”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.

”Intelligent liv i rymden kan vara mycket sällsyntare än vi tror”

Häromdagen gick jag för att se och höra den brittiske partikelfysikern, professor Brian Cox, som uppträdde i Kulturhuset i Helsingfors. Han talade om svarta hål, om tidens ände och allt möjligt annat mellan himmel och jord (bokstavligen). Men han berättade också om en av sina bekanta, en astrobiolog var det visst, som har forskat i det här med sannolikheten för att det existerar liv på andra planeter.

Astrobiolog-kompisen hade sagt åt Brian Cox att den sannolikheten är ganska hög, men att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra planeter, antagligen är mycket mindre än vad många tänker sig.

Livet på jorden, påpekade den här forskaren, verkar ha dykt upp här nästan så fort som vår planet hade svalnat. Redan för cirka 3,8 miljarder år sedan. Men då snackar vi om mycket enkelt, encelligt liv. Och så här gick det på i flera miljarder år. De första någorlunda avancerade flercelliga djuren dök upp så pass sent som 600 miljoner år sedan.

Om vi använder livet på jorden som någon sorts utgångspunkt så tycks livet ha en väldigt lång startsträcka. Och mycket hinner hända under den tiden. Allt från asteroidnedslag till supernovaexplosioner. Livet på jorden har helt enkelt haft tur som har överlevt så här länge, menade Brian Cox astrobiologkompis. En otrolig tur, faktiskt.

Han menade att det är så osannolikt att livet överlever länge nog för att bli intelligent, att det inte är omöjligt att det kan finnas intelligent liv på så lite som en planet per galax, i genomsnitt.

Vilket i så fall skulle göra jorden desto mer unik och värd våra yttersta ansträngningar för att inte förstöra den.

Men alltså, om vi utgår från hur fort det första, enkla livet dök upp här på jorden så tycks ju uppkomsten av liv mer eller mindre vara en oundviklighet. Och då har vi hur som helst massvis med planeter i vår galax som hyser liv.

Men med tanke på att det tar miljarder år för livet att bli flercelligt och komplext, och hur många faror som lurar, är det sannolikt mest bara en massa urslem som guppar omkring på alla de planeterna. Vilket skulle förklara varför vi inte har hört några utomjordiska radiosignaler trots att vi har lyssnat ganska länge efter dem.

Nå, även om det bara skulle finnas en intelligent civilisation per galax så finns det ju trots allt nånting i stil med två triljoner galaxer i det kända universum. Det är en tvåa följd av arton nollor. Ser man på saken på det viset så formligen kryllar det av intelligent liv i universum.

Men med tanke på de enorma avstånden som skiljer galaxerna åt så kommer vi dessvärre aldrig att ha ens så mycket som skuggan av en chans att få kontakt med dem.

5G är inte ett mini-Tjernobyl i din ficka! Ta det lugnt och lär dig skillnaden mellan strålning och strålning!

Ibland önskar jag att folk läste in sig så pass mycket att de förstod de grundläggande skillnaderna mellan olika sorters strålning. Att all strålning inte automatiskt är skadlig. Att strålning också inkluderar sådant som vanligt synligt ljus. Det inkluderar infraröd strålning, som vi alla avger – kroppsvärme.

Och jo, det inkluderar mobilstrålning eller så kallad radiofrekvent strålning.

Men låt oss göra en snabb genomgång av vad strålning egentligen är och vad den gör. Strålning kan grovt delas in i två olika huvudtyper:

  • Partikelstrålning. Som namnet säger handlar det om partiklar med massa, konkreta fysiska objekt som flyger omkring i hög hastighet, som små gevärskulor. Elektroner och positroner (”betastrålning”), protoner (vätekärnor), heliumkärnor (”alfastrålning”) och neutroner.

    Partikelstrålning är alltid joniserande, det vill säga den har en så hög energi att den kan knocka loss elektroner från atomerna i din kropp. Råkar de små gevärskulorna träffa atomerna i ditt DNA så kan följden bli cancer. Partikelstrålning uppstår till exempel i samband med fission och radioaktivt sönderfall.

