Lystring nynazister, eländiga hundspyor i människoskepnad!

Ord kan inte beskriva hur mycket jag föraktar er. Ni är ett avskyvärt, motbjudande, vämjeligt slöseri med syre och organiska molekyler.

Nu när jag har fått det sagt, tillåt mig att förklara varför. Inte varför jag tycker så utan varför det är så. Det är inte bara min åsikt, det är ett objektivt faktum i klass med gravitationen.

Visst. Ni är inte ensamma om att vara idioter och mördare, andra begår också motsvarande brott, till och med vissa invandrare och asylsökande. Men det finns en skillnad mellan dem och er.

I deras fall handlar det huvudsakligen om individuella idioter och mördare. I ert fall handlar det om så mycket mer.

Jag är normalt mycket kritisk till begreppet arvssynd som vissa religioner tillämpar. Fädernas brott borde inte gå i arv till sönerna och döttrarna. Men i ert fall är jag beredd att göra ett mycket sällsynt undantag.

Det här beror inte på att ni är idioter (och i vissa fall mördare) eller åtminstone sällsynt korkade, vilket väldigt många av er onekligen är. Det beror på er ideologi som ni har anammat genom att bära hakkorsflaggan.

Ni vet hur det brukar stå, att ”genom att använda vår tjänst godkänner ni våra användarvillkor”? Samma princip gäller här. Genom att bära hakkorsflaggan och svära i Adolf Hitlers namn godkänner ni hans användarvillkor, så att säga.

Genom att bära hakkorsflaggan skriver ni ert namn under allting från den förvirrade och förhatliga skräpluntan Mein Kampf till hela brottsregistret sådant som det räknades upp vid rättegångarna i Nürnberg.

Genom att bära hakkorsflaggan gör ni er själva medskyldiga till alla de mord och all den tortyr som begicks i nationalsocialismens namn från det datum då den första blodsdroppen spilldes i början av 1930-talet till det sista skottet som avlossades från en nazitysk soldats gevärspipa under krigets sista sekunder.

Fick jag bestämma så hade Nürnbergrättegångarna gjorts permanenta och fortlöpande, i stil med FN, en på obestämd tid pågående process där alla nya små nassekräk som envist växer upp som vita flugsvampar efter ett regn, släpas in och deras namn läggs till på listan över krigsförbrytare.

Retroaktiva krigsförbrytare, mer än sjuttio år efter att kriget tog slut, frågar ni? Hell yes! Throw the book on your asses! Och luntan från Nürnberg är tjock och tung. BAM på er bara!

Om man frågar mig, alltså. Det är er smala lycka att ingen gör det. Jag är bara en av de många dumskallar vars skattepengar används till att avlöna poliserna som beskyddar era ”demonstrationer”.

Apropå det, sluta gömma er som de små fähundar ni är, bakom er grundlagsenliga rätt att demonstrera. Ni skiter på det fria demokratiska samhällets farstutrappa och har mage att gå in och be om toapapper.

Det första som ni skulle göra om ni kom till makten igen skulle vara att se till att ingen annan demonstrerade någonsin mer, åtminstone inte mot er regim.

Nu låter jag väldigt sträng och orättvis, kanske någon tycker. ”Tänk på alla nynazister som kommer på andra tankar och gör bot och bättring”.

Jo för tusan. För all del. Om ni lyckas genomleva x antal år som små, äckliga parasitmaskar i mänsklighetens ändtarm, nazismen, utan att begå ett enda brott och utan att så mycket som skrämma en enda bebis, och om ni efter allt detta plötsligt inser vilka små pissmyror ni har varit, OCH offentligt medger det här och lovar att aldrig ens se åt hakkorsets håll, så låt gå då. Jag förlåter er.

Jag kan dock inte tala för alla andra vars luft ni har förpestat under er tillvaro som nynassar, de får ta ställning till det själva, men om ni gör bot och bättring så är det bara att gratulera er om man frågar mig. Good for you.

Men låt mig ännu göra det här fullständigt solklart för er: så länge ni marscherar under hakkorsflaggan är ni automatiskt delaktiga i vartenda av Adolf Hitlers och alla hans vedervärdiga underhuggares samtliga brott.

