När mormor köpte en Jas Gripen åt mig

I min dröm

var det sen höst, som det så ofta är i mina drömmar. Stugorna ute på holmen var mörka och förbommade, beredda för vintern. Himlen var grå som bly, träden nästan kala.

Det här är en återkommande dröm för mig. Jag är på holmen, det är sista besöket innan vintern. Jag är ensam. Väntar på båtskjuts till fastlandet, någon ska komma och hämta mig. Oftast är det morfar.

En lustig parentes: i mina drömmar står vår nuvarande stuga aldrig där den står på riktigt, högst uppe på holmen, utan på ett helt annat ställe, vid den södra sidans strand.

Den här gången var morfar inte med i drömmen. Inte mormor heller, men i drömmen kom jag ihåg henne. Jag mindes att jag hade tiggt om att få ett eget Jas Gripen-plan, inte en modell, ett riktigt. Så hon köpte ett Jas Gripen-plan åt mig, med sin lilla pension. Sådan var hon, min mormor. Jag grät mycket som barn, och då köpte mormor choklad eller serietidningar åt mig. Aldrig svensktillverkade jaktplan, dock.

I drömmen hade jag glömt bort att hon hade köpt planet åt mig, men jag kom ihåg det då jag nästan snubblade på det. Där stod det gråmålade jaktplanet i en klippskreva, till hälften täckt av fallna, våta löv.

Så jag klev upp i cockpiten och tänkte att jag lika gärna kan ta en flygtur innan det är dags att åka. Hur det nu råkade sig var havsvattenståndet ovanligt lågt, det var nästan inget vatten alls runt holmen. Konstigt. Nå, det betydde att jag kunde använda havsbottnen som startbana.

Jag kände mig lite skyldig när jag rullade ut på den leriga sjöbottnen och drog på gasen. För jag visste egentligen inte hur man flyger de här sakerna. Jag har ingen pilotlicens och ingen erfarenhet av att sitta vid spakarna i ett flygplan. Om flygpolisen tar mig är jag illa ute. Men på något vis kom jag iväg och upp i luften.

Medan jag flög lyckades jag på något sätt lista ut att det hela involverade öppnande och stängande av bränsleventiler som satt i cockpitens tak, ovanför mitt huvud. Det var någonting med att uppehålla balansen genom att se till att bränslet flödade jämt mellan planets åtta olika bränsletankar.

Jag minns inte hur länge jag flög där under de grå molnen. Inte värst länge, för jag var döskraj för att åka fast utan flygcertifikat. Men jag kom upp i Mach 2,5, vilket Gripen inte är kapabel till, så det kändes fint.

Jag parkerade planet i sin klippskreva och gick vidare längs stigen. Det började skymma. I de här drömmarna är det oftast just före skymningen och jag är nervös för om de ska hinna komma och hämta mig innan mörkret faller på. Vem det än var den här gången.

Jag är ingen drömtydare, men om Max von Sydow ännu dyker upp här med en schackbräda, då blir jag orolig.

Annons

Gråt medan du kan – när tårarna tar slut kommer du att sakna dem

En insändarskribent i Hbl kallade mig ”gråtmild” på grund av någonting som jag skrev som kritik mot Sveriges val av coronastrategi. Samma text hittar du här.

Insändarskribenten är knappast medveten om det, men jag har faktiskt gråtit mer än min beskärda del, tidigare i mitt liv. Jag var ett särdeles gråtmilt barn, det krävdes inte mycket för att få mig att ta till tårarna.

Följaktligen var det en av de främsta orsakerna till att jag genomled mitt åtta år långa mobbningshelvete. Mobbare älskar att se sina offer gråta, de trycker på alla knappar de kan för att öppna tårkanalernas slussar hos sina offer. I mitt fall behövde de inte trycka värst länge.

Jag misstänker att jag grät så mycket som barn att jag grät mig helt tom. I något skede tog tårarna slut, helt enkelt. Numera gråter jag nästan aldrig, inte ens de där dagarna då jag önskar att den befriande gråten skulle komma, som ett regn efter en lång torka.

