Mitt livs bästa och sämsta råd

Jag slår vad om att Karen Blixen aldrig besteg det här förbannade berget. På sin höjd satt hon i en korgstol i sin väl omskötta trädgård där nedanför och drack five o’clock tea och tittade på när solen sjönk bakom bergen.

Eller vad vet jag. Kanske Karen var den hurtiga typen. Kanske hon löpte upp och ned för den här sluttningen som en bergsget varje dag.

Nå hur som helst, året är 2008 och jag är i Kenya tillsammans med min farbror Tom och hans fru och några av hans vänner, och de tillhör alla ett maratonsällskap som heter Last Lap. Något som jag är rädd för att det här kommer att bli, mitt last lap. Min sista etapp. Bokstavligen är jag rädd för det. Eller hoppas på det, jag är i det här skedet inte säker på vilket, ärligt talat.

Last Lap-vännerna har alltså som praxis att alltid då de befinner sig på något nytt, exotiskt ställe så ska det springas – eller promeneras, de är alla kring sextio – en maraton eller halvmaraton på just det stället med omgivning. Och då vi nu är i Kenya så hej, klart det ska bli maraton av här också.

Jag, kontorsråttan och soffpotatisen från Grankulla, är överlägset yngst i sällskapet men samtidigt överlägset i det sämsta fysiska skicket av alla. Senast jag idkade löpträning var, ööh tja, i gymnasiet? Och då har jag vetat om i flera månader att det här var på kommande. Det är inte som att det kom som en överraskning. Jag fick frågan tidigare i vintras om jag ville vara med, och dum som jag är svarade jag ja. Man ska ju pröva på allt en gång i livet, utom folkdans och sin syster. Och att träna inför en större fysisk ansträngning som man vet att är på kommande, tydligen.

Problemet är nu bara det att jag hade förstått saken som så att nämnda maraton skulle avverkas i maklig takt längs med en någorlunda jämn och plan afrikansk landsväg. Kanske med en palmdunge någonstans längs rutten där man kunde ha picknick. Men jag blev lurad. Eller vi blev lurade.

Vår lokala värd, dr. Boro, hade fått uppgiften att hitta en lämplig sträcka åt oss att löpa längs med. Så han fick den briljanta idén att skicka upp oss i de närbelägna Ngong-bergen som alltså ligger helt nära farmen där Karen Blixen bodde innan hon drog iväg out of Africa. Det blev alltså en kombinerad bergsbestigning och maraton. Eller halvmaraton i det här fallet. Med en höjdskillnad på cirka en kilometer. Vi startade från 1500 meters höjd över havet och på sin högsta punkt tog oss rutten till 2500 meters höjd.

Staden som ligger nära Blixens ägor präglas för övrigt fortfarande kraftigt av sin berömda före detta invånare. Allting heter Karen någonting. Karen Hair Dresser, Karen Bike Repair Shop, Nakumatt Karen (Nakumatt är en lokal supermarketkedja), etc.

Om jag bara kunde få sitta på Karen’s Bar eller någonting just nu, tänker jag där jag släpar min överviktiga lekamen upp längs den gräsbevuxna bergssluttningen, frustande och pustande som lokomotivet Ukko-Pekka, medan de medelålders damerna i sällskapet glatt trippar upp för berget som om de vore på söndagspromenad i Brunnsparken. Före dem går guiden som dr. Boro har fixat åt oss, en cirka åttioårig lokal herreman, som senare på kvällen ska ge mig mitt livs sämsta råd. Vi återkommer till den saken senare. Först ska vi överleva det här.

Med oss har vi också en ung kille i cirka tjugoårsåldern, han är beväpnad med en pistol för det finns rovdjur här som kan behöva sjasas bort. Lejon och geparder och sådant. Och rövarband som stryker omkring. Man vet aldrig vem eller vad man möter här, säger vår väktare som om han menade det. Vilket han antagligen gör.

Det här, utsikten att bli lämnad kvar här i Ngong-bergen när solen går ned, är liksom en del av motivationen för att ta sig igenom den här vandringen (för vandring är vad det är – ingen här är ändå så otroligt hurtig att den springer upp längs berget, eller vår åttioåriga guide är det antagligen, han är otroligt vältränad, men han håller tillbaka och skuttar bara lite lätt då och då för att hålla värmen i musklerna).

Dr. Boro har avtalat med en paketbilschaufför att möta oss på andra sidan bergsryggen, cirka 20 kilometer härifrån, klockan 17 på eftermiddagen och om vi inte är där då så åker han tillbaka in till stan utan oss. Klarar vi av en eller annan orsak inte av att ta oss upp för berget och ned på andra sidan, blir vi kvar här när solen går ned, så tja, det är ett alternativ som ingen av oss överväger på allvar, om vi säger så.

Utom jag som ur ögonvrån ser en bekant figur i svart slängkappa och kåpa och med en lie på axeln, han går bakom mig där jag stundvis kryper på alla fyra upp längs de brantare delarna av stigen. Tanken på att stanna och låta Last Lap-gänget fortsätta medan jag sätter mig ned och spelar ett långt, avslappnat parti schack med mannen i den svarta kåpan samtidigt som jag beundrar den otroligt vackra utsikten över savannen nedanför, börjar kännas allt mer tilltalande. Jag tror på riktigt vid det här laget att jag inte kommer att fixa det här.

Det är då min farbror säger någonting som antagligen är bland det bästa råd som jag någonsin har fått. Han säger det då jag för trettioelfte gången föreslår att vi ”tar en liten paus och sätter oss ned i gräset och drar andan”.

Onkel Tom säger nånting i stil med att ”det blir bara svårare att fortsätta om du tar en paus. Hemligheten är att hålla ångan uppe.”

Och grejen är att han har rätt. Jag märker det snart. För varje gång jag sätter mig ned och ”drar andan”, kanske dricker lite vatten och äter en chokladstång, är det dubbelt så svårt att komma igång igen. Efter fem minuters sittande i gräset väger lemmarna som gjutjärn och bara tanken på att stiga upp och fortsätta traska längs med stigen som bara fortsätter och fortsätter bära av uppåt, känns fullständigt vanvettig.

Om jag däremot skippar pauserna och bara fortsätter pressa på uppåt så blir det lättare, sakta men säkert. Musklerna fortsätter värka och andhämtningen låter som ångvisslan på Tampellas fabrik cirka 1898, men jag avverkar meter efter meter. Jag dör mot förmodan inte, jag går vidare. Det är som om någon liten tomte där djupt inom mig skulle ha insett efter en timme eller så att nähä, det här går inte så bra, och gått ned i källaren för att hämta de där reserverna som var avsedda för just en sådan här extraordinär situation. Jag klarar det här, börjar jag inse!

Så länge som jag inte faller för frestelsen och stannar för att vila. Något som de cirklande asgamarna där högt uppe i den afrikanska skyn tycker att jag gärna kunde få göra. (I ärlighetens namn minns jag inte om där fanns några asgamar i skyn den dagen, men jag inbillar mig gärna att det gjorde det.

För er som läser det här, ni som är erfarna löpare eller rentav bergsbestigare, för er kanske det här är fullständigt uppenbart och självklart. ”Ska det där föreställa ditt bästa råd någonsin?” Jo, för mig kom det här som en riktig uppenbarelse. Ett råd som jag senare har tänkt mycket på och tillämpat i många olika situationer, dock inte löpningsrelaterade, för efter den här gången i Kenya har jag just inte löpt något mer. Inte för att jag gjorde det då heller.

Men rådet går att tillämpa på så många andra saker och ting. För mig handlar det om det här som amerikanerna kallar ”follow through”. Det du en gång har börjat med, se till att fullfölja det till slut i en enda flytande, obruten rörelse, och först sedan sätter du dig ned och äter din vägkost.

Som det här med att skriva till exempel. Jag har börjat på otaliga böcker – eller berättelser, noveller, vad ni vill – i mitt liv men det har så gott som alltid slutat med att jag har beslutat mig för att ta en paus, vila lite, äta en chokladstång och beundra utsikten så att säga, och så har storyns hjälte blivit kvar där på bergssluttningen, sannolikt för evigt.

Jag har alla berättelserna kvar på en hårdskiva någonstans. Mina hjältar och huvudpersoner väntar på att jag ska komma och damma av hårdskivan och skriva dem ur sticket, innan lejonen kommer. Det lär de få vänta på ett bra tag. Eller man vet ju aldrig. Men faktum är att någonting som du har avbrutit, ”bara fem minuter, för att dra andan en aning”, är så mycket svårare att fullfölja sedan när tiden är inne för det.

Ska det göras, så ska det göras i en enda obruten, flytande rörelse.

Som att bära en tung möbel upp för en trappa. Har du en gång fått ett bra grepp om den, då släpper du inte taget, då bär ni på, du och din kompis, han med paketbilen som ångrar att han köpte en paketbil, tills skåpet står där uppe i sovrummet, där som frun din pekar att det ska stå. Tar ni en ”liten paus” där mitt i trappan så blir skåpet där och sedan får ni krypa över det var gång ni ska gå upp för att lägga er de följande fem åren eller så. Tro mig.

Och hör ni beslutsfattare, här är någonting åt er att tänka på också. Har man en gång kommit igång med att bygga ett väl fungerande välfärdssamhälle med hälsovård och utbildning i toppklass för alla, då tar man inte ”en liten paus” mitt i allt och börjar skära ned. Det är som att bromsa sig ur en uppförsbacke. Och då är det i praktiken kört med det samhällsbygget. Det är så mycket svårare att ta sig upp igen och fortsätta med projektet sedan när tiden känns rätt och det finns pengar (vilket det aldrig sedan verkar finnas), och så vidare.

Ett universitet eller ett sjukhus går att bygga upp igen senare om man får för sig att riva det för att det är för dyrt att uppehålla och en supermarket skulle hur som helst sitta bättre just där, men i något skede ångrar man sig och besluter sig för att nähä, universitetet var nog en bättre idé trots allt, men då har all den knowhow, all kunskap som har samlats under årens lopp – alla nätverk av briljanta människor, ens goda rykte, all tradition – skingrats över savannen. Sedan när man slutligen får tummen ur änden och besluter sig för att stiga upp och fortsätta klättra kanske solen har gått ned och då kommer lejonen.

Säg efter mig: i en enda obruten, flytande rörelse. Follow through. Det känns kanske tidvis hopplöst och ser ut som att det här fixar vi aldrig, men vi gör det, tro mig, hur mycket musklerna än känns som om de vore av smält bly. Sätter vi oss ned med benen i kors och ”tar en paus”, då klarar vi det åtminstone inte, det är ett som är säkert.

Den stora västerländska tänkaren Kenny Rogers har summerat upp det här briljant i följande odödliga rader av countrylyrik, i låten ”The Gambler”.

”You’ve got to know when to hold’ em
Know when to fold’em
Know when to walk away
Know when to run
You never count your money
When you’re sitting at the table
There’ll be time enough for counting
When the dealing’s done”

Efteråt sätter vi oss ned och räknar eller äter picknick eller vad vi än vill göra. Efteråt. Men först gör vi det här. I en enda obruten, flytande rörelse.

Nåja, det var alltså mitt bästa råd som någon nånsin gav mig. Dags för det sämsta. Jag fick alltså det också under samma resa, senare på kvällen, hemma hos dr. Boro som hade ordnat en fest i sin trädgård för dem som överlevde halvmaratonen i Ngongbergen. Vilket alla gjorde, tro det eller inte.

