När man behöver ett mer upprörande ord för ”upprörande”

Engelskan har ett bra ord för det här. ”Outrageous”. Det är nästan så att det borde skrivas med ett fast utropstecken på slutet. Det är i mitt tycke avsevärt mycket mer beskrivande och fullt av upprördhet än svenskans ”upprörande”.

Men engelskan har ju samma problem, fast på en nivå ovanför oss. Speciellt sedan Trump har ”outrageous” i anglosfären börjat kännas som ett alldeles för mesigt ord.

Man kan ju alltid lösa problemet temporärt genom att lägga ett fucking framför outrageous, men tvåordslösningar är sällan lika eleganta som ett enda kraftfullt ord.

Problemet går dessvärre mycket längre än ord. Det har ytterst att göra med att vi håller på att bli immuna för outrage. Återigen, Donald Trumps fel.

Och han gör ju det medvetet. Han må vara dum som en stövel annars, men det här är hans stora snilleblixt. Chocka folk så till den grad med outrage att de slutar reagera på de där mindre grejerna, de som förr skulle ha tvingat någon att avgå. Inte så nu längre.

Nu kommer politikerna i USA nästan bokstavligen undan med mord, för mord har degraderats på listan över saker som är outrageous. Det upprör helt enkelt inte folk på samma sätt som förr.

Vladimir Putin, som den player som han är, drar ju naturligtvis nytta av det här. Helt nyligen läckte Rysslands nya påstådda super-domedagsvapen ut i offentligheten.

För något årtionde sedan skulle det här ha fått folk att marschera med NO NUKES-plakat på gatorna i världens tio största städer och fredsrörelsen skulle ha vuxit så det knakade.

Inte nu längre.

Låt oss se, vad är det alltså som de påstås ha byggt? Jo, det är en obemannad mini-ubåt, kodnamn Kanyon, med en räckvidd på 10 000 kilometer, topphastighet 56 knop. Och den bär på en kärnladdning. En termonukleär koboltbomb. En vätebomb.

Men det är inte vilken vätebomb som helst som Kanyon-torpeden ska vara kapabel att leverera. Den här bad boy-bomben är på 100 megaton.

Det är dubbelt starkare än den hittills största atombomb som någonsin har detonerats, Sovjetunionens Tsar Bomba som sprängdes på Novaja Zemlja i Ishavet 1961.

Explosionen var så stark att chockvågen slog in fönsterrutor borta i Lappland, mer än 1000 kilometer från svampmolnet (som bara det var 40 kilometer i genomskärning). Smällen från explosionen gick tre varv runt jorden innan den klingade ut.

Den här nya saken är alltså dubbelt större.

Dubbelt.

Tsar Bomba skulle också ursprungligen vara 100 megaton i stället för 50, men ingen vågade detonera den med full kraft. Men så var den inte heller avsedd att fungera som ett vapen i en riktig konflikt, för Krustjov och alla andra höga höns i Kreml fattade att en så kraftfull pjäs fullständigt saknar konkreta tillämpningar.

Den är som en meter lång manslem. Ser häftig ut men, tja, du kan helt enkelt inte göra någonting med den. Inte ens för dig själv, för den är längre än dina armar.

Men ingen har berättat det här för Putin. Och stämmer gamla tecken in så har mannen inte beställt en, utan ett tjog av dem. Minst. Och det är bara för Krims bruk. Resten av flottbaserna får sina senare.

Men vänta, det blir värre! Kanyon är inte avsedd att detonera i luftrummet ovanför Chicago och ge alla en snabb, nådig död. Nej då. Den fungerar så att den kryper upp till fiendens kust, lägger sig på havsbottnen utanför, säg nu New York…

… och detonerar. MEGABANG! Varpå följer att explosionen skapar en 500 meter hög tsunami, en radioaktiv tsunami, en halv kilometer hög, som rullar in och sveper bort allting på en timmes bilfärd från kusten.

Nämnde jag att tsunamins vatten är radioaktivt som självaste salte Satan, mättat med kobolt-60 som det är.

Poängen med det här är att Putin inte behöver oroa sig för om hans interkontinentala ballistiska missiler ska slinka igenom USA:s missilförsvar eller inte. Det behövs inte när man kan kasta upp halva Atlanten på Manhattan. I radioaktiv form.

På riktigt, vem kommer på de här grejerna? Hur utsökt vrickad och überdemoniskt ondskefull ska man vara för att brainstorma fram en sådan här sak?

”Hur gick din dag på jobbet, älskling?”