Varenda en politisk fånge som sköts och torterades i Dachau.

Alla kvinnor, barn, åldringar och övriga människor som gick upp i rök i brännugnarna i Auschwitz.

Alla dr. Mengeles ”patienter” som genomlevde helvetets alla plågor under hans händer.

Alla soldater på alla andra världskrigets fronter som stupade, skadades eller blev traumatiserade för livet. Alla civila offer. Till och med alla hästar och brevduvor.

Alla. Varenda en av dem. Deras blod. På era händer. Är det uppfattat?

Alla unga män och kvinnor från min morfars och farfars generation som dog i Vinter- och Fortsättningskriget. Min farfars bror som stupade på Karelska näset. Hans blod, deras blod, på era händer.

Allt våld och elände som nazismen har fortsatt att sprida också efter krigsslutet. Också det blodet, på era händer.

Jag hoppas innerligt att ni vaknar upp en mörk och stormig höstnatt, i mörkret och kylan, och hör alla deras plågade skrik i ert huvud, hur hårt ni än trycker fingrarna i öronen. Alla deras skrik, alla som jag räknade upp och alla andra som jag inte inkluderade.

Alla. Deras blod och deras skrik, tills ni skiter på er som de små skabbiga pestråttor ni är. Tills ni ropar på mamma. Som inte kommer.

Gå och stick era små, rakade skallar i en stor kastrull och koka dem.

End rant.

 

EDIT: Nej, jag förespråkar inte dödsstraffet för nynazister. Det skulle vara att sänka sig till deras nivå, och det vill jag definitivt inte göra. Jag är fortfarande i allra högsta grad en motståndare till dödsstraffet. Dessutom, långt ifrån alla dömdes till döden i Nürnberg-rättegångarna. Men jag är på allvar av den åsikten att nynazism kunde göras brottsligt. Varför inte? I Tyskland är det det såvitt jag minns.

img_5926

När inget lidande längre berör

Finns det överhuvudtaget någon tragisk berättelse om en flykting som har nekats asyl och skickats tillbaka till sitt livsfarliga hemland, som är så berörande att den skulle få en tillräckligt stor mängd finländare att haja till och konstatera att ”så här kan vi ju inte ha det!”?

En smått desperat känsla börjar infinna sig, en insikt om att vi kanske har blivit fullständigt immuna för berättelser om mänskligt lidande, åtminstone sådant som andra än finländare utsätts för.

Då menar jag inte ”rajat kiinni”-folket, den hårda linjens redneck-propellerhattar som redan för länge sedan upphörde att se asylsökande och speciellt muslimer som människor – klassiskt krigstänkande, att avhumanisera fienden. För fiender är vad de uppfattar flyktingarna som. I rajat kiinni-gängets värld är vi i allra högsta grad under attack. Om det är någon man borde tycka synd om så är det vi själva.

Nej, jag talar om den stora tysta majoriteten. De där som republikens president Sauli Niinistö talade om som ”tolkun ihmiset”. Det ”förståndiga” folket. De som utgör den kritiska massan som du måste vinna över på din sida för att få till stånd en kedjereaktion som leder till förändring. De har länge varit och fortsätter vara skrämmande tysta. Oavsett vilka ohyggliga tragedier som kommer i dagen.

Bilden av den lilla drunknade flyktingpojken på stranden fick ganska många att sätta morgonkaffet i vrångstrupen; jag vet att det var den bilden som fick mig själv att  inse den fulla vidden av det vansinne som pågick. Men det tycks inte ha varit nog.

Det hade ju varit logiskt om vår flyktingpolitik och vår inställning till att hjälpa de nödlidande ungefär i det skedet hade mjukats upp, men som vi vet så har vår flyktingpolitik bara blivit grymmare och mer omänsklig sedan dess.

I och för sig, det är ju en sak vad regeringen bestämmer – vår flyktingpolitik är dikterad av en handfull av de allra mest hårdkokta sannfinländarna på den absolut extremaste högerkanten.

En helt annan sak är vad dessa ”tolkun ihmiset” tycker, de där som sitter bredvid oss i bussen och tåget och som sällan gör något väsen av sina åsikter. För om de börjar förlora sin empati, sin förmåga att leva in sig i andra människors lidande, då är vi verkligen illa ute.

