De vet vad du gjorde förra sommaren

Fuckar du upp så är du fuckad. Det är kontentan jag fick av en två dagars kurs i databasjournalistik. Excel är en skoningslös älskarinna, väldigt mycket böjd åt det sadomasochistiska hållet.

Det finns liksom inget rum för tabbar med Excel. Får du en enda liten siffra, bokstav eller semikolon fel så är din tabell värdelös. Det tjänar ingenting till att smickra mistress Excel med vin, rosor och förklaringar, hon är lika omedgörlig som Saga Norén från Länskrim Malmö.

Men det funkar åt andra hållet också. Får du allting exakt rätt, och om du ställer de rätta frågorna, då ger hon dig allt du vill ha och mycket mer.

Jag är ingen Excel-man, jag tycker om att måla med lite bredare pensel och har ibland lite ont om tålamod. För småpetigt helt enkelt. Men jag har gott om kolleger som älskar den här sortens grejer. De kan sitta och gräva i statistik och databaser i det oändliga och hitta samband som ingen ens visste var där.

Men finns de sambanden där – och de finns – så är det någon av mina grävande kolleger som hittar dem. Förr eller senare. Och när de är färdiga med sitt jobb så kommer det inte att vara tråkiga tabeller och kalkylblad, det kommer att vara ytterst visuella och väldigt tydliga kartor över exakt hur, var och när du fuckade upp.

Det är som om många politiker fortfarande inte skulle ha fattat det här. Trots åratal av Tobleronegate, kikkelikort, trädgårdsskötsel-sms och vem vet vad. De där allra mest uppenbara prylarna. Med ljusår kvar till den nivån där någon Snowden börjar bli intresserad.

Men så är de ofta uppvuxna i en annan tid då det inte var så noga. Man kunde skyla över saker på den tiden. Förklara bort saker. Och framför allt så hamnade inte allting på internet.

Inte för att juniorgardet alltid är mycket smartare. Varje ny (och gammal) generation som stiftar bekantskap med webben måste tydligen lära sig det här. Det är inte som att luta sig med handen mot en het grill. Evolutionen har försett oss med en reflex som får oss att dra undan handen om vi nuddar vid någonting hett, innan vårt medvetna jag ens fattar att det bränner.

Internet funkar ju som tandkrämstuben vars innehåll du klämmer ut i en enda stor hög på bordet framför dig. Är tandkrämen utklämd så finns det inget sätt i världen att få den tråttad tillbaka in i tuben. Det du klämmer ut är kvar där ute. What happens on the Web stays on the Web.

Och sedan, förr eller senare, kommer någon av mina grävande kolleger som har ett förhållande med mistress Excel gående. Och sedan är det kört för dig.

Hur svårt kan det vara: Saker har följder. Följder som kan radas upp i en Exceltabell och samköras med Google Maps. Det är som om det här inte heller riktigt skulle ha gått upp för Juha Sipilä och hans regering.

Jag menar, det är helt okej med yviga gester, djupa brösttoner och snärtiga oneliners. Läget är det och det, vi gör si och så vilket leder till dittan och dattan. ”Kom igen nu, alla med!”

Problemet är bara det att det väldigt fort blir uppenbart om du inte har backat upp din plan med substans. Har du inte gjort din hemläxa så kommer det kvickt som ljuset att synas i statistiken.

Fattar du beslut som leder till att konsumenternas förtroende utarmas så kommer det inom väldigt kort att höras irriterade harklingar från tjänstemännen och statistikerna. Sådana harklingar är som parningsläten för Excel-nördarna. Och ungefär i samma veva drabbas konsumenterna av köpförstoppning.

Vilket får företagen att reagera med uppsägningar vilket leder till ännu sämre konsumentförtroende och så är den onda spiralen ett faktum.

På sextonhundratalet var det möjligt för en kung eller påve att förklara sig ut ur följderna av deras dåliga beslut. Man kunde alltid hänvisa till ”Guds vilja” eller så sköt man skulden på någon annan. Eller så sköt man helt enkelt bara någon.

Det låter väldigt uppenbart och självklart när man skriver ut det här: det funkar inte så längre. Spåren är nästintill omöjliga att sopa bort, vilket på allvar får en att undra vad idioterna på Volkswagen egentligen trodde att skulle hända då de fingrade på sina motorer så att de skulle verka renare i avgastesterna.

Klåpar du så blir du fast. End of story. Det var det här som major Edward Murphy menade med sin berömda lag. Han menade aldrig att allting automatiskt kommer att gå åt helvete, bara att det som kan gå åt helvete med din plan kommer att göra det om du inte åtgärdar det i god tid.