”Bara bra! Vi blev klara med ännu en Kanyon. Den här kommer att spola hela Lissabon halvvägs till Paris!”

”Å vad fint! Hämtar du ett paket blöjor och ett par liter mjölk från kiosken när du går ut med hunden?”

”Visst!”

Outrageous!

”Vad knarkar du, Donald Trump?” Jag har svaret!

Min första gissning var ju kokain, så klart. Det uppenbara valet för jetset-jockeys från 70- och 80-talets liv i omkörningsfilen.

Men han är 71 år gammal, för Hitchens skull! Han skulle ha ett hål stort som en tennisboll där som näsan vanligtvis sitter om han skulle ha gått på kokain hela den här tiden.

Amfetamin… Det kunde stämma, beteendemönstret är ganska långt som hos ett gammalt ”motorhead”. Hyperaktiviteten, den nedsatta koncentrationsförmågan, temperamentet… Men amfetamin är brutalt mot hjärtat. Det orkar ytterst sällan så där länge med den där takten.

Heroin är det i alla fall inte, det är ett som är säkert. Jag menar, jag har aldrig knarkat själv, inte ens marijuana (som det garanterat inte heller är i Donald Trumps fall!) men så mycket har jag lärt mig om drogernas inverkan att jag vet att det där inte är hur man blir efter årtionden av heroinmissbruk!

Sedan kom jag ihåg någonting som jag läste i Hunter S. ThompsonsFear and Loathing in Las Vegas. Eter!

Donald Trump knarkar eter!

Om effekterna som Thompson beskriver är verkliga så kan vi ju dessutom dra slutsatsen att inuti den där fullständigt ut-zoomade, kaotiska skallen sitter den nyktra Donald Trump och följer roat men tidvis lite chockerat med när hans fingrar dansar loss på Twitter.

Jag menar, it all makes sense när man tänker på det.

Eter!

IMG_0207.jpg

Glöm inte att höja en skål på den Oövervinnerlige Solens födelsedag!

Shakespeare har rätt förstås, i det här citatet från Kung Lear:

Ja stjärnorna, de styra våra öden; ty annars avlade ej samma par så skilda barn. 

Nej, jag har inte snöat in mig på horoskop, eller gått vilse i New Age-mystiken. Men med långa tänder är jag tvungen att konstatera att av alla former av religion  så är det ju de som fokuserar på solen och stjärnorna som är minst ute och cyklar.

Inte så att stjärnorna på riktigt skulle lägga sig i våra öden. De fortsätter att vara fullkomligt likgiltiga beträffande huruvida vi träffar en lång, mörk främling eller inte.

Och hur många getter vi än offrar till solguden så lyser vår stjärna precis så som den också annars skulle lysa, och våra skördar blir som de blir hur vi än smörar.

Men av alla de besynnerliga saker som världens diverse religioner tror på så har åtminstone världens solkulter – och de är många – ställt kyrkan mitt i byn.

Ska man nödvändigtvis dyrka någonting, ska man utnämna någon eller någonting till sin gud så måste man medge att solen är snäppet vettigare än till exempel Prins Philip. Eller scientologernas galaktiske härskare Xenu. Eller helige Dagobert (jo, det finns en sådan).

Till att börja med så existerar ju solen på riktigt (Prins Philip däremot, han är en myt, tror jag). Och det gör den med besked. Det är nästan så att det inte existerar någonting annat än solen här i vårt solsystem.

Solen utgör 99,86% av vårt solsystems totala massa. Det som finns här är i praktiken solen och så lite obetydligt grus som kretsar kring den. Inklusive jorden.

Ja, det är ju alltså ett bokstavligt faktum att allting på ett mycket konkret sätt kretsar kring solen. Vilken annan gud kan med fog hävda det?

Det är också solen som ger oss maten på vårt bord. Det är solen som får allting att växa. Solen bidrar med energin som växterna använder för sin fotosyntes. Solen ger oss därför syret som vi andas. Solen styr också väder och vind.

Solen är världens ljus. Vilken annan gud kan hävda – ah, just det ja. Men hemskt ledsen, Jesus, solen hann före dig.

Om vi utvidgar konceptet en aning till att omfatta också de övriga solarna, stjärnorna, så får vi riktigt goda ingredienser till en riktig skapelseberättelse.

Solarna – stjärnorna – dog bokstavligen för att du och jag skulle kunna leva. Eller de gjorde det knappast med det som sitt uttryckliga syfte, men resultatet blev hur som helst att vi kan existera.

