”Intelligent liv i rymden kan vara mycket sällsyntare än vi tror”

Häromdagen gick jag för att se och höra den brittiske partikelfysikern, professor Brian Cox, som uppträdde i Kulturhuset i Helsingfors. Han talade om svarta hål, om tidens ände och allt möjligt annat mellan himmel och jord (bokstavligen). Men han berättade också om en av sina bekanta, en astrobiolog var det visst, som har forskat i det här med sannolikheten för att det existerar liv på andra planeter.

Astrobiolog-kompisen hade sagt åt Brian Cox att den sannolikheten är ganska hög, men att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra planeter, antagligen är mycket mindre än vad många tänker sig.

Livet på jorden, påpekade den här forskaren, verkar ha dykt upp här nästan så fort som vår planet hade svalnat. Redan för cirka 3,8 miljarder år sedan. Men då snackar vi om mycket enkelt, encelligt liv. Och så här gick det på i flera miljarder år. De första någorlunda avancerade flercelliga djuren dök upp så pass sent som 600 miljoner år sedan.

Om vi använder livet på jorden som någon sorts utgångspunkt så tycks livet ha en väldigt lång startsträcka. Och mycket hinner hända under den tiden. Allt från asteroidnedslag till supernovaexplosioner. Livet på jorden har helt enkelt haft tur som har överlevt så här länge, menade Brian Cox astrobiologkompis. En otrolig tur, faktiskt.

Han menade att det är så osannolikt att livet överlever länge nog för att bli intelligent, att det inte är omöjligt att det kan finnas intelligent liv på så lite som en planet per galax, i genomsnitt.

Vilket i så fall skulle göra jorden desto mer unik och värd våra yttersta ansträngningar för att inte förstöra den.

Men alltså, om vi utgår från hur fort det första, enkla livet dök upp här på jorden så tycks ju uppkomsten av liv mer eller mindre vara en oundviklighet. Och då har vi hur som helst massvis med planeter i vår galax som hyser liv.

Men med tanke på att det tar miljarder år för livet att bli flercelligt och komplext, och hur många faror som lurar, är det sannolikt mest bara en massa urslem som guppar omkring på alla de planeterna. Vilket skulle förklara varför vi inte har hört några utomjordiska radiosignaler trots att vi har lyssnat ganska länge efter dem.

Nå, även om det bara skulle finnas en intelligent civilisation per galax så finns det ju trots allt nånting i stil med två triljoner galaxer i det kända universum. Det är en tvåa följd av arton nollor. Ser man på saken på det viset så formligen kryllar det av intelligent liv i universum.

Men med tanke på de enorma avstånden som skiljer galaxerna åt så kommer vi dessvärre aldrig att ha ens så mycket som skuggan av en chans att få kontakt med dem.

5G är inte ett mini-Tjernobyl i din ficka! Ta det lugnt och lär dig skillnaden mellan strålning och strålning!

Ibland önskar jag att folk läste in sig så pass mycket att de förstod de grundläggande skillnaderna mellan olika sorters strålning. Att all strålning inte automatiskt är skadlig. Att strålning också inkluderar sådant som vanligt synligt ljus. Det inkluderar infraröd strålning, som vi alla avger – kroppsvärme.

Och jo, det inkluderar mobilstrålning eller så kallad radiofrekvent strålning.

Men låt oss göra en snabb genomgång av vad strålning egentligen är och vad den gör. Strålning kan grovt delas in i två olika huvudtyper:

  • Partikelstrålning. Som namnet säger handlar det om partiklar med massa, konkreta fysiska objekt som flyger omkring i hög hastighet, som små gevärskulor. Elektroner och positroner (”betastrålning”), protoner (vätekärnor), heliumkärnor (”alfastrålning”) och neutroner.

    Partikelstrålning är alltid joniserande, det vill säga den har en så hög energi att den kan knocka loss elektroner från atomerna i din kropp. Råkar de små gevärskulorna träffa atomerna i ditt DNA så kan följden bli cancer. Partikelstrålning uppstår till exempel i samband med fission och radioaktivt sönderfall.

Och partikelstrålning har ingenting whatsoever med mobiltelefoner att göra.

Vilket för oss till den andra huvudtypen av strålning:

  • Elektromagnetisk strålning. Omfattar radiovågor, mikrovågor, infrarött ljus, synligt ljus, ultraviolett, röntgenstrålning och gammastrålning (både röntgen och gamma är fotoner, alltså i princip upptrissat ljus med extremt kort våglängd och hög energi).