Är din politik dålig så får det resultat som kommer att ledas raka vägen till dig. End of story.

Är du en populistpolitiker med över tjugo år av skrikande från oppositionen bakom dig så finns det ingen smekmånad, ingen mjuklandning, ingen övergångstid.

Visst, du kan fortsätta med dina finurliga små anekdoter och citatvänliga käftslängar. Men backar du inte upp det med en konsekvent, kompetent och tydlig politik som är hårt grundmurad på fakta och med rötterna djupt i verkligheten ända från ruta ett, tja, då kommer det att skita sig för dig så fort mina kolleger med Excel-fetischerna lär sig hur man stavar ditt namn.

Och de är väldigt bra på att stava! Mistress Excel vägrar ligga med dem om de inte får varenda en stavelse rätt.

Ännu värre, de känner webbgrafiker och -designers. Typer som kan visualisera vad som helst så att publiken bara kan fälla en tyst tår av hänförelse över hur fullständigt uppenbart, tydligt och logiskt det där är. Hur fullständigt självklart det är vem som har klåpat!

Det politiska minnet må vara kort men miss Excel glömmer aldrig någonting.

Intressant nog så kommer inte mistress Excels puls att höjas det minsta lilla ens i det här skedet, när massmedia, some och bloggarna äter din lever med favabönor och en god chianti.

Jaså, du kan förklara? Varsågod bara, faktum är att ursäkter framstammade i panik är det enda som någonsin har fått miss Exel att le en smula.

Fast inte med ögonen.

Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ‘n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Hösten2015-63

Världens mest pinsamma presskonferens

Hösten 2015-18

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.

Neutrinerna, coolast av partiklar

FirstNeutrinoEventAnnotated

De är bokstavligen helt hypercoola, neutrinerna alltså. En kompakt vägg av bly 10 000 000 000 kilometer tjock, är tunnare än dimma för dem; de flyger rätt igenom den utan att ens nudda vid någonting.

Årets Nobelpris i fysik går alltså till japanen Takaaki Kajita och Arthur B. McDonald i Kanada för deras forskning som bevisade att neutriner har massa.

Neutriner är universums allra minsta partiklar som skapas bland annat i samband med fusionsreaktionerna i solens kärna, och man trodde länge att de inte hade någon massa. Men 1998 lyckades forskarna bevisa att neutriner kan byta skepnad; på fysikspråk byter de ”smak” i flykten, och det här innebär att de måste ha massa. Ingen vet exakt hur stor den massan är, bara att den finns där och att den är oerhört liten, omkring en miljon gånger mindre än en elektrons massa.

Neutriner saknar elektrisk laddning, så de kan flyga obehindrat genom hela jorden. Faktum är att flera miljarder neutriner passerar rätt genom dig där du sitter just nu.

Det betyder dessvärre att de är otroligt svåra att fånga och studera, trots att de är universums näst vanligaste partiklar, efter fotoner, alltså ljuspartiklar.

Detektorerna som används för att upptäcka neutriner är i princip enorma vattentankar som finns djupt nere under jorden, ofta i någon gammal gruva, för att de ska vara avskärmade från störande kosmisk strålning och annan bakgrundsstrålning. Den detektor som den nu aktuella upptäckten gjordes med, Super-Kamiokande i Japan, sitter en kilometer under markytan.

Kajitas och McDonalds upptäckt är en av de stora aha-upplevelserna inom den moderna fysiken, det här är grundforskning av riktigt grundläggande sort, och som Nobelkommittén noterar i sin prismotivering så har den på ett fundamentalt sätt ändrat vår syn på vad materia är och den kan bli avgörande för vår syn på universum och dess framtid.

Vi vet ju att universum just nu flyger i sär med en grym hastighet, som dessutom accelererar hela tiden. Kommer den expansionen att bromsa in och vända en vacker dag? Neutrinerna, som vissa menar utgör en del av den så kallade mörka materian (som utgör en fjärdedel av hela universums massa), kan komma att spela en roll där.

Fast det här är ju ingenting som vi behöver hålla andan för medan vi väntar. Det är ett bra tag till dess, om vi säger så. Men det skulle ju vara roligt att veta. Så där som i allmänhet när man snackar vetenskap.

Där vi en gång skjutit på varann

Jag brukar (o)roa mig själv då och då med att gå runt i kvarteren kring Senatstorget och spana in kulhål i byggnadernas stenfundament. Påminner mig om att saker och ting har varit värre än de är just nu i det här landet.