Mitt livs sämsta råd gavs till mig av vår åttioårige guide som ledsagade oss över berget. (Lyckligtvis var han en betydligt bättre bergsguide än utdelare av livsvisdomar.) Rådet kom som svar på en fråga som jag ställde honom. Den gamle mannen försåg sig nämligen väldigt frikostigt av spriten som bjöds på garden partyt hemma hos dr. Boro, och han var snart rejält berusad.

Jag frågade honom om hemligheten bakom hans spänstighet, hur han kunde vara i så väldigt god kondis med tanke på att han ju var till åren kommen. Jag hade lagt märke till att han anlände till festen med bil. Så jag konstaterade: ”Men ni är ju i så otroligt god fysisk kondition, att den där bilen får väl stå och samla damm största delen av tiden, medan ni är ute och vandrar i bergen?”

Han svarade: ”Åh ja. Bilen använder jag bara då jag dricker.”

”Åhå”, svarade jag, lätt förvirrad. ”Hur menar ni då?”

”Well, you see”, svarade mannen med en lätt förebrående ton, som om jag var världens dummaste västerländska blekansikte som behöve få en så här uppenbar sak påpekad för sig, ”om jag är rejält i fyllan så är det ju svårt att hållas stående. Då är det mycket enklare att ta sig hem från festen med bil. Då får jag ju sitta ned. You should try it!

Jag antar, öh, att mannen hade en poäng där, om än hur vrickad, och jag kunde inte göra annat än att sitta en stund och begrunda det här i tysthet medan jag smuttade på min kenyanska Tusker-ölflaska. Men jag kom rätt snart till slutsatsen, vilken jag inte har sett något skäl till att ompröva senare i livet, att det här var nog tammetusan det sämsta jävla råd jag någonsin har fått av någon, alla kategorier.

Jag säger inte att det inte funkade för honom, att köra bil endast då han super, det gjorde det ju uppenbarligen. Han var som sagt i strålande fysisk kondition för sin ålder, till och med för min ålder, och framför allt, han var vid liv. Däremot, hur många av hans landsmän här ute på den kenyanska landsbygden som han under årens lopp hade mejat ned med sin bil i fyllan på vägen hem från någon fest, det har jag ingen aning om, men man kan ju inte förneka den knasiga, väldigt subjektiva logiken bakom mannens råd.

”When you are very drunk, it is hard to stand up straight and to walk. It is much easier to drive your car. You only have two legs but your car has four wheels.”

Vem vet, när jag fyller åttio kanske jag låter mina söner lyfta ut motorn ur min bil så att den inte rör sig ur fläcken och så parkerar jag den på ett ställe med fin utsikt över havet och så sitter jag där och dricker upp den där fina single malt-whiskyn som jag alltid envisas med att köpa från olika tax free-butiker på flygplatserna då jag är ute och reser, men aldrig tycks ha tid att dricka upp, och så höjer jag en skål för min bergsguide nånstans där uppe på de himmelska sluttningarna.

Och sedan dricker jag tammegomorron upp all whisky tills inte en droppe återstår.

I en enda obruten, flytande rörelse.

Frälsningssoldaten

Följande story, eller stommen till den, skrev jag 2006 då min hustru var gravid med vår förste son. Den är sprungen ur någon sorts vag känsla av utanförskap och mina svårigheter med att finna mig i min roll som blivande pappa. Den ploppar upp i mitt medvetande med jämna mellanrum när jag finner mig i en ny situation med osäkerhet och tvivel. Som den jag är i just nu med sjukdomen vars sviter jag kämpar mig ur.

Jag har utvidgat den en aning, lagt till detaljer, skrivit om vissa delar, men några av mina Facebookvänner är säkert bekanta med den, jag lade ut en äldre version av texten på FB för några år sedan.

Hur som helst, så här går den.

*****

En måndag i oktober 2006. Glesa gråa draperier av iskallt duggregn driver över staden, eftermiddagsrusningen ska strax börja. Min hustru fyller år i övermorgon, och jag ska hämta en present åt henne från Akademiska bokhandeln vars fasad håller på att renoveras. Jag korsar Centralgatan och dyker in under byggnadsställningarna och presenningarna. Norra Europas största varuhus vill bli ännu större. Med den nuvarande utvidgningstakten täcker det varje kvadratmeter landyta på jorden år 3053.

Akademen. Iltalehtis löpsedel förkunnar att popsångaren Jani Wickholm har blivit misshandlad då han försökte skilja åt två våldsamma fyllbultar. Var han själv en av dem, tänker jag.

I Akademens foajé bredvid hissarna står en gammal frälsningssoldat. Han håller vädjande ut en sparbössa framför sig och skakar den lite trött så att de få mynten där inne rasslar och klirrar. Jag har aldrig gett pengar till Frälsningsarmén och har inte tänkt börja idag.

Jag slås av hur otroligt sorgsen mannen ser ut. Hans underläpp slokar, hans kinder hänger, han har väldiga påsar under ögonen och jag tänker att han ser ut som Tex Averys animationshund Droopy. Mannen är liten till växten, en och sextio max, hans rygg är krummad, han står blickstilla som lösryckt ur tidsflödet och stirrar mot en punkt på väggen mittemot hissarna, cirka 20 centimeter ovanför golvet. Jag måste stanna och böja mig ned för att se om det finns något där, någonting som bara han har lagt märke till.

Jag går ned på knä och knackar med knogen på väggen, på punkten som han verkar stirra på. Ett dovt knack knack. Nähä, ingenting här utom vitmålad betongvägg. Jag vrider på huvudet och inser med ens att jag befinner mig mitt i frälsningssoldatens synfält, mellan den gäckande punkten på Akademens vägg och mannens ögon.

Jag finner mig stirrande rätt in i hans blick och plötsligt fryser jag och blir stel. Den gamla frälsningssoldaten rör inte en min, han verkar inte ens ha noterat min närvaro. Själv är jag till min fasa som fastnaglad vid golvet och fullständigt oförmögen att röra en muskel. Min mobiltelefon faller ut ur bröstfickan i min läderrock, den studsar ett par gånger mot granitgolvet med ett plastigt ljud och blir liggande.

Världen börjar rotera runt frälsningssoldatens ögon, allt blir till en kaleidoskopisk virvel och jag rycks loss ur min förlamning och kastas genom rummet, in i den allt vidare och djupare spiralen. Färger och skepnader blandas ihop, allt blir till en enda psykedeliskt färgad tromb som bleknar till grått och sedan svart. Jag faller djupare, nedåt och nedåt, och förlorar medvetandet.

Fyrtiosju år senare står jag i en hiss. Jag fyller åttiofyra år om tre veckor, inser jag efter en stunds huvudräkning, inte helt utan mental ansträngning. När har jag firat min födelsedag senast?

Ett ögonblick; jag borde ju fylla trettiosju, inte åttiofyra! Hur kom jag hit? Var finns den här hissen? Jag kisar med ögonen mot skylten på hissens vägg; min syn är inte vad den en gång varit. ”Bokavhämtningar och prenumerationer, våning 4”. Hissen stannar med ett ljudligt BING, dörren glider upp. “Bottenvåningen, Akademiska bokhandeln”. Jag stiger ur hissen.

Jag är tillbaka i Akademens foajé, tänker jag, men tankarna verkar komma från en sedan länge barrikaderad del av min hjärna, en vrå av huvudet som jag har varit utan tillträde till under en lång, lång tid.

”Det var som självaste helvete”, säger jag halvhögt för mig själv, utan att inse att språket jag sade det på är ett som jag inte har talat på nästan fem årtionden.

Inte mycket har förändrats på alla dessa år, noterar jag och undrar i samma stund hur jag kan veta det. Hur allt det här är så bekant. Ställningen med Iltalehtis löpsedel står där den stod senast, i Akademens foajé till höger om de mässingsinfattade glasdörrarna som leder in till bokhandelns nedre sal.

…Iltalehti? Akademiska bokhandeln? Löpsedel?

Jag läser rubrikerna: ”POPLAULAJA JANI WICKHOLM HAKATTIIN RAA’ASTI”. Ser man på fan! Den gamla Idols-göken, utbrister jag med ett skratt. ”Du kom lindrigt undan!”

Jani Wickholm, vem är det, tänker jag som en kommentar till mig själv, fast på ett annat språk, ett där namnet Jani Wickholm inte vill låta sig uttalas korrekt. “Dhianni Chvikollm, nziee urr kahwai-i?”

Gamla minnen börjar bubbla upp ur det undermedvetnas mörka djup. Det var ju precis här det hände. Det var här som jag… som jag… som allting…

En man på väg in i bokhandeln, med uppmärksamheten fäst vid sin telefon, törnar in i mig. En ung börshaj i en kostym som kostar mer än min bil. (Bil? Vilken bil?) ”Oho, sori!”

Min hand skjuter reflexmässigt ut från min trådslitna gamla tunika, jag grabbar börshajen i rockärmen. Hans kläder är fuktiga, han har en våt Helsingin Sanomat i handen som han hållit på huvudet för att skydda sitt välfriserade hår från regnet. ”VILKET DATUM ÄR DET I DAG!?” kacklar jag med min spruckna, gälla gammelmansstämma.

”Vitun hullu, painu helvettiin!” Mannen slår ut med den hopvikta tidningen. Mitt grepp om hans arm lossnar. Jag tar tag i tidningen och rycker den ur hans hand. För ett flyende ögonblick ser mannen ut att överväga att slå till mig, han höjer högerhanden och knyter näven, men han verkar komma till slutsatsen att jag inte är värd besväret och sänker handen och försvinner svärande i folkmängden bakom mässingsdörrarna.

Jag vecklar upp tidningen och lyckas med mina starriga gammelmansögon urskilja datumet på första sidan. ”Maanantai 2. lokakuuta”. Samma dag som det började.

”Det?” Vilket då? En flashback kommer farande som en fallande asteroid och däckar mig närapå.

Jag spinner runt. Frälsningssoldaten. Där borta stod han, invid väggen till vänster om hissarna. Han är borta.

Hissdörren går upp och en medelålders dam med en liten hund i famnen stiger ut. Jag ser min spegelbild på hissens bortre vägg. Jag är en uttorkad gammal gubbe med väderbitet ansikte, långt vitt hår och skägg med flätor och en sliten, grå fotsid tunika med dekorativa, bleknade mönster och tecken på som är omöjliga att placera i någon jordisk kultur eller tidsperiod. I det flätade skägget har jag fjädrar och benbitar invävda. Jag påminner avlägset om en beduin, men tribaltatueringarna i mitt ansikte för tankarna till Polynesien.

Jag bläddrar genom minneskartoteket som jag alldeles nyss fick tillgång till, jag tänker tillbaka på mitt liv, på det som anknyter sig till den här staden. Jag växte upp i Helsingfors… tror jag. Var det jag? Det känns bokstavligen som ett annat liv, en annan värld, flera ljusår avlägsen från Ulakbars karavanstråk. Jag jobbade på, vad hette firman nu igen? Någonting med media? Jag var på väg för att köpa en födelsedagspresent åt min… hustru! “O herre gud, min hustru!” kacklar jag högljutt så att folk som passerar mig rycker till. Jag hade nyss gift mig, sommaren innan, och min hustru var gravid i sjunde månaden då jag… då det hände. Då jag rycktes bort.

Med ens ser jag hela bilden i lysande technicolor. Men det här är inte Helsingfors. Det här är efter frälsningssoldaten och den kaleidoskopiska virveln.

Jag drev kameler, eller djur som avlägset påminde om kameler. De hade sex ben. Jag drev dem i många, långa år under de stekande solarna. På karavantraden mellan Udhjensun och kosmodromen i Belamar-Banharom. Järn- och kromhaltiga meteoritstenar från norra Ulakbar och dhjun-trädets kåda från Imramans högplatå.

