Feberyra och apelsiner i Sevilla

En flashback slog mig som ett ton tegel från skyn tidigare i dag då jag satt på mitt arbetsrum och åt en stor, saftig apelsin, min efterrätt från lunchen i Kupolcafét på Yle.

Det har nu gått ett år sedan jag fick mina första symptom av det som flera månader senare skulle utmynna i diagnosen sarkoidos.

Och det finns alltså en apelsinkoppling här.

Vi var i Sevilla i Spanien med familjen när jag blev sjuk. Vi hade nyss anlänt, det var samma kväll som vi landade. Jag kände mig vissen redan då jag lade mig, och under natten fick jag en hög feber, jag vet inte hur hög men så hög att jag fick frossa och yrade.

Feber får man hur som helst någorlunda bukt med numera, med hjälp av ibuprofen och liknande preparat, så jag lyckades hålla mig sisådär på rätt köl under resten av vistelsen i Andalusien, men nätterna var fortfarande rena rama mardrömmen – bokstavligen, man drömmer de mest surrealistiska och bisarra mardrömmarna när man har hög feber.

Kvällarna präglades av att jag satt i fönsternischen i vår hyrda apartemento och tittade ut på myllret i den trånga gränden, med folk som kom och gick till och från den lilla bistron mittemot. Och de obligatoriska Vesporna som surrade omkring som tvåtaktshumlor.

Där satt jag och halvyrade i min feber medan jag åt, just det, apelsiner. Det här var (och är) ju höjden på apelsinsäsongen i södra Europa. Apelsinerna var billiga, söta, goda och och väldigt lättillgängliga.

Jag gillar fortfarande apelsiner, speciellt så här års, men jag kommer säkert så länge jag lever att få den där väldigt kraftfulla feber-flashbacken från Sevilla när jag äter en saftig navel-apelsin i februarisolens sken.

Det var som sagt riktigt rejält surrealistiskt. “Man hör vatten som porlar / när ens huvud står i brand / åå Kristina…” etc. Lite så kände jag mig då. Jag hörde och såg saker som inte riktigt helt och hållet var där. Även om min fru mer eller mindre anser att jag gör det annars också.

Saken blev inte bättre av att jag medan jag satt där och huttrade i min feberyra och åt apelsiner, läste Stephen Kings Dark Tower-böcker och lyssnade på King Crimsons In the Court of the Crimson King.

Samma flashback-effekt är numera förknippad med nämnda låt (och platta), jag kan inte höra ens ett par takter av den King Crimson-låten numera utan att känna smaken av apelsiner och se Roland Deschain jaga the Man in Black över öknen medan den Röde Kungens skratt blandas med surret från Vespor i mina öron.

Skrämmande att tänka att vi hade en hyrbil som jag var ansvarig för att ratta under vår vistelse, vi körde hit och dit tvärs över Andalusien, genom Granadas trånga gränder och hundratals kilometer över slätterna och Sierra Nevada-bergen. Tänk om jag hade fått ett “Fear and loathing in Las Vegas”-anfall mitt i allt?

We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold. I remember saying something like ”I feel a bit lightheaded; maybe you should drive….” And suddenly there was a terrible roar all around us and the sky was full of what looked like huge bats, all swooping and screeching and diving around the car, which was going about a hundred miles an hour with the top down to Las Vegas.

I mitt fall var “drugs” visserligen synonymt med trippeldoser av industrial strength-Burana, men jag skulle hur som helst inte ha blivit förvånad om fladdermöss hade börjat störtdyka ned från Sierra Nevadas sluttningar.

Nå, tur nog hände ingenting utöver det ordinära. Inga rosafärgade Don Quijote och Sancho Panza heller som kom galopperande genom olivlundarna. Andalusienveckan tog slut och vi returnerade hyr-Passaten och flög hem.

Varefter jag snällt gick till jobbet i två månader och åt en eller annan antibiotikakur samt stora mängder industrial strength-ibuprofen i väntan på att den här “sega flunsan” ska gå över.

Tills den där dagen då de slutligen förde mig i pii-paa-bilen till Mejlans. Men det är en annan story, som jag dessutom redan har berättat här i bloggen.

America! I think we should see other people!

Bojkotter är lite fåniga, har jag alltid ansett. De har sällan önskad effekt och oftast är det oskyldiga människor som drabbas av dem, folk som inte har någonting att göra med orsaken till bojkotten.

Så därför tänker jag inte utlysa någon storslagen och teatralisk bojkott av USA och amerikanska produkter. Ni anar redan att det kommer ett “men” här, eller hur? Jo, det gör det. Jag kommer till det strax.

