Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

3113266841_35f612101eDu, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.

 

Hello darkness, my old friend…

Det var tanken som först dök upp i mitt huvud tidigare i dag då jag satt på läkarens mottagning och hörde domen: sarkoidosen är tillbaka i aktiv fas, och med större kraft än någonsin.

Simon & Garfunkels gamla låt the Sound of Silence. Den började omedelbart spela i mitt huvud. Och det lustiga med det här är att det inte hade någonting med min sjukdom att göra. Eller nå, sort of.

Mörkret som Simon & Garfunkels låt hänvisar till, det är hur som helst inte en metafor för droger eller ett kraschat förhållande eller galenskap eller något annat sådant. Det är på riktigt bara mörker.

Paul Simon hade som barn för vana att sitta hemma i badrummet med lyset släckt och sjunga. Det är det här mörkret som den berömda låten inleds med. Någonting bekant och tryggt, en gammal barndomsvän som i tystnaden lyssnar på hans sånger.

Mitt eget Sound of Silence kom inte ur ett badrum, utan ett vardagsrum i Grankulla en regnig sommardag för nästan fyrtio år sedan.

Jag var omkring tio då, det var en dag precis som den här. Samma ljus, samma duggregn, samma lummiga grönska. Samma stillhet.

Det var under sommarlovet, mamma och jag hade varit på stugan och vi kom hem till stan för att vattna blommorna och tömma postlådan.

Mamma hörde till Fazers Musics skivklubb på den tiden, eller vad den hette, man fick hur som helst hem en ny platta varje månad. Den här gången var det Simon & Garfunkels Greatest Hits. Någon av dem, det finns flera olika.

Jag hade aldrig hört Simon & Garfunkel förr, det var en helt ny bekantskap för mig. Men jag rev omslagsplasten från LP-skivan och lade den på vår gamla Philips-skivspelare.

The Sound of Silence klingade ut i det halvdunkla vardagsrummet. Det var en eftermiddag exakt som den här. Lite varmare, men annars precis som i dag.

Det är någonting speciellt med gråmulna, regniga, vindstilla sommardagar som jag har gillat allt sedan dess. De är så kravlösa. Man behöver inte göra allt det där som man är manad till då solen skiner. Simma, hoppa, klättra.

Man kan koppla av och sitta i soffhörnet med gott samvete och läsa Kalle Anka i det mjuka midsommarljuset som aldrig tycks ta slut, ett milt och skonsamt, diffust men alltigenom vänligt ljus.

Och man kan lyssna på musik.

And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Det här är vad jag såg och hörde för min inre syn i dag när jag satt och hörde läkaren berätta det där som jag redan hade anat, och vad röntgen- och magnetbilderna och blodproverna nu bekräftade: jag är sjuk igen. Dags att ta det lugnt ett tag.

Hello darkness, my old friend.

Den gångna våren har varit brutal på alla fronter. En riktig åtta planeters konjunktion av Stuff Som Händer. Samtidigt. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men det har varit hektiskt.

Mitt i allt detta åkte vi till Australien eftersom vi hade köpt biljetterna för nästan ett år sedan. Det kunde ha varit en välbehövlig break mitt i stormen, men på grund av storleken på kontinenten i kombination med den begränsade tiden blev det till en tiokamp av turism.

”Juosta pää kolmantena jalkana” är ett uttryck från finskan som beskriver det ganska väl.

Jag menar, det var en helt fantastisk resa, men jag märkte att jag var fullständigt andfådd då vi kom tillbaka hem. Och det var då jag lade märke till de första symptomen.

Frossan om kvällarna och det plötsligt ökade sömnbehovet var inte en seg jetlag, det var sarkoidosen som hade gjort comeback. Trots att de sade åt mig att den inte borde göra det då den första akuta fasen har klingat ut.

Men å andra sidan, autoimmuna sjukdomar är ökända för sin tendens att triggas av stress.

”Nyt pitäisi ennen kaikkea yrittää välttää stressiä” hörde jag läkaren säga som från nånstans i fjärran. Och jag uppfattade ordet ”sairaslomaa”.

