”Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.”

– Vad är det finaste som du har ärvt, det som du skulle rädda först från lågorna om huset där ni bor började brinna?

– Efter att familjen är i säkerhet, menar du? Tja, morfars gamla fårskinnsjacka, tror jag. Jo, det skulle nog bli den. Bättre jacka finns inte, den håller mig varm och torr i alla väder och påminner mig om morfar.

– Ja men modersmålet då, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv.

– Jaha, om vi ska gå in på det spåret så säger jag generna. Mina gener som har gett mig min mammas ögon, som min son i sin tur har ärvt, och min kärlek till skrivande och talande som jag har fått från farfar. 

– Jag har läst dina texter. Jag skulle inte räkna med jackpot i bouppdelningen om jag vore dina barn.

– …men när det kommer till kritan, vem har egentligen ärvt vem? Har jag ärvt generna? Är det inte generna som har ärvt mig? Trots allt så fanns de ju före mig.

– Nu klyver du bara hår, generna är inte självständiga enheter som kan ärva någonting, de är bara rader med biologisk kod som kopierar sig själv. De är inte separata från oss.

– Säg inte det. Ta nu mitokondrierna som bor i våra celler, de fungerar som cellernas små kraftverk. De är i princip sina egna varelser, ättlingar till urhavets proteobakterier som slog sig i slang med våra tidiga, encelliga förfäder. De har sitt eget DNA.

– Mina mitokondrier har inte DNA, de har Saunalahti.

– Haha, biokemisthumor. Good one. Men min poäng här är att generna är det som allting utgår från. Arter kommer och går, endast DNA består. Du och jag som individer, vi är bara biologiska experiment som våra gener kör för att se vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är deras transportmedel, ett sätt för dem att sprida sig själva vidare.

– Jo, men vi är medvetna varelser, vi har vår fria vilja. Vi bestämmer över vårt eget liv, generna följer bara med strömmen!

– Vem bestämmer över vem? Säg mig en sak som du har gjort i ditt liv som inte på något sätt, direkt eller indirekt bestäms av ditt DNA, sådana saker som ditt temperament, din sexualitet, vilka smaker du gillar, hurdana tjejer du föredrar, hela din personlighet. …AJ! Varför sparkade du mig på smalbenet? Det gjorde ont!

– Skyll inte på mig. Skyll på generna, om de nu en gång styr allting som jag gör.

– Försök ta det här på allvar nu alltså! Generna har dikterat dig i minsta detalj. De äger dig, för de ärvde dig. Du har redan skickat arvet vidare till nästa generation, de har uppfyllt sitt mål för din del och snart behövs du inte längre.

– Ja men det där är ju bara stru-

– Nu ska du visa lite respekt för det mäktiga DNA, hör du! Inser du hur gammal DNA-molekylen är? Din äldsta fungerande gen är den som innehåller instruktionerna till glutaminsyntas, ett enzym som deltar i kroppens omsättning av kväve. Du trivs i skärgården om somrarna, eller hur?

– Jo, men vad har det med någonting att göra?

– Nå, du kan ju tänka på det här sedan när du ligger där på strandklippan och solar dig, att en del av generna inuti din kropp är äldre än berget du ligger på. Berggrunden i södra Finland är lite under två miljarder år gammal. Genen som tillverkar glutaminsyntas dök upp för mer än två miljarder år sedan. Det här var innan det ens fanns cellkärnor, alltså före de första eukaryoterna.

– Sitter du och försöker kollra bort mig nu för att jag ska glömma vem som beställde vad? Jag minns precis vad du har ätit och druckit, och det är betydligt mer än vad jag beställde. Tro inte ens att vi delar på notan fifty-fifty!

– Apropå den där omeletten som du åt, du vet ju att man kan tillverka en dinosaurie av vanliga ägg från Alepa?

– Hah! Genteknologi. Fåglarna härstammar från dinosaurierna, och så vidare!

– Just det! Inte bara det, fåglarna är dinosaurier, de härstammar från skräcködlorna i rakt nedstigande led. En vanlig höna innehåller den kompletta genetiska ritningen till en brontosaurus.

– Brontosaurusen satt på en annan gren av släktträdet, så det stämmer inte riktigt. Men i princip är det ju sant det där.

– Jo, men vill du alltså veta hur du gör för att tillverka en dinosaurus av luomu-hönsägg från Alepa? Eller K-butiken om du har Plussa-kort, det är inte så stor ski-

– Nej tack. Helst inte.