USA:s nuvarande regim och dess politik får mig att må fysiskt illa. Den får mig, som många andra, att bli kallsvettig av oro för framtiden. Vilken sorts värld väntar i andra ändan av den här mörka, kalla tunneln som vi har kört in i?

Den så kallade Domedagsklockan är nu närmare midnatt än den var under de farliga åren i slutet av kalla kriget, under mina tonår. När det var Breznjev mot Reagan. De två herrarna brottades till och med i videon till den där låten av Frankie Goes to Hollywood.

When two tribes go to war
One is all that you can score

Jag är inte det minsta förvånad att Domedagsklockans visare nu tickar framåt igen. Brezjnev och Reagan må ha varit en skrämmande kombination, men Donald Trump tar spelet till en helt ny nivå.

Vilket förhållande Donald “Anakin” Trump och Vladimir “Palpatine” Putin sist och slutligen kommer att ha, det återstår att se. Ska vi köra vidare med den här Star Wars-analogin så vet vi ju hur det gick i slutet av Jedins återkomst. Men nä. Not likely.

Fast jag tror att det kvittar. Donald Trump skulle vara kapabel till att starta ett världskrig med sig själv, om han satt ensam på månens baksida. Trump är inte bara en de facto fascist, han är också fullständigt från vettet. News flash, eller hur?

Nä, men på allvar alltså: jag tror inte att folk till fullo har insett hur galen och farlig den här mannen är. Många tänker säkert att “kanske han inte är så farlig som det sägs, han lugnar säkert ner sig bara nyhetens behag ebbar ut.”

Nej. Trump kommer inte att lugna ned sig, lika lite som Hitler gjorde det när han blev varm i kläderna.

Apropå det så anser jag att det är hög tid att vi reviderar eller ogiltigförklarar Godwins lag. Det är inte längre rimligt att hävda att man automatiskt förlorar en diskussion då man jämför någon, i det här fallet Trump, med Hitler.

Den jämförelsen är nämligen inte alls tagen ur luften. Den är särdeles relevant och aktuell. Den har varit det hela tiden, vilket vem som helst kan se som har följt med Trumps kampanj och hans retorik sedan dag ett.

Nå hur som helst så var det egentligen inte det som jag skulle skriva om.

Vad jag skulle säga var att jag inte gillar bojkotter, men inser hur som helst att jag inte kommer att resa till USA under de kommande fyra åren. Om jag bara på något sätt kan undvika det. Och jag kan inte tänka mig värst många skäl till varför jag inte skulle kunna göra det.

Det skulle eventuellt vara något arbetsrelaterat, någonting som jag skulle förväntas göra å yrkets vägnar. Då får jag väl ta ställning till det sedan, men jag vet redan nu att jag skulle tacka nej till sådan uppdrag om jag fick välja.

Att åka på semesterresa till USA är helt uteslutet som jag ser på saken. Vilket är synd, för det finns så mycket over there som jag hade hoppats få se och uppleva. New York är en fantastisk stad, jag hade innerligt hoppats på att få återvända dit.

Yellowstone, de hisnande landskapen som Ansel Adams förevigade, dem har jag drömt om att få besöka sedan jag var liten.

Och vem har inte drömt om att köra tvärs över kontinenten i en öppen Caddy. Route 66 och allt det där.

Nå, kanske om fyra år, om världen inte har gått upp i rök.

Men som läget är just nu så måste jag nog bara konstatera att vi är tvungna att ta ett paus i vårt förhållande, Amerika och jag. Träffa andra ett tag.

Lätt kommer det inte att vara, för som jag skrev i ett engelskspråkigt, öppet brev till USA strax efter valet, så är jag, likt så många andra, mer eller mindre impregnerad av amerikanska intryck och populärkultur.

Jag växte upp med Charlie Chaplin, Woody Allen, John Wayne, Michael Jackson, George Lucas, Indiana Jones, Coca Cola och Apple. Etcetera.

Laptopen som jag skriver det här på är en Macbook, för helsike! Jag har varit Steve Jobs bitch sedan 1990. Vilka överprissatta, under-speccade gizmos ska jag börja knarka nu då?

Hur kan jag ens drömma om att vänja mig av från allt det här? Det skulle ju vara att förneka mig själv. “Du är det du äter” sägs det, och hur många McDonald’s-hamburgare har det gått åt till att bygga upp mig?

Ja ja, det är uppenbart. För många. Spola det sarkastiska småleendet. Jag vet.