Det är kanske värt att minnas att dessa var skotten som missade. Undrar vem de andra var, kulhålen som blödde, vilka var deras berättelser, och vad skulle de här människorna tycka om sina gamla kvarter i dag? Om Finland 100 år efter inbördeskriget?

Inbördeskriget – jag har alltid kallat det så trots att det har många namn – var inte så värst långt i det förflutna då jag var ett barn. Min mormor och morfar var födda några år före inbördeskriget. Min mormors mor var en ung kvinna när det hela pågick. Hon och hennes man bodde i Gröndal i Esbo då.

Men såvitt jag minns så talades det aldrig om inbördeskriget hemma hos oss i min barndom. Jag vet ärligt talat inte på vilken sida i kriget min släkt stod. Eller om någon av dem ens deltog i striderna. Kanske tystnaden i sig borde säga mig någonting.

Pappas släkt bodde i Borgå, de var mer borgerliga av sig så de kanske stod på de vitas sida. Jag har ingen aning faktiskt.

Den enda story jag minns som alls berörde inbördeskriget handlade om min mormors far i Gröndal. Mot slutet av inbördeskriget – eller kanske när det hela redan var över – hade två unga män, de var visst skomakarlärlingar, sökt skydd hos mormors far och mor. De var, eller hade varit, på de rödas sida.

Martin, så hette mormors far, var svensk medborgare; kärleken och trädgårdsmästaryrket hade fört honom från Småland till storfurstendömet Finland.

Såvitt jag vet så tog han inte annars någon aktiv part i det finländska inbördeskriget, men den där dagen då den vita patrullen kom för att leta efter de två unga männen så hissade Martin den svenska flaggan i flaggstången i trädgården och mötte de vita i porten med hagelbössan i handen.

”Svensk mark. Hit men inte längre”.

Vad som sedan hände är jag inte helt säker på, men jag tror att den vita patrullen vände på klackarna. Och Martin levde ännu ett bra tag efter det här.

Mormors mor i sin tur insjuknade i spanska sjukan efter inbördeskriget och var nära på att stryka med, men hon överlevde till slut. Jag minns henne mycket väl. Hon ville att jag skulle bli präst.

Man kan inte få allt här i livet.

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?

Vad är så äkta med äktenskap?


“Nej men dö nu redan alltså, på riktigt!”

Efter en veckas Facebook-fasta är det första jag ser i mitt flöde en bild av ett enormt rött lakan utspritt på H:fors domkyrkas trappa med en stiliserad heterosexuell kärnfamilj på, eller åtminstone en mamma, en pappa, en son och någonting som ser ut som en hammarhaj. Någon tyckte att det liknar en kräfta. Stackars flicka.

Aito avioliitto, är det inte så 2014 redan? Eller snarare 1614.

Alltså jag önskar definitivt inte att personerna bakom kampanjen ska dö, men däremot grodorna som hoppar från deras munnar och tangentbord. Dem kör jag gärna och avsiktligt över med min bil och backar tillbaka ett par gånger för att vara riktigt säker på att de slutar sprattla. De metaforiska grodorna alltså.

Anyway. De onda små tomtarna bakom det tragikomiska medborgarinitiativet Aito avioliitto skulle ha älskat min far. Vid första anblick gjorde han allting helt rätt. Han träffade en trevlig heterokvinna som han heterogifte sig med. De byggde ett fint heterohus i den väldigt heterosexuella staden Grankulla och skaffade ett gulligt litet heterobarn tillsammans. Jag.

Allt såg bara prima ut i heteroidyllen ända tills allting gick åt helvete, det vill säga genast, främst på grund av att min far var den han var och drevs av en besynnerlig och tragisk självdestruktiv instinkt som till slut ledde till Aito avioero och till att min far i sinom tid dog ensam och deprimerad i ett främmande land, utan att ha sett sitt enda barn på nästan tjugo år. För att inte tala om sina barnbarn, som föddes flera år efter att han var borta.

Men hej, åtminstone var han en man. Och min mamma var en kvinna. Liksom så där… äkta, ni vet.

“Äkta”.

Jag avskyr det ordet. Speciellt då det uttalas av folk med tjugo euros solariebrännor, push up-behå och vitblekta tänder i bästa TV-shop-stil.

Äkta. Hah: det finns inte ens någonting naturligt med ett par heteroföräldrar. Evolutionen jobbar inte så. Funkar någonting, då kör vi enligt det. Och två individer av samma kön tillsammans funkar. De kan kanske inte fortplanta sig enligt blommor och bin-metoden, men de kan uppfostra barn precis lika som vem som helst annan. Och det är ju inte som om det skulle råda någon brist på barn i behov av föräldrar i världen, eller hur?

