Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv ♪♫♬

Rubriken är alltså en hänvisning till Edvard Perssons låt och film med samma namn (fast i Perssons version var det en landsväg), för er som inte lyssnar på Kaffekvarnen. Men den är också en korrekt beskrivning av min verklighet.

Järnvägen tycks löpa som en röd tråd genom mitt liv. Man kan till och med säga att jag inte skulle existera utan järnvägen. Morfars farfar, så blir det visst, kom ned från Österbotten för att delta i byggandet av Hangöbanan i slutet av 1800-talet, och blev kvar här.

Morfars far var stins i Jorvas. Morfars bror var konduktör på kustbanan. Farfars syster jobbade visst för Statens järnvägar också, om jag inte minns fel. Så jag har det i blodet.

Själv har jag dock aldrig övervägt en karriär inom järnvägen, jag har nöjt mig med att bo nära den i hela mitt liv. Utom en kort period på ett par år under 00-talet då jag bodde i Munksnäs i H:fors, men också då hade jag skenor bakom hörnet. Spårvagnsskenor.

Faktiskt så har jag bott så nära järnvägen att jag alltid har kunnat höra tågen passera på kustbanan. Som barn, innan den mesta frakten flyttade till landsvägen, kunde man sitta på trappan till mormors hus och lyssna på det rytmiska ka-klonk, ka-klonk från rälsen när ett godståg passerade. Hypnotiskt, nästan sövande.

Min kusin och jag hade i något skede för vana att gå till Björkgårds järnvägshållplats och titta på tågen som passerade och stannade där. Vi hade inga spelkonsoler och ingen Youtube på den tiden. Det var vår underhållning. Lame, right?

Men det var ju någonting lite mystiskt och spännande med de där tågen. En nervtråd som förband Grankulla med stora världen. De där skenorna var i kontakt med andra skenor som i förlängningen löpte hela vägen till Stilla havet.

Jag kunde vidröra samma obrutna räls som någon i Vladivostok vidrörde i samma stund. Tänk!

Fast man fick ju inte vidröra rälsen eller ens gå nära den, det var farligt, det hade vi barn fått höra till lust och leda.

Hah, som om vi inte skulle ha lekt på rälsen ändå! Jo, så här i efterskott levde vi ju farligt, men säg det åt mitt 9-åriga jag som tyckte det var roligt att sätta småmynt och kapsyler på rälsen och plocka upp den tillplattade metallen när tåget hade passerat.

Skogen bakom Björkgårds hållplats var ett tillhåll för uteliggare och fyllon. På kalla vinterdagar brukade de hälla denaturerad sprit, T-sprit, på rälsen så att denatureringsämnet frös fast på de iskalla skenorna. Spriten som rann av samlade de upp och drack.

De levde ännu farligare än vi barn, de där ”pultsarna”. En och annan av dem blev säkert påkörd av tåget medan de avdenaturerade tenu på rälsen.

I skogen brukade vi också hitta halva franskbröd. Det var ett annat knep pultsarna hade, att sila spriten genom franskbröd för att bli av med denatureringsämnet.

Hur som helst, det var då det. Fast jag bor fortfarande inom hörhåll från järnvägen. Det rytmiska ka-klonket från skenorna hörs inte längre sedan man började svetsa samman skenorna i stället för att lämna det där lilla gapet för att rälsen skulle kunna leva med temperaturen.

Domsby är min femte hållplats som jag bor invid. De två första var i Grankulla, sedan en i Kyrkslätt (Masaby) och en i Sjundeå. Nu alltså Esbo.

Just en dag som denna, då trafiken står stilla på grund av lokförarstrejken, har man ju lite blandade känslor. Liksom alltid då tågen strular av andra orsaker. Lite av en hat-kärleksrelation är det ju, den här symbiosen med järnvägen.

Jag vill ju att tågtrafiken, min livlina till yttervärlden, ska löpa obehindrat, men jag har också sympatier för lokförarna och konduktörerna och de andra i denna försvinnande värld. De förtjänar bättre. De gör ett viktigt jobb, de kommer att behövas ännu länge.

