Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

Det var en gång ett telefonsamtal

Jag har skrivit tidigare om hur jag aldrig ringde till min far medan han levde, och talade ut om alla de där sakerna som blev osagda. Med ens har jag insett att jag själv som far håller på att gå samma öde till mötes.

Redan nu vill mina barn inte ringa till mig, trots att vi fortfarande bor under samma tak, och trots att vi har ett helt okej förhållande. Hur ska det vara efter att de har kommit upp i tonåren och vi har utkämpat alla de obligatoriska fajterna om hemkomsttider, teleportera till New York på skolkvällar och porrhologram?

Fast det kanske inte är samma sak. Det beror, intalar jag mig själv, snarare på att deras generation inte ringer. Punkt. Jag har försökt förklara för dem vad ”ringa” är, men de bara tittar på mig som någonting som man skrapar bort från skosulorna.

Våra pojkar fick sina första riktiga smarttelefoner till jul, och naturligtvis var det första som jag gjorde att stolt programmera in mitt eget telefonnummer med ”PAPPA” som kontaktnamn, och lägga den där som en shortcut på första sidan på deras displayer.

”Nåja, pojkar, nu kan ni ringa pappa!” sade jag och gnuggade händerna av förtjusning. Vilken historisk stund! De första telefonsamtalen från mina egna söner!

Pojkarnas reaktion: ”ööh jaha.” Varpå de självsäkert och utan tvekan fiskar fram YouTube och börjar titta på Oggy and the Cockroaches. Victor hittar kamerafunktionen och tar foton av det pågående Minecraft-spelet som han har på gång på Playstationen.

Just så ja. Då får jag väl ringa dem då. TUUT TUUT. Någon förvald, generisk kinesisk hissmusikrefräng börjar spela.

”Nej, pappa!” Guud-vad-du-är-pinsam-minen. Röda luren. Klick tut tut tut.

I trailern till filmen Polisskolan sade basrösten att ”call them whatever you like, just don’t call them when you’re in trouble.” Jag inser ju redan nu att samma gäller för mina söner.

Tänk er följande: året är 2022. Jag är ute på skogspromenad. Plötsligt går jag ned mig i ett träsk och börjar sakta sjunka ned, blupp blupp. Medan jag ännu har armarna ovanför torven fiskar jag fram min telefon och ringer mina söner för att be dem komma och dra upp mig. De är stora och starka tonåringar vid det laget.

Vid det laget har någon säkert redan utvecklat en emoji med guud-vad-du-är-pinsam-minen. Jag får den som ett svarsmeddelande, den är det sista som jag ser i livet innan jag försvinner under kärrsjöns mörka vattenyta. Blupp blupp. ”Lyfter på luren” gör däremot ingendera grabben.

År 2022, om fem år, saknar dessutom telefonerna sannolikt möjligheten till röstsamtal. För det är i princip bara pinsamma människor som ringer varandra. De där som 2017 ännu gick omkring med telefoner som hade knappar.

Jag hör till den första generationen som växte upp helt och hållet med knapptelefon där hemma. Min pappa var den tidens prylnörd, han hade biltelefon också, en ARP av den där sorten där man anropade en centralfröken som kopplade en till det telefonnummer som man ville nå. Samtalen kostade säkert 2000 mark i sekunden.

Ericsson_Dialog_in_green.JPGMen där hemma, på skänken i tamburen, där stod en knapptelefon. Mormor och morfar och alla andra som jag kände hade telefoner med snurrskivor. Ni vet, de där som det tog en evighet att veva ett samtal på, speciellt om det fanns många höga siffror, åttor och nior, i telefonnumret.

Inte vi. Vi hade knapptelefon. Helt otrolig hi-tech för att vara, vaddå, 1975 eller så. Och man spelade ju en liten melodi när man ringde. Varje nummerrad hade en egen ton som hördes när man tryckte på knappen. Jag minns fortfarande melodin som uppstod då jag ringde till min kusin Martin som jag ofta brukade ringa till på den tiden.

