid är lika roligt med släktingar som inte är närvarande. Vi har alltså en liten gnutta av neandertalarnas gener inom oss, men hur är det med minnen av dem? Eller ens minnen av minnen? Ekot av ett eko av deras röster? Existerar någonting sådant? Nej, det är väl inte möjligt, det är trots allt mer än trettio tusen år sedan senast.

Eller?

Det följande är alltså fria fantasier som jag inte ens minns var jag hörde om dem, eller om jag har hittat på det hela själv, vilket jag betvivlar. Men i ett nötskal handlar det om det här: trollen.

Då jag var liten brukade min mormor läsa godnattsagor åt mig vid läggdags då jag övernattade hos mormor och morfar. Deras hus låg på andra sidan gården så jag tillbringade mycket tid hos dem. Till mina favoritsagor hörde Elsa Beskows böcker om trollen. Och vi vet ju alla hur trollen brukar beskrivas: på många sätt och vis som vi, men kortare, tjockare, väldigt starka, ofta farliga för den som irrade sig för långt in i skogen. Inte värst kvicktänkta, men nog så kloka på många sätt och vis. Bodde djupt inne i skogen.

Precis som neandertalmänniskorna.

Neandertalmänniskan var vad min morfar skulle ha kallat en ”brottartyp”, med kort t, uttalat på västnyländska. ”Bråtartyp”. Bred, kraftigt byggd, muskulös, oerhört stark. Det berodde på att hans favoritmetod när det kom till att jaga var att gömma sig bakom ett träd och vänta på att en hjort eller ett vildsvin kom gående förbi, och sedan hoppa fram och brotta ned djuret till marken. Vilket får en att tänka på hur vi någonsin rådde på neandertalmänniskorna till den grad att vi utrotade dem, för de var faktiskt riktigt respektingivande. En sådan bodyguard skulle jag vilja ha om jag var kändis nog för sånt.

Till den grad skräckinjagande var de, hävdar jag, att våra förfäder vid sina lägereldar med tiden började berätta storyn om dem.

Det här var en tid av klimatförändring i Europa, för femtio – sextiotusen år sedan. Våra förfäder hade nyss kommit luffande söderifrån på sina långa, smärta ben, de följde bytesdjuren som rörde sig längs den retirerande inlandsisens södra kant i takt med att klimatet blev varmare.

Men så hände någonting med klimatet, det blev kallare och torrare igen, åtminstone tillfälligt. Skogarna som hade täckt den isfria delen av Europa, neandertalfolkets hemvist, började krympa och blev till skogsöar omgivna av öppnare gräsmark. Som i sin tur var våra förfäders favoritteräng. Där kunde de utnyttja sina starka sidor, sin snabbhet och sina kastvapen, spjuten. Där, under stjärnorna, kunde de tända sina lägereldar om kvällarna och berätta sina sagor för barnen.

Och de sagorna kunde handla till exempel om det där kortvuxna, breda och (röd?)håriga folkslaget som bodde inne i skogarna och som rövade bort små barn om de inte aktade sig. Eller om de inte förstod att bete sig som folk (vi har ju alltid älskat att skrämma folkvett i våra barn).

Till trollens egenskaper hörde ju också att de var överkänsliga för dagsljus, så att säga. Trollen var nattens och mörkrets folk. Om de inte sökte sig tillbaka till sina grottor innan solen gick upp så förvandlades de till sten.

Eller snarare så förvandlades de till stendöda om de irrade sig för långt från sina mörka skogar och grottor och inte tog sig tillbaka innan gryningen, då de hade oturen att stöta på en jaktpatrull bestående av våra förfäder, snabba på fötterna och utrustade med moderna vapen som verkade på distans: kastspjut.

Och så föddes berättelserna om trollen, folket som var lite som vi men ändå annorlunda, skrämmande, starka och farliga, djupt inne i de mörka skogarna. Och om de ljusa slätterna där de slutligen mötte sitt öde när de inte letade sig hem i tid, innan slätternas jägare vaknade.

Berättelser tog form, sagor som berättades långt efter att de verkliga varelserna var borta, storyn som fördes vidare från generation till generation, från lägereld till lägereld. Berättelserna överlevde längst här uppe i norr där vinterkvällarna var långa och mörka och den muntliga traditionen var stark. Trollen härstammar ju faktiskt från den fornnordiska mytologin.

Med andra ord: den tiotals tusen år gamla legenden om neandertalmänniskan bevarades för eftervärlden av de gamla vikingarna i form av sagor om troll.

Som sagt, fria fantasier, ingenting som varken jag eller någon annan kan bevisa. Jag tog upp det här med en annan framstående auktoritet på neandertalfolket, professor Clive Finlayson från Gibraltarmuséet då jag intervjuade honom för ett antal år sedan. Han menade att neandertalarna som förebilder för våra sagors troll åtminstone är en fascinerande tanke. Omöjlig att vare sig bekräfta eller motbevisa, men en bra story hur som helst. Personligen trodde han ändå inte att det gick till så när sagorna om trollen kom till. ”Men vad vet jag” sade Finlayson.

Vad vet jag heller, för den delen. Men som sagt, en bra story. Jag tror jag ska göra upp en lägereld här ute på holmen någon mörk och kulen kväll nu i höst och grilla lite korv och berätta den för ungarna.

På något sätt borde jag väl förklara för dem att verkligheten bakom sagorna döljer ett av de första folkmorden, eller heter det ”etnisk rensning” numera. Men vi får kanske ta den biten när de är lite äldre.

Och det där med att vi inte bara dödade dem / förvandlade dem till sten, vi hade barn med dem också, det måste jag ju också ta upp förr eller senare. Att vi alla är ”trollens” ättlingar lite grann. Speciellt min yngre son kan vara intresserad av det här. Han råkar nämligen vara en aning rödhårig. Och nu när jag tänker på saken, han tycker om att lurpassa bakom en gran och hoppa fram och brotta ned förbipasserande hjortar! Nä, det där senaste hittade jag på. Men allt annat i det här blogginlägget är sant, jag lovar. ☺