Tills den dagen då järnvägen automatiseras fullständigt och slutgiltigt. Jag är ju dessvärre övertygad om att det bara är en fråga om tid.

Nå, om och när det sker så slipper lokförarna åtminstone att bli ofrivilliga vittnen till alla de självmord som begås på järnvägen. Det kändes som att alla i Grankulla kände någon som kände någon som hade tagit sig av daga genom att hoppa framför ett tåg.

För att det här inte ska bli ett alltför dystert slut på det här inlägget så vill jag komma med en stilla bön till staden Grankullas beslutsfattare: se nu för tusan till att få den fina gamla stationsbyggnaden tagen ut ur malpåsen!

Det fina jugendhuset brann 2008 men restaurerades och återbyggdes 2010. Sedan var det meningen att det skulle öppnas en restaurang där, men de planerna vet jag inte vad det blev av dem.

Eller, hej, om ni inte kommer på någonting bättre att göra med huset – öppna det för folk som väntar på tåget på kalla vintermorgnar. Så som man kunde göra när jag var barn och det fortfarande såldes biljetter där.

Vilken radikal tanke, va? Stationsbyggnader som betjänar pendlare och resenärer! Vad ska de hitta på härnäst? Konduktörer som säljer biljetter?

Höst i luften och lust i höften

Vägen hem var i sanning mycket lång och inte var det många jag mötte.

Jag tilbringade semesterns sista lördag med att fotografera ett bröllop i Vanda. Många lyckönskningar till brudparet, hoppas ni blir lika lyckliga tillsammans som ni var vackra.

Men hör ni, ha respekt för bröllopsfotografer. De jobbar häcken av sig. Jag måste ha sprungit en halvmaraton igår, minst. Baklänges. Med fem kilo glas och järn by Nikon hängande om halsen.

Det var brutalt. Speciellt som jag ännu inte är helt i hundraprocentigt skick ännu. ”Du är jättesvettig”, sade en liten tjej åt mig. Jo, jag vet. Min kostym kunde inte ha varit blötare om jag hade stått ute i ösregnet i en timme.

Brudparet hade dock hyfsad tur med vädret. Några sporadiska skurar men annars sken solen mellan spridda moln hela dagen. Perfekt väder för fotograferande. Dramatiskt sensommarljus med djupa kontraster och mättade färger.

Vägen hem ja. Klockan var halv elva när jag startade från Vanda. Familjen var fortfarande på stugan i Barösund så jag tänkte att jag ansluter mig till dem. Det går till framåt ettiden på natten innan jag är framme, men det må vara hänt. Jag ville vakna upp i min säng på holmen på min sista lediga dag.

Jag klev i båten strax efter midnatt. Nätterna börjar vara rejält mörka nu. Jag kan de här vattnen som mina egna fickor, men mörkersynen är inte vad den har varit så jag är alltid lite orolig när jag kör båt om natten. Grynnor och skär verkar förvandlas till Mårror som vandrar omkring om natten och återfinns där man inte minns att de skulle ha funnits dagtid.

Men den här gången hade jag ingenting att oroa mig för. En stor fet augustimåne hängde i skyn och lyste upp fjärdarna för mig hela vägen till Kolholm. Det var bokstavligen bara för mig att följa mångatan som den friska sydvästvinden beredde för mig.

Det var en av de där scenerna som man avsiktligt låter bli att fotografera trots att man har kamera-arsenalen där i väskan intill på durken. Vissa syner är bara för delikata och andäktiga för att man ska vilja förstöra det perfekta minnet av dem med bristfälliga bilder.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är höst i luften nu. Det känns som tidig september snarare än tidig augusti. Sommarens lågtrycksdominerade vädermönster med den varma luften som strömmade förbi oss på sydsidan tycks hålla i sig. Borgar för en intressant vinter om ingenting avgörande händer.