Jag minns också melodin som min pappas telefonnummer bildade, på den tiden då han bodde i Finspång i Sverige och jag ännu brukade ringa honom. Och jag minns hela hans nummer utantill. 990 46 122 19 xxx.

Mina egna söner fattar inte ens vad ett telefonnummer är. Jag har försökt förklara det för dem. Igen den där guud-vad-du-är-pinsam-minen.

nokia-2010Nu hoppar jag i tiden igen. Plötsligt är året 1995. Jag har köpt min första egna mobiltelefon, de kallades så på den tiden. En Nokia 2010, kostade 3500 mark som begagnad, visserligen oanvänd och fortfarande i fabriksförpackningen.

Den var Nokias första GSM-telefon, alltså digital, till skillnad från de analoga NMT 900-telefonerna som fanns före.

GSM-telefonerna hade ett par snärtiga nya funktioner. Till exempel: man såg på telefonens display vem det var som ringde. Och man kunde skicka och motta textmeddelanden, så kallade SMS med dem.

Fråga inte mina söner vad ett SMS är, de vet garanterat inte det heller.

SMS fanns faktiskt inte i alla GSM-modeller, bara i de dyrare. Min Nokia 2010, den hörde till det här executive-segmentet. Trots att jag var en fattig studerande på den tiden. Men jag kunde både skicka och motta SMS.

Min kompis Lasse som hade en lite billigare telefon av ungdomsmodell, en 1610 tror jag det var, han kunde bara ta emot men inte skicka SMS. Nokia resonerade så att SMS var något som bara executive-typerna behövde, till att skicka diskreta meddelanden från möten till sina sekreterare och älskarinnor. Ungdomar brydde sig inte om sånt där, resonerade Nokia.

Redan det här borde ha fått alla att inse varifrån vinden blåser och sälja alla sina Nokia-aktier omgående.

Hur som helst: den andra snärtiga funktionen som de första GSM-telefonerna hade var alltså att man såg på displayen vem det var som ringde. Och jag var min fars son, jag skulle äga den nyaste tekniken så fort som den fanns tillgänglig.

Så jag var sannolikt den första bland mina studiekompisar som hade en telefon med den här funktionen. De flesta visste inte ens att den existerade. Så en dag, strax efter att jag hade skaffat min nya telefon, ringer min kompis Tommy.

”Nå morjens Tommy!” säger jag.

*Förvånad tystnad*

”HUR… visste du att det var jag som ringde?”

Det är kanske inte så förvånande att det var ungefär vid den här tiden, vid GSM-telefonernas intåg, som den gamla och anrika traditionen med busringningar började dö.

Men sist och slutligen var det här med nummervisning och SMS bara glasyren på tårtan. Det fina med mobilerna var ju att man kunde ringa och ta emot samtal var man än råkade befinna sig.

Jag själv har till exempel en gång ringt nämnda kompis Tommy från min mammas garagetak, dit jag klättrade bara för att ringa till Tommy och säga ”hej, gissa varifrån jag ringer? Från mammas garagetak! Crazy, va?”

Om mina barn mot förmodan någon dag läser det här så får jag säkert en hel skur av guud-vad-du-är-pinsam-minen-emojier.

Att de skulle minnas sin gamla pappa med ett telefonsamtal, eller svara då jag ringer dem, det kan jag bara glömma en gång för alla. Det är bara pinsamma människor som ringer.

Facebook och vägen till helvetet

Ifall att någon hade undgått att lägga märke till det: världen har blivit vansinnig. Skotten i Sarajevo-galen. Slaget vid Somme-galen. Stalingrad-galen.

Det lustiga, om man kan se något lustigt med allt detta, är att det hela började med uttråkade Harvardstudenter som kastade virtuella får på varandra något tag omkring 2005.

Om och när tredje världskriget bryter ut så kommer det till en icke obetydlig del att bero på den masshysteri och agitation som sprids via Facebook. Om Donald Trump eller någon annan rabiat populist får sitt finger på kärnvapenknappen så är det delvis just för att Facebook tillät hatet och paranojan att uppnå kritisk massa.