Jag var en slav, jag tillhörde nomadhövdingen Buqmurth. Han i sin tur hade svurit trohet åt kung Bulijel. Till mina sysslor hörde förutom att driva djuren att lasta och lossa sten från korgar på djurens ryggar. På mitt ansvar var också att hålla rovdjuren borta från tälten om nätterna, att driva bort kringströvande löst folk; mest var det ynglingar från byarna invid karavanstråken som lockades av ljusen från tältbyn och ljuden av trubadurens bizmukh.

I min ålderdom, då jag hade blivit för svag för att jaga iväg hundarna och vilddjuren och ynglingarna skrattade åt min torra, tärda och hopsjunkna uppsyn, gavs jag som syssla att plocka upp meteoristenar som föll från lastkorgarna då karavanen var i rörelse. Min värkande höft gjorde det allt svårare för mig att hålla jämn takt med karavanen trots att den rörde sig långsamt.

Många långa år (ett år här var betydligt längre än ett jordiskt år hade jag på känn) under de två solarna Behemel den Blå och Ihodroth den Vita hade grumlat mina ögon, och jag hade svårt att hitta stenarna som föll från korgarna och rullade ned längs dynerna, och jag fick följaktligen ofta stryk av slavdrivaren. Men jag gjorde mitt bästa, för alternativet till att vägra att arbeta var att bli kvarlämnad åt vildhundarna och rövarna som strök efter karavanen, alltid inom synhåll men på avstånd, åtminstone tills Behemel gick ned.

En dag, två veckor ut från Udhjensun, haltade ett av lastdjuren till och en svartglänsande, rund sten föll ur korgen och rullade ned längs dyningens sluttning. Jag muttrade en svordom och haltade efter den med handen på den värkande höften. Jag fick syn på stenen, den låg i sanden ett tiotal hader längre nedåt.

“Kom till pappa, stygga sten, inte rulla sin väg så där, smältverket i Banharom är hungrigt. Kung Bulijel vill bygga många nya rymdskepp för att sprida sin makt och sin ära i Ihodrothsystemet, och han vill förkunna Profetens ord för de ogudaktiga men rika metansurfarna ute på ringvärlden kring gasjätten Mikombar.”

Och barbarerna ute på Hoolanwan måste frälsas innan Dhirbens årtionde är slut, det är kung Bulijels påbud.

”Ha! Jag har dig!” Jag lyfte upp stenen och lade den i säcken som jag svingade över axeln och var just på väg att återvända då jag lade märke till något besynnerligt längre nedåt sluttningen.

Karavanstråket löpte längs en högre belägen bergstunga som sköt ut från Bahrambergen längre söderut, på en låg ås av grov sand som höjde sig över den steniga ökenslätten och övergick i ett hav av dyner av finare sand längre norrut.

Här, på sidan av åsen där den långsamt vaggande karavanen redan hade dragit oroväckande långt bort från mig, upptäckte jag – ja, vad ska jag säga, en dörr var det ju, varken mer eller mindre, insänkt i en betongnisch i sluttningen. Liksom en portgång. Där inne i skuggan var en dörr av plåt. En bastant men enkel grå dörr med ett handtag av rostfritt stål.

Jag gick in i nischen och närmade mig dörren. Jag insåg att jag skulle få rejält med stryk av slavdrivaren den kvällen, om jag någonsin ens kom i kapp karavanen igen. Men jag förträngde alla sådana tankar, för det här var betydelsefullt även om jag inte visste hur.

Det fanns en liten grön kub ovanför dörren. Med en lampa i, uppenbarligen, för kuben lyste. En skylt bredvid kuben förkunnade: ”Hätäuloskäynti – nödutgång”. Orden och språket verkade avlägset bekanta, fast det inte var ett språk som talades här i trakten, det var ett som var säkert. (Men hur kunde jag veta vad där stod?)

Jag tog tag i dörrhandtaget och tryckte beslutsamt ned det. Till min stora förvåning var dörren olåst. Jag övervägde att halta upp för sluttningen och ropa på karavandrivaren men nyfikenheten var starkare och jag öppnade dörren och gick in, försiktigt men utan att tveka eller se mig om. Dörren slog igen bakom mig med en dånande smäll som ekade mellan de kala betongväggarna och stängdes med ett metalliskt klick. Jag tryckte ned dörrhandtaget på insidan. Dörren var låst. Vilket betydde att jag var inlåst. Konstigt nog kände jag ingen rädsla eller oro inför detta faktum.

Jag befann mig i en mörk korridor. En liten lysande punkt satt på väggen strax ovan midjehöjd. Jag tryckte instinktivt på den. Ett grönaktigt ljussken fyllde korridoren, flera lampor i taket tändes som av ett trollslag. Allt detta, dörren, korridoren, lamporna som tänds utan att någon är där med ett elddon, kändes mycket bekant på något vis, men jag kunde inte förklara hur och varför.

Trappor ledde uppåt och nedåt till vänster om mig. Framför mig låg ytterligare en dörr. Dörren i sluttningen, den som jag kom in genom var nu som sagt låst så mitt val låg mellan trapporna och dörren. Jag öppnade dörren. Ännu en korridor öppnade sig framför mig, upplyst den här gången. Två glasdörrar låg till höger, den ena med texten ”Prenumerationer” på. Den andra: ”Vain henkilökunnalle – endast personal”.

Och till vänster låg en tredje dörr, i mässing, utan handtag.

”En hiss”, sade en obekant röst inom mig, på ett främmande språk. Jag tryckte på den nedre av de två knapparna intill hissdörren. Ett dovt surr hördes, sedan ett högt, klart ljud: BING! Dörren gled isär och jag steg in, fortfarande gapande av förvåning och fylld av en stor känsla av overklighet och förvirrad bortom beskrivning.

Resten vet ni. ”Det var som självaste helvete…”

Känslokarusellen blir för mycket för min bräckliga gamla kropp: jag faller ned på alla fyra så att mitt långa, flätade skägg rör vid golvet och kippar efter andan. Genom mina tårar ser jag någonting på golvet framför mig, ett rektangulärt föremål, lite mindre än min handflata. Jag kryper framåt en meter eller så och sträcker ut handen och plockar upp – min mobiltelefon. Jag känner omedelbart igen den. Av någon orsak vet jag precis hur man använder den, trots att det är fyrtiosju år sedan jag har hållit någonting som fungerar med elektricitet i min hand. Jag trycker på knappen med siffran tre på och sedan på lurknappen. Det är snabbvalet för hennes nummer.

Jag höjer telefonen till mitt öra. Det tutar några gånger. Folk gör vida lovar runt mig där jag står på knä med ena handen mot golvet och pressar telefonen mot de gråa fjäderprydda dreadlocksen som hänger över örat.

Hon svarar glatt ”nå moikka, missä sä oot?” Jag är tyst under en stund som känns lång som ökennatten i Bismukh, jag får inte ett ljud ur min strupe som med ens är torr som sanddynerna i Ulakbar, den oändliga öknen som jag har korsat med karavanerna fler gånger än jag kan räkna. Jag börjar tala det främmande språket utan att ens lägga märke till det. “Är du… det är jag… minns du – oj kära, oj min kära -” jag kan inte hejda gråten. Jag får inget mer sagt.

”Haloo? Mikä juttu tää on? Mikä – haloo? Haloo?…” Klick, tut tut tut.

Telefonen faller ur min hand än en gång. Den här gången lossnar det bakre locket och batteriet faller ut.

Jag reser mig sakta med knakande leder från golvet i Akademiska bokhandelns foajé. Mobiltelefonen får ligga där den ligger. Jag sluter mig till folkströmmen, den som leder ut från Akademen, och går ut i duggregnet och står där en lång stund medan eftermiddagsrusningens larm når mig som i en dröm. Svenska teatern visar Grottmannen, verkar det som. Vaddå, fortfarande??

Regnet tilltar i styrka. Jag blir medveten om att jag håller min stensäck i min vänstra hand. Jag tar frånvarande ut meteoritstenen och håller den upp mot ljuset och vrider och vänder den en stund och stirrar på den som i en dröm. Jag låter mitt grepp om den tunga stenen lossna och den faller mot asfalten. ”Hei, varo vähän!” utropar en tonårsflicka med ring i näsan och ljusrött hår. Stenen träffade nästan hennes fot.

Jag sätter mig ned på den våta asfalten, lägger mig på sidan och drar ihop mig i fosterställning. Kylan från trottoaren strålar in i mina värkande gamla leder och ben. Det iskalla höstregnet väter mig in på kroppen och jag känner hur jag sakta börjar domna bort. Jag hostar en gång och skrattar torrt. Det sista jag hör innan den barmhärtiga medvetslösheten sänker sig över mig som Ulakbars natt är en mansröst som säger:

”Onkohan toi kännissä, vai mikä sitä vaivaa? Pitäiskö soittaa johonki?”

 

Jul 2015-62

Religiös fostran à la Gandalf

Då jag var liten våldgästades vårt hem av två Jehovas vittnen, en äldre dam och hennes lärjunge i lång, blommig kjol. Detta skedde medan jag var ensam hemma efter skolan, innan mamma kom hem från jobbet. Jag förstod ju inte att det var någonting fel med detta, jag tyckte det var roligt med två tanter som höll privata sagostunder för mig. Ända tills telefonen ringde en dag och mamma svarade.

– Hej! Får Marcus komma med till ett av våra möten i Uleåborg?
– Öööh ursäkta vem vad vart då??

Nå, ingen större skada kom av hela den här episoden förutom att jag inte kunde äta blodplättar i ett par år eller så efteråt, för den som äter blod hamnar ju i helvetet, eller hur det nu var med den saken. Ja, och sedan har vi det här med att jag intog en betydligt mer skeptisk och kritisk inställning till allting religiöst än vad som annars hade varit fallet. Om det här är en del av någon slags gudomlig plan (vilket ju allting är) – hur tänkte Han då?

Men för att det här inte ska bli en alltför ensidigt religionsfientlig text så bör jag kanske påpeka att de som uppfostrade mig på riktigt, min mamma och min mormor, kom från en bakgrund med tankar och traditioner som väldigt långt var stöpta i den kristna formen. Och inget fel med det, de representerar för mig kristendomens vänliga och välvilliga ansikte. Jo, jag medger öppet att religionen också har ett sådant ansikte. Också islam. Alla religioner utom West Boro Baptist Church, antagligen.

Inte ens Jehovorna gjorde något försök att få mig att hata bögar. Eller så hann vi bara inte till det kapitlet innan mamma kastade dem på backen med ett rejält pers-niska-grepp.

Som ateist får man ibland frågor rörande barnuppfostran. “Predikar du ur DawkinsGod Delusion” för dina barn? Har ni svarta mässor? Offrar du och pojkarna getter åt Darwin och Sagan? (Hail Sagan bara, jo.)

Nej, det är ett sånt helsike att tvätta getblodet ur finrumsmattan att det får för det mesta vara nuförtiden.

Faktum är att religion är ett samtalsämne som väldigt sällan tas upp hemma vid vårt middagsbord eller annorstädes i vårt hem för den delen. Det är inte ens värst medvetet, det har bara blivit så. Vi är i praktiken så sekulära att man vill spy.

Och jag har definitivt ingen avsikt att pracka på barnen min ateism, lika lite som min hustru har – gudskelov – valt att pracka på dem sin tro, till den grad som hon har en sådan.

Barnen hör inte till kyrkan – jo, det var mitt önskemål – men de har min tillåtelse att gå med resten av klassen i julkyrkan och att sjunga Den blomstertid på våravslutningen. De här “religion light”-grejerna.