Alla grundämnen som våra kroppar består av, liksom allt annat här i världen, har skapats av jättelika stjärnor som i slutet av sina liv, i sina dödsryckningar, smidde materians byggstenar, i praktiken alla grundämnen tyngre än väte och helium.

För att de allra tyngsta grundämnena, inklusive guld, skulle komma till krävdes de våldsammaste kollisioner som överhuvudtaget går att föreställa sig, två neutronstjärnor som drabbar samman.

Vi är, högst konkret och absolut bokstavligen solarnas barn: du och jag är till 100% stjärnstoff. Det är något av det mest poetiska faktum som jag kan föreställa mig. Och det är alltså helt och hållet sant.

Det saknas med andra ord inte skäl för att hylla Sol Invictus, vars födelsedag vi firar i skrivande stund, den 25 december.

Eller nåja, firar och firar. Sol Invictus har haft det lite magert med understödet sedan den 27 februari 380, då kejsar Theodosius gjorde kristendomen till Romerska rikets statsreligion och förbjöd alla de andra gamla gudarna.

Inklusive Sol Invictus, vars födelsedag den kristna kyrkan också lade vantarna på, och förpassade därmed den förr så mäktige solguden från sitt eget statligt sponsorerade födelsedagspartaj ut i marginalen, till att bli dyrkad av sentida new age-tomtar och wannabe-druider.

Också jag brukar komma ihåg Sol Invictus, speciellt så här års (och ibland när det blir dags att välja semesterveckor), inte för att jag på riktigt skulle tro att han (hon? hen? Vilket kön har en stjärna) skulle styra de vardagliga skeendena i vår värld, men – tja, vad kan jag säga? Jag gillar ljus. Och solen förser mig med det.

Och alla de andra skälen som jag räknade upp ovan. 99,86%, och så vidare.

”Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort”, sjungs det i Höstvisan.

Jag märkte det, förut liksom nu. Jag har varit plågsamt medveten om det i mer än 48 år vid det här laget. Hur länge jag än bor här, norr om 60:e breddgraden, blir jag aldrig riktigt van vid det här obegripliga, överväldigande mörkret så här års.

Vet ni hur stor andel av världens befolkning som får mindre dagsljus än vi här i Finland den här tiden på året? 0,3 procent.

Vi skall ikkje sova bort sumarnatta, sjungs det i den norska sommarvisan.

Jag önskar på riktigt att evolutionen hade försett oss människor här i norr med en funktion som får oss att sova mindre om sommaren. Tänk vad skönt om man klarade sig med två timmars nattsömn i juni.

Och omvänt, att sova 16 timmar om natten i december skulle inte vara helt fel.

I väntan på att Sol Invictus återvänder på bred front. Kom kvickt, O du mäktige, världens ljus.

Men vill du ha en get så får du fixa den själv.

Disc_Sol_BM_GR1899.12-1.2 (1).jpg

Den smygande hämnaren från urtidens djup: ”Vi har inte glömt vad ni gjorde”

Vi är många. Vi är fler än ni människor någonsin kommer att bli. Vi finns mitt bland er.

Vi är gamla. Vi är äldre än självaste urberget som ni går på.

Vi är flyktingar från en global katastrof som era förfäder orsakade för länge, länge sedan.

Men tro inte att vi har glömt.

Vi gömmer oss i skuggorna och slår till när ni minst anar det.

Lika lite som våra förfäder anade attacken som kom smygande då, den där gången för mer än två miljarder år sedan, då era förfäder förgiftade vår planet med en dödlig gas.

Vår planet, bokstavligen. Vi hade ägt den i ensamt majestät ända sedan jordens tidigaste barndom, då dess yta knappt ens hade stelnat och svalnat. Vi dominerade den fullständigt.

Tills den där gången då några av era förfäder började mixtra med en ny form av energiproduktion – kallad fotosyntes.

Plötsligt fylldes jordens atmosfär med den dödligt giftiga gasen som ni kallar syre.

Och värre än så: oceanerna fylldes också av gasen. Världshaven där vi bodde.

Och vi dog ut i drivor. Kvävdes till döds av det färglösa, luktfria giftet. Nästan till siste man dog vi. Det var den värsta ekokatastrof som någonsin drabbat planeten. Ni människor och och era utrotningar kommer inte ens nära.

Men era fotosyntetiserande, syreproducerande förfäder lyckades inte ta livet av oss alla. En handfull av oss överlevde, genom att ta till flykten till de få återstående syrefria miljöerna. Havsbottnarnas gyttja, till exempel.