Den dagen då vansinnet har eskalerat bortom punkten utan återvändo och den radioaktiva skitstormen sveper över världen kommer Mark Zuckerberg och de övriga styrelsemedlemmarna att sitta i sin luftkonditionerade bunker 500 meter under Klippiga bergen, komplett med en underjordisk nio håls golfbana, och fundera kring huruvida saker och ting eventuellt hade tagit en annan vändning om man hade intagit en snäppet mer proaktiv position medan tid fanns och börjat röja gläntor i den fascistiska undervegetationen som sakta men säkert kröp upp från den gamla underjordiska mörkerwebben och överväxte det gamla mysnätverket tills dagsljuset inte längre nådde marken.

Vem vet, det hade kanske inte krävt desto mer än att man hade tagit sina egna communityregler på allvar och sett till att verkställa dem, i stället för att använda halvljumma, helblinda och stendumma algoritmer som bannade folk för bastubilder och nipple slips. Allt medan sieg heil-projektilerna visslade runt öronen, gatupatruller värvade medlemmar och filade på sina strategier, och huoriteringarna, dödshoten och uppmaningarna till mordbrand fullständigt okontrollerat regnade över oskyldiga användare.

”Vi har tagit del av din anmälan och funnit att det och det inte bryter mot våra community-regler.” Bla bla bla.

Let’s face(book) it: det är fullständigt omöjligt att bli bannad på Facebook så länge du håller bägge bröstvårtor innanför blusen. Det finns ingenting så vedervärdigt som du kan säga, ingen hotelse detaljerad nog som du kan slunga ur dig, det existerar överhuvudtaget ingen djävulskap satanisk nog för att kosta din nesliga lilla trollröv en veckas timeout från Det Sociala Nätverket. Du kan ostraffat sprida lögnaktiga och hatiska rykten om vem som helst, när som helst och var som helst, dagligen.

”Muslimer våldtog ett helt dagis och kissade på Mannerheims porträtt medan de brände upp Teemu Selännes spelskjorta från Anaheim Ducks. Hämta facklorna och högafflarna, vi ses utanför Mottagningsvägen 5 i Vanda klockan 19:00!”

”…har funnit att det inte bryter mot våra communityregler. Have a nice day!”

En vacker dag, i en avlägsen framtid, när mänsklighetens spillror söker sig upp från sina fallout shelters och återskapar någonting som påminner om ett fungerande samhälle, efter den obligatoriska postapokalyptiska Mad Max-fasen, kommer den tidens all världens docenter att skriva essäer om vår tid. Om den där gången då demokratin fick Ebola, zikaviruset och hepatit C från en och samma smutsiga spruta. Den där sprutan som 1,4 miljarder användare delade och vars hälsovådlighet många påpekade men ”vi har funnit att den är hur ren som helst enligt våra communityregler”.

Och en gång om året kommer de att vallfärda till Mark Z:s grav och under högtidliga former gräva upp honom och skjuta honom på nytt.

EPILOG:

Den här bloggtexten innehöll en massa osakligheter och triggerord. Jag är nästan lite hoppfull om att en algoritm någonstans fick en liten röd flagga att plinga till ovanför min profil. En tio dagars banning skulle faktiskt kännas helt rätt just nu. Jag hade hur som helst funderat på att ta en time out. Men jag håller inte andan i väntan på det privatmeddelandet från administratorn, om vi säger så.

Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.

De vet vad du gjorde förra sommaren

Fuckar du upp så är du fuckad. Det är kontentan jag fick av en två dagars kurs i databasjournalistik. Excel är en skoningslös älskarinna, väldigt mycket böjd åt det sadomasochistiska hållet.

Det finns liksom inget rum för tabbar med Excel. Får du en enda liten siffra, bokstav eller semikolon fel så är din tabell värdelös. Det tjänar ingenting till att smickra mistress Excel med vin, rosor och förklaringar, hon är lika omedgörlig som Saga Norén från Länskrim Malmö.

Men det funkar åt andra hållet också. Får du allting exakt rätt, och om du ställer de rätta frågorna, då ger hon dig allt du vill ha och mycket mer.