Elektromagnetisk strålning kan vara joniserande. Det är till exempel de högsta frekvenserna inom ultraviolett. Därför är överdrivet solbadande alltid en risk.

Röntgen och gamma är naturligtvis också joniserande.

Mobilstrålningen däremot, den hör till den mer harmlösa såkallade radiofrekventa strålningen, på mikrovågsområdet. Den är icke-joniserande, den har med andra ord inte tillräckligt hög energi för att slå sönder atomer och rådda med ditt DNA.

Mobilstrålning är alltså lite som vanligt ljus, fast med en aningen längre våglängd (avståndet mellan två vågtoppar) och mindre energi. Vi talar om det lite tråkiga lägre mellanregistret inom det elektromagnetiska spektrumet, där vågorna varken kör rätt genom saker helt obemärkt, som radiovågorna, eller härjar och röjer bland atomerna som sina elaka och mer energiska kusiner UV, röntgen och gamma.

Det är därför som du inte kan lysa genom en vägg med en ficklampa, till exempel. Vanligt ljus tenderar att antingen absorberas eller reflekteras. Är hindret tillräckligt tunt, till exempel ett pappersark, så passerar en stor del av ljuset genom det, men sprids ut åt alla håll (diffusion).

Vill du gå igenom väggar ska du köra med radiovågor, som huserar längre ned i det elektromagnetiska spektrumet. Ju längre ned på skalan, desto lättare går vågorna igenom eller runt olika hinder.

Med sin stora våglängd och låga frekvens är radiovågorna för ”lata” för att alls orka slå sig i slang med atomerna som de möter. Så de passerar tämligen obehindrat genom väggar utan att absorberas eller skingras.

Du kan tänka på det hela så här: din granne tycker om högljudd disco-dunka-dunka-musik, sånt där som dagens ungdom gillar att spisa. Han har högtalare stora som kylskåp och en grym förstärkare. Badum-tisch!

Följaktligen ligger du vaken och lyssnar på ljuden från hans lägenhet: dunka dunka dunka dunka. All night long.

Orsaken till att du hör de djupa basljuden genom väggen är att basvågorna har en längre våglängd och passerar därför lättare rakt igenom jämfört de höga diskantljuden.

Du hör alltså badum men inte tisch.

Och elektromagnetisk strålning funkar enligt samma princip. Ju längre våglängd (badum), desto lättare kilar det bara igenom, raka vägen mellan väggens atomer, utan att stanna. Vill du nå ut så långt som möjligt så ska du sända på långvågen, för den bär också längst.

Å andra sidan, i så låga frekvenser kan du inte packa in värst mycket information, så ljudkvaliteten blir dassig.

Behöver du inte nå ut så värst långt men vill ha bra ljud- och bildkvalitet (tisch), till exempel TV, så ska du sända på de högre frekvenserna (UHF eller ultrahög frekvens).

Mikrovågsfrekvenserna, som mobilnäten jobbar på, ligger någonstans mitt emellan badum och tisch. Mellan radiovågorna och det infraröda ljuset. De har en tillräckligt låg frekvens och lång våglängd (badum) för att penetrera väggar just så mycket att du kan använda din mobiltelefon inomhus.

Men de har också en tillräckligt hög frekvens och energi (tisch) för att du ska kunna packa in hyfsat mycket informationen i signalen. Du får en bra ljud- och bildkvalitet.

Ju äldre din mobiltelefon är, desto lägre frekvens (badum) sänder den sannolikt på. De första NMT-telefonerna sände på 450 megahertz (badum), vilket var nödvändigt eftersom det var långa avstånd mellan basstationerna. Renskötarna på fjällen i Lappland älskade NMT 450 för de kunde hålla kontakten med familjen över ödemarkens långa avstånd med den.

Sedan kom nästa generations mobiltelefon, NMT 900, med dubbelt högre frekvens (fast fortfarande badum), för att med sin högre bandbredd kunna betjäna den ökade mängden användare och större informationsmängd som behövde sändas. Det här krävde ett tätare nätverk av radiomaster, för 900 MHz har en sämre räckvidd än 450.