– Det ska som sagt vara luomu. Alltså ägg som är befruktade. Hönan och tuppen ska ha intimt samröre i hönsgården liksom. En bekant till mig födde upp höns där hemma från Alepas luomuägg. Fyra av äggen i en tio äggs låda var befruktade och blev till höns.

– Höh! Det där är nu igen en av de där urbana myterna.

– Nej, det hände på riktigt, jag lovar! Hur som helst, du tar ett befruktat hönsägg, och sedan påtar du på generna i embryot. Som sagt, hönans DNA innehåller alla instruktioner som behövs för att det ska bli en dinosaurie, de genetiska dino-switcharna är bara i OFF-position för evolutionen har stängt av dem med tiden och ersatt dem med nya funktioner. Sånt där som fåglar har. Näbben till exempel.

-…men alla de gamla instruktionerna finns kvar där. För att bygga en velociraptor eller vilka skräcködlor som nu fanns på fåglarnas släktträd under juraperioden. Ja ja.

– Exakt! Det enda du behöver göra är att stänga av alla de nyare switcharna och koppla på de gamla dinosaurusswitcharna, och vips har du en skräcködla. Det har gjorts på riktigt, det är inte bara fria fantasier det här.

– Så var har vi alla Kalkonus Rexar då?

– Nå inte har forskarna ju låtit dinosaurie/höns-embryona växa till slut, det skulle ju vara oansvarigt och oetiskt och allt det där. Men det är antagligen bara en fråga om tid innan det händer, tror man.

– Jaha. Anteeksi neiti, saisimmeko laskun?

– Men kolla här, jag googlade det, du ser på den här röntgenbilden att det här hönsembryot har en näbb med tänder i. Riktiga små dinosaurietänder, är det inte helt galet? Och en svans som en riktig raptor har den också, eller om den skulle få växa ut till slut, alltså. Ska vi göra en sådan på veckoslutet? Jag har en ask med luomuägg där hemma!

– Nej. Kommer du ihåg hur det gick när du skulle tillverka egna fyrverkerier i vårt garage när du var sexton? Betalade du nånsin samtliga rater av skadeståndet åt farsan?

– Så vad är det du försöker säga? Att det inte är en god idé? Medge nu ens att det skulle vara en elegantare metod än den som de använde i Jurassic Park? Myggor som har sugit blod av dinosaurier och fastnat i kåda och blivit bärnsten, och så suger man ut blodet och utvinner DNA. Hah, alla vet att DNA har en halveringstid på 512 år, vilket betyder att allt DNA som är äldre än maximalt två miljoner år är obrukbart.

– Ja ja, och dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan, så dit for den affärsidén för verklighetens Jurassic Park.

– När det gäller ursprungligt dino-DNA, ja! Men fåglarna har det i färsk form i sina celler, gömt under alla moderna papegoj- och fiskmåsritningar. Bara att påta lite på de rätta avbrytarna.

– Det är förresten du som kör, jag har druckit ett par stycken bärs. Borde ha druckit mera. Eihän tätä kestä selvin päin. 

– Sure! Jag såg en grej i en gammal Roadrunner-animation. Looney Tunes, du vet. Spänn fast säkerhetsbältet, jag är säker på att jag klarar det om vi tar tillräckligt med fart.

– TAXI!!!

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Kiss Me, I’m Radioactive

”Har du barn där hemma?” frågade sköterskan. Jo, sade jag. ”Låt helst bli att ta dem i famnen eller krama dem i dag.”

Jag behövde inte fråga varför. Det beror på att jag strålar i dag. De gjorde en datortomografi (skiktröntgen) av mig, de ville titta närmare på mitt hjärta. Och för det här ändamålet var det nödvändigt att injicera radioaktivt fluor-18 i mitt blodomlopp.

Det här betyder att jag går omkring och strålar glatt åtminstone fram till kvällen. Så alla ni som nödvändigt vill krama mig, kanske vi kan ta det i morgon?

Fluor-18 är förresten ett klurigt ämne. 18F är en radioisotop med 9 protoner och 9 neutroner i kärnan. Isotopen har en halveringstid på cirka 109 minuter, och tjänar som en källa till positroner, bland annat för sjukhusens bruk.

Och det kluriga i hela det här är ju att positroner är, tadaa, antimateria. Positronen är elektronens elaka tvilling, eller nåja, elak och elak. Men dess raka motsats hur som helst.

Om jag råkade på min spegelvarelse av antimateria, om han kom emot mig här i korridoren på Mejlans och vi gav varann en high five, då skulle vi båda gå upp i rök och gammastrålning.

Och när jag säger ”rök” så menar jag explosion. En sjuhelsikes sådan, värre än någon nu existerande atombomb. Radien på kratern som min och min antimateriatvillings high five skulle ge upphov till skulle väl sträcka sig ungefär till Lahtis och Tallinn.

