Det är inte en mänsklig rättighet att förstå klimatfrågan! Man måste jobba lite för att förtjäna det

Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.

Detta alltså som ett argument för att klimat hysterin har gått för långt” och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.

Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.

Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.

Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt med rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.

Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.

Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.

Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.

Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.

Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine. 

Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.

”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”

Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.

Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.

Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning. 

Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?

Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.

Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”

Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”

Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.

Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.

Det går så här:

Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart. 

Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.

Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite. 

Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder. 

Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen  och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar. 

Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar. 

Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?

Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt. 

Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer. 

Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.

Copy-paste slut.

Jag sammanfattar.

En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).

Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.

Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.

Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.

Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.

Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?

Ge mig en bra story så ger jag dig mina pengar

För många år sedan fick jag en present av min kollega Stan Saanila. En gammal kastrull, en tryckkokare (en hänvisning till programmet som jag jobbade med då). På den hade Stan skrivit med fet, röd tusch:

”MAN MÅSTE ALLTID DONA FITTIGT BRA STUFF”

Det här är en tanke som jag inte har kunnat släppa under alla dessa år som har förflutit sedan dess.

Det är klart, det finns en mängd andra saker som avgör huruvida det du gör blir en framgång och når sin publik, men ”Stans lag” är hur som helst någonting som du måste uppfylla om du

a) vill kunna se dig själv i ögonen i badrumsspegeln om morgnarna, och

b) vill att det du gör ska få det där som Det Bästa kallade ”bestående värde”. Att det ska bli mer än slit och släng.

Och är det bra stuff så skadar det minsann inte produktens chanser för att få de där hett eftertraktade klicken på kort sikt heller.

”Ja men hur ska en liten finlandssvensk tidning kunna klara sig i konkurrensen från X, Y och Z?”

Hur ska någon av oss kunna klara oss i konkurrensen från de stora grabbarna? Alltid finns det en kines eller amerikan som gör samma sak både billigare och effektivare.

En kollega till mig som gör TV snackade om det här efter att han hade kommit hem från en internationell pitch-happening där produktionsbolag och broadcasters presenterade sina idéer i hopp om att någon av de stora aktörerna ska nappa på dem.

Han konstaterade fascinerat, nästan lite förvånat, att det som sker numera på de här pitch-mässorna aldrig hade varit möjligt förr: våra idéer blir köpta. De förverkligas på internationell skala. De vinner priser.

Någonting har nämligen hänt. Förr funkade det inte så, men numera har det blivit möjligt: du kan tävla med de stora grabbarna också om du är en liten programmakare från en marginell minoritetskultur i den fjärran, obskyra norden.

Plötsligt tävlar du på samma plan som alla de där stora grabbarna som du inte kunde drömma om att ens komma nära förr.

Och allting på grund av en sak: din idé. Är den tillräckligt bra och unik och om du kan presentera den på ett tillräckligt övertygande sätt, så kommer de att vilja ha den.

Då spelar det ingen roll om du representerar BBC eller RÚV eller Svenska Yle eller ett litet tvåmans-produktionsbolag från Molpe. Faktum är att du kan vända det till din fördel att du är liten och vig. Så länge du är kreativ och tillräckligt envis.

Då kommer du att få din grej in på Netflix. Den kommer att visas på Sundance eller i Cannes. Du kanske fortfarande inte kommer att bli rik på det, men du kommer att få din stund i solen. Du kommer till och med att få ett pris eller två. Kanske.

Det här var omöjligt förr, menade min kollega. Men inte nu längre. Startfältet har med ens blivit så mycket bredare.

Själv har jag semester just nu. Då konsumerar jag en hel del media. Läser, huvudsakligen. Också tidningar. Väldig mycket i digital form, på webben. Jag har en regel: jag prenumererar bara på en tidning åt gången. Digitalt. Papperstidningar har jag inte prenumererat på sedan tio år eller så tillbaka.

Jag prenumererar på den så länge som den är intressant. Upphör den att vara det så går jag vidare.

Just nu prenumererar jag på Hesari. För jag tycker att de har de bästa, mest läsvärda och intressanta artiklarna. Då snackar jag inte om nyheter, dem får man gratis från tusen olika källor.

Jag snackar om analysen. Fördjupningarna. Reportagen. Personligheterna. De där grejerna där någon verkligen har kavlat upp ärmarna och kastat sig raklång i någonting och grävt. Och sedan skrivit skiten ur det hela.

Visst, ofta syns Hesaris massiva resurser i slutresultatet. Man märker att det här är en organisation med muskler bakom spadtagen.

Men jag skulle säga att lika ofta är det helt enkelt bara en enskild individ med en brinnande passion för något visst ämne, och en kunskap som hen kan och vill dela med sig av. Det här gäller inte bara för Hesari, det här ser man överallt i flödet när en intressant grej råkar segla upp.