Men det kommer att bli mindre av den varan nu. Som sagt, inga högtidliga och bombastiska löften om en Helig Bojkott, sådant är bara fånigt. Men jag har redan nu märkt att jag instinktivt skyr amerikanska produkter i butiken. Finns det ett alternativ så väljer jag det.

Det har inte varit värst systematiskt eller planerat. Och jag köper hur som helst rätt lite stuff. Den där omtalade privata konsumtionen som ska rädda Finland ur smeten, det är tur att den inte hänger vid mig.

Men jag kommer hur som helst säkert att bli mer selektiv och kräsen som konsument under de kommande åren. Och det är ju hur som helst aldrig fel, på ett allmänt plan.

Svårast kommer det att vara att banta ned konsumtionen av amerikansk populärkultur. Filmerna och musiken. Vissa författare. Som sagt, jag har vuxit upp med allt det där. Det är en del av vem jag är i dag.

Helvetes Trump, varför tvingar du mig att förneka en del av mig själv?

Jag tror ärligt talat inte att det kommer att gå så bra. Jag kommer att vilja se den nästa Stjärnornas krig-filmen. Och jag kommer att se den, sannolikt. Även om jag vet att jag antagligen blir besviken. Tiden har kanske kört förbi det där fenomenet.

Jag vet att jag kommer att se på Game of Thrones så länge som de gör den TV-serien. Jag vet att jag kommer att gå och se Guns n Roses om de kommer till Olympiastadion.

Jag vet att jag…

Äh.

Jag vet egentligen inte värst mycket mer än att jag är väldigt ledsen just nu. Jag känner mig som en hundvalp som nyss har blivit sparkad av någon som den beundrade och såg upp till.

Inte för att jag någonsin har varit så blint kritiklös i min kärlek till allting amerikanskt. Faktum är att jag alltid har kritiserat USA ganska hårt. Jag ogillade Reagan skarpt. Jag marscherade mot Irakkriget med tiotusentals andra i Helsingfors 2003.

Hela Bush-eran var en enda lång migrän. Och jag sade det öppet i otaliga sarkastiska och bitska kommentarer i otaliga radioprogram som jag gjorde i egenskap av programledare på dåvarande Radio X3M.

Men jag har alltid ansett att jag får kritisera USA för på någon nivå har jag insett det här som jag sade om att du är vad du äter. Jag har ätit, druckit och andats Amerika sedan jag var i blöjåldern. Min kritik har känts berättigad för på något sätt är det mitt land också. Har jag resonerat, på någon nivå.

Jag har alltid skämtat att resten av världen borde få rösta i amerikanska presidentval för de lägger sig ändå i alla andras angelägenheter. De är ändå överallt, hela tiden. Vi borde också få bestämma om deras grejer.

Vaddå skämtat? Jag menade allvar, ju.

Men nu måste vi som sagt gå skilda vägar ett tag. Träffa andra. See other people.

Nej, Putin, jag menade inte dig. Gå bort. Du är en precis lika stor sleazebag som Trump, du är bara aningen skickligare på att dölja det.

Kanske jag bara nöjer mig med att vara “singel” ett tag. Eller, om lockelsen blir för svår så finns ju alltid Kanada. Vancouver, till exempel, den staden älskade jag på riktigt.

Och så finns ju en massa fina kanadensiska artister att ta till som substitut. Leonard Cohen. Synd att han skulle gå och dö just nu. Neil Young. Fast han är så flippad att jag inte ens vet var han står beträffande Trump. Han stödde Bush jr. också.

Celine Dion.

Justin Bieber…

AMERIKA, DAMN YOU! VARFÖR? VARFÖR???

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Den överskattade sanningen

För att undvika missförstånd, låt mig inledningsvis konstatera att jag gillar sanningen. Det är mycket enklare att berätta sanningen än att ljuga, jag är ruskigt dålig på det, jag åker omedelbart fast eftersom det syns, som mommo brukade säga, på “näsaställningen”.

Att ljuga är ett heldagsjobb. Varje lögn kräver tre nya lögner för att bygget inte ska rasa i nacken på lögnaren. Jag kan inte ens jonglera med en boll, ännu mindre med åtta.

Däremot har jag en viss morbid respekt för de riktigt avancerade lögnarna, den här typen som amerikanerna kallar “bullshit artist”. Ljugande kan, som det mesta i tillvaron, göras till en genuin konstart.

Fast jag vill ju inte vara den som faller offer för en sådan “artist”. Om det inte är frivilligt. Suspension of disbelief är naturligtvis en helt annan sak. Det oskrivna kontraktet mellan publiken och artisten / författaren / skådespelaren. De bästa berättelserna genom tiderna är ju sådana som aldrig har hänt på riktigt.