Nå, lyckligtvis så är antimateria mer eller mindre bannlyst från vårt universum numera. Det fanns en tid strax efter Big Bang då det stod och vägde, då materian och antimaterian i det unga universum möttes för den avgörande fajten. The Big Showdown.

Och materian vann. Med nöd och näppe, efter enorma förluster. 999 999 999 materia-atomer av miljarden gick åt pipan, men tillräckligt med materia överlevde för att vi, planeterna, stjärnorna och datorn som jag skriver det här på, kunde bildas. Av antimaterian förstördes i princip alltsammans.

Varför det gick så här, varför det blev materian som utgick med segern medan antimaterian bet i gräset, det vete fåglarna. Det är ett av den moderna vetenskapens stora mysterier, som de jobbar hårt på att förklara bland annat på Cern.

Men helt och hållet har antimaterian inte gett upp. Den ploppar upp här och där, och förstörs så gott som genast, men vi hinner dra nytta av den under den blixtrande korta stund som den är här.

Som nu till exempel i mitt eget fall. De sprutade fluor-18 i mig. Fluor-18 är som sagt radioaktivt, det avger gammastrålning. Vilket det gör uttryckligen för att det producerar antimateria, alltså positroner. Positronen hinner inte värst långt innan den träffar en elektron, och då de två ger varann en high five förintas de båda och då uppstår gammastrålning eller  γ-strålning eller fotonstrålning, alltså joniserande strålning av fotoner. Kärt barn har många namn.

För de flesta räcker det med att säga radioaktiv strålning.

Hur som helst så är det den här gammastrålningen som gör det möjligt för PET-scannern här på sjukhuset att genomlysa våra kroppar. Förhoppningsvis utan att krocka alltför mycket med vårt DNA och på det viset orsaka mutationer, för sen har ingen roligt längre.

Därför får jag alltså inte krama mina barn i dag.

Däremot så får jag, whoopee, äta normalt igen. För att göra den här skiktröntgengrejen så måste man iaktta en strikt stenåldersdiet, eller vad det heter, där det inte får ingå någonting annat än proteiner, fett och vatten. Typ. Absolut inga kolhydrater och definitivt inget socker.

Så hela dagen i går hardcore-LCHF:ade jag som en dåre. Under dagens lopp åt jag: fem ägg, 120 gram omarinerad gris-inrefilé, 200 gram emmentalost och ett paket stekt bacon. Hur var det? För jävligt, kort och gott.

Det hela pågick bara en dag, men i något skede, mot kvällen, svär jag på att jag skulle ha kunnat strypa någon för en gurka eller ett kålhuvud. På riktigt, ni får hålla ert LCHF:ande, det suger riktigt rejält!

Så glad var jag över att få fortsätta äta kolhydrater nu helt nyss att jag instagrammade min frukost på Mejlans. Och sådant gör jag aldrig annars.

IMG_0174.jpg

Aj jo, jag ska tillbaka hit i morgon för en annan motsvarande undersökning. Lepoperfuusio någonting. Så vi kan inte kramas i morgon heller. Vi får ta det på veckoslutet, eller så fort som geigermätaren har slutat ticka.

”Lyssna till ditt hjärta!” NEJ!!

En snabb koll – inte finns det väl någon som på riktigt tror att hjärtat deltar i beslutsprocessen? Nu talar jag inte om metaforen och den odödliga klichén från tusentals sånger, böcker och filmer? Jag menar att man helt konkret skulle fatta viktiga beslut med hjälp av hjärtat, att det aktivt skulle ta del i den biokemiska processen som ligger bakom vår tankeverksamhet?

Eller okej då, inte i själva tankeverksamheten, men att hjärtat på något vagt och undermedvetet sätt skulle påverka kroppen och utöva ett inflytande på hjärnan, kanske via hormoner eller nervimpulser eller för att själen bor där eller för att hjärtat lever sitt eget liv, semi-självständigt från oss, lite som cellernas mitokondrier? Eller för att Deepak Chopra sade så?

Jag menar, hjärtat är en muskel som pumpar blod 24/7/365, och en jäkla seg och bra sådan, respekt för det, men that’s it! Det är allt som hjärtat gör. Som om det inte skulle räcka.

Är jag en fullständigt olidlig besserwisser nu, och en hopplös tråkmåns?