Jag ser det som en slags vaccination mot religiöst trångsinne. Att förbjuda barnen all kontakt med det religiösa är inte bara omöjligt och dumt, det gör också religionen till förbjuden frukt, och vi vet ju alla hur den smakar. Dessutom hör religionen till allmänbildningen.

Men var säker på att eventuella religiösa fanatiker som försöker närma sig våra pojkar kommer att få se denna fredliga och beskedliga Bruce Banner-ateist förvandlas till en riktigt elak, stor grön Hulk, och sedan har ingen roligt längre.

Faktum är att jag har haft pratstunder om detta med Jehovorna som patrullerar i vårt kvarter. Märkt ut vår port med talet 42 målat i osynligt getblod för dem, sådär metaforiskt alltså. Vade retro, Jehova!

Jag har förklarat för dem i väldigt icke-tvetydiga termer vad som kommer att hända om jag kommer hem från jobbet en vacker dag och ertappar dem med mina söner och en Powerpoint om blodplättar och Satan.

Men i övrigt är jag faktiskt väldigt laid back som pappa när det gäller religion och uppfostran. De får tala om Jesus om de vill, men ännu har de inte visat något värst stort intresse för hela ämnet. De är mer intresserade av Tor, Loke och de andra gudafigurerna i Marvels Playstation-spel.

Ett top tip för kyrkan: Smuggla in Jesus i Marvels Lego-konsolspel. Vill ni komma nån vart med kidsen, gör det, vad det än kostar. Snåla inte, se till att kodarna förser honom med rejäla superkrafter. Gör honom åtminstone hävare än Iron Man om ni vill att han ska få respekt av dagens konsolspelande generation. Glöm det där med att gå på vatten, det kan alla andra spelets superhjältar redan. Till och med figuren i Minecraft kan gå på vatten. Och i luften.

Gör åtminstone Jesus  jämnstark med Gandalf om ni vill att han ska tas på allvar. Sagan om Ringen-figurerna ingår ju också i vissa Marvel-spel, Lego Dimensions till exempel. Där ger han på nöten åt Jokern, spöken från Ghostbusters-universumet, diverse skurkar från Tillbaka till framtiden-filmerna och, ööh, vem mer, Lord Business från Lego Movie-dimensionen. En veritabel populärkulturell mischmasch-kompott. Jesus skulle inte ha några som helst problem med att smälta in där.

Apropå Sagan om ringen så där har vi ju en av mina “heliga” böcker. Faktum är att hela min inställning till religion på sätt och vis kan påstås härstamma från ett lite underskattat kapitel i den första boken i trilogin. Det där hobbitarna söker skydd för natten i huset som tillhör en viss Tom Bombadil, en mystisk skogstomteliknande figur som har satt myror i Tolkien-förståsigpåarnas huvuden ända sedan boken kom ut.

Vem är Tom Bombadil? Varför lämnade Peter Jackson honom ute ur filmerna om Ringen trots att han de facto är kanske den mest kraftfulla figuren i hela boken? Jag menar, ringen har ingen som helst makt över honom, han bollar med den och skrattar åt den som om den vore någonting som nyss trillade ut ur ett Kinder-ägg, med texten “Made in China” på.

IMG_0593

(För att den här texten ska vara så tydlig som möjligt så avslöjar jag förresten i det här skedet att jag alltid har sett Härskarringen som en symbol för religionen. Vi tror att vi behärskar den, att vi kan använda den till våra goda syften, men i praktiken slutar det alltid med att nån får ont nånstans.

Jag är säker på att Tolkien själv inte tolkade sin Ring på det sättet, men alla tolkar vi våra heliga skrifter efter eget gottfinnande.)

De som tror sig veta mest och bäst säger att Tom Bombadil var en holländsk docka som tillhörde JRR Tolkiens son Christopher när han var liten, och att det var Bombadil-dockan som inspirerade självaste JRR när han började dikta upp sagorna om Frodo, Bilbo och Gandalf för Christopher vid läggdags.

Tom Bombadil kan alltså sägas vara äldst i Tolkiens universum, något som han själv anspelar på.

”Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.”

Hur som helst så befattar sig Bombadil inte desto mer med Härskarringen. Han bollar med den ett tag, lattjar sig lite på dess bekostnad, tittar nyfiket på den och sätter den till och med på sitt finger utan att påverkas det allra minsta lilla.

Dock, som Gandalf senare påpekar vid rådslaget i Rivendell, det är inte så att ens Tom Bombadil in i det sista kan undgå att påverkas av krafterna som bor i härskarringen, när hela resten av världen faller under dess skugga, då faller också Bombadil, “sist som han var först”.

IMG_0604

Men till dess så tar han inte någon större stress av Ringen. Vilket ju låter som att det gör honom till en prima kandidat för att förvalta den hemska tingesten, eftersom den inte utövar någon lockelse över Bombadil. Men nä, att låta honom ta hand om den och gömma den för Saurons soldater döms också ut som förslag av Gandalf för “Bombadil skulle sannolikt bara glömma att han har den och slarva bort den”.

Hur som helst har det här lett mig till två slutsatser. Ett: jag är inte det minsta förvånad över att Peter Jackson skrev ut Tom Bombadil ur manuset till Sagan om ringen-filmerna. Han hade blivit utskriven ur Bibeln också, senast vid synoden i Nicaea. Du kan helt enkelt inte ha en skrattande kille i blå regnrock rännande runt i handlingen, en konstig typ som inte har en tillräcklig respekt för Berättelsen med dess protagonister, antagonister och heliga symboler.

Det är inte… dramatiskt, helt enkelt. Dessutom, det kan ge någon i publiken intrycket att det finns ett “utanför”, att man kan skratta åt storyn som jag med stor möda försöker sälja åt dig som absolut och total och En Fråga Om Liv Och Död.

De kan ju få för sig att strunta i alltsammans och gå och plocka blåbär med Tom i stället för att komma till söndagsgudstjänsten eller buga inför Saurons öga eller whatever. Och sådant kan vi inte tillåta inom ramen för det här narrativet!

Kanske inte, men det här är min slutsats nummer två: att jag vill vara som Tom Bombadil i mitt förhållande till religionen. Och att jag vill lära mina barn att tänka i liknande banor.

Naturligtvis med förbehållet att man inte ska skratta åt folk och deras uppriktiga uppfattningar om saker och ting. Människor ska respekteras. Men deras böcker och Ringar behöver definitivt inte respekteras. Speciellt inte till den del som de uppmanar till att förtrycka våra medmänniskor.

Även om vi trots allt lever i en värld där ingen i det långa loppet kan undgå att falla under skuggan från vilken av de just nu käbblande världsreligionerna som sist och slutligen utgår med segern, men tills det sker kan och bör vi hur som helst skratta åt deras Ringar och bolla med dem och titta nyfiket på dem men någon makt över oss har vi ingen skyldighet att ge dem.

Däremot så måste jag ju medge att Jesus, av alla 5000+ kända gudomar i världen har en lite särskild ställning i vårt hem, en status som inte ens Gandalf kan anspela på. Jesus har ju gett sitt namn åt Tejpen. Mina barn vet genast vad som avses då man talar om Jesustejp. Det där som håller hela universum samman och som en vacker dag kanske kommer att få världsalltets utvidgning att sakta in och få allting att börja dra ihop sig igen och Big Bang-cykeln att börja om från början. Det här har jag förklarat för dem.

Och nu när jag tänker på saken: en rulle Jesustejp är ju formad som en stor… ring.

När kroppen tappar styrfarten

En mental snapshot från mina tonår: jag ligger på sängen i mitt rum och försöker intala mig själv att jag är förlamad från midjan nedåt. Fråga inte varför, dumheter som flyger i en när man är ung.

Jag stirrar på mina tår och försöker övertyga mig själv om att jag inte kan röra på dem. Hur jag än vill vifta med fötterna så förblir de stilla. Min hjärna har på given order stängt av de motoriska impulserna till de nedre regionerna.

För en förbipasserande stund, en kallsvettig, förvirrande och lite skrämmande stund lyckas jag lura mig själv till den grad att jag inbillar mig att jag faktiskt är förlamad. Fötterna förblir stilla trots att jag säger halvhögt för mig själv att “nej hördu. Nu får det vara nog lekt. Experimentet avslutat!”

Men det är ju bara en övergående illusion, naturligtvis. Sekunden därpå kastar jag fötterna över sängkanten och traskar till vardagsrummet för att titta på Knight Rider. Eller kanske Cosby Show. Tänkande för mig själv att vilken förunderlig makt tanken har över kroppen.

Cirka trettio år senare upplever jag något som nästan är det motsatta till den lilla barnsliga leken som jag lekte då, där i mitt pojkrum i Grankulla. Jag har legat på sängen i vår sommarstuga, eller suttit i fejk-rottingsoffan på verandan och stirrat på mina ben och försökt intala mig själv att det fortfarande är sommaren 1986 och jag är frisk, sarkoidosen ligger en hel mansålder i framtiden, och jag kan skutta upp härifrån och löpa ned längs stigen till stranden över rötter och stubbar och göra ett svanhopp från bryggan, ned i det kalla, gröna vattnet. Lätt som en plätt. Just do it!

Men benen bara ligger där, orörliga.

Fast det är väl ändå att ta i en aning! Nej, jag är inte förlamad, långt ifrån, faktiskt, men min sjukdom har reducerat mina krafter till den grad att det som jag kunde göra förr, styra min kropp, få den att göra saker nästan utan att tänka på saken, reflexmässigt, det kräver i dagens läge en massiv viljeansträngning.

Det må vara temporärt, jag är på väg upp ur den här gropen, på något plan är jag medveten om det, men alla avdelningar av mitt medvetna jag, mitt hjärnkontor, har inte fått det mejlet ännu, tydligen.

Jag har under en längre tid nu bott i en kropp som känns fullständigt främmande för mig och som inte lyder order. Det hela är otroligt frustrerande och har gjort mig till en gnällig och snarstucken gammal gubbe som fräser åt mina nära och kära.

Sarkoidos-wiki kallar det här “fatigue”. Jag önskar att svenskan hade ett lika beskrivande och elegant ord för det. “Trötthet” känns för mesigt, helt otillräckligt. Den där känslan av att varje lem väger hundra kilo, och varje gång du sätter ned dig någonstans får du kämpa mot den nästan överväldigande och nästan lite förförande impulsen att sluta ögonen och – somna.

Den där känslan av att jämt och ständigt balansera på randen till medvetslösheten och inte våga stänga dörren till arbetsrummet i Böle framåt fredag eftermiddag för om jag tuppar av för gott här och nu så hittar städerskan min kropp på tisdag eller så. Bäst att låta dörren stå öppen så ser någon i alla fall mig liggande här.

(Till mina förskräckta kolleger: nej, fullt så här illa är det knappast på riktigt. Men som sagt, hjärnan spelar spratt åt en ibland och man börjar föreställa sig saker.)

De här korta flirtarna med medvetslösheten är i och för sig inget nytt för mig. Långa människor känner kanske igen det här. När man stiger upp ur stolen för fort så hinner blodtrycket inte pumpa upp flödet till hjärnan tillräckligt fort. Sådant här hände mig jämnt och ständigt redan tidigare, när jag var frisk, det svartnade för ögonen då och då när jag reste mig från soffan. Nu är det mer regel än undantag att “filmen brister” då jag stiger upp. Oftast för så korta intervaller att ingen hinner notera desto mer än att min rörelse stannar upp för en sekund och jag stöder mig mot närmaste vägg för ett ögonblick.

Men nätterna är en annan femma.