Ofta är det just så enkelt: vi har en typ som drivs av en önskan att dona fittigt bra stuff. Pure and simple. Och då vill man läsa det. Då funkar det lika bra oavsett om det är på Hesari eller Husis eller en enskild blogg.

En bra story är en bra story är en bra story.

Build it and they will come.

Jag önskar att jag skulle vilja komma till Husis lite oftare. Jag vill på riktigt att Husis ska överleva, Svenskfinland behöver en institution som Husis, och jag är beredd att betala för det. Om de bara ger mig det där stuffet som jag helt enkelt inte har råd att missa för att det är så satans bra.

Som sagt, resurserna är inte helt oviktiga här. Men samtidigt: jag läser dagligen fantastiskt, fängslande stuff som någon skrev gratis på ett café någonstans, för priset av en latte. För sin blogg eller liknande.

Det är sant: du kan tävla med New York Times om min gunst som mediakonsument också om den slitna gamla laptopen som du knackar på är din enda resurs i hela världen. Om du har en skarp blick som inte viker från målet, och din story är tillräckligt stark.

Det här är samtidigt både uppmuntrande och skrämmande. För jag är ju inte bara en konsument av media. Jag producerar också stuff. Det betyder att jag också tävlar i samma, världsomfattande liga, där alla är just så bra som sina senaste storyn.

Så är det. Det är brutalt.

Men när osäkerheten tar sitt iskalla strupgrepp tänker jag på någonting som Douglas Adams skrev, någonting som jag använder som motto för den här bloggen.

Det här med konsten att flyga. Om att hoppa och missa marken. Om att inte tänka för mycket på det man gör, för det är då man inser att det här är ju inte möjligt, jag kan ju inte flyga här med fiskmåsarna. Det är då man faller till marken.

Så jag fortsätter dona så bra stuff som jag kan och ler i förbipasserande åt mig själv i badrumsspegeln, som om jag på riktigt visste vad jag gjorde.

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Glöm det breda bildformatet, snart tittar vi alla på vertikal-TV!

Under Hollywoods guldålder blev biodukarna bredare och bredare (tänk CinemaScope). TV hade länge bildformatet 4:3 men numera är det 16:9 som gäller, även om försök att smyga in ännu bredare bildformat har förekommit från branschfolkets sida.

Varför? Jag menar, i verkligheten är det ju kidsen som bestämmer de här sakerna. De tittar på nästan allting i sina mobiler, som blir bara högre och smalare.

Vi har gått från Nokias små, horisontella displayer till vertikalt 16:9 till 18:9 (2:1) som håller på att bli den nya standarden.

Och kidsen är ju för lata för att svänga på sina skärmar, oavsett om de filmar eller tittar. De håller sina skärmar vertikalt också då de tittar på Netflix bredskärmsmaterial. Vilket betyder att de använder kanske en tredjedel av skärmen till effektivt tittande, resten går åt kråkorna.

zzzUntitled

Industrin kommer naturligtvis att fortsätta ignorera det här och försöka prångla allt bredare bildformat. De försökte desperat införa böjda, breda skärmar, som ingen ville ha, naturligtvis.

Men eftersom det är kidsen som bestämmer så kommer de att rösta med fötterna vilket betyder att industrin till slut blir tvungen att ta skeden i vacker hand och införa TV-skärmar med vertikal 18:9 eller ännu smalare.

Jag upprepar: din framtida TV kommer att vara en hög, smal pelare på din vägg.

Och Hollywood kommer naturligtvis att få anpassa sig till det här och börja spela in sina filmer vertikalt. Vilket betyder ett slut på alla vida vidder. James Bond kommer att få börja idka biljakter som filmas bakifrån eller framifrån.

Att titta på fotboll kommer ju att bli ett helsike, eftersom man i praktiken bara kommer att kunna följa med en spelare i taget.

Korgboll kommer däremot att bli en populär TV-sport med det nya vertikala bildformatet. Av ganska uppenbara skäl.

Är det förresten någon som kommer ihåg pystykuva-TV som sändes på, vad var det, Moon TV något tag på 90-talet? För att titta på programmen var man tvungen att svänga TV:n 90 grader. Vem hade anat att de var så mycket före sin tid!

EDIT: Och som en läsare påpekade, biosalongerna kommer att bli intressanta då duken är svängd 90 grader från nuläget.

EDIT 2: Jag borde ha anat att det här redan är verklighet. I Norge. Kolla här. Nästa version av Skam kommer att göras i det vertikala formatet och senast då kommer alla föräldrar att få kånka familjens horisontella TV till återvinningen.

Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Vi som svär med handen på Guiden

Om året hade varit 1968 så skulle bilen som Elon Musk sände mot Mars haft ett exemplar av Bibeln i handskfacket, och på instrumentpanelen hade det stått ”JOHN 3:17” eller någon annan lämplig bibelreferens.