Också av den orsaken att då de styrande inser att folk är tillräckligt emotionellt avtrubbade så kan man börja tillämpa en allt mer omänsklig politik också gentemot den egna befolkningen. Vissa hävdar säkert att det här redan är på gång.

Men jag kanske målar upp en onödigt pessimistisk bild av situationen här. Trots allt så är Finlands folk ju kanske mer villiga än någonsin att delta i olika insamlingar som Röda Korset och andra arrangerar. I stil med Hungerdagen som går av stapeln i dag. Insamlingar som dessa inbringar ju regelmässigt summor i miljonklassen.

Om inte det här bevisar att finländarna fortfarande har hjärtat på rätta stället så vet jag inte vad som gör det.

Fast då invänder cynikern i mig och säger att penninginsamlingar har blivit ett sätt för folk att köpa sig ett rent samvete. För ett par euro, eller kanske en tia, köper man sig rätten att fortsätta blunda och tiga när regeringen fattar nästa omänskliga beslut om flyktingpolitiken.

”Jaså, ytterligare tre hundra flyktingar drunknade när båten som transporterade dem kapsejsade i Medelhavet. Ja men det berör inte mig, för jag har redan donerat pengar till Röda Korset.”

Men nej, för en gångs skull tänker jag inte lyssna på den lilla cyniska djävulen som sitter där på min axel. Jag tror ju nog på riktigt att folk bryr sig, att de berörs, att de hemska berättelserna om flyktingar som sänds tillbaka till en mer eller mindre säker död sätter sitt spår i folk.

Dessutom så donerar jag själv pengar till Röda Korset och jag inbillar mig minsann inte att det fritar mig från att behöva bry mig. Jag är om möjligt mer nedtyngd av angst än förr.

Och så kan man ju argumentera som så att det här att folk skänker en euro här och tio euro där, det är väl i alla fall bättre än ingenting. ”Tolkun ihmiset” kunde i värsta fall vara både tysta och ovilliga att skänka en slant. Eller hur?

Jo, svarar jag på min egen fråga, så är det väl. Pengarna som Röda Korset samlar in i dag, varenda cent av dem, är viktigare än någonsin. Men det som verkligen skulle behövas är ett mäktigt vrål från de förståndiga massorna just nu.

Var är den finska motsvarigheten till en Bob Geldof, eller ännu bättre, en Freddie Mercury, som får en hel miljonpublik att stämma in i en mäktig refräng som regeringen Sipilä inte kan låta bli att höra?

De fyra hundra breven till statsministern är en bra början. Men det skulle behövas mer. Så mycket mer.

*  *  *  *  *

Nåja. I väntan på bättre tider så kan vi i alla fall dra det där ena lilla strået till stacken.

Hungerdagsinsamlingen kan man delta i på följande sätt:

1. Ring 0600 12220 (20,28 €/samtal + lna)
2. Skicka textmeddelandet SPR till 16499. SMS-bidraget kostar 15 €.
3. Betala in en summa direkt till katastroffondens konto:
IBAN: FI06 2219 1800 0680 00

 

Sommaren 2016 (Oho! Katso kuvat!)

Okej då, jag borde få stryk för rubriken, men hej – en gång i livet måste man få använda den där.

Anyway. En liten bildkavalkad följer nedan.

I början av sommaren vågade jag mig på att spå i det kommande vädret. Alla tecken tydde då på en het och torr sommar. Men vi hamnade på ”fel” sida av krumbukten i jetströmmen, på den svalare och regnigare sidan, så dit rök min förutsägelse.

Men om det inte blev mycket ligga-och-steka-sig så blev det desto fler färgsprakande solnedgångar. Och på grund av att min hälsa var vad den var, först sarkoidosen och sedan hjärtflimmer, så hade jag inte energi för mycket annat än att sitta still på stranden och plåta solnedgångar och barnen som lekte. Men jag kan inte klaga. Det var på många sätt en av de finare somrarna på länge. Åtminstone en som jag minns efteråt.