I dag känns det i kroppen att man har jobbat hårt dagen innan. Grymma kramper i benen hela natten. Jag drack säkert på tok för lite hela dagen medan jag fotograferade. Speciellt med tanke på att jag inte ännu är helt och hållet i skick.

Det suger nog att bli gammal, vet ni. Anden vill så gärna men kroppen protesterar och stretar emot. Jag borde ha tagit det här i beaktande när jag lovade ställa upp som fotograf. Jag var sjuk då redan när vi avtalade om saken med brudgummen, men tänkte att jag nog hinner ta igen mig tills bröllopet.

Vilket jag nog inte riktigt hann. Det blir till att gå till läkaren, ta EKG och allt det där så fort som jag kommer till stan. För säkerhets skull.

Nå men brudparet fick sina bilder, vilket är huvudsaken.

Det var hur som helst de sista funderingarna från stugverandan för min del den här semestern. Vemodigt som alltid men åtminstone barnen hoppar jämfota av iver inför tanken på att få återvända till stan. ”Oj så härligt att skolan börjar!” tjoade Victor i morse. Sade jag så en enda gång då jag var i hans ålder? Jag betvivlar det.

Några random anteckningar från fotonördens häfte:

  • Ett hederligt gammalt spegelreflex-kamerahus klår fortfarande de spegellösa kamerorna i hårt proffsbruk. Inte minst när det kommer till batteritiden. Jag hade tre fulladdade batterier till min D810 och efter nästan 100 gigabyte med bilder har jag fortfarande en stolpe kvar i batterimätaren på den första ackun. Behövde inte byta batteri en enda gång.
  • Hur många minneskort du än har med dig när du ska fota ett bröllop, se till att ha åtminstone ett till. Ett trettiotvå gigabytes kort räcker inte långt.
  • För seriöst fotande vill du ha ett kamerahus med två kortplatser så att det andra kortet är som backup, om det första strular. En kortkrasch som gör att brudparets kyss vid altaret försvinner ut i bitrymden är inte acceptabelt.
  • Se till att ha kort som klarar av att absorbera mängder data som väller in från sensorn när du kör med rapid fire under de kritiska, viktiga stunderna. Om buffern blir full precis då Kyssen ska äga rum så hjälper det inte med förklaringar efteråt.
  • Du kan aldrig ha för många objektiv men två stycken klarar du inte dig utan, eller ska vi säga att jag klarar inte mig utan dem: de sanna klassikerna, Nikkor 24-70 f/2.8 och 70-200 f/2.8. Har du dem så kan du täcka de allra flesta situationerna, med genomgående god ljusstyrka. Ett eller annat ljuskraftigt primeobjektiv är alltid bra att ha, en 85 mm f/1.4 är porträttkungen, men i praktiken är tempot så hetsigt att största delen av dagen sitter någondera av zoomarna på.
  • En eller flera bastanta blixtar som inte kroknar hur mycket du än hoppar jämfota på avtryckaren med fingret. Jag har ett par av Nikons SB-910 och de är rena rama Gatlingkulsprutorna. Pumpar ut löjliga mängder ljus. Bra blixtar kostar förstås, men det är en investering som man aldrig ångrar efteråt.
  • Överlag så är det inte klokt vilken skillnad det är på fotoutrustning för yrkesbruk och hobbyprylar. Där har Nikon verkligen träffat rätt. Det är inte klokt vilka mängder stryk deras proffsprylar kan ta och ändå fungera pålitligt i ur och skur, i alla tänkbara temperaturer och fuktighetsgrader.
  • Ingen kamerautrustning i världen, vad den än kostar, kommer att ge dig bra bilder om du inte vet vad du ska göra med den. De olika knapparnas placering och vad de gör måste sitta i ryggraden och man måste kunna byta inställningar i flykten och i blindo, speciellt på ett bröllop där situationerna avlöser varandra med blixtens hastighet.