De tenderar dessutom att skapa sin egen sanning med tiden. George Lucas anade säkert aldrig 1977 att jeditron med tiden skulle bli till en genuin religion. Jedismen är den sjunde största religionen i Storbritannien, mätt i anhängare.

Nej, alla tar det inte på allvar, för de flesta av den knappa halvmiljonen britter som officiellt bekänner sig till jeditron är det helt enkelt en kul grej, men för tusentals jedister är the Force dödligt allvar. Sanning.

Tänk er situationen efter att sanning och myt har fått spinna tillsammans i historiens blender i två tusen år eller så. Vad har hänt på riktigt, vad är myt, vad är sant år 4016?

Det är just den sinnrikt spunna lögnens tendens att trumfa tråkiga sanningar som får mig att förhålla mig till sanningen med en viss reservation och påstå att den är gravt överskattad.

Inte för att jag föredrar lögnen framom sanningen, jag vet ju vilkendera jag skulle ta med mig till en öde ö eller vilken jag hellre skulle fastna i en hiss med. Eller vilken jag hellre skulle gifta mig med.

Lögnen är som Härskarringen. Vi tror att vi behärskar den, att den gör oss stora och mäktiga och att vi styr den och inte tvärtom, men det slutar så gott som alltid med att vi står på öronen i vulkankratern på Mount Doom. Eller någonting motsvarande.

Apropå: det här med klimatet och den påhittade globala uppvärmningen. En av Donald Trumps favoritlögner på vägen till Vita Huset, vägen som är fullständigt och totalt asfalterad med bullshit.

Short story even shorter för er som har tillbringat det senaste året i en blyfodrad, ljudisolerad, låst garderob: The Donald anser att påståendet om att människan värmer upp klimatet genom utsläpp av växthusgaser är en lögn.

Sanningen, som han ser den – eller åtminstone en användbar version av den som han matar sina anhängare med – är att människan inte påverkar klimatet. Vi har ingenting att oroa oss för, snacket om uppvärmning är bara ett försök att skrämma oss och få oss att rösta på folk som vill bygga vindkraftverk.

För att det är en bra business och för att de här samma människorna hatar fladdermöss.

Det här är sanningen som Donald Trump väljer att presentera den. Och Trump vet att det inte spelar någon roll om det är så här på riktigt eller inte. Så länge tillräckligt många människor tror på att det är sant. Vilket de gör.

Sanningen är ingen naturlag, sanningen är alltid mer eller mindre subjektiv. Om någonting är sanning eller inte beror oftast på hur många människor som tror på det. Precis som med gudarna.

Och här kommer den, den i sammanhanget nästan oundvikliga (för mig åtminstone) motsättningen mellan religion och vetenskap.

Vetenskapen är besvärlig på det viset att den struntar i vad som är sant och vad som är en lögn. Den befattar sig inte med sådant. Vetenskapen strävar efter att beskriva det som är verkligt, oberoende av vad folk tror om det ena eller det andra, om de upplever det som sant eller inte.

“Jaha, du säger att solen roterar runt jorden. Intressant. Låt oss se hur väl det överensstämmer med verkligheten.”

“Jaha, jorden verkar bli varmare. Intressant. Låt oss se vad det beror på.”

Då forskaren sent omsider har ett resultat så konstaterar politikerna och prästerna antingen, beroende på hur väl resultatet stämmer överens med deras sanning, att “var det inte det vi sade?” eller så “bah, struntsnack! Du försöker använda vetenskapen för dina egna politiska syften!”

“Politicized science”, politiserad vetenskap, är en av Donald Trumps många käpphästar. Med andra ord, forskningsresultat som inte motsvarar hans sanning. I praktiken omfattar det här all sorts klimatvetenskap. Och Trump har lovat att när han tar över makten så ska det bli ett abrupt slut på den politiserade vetenskap som bland andra NASA och NOAA ägnar sig åt.

Det vill säga: ni som undrar vad som egentligen pågår i Arktis eller Antarktis, passa på att ta del av de resultat som kommer in nu. NSIDC har en fantastisk uppföljning av havsisens utbredning både i söder och i norr, kolla in den medan ni kan, för snart är den borta.

För, you know, politiserad vetenskap.

Det är på riktigt skrämmande att tänka sig att så gott som allt vi vet om vad som händer med klimatet och jordens olika kretslopp, vet vi tack vare amerikansk hårdvara. Amerikanska satelliter, bojar, väderstationer, superdatorer. Vem annan har all den utrustningen på plats? Ingen!

Om Trump gör allvar av sitt hot och stänger ned allting som han uppfattar som politiserad vetenskap, då kommer vi att flyga mer eller mindre fullständigt i blindo.