Och jag var faktiskt så pass ambitiös att jag fotade en och annan solUPPGÅNG också. Som den här:

va%cc%8aren-2016-158

Insekter är också tacksamma att plåta när man är svag. Det är bara att vänta så kommer de till dig.

va%cc%8aren-2016-170

Fast vissa insekter kunde ju gott hålla sig borta.

va%cc%8aren-2016-169

Försommaren var som vi säkert minns blåsig och regnig.

sommaren-2016-60

Det rådde ingen brist på regnvatten till bastun åtminstone.

sommaren-2016-65

Och efter bastun kunde man njuta av den färgsprakande utsikten.

sommaren-2016-116

Den här bilden tog jag under halvtiden i en fotbolls-EM-match, Island mot Portugal tror jag det var.

sommaren-2016-150

Och sedan kom det ju bevisligen dagar då solen sken också.

sommaren-2016-164

Och som sagt, kvällarna var fina.

sommaren-2016-191

Vinden som härjade om dagarna hade oftast hyfs nog att lägga sig till kvällen.

sommaren-2016-195

Också gråa dagar har sin charm då och då.

sommaren-2016-199

Junimånen var fin. Otto instämmer.

sommaren-2016-204

Molnen kunde vara smått psykedeliska ibland.

sommaren-2016-206

Då jag var liten fanns det överhuvudtaget inga vitkindade gäss i Barösund. Numera finns det desto mer av dem.

sommaren-2016-209

Pojkarnas kusin Telma på besök.

sommaren-2016-234

Felix, kusin Edvin och Otto.

sommaren-2016-237

Bärskörden var den rikligaste i mannaminne.

sommaren-2016-358

Tacka de flitiga pollinerarna för det.

sommaren-2016-328

En grå morgon i augusti.

sommaren-2016-382

När augustimånen gått och lagt sig kom stjärnorna fram på allvar.

sommaren-2016-390

Men vår egen stjärna, Sol Invictus, är ju fagrast av alla.

sommaren-2016-406

Med hösten, eller sensommaren, kom också de nattlysande molnen.

sommaren-2016-293

Och av alla fina solnedgångar så valde jag den här till min favorit:

sommaren-2016-375

Sommaren 2016, du var fin. Jag (och Otto) saknar dig redan nu.

sommaren-2016-120

SSS blev SOS. What else is new?

Följande utgjutelse postade jag på Facebook för exakt ett år sedan, när Juha Sipilä och hans regering fortfarande värmde sig vid glöden efter smekmånaden med det finska folket. Åtminstone vissa av mina FB-vänner närde höga förhoppningar då och menade att ”det blir nog bra det här om vi har tålamod”.

Är ni fortfarande av samma åsikt, det är vad jag undrar i dag.

* * * * *

En och annan tycker säkert att jag gör mig skyldig till billig populism genom att skälla på regeringen, men a) ve den dagen då man inte längre får kritisera sina styrande, och b) det är inte helt utan orsak.

Jag gav SSS en ärlig chans. Tänkte att ”åtminstone har Sipilä hjärtat på rätta stället”. Nå, det har han säkert. I en Minigrip-påse i frysen. Hygieniskt helt rätt.

Jag förstår inte varför man inte skulle få ställa höga krav, VÄLDIGT höga krav på sina folkvalda? ”Gör det bättre själv då om du tror att du vet bättre!”

NEJ!

Det är inte så det funkar. Sipiläs, Stubbs och Soinis jobb är DERAS jobb, inte mitt. De är valda till sina poster. De lyfter hög lön för det. Vi har rätt att förvänta oss BRILJANTA beslut från dem.

Jag har sagt det förr: Jag vill inte att Radions symfoniorkester dirigeras av någon med mina dirigenttalanger. Jag vill inte att Ferraris F1-bilar körs av någon med mina racingkunskaper (även om en av dem gör det just nu). Jag vill inte att hjärnkirurgen som opererar mitt huvud gör det med min skolbiologi som kunskapsbas.

VARFÖR skulle jag då vilja att mina folkvalda regerar över det här landet med mina kunskaper om hur man styr ett land? Jag vill att de ska vara mycket bättre än jag är, jag vill att de ska vara FANTASTISKA. Slå mig med häpnad dagligen med er milda men bestämda vishet.