Jag har börjat tillbringa längre perioder av nätterna på toaletten, för då jag stiger upp för att kissa – sittande, naturligtvis – finner jag att jag inte orkar stiga upp från toaletten längre så jag blundar, bara för en stund, jag går tillbaka till sängen alldeles strax, kom igen nu, det här är absurt, är du herre över den här lessna gamla lekamen eller vaddå, larva dig inte nu, upp med dig nu, tillbaka till sängen med dig, klockan är halv fyra på morg-…

Och så, innan jag vet ordet av har en timme passerat.

Allt det här har fått mig att tänka på detta med till vilken grad vi alla är fångar i våra omständigheter. Och det är vi, mer eller mindre, vi har bara lärt oss att ignorera dem. Det krävs bara en liten stroke eller någon annan sorts sjukdomsanfall, eller kanske en hjort som springer ut framför vår bil när vi återvänder från stugan till stan en vacker söndag i maj, för att ta oss ur våra villfarelser. Kanske permanent.

Fast i och för sig, vissa av oss vägrar ju erkänna faktum in i det sista. Kroppen må protestera eller inte reagera alls, so what, jag är hjärnan och om du inte har lagt märke till det så är det jag som bestämmer i det här sketna ambulerande cellkollektivet. Upp ur fåtöljen eller rentav rullstolen med dig, patetiska latmask där.

Och så här går de på så länge att kroppen till slut får nog och mot alla odds hittar den på ett sätt att kringgå de skadade knutpunkterna i neuronernas autobahnor och på något biokemiskmotoriskt macgyverskt sätt får den fjutt under pannan i den gamla köttmaskinen. Som följaktligen tar sin säng och går. Man ska inte underskatta den fullständigt obegripligt otroliga kraften som bor i självsuggestion. Jag vet det här, jag är bara inte lika bra som vissa andra på att intala mig att det är sant. Ännu åtminstone. Stressa inte mig, I’m working on it!

Men där bedrar jag mig om jag inbillar mig att alla situationer bara är illusioner som vi kan trixa oss ur med rå viljestyrka, mer eller mindre. För så är det inte. Innan någon bevisar motsatsen så är det här inte The Matrix och jag är inte Neo som stoppar agent Smiths kulor med lite Uri Geller-skolans kungfu-mindbending. Det finns omständigheter som börjar och tar slut långt utanför våra kroppar, stormar som vi plötsligt bara finner oss i, stormar som inte ger oss något annat val än att rida ut dem efter bästa förmåga.

Apropå stormar.

Jag ska nu göra en fullständigt våghalsig piruett ut på en hal och påfrusen åsnebrygga till Europa anno 2016 och flyktingarnas verklighet. Skyll inte på mig, min hjärna har haft mycket överlopps tid och energi när den inte får domptera min kropp efter nöje och behag. Den börjar göra kopplingar.

För att illustera detta tar jag till ännu en flashback; seglingsrelaterad, kan ni tänka er vilken cheeky bastard jag är, den här gången till cirka 1995.

Jag sitter i min lilla svensktillverkade segelbåt, en Internationell Folkbåt eller IF-båt av årsmodell 1970, ute på Hangö västra fjärd, det är tidig augusti och en kompis och jag är på väg tillbaka österut från Hitis där vi övernattade.

Dagen började med solsken och lätt bris från omkring syd och vi kastade glada i hågen loss från kajen i Hitis och sträckte ut på Hangö västra i en lång kryssbog.

Mitt i allt händer någonting med vädret, en sydostlig storm bryter ut ackompanjerad av ett piskande, vågrätt regn. Så med ens sker alltsammans att jag inte ens hinner ta mig upp på fördäcket för att reva storseglet och byta till stormfock. Stryk det där med hinner förresten, jag vågar inte ge mig dit upp: det rytande havet kastar min lilla båt våldsamt upp och ned, fram och tillbaka som en blöt vante och vräker mörkgröna, skummande berg av Östersjövatten över fördäcket, och säkerhetslina har jag inte. Återstår bara att klamra mig fast vid rorkulten med vitnande knogar.

Så där sitter vi och biter ihop och inser att vi bara får lov att segla vidare genom stormen med fullt krysställ och hoppas på att kunna ta oss helskinnade förbi Tulludden någonstans där framme vid horisonten och vidare in i Östra hamnens trygga famn.

Jag tänker för mig själv: om vi gav båten en hjälpande knuff, fällde ned utombordsmotorn, den gamla sexhästars Evinruden på akterspegeln och…

Nej.

Min kompis har tydligen tänkt samma tanke, för han ropar åt mig över vindens och vågornas vrålande: “Var är motorn?”

Jag stirrar med gapande mun akterut och konstaterar faktum: motorn är försvunnen. En våg har svept över den, slitit av stålvajern som säkrade den vid akterspegeln och dragit ned den i djupet och där, på Hangö västra fjärds botten ligger den väl än i denna dag.

Nå, propellern hade ändå bara snurrat i tomma luften största delen av tiden, så höga är vågorna som båten rider över, så det var hur som helst en dålig idé. Så vi fortsätter segla. Men ingen fara: min fina gamla IF-båt är byggd som en pansarkryssare, bastant och stormtålig, långkölad och beprövad i betydligt värre stormar på de sju haven (om än under betydligt mer erfarna skeppare). Hon kommer att rida ut stormen, det är upp till oss nu.

Ett antal timmar senare sträcker vi för fulla segel vilt krängande in i lä bakom den skyddande vågbrytaren i Hangö östra gästhamn och lyckas lägga till, inte helt elegant, men vid liv om än stelfrusna och skräckslagna.

Jag sade att den här flashback-episoden skulle leda till en reflektion kring flyktingens verklighet anno 2016, och här kommer den, sort of. Den reflektionen föddes ur en desperat tanke som slog mig där ute på det stormpiskade, skummande havet den där eftermiddagen i augusti 1995.

Jag kom på mig själv med att tänka för mig själv, kanske det närmaste ateisten kan komma en regelrätt bön, att “å vad jag önskar att jag bara kunde stiga åt sidan från hela den här situationen, för bara fem minuter, att båten bara slutade kasta sig vilt hit och dit, att stormens tjutande och vågornas rytande bara tystnade och slamrandet från koppar och kastruller som flyger omkring inne i kajutan bara upphörde och det var tyst och stilla och varmt bara för en liten stund så att jag kunde få samla mina tankar och planera mitt nästa steg utan den här kakofoniska orkestern som oavbrutet brölar i mitt öra. Jag lovar att återvända till situationens allvar bara jag får andas lugn och ro i fem minuter.”

Men si nej. Ibland måste vi bara rida ut stormen. Om vi sedan är finlandssvenska söndagsseglare, lika våta bakom öronen som på skjortbröstet innanför de gula fula Rukka-regnrockarna, eller syriska flyktingar trettio år senare som korsar ett betydligt större, och långt fientligare hav som är dödligt också då det inte ens bemödar sig med en regelrätt storm. Människohandlarnas och smugglarnas sjunkfärdiga skorvar till båtar gör ju inte havets jobb svårare.

Jag har suttit framför TV:n och sett glimtar av anonyma ansikten på ett fullproppat fördäck, en hålögd man med ett spädbarn i famnen, en man som trots våra vitt skilda utgångspunkter säkert precis som jag måste ha tänkt sin version av den där tanken: “Om jag bara kunde stiga åt sidan för fem minuter, om den här stormen som vi har vandrat och seglat genom sedan jag vet inte när,när kulorna började vissla kring hemknutarna för… Hur många år sedan är det sedan stormen bröt ut? Om den bara kunde stilla sig för fem minuter och tiden stannade så att jag fick ta en kopp hett te och tänka ut nästa drag.”

Sådant läser jag in i de tomma, trötta anletsdragen på främlingar i nyheteflödet på flykt från krig och hungersnöd. Man tager vad man haver, man öser ur sina egna referenser. Man minns den där överväldigande känslan av litenhet inför elementens raseri den där sällsynta gången då man upplevde dem och omständigheterna som började och slutade långt, långt utanför ens kontroll.

Och som också i vårt fall, min kompis och mitt, hade makten att ända våra liv, inte minst för att vi var unga, fjuniga, bortskämda bulldegsdoftande bryggseglare utan tillbörlig respekt för havets makt. Vi var där av fri vilja, inte för att någon hade flygbombat vår by tillbaka till stenåldern. Vi kunde ha förberett oss bättre. Jag kunde ha gjort det, det var min båt, mitt ansvar.

Aylan Kurdi hamnade där på sin strand för att hans pappa varken kunde stilla stormen, stanna tiden eller hålla i sin lille son hårt nog när stormens öga zoomade in den gistna skutan som han och hans fränder klängde sig fast vid.

Jag har gråtit två gånger under de gångna tjugofem åren. Den första gången var på min pappas begravning i början av 00-talet, i Hedemora i Sverige, när kantorn spelade Finlandiahymnen. Den andra gången var när jag såg bilden av den lilla pojken Aylan Kurdis kropp som låg där på stranden. Jag satt framför min dator på mitt trygga, ombonade arbetsrum i Bölebunkern och bara bölade ett tag. Och förbannade alla världens stormar som inte kan ge oss så mycket som en fem minuters brejk.

Nå, för Aylan Kurdi tystnade stormen ju till slut, det är ju grejen med stormar till slut, om de är hårda nog. Vissa av oss får sin önskan uppfylld, åtminstone delvis; havets rytande tystnar med ens, fast vi får inte återvända till stormens öga för nästa, genomtänkta briljanta eller ens desperata drag sedan när kaffepausen är över. För vissa av oss återstår bara en sorts odödlighet i den sista vilan på en namnlös strand på Facebook, eller den barmhärtiga glömskan i havets djup.

För mig återstod bara att sent omsider sälja min båt, skrinlägga mina gamla drömmar om att se Påskön och Galapagos, single handed sailor from Karis till Barösund till Australien till Esbo, och ännu senare omsider att sitta i min nedsuttna soffa och tycka synd om mig själv och svära över min otjänliga kropp som helt och hållet har tappat styrfarten och vägrar lyda rodret.

Storm eller stiltje, det kvittar, ytterst handlar det om kontrollen över sina villkor och vad som händer sedan, när man inte längre har den.

De här seglingsmetaforerna börjar gå mig på nerverna på allvar nu så innan jag raderar allting och slö-Facebookar en stund i stället så säger jag bara detta och klickar “publish”: jag betvivlar inte att jag tar mig över de här hästlatituderna och får fatt i passadvinden igen. Jag ser min nuvarande situation inte som en storm som kastar mig handlöst från våg till våg, utan som ett envist stiltje som fortsätter från dag till dag med slappt hängande segel och nyfiket kretsande hajar strax under den spegelblanka ytan.

Men åtminstone skjuter ingen efter mig, ingen storm ryter omkring mig och jag kan krypa ned i min ombonade förpik när jag har läst ut Stephen Kings kompletta back catalogue på iBooks.

Det faktum att den åttiofemåriga grannfrun skrattar skitigt där hon drar repor runt mig med sin rullator medan jag hötter ilsket efter henne med min hoprullade Scientific American, det är bara någonting som jag får bita ihop och ta som en man.

*****

Down dropt the breeze, the sails dropt down,

Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!

All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.

Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.

Water, water, every where,
And all the boards did shrink;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

-Samuel Taylor Coleridge, ”Rime of the Ancient Mariner”

Vi som inte vågar vara lyckliga

Jag skulle vilja skriva någonting om svårigheten med att tillåta sig själv att vara lycklig. Men jag är rädd för att det skulle bli för personligt, mer personligt än jag är beredd att bjuda på. Även om jag är något av en emotionell exhibitionist ibland, känns det som.

