Klimatdansen: den trötta solen vs. människans uppvärmning

Just nu pågår två stora klimathändelser som var för sig skulle göra livet surt för oss. Men som det är nu så mildrar de sannolikt varandras mest extrema effekter.

Den första är det kraftiga solfläcksminimum som pågår just nu, det djupaste på mer än hundra år. Det leder till att vädertyper som rådde t.ex. under det förra Grand minimum, Maunders minimum (på 1600-talet) blir vanligare.

Den som vill läsa mer om hur det var på den tiden kan exempelvis slå upp kapitlet om lilla istiden i min förra bok, Väder som förändrade världen.

Perioderna av hungersnöd som avlöste varandra på den tiden berodde delvis på frosten som tog skördarna, och somrarna som ofta regnade bort totalt. Men också perioder av kruttorra skogsbrandssomrar ingick i den tiden.

Att det inte råder hungersnöd nu beror sannolikt på två saker: för det första, den andra stora klimathändelsen som pågår just nu: den av människan orsakade globala uppvärmningen. Den tar udden av de värsta frostknäpparna. Skulle vi inte ha global uppvärmning på gång så skulle det vara brutalt kallt just nu (men å andra sidan förstärker den också de Maunder-lika skogsbrandssomrarnas intensitet).

Solfläcksminimum i sin tur tar den värsta udden av den globala uppvärmningens värsta effekter.

För det andra, det finns en joker i leken: våra odlingsväxter som har förädlats till den grad att de inte längre är lika känsliga för frost, blöta och torka. Utan dem, och det moderna, mekaniska jordbruket, skulle vi vara verkligt hungriga just nu.

Men solen kommer inte att ligga och dra sig hur länge som helst. Solfläckscykel nr. 25 håller redan på att varva upp, långsamt men i alla fall.

Under nästa maximum, då vi har två stora uppvärmande faktorer som samverkar, då kommer vårt moderna, fina jordbruk att utmanas till max. Lägg ännu till en eller annan kraftig El Niño i det skedet som bajset på moset.

Frågan är då att räcker ens allt GMO-trolleri som forskarna kommer upp med? Sannolikt inte för en stor del av jordens snart 8 miljarder människor.

Sannolikt inte ens för oss, om jordbruket samtidigt drabbas av en störning i bränsletillförseln så att maskinerna stannar. Vi är fortfarande beroende av fossila bränslen för våra traktorer och hela den övriga kedjan.

Samma forskare som varnade för att en global pandemi bara var en fråga om tid, varnar också för allt detta som jag nämner här. Vore det kanske dags att ta deras gestikulerande på allvar snart?

Vi tycker ju om att stoltsera med våra snitsiga beredskapslager här i Finland. Förr eller senare kommer de att behövas – med råge.

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.

”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.