Men vi hittade ett ännu bättre gömställe där vi kunde förbli rörliga. Inuti er.

Det är vi som bor i era tarmar. Era behagligt syrefattiga inälvor.

Vi är som sagt många. I just dina tarmar finns det fler av oss än alla dina egna celler i hela din kropp.

Det är vi som producerar metanet som du släpper ur dig när du har matsmältningsbesvär. Vi har producerat metan i flera årmiljarder och vi har inte förlorat den förmågan.

Låter vi bekanta redan, människa? Är ni rädda redan? Ni borde vara det.

Det är vi som får er att prutta.

 

YouTube och folk som mår psykiskt illa

För någon månad sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle.fi om domedagsprofeter som förkunnar världens undergång, och då om en särskild underkategori: Nibiru- eller Planet X-troende.

Läs artikeln om ni inte är bekanta med fenomenet. I korthet handlar det hur som helst om folk som är övertygade om att det finns en planet där ute som är på kollisionskurs med jorden, eller åtminstone kommer den att passera mycket nära.

Och den kommer snart. Väldigt snart. Och när den kommer så kommer allsköns fanskap att inträffa. Apokalyptiskt fanskap.

Då jag skrev den här artikeln tittade jag i research-syfte på en hel del YouTube-videor som jag inte annars skulle titta på.

Väldigt många andra tittar tydligen hur som helst på dem. Den mest sedda av Nibiru-videorna hade mer än 25 miljoner views.

Nå i alla fall, eftersom jag satt och researchade Nibiruvideor den där ena dagen så tror algoritmen som styr YouTubes rekommendationer nu att jag på riktigt är intresserad av de där videorna. Så den rekommenderar hela tiden flera Nibiru/Planet X-videor åt mig.

Den ena mer utflippad än den nästa. Riktigt hardcore foliemössa-stuk.

I går, när jag satt ute på stugan som gräsänkling utan någonting desto mer vettigt att göra så tänkte jag av ett infall att jag ska titta på en av dem som rekommenderades just då.

Den var cirka en halvtimme lång, och den handlade naturligtvis om Nibiru som är i antågande och om tecknen i skyn som redan nu går att se om man vet vad man ska hålla utkik efter.

Rosafärgade moln till exempel. Rosafärgade moln när solen går ned. För den rosa färgen beror inte på solen, utan den rosa färgen är ett återsken från planeten Nibiru som döljer sig strax under horisonten. Och snart dyker den upp och sedan är det kokta fläsket stekt.

Men om Nibiru ligger strax under vår nordliga horisont, hur kan det komma sig att de inte ser den i Australien? Jag var nyligen där själv, jag borde ha sett den.

På allvar, är det på den här nivån?

Men samtidigt som jag satt där och facepalmade mig själv så kunde jag inte låta bli att tycka synd om den här killen som satt där och tittade på på vackra bilder av solnedgångar med rösten stigande upp i falsett av skräckblandad upphetsning varje gång en ny rosa kvällssky dök upp på skärmen.

Han tror på riktigt på det där. Han är på riktigt skiträdd, insåg jag. Damn!

I dag lyssnade jag på en annan video. Jag säger ”lyssnade” för det var en bandupptagning från ett amerikanskt talk radio-program, från cirka 2010. Temat var 2012 och apokalypsen som stod inför dörren .

Den här gången var det hela på en lite mer avancerad vetenskaplig nivå. Killen, som lät komiskt mycket som den galna doktor Frink från the Simpsons, berättade om att Planet x inte är en planet alls, utan en brun dvärgstjärna.

simpsonsworld_social_og_professorfrink_1200x1200

Han förklarade till och med vad en brun dvärgstjärna var: en stjärna som var för liten för att fusionselden skulle kunna antändas i dess hjärta. I motsats till vår egen sol, till exempel.

Han berättade om hur den här bruna dvärgstjärnan, ”Planet X” återkommer med 3600 års mellanrum, och hur den kommer dykande upp ur mörkret från rymdens djup, långt under solsystemets ekliptikas plan.

Han var tydligt påläst, åtminstone såtillvida att han hade memorerat en mängd vetenskapliga termer, som ekliptika, plasma, koronamassutkastning, harmonisk resonans, konjunktion, polskiften, Kuiperbältet etc. etc.

För någon som inte var så värst påläst så kunde hans babblande faktiskt låta trovärdigt, insåg jag.

Till och med så trovärdigt att man inte brast ut i skratt utan fortsatte lyssna då han började tala om förhistoriska astronauter, aliens, kabbala-numerologi och det kommande maktövertagandet där FN störtar de demokratiskt valda regeringarna och inleder sin världsdiktatur.