Kortison, en pakt med djävulen

Min andra sommar med en hästkur av kortison (Predisolon) närmar sig sitt slut. Flera gånger under sommarens lopp har tanken slagit mig att jag kanske också gör det. Jag har tänkt på döden mer än kanske någonsin förr under de gångna två månaderna.

Det är en ny erfarenhet för mig, den här kemiska obalansen. Jag önskar att någon hade varnat mig för den. Eller jo, folk talade ju. Men läkaren kunde gott ens ha guidat mig genom de vanligaste biverkningarna. Eller räknar de med att folk googlar sånt här numera?

Jag har få heliga regler i mitt liv, men en av dem lyder: googla aldrig sjukdomar, och helst inte mediciner heller. Det gör dig bara sjukare och paranoid på köpet. Så jag gjorde inte det den här gången heller. Och läkaren nämnde inte biverkningarna med ett ord.

Jag har aldrig prövat på någon sorts narkotika i mitt liv. Inte ens marijuana. Mina rock’n’roll-memoarer skulle bli korta och tråkiga. Jag har inget heroinhelvete eller amfetaminträsk att beskriva.

Det tyngsta som jag har missbrukat i mitt liv är typ Coca-cola, som jag sammanlagt har druckit en mindre oljetanker av, men allt det här drack jag långt efter tiden då Coca-cola de facto levde upp till sitt namn.

Nå, nu har jag käkat Prednisolon för andra gången inom ett år, för min sarkoidos, och nu börjar jag ha lite stuff för mina memoarer. Fortfarande inte någonting som skulle platsa i Ozzy Osbournes självbiografi, men en bra början.

Låt oss se vad Wikipedia säger om Prednisolon.

”Prednisolon är ett kortisonpreparat som används vid bland annat allergiska och reumatiska besvär. Prednisolon används vid olika typer av sjukdomar för att dämpa inflammation och påverka immunförsvaret.[1]”

I mitt fall gjorde Prednisolonet alltså det att det sade på skarpen åt mitt immunförsvar att sitta ned och hålla käften när immunförsvaret hade flippat ut och gett mig en seg, hög feber, domedagshosta och en lust att sova 18 timmar i dygnet. Bland annat.

Mission accomplished. Inte att undra på att folk som beskriver sina erfarenheter av Prednisolon och motsvarande kortisonmediciner talar om ”en pakt med djävulen”.

För precis som Robert Johnson vid vägkorsningen får du nog det som utlovas. Nej, du blir inte en gitarrspelare i världsklass, men på en vecka är sarkoidosens akuta symptom borta. Som av ett trollslag. Medicinen räddar bokstavligen ditt liv.

Nästan för bra för att vara sant, eller hur? Som de därpå följande veckorna visar så är det exakt vad det är. För det är nu som kortisondjävulen kräver sin betalning.

Låt se, vad mera skriver Wikipedia?

”Prednisolon är ett syntetiskt ämne som efterliknar kroppens egna kortisol eller kortikosteroider. Dessa naturliga ämnen utsöndras i kroppen som svar på stress (vilket även ett annat ämne som heter adrenalin gör). Prednisolon är dopingklassat och får ej användas av idrottsaktiva.”

Med andra ord, det som jag har gått igenom de gångna månaderna är någon sorts ‘roid rage, som den värsta avdankade kroppsbyggaren eller tyngdlyftaren som på kemisk väg försöker tänja ut sin tävlingskarriär.

steroid-3.jpg

Tur för mig, eller kanske för omvärlden, att jag en stor del av den här tiden, åtminstone den tid då biverkningarna var som värst, har suttit på en holme i skärgården, utan tillgång till bil och allmänna vägar.

Så här beskrivs det hela ur en persons synvinkel, vars erfarenheter jag tog del av då jag googlade, han kallar sig Joe.

Joe’s experience taking prednisone illustrates some of the prednisone side effects that other people may encounter. That week or two, he couldn’t sleep, became incredibly irritable and hard to live with, and felt as if he had turned into someone else he didn’t know or like.

