Titta mamma, jag andas!

Våren 2016-23

I den tidigaste gryningens mörker, med den annalkande solen bara synlig i form av en blek strimma på den östra horisonten, med resten av familjen snarkande i sina respektive hörn av stugan, smög jag ned till bryggan och stod där i den kyliga havsluften och bara andades en stund.

För att jag kunde, med ens.

Senare på dagen satte jag mig i båten och styrde ut mot det öppna havet. Där ströp jag gasen, stannade motorn och satt mitt på fjärden ett tag och guppade och andades.

För att jag kunde, med ens.

Att andas, ser ni, har så länge jag minns varit riktigt jobbigt för mig. Största delen av mitt vuxna liv åtminstone. Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så fick jag nyligen en diagnos – jag lider av den autoimmuna sjukdomen sarkoidos. Den har antagligen legat och pyrt hur länge som helst utan att jag ens har varit medveten om den, jag har sannolikt gått och trott att tjaha, det är nu tydligen bara så här som det är.

Dock har jag inte misstänkt astma, vilket min mor envist har hävdat, eftersom hon själv har astma. Jag har testats för astma två gånger, och astma var det icke. Inte heller är jag allergisk för pollen eller någonting annat heller för den delen.

Men lungsarkoidos, det har jag nu bevisligen i mig. Och det tar sig i uttryck så att kroppens immunförsvar, som saker och ting går till i autoimmuna sjukdomar, tror att kroppen är under attack och så blir det feber och andnöd och fan och hans mormor när immunförsvaret går till storms mot inbillade fiender, och i grund och botten, sin egen kropp.

Att andas har för mig inte varit så mycket av den där nästan omärkbara, omedvetna och automatiska funktionen som man inte analyserar desto mer om man inte har svininfluensan eller svår hösnuva eller någonting. Det har känts mer som att varje andetag har krävt att ett utskott tillsätter en arbetsgrupp som utnämner en kommitté som ordnar ett tre dagars seminarium i Tammerfors eller Lieksa eller någonstans. Det har, för mig, varit i allra högsta grad en medveten ansträngning att andas. Tills jag fick min diagnos och rätt sorts medicinering.

I och för sig, sarkoidos går inte att bota, man bekämpar bara symptomen, men det duger ärligt talat för mig, det är trots allt symptomen som har djävlats med mig. Medicineringen bet och plötsligt fann jag mig själv minus en tjugo kilos tyngd som föll från bröstkorgen. Jag minns att jag satt hemma i soffan en eftermiddag och undrade varför det är så tyst här hemma. Har någon fläkt någonstans gått sönder? Är det flygstrejk och Finnair står på marken (vi bor rakt under inflygningskorridoren till H:fors-Vanda, vi är så vana vid flygplanens ljud att vi inte tänker på dem längre)?

Nej, det är bara rosslandet från min andning som plötsligt saknas. Tusan också, jag har andats ända sedan i morse utan att behöva slåss med Respirationskommittén! Vad är nu detta?

Vi spolar bandet fram till den tidiga söndagsmorgonen i Barösund där jag står på bryggan och bara låter luften strömma fram och tillbaka, upp och ned genom luftrören, som en utsökt torr Riesling, utan att jag behöver jobba det allra minsta lilla för det. Vilken otrolig lyx! Nästan lika berusande som en utsökt torr Riesling dessutom. Livet är härligt ibland.

Havet ligger som en spegel, ute på skären inleder tärnorna sitt evinnerliga stackatokäbblande som de kommer att fortsätta med hela dagen. Den ljusa strimman på den östra horisonten blir bredare.

Jag besluter mig för att inte andas upp allt syre på en natt, så jag vandrar uppför sluttningen, tillbaka till den väntande, varma sängen i stugmörkret. Med en viss möda ska jag kanske tillägga, också om andningen för en gångs skull funkar. Krafterna har inte ännu återvänt trots att sarkoidosen befinner sig på reträtt för den här gången.

Innan jag stänger stugdörren bakom mig tittar jag upp på vårmorgonens sista bleknande stjärnor och sänder en tanke genom tiden, två miljarder år bakåt, till en tid som förändrade allting för livet på jorden. Den Stora Syrekatastrofen. Den värsta miljökatastrof som någonsin drabbat vår planet, inklusive oss själva.