Men so what, vi vet ju redan hur det ligger till, att allt snack om uppvärmning bara är en ondskefull komplott för att sälja fler bordsfläktar. Det är sanningen. Vi behöver inte satelliter för veta det.

Under tiden, i verkligheten, är det ingen som bryr sig. För verkligheten funkar inte så. Solen struntade också blankt i att kyrkan i århundraden hävdade att allting, inklusive solen, roterar runt jorden.

“Jag är Sol Invictus, jag utgör 99,8% av solsystemets massa, jag är fyra och en halv miljarder år äldre än ni, för mig är det fullständigt egalt vad ni tror om vad som roterar runt vad.”

På samma sätt som vårt DNA inte kunde bry sig mindre om vad vi tror om vårt ursprung, om en bronsåldersgud från mellanöstern skapade oss av en hög lera för sex tusen år sedan eller om vi och aporna härstammar från en gemensam förfader som levde för ungefär fem miljoner år sedan.

Verkligheten jobbar inte så. Den struntar hundraprocentigt i vad vi tror om den eller vad vi tycker att är sanning eller lögn. Den kunde inte bry sig mindre om huruvida du lämnade strykjärnet på eller inte där hemma när du gick ut i morse. Den bara är.

Och tills någon lyckas komma upp med bevis för de kvantmekaniska hypoteserna om parallella världar så utgår vi från att den bara är en.

Filosoferna använder begreppet a priori. Fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Som att vi alla är precis lika mycket människor oberoende av hudfärg, kön, ursprung, allt det där. Vad någon än säger.

Fakta som att då bowlingklotet slinter ur din hand och påbörjar sitt fall mot din stortå, kommer du snart att uppleva en skarp smärta och ropa på Belsebub.

Som att då du sitter i badkaret och lättar på blåsan tillräckligt länge så kommer vattnet förr eller senare att bli gult.

Som att då du släpper ut trettiotvå gigaton koldioxid per år i ett slutet system, så kommer det att ha följder eftersom koldioxid är en växthusgas.

Eller som att stryklodet är på om du lämnade det inpluggat där hemma i köket, oavsett om du ens tänker på saken eller inte. Oavsett vad du tror om saken, oberoende av vad du hoppas eller ber. 

Klimatet och den globala uppvärmningen är Donald Trumps strykjärn. Och det är definitivt på, utan tvivel och entydigt.

Den globala uppvärmningen är långt ifrån det enda strykjärnet som Trump har lämnat påslaget i mänsklighetens gemensamma kök, men det är det som kommer att ställa till med den största eldsvådan.

Förutom kanske de där cirka sju tusen plutonium- och uranladdade strykjärnen som han inom kort får kodportföljen till.

Att vaddå? “Donald Trump har aldrig ens använt ett strykjärn, sådant har han haft hustrur och hemhjälpar till”.

Jo, jag vet. Men ni vet hur man säger, “låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story”.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

Självständigheten och de berömda sista orden

För många år sedan kom jag över ett gammalt nummer av tidningen Västra Nyland. Året var cirka 1890, plus minus. Där noterade jag ur ögonvrån ett bekant namn.

Viktor Rosenlund har dömts till tukthus för stölden av en polismans hatt.”

Jag har ingen aning om nämnda V. Rosenlund var en släkting till mig, men det är inte helt omöjligt. Jag vet bara att jag hoppas att det visade sig vara ett missförstånd, att den riktiga tjuven erkände. Eller att det ens var värt det. Hoppas att det var en bra jäynä.

Jag hoppas, kära Viktor, att någon en dag skriver ett bra spex om dina äventyr, i Astrid Lindgrens anda. Polismannens hatt. Kanske för Raseborgs sommarteater.

Men vad vet jag, det var kanske en sorglig historia. Kanske du var full för det mesta medan din familj gick hungrig. Kanske nyheten i Västra Nyland blev dina sista ord. Inte dina egna, men de sista orden om dig. Det får vi aldrig veta. Inte jag åtminstone.

Det vet jag att man ska vara noga med vilka ens sista ord blir. Man ska odla dem med omsorg. Man ska definitivt inte vänta med att säga dem tills man ligger på dödsbädden. Fina sista ord, sådana som blir berömda, ska börja sägas flera årtionden innan det är dags för att kasta in handduken.

Man ska också vara så omsorgsfull och beslutsam som man kan för att se till att det blir man själv som bestämmer vilka ens sista ord blir. Låt inte någon annan ta över dem och sätta ord i ens mun efter att man är borta.

Det gäller för enskilda individer, men också hela länder.