Det är lustigt hur fort insikten slår en då den en gång kommer. När man inser att man har kört sin kropp långt bortom dess naturliga toleranströskel. Med alla mätare på rött i flera månader, kanske ett halvår. Kanske mer.

Kanske sedan jag återhämtade mig från min förra akuta fas.

Nånstans i bakhuvudet fanns det hela tiden en liten röst som sade att ”sakta ned nu, hör du, det slutar inte väl det här.”

Jo, alldeles strax, jag ska bara göra den här ena grejen först. Och den där andra. Men jag ska ta ta det lugnt och vila ut riktigt snart, vilken dag som helst nu.

Den dagen kommer ju sedan inte förrän man sitter där och läkaren ger det i svart på vitt. Men då kapitulerar man förvånansvärt fort. Det är som någon där inne i reaktorhallen omedelbart skulle skrida till aktion.

”Ni hörde mannen, grabbar, börja köra ned systemen!” Det smällande ljudet av högspänningsbrytare som slås av och vinande generatorer som varvar ned.

Och the Sound of Silence som spelar någonstans ovanför alltsammans.

Feberfunderingar och bantningsbedrägerier

Vilket ljushuvud var det som kom på den klyftiga idén att man ska frysa som en liten hund då man har feber? Det är ju helt bakvänt. Man är ju för varm, inte för kall!

Jag kunde till exempel ha suttit ute på bryggan hela våren i nordanvinden och snöslasket i bara t-shirt, med en paraplydrink i handen och skrattat åt vädret. ”Is that all you got?

Men okej, skämt åsido, jag förstår evolutionens poäng med feberfrossa.

Ur ett överlevnadsperspektiv, sett från både individens och gruppens synvinkel är det ju smartare att man söker sig till ett hörn nånstans och ligger och huttrar för sig själv än att man går ut och twistar by the pool. Eller någonting.

För feber är ju ofta (fast inte i mitt aktuella fall) ett tecken på en smittsam sjukdom, och sådana ska man helst hålla för sig själv och inte skicka dem vidare.

Men jag drömmer ändå om att kunna utnyttja den här överskottsvärmen till någonting vettigt i stället för att bara sitta invirad i en filt och skaka. Jag kunde ha stranden helt och hållet för mig själv just nu.

Nå, förhoppningsvis så skriver läkaren på Jorv ut en kortisonkur åt mig på måndag och då borde febern sjunka rätt så fort.

Det slog mig förresten att om de faktiskt funkade, alla de där reklamerna för allsköns bantningspreparat, allt från bantningsplåster till papaya-gurka-kokosolja-kapslarna som de säljer på naturehealth.com eller healthnature.com eller whatever.com, då skulle en massa mänskor gå omkring heta som Jøtulkaminer just nu.

”Vårt mirakelpiller sätter fart på fettbränningen! Du förbränner enorma mängder fett medan du sover eller tittar på TV!”

Right…

Grejen är ju nämligen den att ”förbränna fett” involverar bokstavlig förbränning. Energi som förbrukas, som måste ta vägen någonstans. Den försvinner ju ingenstans i förbränningen, den byter bara form från kemisk energi till värme-energi. Simpel termodynamik.

I den riktiga världen skapas det värme när fett förbränns, speciellt när det gör det så kvickt som fuffensbantningspiller-reklamerna utlovar. Stora mängder värme. Du borde bli rejält svettig eller febrig om de där pillren du köpte från webben för bara 29,99 verkligen funkade.

Men varken TV-Shop eller naturalnews.com eller deras kunder lever tydligen i den riktiga världen. De har kanske hittat sin egen Diagon Alley, sin plattform 9 3/4 eller var de nu än trivs bäst, där man kan strunta i termodynamikens andra huvudsats och hitta på naturlagar i farten.

Kallfusion? Inget problem: ”Fusionatis frigidaris!” Kaboom!