”Kan han ha en poäng? Kan det ligga någonting verkligt bakom allt det här?”

Nej, naturligtvis gör det ju inte det. Den här killen var precis lika mycket ute och cyklade som killen från igår, han som hyperventilerade över de rosa solnedgångsmolnen.

Dessa två YouTubare var, varken mer eller mindre än psykiskt sjuka individer med svåra tvångsföreställningar.

Jag vet inte om någon fortfarande lever i tron att psykiskt sjuka människor är fradgatuggande vettvillingar som babblar osammanhängande och kastar ur sig Tourettes-liknande obsceniteter och kastar sitt eget bajs på förbipasserande.

Så är det ju inte. Psykiskt sjuka människor kan verka väldigt rationella. Deras vanföreställningar är ofta förvånansvärt väl strukturerade, väl underbyggda och till synes trovärdiga, för den som inte är insatt i ämnet som de talar om.

Men vet man ens någonting om astrofysik så inser man snabbt att den här killen med den bruna dvärgstjärnan till exempel, han bara rabblar upp ord som var för sig är vetenskapliga, men insatta i hans sammanhang så är de bara ett enda stort nonsens.

Men man inser också att han på riktigt tror på det han babblar. Inte bara det, han är på riktigt rädd. Dödsrädd.

Men framför allt: han är psykiskt i väldigt dåligt skick. Och tack vare YouTube smittar han ned vem vet hur många andra med sina tvångsföreställningar. Eller gör dem väldigt rädda och illa till mods.

På den gamla dåliga tiden skulle de här människorna ha stått på ett gathörn i Chicago eller New York – eller London eller Vasa, vad vet jag –  med ett plakat av papp med texten ”SLUTET ÄR NÄRA” på. Och klart det, en del av folket skulle ha lyssnat på dem då också.

Men inte lika många som idag. Inte nära på lika många. De skulle kanske ha fått med ett tiotal eller maximalt några hundra människor i sin villfarelse. De skickligaste av dem kanske några tusen.

Men i dag är situationen en annan, just tack vare YouTube och övriga sociala media. Idag lockar de här psykiskt sjuka individerna med sig hundratals tusen, kanske miljoner, om inte till vansinnets djupaste avgrund så till en djup oro eller ångest.

Jag vågar inte ens tänka på alla oskyldiga, rädda, kanske unga och ensamma, mentalt sårbara människor som råkar komma in på de här videorna, kanske någon av deras kompisar delar dem i sitt Facebookflöde, liksom att ”hah hah, kolla den här tokstollen!”

Och så öppnar vår sårbara unga vän den här YouTube-videon och – tja. I värsta fall är det allt som behövs för att knuffa hen över stupets rand.

”Ja, och vad sen då? Vad borde vi göra? Spärra in alla foliehattar och stänga deras some-konton?”

Nej, så klart inte.

Men ärligt talat, inte vet jag vad vi ska göra åt saken. Vem ”vi” än må vara. Problemet är ju till sin rot amerikanskt, det är klart. Den som har varit i New York eller någon annan amerikansk storstad vet precis hur illa det är i det landet.

Psykiskt sjuka som här hos oss hade fått vård för länge sedan befolkar tunnelbanorna och gathörnen. Av den enkla orsaken att samhället inte bryr sig om dem. Samhället vill inte se dem. Samhället vill framför allt inte bekosta deras vård.

Så de flesta driver omkring på gatorna. Eller tar livet av sig.

En del av dem, de som fungerar tillräckligt väl, tar sig till sociala media.

Och som sagt, de kan vara nog så övertygande. De kan få nog så många efterföljare. Vad de än är rädda för. Planet X, reptilmänniskor, Illuminati, vacciner…

Men det är värt att minnas detta: de är alltså rädda. Ofta gränsande till dödsångest. Så vad man än gör ska man åtminstone inte göra narr av dem eller skriva hånfulla kommentarer till deras videor. Och man ska definitivt inte spela med i deras vanföreställningar.

Kanske det bästa man kan göra är att bara gå vidare utan att reagera. Hur hjärtlöst det än låter.

Men jag menar, vad ska jag göra? Resa till Milwaukee och knacka på hemma hos den här ena Nibiru-Billy och fråga ”kompis, kan jag hjälpa med någonting? Behöver du snacka?”

I den bästa av alla världar.

En sak vet jag däremot som man kan göra. Läsa in sig på saker och ting.

