Klimatattityderna allt mer polariserade och politiskt färgade

De traditionella högerpartiernas (saml, c, SFP) anhängare är idag tio procentenheter MINDRE oroade för klimatförändringen som vår tids största, akuta miljöproblem, jämfört med för 15 år sedan.

Mindre, för bövelen!

Okej, jag fattar att det handlar om polariseringen, vår tids samhällscancer, som skruvar upp folks attityder. Identifierar man sig som höger, händer det lätt att man orienterar sig enligt den politiska kompassen också i frågor som inte egentligen är politiska.

Då räcker det ofta med att vänstersidan tycker på ett visst sätt för att man på högersidan ska känna sig nödgad att anta den diametralt motsatta positionen, hur irrationell den än må vara. (Mekanismen funkar naturligtvis också åt andra hållet. Om högerfolket tycker A, är vänsterfolket mer eller mindre tvungna att tycka B, because of course!)

Och nu är det en gång för alla så att den globala uppvärmningen uppfattas som vänsterns hjärtefråga. Trots att den i allra högsta grad är en gemensam fråga.

Och trots att uppvärmningen slår hårt mot traditionella högerintressen. Klimatförändringen är riktigt rejält bad for business.

Jag menar, jag identifierar mig som konservativ. I bemärkelsen att jag tycker om och vill bevara de goda gamla värderingar som de nordiska länderna har byggt upp sin välfärd och sitt välmående på. Där är naturen och miljön ett superviktigt element.

Att välja att skita i det är inte konservatism, det är radikalism.

Men hur som helst. Klimatförändringen frågar inte oss vad vi tycker om den. Den tuffar på, och takten ökar hela tiden. Femton år är en lååång tid i det här sammanhanget. Mycket smältvatten har hunnit flyta under broarna.

Mycket tid till analys och reflektion också.

Och vilka slutsatser har den reflektionen lett samlingspartiets, centerns och SFP:s väljare till? MINDRE krismedvetenhet, inte mera.

Femton år, det är också ungefär så länge som jag har varit vetenskapsredaktör. Ungefär så länge har jag i min yrkesroll försökt hålla folk uppdaterade med vad som sker och få dem att förstå situationens allvar.

Men hej. Can’t win ‘em all.

Och hej, en klar majoritet av folk överlag fattar trots allt situationens allvar, enligt EVA:s enkät.

Alltid någonting.

https://www.sttinfo.fi/tiedote/suhtautuminen-ilmastonmuutokseen-politisoituu?publisherId=3848&releaseId=69915212

Om virus, dumma idéer och annat smittsamt

En muterad, särskilt smittsam variant av coronaviruset sprids i Storbritannien. Det här är inte värst överraskande – virus tenderar med tiden att muteras mot det mer smittsamma men mindre dödliga hållet. Att det går så här också med det här coronaviruset har experterna förutsett ända sedan i våras.

Virus är inte ens liv i ordets egentliga bemärkelse: de är inte kapabla till fortplantning på egen hand. De är dåliga nyheter omgivna av lite proteiner. Enkla rader av biologisk skräpkod som driver omkring.

Men det oaktat följer virusen evolutionens uråldriga lagar: de slumpmässiga förändringar – mutationer – som visar sig ge dem en större chans att spridas, blir med tiden förhärskande.

Det här innebär också att de mutationer som gör vissa virus dödligare, sannolikare gallras bort. Det säger ju sig självt: ett för ”ivrigt” virus som har livet av sin bärare minskar ju på sina egna chanser att smitta nya bärare och på så vis sprids det inte lika effektivt.

Virusen följer också delvis samma grundläggande fysiska lagbundenheter som annan livlös materia. De sprids längs de vägar som bjuder på det minsta motståndet. På samma sätt som vattnet som rinner nedför en bergssluttning, hittar virusen de fåror som kräver den minsta mängden energi att flöda genom.

I en människopopulation utgörs de här fårorna med minsta möjliga motstånd av de individer som väljer att inte spjärna emot. Det vill säga maskvägrarna och distanseringskritikerna.

Det här är förresten en mekanism som inte bara styr fysiska och biologiska förlopp. Också icke-materiella fenomen som idéer och kulturella samt politiska yttringar sprids på samma sätt.

Det här gäller inte minst för populistiska idéer, som i många avseenden påminner om virus i och med att de är så smittsamma. Och det är de just för att de följer fårorna med det minsta motståndet: de smittar genom dem som tänker efter och ifrågasätter allra minst.

Och precis som virus är enkla rader av biologisk kod, är populistiska idéer enkla rader av mänskliga tankar. Omgivna av dåliga nyheter.

Den populistiska våg som har sköljt av och an över världen under det gångna årtiondet eller så, är i grund och botten en immateriell pandemi. I stället för feber och hosta – eller värre – orsakar den akut och livshotande polarisering.

Vad som händer om ”vaccinet” uteblir och tillståndet tillåts nå terminalstadiet behöver vi inte undra över. Det var samma sorts eskalation som rådde under åren innan första världskriget.