Nå, jag antar att om jag får drömma om att med feberns hjälp kunna sitta halvnaken ute på bryggan i nordanvinden och skratta åt kylan, så har webbens bondfångare rätt att drömma om snabba cash.

Kanske jag kunde hitta på något slags pyramidfuffens baserat på min egen idé. Hmm. Måste sova på saken.

 

 

 

 

 

 

Utbrändheten och Moment 22

Det finns en berömd story om Astrid Lindgren som går ut på att Astrid och hennes systrar på ålderns höst hade för vana att inleda sina telefonsamtal med orden ”döden, döden”. Så att vi får det samtalsämnet undanstökat så fort som möjligt, liksom.

Jag har ibland på känn att vi fyrtioplussare borde inleda våra samtal (let’s face it: ingen annan än fyrtioplussare ringer ens överhuvudtaget telefonsamtal nu längre) med orden ”utbrändhet, utbrändhet”.

Eller ”gå i väggen, gå i väggen”.

För man hör talas om det väldigt ofta när man rör sig bland sina jämnåriga.

Jag måste i det här skedet säga att jag hatar uttrycket ”gå i väggen”. Det indikerar att man kommer ångande i hög hastighet och så plötsligt tvärstannar man när man möter en tegelvägg.

Det funkar inte så.

Om man inte tittar på det i ultrarapid, det vill säga. Hur är det som the Cardigans sjunger i låten ” I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer”:

“Well it’s been a long slow collision”

Går i väggen är ingenting som man gör på en bråkdels sekund, som då man helt bokstavligen springer in i en tegelvägg med ansiktet före. Det är någonting som händer gradvis under många, många år.

Ofta börjar det redan i tjugoårsåldern då man lägger sig till med de där dåliga vanorna som utgår från att man har tre huvuden (som alltid kommer att vara lika skarpa) och tjugoåtta timmar i klockan.

”Går i träsket” skulle fungera bättre som en analogi för det som sker, om man frågar mig. Först klafsar det bara lite kring skosulorna, men med tiden rör man sig allt trögare och till slut vadar man där med blöt torv upp till hakan och finner att man inte kan röra en fena.

”Utbrändhet” är inte mycket bättre än ”gå i väggen”. Det skulle tyda på en relativt snabb och het förbränning. Jag inbillar mig det hela snarare som en mörk, stum invärtes kyla som börjar som en isklump i magen och sakta sprider sig ut i alla extremiteter.

Inklusive huvudet.

Vaddå, hur skulle jag möjligtvis kunna veta det här? Har jag gått i väggen eller bränt ut mig? Saken är den att jag inte är riktigt säker.

Jag känner av flera av de klassiska symptomen just nu och skulle antagligen kunna lägga fram ett övertygande case för en längre sjukledighet.

Men så finns ju Moment 22 som måste tas i beaktande i sådana här fall.

Ni vet, boken av Joseph Heller från 1961. Den handlar om flygsoldaten kapten John Yossarian som under andra världskriget upplever att han har blivit galen. Han är livrädd för att dö, han känner sig paranoid och whatnot. Så han ansöker om att bli frikallad från militärtjänst.

Men hans ansökan avslås eftersom militären ser det som så att om du är livrädd för att delta i kriget så är det här en sund reaktion, detta att inte vilja dö, och med andra ord kan du enligt militärens regler inte anses vara galen. Moment 22.

Alltså, det att jag sitter här och med kylig rationalitet analyserar min egen situation och misstänker att jag kanske är utbränd, är Moment 22. Skulle jag på riktigt vara utbränd så skulle jag inte vara kapabel att säga det rakt ut.

Och jag skulle knappast orka skriva ett blogginlägg på 2000 ord om saken.

Jag har funderat i samma banor när det kommer till depression. Jag har flera gånger i mitt liv, inte minst under det senaste året eller så, känt mig deprimerad. Men det kan jag ju inte vara, för… tja, Moment 22.

Eller som komikern Steven Wright sade, ”jag gick till stranden för att dränka mig, men jag kan inte ha menat allvar, för jag tog med mig en handduk.”