Jag är ingen Excel-man, jag tycker om att måla med lite bredare pensel och har ibland lite ont om tålamod. För småpetigt helt enkelt. Men jag har gott om kolleger som älskar den här sortens grejer. De kan sitta och gräva i statistik och databaser i det oändliga och hitta samband som ingen ens visste var där.

Men finns de sambanden där – och de finns – så är det någon av mina grävande kolleger som hittar dem. Förr eller senare. Och när de är färdiga med sitt jobb så kommer det inte att vara tråkiga tabeller och kalkylblad, det kommer att vara ytterst visuella och väldigt tydliga kartor över exakt hur, var och när du fuckade upp.

Det är som om många politiker fortfarande inte skulle ha fattat det här. Trots åratal av Tobleronegate, kikkelikort, trädgårdsskötsel-sms och vem vet vad. De där allra mest uppenbara prylarna. Med ljusår kvar till den nivån där någon Snowden börjar bli intresserad.

Men så är de ofta uppvuxna i en annan tid då det inte var så noga. Man kunde skyla över saker på den tiden. Förklara bort saker. Och framför allt så hamnade inte allting på internet.

Inte för att juniorgardet alltid är mycket smartare. Varje ny (och gammal) generation som stiftar bekantskap med webben måste tydligen lära sig det här. Det är inte som att luta sig med handen mot en het grill. Evolutionen har försett oss med en reflex som får oss att dra undan handen om vi nuddar vid någonting hett, innan vårt medvetna jag ens fattar att det bränner.

Internet funkar ju som tandkrämstuben vars innehåll du klämmer ut i en enda stor hög på bordet framför dig. Är tandkrämen utklämd så finns det inget sätt i världen att få den tråttad tillbaka in i tuben. Det du klämmer ut är kvar där ute. What happens on the Web stays on the Web.

Och sedan, förr eller senare, kommer någon av mina grävande kolleger som har ett förhållande med mistress Excel gående. Och sedan är det kört för dig.

Hur svårt kan det vara: Saker har följder. Följder som kan radas upp i en Exceltabell och samköras med Google Maps. Det är som om det här inte heller riktigt skulle ha gått upp för Juha Sipilä och hans regering.

Jag menar, det är helt okej med yviga gester, djupa brösttoner och snärtiga oneliners. Läget är det och det, vi gör si och så vilket leder till dittan och dattan. ”Kom igen nu, alla med!”

Problemet är bara det att det väldigt fort blir uppenbart om du inte har backat upp din plan med substans. Har du inte gjort din hemläxa så kommer det kvickt som ljuset att synas i statistiken.

Fattar du beslut som leder till att konsumenternas förtroende utarmas så kommer det inom väldigt kort att höras irriterade harklingar från tjänstemännen och statistikerna. Sådana harklingar är som parningsläten för Excel-nördarna. Och ungefär i samma veva drabbas konsumenterna av köpförstoppning.

Vilket får företagen att reagera med uppsägningar vilket leder till ännu sämre konsumentförtroende och så är den onda spiralen ett faktum.

På sextonhundratalet var det möjligt för en kung eller påve att förklara sig ut ur följderna av deras dåliga beslut. Man kunde alltid hänvisa till ”Guds vilja” eller så sköt man skulden på någon annan. Eller så sköt man helt enkelt bara någon.

Det låter väldigt uppenbart och självklart när man skriver ut det här: det funkar inte så längre. Spåren är nästintill omöjliga att sopa bort, vilket på allvar får en att undra vad idioterna på Volkswagen egentligen trodde att skulle hända då de fingrade på sina motorer så att de skulle verka renare i avgastesterna.

Klåpar du så blir du fast. End of story. Det var det här som major Edward Murphy menade med sin berömda lag. Han menade aldrig att allting automatiskt kommer att gå åt helvete, bara att det som kan gå åt helvete med din plan kommer att göra det om du inte åtgärdar det i god tid.

Är din politik dålig så får det resultat som kommer att ledas raka vägen till dig. End of story.

Är du en populistpolitiker med över tjugo år av skrikande från oppositionen bakom dig så finns det ingen smekmånad, ingen mjuklandning, ingen övergångstid.