Ett krig som följdes av ett virus, ett fysiskt sådant den här gången, som drog genom populationen likt en brand genom en torr skog. Spanska sjukan, som krävde fler liv än första och andra världskriget sammanlagt.

Spanska sjukans första våg följdes i sin tur av virala idéer som har en bekant klang: ”nej till masker! Sluta distansera! Öppna samhället nu!”

Inget nytt under solen. Wheel in the sky keeps turnin’.

Sista chansen att stoppa tsunamin av faktaförakt, desinformation och polarisering!

Om den kommande Biden-administrationen verkligen vill göra sitt för att trygga demokratins fortlevnad i USA och hela världen, så måste man få bukt med den galopperande epidemin av desinformation samt expert- och faktaförakt. Den som i sin tur har bidragit till att förvärra polariseringens cancer i vilken främst USA men även många andra länder befinner sig nära terminalstadiet.

För att vända den här dödliga trenden blir man tvungen att i något skede tygla de sociala medierna och få dem att acceptera sin roll som de facto utövare av publicistisk verksamhet, och ta ansvar för sitt innehåll. Det här är inte censur eller kringskärande av yttrandefriheten. Vill du komma med grundlösa och galna påståenden så är det fortfarande fritt fram.

Däremot så ska du inte vänta dig att få gå oemotsagd. Det står ingenstans i yttrandefrihetens regler att jag i min tur inte får säga exakt vad jag tycker om ditt nonsens.Och ”neutralitet”, vilket vissa har efterlyst bland annat av mig i egenskap av journalist, innebär inte att tiga stilla inför dem som sågar i själva demokratins gren och hotar våra barns framtid på den här planeten!

Om du vill bränna en miljon människor av minoritet X i en ugn, och jag inte vill att någon alls ska brännas, så är den korrekta siffran inte 500 000. Det är inte vad neutralitet handlar om.Lika lite som det betyder att halva månen är gjord av ost och resten regolit (bl.a.). Det är inte neutralitet att möta idiotin halvvägs.

Hur som helst: ingen aktör, varken bland traditionella eller sociala media, har någon som helst plikt att ge den som sprider desinformationens gift en megafon eller ett podium. Gå och ställ dig på gathörnet och skrik som på den gamla goda tiden om det spänner kring pannan.

Bland annat Twitter har på sistone gjort vissa försök till att dämma upp den värsta flodvågen av dynga från konspirationsteoretikerna och de övriga propellerhattarna. Men frågan är om det inte är ”a day late and a dollar short”.

Hur som helst så visar de fyra gångna åren med all önskvärd tydlighet vartåt det barkar om vi inte börjar ta det här på allvar nu.

Antingen drog du strykjärnet ur väggen i morse, eller så drog du inte. Spelar ingen roll vad du tror om saken

Verkligheten är en krävande älskarinna. Också coronakrisen har understrukit detta. Antingen gör vi det som krävs, eller så går det på tok. Inga bonuspoäng delas ut för åsikter och känslor. Det gäller att vara smart, eller så kommer folk att dö.

Verkligheten struntar blankt i vad vi tror eller tycker om den. Den lyssnar heller inte till böner – eller tittar på våra Youtubelänkar. Antingen har vi gjort vår hemläxa eller inte. Det är allt som räknas.

Det här gäller också beträffande coronakrisens konsekvenser för ekonomin och EU. Också där gäller det att hålla tungan rätt i mun. Kortsiktiga, själviska, ideologiskt färgade beslut må hålla vissa väljarsegment nöjda en stund, men är mistress Reality inte nöjd så har ingen roligt inom kort. Case in point: Brexit.

Och ifall att någon behöver påminnas om det: grejen är ju alltså den att klimatkrisen är minst lika hårdhänt och onådig. Den har inte tagit någon paus under allt det här. Inte heller där ges någon pardon. Den har bara lite längre stubin än coronakrisen.

Men också den stubinen har en ände. Och när den tar slut hjälper inga förklaringar. Det var det här som major Edward A. Murphy avsåg med sin berömda lag. Han menade aldrig att allt kommer att gå på tok per automatik. Bara det går på tok som vi har låtit bli att fixa så att det inte kan gå på tok.

Och tyckande har aldrig fixat någonting.

Om att missbruka bilens luftkonditionering när värmebölja råder

Vi måste tala om termostat.

Jag har noterat att då värmebölja råder, reagerar många med att skruva ned bilens luftkonditionering (AC) till minimitemperatur då de stiger in i bilen och kör iväg, ofta 16° eller så. De som gör så är ofta äldre personer, i vars yngre dagar bilarna inte hade termostat och AC i den utsträckning de har nu. Ville man ha maximalt svalt så sköt man värmereglaget så långt som möjligt in på blått.

Men termostatstyrd luftkonditionering funkar inte så. Den slutar inte vara effektiv när temperaturen inuti bilen har nått jämvikt med utetemperaturen. Den utgår från att du faktiskt vill ha 16 grader inuti bilen, så den tar i för kung och fosterland för att avlägsna värme från bilen tills beställningen har uppfyllts.