Precis så där har jag beskrivit det hela för min fru under ett av mina försök att sätta henne på kartan. Att jag har förvandlats till någon som jag inte känner igen, och som jag definitivt inte tycker om.

Som man kan jag ju inte hävda att jag skulle ha någon förstahandserfarenhet av PMS, men jag kan tänka mig att det här kunde liknas vid en riktigt svår PMS. Som bara fortsätter och fortsätter. Hela månaden är ”den tiden av månaden”.

Alla som jag har snäst och gormat åt sedan mitten av juni ungefär: jag är ledsen.

Allra värst är det att jag har varit en riktig skitstövel mot mina barn också. Och frun såklart.

Jag har alltid varit en ganska temperamentsfull typ så jag skriker säkert lite för ofta åt barnen annars också då de inte beter sig som folk. Men det här har varit någonting helt i en klass för sig.

Och det värsta är att jag inte riktigt kan förklara det för dem. Inte på något meningsfullt sätt. Bara be om ursäkt och hoppas att de hälsar på hos mig på anstalten sedan i sinom tid, trots allt.

images.jpg

Det näst värsta är ångesten. Den nattsvarta, hopplösa, blytunga ångesten. Jag har haft svåra perioder i mitt liv, speciellt som yngre, men jag kan inte hävda att jag någonsin skulle ha gått i självmordstankar. Inte på allvar.

Den här sommaren har jag rört mig farligt nära det där mörka träsket där man börjar fundera kring hur det nu var som man slår en hängningsknop eller vilkendera som är kvickare och smärtfriare, hundratjugo km/h mot en bropelare eller en simtur med enkel biljett.

Allt det här är för mig en vit fläck på kartan, en helt ny och skrämmande upplevelse för mig. Lyckligtvis har det lättat nu när jag har fått minska på min dosering. Solen börjar lysa igen, känns det som.

Typiskt är att jag för andra sommaren i rad har använt hela min semester till att brottas med mina kemiska demoner.

Besynnerligt, förresten, att den här kortisonkuren har känts till och med jobbigare än den första. Den som jag inledde våren 2016. Då började jag med en dos på 80 mg, mot 40 mg som var utgångsdosen det här varvet.

Jo, jag hade mina perioder av ångest också i fjol och jo, jag var en jobbig typ då också, men det kan hända att hjärtflimret som jag fick då – ännu en biverkning av kortisonet, thank you very much – sög den mesta musten ur mig. Jag var för svag för att vara ett maximalt asshole med självmordstankar.

Nu har jag lyckats undvika flimmer och jag har tagit mitt magnesiumtillskott (dubbelt den rekommenderade dosen) eftersom kortison råddar svårt med kroppens magnesiumbalans vilket kan leda till en mängd olika sorters fanskap. Inklusive hjärtbesvär.

images-1.jpg

Jag har helt enkelt varit mer energisk den här sommaren. Men det har inte varit den där sortens energi som fick Maria från Sound of Music att skutta nedför alpsluttningarna sjungandes ”Do re mi”. Om vi säger så.

Det här har varit mer av dark side of the force-sortens energi.

Aj jo, låt oss ännu ta ett par rader från Wikipedias sida om Prednisolon.

”På grund av risk för allvarliga biverkningar bör man inte använda kortison utan läkarstöd. Tillfällig användning av receptfria preparat för utvärtes bruk dock undantaget.”

Läkarstöd. Hah! Som sagt, det hade varit helt schysst av läkaren att snacka om hela den här ”pakten med djävulen”-biten. Eller tänkte han att jag inte vågar ta medicinen alls om han fyller mitt huvud med skräckhistorier om den?

Eller är biverkningar helt enkelt som användarvillkoren som man ska kryssa för, att man har läst och godkänner dem, när man uppdaterar mjukvaran i sin smarttelefon? INGEN, inte en levande själ på jorden har ju läst de där paragraferna.

Inte ens läkarna.

Och, let’s face it, bipacksedlarna som kommer med medicinförpackningarna är ju lite samma kategori.