Det fanns nämligen en tid då det inte fanns något syre i jordens luft och havsvatten. Eller obetydliga mängder hur som helst. Livet som bodde här hade anpassat sig till anaeroba, det vill säga syrefria förhållanden. Vi människor skulle hata det, men för den tidens liv passade det här utmärkt.

Sedan hände följande: en ny sorts mikro-organismer utvecklades i jordens oceaner. Vi känner till dem som blågröna alger, trots att de själva föredrar att kallas cyanobakterier. “Kolla vad vi har kommit på”, sade de och jäste av stolthet. “Fotosyntes!” Varpå de ivrigt skred till verket och började suga i sig solljus och fotosyntetisera och föröka sig vilt och pumpa ut syre i den unga jordens atmosfär.

Det här tyckte ju det övriga livet på jorden inte om alls. Vi människor och andra moderna livsformer älskar vårt syre och är fullständigt beroende av det, men den tidens livsformer var som sagt anpassade till en tillvaro utan syre. För dem var syret som plötsligt mättade luften ett dödligt gift. Så dödligt att nästan allt liv på jorden dog ut. Syreholokausten kallas det ibland, det som skedde, och inte utan orsak. Det var brutalt, en global slakt utan like. Fast de blågröna algerna, de fattade ju inte alls vad ståhejet gällde, de bara ryckte på axlarna och var som att “hej kom igen nu då! Var inte sådär! Var det nåt vi sade, eller?”

Fast cyanobakterierna ropade i och för sig hej lite för tidigt. Allt syre som de producerade fick nämligen en (för dem) oväntad konsekvens. Syret började reagera med atmosfärens metan, som är en väldigt kraftig växthusgas. Det här fick metannivåerna i luften att sjunka kraftigt vilket ledde till en kraftig nedkylning av jordens medeltemperatur och utlöste det som kallas “Snowball Earth”, Snöbollsjorden, en tämligen beskrivande term som innebar att jorden frös så gott som från pol till pol. Tror vissa, det hela är lite hypotetiskt, men det finns saker som stöder den här modellen.

Det här ledde ju oundvikligen till en bad hair day också för de blågröna algerna. Men de samlade sig och kom igen senare och de producerar ju fortfarande större delen av allt syre som vi andas i dag. Plus att de ligger och luktar illa i våra bastuvikar om varma sommardagar. De anser väl att de har rätt till att koppla av lite efter ett hårt värv.

Och jag kan ju bara hålla med. Strongt jobbat, kompisar! Synd att det gick som det gick med resten av jordens livsformer då för två miljarder år sedan, men hej, den enes död, den andres bröd. Jag är en syreandande varelse och stolt över det! Ni anaeroba livsformer som fortfarande existerar kan alltid hitta en syrefri, gyttjig havsbotten nånstans sydost om Gotland att krypa ned i och ligga och chilla i. Dessvärre för oss blir de här zonerna allt större i vårt hemmahav. Kanske anaeroberna förbereder en revansch. Jobbar i hemlighet på någon form av arsenikandning med för oss fatala pruttar och utandningar. Vad vet jag.

Nå, den dagen den sorgen, nu tillbaka till sängen där jag ännu tänker tillbringa minst fyra timmar med att drömma om varmluftsballongflygande, fluffiga vita cirrostratusmoln, maskrosfrön som seglar på sommarvinden, Pink Floyds Learning to Fly och andra luftiga saker. Allt medan min kropp gör det som jag nästan hade hunnit glömma att den kunde: andas, lugnt och stilla.

Bara för att den kan, med ens.

 

Kommer jag att dö nu?

Den senaste månaden eller så har jag brottats med en sorts dödsångest som jag aldrig tidigare har upplevt. I går blänkte det till igen från den vassa eggen på Liemannens redskap. Epikrisen från min inledande vård på lungavdelningen på Mejlans sjukhus anlände på posten. “Radiologi epäillyt lymfoomaa, metastaasia tai sarkoidoosia.” Två cancer-alternativ först och som tredje den besvärliga och kroniska men hanterbara lungsjukdomen sarkoidos som enligt vad jag hade försökt tolka ur läkarnas prat, tonfall, och miner var den mest sannolika. Och här, i det här pappret, kommer den på tredje plats!?