Skärmavbild 2016-12-06 kl. 09.29.41.png

Finland har existerat som självständig stat i nittionio år. Grattis till det, kära fosterland! Som idé, som folk, betydligt längre än så. Har vi tur och är vi smarta och uthålliga, minst lika länge till.

Men det är ett faktum att inget varar för evigt. Det gäller inte bara Finland, det gäller alla jordens länder och folk. Ibland kommer slutet abrupt, ibland är det så långsamt och gradvist att ingen ens märker det. Det bara löses upp och blandas ihop med någonting annat. Blir till någonting nytt. Kanske någonting ännu bättre.

Hur som helst så är de berömda sista orden viktiga och får under inga omständigheter schabblas bort. Eller överlåtas till någon annan. Det är det som självständighet handlar om när det kommer till kritan, om man frågar mig.

I vår tid med trumpism och trollfabriker är det överraskande, skrämmande lätt att skriva om historien innan den ens har hänt och placera berömda sista ord i munnar som aldrig har sagt dem.

Att överrösta trollen och trumparna kräver därför ett extra mått av medvetenhet om situationens allvar, sinnesnärvaro, det där berömda “spelögat” och, tja, förmåga att välja sina ord.

Vi behöver verkligen folk som säger rätt saker i rätt ögonblick just nu. Vi behöver dem kanske mer än någonsin. Vi behöver makthavande som tar tummen ur munnen och sponsormössan av huvudet och börjar leverera lysande text.

Statsminister Sipilä behöver börja hålla tal som föder tiotals memer varje vecka. Positiva memer. Som alla sprider. Som citeras i FN:s generalförsamling. What he said.

Sipilä behöver lägga i en övernaturligt stor växel nu, en som inte ens han själv visste att han hade, han behöver börja säga odödliga, historiska saker som påminner alla om vem vi är och varför vi måste vara det. Inte minst oss själva.

För väldigt många här hemma tycks ha glömt bort det just nu. Glömt vem vi är, hur vi kom hit och vilka utmaningar vi övervann på vägen. Glömt varför veteranerna uppoffrade sig.

Ett litet tips: det var inte för att vi ska få sitta och mordhota varandra och kasta särskrivet ordbajs på varandra på Facebook och sparka dem i huvudet som redan ligger på marken och ta av dem som redan har förlorat allt.

Sipilä och hans regeringskumpaner behöver börja påminna oss om allt det här och mycket annat. De behöver inse att deras insats inte kommer att bedömas av Moody’s och Standard & Poor’s. Den kommer att bedömas av historien.

Och vi vet ju alla vem det är som skriver historien. Vinnarna. Känner Ni Er som en vinnare, statsminister Sipilä? Grattis i så fall, men gissa vad – alla vi andra gör inte det nödvändigtvis just nu. Ni behöver en nation av vinnare bakom Er (eller en som åtminstone känner som en sådan) för att verkligen få bläcket att fastna på historieböckernas sidor.

Ni behöver se till att Era egna sista ord blir minnesvärda. Och att Finlands sista ord inte blir riktigt ännu.

Om Ni inte gör allt det här så behöver Ni bytas ut.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Om det här låter som en övermäktig beställning, så ta det lugnt och andas djupt. Det är nämligen inte nödvändigtvis så svårt som det låter.

För att få sina ord hörda så behöver man inte skrika högre och fulare än Trump. Man behöver inte ljuga fräckare än trollfabrikens nonsensmakare.

Ser Ni, statsminister Sipilä, det finns ett förbluffande enkelt och kraftfullt hemligt vapen som Ni kan ta till.

Jag har själv erfarit att då alla är upptagna med att “think outside the box” så är det enda sättet att komma på någonting bra och eget, att gå in i den jäkla lådan och sätta sig där och tänka. För det är det enda stället där man får tänka i fred.

I en tid då alla bryter nackarna av sig i sin iver att trumfa varandra i lögner och struntsnack, kan en ensam man eller kvinna som talar sanningen få upptäcka att hen har ett äss i rockärmen. Eller fyra stycken.

Det kan komma som en överraskning för alla inblandade att det finns en oväntat stark längtan där ute efter någonting som är verkligt och sant. Vem vet, kanske sanningen blir det där nya Nokia som alla letar efter.

Och vi kan ju det där, det hör redan nu till våra varumärken på världen. Att vara lite fyrkantiga men rättframma och säga som det är. Folk uppskattar det. Använd det. Förädla det.

Det råkar dessutom vara så att det som är sant oftast också är enkelt. Och det som är enkelt är oftast vackert. Sibelius Finlandia är vacker för att den kom från det som kompositören uppriktigt tänkte på som sanningen.