Det första GSM-nätet använde också 900 MHz-bandet. Men i takt med att användarna blev fler och fler så infördes 1800 MHz-bandet (till en början främst i städerna), med ännu en fördubbling av frekvensen (fast fortfarande badum). Då behövdes det igen fler basstationer, för ju högre frekvens signalen har, desto kortare räckvidd.

För varje ny generation av mobiltelefoni (3G, 4G) har frekvenserna trissats upp an efter, för att ge en större bandbredd så att nätverket ska orka skyffla dina Netflix- och Spotify-data fram och tillbaka medan du väntar på bussen.

Vi befinner oss hur som helst fortfarande inom mikrovågsbandet som sträcker sig från 300 MHz till 300 GHz (1 meter till 1 millimeters våglängd).

För att packa in maximalt med data i signalen kan 5G i princip utnyttja frekvenser ända upp till mikrovågsbandets övre gräns, 300 GHz (tisch). Det är så gott som infrarött. Men då måste basstationerna sitta supertätt, i praktiken inom synhåll från din telefon.

Just av den nämnda orsaken att 5G-signalen är dålig på att ta sig genom hinder, eftersom den skingras och reflekteras (tisch) lättare än de äldre nätverkens signaler (badum).

Och grejen är alltså den här: eftersom 5G-frekvenserna ligger i den översta delen av mikrovågsbandet, är 5G-signalen också dålig på att penetrera din hud (tisch). Din hud reflekterar helt enkelt 5G i en klart högre grad än 2G och 3G, till och med mer än 4G (badum).

Betyder det här då att mobilstrålning, och särskilt då 5G, är 100% trygg i alla förhållanden? Inte nödvändigtvis, men ingenting är 100% tryggt. Vanligt solljus är hur som helst betydligt mindre tryggt än mikrovågsstrålningen från en mobiltelefon, som motsvarar ungefär en ficklampa i uteffekt.

Solen formligen ”vrålar” på hela det elektromagnetiska spektrumet. Solljuset innehåller alla tänkbara sorters högenergisk strålning, inklusive joniserande UV-strålning.

Är du på riktigt orolig för strålning, så ska du framför allt undvika flygplan som pesten. En resa mellan H:fors och München till exempel, ger dig en strålningsdos som är betydligt större än den du får under en vecka i Tjernobyl.

Och då talar vi alltså inte om mild elektromagnetisk strålning, utan hård partikelstrålning med superhög energi (kosmisk strålning). Snabba protoner från yttre rymden, mini-gevärskulor som skjuter rätt in i dina celler med nära ljusets hastighet, krasch bom bang! Stackars piloter och kabinpersonal!

Speciellt brutal är den kosmiska strålningen just nu när solens skyddande magnetfält är extra svagt eftersom solfläcksminimum pågår.

I och för sig, ingenting nytt i det här heller. Livet har under sin nästan fyra miljarder år långa bana här på jorden badat i alla tänkbara sorters strålning, inklusive riktigt hård joniserande sådan. Vi är ganska garvade när det kommer till det här.

Det betyder ju inte att man avsiktligt behöver utsätta sig för risker, hur små de än är. Man måste ju inte sova med wifi-modemet under huvudkudden. Men just den påstådda risken med 5G skulle jag inte förlora någon nattsömn över.

Down Under 6: Nybyggarnas tid är förbi

Vet ni varför det finns så mycket krig, oroligheter och arbetslöshet i världen? För att det inte finns någon Ny Värld att bygga upp längre. Inte här på jorden i alla fall. Ingen behöver nybyggare.

Annat var det förr. Australien till exempel, det här landet byggdes upp av folk som inte hade någonting mer att hämta i hemtrakten. Precis som emigranter i västerled hade byggt upp Amerika. Jag har själv gott om släktingar både här i Australien och i USA och Kanada.

Vi människor är ett släkte av pionjärer. Vi har varit sådana så länge som vi har existerat som art. Vi har det i våra gener. Vi har alltid sökt oss vidare, utåt och framåt.

Inte alla har sökt sig bort hemifrån, naturligtvis, det bor ju fortfarande folk i urhemmet Afrika, men bland oss har det alltid funnits de som är lite extra rastlösa. Nybyggarna. De som röjer ny mark.