Också det här ett sätt att fira fruns och min stundande tioårs-bröllopsdag, med en eventuell cancerdiagnos hängande över huvudet!

Nå: en sömnlös och orolig natt senare ringer telefonen. Det är läkaren från avdelning 6A vid Triangelsjukhuset. Jag ser på nummervisningen varifrån samtalet kommer och vet omedelbart vad saken gäller. Det är nu som Beskedet kommer. Resultaten från biopsin, det titthålskirurgiska ingreppet som för eviga tider har lämnat ett synligt ärr på mitt bröst, 15 centimeter under adamsäpplet. Jag sätter mig bokstavligen platt ned mitt på vardagsrumsgolvet och svarar i telefonen med darrande stämma.

“Se on hyvänlaatuinen.”

“Godartad”. Mitt nya favoritord i det svenska språket. Med andra ord: jag kommer inte att dö, inte ännu åtminstone. Inte heller kommer jag att behöva genomgå nya operationer, strålbehandlingar, cellgiftsbehandlingar och annat som jag redan hade hunnit förbereda mig mentalt på.

Resten av telefonsamtalet minns jag inte värst mycket av. Bara att jag tackade läkaren för de goda nyheterna och att jag efteråt satt tyst en lång stund mitt på det bruna kakelgolvet i vårt vardagsrum, och darrade och stirrade ut i hällregnet som smattrade mot fönstret, innan jag hajade till och ringde till min hustru och min mamma och berättade om diagnosen.

Det jag lider av heter alltså sarkoidos. Det är en kronisk sjukdom som kan vara dödlig om rätt sorts vård inte sätts in i tid. Den orsakar feber, hosta, kronisk trötthet och flera andra symptom, varav jag hade upplevt de flesta. Till och med synen kan påverkas. Febern och hostan var de mest markanta symptomen i mitt fall. Jag fick hög feber den adertonde februari och febern höll i sig i mer än två månader i ett sträck! Den torra rethostan var också outhärdlig. Men kortisonmedicinen som inleddes för knappa två veckor sedan hade önskad effekt, åtminstone när det kommer till hostan, som försvann nästan helt. Jag minns inte heller när jag har haft så här lätt att andas förr! Tydligen har sarkoidosen legat och pyrt på sparlåga i åratal, innan den bröt ut för fullt nu i vintras.

Jag kommer alltså sannolikt att hämta mig fullständigt och kommer att kunna återvända till jobbet i relativt snabb takt. Jag är fortfarande svag och febern är inte helt borta, även om den håller sig stabil, en bra bit under de dryga trettioåtta grader som jag hann vänja mig vid. Om man nu kan tala om att vänja sig vid ett sådant tillstånd. I nästan två månader gick jag omkring med konstant trettioåtta och fem till trettioåtta och nio, sisådär.

Men jag mår mycket bättre och nu kan jag se fram emot att börja bygga upp min fysiska kondition igen, sakta men säkert. På grund av min sjukdom har jag tappat nästan tjugo kilo kroppsvikt och dessvärre är det inte bara fläsk som har försvunnit, en hel del muskelmassa har också gått förlorad. Jag kommer att pusta och frusta en hel del den närmaste framtiden när jag går uppför trappor. Men det hjälps inte. Och det är ett projekt som jag ser fram emot, faktiskt. Nu när jag vet att Liemannen verkar hålla sig på avstånd ett tag till.

Alla är inte lika lyckosamma, det är ju någonting som jag är smärtsamt medveten om. Inte ens de som “bara” får samma diagnos som jag. Sarkoidos är en sjukdom som av en ännu okänd orsak tycks drabba icke-européer allra hårdast. Invandrare som drabbas av sarkoidos brukar ofta vara riktigt illa däran, sade en läkare. Då räcker inte kortisonbehandling utan tyngre knep behöver tillgripas.