Men man måste ju ta risker om man vill uppnå någonting, om det så är att lära känna sig själv bättre. Man lär sig förvånansvärt mycket om sig själv genom att sätta sig ned och skriva. Det är terapeutiskt, det ger en helt ny struktur och klarhet åt tankarna.

Så låt mig säga som så här: det är inte lätt att vara lycklig då man från den allra tidigaste barndomen har vandrat längs en strand där drivvedsstycken av lycka upphittade bland strandstenarna och tången kvickt kastas i brasan eller tillbaka ut i sjön. Självdestruktivitet gör inte livet lätt.

Vi kom simmande över urtidshavet, vi människor, över den mörka och farliga oceanen där de flesta drunknade på vägen men tillräckligt många lyckades ta sig upp på stranden till någon av de spridda öarna av trygghet och lycka. Tillräckligt många för att vårt släkte skulle ta sig vidare och befolka planeten.

(Om nån nu tycker att min metafor med havet som en symbol för faran och öar som trygghet och lycka är lätt cheesy, så låt mig påminna om att det är därifrån vi kom på riktigt. Vi är havsvarelser som kravlade upp på land. Vi har havet inom oss nu, det utgör 70% av oss, precis som havet utgör 70% av jordens yta. Samma salthalt också. Men av våra semestervanor att döma så längtar vi alltid tillbaka i smyg, även om vi vet att det är ett främmande och farligt element för oss. Numera.)

Anyway, jag skulle berätta nåntingom mig själv. Det är ju poängen med en blogg. Så vi uttrycker det så här: Det blir en konstig fruktsallad när man kombinerar gener som inte alls är kompatibla till att börja med.

Pappa var en duktig simmare när han ville. Men tyvärr ville han inte. Någonting som hände under hans uppväxt, antar jag, men han trivdes aldrig på lyckans och trygghetens strand värst länge. Så fort det började kännas för bra så kastade han sig tillbaka huvudstupa i de mörka, kokande bränningarna, oftast utan att se sig för efter uppstickande stenar. Ibland kastade han hela sin familj i först.

Mamma var och är en duktig simmare hon med, men hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på lyckans öar alltid då hon lyckats hitta en och ta sig upp på det torra. Utom då hon har blivit iknuffad som sagt, men hon har alltid lyckats ta sig (och mig) upp tillbaka och raskt fått igång en brasa där hon och jag har värmt oss och grillat korv. Mamma har, kort sagt, aldrig varit rädd för att vara lycklig. Så jag blev det i stället, för jag kunde helt enkelt inte begripa hur någon kunde vara så oberörd av stormen, mörkret och grynnorna som hela tiden hotade från alla håll. Det är inte naturligt att vara så där glad, lycka måste vara övergående, varför njuta av den när den ändå snart är borta och så simmar vi där i mörkret bland hajarna.

Ja, och så hade jag pappas exempel dessutom.

Om inget annat så var han åtminstone grundlig i sitt uppdrag att kasta lyckan i sjön alltid då han lyckades fiska upp den och tafatt stå en stund där på stranden med lyckan i sin hand och se på solnedgången. Innan ljuset på den västra horisonten hade falnat och dött så virvlade både gubben själv, metreven och bytet omkring i malströmmen där ute. Han var kort sagt fullständigt inkapabel till att vara lycklig, även om han var en intelligent, kapabel och charmerande man, då han ville vara det. Han kunde ha fått allt. Faktum är att han fick det. Men han tillät aldrig sig själv att behålla det tillräckligt länge. Följaktligen dog han en förtidig död, ensam och övergiven i främmande land. Antagligen exakt så som han föreställde sig att det skulle ta slut för hans del.

Min konstiga mix av pappas självdestruktiva DNA och mammas positiva överlevargener har gjort mig till en besynnerlig och ibland motstridig typ som förhåller sig misstänksamt till lycka och som tidvis tycker om att kasta mina fina, dyrbara saker i sjön bara för att det antagligen är rätt åt mig. Jag är också ständigt övertygad om att sann lycka egentligen är ouppnåeligt och omöjlig att äga och att det inte är nån idé att njuta av den då den uppenbarar sig för i morgon stormar det igen och vi är tillbaka i de kalla vågorna utan land i sikte.

Men samtidigt har jag mammas lyckogener som tittar skeptiskt på det här och får mig att stuva undan just exakt tillräckligt av allt det fina för man vet ju aldrig, och plantera äppelträd på stranden då jag lyckas ta mig i land, så där som det sägs att Martin Luther ska ha sagt, att “även om jag visste att världen går under i morgon så skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag”.

Men den avgörande skillnaden mellan pappa och mig är att han stirrade döden i vitögat utan att blinka, sade bara “kom igen då, vad väntar du på” medan jag helt nyligen blev påmind om min egen dödlighet och livets korthet, och blev skrämd till den grad att jag inte bara beslöt mig för att styra bort från grynnorna utan att tillåta mig själv att behålla lyckan som jag fiskar upp.

Jag är lycklig just nu, jag medger det öppet, och det i sig är en stor seger, för det är någonting som jag inte alltid ens skulle ha varit kapabel att erkänna för mig själv. Jag är fortfarande medveten om att lyckan kommer och lyckan går, det är en naturlag som vi inte kan förändra, det kommer stormar, istider, skeppsbrott och bermudatrianglar, men just nu har jag lyckan och jag tänker åtminstone inte kasta den i sjön självmant. Den här sommaren tänker jag sitta och hålla i den och polera den och dela den med familjen och det som händer när höststormarna sätter in är ett annat kapitel.

Det är ju i och för sig tragiskt att man ska behöva vänta tills man är 46 år och insjuknar svårt, med att inse att det gäller att ta vara på det här nu och bli lycklig medan man kan. Jag känner att jag kastade bort allt för många lyckliga år för att jag gick och inbillade mig att jag inte är värd sann lycka, eller så är lycka hur som helst någonting falskt som inte är värt att eftersträva. Jag hade så många chanser att uppnå stora saker, se världen, få nya vänner, uppleva spännande äventyr, skratta, springa, flyga, göra saker. Men alltför ofta sade jag nej för att det är så man gör när man är självdestruktiv. Trots att jag innerst inne hade velat.

Jag ville åka på klassresa till Kreta med gymnasiet, men stannade hemma. Jag ville åka på språkresa till Kanada men förnekade det. Jag ville gå och tala med de där söta tjejerna men lät bli. Jag ville ringa upp pappa och träffa honom och ha det där samtalet med honom men vägrade, och sedan gick tjugo år och en dag var han borta och nu får jag aldrig mer den chansen igen. Jag ville skriva en bok.

Eller så trodde jag på riktigt att jag inte kunde bli lycklig. Att jag inte var en bra människa. Att mobbarna i skolan hade rätt. Jag är fet, ful och motbjudande och förtjänar antagligen att vara eländig. Mitt självförtroende var riktigt kört ned i bottendyn, lågvattenmärket kom väl när jag var omkring tjugo.

Mitt första äktenskap var ett typiskt exempel på det här: jag, skilsmässobarnet med sår i själen, sökte upp ett annat lika sargat skilsmässobarn som likt mig trodde att misär var den enda äkta och bestående känslan. Vi drogs till det som vi kände igen i varandra trots att det var någonting som borde ha varnat oss för varandra. Sedan hade vi det olyckligt tillsammans för det var det enda vi kunde göra och det var så vi ville ha det. Trodde vi åtminstone. Ända tills vi inte klarade av att vara tillsammans längre. Lyckligtvis innan vi lyckades få barn tillsammans, trots att vi nog försökte. Stackars barn, om det hade blivit till.

Min andra och sista äktenskap är ett helt annat kapitel där jag räddades av att jag i en stund av aningslöshet, medan pappas självdestruktiva DNA tog kaffepaus, lät mig ledas till en stark och lycklig kvinna som inte bara stod med båda fötterna stadigt på stranden utan tillät mig att inse att det här är rätt.

Jag har hatat mig själv stundvis för att i mina cyniska, nattsvarta stunder se ned på henne för hennes obändiga tro på lyckan och det självklara i att man ska ta vara på allt det goda i livet, och för att jag till och med genom mitt trilskande har orsakat henne helt onödiga sorger och förminskad lycka. Men på det hela taget har jag lyckats bibehålla kursen som jag tog den där dagen för ganska exakt tio år sedan: det här är rätt och nu håller jag henne stadigt i handen trots att jag inte alltid kan tro fullt ut på att jag förtjänar den här lyckan.

Och jag har ju dessutom våra två söner nu. Det handlar inte bara om mig längre. Oavsett om jag vågar vara lycklig eller inte så måste de få vara det. Jag är säker på att min pappa tänkte lika om mig, men han kunde bara inte göra något åt saken när det kom till kritan. Han var för långt gången. Han hadr inte heller insett att han själv borde ha lärt sig vara lycklig för att kunna göra mig lycklig, eller lära mig att vara det. Det är åtminstone någonting som jag har insett beträffande mina egna söner.

Jag är fortfarande lite nymornad med den här känslan av lycka som jag hittade på min strand en vårmorgon i april. Den känns lite främmande, men samtidigt bekant, som en gammal kompis från dagis som man hade roligt med då för fyrtio år sedan men inte har haft kontakt med sedan dess tills man möter honom utanför Stockmann och inser genast vem det är.

Självdestruktiviteten och lusten att avsiktligt sumpa goda tillfällen, till den grad som jag har drivits av dem, inte nära på lika starkt som pappa men den har som sagt funnits där, det känns just nu som en motbjudande tanke. Insikten att jag inte kommer att leva för evigt, glimten av dödlighet som jag upplevde i och med min sjukdom, har fått mig att inse att livet bjuder på en begränsad uppsättning goda chanser och tillfällen, och jag kommer inte för all evinnerlighet att ha lyxen att kunna kasta dem i sjön även om det skulle ge mig en pervers kick. Jag måste tänka pragmatiskt nu. Jag är fyrtiosex, jag behöver ta vara på alla chanser jag får. När man är tjugo vet man inom sig att det alltid kommer flera. Inte nödvändigtvis så nu längre.

Så nu har jag sagt någonting om att vara lycklig. Det gäller bara att våga, för annars blir man det aldrig. Man måste också lära sig att gilla det. Alla trivs helt enkelt inte med det. Jag trodde länge att jag inte gjorde det. Men jag inser numera att jag gör det. Och för mig är det stort, någonting av det största som finns.

* * * * *

Fyrvaktare Matsson lyfte med möda den gamla oljelampan från ekans botten och hivade den med ett högljutt skrammel över relingen. Han följde den med blicken tills den hade försvunnit ur sikte i det klara, mörkgröna vattnet. ”Vad skulle det vara bra för”, tänkte han med en suck och satte sig ned på mittoften och fattade årorna. Solen närmade sig horisonten; om en timme skulle det vara mörkt.

Att kasta kökslampan i sjön, det måste vara författarens mest korkade infall hittills. Det var totalt irrationellt och fick Matsson att tänka att författaren antingen måste vara svårt deprimerad, full och galen eller alla tre på en gång. Hur som helst betydde det här att Matsson skulle tvingas genomlida en mörk vinter med kvällsvard i de snabbt sinande vaxljusens svaga sken. ”Det får bli till att ransoneras” sade han högt för sig själv medan hans årtag klöv den spegelblanka ytan.

Matssons blick vandrade längs horisonten vars perfekta cirkel bara bröts av fyrens steniga finger som pekade mot Zubelgenubi, som nyss hade tänts i zenit, först av aftonstjärnorna. Förr hade Marskären legat där borta i sydost, med ljusen från Lågnäsets trålarkaj glittrande på vågorna om kvällarna. Längre bort i söder hade fastlandet gått att skymta från fyrens lykthus på klara höstmorgnar.

