Jag skapade mitt Twitterkonto 2009. Har sedan dess haft perioder då jag har twittrat lite mer, och längre perioder då kontot har varit inaktivt. Mest har jag copy-pastat dit stuff som jag har skrivit på Facebook.
Jag har hyfsat många följare på Twitter, cirka 2100, men följer själv rätt så få konton. Mest på grund av att min aktivitet på Twitter huvudsakligen går ut på eget twittrande. Jag läser väldigt lite andras tweets. Det jag läser där är mest jobbrelaterat, olika forskare och journalister.
Att jag följer diskussionen på Twitter så lite beror ju på det faktum att Twitter är vad amerikanerna kallar en ”dumpster fire”, en brinnande soptunna. Toxisk och drypande av hat och bitterhet.
Och nu har Elon Musk köpt den brinnande soptunnan och förbereder sig på att kasta ett lass gamla bildäck i den.
Jag har en väldigt liten emotionell investering i Twitter, så det kommer inte att vara ett stort steg för mig att stänga mitt Twitterkonto. Allt beror på vad som händer härnäst. Om Trump kommer tillbaka till Twitter, då är saken klar. Om stämningen där blir ens lite giftigare, bye bye.
Har jag någon Twitter-ersättande tjänst redo att migrera till? Nej, och jag är inte heller intresserad av någon sådan. Jag vill hur som helst ha mindre some i mitt liv, inte mer. Om Musk röker ut mig från Twitter gör han mig egentligen bara en tjänst genom att göra beslutet lätt för mig.
Livet är för kort för den sortens skit som mr. Musk säljer i sin nya kiosk. Synd, för jag hade stora förhoppningar för honom. Tesla, men speciellt SpaceX var stortartade initiativ som jag följde med intresse.
Men nu är dessvärre också SpaceX något av en förgiftad brunn för mig. Synd, för de har på riktigt varit en game changer. Dessvärre tror jag att också SpaceX kommer att lida svårt av Musks skiftande fokus från raket-innovatör till sur gubbe på some och demokratins dödgrävare.
Vad kan man säga. Synd att det skulle gå så. Men det bevisar bara att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Människor gör misstag, och Elon Musk är inte mer än människa.
Vissa människors misstag gör bara lite större ringar på vattnet än andras.
De traditionella högerpartiernas (saml, c, SFP) anhängare är idag tio procentenheter MINDRE oroade för klimatförändringen som vår tids största, akuta miljöproblem, jämfört med för 15 år sedan.
Mindre, för bövelen!
Okej, jag fattar att det handlar om polariseringen, vår tids samhällscancer, som skruvar upp folks attityder. Identifierar man sig som höger, händer det lätt att man orienterar sig enligt den politiska kompassen också i frågor som inte egentligen är politiska.
Då räcker det ofta med att vänstersidan tycker på ett visst sätt för att man på högersidan ska känna sig nödgad att anta den diametralt motsatta positionen, hur irrationell den än må vara. (Mekanismen funkar naturligtvis också åt andra hållet. Om högerfolket tycker A, är vänsterfolket mer eller mindre tvungna att tycka B, because of course!)
Och nu är det en gång för alla så att den globala uppvärmningen uppfattas som vänsterns hjärtefråga. Trots att den i allra högsta grad är en gemensam fråga.
Och trots att uppvärmningen slår hårt mot traditionella högerintressen. Klimatförändringen är riktigt rejält bad for business.
Jag menar, jag identifierar mig som konservativ. I bemärkelsen att jag tycker om och vill bevara de goda gamla värderingar som de nordiska länderna har byggt upp sin välfärd och sitt välmående på. Där är naturen och miljön ett superviktigt element.
Att välja att skita i det är inte konservatism, det är radikalism.
Men hur som helst. Klimatförändringen frågar inte oss vad vi tycker om den. Den tuffar på, och takten ökar hela tiden. Femton år är en lååång tid i det här sammanhanget. Mycket smältvatten har hunnit flyta under broarna.
Mycket tid till analys och reflektion också.
Och vilka slutsatser har den reflektionen lett samlingspartiets, centerns och SFP:s väljare till? MINDRE krismedvetenhet, inte mera.
Femton år, det är också ungefär så länge som jag har varit vetenskapsredaktör. Ungefär så länge har jag i min yrkesroll försökt hålla folk uppdaterade med vad som sker och få dem att förstå situationens allvar.
Men hej. Can’t win ‘em all.
Och hej, en klar majoritet av folk överlag fattar trots allt situationens allvar, enligt EVA:s enkät.
En muterad, särskilt smittsam variant av coronaviruset sprids i Storbritannien. Det här är inte värst överraskande – virus tenderar med tiden att muteras mot det mer smittsamma men mindre dödliga hållet. Att det går så här också med det här coronaviruset har experterna förutsett ända sedan i våras.