Det händer att jag försöker gråta. Med en aktiv viljeansträngning. För att jag vet att min kropp behöver det. Men det känns som att jag har glömt hur man gör, och det är illa för hälsan.

Det händer att jag ligger där för mig själv i mörkret och försöker dra mig till minnes den där känslan som fick tårarna att välla upp. En väldigt bekant känsla, men ändå så främmande, numera. När upplevde jag den senast? När vår hund Otto dog för ett par år sedan, på tok för tidigt. Då grät jag, till min stora förvåning – och lättnad. För det kändes rätt, det kändes bra, hur sorgligt det än var.

På min pappas begravning grät fällde jag några tårar i kyrkan. Men jag misstänker att det snarare var för att de spelade Sibelius Finlandia. Det stycket har en märklig kraft som lodar våra innersta djup, och rör upp i de stillastående vattnen där nere.

Men beträffande min pappa – tja. Jag grät väldigt mycket för hans skull som barn, då jag var rädd för honom. Jag sörjde honom i förskott, kan man kanske säga.

På sistone har det hänt att jag har varit deprimerad. Inte bara lite lätt deppig, sådär som man ofta är på vardagsspråk. Jag menar på det sättet som föranleder en diagnos av en läkare. Jag har papper på det.

I en sådan situation tycker kanske någon att man skulle gråta väldigt mycket. Jag menar, om inte då – när i så fall? Men det funkar inte så.

Depression är inte en djup sorg. Inte alltid åtminstone. Depression är inte för mycket känslor, det är snarare avsaknaden av dem, både av sorg och glädje.

I och för sig, depression kan väl vara många olika saker för olika människor, men för mig har det snarare inneburit en emotionell öken snarare än ett här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång. En oändlig tomhet och tystnad, där till och med ljudet av droppande tårar skulle kännas som en tröst.

Eller som den där kvalmiga känslan som föregår ett åskväder i juli-augusti. Den där tryckande, stillastående hettan som tar all ork ur en. Man väntar och hoppas på att himlens slussportar ska öppnas och att urladdningen ska komma.

Men den kommer aldrig, trots de mörka molnen som ruvar vid horisonten. Åskan och den förlösande svalkan uteblir. Till och med till natten. Man bara ligger där och kippar efter andan.

”Ja men varför går du inte och simma då? Gå till stranden, vet jag!”

Kommer inte de salta dropparna till mig så måste jag gå till dem, menar du? Clever!

Eller min favorit: ”Ta en promenad i friska luften så känns det bättre!”

Nå, i och för sig, nog yttrar jag också dumheter ibland. Som då endera av mina söner gråter för någonting till synes helt trivialt. En borttappad Legogubbe eller en Minecraft-session som gick snett. Då kan jag säga någonting dumt som att ”nämen sluta nu, det där är väl ingenting att gråta för!”

Jag misstänker att jag bara är lite avundsjuk.

Det ringer och ringer, men ingen svarar

Man brukar ju säga att ”jag borde ha hört varningsklockorna ringa”. Nå, jag hör dem ringa just nu, helt bokstavligen. Sedan i höstas, då jag var fem före riktigt slut, har jag haft en tinnitus som har kommit och gått. Den överraskade mig, för jag har aldrig haft tinnitus förr.

Tinnitus låter säkert olika för alla som har den. I mitt fall låter den precis som hundratals små alarmklockor som ringer någonstans i bakgrunden.

De kommer och går. Vissa dagar hör jag dem inte alls. Vissa dagar ringer de desto mer. Som om brandlarmet går igång i alla smurfarnas hus samtidigt. Det är ett stadigt, oföränderligt ljud, som den där metallklockan i Böle som ljuder när vi övar brandlarm. ”Snälla, vira en filt runt den där, jag hör inte vad jag klipper!” Aj jo, man skulle gå ut.

Och grejen är att klockorna ringer desto intensivare, ju mer stressad jag är. Som idag, det har varit en asbrutalt stressig dag. Och nu ringer hell’s bells across the sky som AC/DC i Donington 1984.