Det här har fyllt flera funktioner:

  • Belastningen på hemlandets resurser har minskat när en del av populationen har sökt sig annorstädes.
  • Vi har blivit mer mångkulturella och genetiskt mångfaldiga. Chanserna att överleva som art har blivit bättre när vi inte har lagt alla ägg i samma korg, så att säga.
  • De mer rastlösa individerna inom populationen har fått någonting att använda sin energi och upptäckarlust på, i stället för att stanna hemma och spotta i taket. Det här har minskat på arbetslösheten och den sociala oron i hemlandet.
  • Att bygga ett nytt land från grunden skapar en enorm ekonomisk aktivitet och tillväxt i processen.

Och så vidare. Det här, i grova drag, har varit modellen för vår samhälleliga utveckling, till och med vår biologiska utveckling, i årtusenden. Det har funkat någorlunda väl hittills, för det har alltid funnits en Ny Värld någonstans som har behövt nybyggare. Det har alltid funnits en obruten vildmark att erövra någonstans, om det sedan har varit i västerled eller österled.

Inte så nu längre.

Någon hävdar säkert att det inte var riktigt så då heller när dagens Amerika och Australien byggdes upp av europeiska emigranter. Fråga ursprungsfolken bara, ättlingarna till tidigare vågor av rastlösa pionjärer, tiotusentals år tidigare.

Eller fråga Neandertalfolket som den första vågen av rastlösa homo sapiens-pionjärer från Afrika mötte när de sökte nya jaktmarker. Det gick ju inte så bra för dem heller.

Summan av kardemumman, människorna förökade sig och uppfyllde jorden för länge sedan, till den grad att det rätt så snart var svårt att hitta trakter där ingen människa någonsin satt sin fot förut.

Men även om Amerika och Australien av idag byggdes upp med stora mänskliga kostnader för ursprungsfolken, så funkade systemet rätt väl för mänskligheten som helhet (om än med den skamlösa och uppenbara Europa-slagsidan) enligt den uråldriga modellen med punkterna som jag räknade upp ovan.

Men nu har det kommit grus i maskineriet. Varenda en avkrok av världen börjar vara så till den grad inmutad av folk som är beväpnade till tänderna, att det gamla systemet inte funkar längre.

Pionjärerna, de rastlösa själarna, nybyggarna och lycksökarna, de har inte något annat val än att stanna hemma.

Och så blir det trubbel sedan. För det är ju inte som att hemlandet skulle konstatera att jaha, ni är fortfarande här, då ska vi ta och skapa nya arbetstillfällen åt er så att ni har någonting att göra med er tid och energi.

Det är ju snarare det motsatta som gäller. Mänsklig arbetskraft är dyr och oberäknelig. Varför anställa människor när robotarna och automatiken gör jobbet för en bråkdel av kostnaden?

Så vad ska våra sysslolösa nybyggare och rastlösa pionjärer i sina färdigbyggda samhällen göra?

Beats me. Och inte tycks världens regeringar heller ha någon desto större aning. Men en sak är tämligen säker: väldigt många kommer att få ont någonstans innan vi hittar en vettig lösning.

Den vettiga lösningen skulle ju förstås kunna vara att fortsätta tillämpa den gamla framgångsrika formeln till framgång. Sprid oss vidare, utåt och framåt. Men inte på jorden, naturligtvis, utan till rymden.

Det är ju det här som Elon Musk går på om så att han nästan tuggar fradga. ”We must become a multiplanetary species if we want to survive”. Därför har han satsat all sin nästan oändliga beslutsamhet, handlingskraft och förmögenhet på ett mål: Mars.

Vi har två alternativ, menar Musk: 1) Vi åker till Mars, eller 2) Vi gråter och åker till Mars.

Det är klart, lätt skulle det inte vara. Många skulle lida och dö. Men har det inte alltid varit pionjärernas lott? Alla pionjärer genom tiderna har varit medvetna om riskerna. Att om jag åker iväg nu så ser jag kanske varken det nya eller det gamla landet någonsin mer. Speciellt inte det gamla.

Men det verkar ju som om sådana här varningar bara skulle få fler att anmäla sig som frivilliga. Mer än två hundra tusen sträckte upp handen när det holländska realityprojektet Mars One sökte frivilliga för en enkelbiljett till den Röda Planeten.

För vi är sådana, vi människor. Utåt, framåt och vidare, till varje pris.

Och om vi lyckas ta det steget, utanför vår egen planet, så finns det ju bokstavligen inga gränser längre. Galaxen är praktiskt taget oändlig. Men det kräver att vi tar det där första steget, det första och svåraste.

Vad vet jag om sådant. Elon Musk är bättre lämpad att sköta det logistiska. Lycka till med det!