Virus är inte ens liv i ordets egentliga bemärkelse: de är inte kapabla till fortplantning på egen hand. De är dåliga nyheter omgivna av lite proteiner. Enkla rader av biologisk skräpkod som driver omkring.
Men det oaktat följer virusen evolutionens uråldriga lagar: de slumpmässiga förändringar – mutationer – som visar sig ge dem en större chans att spridas, blir med tiden förhärskande.
Det här innebär också att de mutationer som gör vissa virus dödligare, sannolikare gallras bort. Det säger ju sig självt: ett för ”ivrigt” virus som har livet av sin bärare minskar ju på sina egna chanser att smitta nya bärare och på så vis sprids det inte lika effektivt.
Virusen följer också delvis samma grundläggande fysiska lagbundenheter som annan livlös materia. De sprids längs de vägar som bjuder på det minsta motståndet. På samma sätt som vattnet som rinner nedför en bergssluttning, hittar virusen de fåror som kräver den minsta mängden energi att flöda genom.
I en människopopulation utgörs de här fårorna med minsta möjliga motstånd av de individer som väljer att inte spjärna emot. Det vill säga maskvägrarna och distanseringskritikerna.
Det här är förresten en mekanism som inte bara styr fysiska och biologiska förlopp. Också icke-materiella fenomen som idéer och kulturella samt politiska yttringar sprids på samma sätt.
Det här gäller inte minst för populistiska idéer, som i många avseenden påminner om virus i och med att de är så smittsamma. Och det är de just för att de följer fårorna med det minsta motståndet: de smittar genom dem som tänker efter och ifrågasätter allra minst.
Och precis som virus är enkla rader av biologisk kod, är populistiska idéer enkla rader av mänskliga tankar. Omgivna av dåliga nyheter.
Den populistiska våg som har sköljt av och an över världen under det gångna årtiondet eller så, är i grund och botten en immateriell pandemi. I stället för feber och hosta – eller värre – orsakar den akut och livshotande polarisering.
Vad som händer om ”vaccinet” uteblir och tillståndet tillåts nå terminalstadiet behöver vi inte undra över. Det var samma sorts eskalation som rådde under åren innan första världskriget.
Ett krig som följdes av ett virus, ett fysiskt sådant den här gången, som drog genom populationen likt en brand genom en torr skog. Spanska sjukan, som krävde fler liv än första och andra världskriget sammanlagt.
Spanska sjukans första våg följdes i sin tur av virala idéer som har en bekant klang: ”nej till masker! Sluta distansera! Öppna samhället nu!”
Inget nytt under solen. Wheel in the sky keeps turnin’.
Om den kommande Biden-administrationen verkligen vill göra sitt för att trygga demokratins fortlevnad i USA och hela världen, så måste man få bukt med den galopperande epidemin av desinformation samt expert- och faktaförakt. Den som i sin tur har bidragit till att förvärra polariseringens cancer i vilken främst USA men även många andra länder befinner sig nära terminalstadiet.
För att vända den här dödliga trenden blir man tvungen att i något skede tygla de sociala medierna och få dem att acceptera sin roll som de facto utövare av publicistisk verksamhet, och ta ansvar för sitt innehåll. Det här är inte censur eller kringskärande av yttrandefriheten. Vill du komma med grundlösa och galna påståenden så är det fortfarande fritt fram.
Däremot så ska du inte vänta dig att få gå oemotsagd. Det står ingenstans i yttrandefrihetens regler att jag i min tur inte får säga exakt vad jag tycker om ditt nonsens.Och ”neutralitet”, vilket vissa har efterlyst bland annat av mig i egenskap av journalist, innebär inte att tiga stilla inför dem som sågar i själva demokratins gren och hotar våra barns framtid på den här planeten!
Om du vill bränna en miljon människor av minoritet X i en ugn, och jag inte vill att någon alls ska brännas, så är den korrekta siffran inte 500 000. Det är inte vad neutralitet handlar om.Lika lite som det betyder att halva månen är gjord av ost och resten regolit (bl.a.). Det är inte neutralitet att möta idiotin halvvägs.
Hur som helst: ingen aktör, varken bland traditionella eller sociala media, har någon som helst plikt att ge den som sprider desinformationens gift en megafon eller ett podium. Gå och ställ dig på gathörnet och skrik som på den gamla goda tiden om det spänner kring pannan.
Bland annat Twitter har på sistone gjort vissa försök till att dämma upp den värsta flodvågen av dynga från konspirationsteoretikerna och de övriga propellerhattarna. Men frågan är om det inte är ”a day late and a dollar short”.
Hur som helst så visar de fyra gångna åren med all önskvärd tydlighet vartåt det barkar om vi inte börjar ta det här på allvar nu.
Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.
Detta alltså som ett argument för att ”klimat hysterin har gått för långt”och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.
Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.
Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.
Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt mycket rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.
Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.
Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.
Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.
Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.
Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine.
Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.
”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”
Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.
Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.
Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning.
Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?
Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.
Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”
Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”
Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.
Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.
Det går så här:
Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart.
Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.
Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite.
Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder.
Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar.
Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar.
Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?
Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt.
Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer.
Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.
Copy-paste slut.
Jag sammanfattar.
En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).
Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.
Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.
Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.
Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.
Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?
Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna en klar tätplacering med 19,5% av stödet. Det här tycks vara typiskt för partiet, att deras stöd ligger på en relativt anspråkslös större delen av valperioden, för att sedan börja stiga några månader före valet. Toppen nås några månader efter valet, sedan börjar kurvan dala igen, om ingenting exceptionellt händer.
Om jag inte minns fel så var Sannf:s stöd uppe i cirka 25 procent under sommaren efter valet 2011.
Allt det här har berott på Timo Soinis strategi som har gått ut på att säga och göra så lite som möjligt och åka ut till stugan och ligga lågt så mycket som möjligt om det inte är något val i faggorna. Det här har gällt ända tills några månader före valet, då har man dragit igång den stora cirkusen och trummat på så hårt man kan ända tills vallokalerna stängs.
Baserat på årets val så har Jussi Halla-aho tillämpat ungefär samma strategi, men inte heller han lyckades tajma partiets ”kuntohuippu” riktigt optimalt, för att använda en idrottsterm.
Det skulle inte förvåna mig om också Halla-aho skulle fortsätta med praxisen att ligga så lågt som möjligt i oppositions-skyttegraven, och låta Samlingspartiet stå för det mesta skjutandet.
Dels för att det är ett sätt att dölja det faktum att man inte har någonting konkret som alternativ att komma med, utom det evinnerliga tjatandet om invandringen och trilskandet i klimatfrågan.
Men dels för att Jussi Halla-aho föraktar sin väljarbas, om möjligt ännu mer än Timo Soini gjorde. Han betraktar dem som ett nästan lika odrägligt slödder som invandrarna. De är nyttiga idioter när man närmar sig val, men annars ska man undvika dem så mycket som det går.
Här tänker ju till exempel Donald Trump väldigt annorlunda. Han föraktar i och för sig också sina redneck-anhängare (även om han älskar deras blinda beundran) men han påbörjade i princip kampanjen inför följande val så fort som segern mot Hillary Clinton var ett faktum. Han håller ju jämnt och ständigt sina ”rallies”.
Hur som helst: med tanke på att Finland nu också har gått in för en de facto-blockpolitik, och att stödet för högern respektive vänstern också traditionellt har växlat från val till val, så kan man ju nästan utgå från att det är Saml+Sannf+KD som bildar regering nästa gång.
Skulle inte förvåna mig om Centern lyckas klämma in foten i den dörrspringan också. De tycks vara politikens Deadpool, fullständigt omöjliga att ta kål på.
Men alla som tycker om en regering som gillar bildning, jämställdhet, minoriteter och miljön, allt det där, njut av det så länge det varar.
Hesari skriver om den nya, extremkonservativa kristna ytterhögern som vädrar morgonluft i Finland just nu.
Det här är någonting som jag aldrig har fattat. Varför väljer de här religiösa, über-patriotiska krafterna alltid uttryckligen kristendomen som drivkraft för propellerhatten? Jag menar, kristendomen är en importreligion från Mellanöstern, en region vars folk de här typerna på den yttersta, mest nitiskt bibeltroende högerkanten i övrigt tycks ha så svårt med.
Jesus var från en judisk flyktingfamilj. Han predikade fred, förlåtelse, vända andra kinden till, han delade ut gratis sjukvård och livsmedel, han rörde sig bland tiggare, horor, flyktingar och utstötta, den där sorten som dagens mest nitiska patriotkristna rynkar på näsan åt och smäller igen dörren för. Han var ständigt i trubbel med etablissemanget och beslutsfattarna.
Och, let’s face it, han var inte blond, blåögd och ljushyad heller. Och han talade varken finska, svenska eller engelska.
Självklart, inget av det här är en nyhet på något sätt och vis. Den här paradoxen och uppenbara kognitiva dissonansen som en kristen ultranationalist måste känna om han mot förmodan på riktigt sätter sig in i kristendomens grundläggande budskap, den har alltid varit uppenbar.
Så varför inte då välja någon av de ”närproducerade” religionerna? Asatron eller Ukko-jumala? Vissa gör säkert det också. Men okej då, det kräver mentala baklängesvolter av den kalibern att till och med de mest puckade har svårt att hålla tillbaka fnisset när de ska uttala vilken trosbekännelse som det gänget än tillämpar.
Dessutom så står det ingenting i Kalevala som kan användas som tillhygge mot bögar. Vad jag vet.
I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.
För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.
Nähä.
Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?
Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.
Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.
Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.
Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.
Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.
2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.
Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.
Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.
2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.
Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?
Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?
Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?
(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)
Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].
Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.
Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!
(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)
Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.
I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.
Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.
Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.
Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.
För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.
Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?
I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.
Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.
Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.
Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”
Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.
Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.
Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.
Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.
Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?
En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.
Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.
Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.
Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.
Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.
Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.
Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.
Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.
Konsten att flyga 