Jag är som de flesta i det avseendet, tror jag. Jag kan gå med på att göra stora uppoffringar om den som kräver det av mig kan sälja det åt mig så att jag verkligen köper det, i flera bemärkelser än en. Om jag känner att det finns rättvisa någonstans där bakom. Långsiktighet. Strategiskt tänkande. Ens ett minimimått av solidaritet.

Men hittills har SSS-regeringen inte bjudit på nästan någonting alls av detta. Ta nu de brutala nedskärningarna av budgeten för utbildning och forskning, och terminsavgifterna för utländska studerande. Det är bara ett otroligt korkat beslut som kommer att komma tillbaka och bita oss i ändalykten i framtiden. Hårt.

Listan kunde göras hur lång som helst. Och de har bara suttit ett halvår ännu!

Det här är inte den ”dance like a butterfly, sting like a bee”-politik som jag vill ha. Jag vill att Sipilä gör en David Copperfield åt mig (magikern, inte Dickens-karaktären). Jag vill bli imponerad! Jo, jag vill tammefan att han utför mirakel! Han är statsminister, ffs! Det är inte jag.

Jag behöver inte veta hur han gör det, men jag vill att han drar den där kaninen ur hatten. Andra har haft ännu svårare sitsar och ändå lyckats med det.

Magi är inte övernaturligheter, det är ett skickligt hantverk. Magi är att få det mycket svåra eller omöjliga att se möjligt ut – utan att förfalla till populism. Vi sysslar alla med det, vem som helst av oss kan saker som får någon att utbrista i ”HUR gjorde du det där”. Det är sådant som regeringen borde lyckas dra nytta av. Ta fram det bästa i folket, inte det sämsta.

Så chop chop, Sipilä. Blända mig! Visa mig att era till synes hjärt- och hjärnlösa beslut på sistone leder till en magnifik grande finale där den itu sågade damen är hel igen och utbrytarkungen tar sig ut ur sitt låsta kassaskåp på bottnen av bassängen. Och alla i publiken vänder sig mot varandra och frågar ”HUR gjorde han det där??”

Men vet ni vad, jag tänker nog inte hålla andan i väntan på att så sker.

För oss blir det ju aldrig flyktingar av

Varning: härnäst följer jossitering. För övrigt ett ord som saknas i det svenska språket och som behöver införas snarast.

“Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore” skulle mormor ha sagt.

Hur som helst, tänk er en dag i den inte alltför avlägsna framtiden. “Någon” främmande makt anfaller eller ockuperar Finland och börjar bomba samt skjuta landet tillbaka till järnåldern.

Vår försvarsmakt gör vad den kan, men civilbefolkningen lider ändå och dör. Följaktligen uppstår en situation där människor börjar fly kriget och i stora skaror söka sig till något av de vänligt sinnade grannländerna.

Tänk er då att detta grannland, eller dessa grannländer, mot förmodan säger nej. “Ni är inte välkomna här”. “Vi måste se till våra egna medborgare innan vi hjälper andra”. “Ert språk och er kultur är för olika vår, ni skulle aldrig integreras”. “Ni vill ändå bara komma hit och leva på vårt socialskydd”.

Eller den allra värsta förolämpningen, det ultimata saltet i såren:

“Vi betraktar ert hemland som tryggt”.

Tänk er ännu våra lagstiftare, riksdagsmännen som formulerade Finlands egen hjärtlösa flyktingpolitik. Tror ni att de konstaterar att “rätt ska vara rätt, där föll vi allt på eget grepp!” och ger upp alla tankar på att sända barnen och den övriga familjen till tryggheten?

Eller tror ni att de gör som Bruce Ismay på Titanic och hänvisar till all tänkbar status som de kommer på för att få en plats i livbåten, så att säga?

Och tror ni, om de och deras familjer slutligen kommer iväg och når ett land där de hoppas få asyl, att de lämnar sina smarttelefoner hemma, för “riktiga flyktingar har inte sådana, för då lider de ingen nöd”?

Jag vet ju vad jag tror, men jag har haft en jobbig morgon och känner mig lite väl cynisk, så jag kan ju ha fel.