Sarkoidos är också enligt de flesta experterna en ärftlig sjukdom. I mitt fall är den i så fall ett genetiskt telegram från min farmor, som låg på sjukhuset i Mjölbolsta i längre perioder något tag under sjuttiotalet. På grund av sarkoidos.

Men som sagt, det kunde ha varit så mycket värre. Vår släkt är inte särdeles cancerbenägen, men det har förekommit. Farfars syster, gammelfaster Vivi led av bröstcancer om jag minns rätt. Ska man få ett genetiskt telegram från släktledens djup så var farmors hälsning åtminstone av den lindrigare sorten. Så tack för det farmor, du gav mig skrämselhicka, men åtminstone av en sort som går över.

Dessutom, inget så ont att det inte för någonting gott med sig. I och med att jag låg inne på sjukhuset en längre period nu i början av april, så kunde läkarna följa med mitt övriga hälsotillstånd. Det visade sig bland annat att jag lider av högt blodtryck och ett blodsocker som tidvis stiger till pre-diabetiska nivåer. Allt detta kan jag bara skylla på mig själv för. Trots att jag varken röker eller dricker så har mina levnadsvanor varit allt annat än hälsosamma.

Jag har länge gått och släpat på en kraftig övervikt som jag inte på länge har kunnat förklara bort med min ungdoms standardursäkt, “jo, men ser du jag är 202 cm lång också!” Det här beror främst på att jag har varit en soffpotatis av kosmiska mått, som aldrig har idkat en gnutta organiserad och målmedveten motion i mitt liv. Jag har dessutom ätit sällsynt ohälsosamt, stora portioner, massvis med potatis, pasta, snabba kolhydrater, fast food av alla sorter och framför allt sötsaker. Jag har varit en vandrande hjärtattack i väntan på att trilla dit i flera år. Saken har inte blivit bättre av konstant för höga stressnivåer och perioder av arbetsnarkomani.

Men nu verkar det ha börjat hända saker. Den konkreta utsikten att livet är betydligt mindre självklart än jag trodde, har fått mig att ta itu med mina levnadsvanor på ett sätt som aldrig förr. Min sjukhusvistelse nyligen tvingade mig bokstavligen till det, och det är jag glad för!

På sjukhuset är de nämligen strikta, där daltar vårdarna verkligen inte med en och frågar om man vill ha mer chokladpudding. Där kollar de in ens strategiska mått och värden och ger en en daglig mängd kalorier som är beräknad så att man hålls vid liv. Varken mer eller mindre.

Men när man har tråkigt nästan jämnt på sjukhuset så börjar man faktiskt se fram mot sjukhusmaten trots att den inte är någon kulinarisk fest, även om den faktiskt är helt ätlig baskost. Poängen är att portionerna är uträknade enligt kroppens verkliga behov, och de anländer med regelbundna intervaller, på fasta klockslag. Och när maten väl anländer så är man så hungrig att den smakar helt himmelskt och man njuter andäktigt av varje tugga.

Det förvånade mig stort hur enkelt det var att hålla fast vid sjukhusets matvanor när jag väl återvände hem. Systemet jag anammade var busenkelt: fem måltider per dygn, med cirka tre timmars mellanrum. Frukost mellan klockan sju och åtta, lunch klockan elva, mellanmål klockan två, middag med familjen klockan fem och kvällsmat klockan åtta. Och efter det ingenting.

Min diet är inte annars särdeles militärisk och präglas inte av någon självplågarmentalitet. Sådant har jag erfarenhet av, och det håller aldrig i längden. Socker är fortfarande tillåtet i små doser, honungen i teet avstår jag inte från. Men godiset har jag lämnat. Jag har inte ätit choklad, min gamla tröst- och stressmat på mer än en månad nu, och förvånas dagligen av hur lite jag saknar den.

Då min morfar slutade röka (på 60-talet?) efter årtionden av stenhårt kedjerökande, cold turkey på typiskt morfar-manér, förvånades många av hur enkelt det verkade lyckas för honom. Efter sin sista cigarrett rökte han faktiskt aldrig mer, och han levde till över nittio. Tiden efter att morfar slutade röka så hade han dock ett substitut för tobaken, som av allt att döma funkade mycket bättre än dagens nikotintuggummin (tror någon på allvar att nikotintuggummina på riktigt är ämnade till att få folk att sluta?): Ruutunäkki-knäckebröd, som han gick och knaprade på då röksuget slog till.