Och de är ju alarmklockor, helt bokstavligen, som min kropp låter ljuda när mätarna går för långt på rött. Jag vet vad som händer till slut om jag inte får dem att tystna genom att ta det lugnt.

Ändå sitter jag här och ser mig om efter en filt så att jag kan be att ungarna går och virar den runt klockorna. För pappa måste skriva.

Måste försöka skri –

Det tog mig en stund att förstå vad den bokens titel egentligen betyder.

Ingen fara, precis som då vi övar brandlarm i Böle går jag nog ut på gården till slut. Men jag har märkt att jag lite för ofta sportar med att sitta så länge som jag bara täcks, innan vaktmästarna kommer och leder ut mig.

En vacker dag kommer vaktmästaren klädd i svart huva, med ett schackbräde under armen.

Min debut som dramatiker: Morfars Mauser, eller det bor en liten skolskjutare i oss allihopa

➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️

”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.

Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.

Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då. 

De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.

Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.

Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.

Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.

Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.

För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.

Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.

Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.

Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.

Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.

Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.

Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!

Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.

Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.

Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.

Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.

Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.

Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.

Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.

Eller vet de?

Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

Sommaren kom, solen gick opp, kroppen sa’ stopp, hej o hopp!

Det är ett tag sedan jag skrev en uppdatering om mitt hälsotillstånd. För drygt tre år sedan fick jag efter många om och men en diagnos: sarkoidos. Då kretsade tillvaron rätt långt kring sjukdomen och vägen tillbaka till livet.

De senaste åren har jag försökt skjuta undan tanken på mig själv som sjuk, även om jag har en kronisk sjukdom som jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Men man kan inte låta sig definieras av det. Man kan inte låta sin självbild byggas om med sjukdomen som grund.

Det skulle i och för sig vara en lätt utväg. Man har alltid en god ursäkt. Vad det än är. Det är väldigt bekvämt att ha en Diagnos att falla tillbaka på, i stället för att ta itu med saker och ting. Men det är bedrägligt, och man gör sig definitivt inga tjänster genom att ta den utvägen. 

En kronisk sjukdom är lite som flaskan för en alkoholist. Den är en bra syndabock när saker och ting inte riktigt blir som man tänkte sig.

Det är besynnerligt vilken roll sommaren tycks ha när det gäller att avleda mig från vägen till att bygga om min självbild på den friskes grund. Det är som den där berömda ”lomahana” som öppnas för personen med ett alkoholberoende då midsommarafton stundar. Och så förflyter semestern som i en dimma.

Jag har skrivit förr om mitt förhållande till spriten. Om att jag har haft stunder då jag har tänkt att det vore bra om man kunde dricka bort sina sorger, men det funkar bara inte för mig. Alkoholen ger mig ingenting. Jag finner det mest bara irriterande att vara berusad.

Att vara sjuk däremot, det faller sig desto mer naturligt för mig. Och som sagt, precis som den alkoholberoende och midsommarflaskan som korkas, tycks min kropp som på beställning få något nytt fel när semestern närmar sig. Som jag kan använda som ursäkt för att inte leva.

Som nu till exempel. Jag har inte haft en enda förkylning på mer än ett år. Men förra veckan bröt en sådan ut, med full styrka.

Och med min nedsatta allmänkondition (som inte minst sarkoidosen bidrar med) så är en vanlig flunsa nog för att försätta mig i dejourkondis.

Jag är återigen så kraftlös att jag har svårt att gå en trappa upp utan att pusta och väsa som Ukko-Pekka på väg ut från Köklax station.

Dessutom har jag fått något nytt, oidentifierat fanskap med mina bägge axlar och armbågar. Kan knappt lyfta armarna ovanför axelhöjd.

Min syn som har hört till mina bästa egenskaper har också börjat trilskas: jag ser ljusblixtar och spökbilder med vänstra ögat.

(Jo, jag har bokat läkartider för samtliga nämnda krämpor.)

Nämnde jag att jag fyller femtio nu i höst? Det är väl lite det också, åldern som inte kommer ensam. Men jag fyller femtio, för tusan, inte sjuttio. Jag känner mig mer som sjuttio.