Men hej, lite läkarstöd hade varit helt morjens. Det har känts jobbigt att behöva upptäcka allt det här på egen hand.

Men man lär ju så länge man lever. Kanske jag klarar mig bättre nästa gång, om det blir en sådan. Min farmor, som jag sannolikt har ärvt sarkoidosen av, hade sjukdomens akuta fas en enda gång i sitt liv. Vi ska hoppas att jag har haft min beskärda andel nu.

Men jag vägrar fortfarande att googla sjukdomar. Får väl ändå lov att göra ett undantag beträffande mediciner i fortsättningen.

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst har det förflutit exakt tio år sedan jag anslöt mig till Facebook. Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media.

Jag stretade länge emot beträffande både Twitter och Instagram. Whatsapp och Snapchat vägrar jag fortfarande att röra.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. För jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag måste vara där om jag ska kunna sköta mitt jobb.

Självklart har Fejan sina goda sidor också, man får ta del av vänners liv i form av bilder och statusuppdateringar, vänner som man kanske annars hade förlorat kontakten med när de flyttade till Hotahejti.

Man får dela med sig av sina egna ”Kodak moments”. Man får avreagera sig när Trump eller någon av våra inhemska populistgökar har pruttat med hjärnan.

Apropå just det sistnämnda har jag fått idka riktigt hård självdisciplin. Det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där nån idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nesten trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.

Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

”Fru Saarinen kommer snart att dö” kraxade kråkan åt mig

En tidig vårdag för många år sedan, den första soliga och varma dagen det året, satt jag på balkongen i mitt dåvarande hem i Kyrkslätt och tittade ut över husbolagets gård.

En ensam kråka kom flygande och satte sig på staket till grannens gårdsplätt nedanför. ”KRAA” sade den sorgset och flög bort.

”Jaha, grannen ska tydligen dö”, sade jag tyst för mig själv.

”Vaddå, det är ju ett klassiskt tecken” fortsatte rösten i mitt huvud när mitt rationella jag höjde ett förmanande pekfinger. ”Kråkor som kommer flygande och kretsar över gården och flyger bort, eller sätter sig på gärsgården och kraxar, nånting ditåt går det ju alltid till i gammalt folks berättelser när nån ska dö.”

Som en randanmärkning: jag talar suspekt mycket för mig själv, huvudsakligen då ingen lyssnar. Då jag kör bil svär jag dessutom väldigt mycket för mig själv.

Nå hur som helst, en knapp vecka senare hörde jag av en annan granne att den granne på vars staket kråkan hade suttit och kraxat, de facto hade dött. ”Hoppsan” sade jag för mig själv.

Sånt här händer hela tiden. Jag ser saker som mitt primitiva jag tolkar som tecken för att någonting ska hända. Och sedan när det händer så blir jag olustig till mods och undrar om jag kanske borde tona ned min skepticism och rationalism.

Men sedan påminner jag mig själv om att ge mig själv en örfil när ingen ser på. För det där som jag tolkar som tecken, det är ju bara min intuition, mitt undermedvetna som försöker säga någonting åt mig, någonting som jag redan vet för att min hjärna har räknat ut det medan jag tittade på molnen som drev förbi.

Som nu det här med kråkan och grannen. Absolut inget mystiskt med det, vilket jag mycket fort slöt mig till då jag gjorde en summering av vad jag visste.

Jag visste att grannfrun var till åren kommen, en gammal änka, hennes man hade dött några år tidigare. Hon hade med tiden sett allt tröttare och blekare ut då jag såg henne på gården. På sistone hade hon inte synts till alls.

De få ord jag hade växlat med henne då vi råkade träffas vid postlådan eller på gården handlade så gott som alltid om hennes bristande hälsa. Hjärtat var svagt, berättade hon åt mig.

Och nu när jag tänkte på saken: några nätter innan den där dagen med kråkan på staketet hade jag vaknat, eller halvt vaknat åtminstone, och noterat blåa ljusfläckar som dansade på min sovrumsvägg. Jag tänkte inte desto mer på saken då, och somnade om.