Men det är en annan generation som leder det här space racet. En annan generation som svär med handen på andra böcker. Därför är det kanske inte att undra på att boken i den körsbärsröda Tesla-roadsterns handskfack inte är en bibel utan ett exemplar av Liftarens guide till galaxen (1979) av Douglas Adams.

DVYu43VUMAAeteM.jpg

Inte nog med det, i handskfacket finns också, om vi får tro Musk själv, en handduk. Vi som kan vår Guide behöver inga förklaringar beträffande detta. Vi är ju trots allt froodar som vet var vi har våra handdukar.

Dessutom är ju Teslans instrumentpanel försedd med texten ”DON’T PANIC” i stora, vänliga bokstäver. Det är lätt att hålla med skådespelaren Stephen Fry om att detta var ett särskilt stilfullt tillägg från Musks sida.

Skärmavbild 2018-02-06 kl. 23.08.26

Det är också lätt att hålla med om önskan att Douglas Adams (1952 – 2001) fortfarande vore vid liv för att se det här med egna ögon. Inte bara för att han säkert hade blivit överförtjust, men också för att världen skulle behöva honom.

I en värld alltmer präglad av fanatisk fundamentalism av alla sorter och styrd av maktfullkomliga män som tar sig själva på alldeles för stort allvar, skulle det finnas en genuin beställning på Adams milda, visa och framför allt humoristiska ateistiska världssyn.

Douglas Adams är personen som jag alltid nämner först då folk ber mig räkna upp några valfria människor, döda eller levande, som jag skulle vilja intervjua.

Den historiske personen Jesus är en av de övriga, bara för att få se hans min då jag berättar åt honom vad hans anhängare har haft för sig de senaste 2000 åren.

Men Douglas Adams är definitivt på plats 1 på den här listan över dröm-intervjuobjekt. Eller intervju och intervju, jag skulle vara nöjd med att ens få gå på ett glas med honom efter jobbet.

Jag skrev ett mejl till Douglas Adams en gång, medan han fortfarande levde (obviously). Eller det hette väl inte ”mejl” på den tiden. Och Internet hette Usenet. Året var hur som helst 1991 eller så. Jag tackade honom för att han räddade mitt liv.

Jag fick inget svar, men det är knappast förvånande och jag tog inte illa upp. Hans inbox måste ha varit permanent förstoppad av fanmejl på den tiden.

Men det stämde, på sätt och vis, att han räddade mitt liv. På den tiden, under det tidiga 90-talet, var jag på väg upp ur en särdeles mörk och dyster period i mitt liv. Jag var sannolikt kroniskt deprimerad och folkskygg till tusen.

Vändpunkten kom då jag råkade hitta Liftarens guide till galaxen på Grankulla bibliotek. Den boken fick mig att skratta för första gången sedan jag vet inte när.

Ungefär samtidigt råkade jag komma över en VHS-kassett med de bästa bitarna från Monty Python’s Flying Circus, som jag nötte ut fullständigt, och därmed var det avgjort: jag skulle leva vidare.

Hur det nu råkade sig (även om jag inte visste det då) så var Douglas Adams också involverad i Monty Python, han var vän med Graham Chapman och skrev några av Pythons sketcher och uppträdde rentav i ett par av dem.

Adams är för övrigt den enda utöver själva Pythongänget som har fått författarcredits i sluttexterna till Cirkusen (just det ja, Neil Innes har också fått den äran).

När jag nu väl började komma på fötterna så beslöt jag mig samtidigt för att skaffa mig en riktig dator, att ersätta den gamla skrivmaskinen som jag under de sena tonårens sena nätter hade använt till att knacka fram abstrakta dikter under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Datorn som jag köpte var en Macintosh, av den gamla fågelholksmodellen. Jag visste ju inte det då, men Douglas Adams var en av de ursprungliga Apple-fanboysen, han var den första i Europa som köpte en Macintosh (Stephen Fry var den andra, John Cleese var typ den tredje) och han skrev alla sina texter sedan 1984 på en Mac.

Lite så där som också jag har gjort allt sedan dess, även om jag inte har åstadkommit någonting ens tillnärmelsevis lika minnesvärt. Jag skriver den här texten på en Macbook.

Som en del av min vandring tillbaka till ljuset upptäckte jag också Pink Floyds musik. ”Wish You Were Here” var albumet som öppnade min dörr till Pink Floyd och som jag lyssnade sönder och samman.

Nå, jag visste ju inte det då, men Douglas Adams råkade vara god vän med Floyd-gitarristen David Gilmour, och på sin fyrtioandra (!) födelsedag, den 28 oktober 1994, gjorde han ett gästuppträdande på Earl’s Court tillsammans med Pink Floyd där han spelade rytmgitarr i Brain Damage / Eclipse.