Lite så känner jag mig ibland.

Det har hänt i mitt liv, inte minst under mina angstiga post-tonår, att jag har funnit mig själv sittande där med den där iskylan i magen som söker sig ut i armar och ben, och det stora vemodet som rullar in och allt det där, och för min inre syn drar jag mig till minnes hur man knyter en hängningsögla.

Faktum är att det fortfarande händer då och då. Douglas Adams talar om söndagen som ”själens långa, mörka kaffedags”. The long, dark teatime of the soul på originalspråket. Jag föredrar te, faktiskt. Och med veckodagen är det inte så noga (fast söndagar är faktiskt ofta jobbigast).

Så kan det kännas tidvis. Som att hit men inte längre. Att nu orkar jag inte en meter till. Familjen, jobbet, alltsammans; jag vet att jag kommer att göra många människor besvikna och lämna dem i sticket, men nu tänker jag inte stiga ur sängen mer. Någonsin.

Jag beskriver den här känslan med de här orden, men i verkligheten är det mest bara en vag, tung, mörk, hopplös och kompakt invärtes iskyla som inte innehåller värst många ord, men på något sätt måste man ju försöka kommunicera det hela.

Men hur som helst så slutar det alltid med att jag upptäcker att jag har en handduk under armen, så att säga. Se Steven Wrights exempel ovan.

Jag tar en titt på mig själv och den där superirriterande lilla rösten i huvudet, Sam Syrsas och Microsoft Words talande gems kärleksbarn, säger: Äh, kom igen nu, du övertygar ingen med det där. Allra minst dig själv. Skärp dig!

Min inre röst är extremt näsvis, lillgammal och en otroligt irriterande besserwisser. Säger saker som att ”tror DU att du har det jobbigt? Tänk på din morfar och farfar, de var i KRIGET!” Eller ”tänk på barnen i Afrika”.

Jag hatar den där rösten. Men jag misstänker att det är på grund av den som jag fortfarande är här.

Jag har haft perioder då jag aktivt har önskat att jag ska bli galen, vad det än innebär, för jag har på något sätt inbillat mig att det blir mindre jobbigt på det viset. Att galenskap på något sätt skulle frita en från tvånget att uppleva det hela i realtid. Vad det hela än är.

På samma sätt skulle utbrändhet ge mig en officiell ursäkt att bara zooma ut och inte tänka på allt det där som världen väntar sig av mig. Som jag själv väntar mig av mig.

Men det funkar ju minsann inte så.

Jag misstänker att det ligger ett motsvarande skäl bakom det här att sprit aldrig har känts som ett alternativ för mig. Jag har försökt att dränka mina sorger i sprit, någon enstaka gång som yngre, men det går bara inte. Spriten dränker inte mina sorger, den bara understryker och förstärker dem.

Jag kan bli glad av sprit, om jag är på det humöret till att börja med. Men är jag på dystert humör så blir jag bara dystrare av alkohol. Så det har aldrig varit ett alternativ för mig.

Men som sagt, jag har nog på riktigt övervägt att bli galen. Undrat hur man gör. Eller ens vad det innebär på riktigt. Fingrat på ansökningsformuläret.

Tills det har gått upp för mig att genuin galenskap inte är som när karaktären Ford Prefect besluter sig för att bli galen i Liftarens guide till galaxen:

”Sen bestämde jag mig för att jag var en citron i ett par veckor. Jag roade mig med att flyta omkring i en gin och tonic.

Jag hittade en liten sjö som trodde att den var en gin och tonic, och där låg jag och flöt. Jag tror i alla fall att den trodde att den var en gin och tonic.”

Orsaken till att jag citerar Liftarens guide är kanske att just den boken hjälpte mig att ta mig upp ur min värsta och mest nattsvarta ångest efter mina überjobbiga tonår. Den fick mig att skratta igen för första gången på flera år.