”Stig bor inte längre här”

Av förekommen anledning så tillbringade jag veckoslutet med att tänka på gångna tider och personer som inte längre är bland oss.

Saken är alltså den att jag ska skriva en teaterpjäs som delvis och löst är baserad på mina egna erfarenheter och minnen. Och hur det nu råkade sig så kom jag att tänka på min pappa, trots att han eller någon figur som baserar sig på honom inte ens finns med i pjäsen som jag skriver.

Det slog mig att jag fortfarande, alla dessa år senare, minns hans telefonnummer utantill, från åren då han bodde i Finspång i Sverige. Då när vi ännu talade med varandra. Då när jag brukade ringa upp honom varje vecka och berätta vad jag hade gjort och tänkt på.

Innan jag slutade ringa.

För det var inte han, det var jag som upphörde med att både ringa och ta emot samtal från min far, utan förvarning och att ge någon förklaring (även om jag hade en i mitt tycke väldigt giltig orsak att inte ha någon kontakt med pappa längre).

Och så gör man ju bara inte. Det är värre än att göra slut med någon via sms, eller vad kidsen än gör numera.

Han gjorde många onda, nästan oförlåtliga saker under sitt liv. Men inte den här. Den här var en av mina.

Mina minnen av min far är få, de är fragmentariska, de är färgade av rädsla och av det lilla barnets okunskap om hur vuxna mänskor funkar, varför de är som de är och gör som de gör. De utgör sannolikt inte hela sanningen om de saker som hände, och de är säkert delvis orättvisa mot honom.

I och för sig så är sanningen antagligen i vissa fall till och med värre än det jag minns och tror mig veta om honom.

Det enda jag vet med säkerhet är att det är för sent att ringa och fråga honom nu, för han har varit död i mer än tio år. Så det hjälper inte att jag fortfarande minns hans telefonnummer utantill. De har antagligen inte ens trådtelefoner i Finspång längre.

Jag minns inte värst många siffror i relation till min far. Jag minns inte hur lång han var (bara att han inte var värst lång. Mina två meter kommer från min morfar), jag minns inte hans födelsedatum eller vilket år han blev färdig från Soc & kom, jag minns inte hans skonummer. Etc etc.

Men jag minns hans telefonnummer från cirka 1982. Det är: 990 46 122 19 XXX.

Jag x:ade ut de tre sista siffrorna. Inte för att jag tror att nån som läser det här skulle få för sig att ringa dit. Men man vet ju aldrig. Jag skrev som yngre (i internets barndom) ett mejl till en man i Korea vars namn betydde någonting snuskigt på finska. “Bara så du vet”.

Det här kändes av någon orsak viktigare än att ringa min egen far så länge han ännu andades. Tydligen.

Torgskräck i Barösund

Ungefär så här års slår den vanligtvis till. Universum-är-så-enormt-och-jag-är-så-pyttepyttepytteliten-angsten. Det brukar inträffa då augustimånen har krympt bort i skyn och ersatts av de första på riktigt mörka sensommarnätterna som förebådar den annalkande hösten.

”Vintern överraskade bilisterna”, så lyder den obligatoriska kvällstidningslöpsedeln varje år. Vi människor är besynnerliga i det avseendet, hur fort vi vänjer oss vid saker och ting. De ljusa sommarnätterna är inget undantag.

Precis som vi under sommaren vänjer oss vid att köra på snö- och isfria vägar och glömmer hur det är att halka omkring i slasket, så får den ljusa nordiska sommarnatten som döljer Vintergatan oss att glömma det ändlösa stjärnhav där vår sol med sin planetfamilj befinner sig på drift. Jag lyckas åtminstone glömma det.

Till exempel: ta en titt på bilden överst i det här inlägget. Jag har tagit fotot själv, nu i lördags ute på stugan. Alla de där ljusprickarna ni ser där och alla de andra som smälter samman till ett vitt, mjölkaktigt töcken (=Milky Way); alla dessa gnistor är inte kosmiska dammkorn, de är jättelika stjärnor. Solar.

(Okej, där finns faktiskt en hel annan galax också, hittar ni den?)