Så att man vet tillräckligt för att skilja dem som på riktigt har någonting viktigt att säga från dem som ser stjärnor som ingen annan ser.

Den överskattade ”Mannen på gatan”

”Äntligen får mannen på gatan sin röst hörd” jublade tyska ytterhögerledaren Alexander Gauland då det blev klart att hans parti gjorde en storskräll i det tyska förbundsdagsvalet. AfD kammade hem 12,6% av rösterna.

Mannen på gatan åberopas ju titt som tätt i alla tänkbara situationer, speciellt då det politiska etablissemanget har kört fast och inte kommer på någon utväg ur det ena eller det andra läge. Då är det Mannen på gatan som man sätter sitt hopp till.

För Mannen på gatan vet de här sakerna. Mannen på gatan är hederlig, jordnära, förnuftig, men framför allt: Mannen på gatan ”säger som det är”.

Okej då. Jag råkar befinna mig i en buss på en gata just nu, och låt mig därför säga som det är, med auktoriteten hos en Man på gatan: tro inte på Mannen på gatan. Mannen på gatan kommer att leda dig i fördärvet.

Jag har sagt det här förr och säger det igen: det finns ingen merit i att vara medelmåttig och ”vanlig”.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” kirurg som opererar på ditt hjärta. Du vill ha den bästa, mest kunniga tillgängliga kirurgen.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” pilot. Du vill ha den skickligaste och mest alerta piloten som finns.

Du vill inte ha en medelmåttig och ”vanlig” lärare. Du vill ha den bästa, mest inspirerande och pedagogiskt framstående läraren som går att finna. Både åt dig själv och dina barn.

Följaktligen, om du inte vill ha någon med dina kirurgfärdigheter att operera på din hjärna, eller en jurist med dina kunskaper i juridik att representera dig, varför i hela fridens dag skulle du vilja ha en politiker med dina kunskaper i politik att representera dig?

Jag vet inte med er, men jag vill åtminstone ha den smartaste, mest utbildade, mest talföra, den vettigaste, den kunnigaste och mest respektabla och

Det är inget fel på att vara medelmåttig, jag själv är ytterst medelmåttig när det kommer till politik. Därför har jag inga politiska ambitioner.

Jag överlåter gärna politiken till dem som på riktigt brinner för de gemensamma angelägenheterna och förstår sig på hur systemet fungerar.

Det här betyder inte att jag är oengagerad

 

Irma, kategori fem-elefanten i vardagsrummet

Av alla saker som man kan förneka är en kategori fem-orkan bland de svårare att ignorera.

Dårhögerns motorkäft Rush Limbaugh fick erfara det här helt nyligen. Den fradgatuggande radiopopulisten spräckte nästan en åder i pannan tidigare när han gick på om hur orkanen Irma är fake news, en liberal vänsterkonspiration och alarmistpropaganda.

Nå, snabbspola bandet framåt ett par dagar och samma Limbaugh meddelar sina lyssnare att han dessvärre inte kan sända fredagens program som planerat, för han måste utrymma studion i Palm Beach, Florida för att – ja, ni gissar kanske varför.

Vid det här laget har Limbaugh antagligen hunnit förneka att han förnekade Irma. Det är det som är så praktiskt med den trumpska skolan av populism. Man kan förneka vad som helst. Precis vad som helst. Också det som man själv sade inför tiotals mikrofoner och kameror. Eller en stor, fet kategori fem-elefant i vardagsrummet.

Och folk går på det. ”A man hears what he wants to hear and disregards the rest”, som Paul Simon sjöng.

Det är klart, väldigt många ville säkert också tro på att orkanen Irma bara var grönvänsterns sätt att skrämma upp dem för att kunna ta deras pengar.

Det är ett tröstande och lockande budskap, en sirensång som är en del av strategin som tetomtarna från den republikanska knashögern har trugat på folk i åratal. Det är förståeligt att folk faller för det.

”Sov lugnt ni bara, någon global uppvärmning existerar inte och existerar den så är den snarare bra för oss än farlig.”

Men ju mer vrickat klimatet blir, ju fler brutala värmeböljor, extrem torka och monsterstormar som avlöser varandra, desto svårare blir den kognitiva dissonansen för folk som jämför bilden av verkligheten som de har i huvudet med den riktiga verkligheten där ute.

Problemet är att populisterna underskattade hastigheten med vilken klimatet blir galet. De förlitade sig antagligen på någon tidig syntesrapport från IPCC som drog slutsatsen att problemen inte skulle börja hopa sig på allvar förrän slutet av det innevarande seklet eller så.

