Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst har det förflutit exakt tio år sedan jag anslöt mig till Facebook. Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media.

Jag stretade länge emot beträffande både Twitter och Instagram. Whatsapp och Snapchat vägrar jag fortfarande att röra.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. För jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag måste vara där om jag ska kunna sköta mitt jobb.

Självklart har Fejan sina goda sidor också, man får ta del av vänners liv i form av bilder och statusuppdateringar, vänner som man kanske annars hade förlorat kontakten med när de flyttade till Hotahejti.

Man får dela med sig av sina egna ”Kodak moments”. Man får avreagera sig när Trump eller någon av våra inhemska populistgökar har pruttat med hjärnan.

Apropå just det sistnämnda har jag fått idka riktigt hård självdisciplin. Det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där nån idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nesten trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.

Feberfunderingar och bantningsbedrägerier

Vilket ljushuvud var det som kom på den klyftiga idén att man ska frysa som en liten hund då man har feber? Det är ju helt bakvänt. Man är ju för varm, inte för kall!

Jag kunde till exempel ha suttit ute på bryggan hela våren i nordanvinden och snöslasket i bara t-shirt, med en paraplydrink i handen och skrattat åt vädret. ”Is that all you got?

Men okej, skämt åsido, jag förstår evolutionens poäng med feberfrossa.

Ur ett överlevnadsperspektiv, sett från både individens och gruppens synvinkel är det ju smartare att man söker sig till ett hörn nånstans och ligger och huttrar för sig själv än att man går ut och twistar by the pool. Eller någonting.

För feber är ju ofta (fast inte i mitt aktuella fall) ett tecken på en smittsam sjukdom, och sådana ska man helst hålla för sig själv och inte skicka dem vidare.

Men jag drömmer ändå om att kunna utnyttja den här överskottsvärmen till någonting vettigt i stället för att bara sitta invirad i en filt och skaka. Jag kunde ha stranden helt och hållet för mig själv just nu.

Nå, förhoppningsvis så skriver läkaren på Jorv ut en kortisonkur åt mig på måndag och då borde febern sjunka rätt så fort.

Det slog mig förresten att om de faktiskt funkade, alla de där reklamerna för allsköns bantningspreparat, allt från bantningsplåster till papaya-gurka-kokosolja-kapslarna som de säljer på naturehealth.com eller healthnature.com eller whatever.com, då skulle en massa mänskor gå omkring heta som Jøtulkaminer just nu.

”Vårt mirakelpiller sätter fart på fettbränningen! Du förbränner enorma mängder fett medan du sover eller tittar på TV!”

Right…

Grejen är ju nämligen den att ”förbränna fett” involverar bokstavlig förbränning. Energi som förbrukas, som måste ta vägen någonstans. Den försvinner ju ingenstans i förbränningen, den byter bara form från kemisk energi till värme-energi. Simpel termodynamik.

I den riktiga världen skapas det värme när fett förbränns, speciellt när det gör det så kvickt som fuffensbantningspiller-reklamerna utlovar. Stora mängder värme. Du borde bli rejält svettig eller febrig om de där pillren du köpte från webben för bara 29,99 verkligen funkade.

Men varken TV-Shop eller naturalnews.com eller deras kunder lever tydligen i den riktiga världen. De har kanske hittat sin egen Diagon Alley, sin plattform 9 3/4 eller var de nu än trivs bäst, där man kan strunta i termodynamikens andra huvudsats och hitta på naturlagar i farten.

Kallfusion? Inget problem: ”Fusionatis frigidaris!” Kaboom!

Nå, jag antar att om jag får drömma om att med feberns hjälp kunna sitta halvnaken ute på bryggan i nordanvinden och skratta åt kylan, så har webbens bondfångare rätt att drömma om snabba cash.

Kanske jag kunde hitta på något slags pyramidfuffens baserat på min egen idé. Hmm. Måste sova på saken.

 

 

 

 

 

 

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

Det var en gång ett telefonsamtal

Jag har skrivit tidigare om hur jag aldrig ringde till min far medan han levde, och talade ut om alla de där sakerna som blev osagda. Med ens har jag insett att jag själv som far håller på att gå samma öde till mötes.

Redan nu vill mina barn inte ringa till mig, trots att vi fortfarande bor under samma tak, och trots att vi har ett helt okej förhållande. Hur ska det vara efter att de har kommit upp i tonåren och vi har utkämpat alla de obligatoriska fajterna om hemkomsttider, teleportera till New York på skolkvällar och porrhologram?

Fast det kanske inte är samma sak. Det beror, intalar jag mig själv, snarare på att deras generation inte ringer. Punkt. Jag har försökt förklara för dem vad ”ringa” är, men de bara tittar på mig som någonting som man skrapar bort från skosulorna.

Våra pojkar fick sina första riktiga smarttelefoner till jul, och naturligtvis var det första som jag gjorde att stolt programmera in mitt eget telefonnummer med ”PAPPA” som kontaktnamn, och lägga den där som en shortcut på första sidan på deras displayer.