Större delen av dem är större än vår egen sol, faktiskt (och solen är en miljon gånger större än jorden). Var och en av stjärnorna är åtskiljda från sina närmaste grannstjärnor av gap som det skulle ta våra snabbaste rymdsonder uppemot hundra tusen år att korsa.

Bilden är förresten inte tagen med en stjärnkikare eller ens ett teleobjektiv av någon sort, utan tvärtom, med ett vidvinkelobjektiv som får saker att se mindre ut!

Och dessutom är alla de stjärnor som vi ser med blotta ögat här från jorden bara några ynka tusen av totalt upp till fyrahundra miljarder stjärnor i hela Vintergatans galax!

Sommaren 2016-411.jpg

Men det är en sak att prata eller skriva om det, man måste stå där i mörkret, ensam under stjärnorna, med kamera eller utan, för att på riktigt fatta hur obegripligt stort alltsammans är.

Och under den ljusa nordiska sommaren då de kosmiska vidderna är dolda bakom de vita nätternas blekblåa nattskyar händer det som sagt så lätt att man glömmer att allt det där finns där ute. Åtminstone gör jag det.

Och så, när de första på riktigt mörka sensommarnätterna lägger sig över skärgården och stjärnorna spränger sommarnattens blåa sammetstäcke, då slår det mig med ens. Just det ja, allt det där.

Och sedan kommer svindeln.

Det är någon sorts kosmisk torgskräck som får mig att instinktivt vilja rygga bakåt och sätta mig platt ned på urberget eller ta stöd mot en bastant tall, kanske slå armarna om den av rädsla för att ramla av planeten, på samma sätt som man instinktivt greppar räcket extra hårt då man stiger ut på utsiktsplattformen i Eiffeltornet, Empire State Building, Redaktionshusets tak i Böle eller liknande.

Vi människor är utrustade med biologiska skyddsmekanismer avsedda att hindra oss från att göra oss illa, bland annat genom att trilla ned i avgrunder. Och jorden som vi bor på omges av en avgrund av sådana dimensioner att vi helt bokstavligen saknar ord för att beskriva eller ens på något meningsfullt sätt begripa ens en liten gnutta av hur stor den på riktigt är.

Inte så konstigt att man drabbas av instinkten att hålla i någonting fast när man minns det här.

Faktum är att ”stor” är ett patetiskt litet ord, fullständigt otillräckligt för att ens börja beskriva någonting som rymdens väldighet. Akbar må räcka till för Allah, om man är lagd åt det hållet, men ingen synonym för ”stor” som vi kan komma på räcker till för att ens komma nära att beskriva de galaktiska och intergalaktiska viddernas enorma dimensioner. Inte ens, tja, säg nu ”hjärnblödningsframkallande hyper-multi-mega-superenorm”.

quote-space-is-big-you-just-won-t-believe-how-vastly-hugely-mind-bogglingly-big-it-is-i-mean-you-douglas-adams-280743

Ord och meningar är så otroligt trubbiga instrument när det kommer till att beskriva saker av rymdens kaliber att man blir helt frustrerad. Inte ens liknelserna och sätta-saker-i-perspektiv-berättelserna som vi slänger oss med är mer än bleka skuggor av den verkliga insikten som för evigt är bortom vår räckvidd.

Ta nu storyn med ärterna i Globen till exempel. Tänk dig att vår galax Vintergatan, den som vårt solsystem och vi befinner oss i just nu, krymps ned till samma storlek som en ärta. Tänk dig att alla andra galaxerna också, med upp till tusen miljarder solar i var och en av dem, också krymps ned till samma storlek.

Då är Globen i Stockholm ned nöd och näppe stor nog för att inhysa samtliga galaxer i det kända universum (=ärterna) om man fyller den till brädden och ända upp till takbjälkarna med ärter.

Det låter ju plötsligt hanterbart. Betydligt mer begripligt än att bara säga att universum, till den del vi känner till det, är cirka nittio miljarder ljusår i genomskärning. Det sistnämnda säger egentligen ingenting, för ingen av oss kan föreställa oss ens ett enda ljusår, än mindre nittio miljarder av dem. Globen har däremot de flesta av oss sett.