Jag tror att man måste skratta åt de här sakerna, driva gäck med dem, det är såvitt jag kan se det den enda och sista försvarslinje vi har mot den slutgiltiga, riktiga galenskapen. Den där då handduken inte längre är med när vi går till stranden.

För i det skedet skrattar man definitivt inte längre, när handduken blir hemma. Galenskap är nämligen inte komiskt alls, inte på riktigt, även om genier som Woody Allen och Robin Williams förtjänstfullt har försökt övertala världen (men främst sig själva) om motsatsen.

Lite på samma sätt som Hitler inte alls är rolig när det kommer till kritan, även om Mel Brooks lockade fram många goda skratt på hans bekostnad.

Men skrattet är möjligt bara så länge som vi kan betrakta dem – galenskapen, Hitler – från ett tryggt avstånd.

Sedan när vi når dit på riktigt så märker vi, misstänker jag, att galenskap inte är citroner som flyter i sjöar som tror att de är gin och tonics, utan att det är bara ännu mer av den där iskalla, kompakta, nattsvarta, blytunga känslan, men utan återvändo den här gången.

Och om den ultimata galenskapen är helvetet, så är utbrändhet dess limbo. Ingen trevlig plats alls, men det finns trots allt en återvändo därifrån.

Och för att återgå till frågan som jag ställde till mig själv tidigare. Hur vet jag det här då? Är jag utbränd just nu? Har jag gått i väggen?

Tja, you see, det är här som argumenteringen börjar gå runt i cirklar. Som sagt, jag känner många av de typiska symptomen just nu, det har varit jobbigt på alla tänkbara fronter på sistone, men ni vet, Moment 22. Eller på svenska: jag vet inte.

Dessutom har jag min autoimmuna sjukdom som slår sig ihop med min irriterande Inre Röst och så står de där och himlar med ögonen och suckar. ”Du VET att det där bara är sarkoidosen som talar!”

Kanske. Sarkoidosen, som jag fick diagnos för i fjol kring den här tiden, har de senaste veckorna gjort comeback. Jag går än en gång omkring med permanent feber på dryga 38 grader, en trötthet djup som Marianergraven, noll matlust och svullna vrister. Klassiska symptom alltså.

Men vilkendera kom först, hönan eller ägget? Fick jag ett återfall av sarkoidosen för att jag är utbränd eller känner jag mig utbränd för att sarkoidosen gjorde comeback?

Säg det den som vet. Hur som helst så ser jag fram emot juli och semestern just nu som jag sällan har gjort i mitt liv.

Och dessutom så sade jag ju att jag tycker illa om ordet ”utbränd”. Det skulle tyda på närvaron av någon sorts värme, och just nu går jag bara omkring och fryser så jag huttrar hela tiden och sveper in mig i filtar. Nå, det är febern, så mycket vet jag.

Men det är antagligen också lite av den där mörka, svarta isklumpen i maggropen som strålar sin hopplösa kyla ut i armar och ben och får dem att väga ett ton vissa morgnar.

Tur nog så har jag min handduk.

Och ni vet, tänk på morfar och farfar och kriget, barnen i Afrika och allt det där.

G’bye mates – för en stund

Det gångna året har varit fullt av emotionella berg-och-dalbanor och utdragna stunder av ovisshet. Men också stunder av jubel och möten med härliga människor. Som Charles Dickens uttrycker saken i A Tale of Two Cities:

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair…

Och då talar jag bara om andra veckan i mars!

Skämt åsido, just så där upplever jag det gångna året. Tiden från den där stunden i fjol somras då min hustru snubblade på några asbilliga flygbiljetter till Australien, till just nu. Det här året har rymt så otroligt mycket mer än jag hinner och kan gå in på i det här korta inlägget.

Det blir av nödtvång ett kort inlägg, för jag sitter på ett tåg just nu och tåget är i Grankulla för tillfället. Två stationer kvar innan jag ska stiga av och gå hem där min familj väntar otåligt.

