De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.
Låt oss granska granskandet en aning.
Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.
Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.
Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.
Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?
I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.
Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.
Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.
Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.
Detta alltså som ett argument för att ”klimat hysterin har gått för långt”och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.
Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.
Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.
Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt med rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.
Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.
Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.
Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.
Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.
Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine.
Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.
”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”
Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.
Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.
Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning.
Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?
Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.
Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”
Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”
Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.
Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.
Det går så här:
Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart.
Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.
Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite.
Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder.
Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar.
Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar.
Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?
Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt.
Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer.
Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.
Copy-paste slut.
Jag sammanfattar.
En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).
Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.
Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.
Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.
Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.
Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?
Den här sortens väder som just nu pendlar mellan ovanligt varmt och ovanligt kallt för årstiden är inget att förvåna sig över av två olika, men samverkande orsaker:
• Solfläcksminimum och därmed solens minskade UV-strålning som gör polarjetströmmen trögare och ökar på tendensen för blockeringar (högtryck) och lågtrycks-”tråg” i den ringlande jetströmmens veck. Vilket väder som blir rådande beror på om vi hamnar under ett blockerande högtryck (som förra sommaren) eller i ett tråg med kalla lågtryck norrifrån.
Case in point: läget just nu. Notera det blockerande högtrycket över Grönland och ”tråget” med lågtryck över Europa.
Den lilla istiden med sin låga solfläcksaktivitet (ca. 1300-1850) hade mycket av det här då somrarna (och skördarna) antingen regnade bort eller så brann skogarna (se kapitlet om lilla istiden i min bok).
Solfläcksminimum tenderar också att knuffa polarjetströmmarna mer i riktning mot ekvatorn, vilket brukar leda till kallare vintrar då vi oftare hamnar på strömmens kalla, norra sida.
• Den globala uppvärmningen som förstärker den ovannämnda tendensen, framför allt beträffade uppkomsten av blockeringar och tråg. Minskade temperaturskillnader mellan det allt varmare Arktis och Atlantens mellanlatituder gör polarjetströmmen och polarvirveln ytterligare svag och instabil (vilket ger utslag i övervägande negativa AO och NAO-index).
Case in point 2: NAO-indexet djupdyker just nu. Med andra ord: Nordatlanten är blockerad.
Den ökade värmen gör hettan och torrperioderna intensivare (som förra sommaren) och eftersom den varmare atmosfären kan lagra mer fukt regnar det sedan ännu mer de somrar då regnväxeln blir och ligga i.
Vädersystemen rör sig också långsammare så vilket väder som än blir rådande dröjer kvar längre.
Min tippning för den här sommaren: det föreligger just nu en hög sannolikhet för blockeringar över Grönland. Det skulle leda till kalla tråg ”nedströms” över Europa med vindar från nord eller nordväst. Kyla och regn skulle i så fall ha ett övertag om vi snackar sannolikheter.
Åtminstone för början på sommaren finns det chanser – eller risker, hur man vill ta det – för kyligt och regnigt väder, så ser det ut just nu. Men framför allt för juli-augusti är det vanskligt att säga någonting med säkerhet.
En förteckning över litteratur och webbartiklar som jag har använt som källor för min bok Väder som förändrade världen. Länkar anger digital källor, textrad utan länk anger en bok eller en artikel i pappersform.
Nordenskiöld, Adolf Erik: Den Andra Dicksonska Expeditionen Till Grönland, Dess Inre Isöken Och Dess Ostkust: Utförd År 1883 Under Befäl Af A.e. Nordenskiöld…
Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.
Klipp från Helsingin Sanomat
En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.
I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.
Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).
Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.
Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.
I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.
Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.
