De seismiska aktörerna bakom den turkiska jordbävningen

Den här kartan över Europas jordbävningsbenägna områden säger allt (kolla Finlands bleka kulör i jämförelse, till exempel).

För Turkiets del orsakas den illröda varningsfärgen av den anatoliska plattan, som är en liten litosfärplatta, en så kallad mikroplatta som innefattar större delen av Anatolien och Cypern.

Plattan ligger liksom inklämd mellan den arabiska plattan som knuffar den norrut, och den massiva eurasiska plattan som vägrar ge vika. Istället knuffas den anatoliska plattan motvilligt västerut, samtidigt som hela plattan gör en långsam rörelse moturs. Så det är en pågående, långsam kedjekrock.

Det är oftast rörelser längs plattans östra och norra förkastningslinjer som orsakar jordbävningarna i Turkiet.

Vid den östra anatoliska förkastningen knycklas alltså den anatoliska plattan till av den arabiska plattan i en så kallad vänster-lateral horisontell rörelse. Också vid den norra anatoliska förkastningen sker en viss horisontell rörelse där den anatoliska och den eurasiska plattan gnuggar mot varandra och anatoliska plattan trycks västerut.

Men alltså, den preliminära platsen för den nu aktuella jordbävningens epicentrum tyder på att det handlar om den ödesdigra trippelkorsningen mellan de anatoliska, arabiska och afrikanska plattorna.

Ironiskt nog så är själva området där den här senaste jordbävningen inträffade normalt relativt tyst, ur ett seismologiskt perspektiv. Endast tre jordbävningar med magnitud 6 eller större har inträffat inom 250 km från det drabbade området sedan 1970.

Annons

”In general, I think we’re all a lot less smart than we think we are. By a lot. This tends to plague smart people.”–Elon Musk, 2018

Jo, inte minst Tesla. Mannen vars efternamn pryder Elon Musks elbilar. Också Nikola Tesla balanserade på knivseggen mellan genialitet och galenskap. Tesla dog ensam, fattig och bortglömd, och med brustet hjärta, sedan duvan (!) han var förälskad i inte besvarade hans kärlek.

Vilken ironi, och vad synd att Elon Musk inte lyssnade på sig själv i den där intervjun 2018. Eller kanske var det så att han hittills har haft tillräckligt med folk omkring honom som på riktigt har kunnat ruska honom till sans när mopeden börjar slira. Folk som har låtit honom odla sina lyckade galna infall, men skjutit ned de allra värsta klavertrampen.

På Twitter blev han sist och slutligen ”untouchable”. Där kunde ingen hindra honom när han gjorde sitt mest fatala köp av dem alla: det där han köpte myten om sig själv.

Nu har vi kommit dithän att åtminstone inte jag riktigt tror att det spelar någon större roll vad Elon Musk gör härnäst. Skadan är redan skedd. Hans trovärdighet är ruinerad, kanske oåterkalleligt. Och det är synd, otroligt synd. Han hade alla ässen i sin hand, men lät sin stora käft och sitt ego springa iväg med dem.

Synd på Tesla. Men mest harmas jag för SpaceX del. Jag hade på riktigt stora förhoppningar på det projektet. Men också det tycks nu befinna sig i någon sorts limbo. Starship, vars första testflygning upp till omloppsbana var tänkt att ske redan i våras, tycks stampa på stället.

SpaceX har en viss buffer i och med att de har sina kontrakt med NASA, och att de i praktiken är den enda aktören i väst med en fungerande transport-infrastruktur till rymden (Falcon 9 och Falcon Heavy). Men i något skede måste skitskredet som Musk startade på Twitter, som redan delvis har dragit med sig Tesla, också träffa SpaceX.

Och det är synd och skam. På riktigt. Det kan bland annat betyda att Artemisprogrammet är hotat (SpaceX har ansvar för månlandarna). Och hur ska det gå för Starlink, förutan vilket Ukraina är illa ute?