Visst, du kan fortsätta med dina finurliga små anekdoter och citatvänliga käftslängar. Men backar du inte upp det med en konsekvent, kompetent och tydlig politik som är hårt grundmurad på fakta och med rötterna djupt i verkligheten ända från ruta ett, tja, då kommer det att skita sig för dig så fort mina kolleger med Excel-fetischerna lär sig hur man stavar ditt namn.

Och de är väldigt bra på att stava! Mistress Excel vägrar ligga med dem om de inte får varenda en stavelse rätt.

Ännu värre, de känner webbgrafiker och -designers. Typer som kan visualisera vad som helst så att publiken bara kan fälla en tyst tår av hänförelse över hur fullständigt uppenbart, tydligt och logiskt det där är. Hur fullständigt självklart det är vem som har klåpat!

Det politiska minnet må vara kort men miss Excel glömmer aldrig någonting.

Intressant nog så kommer inte mistress Excels puls att höjas det minsta lilla ens i det här skedet, när massmedia, some och bloggarna äter din lever med favabönor och en god chianti.

Jaså, du kan förklara? Varsågod bara, faktum är att ursäkter framstammade i panik är det enda som någonsin har fått miss Exel att le en smula.

Fast inte med ögonen.

Världens mest pinsamma presskonferens

Hösten 2015-18

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.

Problemet med pisshuvuden

Hösten2015-12

Efter en längre tids funderande har jag kommit till att de flesta problemen i samhället beror på att det finns så många pisshuvuden (engelska: asshole). 

Någon exakt siffra finns inte att tillgå, men utgående från empiriska fältstudier skulle jag uppskatta att omkring 15% av människorna i en given population är pisshuvuden. Genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska.

Grejen med pisshuvuden är att denna egenskap inte är utmärkande för någon speciell etnicitet, språkgrupp, nationalitet eller samhällsklass. Eller kön, för den delen, även om män enligt vissa studier har en aningen större sannolikhet för att vara pisshuvuden än kvinnor. Hur som helst, pisshuvudena är överlag relativt jämt fördelade i den globala populationen.

Utbildningsnivå och intelligens korrelerar inte heller på något sätt med en människas sannolikhet för att vara eller bli ett pisshuvud. Det är fullt möjligt för en person att ha en intelligenskvot på 180 och / eller 180 miljoner på bankkontot och ändå vara ett fullständigt pisshuvud.

Min mamma, socialarbetare med 40 års erfarenhet, brukade då jag var liten förklara för mig att ingen människa är pisshuvud alltigenom, att var och en av oss är god innerst inne. Det må vara så, men pisshuvuden blir med tiden väldigt skickliga på att dölja det där goda och älskvärda som de går och bär på.

Det stora problemet med pisshuvuden är att de är så högljudda, synliga och till synes oändligt självsäkra. Det här skapar en illusion av att andelen pisshuvuden i samhället är betydligt större än den i själva verket är.

Fenomenet försurar och komplicerar tillvaron för otaliga människor på alla samhällsnivåer och gör svåra situationer ännu svårare att hantera. Som till exempel den pågående flyktingkrisen i Europa.

Eftersom pisshuvuden som sagt finns i varje population i ungefär samma utsträckning, var du än befinner dig, är det en oundviklig konsekvens att en icke obetydlig andel av flyktingarna, de asylsökande och invandrarna som kommer till Finland också är pisshuvuden.

Andelen är varken mindre eller större än bland den bofasta befolkningen, som sagt, enligt en tumregel utgör de omkring 15% av den totala populationen, men pisshuvuden är alltså väldigt högljudda och synliga och älskar att uttala sig i massmedia. Journalister dras till pisshuvuden, det är förståeligt men beklagligt. Det hjälps inte att pisshuvuden säljer lösnummer och samlar klickningar. Är journalisten själv ett pisshuvud så blir det hela etter värre.

Sedan får vi läsa braskande rubriker om dessa lycksökare, ”välfärdsturister”, lögnare och bråkmakare, för att inte tala om våldtäktsmän, religiösa extremister och terrorister som kommer hit och utnyttjar godtrogna finländska skattebetalare och i värsta fall utgör en fara för samhället.