Sedan bär det av till flygplatsen. Sydney hägrar. Resan dit är lång och späckad av planbyten, biljetterna var inte billiga för intet. Mycket tid att tänka, eller ens samla ihop den abstrakta mosaik som är mitt huvud just nu.

Men det tycks ju hur som helst nästan som om Milla för ett år sedan hade tänkt att ”i april nästa år kommer du att behöva en semester på någon fjärran ort.”

Tillbaka om några veckor. Great Ocean Road, here we come!

 

Påsken, den ensammaste högtiden

Så länge jag minns har påsken fått mig att känna mig lite melankolisk till sinnes. Kanske det är för att en halv värld samlas till en högtid och en serie ritualer och framför allt en samvaro som jag aldrig kommer att vara en del av.

Men kanske det också är för att jag vet att de flesta av dem som nu firar påskens mirakel aldrig heller kommer att känna det som jag känner, se det som jag ser, uppleva världen som jag upplever den. Aldrig kommer vi att höra varandras musik och se solnedgången med den andres ögon. Eller?

Jag skrev för flera år sen ett inlägg i en Facebookgrupp om det här, eller någonting ditåt i alla fall. En amerikansk grupp för ateister och andra gudlösa. Inklusive ignostikerna, min egen lilla referensgrupp som jag har börjat känna mig alltmer som hemma i.

Anyway, så här skrev jag, på engelska. Jag har inte energin till att översätta det just nu, sorry about that.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

As I grow older I feel the slow pulse of the seasons, the steady, ancient rhythm of light and darkness ebbing and flowing, the tide of life advancing and retreating to its beat.

I sense the majestic, glacial movements of an entire planet beneath me as it slowly turns from night to day, bound to its parent star by gravity in the dance of aeons, oblivious to our tiny forms living out their mayfly-like busy existence.

I see the rainclouds roll in from the sea, bearing within their ghostlike shapes the lifeblood of all living things; water, completing yet one of its endless set of cycles, providing its life restoring power to the growing, breathing things which depend on it, before returning to the sea once more.

I sense the receding warmth of the early september sun and the sheer magnificence of its mighty form; it’s not just a pale disc behind a veil of autumn mist, but a fully operational G-class main sequence hydrogen-fusing star, its planetary children amounting to only 0.14 percent of the solar system family’s combined mass.

I even like to imagine sensing the unfathomably slow turning of the mighty island of light which is our home galaxy, the Milky Way, its several hundred billion individual fusion-powered beacons mere sprinkles of stardust in its imperceptibly huge 100,000 lightyear-spanning disc.

Our own galaxy in turn is, of course, merely one of billions and billions of galaxies rushing away from each other, widening the intergalactic chasms to the point where, one day in the almost impossibly far future, the star islanders of the once relatively close galactic neighbours lose sight of each other altogether.

The awareness of all these things fill me with awe and humility, and I feel a deep sense of joy and thankfulness for being lucky enough to win the grand prize in the ancient lottery of life; to be able to exist, however briefly and, on top of it all, to belong to a species evolved enough to ponder the mystery of existence. And to pass this incredible knowledge on to my children.

And then I’m told that I, as an atheist, live a sad, isolated, meaningless life devoid of spirituality and with nothing but my certain death to look forward to in life. A Christian person tells me this online. One more of those Facebook discussions which I can’t seem to avoid getting dragged into.

”If you say so”, I type with a sigh and close the lid of the laptop.

It is a crisp, fragrant autumn’s evening by the sea, at the end of a day full of vivid colours and ethereal light, the eastern sky fading softly into the deepening dark velvet pierced by ancient starlight, most of which left its stars long before I was born.

I pour myself a mug of steaming hot chocolate to keep me warm while I go out into the chilly night air to catch the sun’s last rays reflecting from the sea as the glowing orb of hydrogen fire settles behind the forest of the neighboring island west of us.

”Du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm”

Det var någonting som min mormor alltid brukade säga när jag berättade att jag skulle åka på kryssning till Stockholm. Hon talade om hur löven i Stockholm alltid spricker på träden långt innan det börjar grönska i Helsingfors. Om hur det alltid är lite varmare i Stockholm om våren, och om människorna som är lite gladare än här hemma. Och hon hade ju rätt.