Nå, å andra sidan: det kan ju anses vara en bra sak att folk ser den här sidan av Musk nu, och inte på Mars, när han har hunnit installera sig som kejsare där. För att inte tala om när folk har börjat låta installera hans Neuralink-terminaler i sina HJÄRNOR!

”Jaså, du säger att du inte tänker titta på VM i Qatar! Du tror visst du är lite bättre än vi andra!”

Fotboll är underhållning, precis som filmer. Om det hade visat sig att Alfred Hitchcock mördade eller lät mörda folk på riktigt i sina filmer, hade det knappast fallit någon in att se snett på den som deklarerar sin ovilja att gå och se filmerna på bio.

Faktum är att filmerna knappast hade distribuerats till biograferna om det visade sig att morden var genuina, dvs att dessa cinematiska mästerverk de facto var snuff-filmer.

Filmerna hade förstörts och Hitchcock hade fått se fram emot ett långt fängelsestraff, inte ett sponsoravtal med Coca-Cola.

Men av allt att döma är fotbollen en helt annan sak. Rapatessa roiskuu. Can’t make an omelet without breaking some eggs.

Jag tror för övrigt att jag har konstaterat en gång i en diskussionstråd på Facebook att jag inte tänker följa med fotis-VM. Det är allt jag har skrivit om saken på något some. Men jag upprepar det alltså här och nu. Jag tänker skippa VM i Qatar. Jag skäms inte alls för den ståndpunkten.

PS. Vad ironiskt att de där spelarna som ligger och vrider sig av smärta på spelplanen – filmar.

Sailing UMA, bästa vloggen på Youtube + finländska Oceanvolt = killer team

Kudos åt finländska Oceanvolt för all synlighet de får av YouTubarna från Sailing Uma (den bästa vloggen på planeten just nu). 362 000 prenumeranter, och senaste avsnittet är i princip en halvtimme lång reklam för Oceanvolt! Så ska en slipsten dras! (Nej, JAG får definitivt inga sponsorpengar av Oceanvolt! 😁 Jag är bara en glad båtnörd som gillar att flagga blåvitt.)

Sailing Uma är alltså det unga paret Kika (från Haiti) och Dan (från Kanada) som för sju år sedan räddade en gammal segelbåt, en Phearson 36, från skroten och har ägnat all sin tid sen dess åt att segla runt på de sju haven och an efter fixa upp och modernisera båten, allt med hållbarhet som sin främsta ledstjärna. Och med nära på nollbudget, åtminstone i början.

Och Uma är alltså försedd med elmotor. Av finländskt fabrikat. 🙂

Det är en härlig odyssé de tar tittarna med på, genom hisnande landskap och med ett fantastiskt berättargrepp och proffsigt bildberättande. På sistone har de seglat upp längs den norska kusten, in och ut ur fjordarna, ofta mitt i rasande snöstormar.

Kikas och Dans relation är en central del av det hela, de är båda så helylle, så karismatiska, snygga och kära att man nästan får insulinchock av det hela. De tar oss med mitt in i sitt liv, i sin lilla värld mitt på det stora havet. Och båten, Uma, är definitivt en av huvudpersonerna.

Den som inte har upptäckt Uma ännu har nästan 300 avsnitt framför sig att binge-titta sig igenom.

Sista chansen att stoppa tsunamin av faktaförakt, desinformation och polarisering!

Om den kommande Biden-administrationen verkligen vill göra sitt för att trygga demokratins fortlevnad i USA och hela världen, så måste man få bukt med den galopperande epidemin av desinformation samt expert- och faktaförakt. Den som i sin tur har bidragit till att förvärra polariseringens cancer i vilken främst USA men även många andra länder befinner sig nära terminalstadiet.

För att vända den här dödliga trenden blir man tvungen att i något skede tygla de sociala medierna och få dem att acceptera sin roll som de facto utövare av publicistisk verksamhet, och ta ansvar för sitt innehåll. Det här är inte censur eller kringskärande av yttrandefriheten. Vill du komma med grundlösa och galna påståenden så är det fortfarande fritt fram.