”Nåja, pojkar, nu kan ni ringa pappa!” sade jag och gnuggade händerna av förtjusning. Vilken historisk stund! De första telefonsamtalen från mina egna söner!

Pojkarnas reaktion: ”ööh jaha.” Varpå de självsäkert och utan tvekan fiskar fram YouTube och börjar titta på Oggy and the Cockroaches. Victor hittar kamerafunktionen och tar foton av det pågående Minecraft-spelet som han har på gång på Playstationen.

Just så ja. Då får jag väl ringa dem då. TUUT TUUT. Någon förvald, generisk kinesisk hissmusikrefräng börjar spela.

”Nej, pappa!” Guud-vad-du-är-pinsam-minen. Röda luren. Klick tut tut tut.

I trailern till filmen Polisskolan sade basrösten att ”call them whatever you like, just don’t call them when you’re in trouble.” Jag inser ju redan nu att samma gäller för mina söner.

Tänk er följande: året är 2022. Jag är ute på skogspromenad. Plötsligt går jag ned mig i ett träsk och börjar sakta sjunka ned, blupp blupp. Medan jag ännu har armarna ovanför torven fiskar jag fram min telefon och ringer mina söner för att be dem komma och dra upp mig. De är stora och starka tonåringar vid det laget.

Vid det laget har någon säkert redan utvecklat en emoji med guud-vad-du-är-pinsam-minen. Jag får den som ett svarsmeddelande, den är det sista som jag ser i livet innan jag försvinner under kärrsjöns mörka vattenyta. Blupp blupp. ”Lyfter på luren” gör däremot ingendera grabben.

År 2022, om fem år, saknar dessutom telefonerna sannolikt möjligheten till röstsamtal. För det är i princip bara pinsamma människor som ringer varandra. De där som 2017 ännu gick omkring med telefoner som hade knappar.

Jag hör till den första generationen som växte upp helt och hållet med knapptelefon där hemma. Min pappa var den tidens prylnörd, han hade biltelefon också, en ARP av den där sorten där man anropade en centralfröken som kopplade en till det telefonnummer som man ville nå. Samtalen kostade säkert 2000 mark i sekunden.

Ericsson_Dialog_in_green.JPGMen där hemma, på skänken i tamburen, där stod en knapptelefon. Mormor och morfar och alla andra som jag kände hade telefoner med snurrskivor. Ni vet, de där som det tog en evighet att veva ett samtal på, speciellt om det fanns många höga siffror, åttor och nior, i telefonnumret.

Inte vi. Vi hade knapptelefon. Helt otrolig hi-tech för att vara, vaddå, 1975 eller så. Och man spelade ju en liten melodi när man ringde. Varje nummerrad hade en egen ton som hördes när man tryckte på knappen. Jag minns fortfarande melodin som uppstod då jag ringde till min kusin Martin som jag ofta brukade ringa till på den tiden.

Jag minns också melodin som min pappas telefonnummer bildade, på den tiden då han bodde i Finspång i Sverige och jag ännu brukade ringa honom. Och jag minns hela hans nummer utantill. 990 46 122 19 xxx.

Mina egna söner fattar inte ens vad ett telefonnummer är. Jag har försökt förklara det för dem. Igen den där guud-vad-du-är-pinsam-minen.

nokia-2010Nu hoppar jag i tiden igen. Plötsligt är året 1995. Jag har köpt min första egna mobiltelefon, de kallades så på den tiden. En Nokia 2010, kostade 3500 mark som begagnad, visserligen oanvänd och fortfarande i fabriksförpackningen.

Den var Nokias första GSM-telefon, alltså digital, till skillnad från de analoga NMT 900-telefonerna som fanns före.

GSM-telefonerna hade ett par snärtiga nya funktioner. Till exempel: man såg på telefonens display vem det var som ringde. Och man kunde skicka och motta textmeddelanden, så kallade SMS med dem.

Fråga inte mina söner vad ett SMS är, de vet garanterat inte det heller.

SMS fanns faktiskt inte i alla GSM-modeller, bara i de dyrare. Min Nokia 2010, den hörde till det här executive-segmentet. Trots att jag var en fattig studerande på den tiden. Men jag kunde både skicka och motta SMS.

Min kompis Lasse som hade en lite billigare telefon av ungdomsmodell, en 1610 tror jag det var, han kunde bara ta emot men inte skicka SMS. Nokia resonerade så att SMS var något som bara executive-typerna behövde, till att skicka diskreta meddelanden från möten till sina sekreterare och älskarinnor. Ungdomar brydde sig inte om sånt där, resonerade Nokia.

Redan det här borde ha fått alla att inse varifrån vinden blåser och sälja alla sina Nokia-aktier omgående.

Hur som helst: den andra snärtiga funktionen som de första GSM-telefonerna hade var alltså att man såg på displayen vem det var som ringde. Och jag var min fars son, jag skulle äga den nyaste tekniken så fort som den fanns tillgänglig.

Så jag var sannolikt den första bland mina studiekompisar som hade en telefon med den här funktionen. De flesta visste inte ens att den existerade. Så en dag, strax efter att jag hade skaffat min nya telefon, ringer min kompis Tommy.

”Nå morjens Tommy!” säger jag.