Jag har en lite liknande metod: då sötsuget kramar till i mig så tar jag en surskorpa, av den där sorten som de säljer i Lidl. Bara fullkornsråg och lite salt, inget socker och massvis med fibrer. Håller blodsockret under kontroll och skapar illusionen av tröstätande. Det är gott på riktigt dessutom. Lite som chips, fast hälsosammare. Och det blir i ärlighetens namn kanske fyra-fem surskorpor per dag.

Vitt bröd har jag skippat nästan helt och hållet. Det är rågbröd för hela slanten nu. Reissumies funkar alltid. Mellanmålet klockan två och kvällsmaten klockan åtta är en reissare med ost, skinka, gurka eller paprika och sallat i. Körsbärstomater äter jag också som snacks i samband med mellanmålet.

Potatisen har jag skurit ned på med hård hand. Jag undviker inte den totalt, men jag skulle uppskatta att jag äter 80% mindre potatis nu än för två månader sedan. Pommes frites, som jag hatade redan förr men av någon absurd anledning ändå åt, är helt bannlysta. Good riddance.

Samma sak med läsk. Ingen sockerläsk alls längre. Nada. Ingen aspartamläsk heller för den delen. Lidls citronsmakande mineralvatten däremot i desto större mängder. Jag dricker säkert två liter av den varan per dag.

Fett unnar jag mig däremot. Inget lättmargarin på brödet, utan normaltjockt med vanligt Ingmariini eller motsvarande. Jag är fullständigt övertygad om att fettet har demoniserats till stora delar helt i onödan. Yoghurt, som jag äter med frukosten, är av den normala två procentiga sorten, inget fettfritt här. Däremot inget socker, det är naturell yoghurt som gäller, kanske med lite blåbärssoppa på. Till frukosten kan jag också äta ett hårdkokt ägg.

Och olivolja. Den är tillåten. Jag är en stor anhängare av medelhavsdieten, och den får drypa med olivolja då och då. I anknytning till det har jag projektet lära mig äta fisk. Lax har jag redan lärt mig tycka om. Laxsoppa med rejält med grädde, mums!

Att skippa pastan har visat sig vara lite knepigare, och där tror jag att jag inte ens tänker vara alltför strikt, även om jag äter mycket mindre pasta numera. Så länge man håller sig till måttliga mängder och äter gott om grönsaker till så är det inte ett problem. Det finns dessutom många goda alternativ till pasta som man kan variera med. Korn funkar bra till exempel, det ersätter också vitt ris, som jag har eliminerat ännu striktare än pasta.

Och pizza… tja, jag har inte ätit pizza på två månader nu, men jag misstänker nog att det kommer att bli pizza då och då i framtiden, dock inte av takeout-versionen, utan hemlagad, tunnbottnad pizza med hälsosamma saker på. Pizza Hut och motsvarande är helt bannlyst.

Vi får se vad vågen och kroppens indikatorer visar om ett år. Men jag tror hårt på en förändring mot det bättre när det kommer till hälsan och välmåendet. Skrämselhickan som cancerhotet utlöste var av en sort som på riktigt förändrar en människa på ett sätt som inga nyårslöften och kesäksi-bikinikuntoon-ruscher kan göra. När man plötsligt inser att man kanske aldrig kommer att få se sina små barn klä studentmössan på huvudet, eller i värsta fallet ens öppna presenterna nästa jul, då går det upp ett ljus eller två.

Jag har alltid hatat uttrycket “det som inte dödar dig gör dig starkare”. I nio fall av tio är det rena rama bullshiten. Lidande är oftast fullständigt onödigt och ska undvikas om det bara är inom rimlighetens gränser. Nå, enligt den här logiken så kan jag hävda att det att jag insjuknade i vad som visade sig vara sarkoidos var enbart negativt och att allt hade varit bättre om jag inte hade råkat ut för det här. Kanske, men då skulle jag sannolikt fortfarande gå omkring och mumsa på choklad och dricka cola i långa banor när sommarvärmen sätter in. Om den nu gör det.