Men grejen är att liknelser har sina risker i och med att de inleder oss i en falsk trygghet. De får oss att tro att vi förstår. Och det gör vi hur som helst inte.

Det handlar nämligen om så mycket mer än ord. Våra hjärnor är helt enkelt inte byggda för att jobba med perspektiv av den här sorten. Våra hjärnor har utvecklats på den östafrikanska savannen där det inte var lönt att lära sig handskas med distanser större än några dagars vandring.

Sommaren 2016-390.jpg

Så långt som någon orkade kuta efter ett bytesdjur det var i princip den längsta användbara distansen som hjärnan behövde ta ställning till.

Saker och ting i ljusårsklassen var helt enkelt överkurs, onödig kunskap. Evolutionen är resurssnål, den gör väldigt få saker som saknar poäng.

Men också evolutionen måste ta i beaktande att vi under våra liv kommer att ställas inför överraskningar och potentiella farosituationer. Saker som vi inte har sett förut eller som överskrider vår förmåga att förstå.

För sådana situationer har evolutionen helt enkelt installerat simpla varningsflaggor i våra huvuden, fight-or-flight-avbrytare som då de triggas får oss att antingen inta försvarsposition och kasta upp nävarna eller lägga benen på ryggen och ta till sjappen.

Någonting i stil med vad jag upplever i form av den där torgskräcken som slår mig under de första på riktigt stjärnklara nätterna i augusti i skärgården. Oftast mitt i natten, bokstavligen. Vi har, som de flesta (antar jag) utedass på stugan, eller bakom busken-pissoar för oss pojkar. Och det betyder att man måste gå ut mitt i natten då naturen kallar.

Och även om himlen ute i skärgårdens öppna landskap kan vara rätt så ljus vid läggdags långt in i augusti, då när den inte är mulen, så är sanningen en helt annan då man går ut två-tretiden på natten.

Så står man där lite yrvaken och svajar medan man uträttar sina behov i den svala nattluften, och så vänder man blicken uppåt och så minns man med ens –

Q56dN2l

Vi kanske en dag lär oss vem det är som kan segla förutan vind, vem jäveln är som står där och böjer sädesfälten tillbaks, eller varför folk år ut och år in röstar på Centern trots att de konsekvent och oavbrutet kissar oss i ögonen vareviga gång som de ges tillträde till statsrådsborgen, men att begripa hur stor rymden är och hur små vi är i alltsammans, det kommer vi aldrig att lära oss. Så är det bara.

Någon kanske nu väntar sig någon sorts lärdom eller livsvisdom som avslutning på det här inlägget, att jag sitter inne med en trollramsa av någon sort som leder fram till något slags insikt när det kommer till den fundamentala frågan som jag kastade fram som teaser: hur stor är rymden egentligen?

Men nej, det har jag faktiskt inte, om någon nu trodde det. Sorry, det här är rymd-striptease utan så mycket som en gnutta naken hud. Som sagt, det går inte att begripa rymdens storlek. Ei onnistu, can’t do it.

Författaren Douglas Adams, han med Liftarens Guide till Galaxen, har skrivit om en maskin som är konstruerad för att hjälpa oss förstå det här. Eller ”hjälpa” är inte det rätta ordet här. För maskinen, kallad ”Vidgade-Vyer-Vortex” är ett tortyrredskap, det mest infernaliskt grymma och plågsamma i sitt slag som överhuvudtaget går att tänka sig.

Under en bråkdels sekund låter maskinen det stackars offret som spänns fast vid den på riktigt förstå hur enormt universum är och hur försvinnande liten personen själv är i det hela. Och det här blir för mycket för den stackars hjärnan, vars samtliga nervändor omedelbart kortsluts och bränns ut.

Ett synnerligen djävulskt sätt att kasta in handduken, hävdar Adams, och jag för min del är böjd att tro honom. Så ni kan, utan att ha helt fel, hävda att jag har resignerat inför det faktum att jag aldrig kommer att förstå mig på universum.

Men även om jag mot förmodan skulle göra det så skulle det bara vara en lätt uppvärmning inför följande, om möjligt ännu mer ogenomträngliga mysterium.

Kvinnor.

(Kom igen nu, ni måste ha sett den komma på långt håll!)