Det var också Douglas Adams som gav namnet ”The Division Bell” åt Pink Floyds album från 1994. Men som sagt, allt detta var jag länge fullständigt omedveten om. Liksom även om det faktum att Douglas Adams biografi (av Nick Webb) heter ”Wish You Were Here”.

Vad mera? Som barn var jag fullständigt förtjust i den brittisk-holländska animationsserien Dr. Snuggles. Och jag visste ju inte det då, men, ja, Douglas Adams var manusförfattare även för den serien (avsnitten 7 och 12 var hans).

Summa summarum: när utomjordingarna en dag i den avlägsna framtiden hittar en bil drivande tyst genom rymden, och öppnar handskfacket på den, så måste de ju förundra sig över boken som de hittar där. De måste ju tro att den har någon grundläggande, oerhört djup religiös betydelse för civilisationen som skickade ut den i rymden.

De kan ju bara dra slutsatsen att figuren bakom ratten, Starman, representerar någon sorts gudomlig varelse, som solguden Ra i sin himmelsbåt, och att boken i handskfacket är gudomens heliga skrift.

För hej, vi drar ju själva alltid slutsatser om vad vi än hittar i gamla bronsåldersgravar att det har någon sorts djup religiös signifikans. Vi tänker sällan tanken att våra förfäder kanske bara var lite lekfulla och tyckte om att sätta myror i huvudet på kommande generationer.

Douglas Adams skulle väldigt sannolikt ha insett att det väl kan vara så och smålett finurligt.

Att Elon Musk är fullt medveten om det här behöver ingen tvivla på ens en sekund. Men jag tror nog också att han också bara ville hylla sin gamla idol, Douglas Adams. Vem skulle inte göra det, av oss som svär med handen på Guiden.

Douglas-Adams-Quotes

Hur satte vi våra vänner på plats och berättade hur saker och ting ligger till innan vi hade Facebook?

Om Facebook har visat sig vara bra på någonting så är det att crowdsourca negativ besserwisserism.

Eller på svenska: ingenting gör oss människor lyckligare än att berätta för våra medmänniskor hur det egentligen ligger till med saker och ting,

Speciellt med det där som du glad i hågen och full av entusiasm nyss berättade om i din uppdatering.

Det var Facebook som gjorde Trump till ett fenomen, precis som Facebook också ligger bakom alla andra populistiska fenomen och framgångar i Europa det senaste årtiondet eller så.

Orsaken till det är ju naturligtvis att Facebook är så otroligt bra på en sak: att sprida negativitet. Det högoktaniga bränslet som världens trumpar och huhtasaarer går på.

”Good news is no news” sägs det inom journalistbranschen. Det gäller tredubbelt för Facebook.

Finns det ingenting negativt i en uppdatering så ska vi nog med crowdsourcingens makt se till att hitta det. Berättar jag till exempel att Finnairs nya Airbus A350 flög över vårt hus i morse så kan jag vara säker på att de tre första kommentarerna är i stil med att

  • Menar du att ni inte hade råd med ett hus längre bort från H:fors-Vandas inflygskorridor?
  • Det var helt säkert en vanlig MD-11. Och vad betalar Finnair dig för att göra reklam för dem?
  • Alla vet att de kissar i blåbärssaften på Finnair! (Disclaimer: det gör de inte alls. Jag råkar faktiskt gilla blåbärssaften. Den smakar semester.)

Berättar jag att jag deltog i en matlagningskurs och att vi tillredde Osso Buco och tiramisu så är det oundvikligt att

  • Det stavas faktiskt ”Osso Bucco”
  • Alla vet att de där kurserna är lurendrejeri. Fick du kvitto?
  • Ända sedan jag blev raw food-vegan har jag mått illa vid blotta tanken på Osso Bucco.

Jag hinner inte ens avsluta inlägget om jag skriver helt enkelt att ”I förrgår var jag -”

  • Det var faktiskt för tre år sedan!
  • Det var du inte alls, det var jag!
  • Där ser man, jävla invandrare!

I ärlighetens namn så, de där ”jävla invandrare”-kommentarerna har nog minskat kraftigt sedan jag aktivt började unfrienda alla direkt då de tog till sådana kommentarer.

Får mig att tänka att härnäst ska jag börja tillämpa samma strategi med alla de där

  • Gjorde du det / köpte du en sådan? Då blev du nog lurad!
  • Nej, åk inte dit, och i alla fall inte i april!
  • Alla vet ju att…

-kommentatorerna.

Eller så gör jag slag i saken och tar den där tre års Facebook-fastan som jag har gått och planerat.

Aj jo, förresten. Den av mina Facebookvänner som nu kommenterar att ”Vad gör du på Facebook om du är så där känslig för vad folk anser? Alla vet ju att -”

Go ahead. Make my day, punk!