På många sätt och vis är det här ju självförvållat. Jag har på tok för många järn i elden just nu. Jag har alltid haft lite svårt att säga nej då någon kommer till mig med en spännande ny arbetsuppgift. Eller så hittar jag på egna sådana.

Vid det här laget känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte är den sorten som går i väggen, som det heter. Rent psykiskt är jag ganska motståndskraftig. Alltid någonting, antar jag. 

Men för kroppens del innebär det ju att det är den som får ta all stryk.

Det är knappast ett sammanträffande att min kropp under de senaste åren har haft en tendens att börja klappa ihop just den här tiden på året. När den mest intensiva tiden på jobbet infaller. En massa deadlines som trycker på. Sommarprogram som ska göras inför semestern. Plus diverse icke-Yle-relaterade skrivprojekt som äter upp fritiden.

Något tag i slutet av maj eller början av juni säger kroppen sedan till åt hjärnan: nähä hör du, jag blir och sitter här ett tag. Du får fixa det här bäst du vill.

Det harmar särskilt mycket i år då jag trodde att jag skulle få uppleva en annorlunda sommar. Mina sarkoidosrelaterade blodvärden var i maj-kontrollen så pass låga att jag fick sluta upp med att äta kortison, som jag har käkat oavbrutet i ett par år nu (mer om det här). 

Att gå på kortison i längre tidsperioder utsätter kroppen för ytterligare stress och ibland har jag haft svårt att säga vilkendera jag föredrar, sjukdomen eller medicinen som är tänkt att bekämpa den.

Nu äter jag alltså för första gången på länge ingen kortison alls. Vilket ju borde vara orsak nog för att fira med ett glas skumpa.

Men i min nuvarande kondis så är det inte alls säkert att jag orkar bända upp korken. Och dessutom föredrar jag faktiskt Pommac. För smakens skull.

Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Viimeiset tassunjäljet lumessa

Tie kotiin Viikin pieneläinsairaalasta oli pisin ajomatka minkä olen koskaan taittanut, vaikka se ei ollut kuin 20 kilometriä.

Vaimoni sanoi ensimmäisenä sen minkä molemmat huomasimme heti kun astuimme portista kotipihalle: Otton jäljet olivat edelleen siinä lumessa, omenapuun alla.

Noin kaksi tuntia aikaisemmin puhelin oli soinut ja eläinlääkäri oli kertonut sen minkä olin pelännyt kuulevani siitä asti kun jätin Otton tehohoitoon Helsingin yliopiston pieneläinsairaalaan noin vuorokautta aikaisemmin: Otton munuaiset ovat huonossa kunnossa eikä hän tule paranemaan.

Oli jäähyväisten aika.

Tiesimme sen kumpikin vaimon kanssa ajaessamme kohti Viikkiä, vaikka jollain tasolla se edelleenkin tuntuu ihan absurdilta: osa minusta odottaa edelleen että Otto minä hetkenä tahansa loikkaa sohvalle ja käpertyy kylkeeni tuhisemaan tyytyväisenä.

On niin kertakaikkisen epäreilua, epätodellista ja sydäntäsärkevää sanoa sitä ääneen: Otto ei enää ole täällä.

Vaikeinta se oli sanoa lapsille, tottakai. ”Ai miten niin Otto ei tule kotiin?” Huono vitsi, iskä. Totta kai se tulee kotiin, miksi ei tulisi?

Niin, miksi et tule, Otto? Ei sinun vielä pitänyt lähteä: saimme viettää vasta vajaat kolme vuotta seurassasi. En voinut kuvitellakaan etteikö edessä olisi vielä ainakin kymmenen vuotta yhteistä aikaa.

Vielä viettäisimme vähintään kymmenen kesää saaressa, jossa juoksisit vapaana, lokkeja jahdaten ja lasten uimaleikkejä tarkasti vartioiden.