Finlandia blev Jean Sibelius sista ord. Den gjorde Sibelius odödlig, och med lite tur och hårt uppföljande arbete från vår sida, kanske också själva Finland.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Och sedan en vacker dag, när allt är sagt och gjort, och när det blir dags att fira Finlands tusenårs-självständighetsdag, tycker jag att vi lasergraverar in hela storyn i någon oförstörbar syntetisk kristall, inklusive Finlandia, alla superhistoriska tal från Juha Sipilä, och allt annat ädelt som fädren tänkte och allt skönt de drömt en gång, och skjuter ut kristallkuben på måfå i rymden.

Där, efter många strange aeons, som Lovecraft sade, när vår sol har fått slut på krutet, driver kuben runt i rymden bland allt överblivet väte och annat bråte som sakta men säkert med gravitationens fasta hand börjar samla sig till ett nytt solsystem med nya världar.

Där, efter oräknade årmiljarder, uppstår nytt intelligent liv, fhnurger kallar de sig, som en dag när den nya solen går ner, vandrar i en skog av någonting som de upplever som träd (men som kanske springer omkring när ingen tittar), och där, precis där i skogsbrynet där en av trädvarelserna har ryckt upp sina rötter innan den sprang iväg fnittrande,

ligger en kristallkub.

Med holografiska symboler och koder inuti. Hmmm, tänker fhnurgerna. Ser inte ut som någonting av våra grejer. Bäst att vi för den till våra smartaste och bästa forskare och låter dem tyda det hela.

Och lo and behold, där, under en ny sol, ljuder en gammal melodi som ingen har hört på nästan nio miljarder år, än en gång högt och fritt från strand till strand i,

ööh, det är lite svårt att förklara vad varelserna kallar sitt land, de kommunicerar inte med ord, de kommunicerar med nyanser av ultraviolett.

Nåja.

Men de har algoritmer som kan tolka det som kuben berättar. Och de gillar det som de hör. De inser genast att det här är någons sista ord. De kan inte vänta på att höra allt annat som kuben har att berätta dem.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Anyway. Tillbaka till jorden och stunden nu. 

Efter alla dessa högtflygande ord om berömda sista ord så kanske det är värt att påminna sig om att sista ord må vara viktiga, men de är kanske inte, när det kommer till kritan, de allra viktigaste.

De allra viktigaste orden kan faktiskt vara de som jag säger till mina nära och kära när jag lägger ifrån mig datorn och gör det som är viktigast av allt i ett självständigt liv i ett självständigt land. Är med min familj.

Och sedan säger vi alla våra berömda nästa ord. En hel massa av dem.

Glad självständighetsdag allihopa!

sommaren-2016-195

Thank You For the Music: My Open Letter To America

I’m writing this story in English, because that’s the language in which it was told to me when I was a kid back in the early eighties. The people who told it to me had names like Charlie Chaplin, Harrison Ford, Bill Cosby, Steven Spielberg, George Lucas, Isaac Asimov, Marilyn Monroe, John Wayne… Even people like Bruce Springsteen, Kurt Cobain and, well, Michael Knight.

These people told me a story about the importance of being true to yourself and standing up for the things that matter. A story about honesty. And bravery, even when you are afraid. Principles. Fair play. Not giving up. Did I mention telling the truth? Honor. And oh yeah, the color of your skin, how it doesn’t make you any less or more of a human being than anyone else.

And the thing is, these men and women, and many more that I didn’t mention, they told me about these things in a way that really made me listen. They were entertaining. They were funny. They were convincing. I bought the whole concept of the American Dream and how anything is possible if you believe in yourself and your dream, you know, all that stuff. I really swallowed it all; hook, line and sinker.

I was a kid of the late cold war. Things were kind of boring in Finland, where I was born and grew up. The music scene, the movies, the comics; most of the home-grown stuff was sort of lame. Almost all the cool stuff came from the USA or from Britain.

Of course, we never went there ourselves when I was a kid, my mom and me. She was a single parent, didn’t have a lot of money and airplane tickets cost an arm and a leg back then. I was in my late thirties when I went to the States for the first time.

But I didn’t really need to, anyway. After all, you guys came to me. You just needed to switch on the TV or put on a rock ‘n roll record. And you were taken there, instantly.

You even took me to the moon with the Apollo missions. Neil Armstrong, I saw his first step on another world. Not live, mind you, I missed that by a couple of months, I was born in late ‘69.