Stockholm ligger ett ynka stenkast längre söderut än H:fors, men den varma Atlanten ligger lite närmare, så vindarna från sydväst hämtar våren till Stockholm lite tidigare än till oss.

Vilket kanske är skälet till att också människorna kryper ut ur sina skal lite tidigare där än hemma i H:fors.

Det är en av de där sakerna man minns från barndomens och ungdomens Stockholmskryssningar. De glada, öppna och vackra människorna som befolkade gatorna, medan den mentala istiden fortfarande pågick i Finland.

Mamma och jag, vi hade aldrig råd att åka utomlands i min barndom, alltså inte till det ”riktiga” utlandet, så vi åkte till Stockholm i stället.

Stockholm var Stora Världen för mig som tioåring, i slutet av 70-talet. Där fick man köpa kokosbollar, Bounty-choklad, Mer-juice och den senaste Dante-boken. Vilken lyx! Bokhandlarna var ju dessutom fulla av böcker och serietidningar på svenska, kan ni tänka er?

Och så fick man äta riktiga hamburgare på Clock också! För oss barn av Kekkoslovakien var det här ju som en fläkt av Manhattan! Det måste ha varit Clock som introducerade mig till skräpmaten, men för mig var det inte skräpmat, det var ju årets största kulinariska fest när man fick äta på Clock vid Sergels torg!

Och vaktombytet på Stockholms slott var helt otroligt spännande! Apropå slottet: mormor upphörde aldrig att stoltsera med hur någon av hennes släktingar var gårdskarl på Stockholms slott då mormor var ung, och en gång övernattade hon och morfar till och med där och morfar fick vara med och hissa den blågula flaggan om morgonen!

Mormor hade kvar sitt svenska medborgarskap långt in i vuxenåldern, hennes pappa var från Småland, han kom till Finland i början av 1900-talet och hittade kärleken här och stannade kvar. Det var ett stort steg på den tiden, att flytta till Ryssland, som vårt land ju var en del av på den tiden.

Hon var stolt över sina svenska rötter, mormor. Hon berättade storyn som den från inbördeskriget då skyddskåren letade efter ett par skomakarlärlingar som misstänktes för att ha haft samröre med rödgardisterna, men mormors far gömde dem i källaren i Gröndal och när männen med de vita armbindlarna kom så hissade han svenska flaggan i trädgården och mötte skyddskåristerna i grinden med hagelbössan på axeln. ”Svensk mark! Hit men inte längre!”

Vinter2014-59

Inte för att det någonsin rådde något tvivel om var mormors lojalitet låg. En annan story som hon tyckte om att berätta var den om hur hon som lotta satt i den sista finländska lastbilen som lämnade Hangö när staden togs över av ryssarna. Hon var blåvit ut i fingerspetsarna, mormor Birgit, trots att hon kunde vara svenskare än Astrid Lindgren när det ville sig.

Fast jag besökte ju Stockholm betydligt oftare än mormor och morfar då jag var ung. För mormor och morfar var Östersjön av gammal vana betydligt bredare och svårare att korsa än för oss åttiotalets Grankullaungar som kryssade fram och tillbaka mest hela tiden.

Då jag gick i gymnasiet kostade kryssningarna nästan ingenting. Viking och Silja formligen kastade kryssningspresentkort efter folk och hade vi inget bättre för oss så hoppade vi på Stockholmsbåten, jag och någon kompis. Hur panka vi än var. Hytt hade vi sällan råd med så vi sov i sleep-in. Existerar det begreppet ens numera?

Sommar2014-158

Det är speciellt en kryssning som har blivit kvar och spöka i minnet. Den där gången då jag fyllde sexton år. Jag var på kryssning med min kompis Kalle (Carl-Gustaf; hans mamma var rojalist och ett stort fan av kronprinsen) som fyllde år en dag före mig.