Vad som hände hade Matsson inte en aning om. En grå och blåsig kväll i slutet av september för åtta år sedan hade han gått upp i fyrhuset för att tända lyktan, och hur han än hade kisat med ögonen så hade han inte fått syn på vare sig Marskären eller Lågnäsets fiskehamn. Den natten bröt en nordvästlig storm ut, den rasade i tre dagar och slet taket av en av strandbodarna. Matsson hade nästan hunnit glömma de saknade Marskären då solen gick upp över ett spegelblankt Nordhav och bekräftade hans tidigare observation: Marskären var försvunna. 

Matsson svingade sig över relingen, vadade i land och drog ekan upp på sin kälke. Den rostiga gamla vinschen gnisslade i protest när han drog ekan upp för klipphällen, utom räckhåll för bränningarna. Medan han vandrade längs med stigen upp mot fyren fingrade han tankspritt på sin haka och kinderna som täcktes av ett rejält helskägg. Ännu ett mysterium. Matsson kunde svära på att han ännu kvällen innan hade haft på sin höjd en tre dagars skäggstubb. Ännu en av författarens nycker. Liksom tatueringen som han hade haft på sin vänstra överarm; ett ankare och Acherons fem stjärnor, fyrvaktarskråets traditionella symbol. Den var borta.

Titta mamma, jag andas!

Våren 2016-23

I den tidigaste gryningens mörker, med den annalkande solen bara synlig i form av en blek strimma på den östra horisonten, med resten av familjen snarkande i sina respektive hörn av stugan, smög jag ned till bryggan och stod där i den kyliga havsluften och bara andades en stund.

För att jag kunde, med ens.

Senare på dagen satte jag mig i båten och styrde ut mot det öppna havet. Där ströp jag gasen, stannade motorn och satt mitt på fjärden ett tag och guppade och andades.

För att jag kunde, med ens.

Att andas, ser ni, har så länge jag minns varit riktigt jobbigt för mig. Största delen av mitt vuxna liv åtminstone. Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så fick jag nyligen en diagnos – jag lider av den autoimmuna sjukdomen sarkoidos. Den har antagligen legat och pyrt hur länge som helst utan att jag ens har varit medveten om den, jag har sannolikt gått och trott att tjaha, det är nu tydligen bara så här som det är.

Dock har jag inte misstänkt astma, vilket min mor envist har hävdat, eftersom hon själv har astma. Jag har testats för astma två gånger, och astma var det icke. Inte heller är jag allergisk för pollen eller någonting annat heller för den delen.

Men lungsarkoidos, det har jag nu bevisligen i mig. Och det tar sig i uttryck så att kroppens immunförsvar, som saker och ting går till i autoimmuna sjukdomar, tror att kroppen är under attack och så blir det feber och andnöd och fan och hans mormor när immunförsvaret går till storms mot inbillade fiender, och i grund och botten, sin egen kropp.

Att andas har för mig inte varit så mycket av den där nästan omärkbara, omedvetna och automatiska funktionen som man inte analyserar desto mer om man inte har svininfluensan eller svår hösnuva eller någonting. Det har känts mer som att varje andetag har krävt att ett utskott tillsätter en arbetsgrupp som utnämner en kommitté som ordnar ett tre dagars seminarium i Tammerfors eller Lieksa eller någonstans. Det har, för mig, varit i allra högsta grad en medveten ansträngning att andas. Tills jag fick min diagnos och rätt sorts medicinering.

I och för sig, sarkoidos går inte att bota, man bekämpar bara symptomen, men det duger ärligt talat för mig, det är trots allt symptomen som har djävlats med mig. Medicineringen bet och plötsligt fann jag mig själv minus en tjugo kilos tyngd som föll från bröstkorgen. Jag minns att jag satt hemma i soffan en eftermiddag och undrade varför det är så tyst här hemma. Har någon fläkt någonstans gått sönder? Är det flygstrejk och Finnair står på marken (vi bor rakt under inflygningskorridoren till H:fors-Vanda, vi är så vana vid flygplanens ljud att vi inte tänker på dem längre)?

Nej, det är bara rosslandet från min andning som plötsligt saknas. Tusan också, jag har andats ända sedan i morse utan att behöva slåss med Respirationskommittén! Vad är nu detta?

Vi spolar bandet fram till den tidiga söndagsmorgonen i Barösund där jag står på bryggan och bara låter luften strömma fram och tillbaka, upp och ned genom luftrören, som en utsökt torr Riesling, utan att jag behöver jobba det allra minsta lilla för det. Vilken otrolig lyx! Nästan lika berusande som en utsökt torr Riesling dessutom. Livet är härligt ibland.

Havet ligger som en spegel, ute på skären inleder tärnorna sitt evinnerliga stackatokäbblande som de kommer att fortsätta med hela dagen. Den ljusa strimman på den östra horisonten blir bredare.

Jag besluter mig för att inte andas upp allt syre på en natt, så jag vandrar uppför sluttningen, tillbaka till den väntande, varma sängen i stugmörkret. Med en viss möda ska jag kanske tillägga, också om andningen för en gångs skull funkar. Krafterna har inte ännu återvänt trots att sarkoidosen befinner sig på reträtt för den här gången.

Innan jag stänger stugdörren bakom mig tittar jag upp på vårmorgonens sista bleknande stjärnor och sänder en tanke genom tiden, två miljarder år bakåt, till en tid som förändrade allting för livet på jorden. 

Det fanns en tid då luften här på jorden saknade syre. Och det passade den tidens liv perfekt. Livet som bodde här hade anpassat sig till anaeroba, det vill säga syrefria förhållanden. Vi människor skulle dö på fläcken under de omständigheterna, men jordens livsformer som levde då mådde bara prima utan syre.

Sedan hände följande: en ny sorts mikro-organismer utvecklades i jordens oceaner. Vi känner till dem som blågröna alger, trots att de själva föredrar att kallas cyanobakterier. “Kolla vad vi har kommit på”, sade de och jäste av stolthet. “Fotosyntes!” Varpå de ivrigt skred till verket och började suga i sig solljus och fotosyntetisera och föröka sig vilt och pumpa ut syre i den unga jordens atmosfär.

Det här tyckte ju det övriga livet på jorden inte om alls. Vi människor och andra moderna livsformer älskar vårt syre och är fullständigt beroende av det, men den tidens livsformer var som sagt anpassade till en tillvaro utan syre. För dem var syret som plötsligt mättade luften ett dödligt gift. Så dödligt att nästan allt liv på jorden dog ut. Syreholokausten kallas det ibland, det som skedde, och inte utan orsak. Det var brutalt, en global slakt utan like. Fast de blågröna algerna, de fattade ju inte alls vad ståhejet gällde, de bara ryckte på axlarna och var som att “hej kom igen nu då! Var inte sådär! Var det nåt vi sade, eller?”

Fast cyanobakterierna ropade i och för sig hej lite för tidigt. Allt syre som de producerade fick nämligen en (för dem) oväntad konsekvens. Syret började reagera med atmosfärens metan, som är en väldigt kraftig växthusgas. Det här fick metannivåerna i luften att sjunka kraftigt vilket ledde till en kraftig nedkylning av jordens medeltemperatur och utlöste det som kallas “Snowball Earth”, Snöbollsjorden, en tämligen beskrivande term som innebar att jorden frös så gott som från pol till pol. Tror vissa, det hela är lite hypotetiskt, men det finns saker som stöder den här modellen.

Det här ledde ju oundvikligen till en bad hair day också för de blågröna algerna. Men algerna samlade sig och kom igen senare och de producerar ju fortfarande större delen av allt syre som vi andas i dag. Plus att de ligger och luktar illa i våra bastuvikar om varma sommardagar. De anser väl att de har rätt till att koppla av lite efter ett hårt värv.

Och jag kan ju bara hålla med. Strongt jobbat, kompisar! Synd att det gick som det gick med resten av jordens livsformer då för två miljarder år sedan, men hej, den enes död, den andres bröd. Jag är en syreandande varelse och stolt över det! Ni anaeroba livsformer som fortfarande existerar kan alltid hitta en syrefri, gyttjig havsbotten nånstans sydost om Gotland att krypa ned i och ligga och chilla i. Dessvärre för oss blir de här zonerna allt större i vårt hemmahav. Kanske anaeroberna förbereder en revansch. Jobbar i hemlighet på någon form av arsenikandning med för oss fatala pruttar och utandningar. Vad vet jag.

Nå, den dagen den sorgen, nu tillbaka till sängen där jag ännu tänker tillbringa minst fyra timmar med att drömma om varmluftsballongflygande, fluffiga vita cirrostratusmoln, maskrosfrön som seglar på sommarvinden, Pink Floyds Learning to Fly och andra luftiga saker. Allt medan min kropp gör det som jag nästan hade hunnit glömma att den kunde: andas, lugnt och stilla.

Bara för att den kan, med ens.

 

Kommer jag att dö nu?

Den senaste månaden eller så har jag brottats med en sorts dödsångest som jag aldrig tidigare har upplevt. I går blänkte det till igen från den vassa eggen på Liemannens redskap. Epikrisen från min inledande vård på lungavdelningen på Mejlans sjukhus anlände på posten. “Radiologi epäillyt lymfoomaa, metastaasia tai sarkoidoosia.” Två cancer-alternativ först och som tredje den besvärliga och kroniska men hanterbara lungsjukdomen sarkoidos som enligt vad jag hade försökt tolka ur läkarnas prat, tonfall, och miner var den mest sannolika. Och här, i det här pappret, kommer den på tredje plats!?

Också det här ett sätt att fira fruns och min stundande tioårs-bröllopsdag, med en eventuell cancerdiagnos hängande över huvudet!

Nå: en sömnlös och orolig natt senare ringer telefonen. Det är läkaren från avdelning 6A vid Triangelsjukhuset. Jag ser på nummervisningen varifrån samtalet kommer och vet omedelbart vad saken gäller. Det är nu som Beskedet kommer. Resultaten från biopsin, det titthålskirurgiska ingreppet som för eviga tider har lämnat ett synligt ärr på mitt bröst, 15 centimeter under adamsäpplet. Jag sätter mig bokstavligen platt ned mitt på vardagsrumsgolvet och svarar i telefonen med darrande stämma.

“Se on hyvänlaatuinen.”

“Godartad”. Mitt nya favoritord i det svenska språket. Med andra ord: jag kommer inte att dö, inte ännu åtminstone. Inte heller kommer jag att behöva genomgå nya operationer, strålbehandlingar, cellgiftsbehandlingar och annat som jag redan hade hunnit förbereda mig mentalt på.

Resten av telefonsamtalet minns jag inte värst mycket av. Bara att jag tackade läkaren för de goda nyheterna och att jag efteråt satt tyst en lång stund mitt på det bruna kakelgolvet i vårt vardagsrum, och darrade och stirrade ut i hällregnet som smattrade mot fönstret, innan jag hajade till och ringde till min hustru och min mamma och berättade om diagnosen.

Det jag lider av heter alltså sarkoidos. Det är en kronisk sjukdom som kan vara dödlig om rätt sorts vård inte sätts in i tid. Den orsakar feber, hosta, kronisk trötthet och flera andra symptom, varav jag hade upplevt de flesta. Till och med synen kan påverkas. Febern och hostan var de mest markanta symptomen i mitt fall. Jag fick hög feber den adertonde februari och febern höll i sig i mer än två månader i ett sträck! Den torra rethostan var också outhärdlig. Men kortisonmedicinen som inleddes för knappa två veckor sedan hade önskad effekt, åtminstone när det kommer till hostan, som försvann nästan helt. Jag minns inte heller när jag har haft så här lätt att andas förr! Tydligen har sarkoidosen legat och pyrt på sparlåga i åratal, innan den bröt ut för fullt nu i vintras.