But the point here is, you made my childhood and youth fun and exciting, in a time that wasn’t a lot of fun in real life. To be honest, life was kind of frightening. The shadow of war hung over all of us. Any time now they were going to drop the Bomb. But as Billy Joel sang later,

“Cold war kids were hard to kill

Under their desks in an air raid drill”

We didn’t do the duck and cover-thing at school, though; we knew that when the bomb dropped we’d all be toast, instantly. We also knew that the one they’d drop on us would probably be one of yours.

But I still remained on your side. Because somehow I figured you were the good guys in the end, even though I didn’t really like Ronald Reagan very much, he was a bit scary, to be honest. But even he wasn’t able to kill my love for all – or most – things American.

Of course, as I grew older my view of the USA changed and became more pragmatic. I suppose I always knew that America had a dark side to it, after all, American film makers have never pretended that it didn’t exist.

In fact, I guess that’s one thing that I’ve always appreciated with the USA, your openness about your own flaws as a society. You never were like our next door neighbors, the Russians, who always straight up denied that anything was wrong, whatever it was and however wrong it was. You yankees, you were pretty much up front with the fact that not everything was OK, that there were cracks in the American dream. And I salute you for that.

And then, of course, you really did behave very badly at times. All your world policing and gunboat diplomacy; all your bombing, all your military muscle flexing around the world, of course that bothered me. You really tested my affection with the whole Gulf war thing, sort of the Vietnam of my generation. The first demonstration I ever took part in was a huge march against the Iraq war in Helsinki back in 2003.

And yes, I had huge problems with George W. Bush. Which is sort of really ironic, how I now almost miss him. I mean, the guy you just elected even makes Bush Jr. look good, and that takes some effort, let me tell you.

So anyway, here we are. You went and elected a full-blown fascist to your highest public office, didn’t you? A certified clinical psychopath and pathological liar as your president.

I’m not going to give you a hard time about it, most of you are painfully aware of this already, even some of those who voted for him, although they may not have realized the full consequences of their actions at the time.

I’m just going to tell you that I still am thankful for all the stuff I got from you, all the music, all the movies, the fun, the excitement, the stories. Nobody’s going to take that away from me.

My own kids, well, that’s another story. My older son is nine right now, my younger son is seven. Their most formative, impressionable years are going to overlap with the Trump presidency.

Honestly, what do you want me to tell them? What is the picture you want to paint for them? That it’s quite okay to be a total liar, an all-round bully, a racist, a raging misogynist and a venom-spewing hatemonger, among many other things?

I’m sorry, but I’m not making this up, they have it on tape, over and over again: Donald Trump really is all these things, and you just elected him. Out of more than 300 million people, he is the one you narrowed it down to? Seriously, America? How am I going to explain this to my kids?

I still love you guys on some level, but on another level I feel like I’ve been betrayed, big time. I feel like a dog that’s just been kicked – hard – by the person he’s been looking up to his entire short life.

A wise man once said, “with great power comes great responsibility”. You really need to step up to it now, America. I know you have it in you. You have to tell your leaders not to misbehave. You have to remind them of who you are as a nation, of its roots and of its soul.

You need to remind them that you are in fact a nation of immigrants. That America once was a safe haven for refugees and persecuted people who just wanted a chance to make a life for themselves and their families, and that they just happened to create the mightiest nation on Earth as a by-product.

A nation that, despite all it’s faults, never lost sight of its core values: truth, honesty, the fact that all men and women are born free and equal.

You need to remind yourselves of this now and in the coming years. You need to remember that the world is watching. My kids are watching. They’re great fans of the Marvel characters, by the way. Among them Captain America. Please don’t make them come to me and ask, “Daddy, why is Captain America behaving like that?” That would really break my heart.

The election may be over for this time, but for many of you, the hard work is just beginning. I sincerely hope that the prospect of an all-out authoritarian regime acts as a wake-up call for a great number of Americans and that we may see some kind of new grass roots movement, maybe some sort of new civil rights movement, a choir of voices that grows stronger by the day, a collective refusal to accept the coming madness.

Or am I wrong in believing in you? Are you in fact, after all, just another country among all the others, in the same league as those that you yourselves have called by derogatory terms like “banana republics”?

I still feel like you are not just another banana republic. I feel that there still is something there. Something special. But you’re really, really testing my convictions here. You’ve truly upset this old friend and fan of yours. And my kids, well, it’s up to you now, how they will look at you when they grow older. I’m begging you not to disappoint them.

But whatever happens, I will still play my old rock ‘n roll records to them. Springsteen, Michael Jackson, Metallica, Guns ‘n Roses. Hell, I’ll even play them some Eagles. Some things remain as true as ever, despite of what befalls the country that gave birth to them.