Problemet med AC-framkallad kyla är att den är väldigt torr. Luftkonditionering torkar luften effektivt. Vilket får det att kännas ännu svalare än det är. Dessutom torkar det slemhinnorna i näsa och svalg, vilket inte är bra för hälsan, speciellt om man kör mycket och ofta.

Dessutom, vem vill på riktigt ha 16 grader i bilen? Uppfattar någon på riktigt 16 grader Celsius som en behaglig rumstemperatur? Kanske i sovrummet om natten – svalt är ju bra för sömnen. Men inte AC-genererad svalka. Och också då är 18 grader sannolikt behagligare.Det andra är temperaturskillnaden. Kör du omkring med 16 grader i bilen då det är 30 grader ute, då kommer det att råda en 14 graders temperaturskillnad mellan bilens kupé och omvärlden. Och det är inte heller hälsosamt.

Så vad är då smart? Själv kör jag med 21 grader i bilen som default, både sommartid och vintertid. Då det är hett ute när jag sätter mig i den heta bilen och kör iväg, vet jag att jag inte behöver skruva ned AC:n till 16 för att uppnå min valda optimala temperatur. AC:n kommer att göra sitt yttersta för att producera just den temperaturen, och sedan kommer den att spänna av.

Min poäng, och grejen som många missar, är att man når inte den här optimalt behagliga temperaturen fortare genom att köra AC-reglaget i botten (och sedan glömma det där, sannolikt). Man når den exakt lika fort genom att ha den på samma temperatur oberoende av utomhustemperaturen, i mitt fall alltså 21 grader. Året om.

Det finns ju en energiaspekt på det hela också. Det går åt bränsle till att kyla ned bilen när det är hett. Ju kallare, desto mer bränsle rinner det. Och desto mer CO2 producerar du (eller, om du har en elbil, desto fortare tömmer du batterierna).

Aj jo, ännu en sak: att kombinera AC med öppna fönster medan man kör är ju maximalt icke-smart. Inte nog med att AC:n får jobba häcken av sig när den svala luften rinner ut genom fönstret, bilens aerodynamik går också åt pipan vilket ytterligare försämrar bränsle-ekonomin.

Nå, just idag är det ju behagligt svalt och skönt utomhus så AC:n kan ta det lite lugnare. Men vi har inte sett det sista av värmeböljan ännu för i sommar.

Klimatdansen: den trötta solen vs. människans uppvärmning

Just nu pågår två stora klimathändelser som var för sig skulle göra livet surt för oss. Men som det är nu så mildrar de sannolikt varandras mest extrema effekter.

Den första är det kraftiga solfläcksminimum som pågår just nu, det djupaste på mer än hundra år. Det leder till att vädertyper som rådde t.ex. under det förra Grand minimum, Maunders minimum (på 1600-talet) blir vanligare.

Den som vill läsa mer om hur det var på den tiden kan exempelvis slå upp kapitlet om lilla istiden i min förra bok, Väder som förändrade världen.

Perioderna av hungersnöd som avlöste varandra på den tiden berodde delvis på frosten som tog skördarna, och somrarna som ofta regnade bort totalt. Men också perioder av kruttorra skogsbrandssomrar ingick i den tiden.

Att det inte råder hungersnöd nu beror sannolikt på två saker: för det första, den andra stora klimathändelsen som pågår just nu: den av människan orsakade globala uppvärmningen. Den tar udden av de värsta frostknäpparna. Skulle vi inte ha global uppvärmning på gång så skulle det vara brutalt kallt just nu (men å andra sidan förstärker den också de Maunder-lika skogsbrandssomrarnas intensitet).

Solfläcksminimum i sin tur tar den värsta udden av den globala uppvärmningens värsta effekter.

För det andra, det finns en joker i leken: våra odlingsväxter som har förädlats till den grad att de inte längre är lika känsliga för frost, blöta och torka. Utan dem, och det moderna, mekaniska jordbruket, skulle vi vara verkligt hungriga just nu.

Men solen kommer inte att ligga och dra sig hur länge som helst. Solfläckscykel nr. 25 håller redan på att varva upp, långsamt men i alla fall.

Under nästa maximum, då vi har två stora uppvärmande faktorer som samverkar, då kommer vårt moderna, fina jordbruk att utmanas till max. Lägg ännu till en eller annan kraftig El Niño i det skedet som bajset på moset.

Frågan är då att räcker ens allt GMO-trolleri som forskarna kommer upp med? Sannolikt inte för en stor del av jordens snart 8 miljarder människor.

Sannolikt inte ens för oss, om jordbruket samtidigt drabbas av en störning i bränsletillförseln så att maskinerna stannar. Vi är fortfarande beroende av fossila bränslen för våra traktorer och hela den övriga kedjan.

Samma forskare som varnade för att en global pandemi bara var en fråga om tid, varnar också för allt detta som jag nämner här. Vore det kanske dags att ta deras gestikulerande på allvar snart?

Vi tycker ju om att stoltsera med våra snitsiga beredskapslager här i Finland. Förr eller senare kommer de att behövas – med råge.

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.

”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.