Och partikelstrålning har ingenting whatsoever med mobiltelefoner att göra.

Vilket för oss till den andra huvudtypen av strålning:

  • Elektromagnetisk strålning. Omfattar radiovågor, mikrovågor, infrarött ljus, synligt ljus, ultraviolett, röntgenstrålning och gammastrålning (både röntgen och gamma är fotoner, alltså i princip upptrissat ljus med extremt kort våglängd och hög energi).

Elektromagnetisk strålning kan vara joniserande. Det är till exempel de högsta frekvenserna inom ultraviolett. Därför är överdrivet solbadande alltid en risk.

Röntgen och gamma är naturligtvis också joniserande.

Mobilstrålningen däremot, den hör till den mer harmlösa såkallade radiofrekventa strålningen, på mikrovågsområdet. Den är icke-joniserande, den har med andra ord inte tillräckligt hög energi för att slå sönder atomer och rådda med ditt DNA.

Mobilstrålning är alltså lite som vanligt ljus, fast med en aningen längre våglängd (avståndet mellan två vågtoppar) och mindre energi. Vi talar om det lite tråkiga lägre mellanregistret inom det elektromagnetiska spektrumet, där vågorna varken kör rätt genom saker helt obemärkt, som radiovågorna, eller härjar och röjer bland atomerna som sina elaka och mer energiska kusiner UV, röntgen och gamma.

Det är därför som du inte kan lysa genom en vägg med en ficklampa, till exempel. Vanligt ljus tenderar att antingen absorberas eller reflekteras. Är hindret tillräckligt tunt, till exempel ett pappersark, så passerar en stor del av ljuset genom det, men sprids ut åt alla håll (diffusion).

Vill du gå igenom väggar ska du köra med radiovågor, som huserar längre ned i det elektromagnetiska spektrumet. Ju längre ned på skalan, desto lättare går vågorna igenom eller runt olika hinder.

Med sin stora våglängd och låga frekvens är radiovågorna för ”lata” för att alls orka slå sig i slang med atomerna som de möter. Så de passerar tämligen obehindrat genom väggar utan att absorberas eller skingras.

Du kan tänka på det hela så här: din granne tycker om högljudd disco-dunka-dunka-musik, sånt där som dagens ungdom gillar att spisa. Han har högtalare stora som kylskåp och en grym förstärkare. Badum-tisch!

Följaktligen ligger du vaken och lyssnar på ljuden från hans lägenhet: dunka dunka dunka dunka. All night long.

Orsaken till att du hör de djupa basljuden genom väggen är att basvågorna har en längre våglängd och passerar därför lättare rakt igenom jämfört de höga diskantljuden.

Du hör alltså badum men inte tisch.

Och elektromagnetisk strålning funkar enligt samma princip. Ju längre våglängd (badum), desto lättare kilar det bara igenom, raka vägen mellan väggens atomer, utan att stanna. Vill du nå ut så långt som möjligt så ska du sända på långvågen, för den bär också längst.

Å andra sidan, i så låga frekvenser kan du inte packa in värst mycket information, så ljudkvaliteten blir dassig.

Behöver du inte nå ut så värst långt men vill ha bra ljud- och bildkvalitet (tisch), till exempel TV, så ska du sända på de högre frekvenserna (UHF eller ultrahög frekvens).

Mikrovågsfrekvenserna, som mobilnäten jobbar på, ligger någonstans mitt emellan badum och tisch. Mellan radiovågorna och det infraröda ljuset. De har en tillräckligt låg frekvens och lång våglängd (badum) för att penetrera väggar just så mycket att du kan använda din mobiltelefon inomhus.

Men de har också en tillräckligt hög frekvens och energi (tisch) för att du ska kunna packa in hyfsat mycket informationen i signalen. Du får en bra ljud- och bildkvalitet.