Själv fortsätter jag ratta vår röda raggar-Logan mot Melbourne, och gör uppehåll i pittoreska kustbyar längs vägen.

Australien 2017-106.jpg

I Jervis Bay var det ingen trängsel på beachen i dag, som ni kan se.

Australien 2017-103.jpg

”Aldrig mer” sade de. ”Den här gången vet vi vad vi gör” sade de.

Och det hände sig vid den tiden att nästan hela den fria världens folk bestämde sig för att börja tugga fradga samtidigt.

Som ett sista “fuck you” till veteranerna som gav sin ungdom och sina liv för att deras barnbarn skulle få växa upp i ett fascismfritt Europa, valde folk efter folk populistiska, auktoritära ledare åt sig i vad som sannolikt blev de sista fria valen på ett tag.

Och närhelst ett folk gav makten åt en populist eller fascist, applåderade de antidemokratiska krafterna i de andra länderna. Starka män och diktatorer gladde sig och gnuggade sina händer och sade att “se där någon som talar mitt språk, någon som jag kan komma överens med!”

Vilket ju naturligtvis är ren och skär bullshit, för det dröjer vanligtvis maximalt ett halvår innan en nationalist från land X kommer ihåg att en nationalist från land Y inte alls är hans vän utan hans fiende sedan Karl den Stores dagar. Han må vara en nationalist, men hans hjärta bultar för helt fel land. Han är ju för tusan en smutsig Y:are, och en rabiat sådan dessutom!

Plötsligt minns nationalisterna i land X med saknad den tråkiga gamla socialdemokratiska regeringen som förr styrde i land Y. De må ha varit förhatliga, världsomfamnande vänsterflummare, men åtminstone var de inte oberäkneliga, lögnaktiga fanatiker.

I det skedet återstår inget annat alternativ än att efter bästa förmåga försöka hugga kniven i ryggen på den forna fränden eller så rusta upp en armé och marschera iväg för att slå de smutsiga Y-svinen på nöten. Helst innan de kommer ihåg hur mycket de alltid har hatat oss.

I det skedet har Starke Man X hur som helst inte något val, för det egna landets ekonomi är i ruiner och det börjar bli allt mer uppenbart för folket att nittionio av hundra vallöften som avgavs under valkampanjen var lögner som aldrig var menade att tas på allvar. Så det behövs ett krig för att avleda folkets uppmärksamhet från det här.

Ett krig ger ju dessutom en god ursäkt till att stämpla politiska motståndare, oliktänkare, freds- och människorättsaktivister och andra inhemska suspekta typer som opatriotiska och illojala. Så blir vi av med dem också. Två flugor i en smäll.

Men – suck – visst var livet ju så mycket lättare förr, när EU ännu existerade, och man kunde lägga skulden för allt som var fel på Bryssel.

Eller å andra sidan, man kan ju ljuga ohämmat numera, och hävda att allt som är fel är hur rätt som helst och vice versa. Svart är vitt, krig är fred, ditt är mitt och solen är månen.

Vilken god idé, att avskaffa fakta! När allting är åsikter så är det han med den största påken som bestämmer vad som gäller i dag.

Det är klart, räkenskapens dag stundar hur som helst förr eller senare, men hej – vi är sjuttio plus, vi kommer inte att leva länge nog för att behöva krypa omkring i den radioaktiva askan efteråt och bevittna när de välter våra statyer och uttalar förbannelser över oss men också över sig själva för att de var så dumma att de lät sig luras.

“Men en sak är säker! Det var sista gången som vi låter någonting så hemskt som det här ske! Våra barn och barnbarn ska inte behöva uppleva någonting liknande. Aldrig mer!”

Sure, whatever you say.

På tal om trollen: det första folkmordet

”Men vart tog neandertalarna vägen då? Varför försvann de?” Den frågan fick professor Svante Pääbo, en av världens främsta auktoriteter på neandertalmänniskan, svara på i SVT:s Sommarpratarna.

Bra fråga. Med ett alltför smärtsamt uppenbart svar: det finns liksom ingen annan misstänkt än vi, Homo sapiens, menade Pääbo.