Och plötsligt börjar dessa pisshuvuden för många representera en oproportionerligt stor andel av alla dem som anländer.

Saken blir minsann inte bättre av att de lokala, bofasta finländska pisshuvudena, som likt alla pisshuvuden älskar konfrontationer, ofta finns med bland de första som möter flyktingarna vid gränsen. Ofta iklädda hockeytröjor eller t-shirts med Finlands lejon på.

Det är förståeligt att ishockeyförbundet och hyggliga finländska icke-pisshuvud-patrioter är frustrerade över att symboler som de associerar med sunda värderingar och fenomen som idrott, laganda och fosterländskhet, blir kapade av en skara högljudda, aggressiva pisshuvuden. Främst av alla symboler som missbrukas av pisshuvudena är naturligtvis Finlands flagga.

Sedan finns ju dessutom de här riktigt svåra fallen som inte bara är pisshuvuden utan dessutom rejält dumma och aggressiva – på fackspråk kallas de ”satans jävla pisshuvuden” – som inte nöjer sig med hockeytröjor utan tycker att det är en god idé att spöka ut sig i Ku Klux Klan-mundering (trots att KKK de facto traditionellt har tyckt illa om och sett ned på etniska finländare) eller någon sorts nazistutstyrsel. De mest extrema, mordiska pisshuvudena hötter dessutom med bobollsträn eller kastar brandbomber.


Summa summarum: det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla. Det var pisshuvuden som ledde Europa till krigets brant (och över den) 1914, och i förlängningen till världsbranden 1939-45.

Och det gjorde det med den stora majoritetens hjälp eller åtminstone dess tystnad. Det är ett misstag som vi som art inte har råd att begå värst många gånger till. Att rösta in ett pisshuvud i Vita huset / Kreml och placera hens finger på kärnvapenknappen – det kan mycket väl vara den sista dumhet som vi begår. Bokstavligen och konkret.

Men för att det här nu inte ska bli alltigenom dystert så avslutar jag med att konstatera att ingen är av ödet dömd till att vara ett pisshuvud. Det är inte som att vara vänsterhänt, blåögd eller heterosexuell. Man kan sluta upp med att vara ett pisshuvud. Det är inte lätt, och det krävs ofta en större omvälvning i pisshuvudets liv, en flygel som faller från ovan eller någonting av motsvarande kaliber, för att personen i fråga ska komma till sans och inse att det inte gick riktigt som på Strömsö, det här.

Samhället kan också vidta förebyggande, långsiktiga åtgärder för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, eller för att göra det lättare för pisshuvuden att upphöra med att vara det. Det krävs en medveten satsning på utbildning och upplysning. Att fatta beslut med motsatt effekt är kortsiktigt och destruktivt och indikerar att det är pisshuvuden som fattar besluten. Och det är synnerligen illa, för då kommer ingen i det långa loppet att ha roligt längre och väldigt många kommer att få ont någonstans.

Förresten, samtidigt som jag skriver det här om att samhället kan göra sitt bästa för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, inser jag att jag skrev tidigare att andelen pisshuvuden i en given människopopulation hur som helst alltid ligger omkring 15%, vad man än gör. Och det verkar ju vara så.

Finland har i nästan hundra år satsat allt på att ge nationen en förstklassig grundskoleutbildning och ge folket bästa möjliga förutsättningar i alla tänkbara avseenden, oavsett klasstillhörighet och andra utgångspunkter. Ändå behöver man inte tillbringa mer än 10 minuter i vilket Facebookflöde eller vilken kommentarsspalt som helst för att inse att det har varit fullständigt bortkastat på åtminstone en väldigt stor del av befolkningen.

Kanske det är så. Men vad sen då? Ska vi bara ge upp och överräcka samhällets nycklar till pisshuvudena och säga ”se här, gör ert värsta, jag bryr mig inte”?

Jag vet inte med er, men jag har barn. Jag kan inte göra det. Det kan hända att pisshuvudena vinner till slut, men jag tänker inte ge upp utan en fight. Eller en kram. Ibland är jag inte säker på vilkendera de behöver mer.