Ju äldre din mobiltelefon är, desto lägre frekvens (badum) sänder den sannolikt på. De första NMT-telefonerna sände på 450 megahertz (badum), vilket var nödvändigt eftersom det var långa avstånd mellan basstationerna. Renskötarna på fjällen i Lappland älskade NMT 450 för de kunde hålla kontakten med familjen över ödemarkens långa avstånd med den.

Sedan kom nästa generations mobiltelefon, NMT 900, med dubbelt högre frekvens (fast fortfarande badum), för att med sin högre bandbredd kunna betjäna den ökade mängden användare och större informationsmängd som behövde sändas. Det här krävde ett tätare nätverk av radiomaster, för 900 MHz har en sämre räckvidd än 450.

Det första GSM-nätet använde också 900 MHz-bandet. Men i takt med att användarna blev fler och fler så infördes 1800 MHz-bandet (till en början främst i städerna), med ännu en fördubbling av frekvensen (fast fortfarande badum). Då behövdes det igen fler basstationer, för ju högre frekvens signalen har, desto kortare räckvidd.

För varje ny generation av mobiltelefoni (3G, 4G) har frekvenserna trissats upp an efter, för att ge en större bandbredd så att nätverket ska orka skyffla dina Netflix- och Spotify-data fram och tillbaka medan du väntar på bussen.

Vi befinner oss hur som helst fortfarande inom mikrovågsbandet som sträcker sig från 300 MHz till 300 GHz (1 meter till 1 millimeters våglängd).

För att packa in maximalt med data i signalen kan 5G i princip utnyttja frekvenser ända upp till mikrovågsbandets övre gräns, 300 GHz (tisch). Det är så gott som infrarött. Men då måste basstationerna sitta supertätt, i praktiken inom synhåll från din telefon.

Just av den nämnda orsaken att 5G-signalen är dålig på att ta sig genom hinder, eftersom den skingras och reflekteras (tisch) lättare än de äldre nätverkens signaler (badum).

Och grejen är alltså den här: eftersom 5G-frekvenserna ligger i den översta delen av mikrovågsbandet, är 5G-signalen också dålig på att penetrera din hud (tisch). Din hud reflekterar helt enkelt 5G i en klart högre grad än 2G och 3G, till och med mer än 4G (badum).

Betyder det här då att mobilstrålning, och särskilt då 5G, är 100% trygg i alla förhållanden? Inte nödvändigtvis, men ingenting är 100% tryggt. Vanligt solljus är hur som helst betydligt mindre tryggt än mikrovågsstrålningen från en mobiltelefon, som motsvarar ungefär en ficklampa i uteffekt.

Solen formligen ”vrålar” på hela det elektromagnetiska spektrumet. Solljuset innehåller alla tänkbara sorters högenergisk strålning, inklusive joniserande UV-strålning.

Är du på riktigt orolig för strålning, så ska du framför allt undvika flygplan som pesten. En resa mellan H:fors och München till exempel, ger dig en strålningsdos som är betydligt större än den du får under en vecka i Tjernobyl.

Och då talar vi alltså inte om mild elektromagnetisk strålning, utan hård partikelstrålning med superhög energi (kosmisk strålning). Snabba protoner från yttre rymden, mini-gevärskulor som skjuter rätt in i dina celler med nära ljusets hastighet, krasch bom bang! Stackars piloter och kabinpersonal!

Speciellt brutal är den kosmiska strålningen just nu när solens skyddande magnetfält är extra svagt eftersom solfläcksminimum pågår.

I och för sig, ingenting nytt i det här heller. Livet har under sin nästan fyra miljarder år långa bana här på jorden badat i alla tänkbara sorters strålning, inklusive riktigt hård joniserande sådan. Vi är ganska garvade när det kommer till det här.

Det betyder ju inte att man avsiktligt behöver utsätta sig för risker, hur små de än är. Man måste ju inte sova med wifi-modemet under huvudkudden. Men just den påstådda risken med 5G skulle jag inte förlora någon nattsömn över.