Så summa summarum, ingenting så ont att det inte för någonting gott med sig (även om det strikt taget inte heller är sant. Det finns gott om ondska i världen som bara är fullständigt ont utan någon som helst förmildrande omständighet eller silverkant). Åtminstone fick jag någonting att tänka på, till den grad att jag faktiskt tror att jag kommer att bli en bättre människa tack vare det. Och kanske jag blir en bättre pappa och make på kuppen. Win-win.

Dessutom har jag fått en oväntad men praktisk lektion i kvantfysik. Den långa väntan på den potentiellt fatala diagnosen försatte mig i ett motsvarande tillstånd som Schrödingers katt i sin slutna låda, som innan lådan öppnades och man kunde kolla huruvida giftampullen i lådan hade utlösts eller inte (sannolikheten för det var exakt fifty-fifty) befann sig i ett tillstånd där den var både död och levande samtidigt. Det här låter som filosofiskt nonsens, men de facto så är det just så här som det konkret går till i kvantfysikens domäner. Partiklar kan både existera och inte existera samtidigt, vara på två eller flera olika ställen på en och samma gång.

Lite så upplevde jag väntan på att min diagnoslåda skulle öppnas och dr. Schrödinger tittade ned och kollade om jag fortfarande jamade.

Oj vet ni, jag minns inte när jag senast har väntat så här mycket på sommaren. Att bara sitta på bryggan en kväll i juli med kameran i famnen och se när kvällsskyarna sakta driver förbi. Nu i sommar ska jag njuta av livet och skära ned på skärmtiden.

Om ni inte tror mig, så begrunda det här: det tog sex timmar från det att jag fick min diagnos till att jag skrev en uppdatering på Facebook om saken.

Sagan om den lilla bussen

Det var en gång en liten buss. Den var blå och vit till färgen. Det var en fin liten buss. Inte värst ny, men pålitlig och snabb och den fick alltid massvis med beröm i internationella jämförelser.

Passagerarna älskade sin lilla buss för den såg alltid till att de kom tryggt till jobbet och tillbaka hem, år ut och år in, genom snöstormar och stekande hetta. Så de tog väl hand om sin buss och polerade omsorgsfullt lejonemblemet på dess grill, speciellt den sjätte december varje år, det var den lilla bussens födelsedag.

Men så en vacker dag steg det på passagerare av en färg som den lilla bussen inte hade sett tidigare. Det här fick bussens hjul att råka i gräl sinsemellan.

”Välkomna” sade vänsterhjulen och svällde av iver, ”stig på, vi har rum för nästan hur många nya passagerare som helst!”

Bussen var liten men förvånansvärt rymlig för de som använde den här busslinjen var väldigt åldersstigna så många av dem åkte inte längre till jobbet.

”Satans jävla rödgröna vänsterhjul!” utbrast hjulen på högra sidan och drog sig allt längre högerut så att spårvidden växte kraftigt . ”Förbannade fascisthjul” skrek hjulen på vänster sida och töjde ut hjulaxlarna åt sitt håll. Bussen, som dittills alltid gått rakt och jämnt, började vingla hotfullt av och an på vägen så att flera passagerare föll av sina säten och gjorde sig illa.

Höger framhjul girade skarpt åt höger och vänster framhjul svarade med att styra kraftigt vänsterut så att den lilla bussen förlorade styrförmågan fullständigt.

Bakhjulen svarade med att börja driva åt var sitt håll. Det vänstra bakhjulet gasade på framåt allt det orkade medan det högra, som ville köra tillbaka till 1952, backade så hårt det kunde.

De övriga bussarna och bilarna som körde förbi begrep inte alls vad som hade flugit i den lilla bussen som nu bara stod på stället och brände gummi med bakhjulen medan framhjulen spretade åt var sitt håll, samtidigt som hjulen skrek ”satans rasist” och ”suvakkihuora” åt varandra.

En del passagerare drogs också in i grälet och började dödshota, huoritera och kasta skit på varandra och de övriga i bussen, men majoriteten av passagerarna, som tyckte att det hela hade gått alldeles för långt, sade åt chauffören att han skulle se till att få sitt fordon under kontroll så att de kunde komma till jobbet.