Neandertalarna var inte de enda andra människorna på den tiden, det fanns andra kusinarter, bland annat denisovamänniskan som levde i Asien och Homo floresiensis, ”hobbitarna” i Indonesien. Det råder lite olika åsikter om vem som hörde vart och vilka som på riktigt var en egen art, och så finns det rätt så säkert ännu ouptäckta vissnade grenar. Det enda som vi kan säga med säkerhet är att det fanns andra som fortfarande levde då den moderna människan tog över planeten, och att neandertalmänniskan var en av dem.

Och, menade Svante Pääbo, det ser inte bättre ut än att vi utrotade dem, våra kära kusiner (även om vi skaffade barn med dem först) liksom vi antagligen hade livet av de andra också. Åtminstone var vi  sannolikt en viktig bidragande faktor till att de strök åt fanders.

Pääbo tillät också sig själv lite fantiserande kring det här som mången populärvetenskaplig och science fiction-författare har spånat kring, tanken på en situation där neandertalarna fått leva vidare. Alltså om de hade fortsatt existera in i vår tid i stället för att försvinna från kartan – den sista kända tillflyktsorten var grottor i nuvarande Gibraltar för cirka 30 000 år sedan – hur skulle vi behandla dem i dag? Hur skulle vi förhålla oss till dem?

Professor Pääbo menade att vi åtminstone skulle ha tvingats tänka i lite vidare banor på det här med mänskligt versus allt annat levande om neandertalarna hade samexisterat med oss. Den strikta dikotomin med människor å ena sidan och allt annat å andra sidan, skulle kanske inte existera då. ”Vi” mot ”dem” skulle vara mer komplicerat. Neandertalarna skulle ha lärt oss ett och annat om tolerans.

Eller så inte, konstaterade Pääbo nästan i samma andetag. Vi skulle kanske vara om möjligt ännu mer chockerande rasistiska mot dem om de fanns här mitt bland oss i dag, än vi är mot våra med-Homo sapiens som har en hudfärg eller sexualitet som avviker från vår.

Vem vet. Vi kan bara spekulera, och om blodspåret från neandertalfolkets grotta leder till våra förfäder så är det för sent att ångra sig nu. De är borta, en gång för alla.

Förutom den där lilla spillran av Homo neandertalensis-gener som vi bär inom oss, 2 – 4% av vårt genetiska arv kommer ju faktiskt från dem. Forskarna har sekvenserat deras genom, vi vet till exempel att neandertalmänniskorna var överväldigande rödhåriga.

Hur som helst, man kan hävda att neandertalarna lever vidare i oss. Åtminstone i oss icke-afrikaner. De infödda afrikanerna har till skillnad från oss andra jordbor inga neandertalgener, för de stannade hemma och träffade aldrig neandertalarna som bodde i Asien och Europa.

Men apropå att spekulera, eller i det här fallet skvallra, vilket ju alltid är lika roligt med släktingar som inte är närvarande. Vi har alltså en liten gnutta av neandertalarnas gener inom oss, men hur är det med minnen av dem? Eller ens minnen av minnen? Ekot av ett eko av deras röster? Existerar någonting sådant? Nej, det är väl inte möjligt, det är trots allt mer än trettio tusen år sedan senast.

Eller?

Det följande är alltså fria fantasier som jag inte ens minns var jag hörde om dem, eller om jag har hittat på det hela själv, vilket jag betvivlar. Men i ett nötskal handlar det om det här: trollen.

Då jag var liten brukade min mormor läsa godnattsagor åt mig vid läggdags då jag övernattade hos mormor och morfar. Deras hus låg på andra sidan gården så jag tillbringade mycket tid hos dem. Till mina favoritsagor hörde Elsa Beskows böcker om trollen. Och vi vet ju alla hur trollen brukar beskrivas: på många sätt och vis som vi, men kortare, tjockare, väldigt starka, ofta farliga för den som irrade sig för långt in i skogen. Inte värst kvicktänkta, men nog så kloka på många sätt och vis. Bodde djupt inne i skogen.

Precis som neandertalmänniskorna.

Neandertalmänniskan var vad min morfar skulle ha kallat en ”brottartyp”, med kort t, uttalat på västnyländska. ”Bråtartyp”. Bred, kraftigt byggd, muskulös, oerhört stark. Det berodde på att hans favoritmetod när det kom till att jaga var att gömma sig bakom ett träd och vänta på att en hjort eller ett vildsvin kom gående förbi, och sedan hoppa fram och brotta ned djuret till marken. Vilket får en att tänka på hur vi någonsin rådde på neandertalmänniskorna till den grad att vi utrotade dem, för de var faktiskt riktigt respektingivande. En sådan bodyguard skulle jag vilja ha om jag var kändis nog för sånt.