Det var de blå ljusen på ambulansen som stod på gården utanför, insåg jag när jag knöt ihop trådarna i huvudet. Det var den natten de hade kommit för att hämta henne. Och några dagar senare somnade hon bort på sjukhuset. Jag såg dödsannonsen i tidningen.

Kråkan som satt på staketet och kraxade, den var naturligtvis bara en kråka. Att jag såg den som ett tecken var bara den omedvetna delen av min hjärna som harklade sig och försökte meddela att den har kalkylerat lite och kommit till en slutledning rörande min grannes situation.

Våra hjärnor är fantastiska biologiska maskiner. De sover egentligen aldrig, de är hela tiden aktiva, också medan våra medvetanden sover, och behandlar data som våra sinnen förser dem med. Och ibland kommer de upp med svar på frågor som vi inte ens har hunnit ställa ännu.

Och sen i något skede ser vi någonting som får oss att associera åt det hållet där den färdiga men omedvetna slutledningen ligger och väntar.

Och så ser vi det som ett tecken. Fast det egentligen bara är som det där snöret som vi knöt kring pekfingret: någonting som påminner oss om någonting som vi inte ännu visste att vi vet.

Vårt undermedvetna är ibland så spöklikt träffsäkert att vi får dåligt självförtroende och tänker att ”så där smart är inte jag, det måste vara Gud som talar till mig”. Eller djävulen, eller moster Märta som vill hälsa någonting från Andra sidan.

”En sak är säker: jag själv kan det ju inte vara, hur skulle jag kunna veta sådant där? Dessutom skulle jag väl veta om det ifall att jag hade tänkt på saken.”

I begynnelsen skapade människan Gud.

Gud, som vi inte kan se eller höra direkt, men som ständigt gör sig påmind genom olika tecken som han låter oss se. Precis som han gjorde på profeternas tid. Det var ju så de jobbade, profeterna, de tolkade tecken. De översatte Guds teckenspråk.

Detta alltså tusentals år innan Freud, innan någon ens kom på tanken på ett undermedvetet eller myntade ordet intuition.

I något skede måste någon schaman ha blivit trött på att stammens ungdomar pallade frukter från trädet som han uppfattade som sitt eget, och smart som han var så kom han på att sprida en story om att just det trädet är magiskt och den som plockar från det kommer det att gå på tok för.

Så är vi människor ju funtade att vi uppfattar den här sortens varningar som en direkt utmaning. En allvetande gud hade insett det här och i stället för ”rör inte” hade han sagt att trädets frukter innehåller C-vitamin eller nånting annat nyttigt, så hade han fått ha sitt träd i fred. Klart att de ungarna plockade från schamanens träd. Det var ju förbjudet, för Teutates!

Eller med tanke på att Bibeln ju talar om ”kunskapens” träd så är det ganska sannolikt att det inte handlade om ett träd alls, utan om någon sorts psilocybinsvampar som schamanerna har knaprat i minst tiotusen år, sannolikt närmare fyrtio tusen år. De gamla grottmålningarna kryllar av svampar.

Psykedeliska svampar som likt käppar rör om rejält i det undermedvetna och får saker att stiga upp därifrån. Sådant där som får en att rygga tillbaka inför monstren som sover där inne. Eller att vilja återvända dit kväll efter kväll. Tills folk antingen börjar tro att man har Seendets gåva, eller bakbinder en och kastar en i ett kärr med stenar i fickorna.

(Disclaimer: jag har själv aldrig prövat på psykedeliska svampar, och har inte för avsikt att börja heller.)

Någon gång måste det ju ha varit en särskilt skarp schaman som tänkte lite längre än nästa svamprus. Hen tänkte kanske att det är trevligt med allt det här vetandet, men i något skede kommer det att komma tillbaka och bita oss i röven. Det hade kanske varit bättre om vi inte hade rört svamparna.