Däremot så ska du inte vänta dig att få gå oemotsagd. Det står ingenstans i yttrandefrihetens regler att jag i min tur inte får säga exakt vad jag tycker om ditt nonsens.Och ”neutralitet”, vilket vissa har efterlyst bland annat av mig i egenskap av journalist, innebär inte att tiga stilla inför dem som sågar i själva demokratins gren och hotar våra barns framtid på den här planeten!

Om du vill bränna en miljon människor av minoritet X i en ugn, och jag inte vill att någon alls ska brännas, så är den korrekta siffran inte 500 000. Det är inte vad neutralitet handlar om.Lika lite som det betyder att halva månen är gjord av ost och resten regolit (bl.a.). Det är inte neutralitet att möta idiotin halvvägs.

Hur som helst: ingen aktör, varken bland traditionella eller sociala media, har någon som helst plikt att ge den som sprider desinformationens gift en megafon eller ett podium. Gå och ställ dig på gathörnet och skrik som på den gamla goda tiden om det spänner kring pannan.

Bland annat Twitter har på sistone gjort vissa försök till att dämma upp den värsta flodvågen av dynga från konspirationsteoretikerna och de övriga propellerhattarna. Men frågan är om det inte är ”a day late and a dollar short”.

Hur som helst så visar de fyra gångna åren med all önskvärd tydlighet vartåt det barkar om vi inte börjar ta det här på allvar nu.

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Ge mig en bra story så ger jag dig mina pengar

För många år sedan fick jag en present av min kollega Stan Saanila. En gammal kastrull, en tryckkokare (en hänvisning till programmet som jag jobbade med då). På den hade Stan skrivit med fet, röd tusch:

”MAN MÅSTE ALLTID DONA FITTIGT BRA STUFF”

Det här är en tanke som jag inte har kunnat släppa under alla dessa år som har förflutit sedan dess.

Det är klart, det finns en mängd andra saker som avgör huruvida det du gör blir en framgång och når sin publik, men ”Stans lag” är hur som helst någonting som du måste uppfylla om du

a) vill kunna se dig själv i ögonen i badrumsspegeln om morgnarna, och

b) vill att det du gör ska få det där som Det Bästa kallade ”bestående värde”. Att det ska bli mer än slit och släng.

Och är det bra stuff så skadar det minsann inte produktens chanser för att få de där hett eftertraktade klicken på kort sikt heller.

”Ja men hur ska en liten finlandssvensk tidning kunna klara sig i konkurrensen från X, Y och Z?”

Hur ska någon av oss kunna klara oss i konkurrensen från de stora grabbarna? Alltid finns det en kines eller amerikan som gör samma sak både billigare och effektivare.

En kollega till mig som gör TV snackade om det här efter att han hade kommit hem från en internationell pitch-happening där produktionsbolag och broadcasters presenterade sina idéer i hopp om att någon av de stora aktörerna ska nappa på dem.

Han konstaterade fascinerat, nästan lite förvånat, att det som sker numera på de här pitch-mässorna aldrig hade varit möjligt förr: våra idéer blir köpta. De förverkligas på internationell skala. De vinner priser.

Någonting har nämligen hänt. Förr funkade det inte så, men numera har det blivit möjligt: du kan tävla med de stora grabbarna också om du är en liten programmakare från en marginell minoritetskultur i den fjärran, obskyra norden.

Plötsligt tävlar du på samma plan som alla de där stora grabbarna som du inte kunde drömma om att ens komma nära förr.

Och allting på grund av en sak: din idé. Är den tillräckligt bra och unik och om du kan presentera den på ett tillräckligt övertygande sätt, så kommer de att vilja ha den.

Då spelar det ingen roll om du representerar BBC eller RÚV eller Svenska Yle eller ett litet tvåmans-produktionsbolag från Molpe. Faktum är att du kan vända det till din fördel att du är liten och vig. Så länge du är kreativ och tillräckligt envis.