Till den grad skräckinjagande var de, hävdar jag, att våra förfäder vid sina lägereldar med tiden började berätta storyn om dem.

Det här var en tid av klimatförändring i Europa, för femtio – sextiotusen år sedan. Våra förfäder hade nyss kommit luffande söderifrån på sina långa, smärta ben, de följde bytesdjuren som rörde sig längs den retirerande inlandsisens södra kant i takt med att klimatet blev varmare.

Men så hände någonting med klimatet, det blev kallare och torrare igen, åtminstone tillfälligt. Skogarna som hade täckt den isfria delen av Europa, neandertalfolkets hemvist, började krympa och blev till skogsöar omgivna av öppnare gräsmark. Som i sin tur var våra förfäders favoritteräng. Där kunde de utnyttja sina starka sidor, sin snabbhet och sina kastvapen, spjuten. Där, under stjärnorna, kunde de tända sina lägereldar om kvällarna och berätta sina sagor för barnen.

Och de sagorna kunde handla till exempel om det där kortvuxna, breda och (röd?)håriga folkslaget som bodde inne i skogarna och som rövade bort små barn om de inte aktade sig. Eller om de inte förstod att bete sig som folk (vi har ju alltid älskat att skrämma folkvett i våra barn).

Till trollens egenskaper hörde ju också att de var överkänsliga för dagsljus, så att säga. Trollen var nattens och mörkrets folk. Om de inte sökte sig tillbaka till sina grottor innan solen gick upp så förvandlades de till sten.

Eller snarare så förvandlades de till stendöda om de irrade sig för långt från sina mörka skogar och grottor och inte tog sig tillbaka innan gryningen, då de hade oturen att stöta på en jaktpatrull bestående av våra förfäder, snabba på fötterna och utrustade med moderna vapen som verkade på distans: kastspjut.

Och så föddes berättelserna om trollen, folket som var lite som vi men ändå annorlunda, skrämmande, starka och farliga, djupt inne i de mörka skogarna. Och om de ljusa slätterna där de slutligen mötte sitt öde när de inte letade sig hem i tid, innan slätternas jägare vaknade.

Berättelser tog form, sagor som berättades långt efter att de verkliga varelserna var borta, storyn som fördes vidare från generation till generation, från lägereld till lägereld. Berättelserna överlevde längst här uppe i norr där vinterkvällarna var långa och mörka och den muntliga traditionen var stark. Trollen härstammar ju faktiskt från den fornnordiska mytologin.

Med andra ord: den tiotals tusen år gamla legenden om neandertalmänniskan bevarades för eftervärlden av de gamla vikingarna i form av sagor om troll.

Som sagt, fria fantasier, ingenting som varken jag eller någon annan kan bevisa. Jag tog upp det här med en annan framstående auktoritet på neandertalfolket, professor Clive Finlayson från Gibraltarmuséet då jag intervjuade honom för ett antal år sedan. Han menade att neandertalarna som förebilder för våra sagors troll åtminstone är en fascinerande tanke. Omöjlig att vare sig bekräfta eller motbevisa, men en bra story hur som helst. Personligen trodde han ändå inte att det gick till så när sagorna om trollen kom till. ”Men vad vet jag” sade Finlayson.

Vad vet jag heller, för den delen. Men som sagt, en bra story. Jag tror jag ska göra upp en lägereld här ute på holmen någon mörk och kulen kväll nu i höst och grilla lite korv och berätta den för ungarna.

På något sätt borde jag väl förklara för dem att verkligheten bakom sagorna döljer ett av de första folkmorden, eller heter det ”etnisk rensning” numera. Men vi får kanske ta den biten när de är lite äldre.

Och det där med att vi inte bara dödade dem / förvandlade dem till sten, vi hade barn med dem också, det måste jag ju också ta upp förr eller senare. Att vi alla är ”trollens” ättlingar lite grann. Speciellt min yngre son kan vara intresserad av det här. Han råkar nämligen vara en aning rödhårig. Och nu när jag tänker på saken, han tycker om att lurpassa bakom en gran och hoppa fram och brotta ned förbipasserande hjortar! Nä, det där senaste hittade jag på. Men allt annat i det här blogginlägget är sant, jag lovar. ☺