Jag kommer alltså sannolikt att hämta mig fullständigt och kommer att kunna återvända till jobbet i relativt snabb takt. Jag är fortfarande svag och febern är inte helt borta, även om den håller sig stabil, en bra bit under de dryga trettioåtta grader som jag hann vänja mig vid. Om man nu kan tala om att vänja sig vid ett sådant tillstånd. I nästan två månader gick jag omkring med konstant trettioåtta och fem till trettioåtta och nio, sisådär.

Men jag mår mycket bättre och nu kan jag se fram emot att börja bygga upp min fysiska kondition igen, sakta men säkert. På grund av min sjukdom har jag tappat nästan tjugo kilo kroppsvikt och dessvärre är det inte bara fläsk som har försvunnit, en hel del muskelmassa har också gått förlorad. Jag kommer att pusta och frusta en hel del den närmaste framtiden när jag går uppför trappor. Men det hjälps inte. Och det är ett projekt som jag ser fram emot, faktiskt. Nu när jag vet att Liemannen verkar hålla sig på avstånd ett tag till.

Alla är inte lika lyckosamma, det är ju någonting som jag är smärtsamt medveten om. Inte ens de som “bara” får samma diagnos som jag. Sarkoidos är en sjukdom som av en ännu okänd orsak tycks drabba icke-européer allra hårdast. Invandrare som drabbas av sarkoidos brukar ofta vara riktigt illa däran, sade en läkare. Då räcker inte kortisonbehandling utan tyngre knep behöver tillgripas.

Sarkoidos är också enligt de flesta experterna en ärftlig sjukdom. I mitt fall är den i så fall ett genetiskt telegram från min farmor, som låg på sjukhuset i Mjölbolsta i längre perioder något tag under sjuttiotalet. På grund av sarkoidos.

Men som sagt, det kunde ha varit så mycket värre. Vår släkt är inte särdeles cancerbenägen, men det har förekommit. Farfars syster, gammelfaster Vivi led av bröstcancer om jag minns rätt. Ska man få ett genetiskt telegram från släktledens djup så var farmors hälsning åtminstone av den lindrigare sorten. Så tack för det farmor, du gav mig skrämselhicka, men åtminstone av en sort som går över.

Dessutom, inget så ont att det inte för någonting gott med sig. I och med att jag låg inne på sjukhuset en längre period nu i början av april, så kunde läkarna följa med mitt övriga hälsotillstånd. Det visade sig bland annat att jag lider av högt blodtryck och ett blodsocker som tidvis stiger till pre-diabetiska nivåer. Allt detta kan jag bara skylla på mig själv för. Trots att jag varken röker eller dricker så har mina levnadsvanor varit allt annat än hälsosamma.

Jag har länge gått och släpat på en kraftig övervikt som jag inte på länge har kunnat förklara bort med min ungdoms standardursäkt, “jo, men ser du jag är 202 cm lång också!” Det här beror främst på att jag har varit en soffpotatis av kosmiska mått, som aldrig har idkat en gnutta organiserad och målmedveten motion i mitt liv. Jag har dessutom ätit sällsynt ohälsosamt, stora portioner, massvis med potatis, pasta, snabba kolhydrater, fast food av alla sorter och framför allt sötsaker. Jag har varit en vandrande hjärtattack i väntan på att trilla dit i flera år. Saken har inte blivit bättre av konstant för höga stressnivåer och perioder av arbetsnarkomani.

Men nu verkar det ha börjat hända saker. Den konkreta utsikten att livet är betydligt mindre självklart än jag trodde, har fått mig att ta itu med mina levnadsvanor på ett sätt som aldrig förr. Min sjukhusvistelse nyligen tvingade mig bokstavligen till det, och det är jag glad för!

På sjukhuset är de nämligen strikta, där daltar vårdarna verkligen inte med en och frågar om man vill ha mer chokladpudding. Där kollar de in ens strategiska mått och värden och ger en en daglig mängd kalorier som är beräknad så att man hålls vid liv. Varken mer eller mindre.

Men när man har tråkigt nästan jämnt på sjukhuset så börjar man faktiskt se fram mot sjukhusmaten trots att den inte är någon kulinarisk fest, även om den faktiskt är helt ätlig baskost. Poängen är att portionerna är uträknade enligt kroppens verkliga behov, och de anländer med regelbundna intervaller, på fasta klockslag. Och när maten väl anländer så är man så hungrig att den smakar helt himmelskt och man njuter andäktigt av varje tugga.

Det förvånade mig stort hur enkelt det var att hålla fast vid sjukhusets matvanor när jag väl återvände hem. Systemet jag anammade var busenkelt: fem måltider per dygn, med cirka tre timmars mellanrum. Frukost mellan klockan sju och åtta, lunch klockan elva, mellanmål klockan två, middag med familjen klockan fem och kvällsmat klockan åtta. Och efter det ingenting.

Min diet är inte annars särdeles militärisk och präglas inte av någon självplågarmentalitet. Sådant har jag erfarenhet av, och det håller aldrig i längden. Socker är fortfarande tillåtet i små doser, honungen i teet avstår jag inte från. Men godiset har jag lämnat. Jag har inte ätit choklad, min gamla tröst- och stressmat på mer än en månad nu, och förvånas dagligen av hur lite jag saknar den.

Då min morfar slutade röka (på 60-talet?) efter årtionden av stenhårt kedjerökande, cold turkey på typiskt morfar-manér, förvånades många av hur enkelt det verkade lyckas för honom. Efter sin sista cigarrett rökte han faktiskt aldrig mer, och han levde till över nittio. Tiden efter att morfar slutade röka så hade han dock ett substitut för tobaken, som av allt att döma funkade mycket bättre än dagens nikotintuggummin (tror någon på allvar att nikotintuggummina på riktigt är ämnade till att få folk att sluta?): Ruutunäkki-knäckebröd, som han gick och knaprade på då röksuget slog till.

Jag har en lite liknande metod: då sötsuget kramar till i mig så tar jag en surskorpa, av den där sorten som de säljer i Lidl. Bara fullkornsråg och lite salt, inget socker och massvis med fibrer. Håller blodsockret under kontroll och skapar illusionen av tröstätande. Det är gott på riktigt dessutom. Lite som chips, fast hälsosammare. Och det blir i ärlighetens namn kanske fyra-fem surskorpor per dag.

Vitt bröd har jag skippat nästan helt och hållet. Det är rågbröd för hela slanten nu. Reissumies funkar alltid. Mellanmålet klockan två och kvällsmaten klockan åtta är en reissare med ost, skinka, gurka eller paprika och sallat i. Körsbärstomater äter jag också som snacks i samband med mellanmålet.

Potatisen har jag skurit ned på med hård hand. Jag undviker inte den totalt, men jag skulle uppskatta att jag äter 80% mindre potatis nu än för två månader sedan. Pommes frites, som jag hatade redan förr men av någon absurd anledning ändå åt, är helt bannlysta. Good riddance.

Samma sak med läsk. Ingen sockerläsk alls längre. Nada. Ingen aspartamläsk heller för den delen. Lidls citronsmakande mineralvatten däremot i desto större mängder. Jag dricker säkert två liter av den varan per dag.

Fett unnar jag mig däremot. Inget lättmargarin på brödet, utan normaltjockt med vanligt Ingmariini eller motsvarande. Jag är fullständigt övertygad om att fettet har demoniserats till stora delar helt i onödan. Yoghurt, som jag äter med frukosten, är av den normala två procentiga sorten, inget fettfritt här. Däremot inget socker, det är naturell yoghurt som gäller, kanske med lite blåbärssoppa på. Till frukosten kan jag också äta ett hårdkokt ägg.

Och olivolja. Den är tillåten. Jag är en stor anhängare av medelhavsdieten, och den får drypa med olivolja då och då. I anknytning till det har jag projektet lära mig äta fisk. Lax har jag redan lärt mig tycka om. Laxsoppa med rejält med grädde, mums!

Att skippa pastan har visat sig vara lite knepigare, och där tror jag att jag inte ens tänker vara alltför strikt, även om jag äter mycket mindre pasta numera. Så länge man håller sig till måttliga mängder och äter gott om grönsaker till så är det inte ett problem. Det finns dessutom många goda alternativ till pasta som man kan variera med. Korn funkar bra till exempel, det ersätter också vitt ris, som jag har eliminerat ännu striktare än pasta.

Och pizza… tja, jag har inte ätit pizza på två månader nu, men jag misstänker nog att det kommer att bli pizza då och då i framtiden, dock inte av takeout-versionen, utan hemlagad, tunnbottnad pizza med hälsosamma saker på. Pizza Hut och motsvarande är helt bannlyst.

Vi får se vad vågen och kroppens indikatorer visar om ett år. Men jag tror hårt på en förändring mot det bättre när det kommer till hälsan och välmåendet. Skrämselhickan som cancerhotet utlöste var av en sort som på riktigt förändrar en människa på ett sätt som inga nyårslöften och kesäksi-bikinikuntoon-ruscher kan göra. När man plötsligt inser att man kanske aldrig kommer att få se sina små barn klä studentmössan på huvudet, eller i värsta fallet ens öppna presenterna nästa jul, då går det upp ett ljus eller två.

Jag har alltid hatat uttrycket “det som inte dödar dig gör dig starkare”. I nio fall av tio är det rena rama bullshiten. Lidande är oftast fullständigt onödigt och ska undvikas om det bara är inom rimlighetens gränser. Nå, enligt den här logiken så kan jag hävda att det att jag insjuknade i vad som visade sig vara sarkoidos var enbart negativt och att allt hade varit bättre om jag inte hade råkat ut för det här. Kanske, men då skulle jag sannolikt fortfarande gå omkring och mumsa på choklad och dricka cola i långa banor när sommarvärmen sätter in. Om den nu gör det.

Så summa summarum, ingenting så ont att det inte för någonting gott med sig (även om det strikt taget inte heller är sant. Det finns gott om ondska i världen som bara är fullständigt ont utan någon som helst förmildrande omständighet eller silverkant). Åtminstone fick jag någonting att tänka på, till den grad att jag faktiskt tror att jag kommer att bli en bättre människa tack vare det. Och kanske jag blir en bättre pappa och make på kuppen. Win-win.

Dessutom har jag fått en oväntad men praktisk lektion i kvantfysik. Den långa väntan på den potentiellt fatala diagnosen försatte mig i ett motsvarande tillstånd som Schrödingers katt i sin slutna låda, som innan lådan öppnades och man kunde kolla huruvida giftampullen i lådan hade utlösts eller inte (sannolikheten för det var exakt fifty-fifty) befann sig i ett tillstånd där den var både död och levande samtidigt. Det här låter som filosofiskt nonsens, men de facto så är det just så här som det konkret går till i kvantfysikens domäner. Partiklar kan både existera och inte existera samtidigt, vara på två eller flera olika ställen på en och samma gång.

Lite så upplevde jag väntan på att min diagnoslåda skulle öppnas och dr. Schrödinger tittade ned och kollade om jag fortfarande jamade.

Oj vet ni, jag minns inte när jag senast har väntat så här mycket på sommaren. Att bara sitta på bryggan en kväll i juli med kameran i famnen och se när kvällsskyarna sakta driver förbi. Nu i sommar ska jag njuta av livet och skära ned på skärmtiden.

Om ni inte tror mig, så begrunda det här: det tog sex timmar från det att jag fick min diagnos till att jag skrev en uppdatering på Facebook om saken.