Men chauffören bara skakade  på huvudet och sade att ”sansat folk” inte blandar sig i när ytterligheterna bråkar. Därefter stängde han dörrarna så att ingen kom vare sig in eller ut, och lade upp fötterna på ratten och tände en cigarrett.

Och där, mitt på vägen i ett moln av gummirök, står den lilla bussen så vitt jag vet än i denna dag och rostar bort medan de passagerare som inte har slagit ihjäl varandra är svårt inavlade och sitter och spelar banjo och berättar sagor för varandra om en lyckligare tid då mobiltelefonerna hade knappar.

Sen pituinen se.

Skoltaxin och häxpaniken

Att stiga upp i svinottan i februarimörkret, trotsa snöslaskstormen för att köra barn med funktionsnedsättning till skolan – barn som inte alltid är fullt samarbetsvilliga, om vi säger så – det kräver lång stubin och beslutsamhet. Det är, i ärlighetens namn, ett skitjobb att köra skoltaxi för specialbarn.

Kanske det viktigaste skitjobbet som jag kan tänka mig.

Varje morgon då jag följer ut min äldre son (som har en funktionsnedsättning) till skoltaxin ser jag till att uttryckligen tacka chauffören personligen. Jag medger lätt skamset att det är alltför sällan som jag överhuvudtaget tackar representanter för serviceyrken, åtminstone så hjärtligt som jag tackar taxikuskarna som ser till att vår son kommer tryggt till skolan. För jag anser på allvar att den personen förtjänar en inbjudan till presidentens självständighetsmottagning på slottet och en rejäl löneförhöjning.

Men dessvärre får kusken nog nöja sig med sin magra lön och min hjärtliga tacksamhet, för det är sådana här sysslor som inte rankas högt när det kommer till slottsbalsinbjudningar, inkomsttabeller och saker som lilla Saku-Petteri och Marjatta vill bli när de blir stora. De vill jobba inom, ööh, media tai jotain.

Så det är invandrare som kör skoltaxin. För infödda finländare bryr sig inte om sådana skitjobb. De (vissa av dem åtminstone) sitter hellre hemma och lyfter bidrag och spottar i taket och hötter med näven efter invandrarna som kommer hit och våldtar deras hästar och rider iväg på deras kvinnor. Eller hur det nu stod på MV-lehti.

En invandrare som kör specialbarn till skolan. Jag bävar för att ens föreställa mig hur och med vilka termer kommentatorerna på MV-lehti skulle beskriva det. Och de bryr sig ju inte längre ens om att säga ”tsoukki tsoukki hei” efteråt när någon rynkar på pannan. För man får ju säga precis vad som helst om vem som helst numera.

Nå, nu under veckan så har det ju kokat på Facebook när man i Esbo har trott sig iaktta en skum, obekant paketbil med en invandrare bakom ratten, en invandrare som försöker locka in skolbarn i bilen. MV-lehti gick självklart igång på högvarv med anledning av detta, hängsnaror knöts, högafflar vässades och facklor tändes. Någon kom till och med på att ringa till polisen.

Men under över alla under: det visade ju sig att den skumma paketbilen, som mycket riktigt hade en invandrare bakom ratten, var en – tadaa: skoltaxi!

Den här sorglustiga affären skulle i normala fall få mig att skratta så att jag kiknar, men på riktigt, det här är så långt från ett normalt fall som man kan komma: det här är ju ett symptom som bevisar att Finland är i total häxpanik just nu.

Det är inte klokt, på allvar! Om Soldiers of Odin-idioterna hade råkat ”patrullera” i området just då Mahmud körde upp i sin VW Transporter, hur hade de reagerat då? Hade dessa testosteronclowner brytt sig om att notera taxiskylten på taket eller hade de hissat upp honom från halsen i närmaste lyktstolpe? Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan så sker på riktigt om inte folk drar ett djupt andetag och räknar till tio tusen, pronto!

Påsken är på kommande. Jag skulle på riktigt inte vara förvånad om MV-lehti snart rapporterar om att en invandrare har setts flyga över Vanda på en ko, i riktning mot Blåkulla.