Då kommer du att få din grej in på Netflix. Den kommer att visas på Sundance eller i Cannes. Du kanske fortfarande inte kommer att bli rik på det, men du kommer att få din stund i solen. Du kommer till och med att få ett pris eller två. Kanske.

Det här var omöjligt förr, menade min kollega. Men inte nu längre. Startfältet har med ens blivit så mycket bredare.

Själv har jag semester just nu. Då konsumerar jag en hel del media. Läser, huvudsakligen. Också tidningar. Väldig mycket i digital form, på webben. Jag har en regel: jag prenumererar bara på en tidning åt gången. Digitalt. Papperstidningar har jag inte prenumererat på sedan tio år eller så tillbaka.

Jag prenumererar på den så länge som den är intressant. Upphör den att vara det så går jag vidare.

Just nu prenumererar jag på Hesari. För jag tycker att de har de bästa, mest läsvärda och intressanta artiklarna. Då snackar jag inte om nyheter, dem får man gratis från tusen olika källor.

Jag snackar om analysen. Fördjupningarna. Reportagen. Personligheterna. De där grejerna där någon verkligen har kavlat upp ärmarna och kastat sig raklång i någonting och grävt. Och sedan skrivit skiten ur det hela.

Visst, ofta syns Hesaris massiva resurser i slutresultatet. Man märker att det här är en organisation med muskler bakom spadtagen.

Men jag skulle säga att lika ofta är det helt enkelt bara en enskild individ med en brinnande passion för något visst ämne, och en kunskap som hen kan och vill dela med sig av. Det här gäller inte bara för Hesari, det här ser man överallt i flödet när en intressant grej råkar segla upp.

Ofta är det just så enkelt: vi har en typ som drivs av en önskan att dona fittigt bra stuff. Pure and simple. Och då vill man läsa det. Då funkar det lika bra oavsett om det är på Hesari eller Husis eller en enskild blogg.

En bra story är en bra story är en bra story.

Build it and they will come.

Jag önskar att jag skulle vilja komma till Husis lite oftare. Jag vill på riktigt att Husis ska överleva, Svenskfinland behöver en institution som Husis, och jag är beredd att betala för det. Om de bara ger mig det där stuffet som jag helt enkelt inte har råd att missa för att det är så satans bra.

Som sagt, resurserna är inte helt oviktiga här. Men samtidigt: jag läser dagligen fantastiskt, fängslande stuff som någon skrev gratis på ett café någonstans, för priset av en latte. För sin blogg eller liknande.

Det är sant: du kan tävla med New York Times om min gunst som mediakonsument också om den slitna gamla laptopen som du knackar på är din enda resurs i hela världen. Om du har en skarp blick som inte viker från målet, och din story är tillräckligt stark.

Det här är samtidigt både uppmuntrande och skrämmande. För jag är ju inte bara en konsument av media. Jag producerar också stuff. Det betyder att jag också tävlar i samma, världsomfattande liga, där alla är just så bra som sina senaste storyn.

Så är det. Det är brutalt.

Men när osäkerheten tar sitt iskalla strupgrepp tänker jag på någonting som Douglas Adams skrev, någonting som jag använder som motto för den här bloggen.

Det här med konsten att flyga. Om att hoppa och missa marken. Om att inte tänka för mycket på det man gör, för det är då man inser att det här är ju inte möjligt, jag kan ju inte flyga här med fiskmåsarna. Det är då man faller till marken.

Så jag fortsätter dona så bra stuff som jag kan och ler i förbipasserande åt mig själv i badrumsspegeln, som om jag på riktigt visste vad jag gjorde.

Ryska troll i rymden: ”Vi ska kolla om Neil Armstrong verkligen gick på månen!”

I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.

Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.

Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.

Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.

För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.

Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?

En skolgård i Grankulla, cirka 1979: ”Jävla jude!”

I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.

Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.

Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.

Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”

Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.

Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.

Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.

Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.

Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?

En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.

Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.

Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.

Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.

Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.

Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.

Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.

Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.

Så länge som man ännu får åka hem från dem.

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.