Och viktigast av allt: de kan älska varandra. Och sina barn.

Evolutionen gör inga värderingar. Alla sätt som ökar på sannolikheten för att en individ ska överleva till könsmogen ålder och vidare därifrån är användbara ur evolutionens synvinkel. Homosexuella föräldrar tjänar samma syfte precis lika galant.

Guldfiskarna och guppyerna är sannolikt två av de mest framgångsrika fiskarterna sett ur ett globalt utbredningsperspektiv, och största delen av dem lever i glasskålar på landbacken. “Ingen aning om hur vi hamnade här, men hej – skål!”

Det finns ingenting som “fel överlevt” när det kommer till slutsaldot. Klarade du dig ur barndomen med livet i behåll? Mission accomplished. Överlevde patienten operationen? Mission accomplished.

Gjorde du det OCH blev en glad, sund och harmonisk person? Blev du älskad och älskade du någon tillbaka? Ännu bättre! Glasyr på tårtan. Grattis till det, på riktigt. Mission – fucking – accomplished! Så länge ingen kom till skada, mängden kärlek i världen ökade lite snarare än minskade och alla blev glada, då kan ingen hävda att du gjorde det fel!

Man kan inte ens tala om värde i det här sammanhanget. Universum känner inte till begrepp som värde. En diamant är värdefull för att många människor vill ha den och marknaden prissätter den därefter. Men den är ändå bara vanligt kol när det kommer till kritan.

Heteroäktenskap är eftertraktat för att den stora majoriteten av människorna är heterosexuella och folk vill gifta sig. Men är det värdefullt? Tja, ett fint bröllop betraktas som något värdefullt, och framför allt dyrt, igen för att väldigt många vill ha ett sådant, men jag upprepar: är äktenskap värdefullt i sig?

Med tanke på att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att så pass många gifta par behandlar varandra som skit så tja – man undrar ju.

En diamant tar man åtminstone väl hand om, trots att den bara är vanligt kol. För övrigt så är 20 procent av just din kropp kol. Faktum är att det finns ett företag vars marknadsnisch går ut på att då den ena parten i ett äktenskap dör, tar de kol från personens aska, kol som sedan pressas till en diamant.
Precis samma kol finns för övrigt i en limpa franskbröd, men hej, du dansade inte bröllopsvalsen med en limpa franskbröd, utan med den där personen som nu, ööh, dinglar i ditt örhänge.

Värde är ”bara” nånting som vi tillskriver saker och ting. Universum har inget periodiskt system för värdefulla saker. Allt sådant definierar vi själva. Ett kärleksfullt äktenskap är (som jag ser det) dyrbarare än diamanter. Ett dåligt äktenskap är inte värt en pipa snus. Oavsett om den du är gift med är en man eller en kvinna. Men äktenskap som sådant, på papper, har inget egenvärde. Det enda som räknas är vad vi gör av det.

Herreodin ändå, varför sitter jag här och upprepar det här som borde vara fullständigt självklart vid det här laget? Var kan jag kräva ersättning för den halvtimme som jag använde till att skriva ned det här som alla borde veta år 2015; tid som jag kunde ha använt till att göra någonting kul, fixa någon överraskning för barnen så att de blir extra glada när jag kommer hem? Aito avioliitto, era små djävulska tomtar, det kommer ett fett skadeståndskrav på posten!

Men vad min egen pappa beträffar; han har varit död i mer än tio år nu. Jag talar ofta med honom tyst inuti mitt huvud trots att jag vet att ingen lyssnar. Lustigt nog så känner jag mig närmare till honom nu än jag någonsin kände då han levde. Jag känner ingen bitterhet längre, bara en vemodig saknad, en längtan efter en person som jag aldrig egentligen kände.

Jag tittar på hans barnbarn, mina två söner, med ögon som enligt vad man har sagt åt mig liknar hans. Och jag är ju hans kött och blod, så man kan ju påstå att han fick se dem trots allt, de två mest äkta saker som hans heterosexuella men fullständigt fejkade äktenskap någonsin ledde till.

Och i mitt stilla sinne tackar jag honom för att han trots allt lärde mig mycket om livet, trots att det var i form av ett enda stort “vad du än gör, gör inte som jag”.

Och för dalahästen som fanns bland hans prylar när jag tömde bostaden där han levde sina sista år. Inte är den en äkta häst, men den är färggrann och gör mig glad när jag tittar på den.

Mer på temat äktenskap: 

https://marcusrosenlundblog.wordpress.com/2015/10/25/forbjud-heteroaktenskap-nu/