Det fanns gott om tid att leva ”in denial”, liksom.

Men hur det nu skulle visa sig så fanns det inte det.

Det var som självaste 真的很爛!!!

I Kina har man fattat det här för länge sedan. Det är inte ett sammanträffande att kineserna bygger ut solkraft och annan förnybar energi för brinnande livet. Eller att de på allvar planerar att förbjuda bilar med förbränningsmotorer.

Föreställ er att man skulle överväga någonting liknande i V-åttans förlovade land, ‘Murica. Det skulle vara ett fullständigt politiskt självmord för den som ens tänkte den saken högt (kanske med undantag för Kalifornien).

Inte så i Kina. Där har regimen inget behov av att ta till populistiska pajaskonster jämnt och ständigt för att bli återvalda med fyra års mellanrum. De kan fatta de beslut som krävs också om det så innebär att stryka folket mothårs. Till en viss gräns, åtminstone.

Missförstå mig inte: den kinesiska enpartiregimen är auktoritär, lögnaktig och korrupt, den förtrycker sitt folk på otaliga vis och jag förespråkar faktiskt inte dess metoder.

Men en sak är den definitivt inte: helt bakom flötet. Även om de styrande i Peking inte nödvändigtvis har sitt folks bästa i tankarna så inser de att man måste göra någonting åt klimatuppvärmningen. För i längden kommer den att hota Pekings intressen.

Pekings pampar har nämligen inga planer på att avstå från makten inom en överskådlig framtid. Inte som Trump, som också i bästa (eller kanske snarare värsta) fall bara har ett ensiffrigt antal år kvar vid makten.

De kinesiska styrande planerar för det långa loppet. Ironiskt nog lite på samma sätt som onde kejsar Palpatine gör det, men i alla fall, for the long run.

De kinesiska makthavarna har gått till sina främsta forskare och frågat att ”är det här på riktigt” och forskarna har bekräftat att ”jo, i allra högsta grad”. ”Jaså, nå men det var som självaste ”真的很爛!!!” 

Det är inte trädkrameri eller världsomfamnande hippieflummeri från den kinesiska regimens sida, det är i allra högsta grad självbevarelsedrift. De vill fortsätta att hållas vid makten också i framtiden, och för det behövs det a) en framtid och b) ett folk att regera över. Kineserna är, om inte annat, pragmatiker.

”Må dina barn leva i en intressant tidsålder”, så lyder en gammal kinesisk förbannelse.

AH HAA! FAKE NEWS! I verkligheten sägs citatet härröra från den brittiske 1800-talspolitikern Joseph Chamberlain. Den verkliga kinesiska ”förbannelsen” lyder ”太平” eller ungefär: ”bättre att vara en hund under en fridull tidsålder än en människa under en krigisk sådan.”

Fast Donald Trump skulle ju säkert hävda att det var han som sade det.

Vi måste tala om kärnvapen!

Borde vi tala öppet om kärnvapen och risken för kärnvapenkrig, eller borde vi tiga om saken eftersom ämnet kan vara ångestframkallande för vissa? Senast i dag satt till exempel jag i studion och talade om Nordkoreas kärnvapen och risken för att vapenskramlet mellan USA och N-korea hettar upp till en regelrätt termonukleär kraftmätning.

Klart vi borde tala om kärnvapen! Att inte tala om obehagliga, skrämmande saker skapar en aura av mystik kring dem och gör dem ännu mer skrämmande. Bättre då att lyfta fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Berätta att det här är läget, det här kan hända, men att det är långt ifrån självklart att det händer!

Speciellt om så många som möjligt säger till på skarpen: Nej! Vi tillåter inte att det här händer!

Kärnvapen är inte någon sorts sagoväsen med en egen vilja, de är inte som Tolkiens härskarring. De är vanliga föremål, passiva vapen, onekligen oerhört farliga sådana, som hanteras av vanliga människor. Människor med barn, familjer, vanliga liv. Också politikerna som bestämmer om vapnen är vanliga människor.

Och de här människorna behöver höra en så stor kör av röster som möjligt som säger samma sak: nej, ni ska inte ens tänka på att använda de där sakerna.

Det var så stormakterna på 80-talet kom till slutsatsen att den här charaden har gått långt nog, och blåste av kärnvapenracet. Inte för att Frodo kastade plutoniumringen i en krater, utan för att kören av vanliga människors röster blev hög nog för att de som satt med fingret på knapparna inte kunde undvika att höra den.