*Förvånad tystnad*

”HUR… visste du att det var jag som ringde?”

Det är kanske inte så förvånande att det var ungefär vid den här tiden, vid GSM-telefonernas intåg, som den gamla och anrika traditionen med busringningar började dö.

Men sist och slutligen var det här med nummervisning och SMS bara glasyren på tårtan. Det fina med mobilerna var ju att man kunde ringa och ta emot samtal var man än råkade befinna sig.

Jag själv har till exempel en gång ringt nämnda kompis Tommy från min mammas garagetak, dit jag klättrade bara för att ringa till Tommy och säga ”hej, gissa varifrån jag ringer? Från mammas garagetak! Crazy, va?”

Om mina barn mot förmodan någon dag läser det här så får jag säkert en hel skur av guud-vad-du-är-pinsam-minen-emojier.

Att de skulle minnas sin gamla pappa med ett telefonsamtal, eller svara då jag ringer dem, det kan jag bara glömma en gång för alla. Det är bara pinsamma människor som ringer.

Facebook och vägen till helvetet

Ifall att någon hade undgått att lägga märke till det: världen har blivit vansinnig. Skotten i Sarajevo-galen. Slaget vid Somme-galen. Stalingrad-galen.

Det lustiga, om man kan se något lustigt med allt detta, är att det hela började med uttråkade Harvardstudenter som kastade virtuella får på varandra något tag omkring 2005.

Om och när tredje världskriget bryter ut så kommer det till en icke obetydlig del att bero på den masshysteri och agitation som sprids via Facebook. Om Donald Trump eller någon annan rabiat populist får sitt finger på kärnvapenknappen så är det delvis just för att Facebook tillät hatet och paranojan att uppnå kritisk massa.

Den dagen då vansinnet har eskalerat bortom punkten utan återvändo och den radioaktiva skitstormen sveper över världen kommer Mark Zuckerberg och de övriga styrelsemedlemmarna att sitta i sin luftkonditionerade bunker 500 meter under Klippiga bergen, komplett med en underjordisk nio håls golfbana, och fundera kring huruvida saker och ting eventuellt hade tagit en annan vändning om man hade intagit en snäppet mer proaktiv position medan tid fanns och börjat röja gläntor i den fascistiska undervegetationen som sakta men säkert kröp upp från den gamla underjordiska mörkerwebben och överväxte det gamla mysnätverket tills dagsljuset inte längre nådde marken.

Vem vet, det hade kanske inte krävt desto mer än att man hade tagit sina egna communityregler på allvar och sett till att verkställa dem, i stället för att använda halvljumma, helblinda och stendumma algoritmer som bannade folk för bastubilder och nipple slips. Allt medan sieg heil-projektilerna visslade runt öronen, gatupatruller värvade medlemmar och filade på sina strategier, och huoriteringarna, dödshoten och uppmaningarna till mordbrand fullständigt okontrollerat regnade över oskyldiga användare.

”Vi har tagit del av din anmälan och funnit att det och det inte bryter mot våra community-regler.” Bla bla bla.

Let’s face(book) it: det är fullständigt omöjligt att bli bannad på Facebook så länge du håller bägge bröstvårtor innanför blusen. Det finns ingenting så vedervärdigt som du kan säga, ingen hotelse detaljerad nog som du kan slunga ur dig, det existerar överhuvudtaget ingen djävulskap satanisk nog för att kosta din nesliga lilla trollröv en veckas timeout från Det Sociala Nätverket. Du kan ostraffat sprida lögnaktiga och hatiska rykten om vem som helst, när som helst och var som helst, dagligen.

”Muslimer våldtog ett helt dagis och kissade på Mannerheims porträtt medan de brände upp Teemu Selännes spelskjorta från Anaheim Ducks. Hämta facklorna och högafflarna, vi ses utanför Mottagningsvägen 5 i Vanda klockan 19:00!”

”…har funnit att det inte bryter mot våra communityregler. Have a nice day!”

En vacker dag, i en avlägsen framtid, när mänsklighetens spillror söker sig upp från sina fallout shelters och återskapar någonting som påminner om ett fungerande samhälle, efter den obligatoriska postapokalyptiska Mad Max-fasen, kommer den tidens all världens docenter att skriva essäer om vår tid. Om den där gången då demokratin fick Ebola, zikaviruset och hepatit C från en och samma smutsiga spruta. Den där sprutan som 1,4 miljarder användare delade och vars hälsovådlighet många påpekade men ”vi har funnit att den är hur ren som helst enligt våra communityregler”.

Och en gång om året kommer de att vallfärda till Mark Z:s grav och under högtidliga former gräva upp honom och skjuta honom på nytt.

EPILOG:

Den här bloggtexten innehöll en massa osakligheter och triggerord. Jag är nästan lite hoppfull om att en algoritm någonstans fick en liten röd flagga att plinga till ovanför min profil. En tio dagars banning skulle faktiskt kännas helt rätt just nu. Jag hade hur som helst funderat på att ta en time out. Men jag håller inte andan i väntan på det privatmeddelandet från administratorn, om vi säger så.

Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.