Mina funderingar började från en tråd på min Facebooksida. Jag skrev ett inlägg där jag lite magsurt fnös åt TV-reklamen där Kalle Snellman säger att ”de viktigaste besluten fattar man med hjärtat”. Han avsåg Snellmans beslut att undvika GM-foder för att, som han såg det, garantera att djuren som deras pålägg tillverkas av smakar så gott som möjligt.

Jag skrev:

”Med andra ord, ju viktigare beslut, desto mindre ska man veta om saken, och desto mer ska man agera utifrån sina känslor. Futtiga beslut som att vilken sorts hundmat ska jag köpa åt min vovve, sådant kan man läsa in sig på.

Schysst livsfilosofi. Kaiken maailman dosentteja…”

Här fick jag mothugg. En FB-vän menade att hjärta och hjärna inte utesluter varann, och att hjärtat står högst i hierarkin. Hjärnan har hand om databehandlingen och baserat på dess data fattar hjärtat besluten.

OK, sade jag, I get it, men jag har aldrig gillat den här metaforen värst mycket. Och nu citerar jag mig själv igen:

”För mellan raderna säger den att du ska gå emot ditt eget förstånd. Oavsett alla varningslamporna som lyser upp i hjärnans kontrollpanel. Det låter romantiskt men för mig har det alltid gått åt helvete när jag har ”lyssnat på mitt hjärta”. Och jag har gjort det rätt ofta, jag är en rätt så impulsiv typ. Det är först på äldre dagar när jag har börjat lyssna mer på min hjärna som saker och ting har gått åt önskat håll.”

Det är sant, ser ni. Speciellt som yngre tenderade jag att gå så gott som fullständigt på känsla. Mitt första äktenskap var just ett sådant där hjärtat fick besluta, och skit i analysen. Och så gick det som det gick.

Många andra personliga relationer led också av att hjärtat fick diktera besluten, hjärtat som passionerat pumpade runt mitt heta latinoblod och –

Nå ni vet. Jag är ju den blekaste bulldegs-fennoskandier som ni kan föreställa er. Jag har inte en gnutta latinoblod i mig. Och mitt hjärta var fullständigt oskyldigt. Däremot kan jag skylla på binjuremärgen som pumpade ut allt detta adrenalin i mitt blodomlopp. Det gjorde åtminstone inte saken bättre.

Jag var en jobbig typ som yngre. Å ena sidan romantisk, passionerad och idealistisk, å andra sidan naiv, temperamentsfull (men inte på ett bra sätt), rädd och bitter.

Eftertänksam, analytisk och långsiktig var jag däremot inte. Till den del som jag fick ta del av nämnda egenskaper senare, var det helt och hållet genom att lära sig the hard way och genom att låta den övriga kroppen göra myteri mot hjärtat, för att fortsätta på den här metaforen, och låta hjärnan ta över. Så gott den kunde.

Alltid lyckas det inte så bra ens så här med några futtiga år kvar till femtiostrecket. Det händer fortfarande att jag skjuter först och frågar efteråt. Jag kan bli naivt och barnsligt entusiastisk. Eller heligt förbannad, som min pappa var ibland. Helt har jag inte blivit av med mitt temperament.

Jag kan också vara passionerad. För att jag ”följer hjärtats röst”, för att det känns bra, inte för att jag har analyserat läget från alla synvinklar och kommit till att eld och lågor är den korrekta responsen. (Föreställ er att jag sade det där med mr. Spocks röst.)

Helt fel är det här väl inte. Kreativitet, en egenskap som jag är beroende av för att kunna göra mitt jobb, är på många sätt och vis uppbyggt av ovannämnda ingredienser. Att man vågar släppa loss och låta hjärtat –

NEJ!

Kalla det hjärtat om ni måste, men det handlar ju om intuitionen. Den har jag ingenting emot, även om mitt självförtroende, som var fullständigt sönderslaget en lång tid av mitt liv, gjorde det väldigt svårt att lita på intuitionen.

Men jag blev bättre på det med tiden. Fortfarande inte perfekt, fast vem är det, för även om jag är rätt så nöjd med min intuition så kräver den ett gott omdöme för att paketet ska vara komplett. Att inte bara komma upp med de där lysande idéerna utan kunna avgöra vilka som fortfarande låter lika bra nästa morgon. Och alltid går det ju inte så bra.

Men jag antar att det åtminstone är någonting att vara tacksam för, så länge som kreativiteten flödar. Allt måste inte vara guld. Allt kan inte förväntas vara det.

Som den legendariska amerikanska fotografen Ansel Adams sade,

Twelve significant photographs in any one year is a good crop.

Tolv betydelsefulla fotografier på ett år, eller tolv idéer som är guld – det är sannerligen ett gott år.