Det var vår första helt föräldrafria kryssning, och jo, vi försökte ju köpa öl från taxfreebutiken utan någon större framgång. Jag lyckades däremot köpa en flaska Cinzano-martini, den första flaska som jag på måfå rafsade åt mig från hyllan i min nervositet, men det smakade så apa, tyckte jag, att jag aldrig drack mer än ett par klunkar av den.

Vi var inte bara i Stockholm för att fira vår sextonårsdag, Kalle och jag, vi var där för att jag skulle träffa min pappa som bodde en bit utanför Stockholm på den tiden. Det var alltid lite nervigt att träffa pappa, barndomens mardrömmar hade ännu inte bleknat bort, men jag tog mod till mig och så åkte vi ut till Fittja (alltid värt ett skratt eller två, det namnet) där han bodde. Eller nånstans i trakten i alla fall, där steg vi av.

Pappa var socialarbetare, han blev rekryterad till Sverige för det fanns ett skriande behov av socialarbetare som behärskade finska, eftersom socialens kunder till en anmärkningsvärt stor del var finskspråkiga på den tiden.

Hur som helst, besöket hos pappa gick väl sådär, jag knäppte ett par foton av honom också med min nya Pentax P30, min första systemkamera som jag hade fått till födelsedagspresent av mamma. Den kameran blev för övrigt stulen i en buss i Stockholm flera år senare.

DSC_0479

Den här bilden. Farsan till vänster, Kalle till höger.

Jag tog också ett foto av blommorna som låg på gatan i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där Olof Palme hade blivit ihjälskjuten ett halvår tidigare.

DSC_0480

Pappa vinkade av oss när vi steg ombord på m/s Finlandia för att återvända hem, och som det skulle visa sig så var det här den sista gången som jag såg min far.

Kring den här tiden drabbades jag av en djup och utdragen period av tonårsangst och till den hörde att skära av banden till barndomen och förstöra alla gamla fotoalbum med bilder av pappa i – och av mig själv. Det finns inte många foton av mig eller av pappa från då jag var barn, bara de som mamma lyckades gömma undan så jag inte kunde bränna dem i öppna spisen.

Nästa gång jag hörde av, eller snarare om min far, var nästan tjugo år senare då min farbror ringde mig och sade att far min har gått bort.

Så det blev till att boka ännu en resa med Sverigebåten, med släpvagnen efter bilen, för att hämta farsans magra lösöre från bostaden i Hedemora i Dalarna där han bodde mot slutet av sitt liv.

Det första jag såg när jag öppnade dörren till hans lägenhet och klev över högen av pizzareklam och räkningar, på skrivbordet i sovrummet, var ett inramat foto av mig själv. Studentfoto, vill jag minnas. Jag kastade det i soporna samma kväll. Old habits die hard.

Några kvällar senare då jag stor på akterdäcket och såg på när m/s Serenade backade ut från kajen i Värtahamnen (en gammal tradition från barndomen, man ska alltid stå på akterdäcket när båten lägger ut) kände jag för första gången en lättnad över att lämna Stockholm bakom mig.

Vinter2014-69

Den rosenröda barndomsdrömmen om Stockholm, de lyckliga, vackra människornas stad, porten till Stora Världen, den dog med pappa, misstänker jag.

Jag har aldrig känt samma lockelse efter det här, aldrig upplevt samma pirrande känsla då jag stiger ombord på Sverigebåten.

Visst besöker jag fortfarande Stockholm då och då, barnen älskar ju Sverigebåtarna, men jag känner mig alltid lite vemodig numera då jag hör Silja Lines kännspaka signaturmelodi i hytten om morgnarna när pursern meddelar att ”bästa passagerare, vi anländer till Stockholm om två timmar. Vädret är halvmulet och temperaturen är plus fjorton grader.”

Va, fjorton grader?? Termometern hemma i köket visade fem grader när vi åkte!

Sedan hör jag min mormors röst som säger ”du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm!” Och jag ler. Det här blir nog en bra dag trots allt.

Vinter2014-61