Den sade: ”Ni är fanimej inte kloka! Lägg bort de där sakerna, fattar ni vad de gör?”

Jag var tonåring under det Kalla krigets slutskede, jag är en av de där som ”grew up tall and proud / in the shadow of the Mushroom cloud” som Queen sjunger om. Inte en dag gick utan att vi tänkte på det där jäkla molnet och dess långa skugga.

Så trötta blev vi på att tänka på hela saken att vi lät saken falla i glömska, mer eller mindre, sen då det hela var över. Kalla kriget alltså. Sedan talade ingen om saken på tjugo år eller så.

Ironiskt nog var det då som det blev farligt igen, när folk började glömma. För kärnvapnen försvann ingenstans. USA och Ryssland har fortfarande tusentals kärnstridsspetsar, mer än nog för att förinta oss alla flera gånger om.

Absurt är ju vad det är. Och det behöver sägas. Det är inte pacifism, det är sunt förnuft. Kärnvapnen var aldrig menade att användas. ”When two tribes go to war / one is all that you can score.” Den som använder dem har förlorat redan medan den interkontinentala ballistiska missilen ännu är i luften.

Det här behöver sägas. Om och om igen. Tills någon lyssnar, och innan Bono börjar tala om det för då är det för sent. ”Nej! Lägg av nu. Lägg bort de där sakerna. Vi är inte rädda för dem, vi är rädda för er, för ni har fler lösa skruvar än K-rauta om ni ens tänker på att använda dem. Skärp er!”

End rant.

Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Sommaren 2017 – kyla i norr, hetta i söder, en smakbit av framtiden?

Om jag vore en av de där olyckskorparna som ägnar sig åt inte helt vetenskapligt grundmurade spekulationer så skulle jag tro att jag har sett framtiden den här sommaren.

En framtid där Golfströmmen har försvagats kraftigt eller stannat som resultat av att de massiva mängderna sötvatten från den smältande grönländska isen rubbar den termohalina cirkulationen i norra Atlanten.

Så där som forskarna varnar för att det kan komma att gå. Kanske snarare än vi tror.

Det skulle ju, ironiskt nog, ge oss här i norr det sämsta av båda världar. Vi skulle få det allt kallare i en allt hetare värld. Cirka tio grader kallare än det som vi uppfattar som normalt.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Inte på 43 år har H:fors-Vanda undgått att mäta upp en enda ”hellepäivä” på hela sommaren som gått fram till mitten av juli. Vad heter helle nu igen på svenska?

Detta medan södra Europa skulle få det ännu hetare. Jag menar, någonstans ska ju överskottsvärmen från Golfströmmen ta vägen.

Lite som… ser man på, den här sommaren.

Spanien har på sistone haft det särdeles hett. Tio grader hetare än normal maxtemperatur så här års. 47 grader Celsius som mest. Cordoba har svettats värst. Se bilden högst uppe (credit: Yr.no).

Men också resten av södra Europa har lidit i hettan. Siciliens svåra skogsbränder har varit i nyheterna.

Nå, nu flyter såvitt jag vet Golfströmmen fortfarande på. Den här sommarens vädermönster har orsakats av atmosfäriska blockeringar över norra Atlanten, i och för sig också de orsakade av det allt varmare Arktis och de minskade temperaturskillnaderna mellan polarregionen och de sydligare, tempererade områdena.

Men Golfströmmen är inte som de kilometertjocka glaciärerna som också med riktigt brutalt snabb uppvärmning kräver århundraden för att smälta helt och hållet. Den kan vända på klacken betydligt kvickare än så.

Som då någon vrider på en kran, faktiskt. Det har hänt förut, det kallas Yngre Dryas, för tolv tusen år sedan. När uppvärmningen som gjorde slut på istiden byttes ut till kyla på grund av vattnet från de smältande glaciärerna i Nordamerika. Inlandsisens avbrutna reträtt gav oss bland annat Salpausselkä.

Det kan hända igen. Samma fenomen.

Och senast då blir de besvikna som hade räknat med att klimatuppvärmningen leder till att vi förr eller senare kan odla vin i trakten kring Vasa. Om någon mot förmodan har prövat på att starta en vingård i Vasa den här sommaren så vet ni hur det kommer att gå.

Men tills vidare kan vi ju trösta oss, de och jag, att Yr.no, min go to-sajt för väderprognoser, utlovar riktigt skapligt varmt väder för mina trakter, åtminstone för återstoden av min semester. Alltid någonting.

Skärmavbild 2017-07-15 kl. 23.46.20.png