Eller hur som helst hade det antagligen varit bättre om vi hade låtit bli att utveckla det här högre, abstrakta tänkandet och bara fortsatt samla rötter och nötter på savannen i stället för att börja med jordbruk och organisarade samhällen och allt det där joxet.

För i långa loppet kommer det här bara att leda till att vi blir för smarta för vårt eget bästa. Uppfinner atombomber och annan skit. Vi borde aldrig blivit så nyfikna.

”Sablar vilken bra story. Tror jag skriver ned den på det här getskinnet. Fast jag ersätter svamparna med ett fruktträd. Kidsen behöver inte fler fingrar som pekar på den förbjudna frukten. Kanske de äter sina grönsaker om du insinuerar att det är ett äpple den här gången, bara för att trotsa dig!”

”Attans vad vi är smarta!”

Och på den vägen är vi.

Jag är lite svag för de där äldsta religiösa myterna. Syndafloden är en annan sådan som antagligen är en fortsättning på den om Eden och den undermedvetna insikten i att vi tuggade mer än vi kan svälja när vi blev tänkande varelser.

Syndafloden var sagans sätt att förmedla att ”okej, nu har vi insett vilka följderna blev av att vi inte höll oss till att samla rötter och nötter i stället för att börja rådda med aritmetik och pyramider. Så till den grad var det här ett icke-smart move att vi förtjänar att utrotas till siste man. Till exempel med en enorm översvämning!”

”Helt galet bra, skriv ned det där också på getskinnet!”

Storyn om Jesus anknyter naturligtvis också till den här insikten. Liksom att okej då, vi är här nu, inget att göra åt den saken, men nu är det bara ett par tusen år kvar till atombomberna och dödslägren om vi fortsätter bete oss som vi gör mot varandra.

Och den här gången nöjde sig inte det undermedvetna med en varning om vare sig nära förestående massdränkning eller Hiroshima om vi inte skärper oss, det undermedvetna visste att vi inte kommer att skärpa oss vad som än händer.

Så det bästa vi kan göra är att mildra det onda samvetet en aning. Hitta på ett externt kollektivt samvete som bär bördan åt oss. Låt oss kalla honom Jesus.

Vad vet jag, det kan ju till och med ha existerat en historisk Jesus som själv kom på att utnämna sig till åskledare för Guds / vårt undermedvetna dåliga samvetes vrede. Det finns ju så gott som alltid folk som går omkring och tror att de är Messias.

Jag läste nyss att det finns fem personer i världen just nu som hävdar att de är The Second Coming. Alla med sina övertygade efterföljare. Ingenting nytt under solen.

Men sådant slutar ju aldrig väl. Det insåg säkert Jesus själv också på sin tid. Det krävde ingen Einstein för att lägga ihop två och två där, utmanar man den romerska Maskinen så får man förr eller senare ont någonstans. Det krävdes bara en normalt fungerande intuition för att landa på den slutsatsen.

”Min intuition, min intuition, varför har du övergivit mig?”

Den övergav aldrig dig, du var bara för upptagen för att ta dess varningar på allvar. Eller så var du smartare än du vill medge, för genom att inte lyssna på dess varningar bidrog du ju till att skapa en världsreligion i processen.

Hur som helst, i det skedet hade det gått som det gick ändå, med eller utan tuppen som gol tre gånger. Eller kråkan som landade på staketet och kraxade en gång.

Vad fick mig att tänka på allt det här just i dag? Nå faktiskt så var det en annan kråka som flög förbi bryggan där jag satt och funderade tidigare i dag, och den fick mig att tänka på den där gången med kråkan i Masaby och min gamla grannfru, och att jag kanske borde ha talat lite oftare och lite mer med henne.

Ringt på och frågat hur hon mår. Så kanske hon hade levt lite längre och dött lite lyckligare.

Outgrundliga äro det undermedvetnas vägar.

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That’s how it goes
Everybody knows

–Leonard Cohen, ”Everybody Knows”