Och skulle det bli ett gott år så vems förtjänst är det? Nå nog tusan är det hjärnan som får pokalen här. Ja ja, mens sana in corpore sano och allt det där, hjärnan behöver en fungerande kropp för att kunna arbeta, men…

Ja, inte vet jag vad jag ska säga för att komma till någon gyllene slutkläm här. Tusen miljoner sånger har skrivits som lovsjunger hjärtat. Kan jag inte komma upp med en enda odödlig rad om hjärnan? Pinsamt.

Men å andra sidan, ”jag” är ju hjärnan. Allt jag någonsin har varit och allt jag någonsin kommer att bli. Också alla mina brister. Hjärnan kan bara tacka sig själv. Och skylla på sig själv.

Hjärnan är inte bara en kylig, rationell kalkylator. Hjärnan är intuition, passion, oanade djup, ängeln och demonen, själen, förnuftet, inbillningarna, drömmarna, rädslorna, allt som alla mina förfäder ända tillbaka till urhavet lärde sig om att överleva. Hjärnan är en överlevnadens mästare. Den är bad ass.

Men den är också fåfäng och tenderar att tro lite för mycket om sig själv, hur häftig den än är. Eller lite för lite.

Hur som helst.

Hjärtat kan de plocka ur min kropp och operera in det i någon annans bröst och sedan slår det där i vem vet hur många år medan jag själv är ett minne blott för min hjärna gick och dog.

Allt annat går att ersätta. Hjärnan går inte.

Hjärtat kan brista men sådant går över.

Hjärnan är Universum som ser på sig självt, fjorton miljarder år senare, och förundras. Ge den lite credits för det i dag. Hjärtat kan vi sjunga om i morgon. Igen.

Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Vardagens mysterier: de försvinnande fickknivarna

Ett litet personligt mysterium. Jag äger två fickknivar, en Victorinox Swiss Champ, den där klassiska MacGyver-fickkniven. Schweizisk armékniv kallas den också. Och så en annan Victorinox, fast av Leatherman-typen, i princip en hopfällbar tång med olika utvikbara verktyg integrerade i skaften. Swiss Tool heter den.

De här multiverktygen är jag väldigt förtjust i, jag försöker att alltid bära med mig endera prylen, för jag får nästan dagligen användning för dem. Jag har sagt på TV att om jag fick välja en pryl att ta med mig till en öde ö så skulle det vara någon av de här två sakerna.

Men tydligen inte båda. För mysteriet är att jag bara tycks ha koll på ena verktygets läge åt gången. Vet jag har Swiss Champ så är Swiss Tool försvunnen och vice versa. Just nu har jag koll på Champ, MacGyverkniven. Var Tool finns vet jag inte. Om jag nu skulle gå och leta efter den så skulle jag antagligen hitta den, sannolikt i någon obskyr plastkasse i hjälpköket dit frun min förpassar prylar som jag lämnar efter mig på bord och stolar.

(Kvinnor verkar inte förstå att hela mannens hem utgör hans verktygsback!)

Men i det skedet som jag skulle hitta Swiss Toolen så skulle det visa sig att Swiss Champen är försvunnen. Jag skulle sannolikt hitta den också dagen därpå, mellan soffdynorna, men då skulle Swiss Toolen igen vara försvunnen.

Grejen är att jag som regel har någorlunda bra koll på mina prylar. Åtminstone min fotoutrustning. Objektiven hittar jag i mörkret med händerna bakom ryggen. Det är till och med sällsynt att jag tappar bort ett linsskydd. Jag tror att jag har förlorat ett enda linsskydd sedan 1987. Och jag har haft / har *många* linsskydd.

Men de här knivarna beter sig inte riktigt som övriga ägodelar. De tycks inte trivas i existensen samtidigt. Lite som knivvärldens Superman och Clark Kent som ingen har sett tillsammans. Eller en variant av Heisenbergs osäkerhetsprincip fast med knivar i stället för partiklar.

Eller så har vi en försupen hustomte med alldeles för låg ambitionsnivå och på tok för lite att göra. Och en förkärlek för practical jokes.

Nej, jag vet att det naturligtvis inte finns något övernaturligt eller ens nånting relaterat till kvantmekanikens mysterier bakom det här. Det beror helt enkelt på att jag har en schweizerost där som hjärnan borde sitta. ”Juustopää” lyder termen på finska.

Och mina två schweiziska knivar trillar till synes omvänt synkroniserat in och ut ur hålen i osten. Men det är förstås helt slumpmässigt.

Dessutom är jag ganska säker på att jag bevisligen har haft bägge knivarna i händerna samtidigt i något skede.

*Ganska* säker.