Otto pääsee vielä yhdelle matkalle rakastamaansa saareen kun viemme hänen tuhkansa viimeiseen lepoon, saaren etelärinteeseen pehmeän sammaleen alle, missä jo kolme koirakaveria menneiltä vuosikymmeniltä kuuntelevat meren aaltojen liplatusta ja kesätuulten kuiskauksia rannan  suurten mäntyjen latvoissa.

Siellä lepää myös rakas vanha Elmo, Otton edeltäjä, josta aika jätti 00-luvun lopulla. Oli Elmon ansiota että en voisi enää koskaan edes harkita muuta koirarotua kuin shelttiä.

Miten minkään elävän olennon sydän voikaan olla niin puhdasta kultaa?

Ja miten niin pieni olento voi jättää niin suuren aukon elämäämme kun se yhtäkkiä ei enää ole luonamme?

Miten niin täydellisen kilttiä, rakastettavaa ja kaunista koiraa voisi mitenkään korvata?

No, eihän sitä voikaan mikään toinen koira korvata. Otto oli ainoa laatuaan. Mutta onhan se selvää: aikanaan meillä asuu toinen sheltti, mikä sen nimeksi sitten tuleekaan. Ja me rakastamme sitä varmasti ihan yhtä paljon kuin Ottoa.

Tiedän toki että sen löytäminen tulee olemaan pitkä ja vaikea prosessi, aivan kuten Otton löytäminen oli. Sheltit ovat suosittuja, moni muu tahtoisi sellaisen perheensä jäseneksi.

En ikinä unohda miten henkisesti raastavaa oli kiertää kenneleitä ja kasvattajien koteja ja sallia itsensä uskoa että ehkä juuri tämä pieni nyytti tulee jonain päivänä meidän kyydissämme kotiin.

Mutta jokainen kasvattaja etsii tottakai juuri tietynlaista omistajaa pennuilleen. Ja monesti se oli joku toinen kuin meidän perhe.

Mutta lopulta kasvattajan tahto ja meidän omamme kohtasivat, ja eräänä myöhäiskesän kauniina päivänä 2015 palasimme Tampereelta uuden pienen blue merle-harmaan nyyttimme kanssa.

Kuka olisi silloin voinut kuvitellakaan, että yhteinen aikamme jäisi niin lyhyeksi?

Vaikka nyt kun asiaa tarkemmin ajattelemme, Otto ei ollut ihan itsensä viimeiset kuukaudet. Hän vaikutti jotenkin ikäistään paljon vanhemmalta. Askeleessa ei ollut sitä samaa kimmoisuutta ja silmistä puuttui se entisenlainen kipinä.

Olisi se kai jotenkin pitänyt arvata että jotain oli pielessä. Vai olisiko? Minä en ainakaan siihen pystynyt. Jos joku vielä viikko sitten olisi sanonut, että ensi maanantaina Ottoa ei enää ole, niin olisin käskenyt olla puhumatta hulluja ja nauranut.

Nyt itken. En itkenyt näin paljon edes isäni tai isovanhempieni hautajaisissa.

Ehkä koska heidän aikansa oli tullut. Otton aika oli vasta alussa. Eihän tässä todellakaan näin pitänyt mennä. Ei tosiaankaan.

Vaikka kyyneleet nousevat silmiini pelkästä ajatuksestakin, olen silti iloinen että menimme Viikin eläinsairaalaan viimeiselle visiitille, ja kävimme viimeisellä kävelyllä hänen kanssaan.

Ja että olimme siellä kun Otto nukahti viimeisen kerran, ikiuneen. Ettei hänen tarvinnut lähteä yksin, vieraiden ihmisten seurassa. Että hän sai jättää tämän maailman rakkaan ihmisen sylissä.

Olen kiitollinen vaimolleni joka piteli häntä lopun saapuessa. Itse olin muutamaa minuuttia aikaisemmin poistunut odotushuoneen puolella. En vain pystynyt siihen.

Tosin tässä vaiheessa Otto oli jo nukahtanut.

Lepää rauhassa, pieni urhea, rakas ystävämme. Et ole enää tässä maailmassa mutta sydämistämme et poistu ikinä.