Finlands folk! Lugna er! Nu!

Och invandraren som kör min son till och från skolan – det är inte klokt, jag vet inte ens vad du heter, typiskt nog när man är i Finland – du är fortfarande min hjälte. TACK!

Facebook och vägen till helvetet

Ifall att någon hade undgått att lägga märke till det: världen har blivit vansinnig. Skotten i Sarajevo-galen. Slaget vid Somme-galen. Stalingrad-galen.

Det lustiga, om man kan se något lustigt med allt detta, är att det hela började med uttråkade Harvardstudenter som kastade virtuella får på varandra något tag omkring 2005.

Om och när tredje världskriget bryter ut så kommer det till en icke obetydlig del att bero på den masshysteri och agitation som sprids via Facebook. Om Donald Trump eller någon annan rabiat populist får sitt finger på kärnvapenknappen så är det delvis just för att Facebook tillät hatet och paranojan att uppnå kritisk massa.

Den dagen då vansinnet har eskalerat bortom punkten utan återvändo och den radioaktiva skitstormen sveper över världen kommer Mark Zuckerberg och de övriga styrelsemedlemmarna att sitta i sin luftkonditionerade bunker 500 meter under Klippiga bergen, komplett med en underjordisk nio håls golfbana, och fundera kring huruvida saker och ting eventuellt hade tagit en annan vändning om man hade intagit en snäppet mer proaktiv position medan tid fanns och börjat röja gläntor i den fascistiska undervegetationen som sakta men säkert kröp upp från den gamla underjordiska mörkerwebben och överväxte det gamla mysnätverket tills dagsljuset inte längre nådde marken.

Vem vet, det hade kanske inte krävt desto mer än att man hade tagit sina egna communityregler på allvar och sett till att verkställa dem, i stället för att använda halvljumma, helblinda och stendumma algoritmer som bannade folk för bastubilder och nipple slips. Allt medan sieg heil-projektilerna visslade runt öronen, gatupatruller värvade medlemmar och filade på sina strategier, och huoriteringarna, dödshoten och uppmaningarna till mordbrand fullständigt okontrollerat regnade över oskyldiga användare.

”Vi har tagit del av din anmälan och funnit att det och det inte bryter mot våra community-regler.” Bla bla bla.

Let’s face(book) it: det är fullständigt omöjligt att bli bannad på Facebook så länge du håller bägge bröstvårtor innanför blusen. Det finns ingenting så vedervärdigt som du kan säga, ingen hotelse detaljerad nog som du kan slunga ur dig, det existerar överhuvudtaget ingen djävulskap satanisk nog för att kosta din nesliga lilla trollröv en veckas timeout från Det Sociala Nätverket. Du kan ostraffat sprida lögnaktiga och hatiska rykten om vem som helst, när som helst och var som helst, dagligen.

”Muslimer våldtog ett helt dagis och kissade på Mannerheims porträtt medan de brände upp Teemu Selännes spelskjorta från Anaheim Ducks. Hämta facklorna och högafflarna, vi ses utanför Mottagningsvägen 5 i Vanda klockan 19:00!”

”…har funnit att det inte bryter mot våra communityregler. Have a nice day!”

En vacker dag, i en avlägsen framtid, när mänsklighetens spillror söker sig upp från sina fallout shelters och återskapar någonting som påminner om ett fungerande samhälle, efter den obligatoriska postapokalyptiska Mad Max-fasen, kommer den tidens all världens docenter att skriva essäer om vår tid. Om den där gången då demokratin fick Ebola, zikaviruset och hepatit C från en och samma smutsiga spruta. Den där sprutan som 1,4 miljarder användare delade och vars hälsovådlighet många påpekade men ”vi har funnit att den är hur ren som helst enligt våra communityregler”.

Och en gång om året kommer de att vallfärda till Mark Z:s grav och under högtidliga former gräva upp honom och skjuta honom på nytt.

EPILOG:

Den här bloggtexten innehöll en massa osakligheter och triggerord. Jag är nästan lite hoppfull om att en algoritm någonstans fick en liten röd flagga att plinga till ovanför min profil. En tio dagars banning skulle faktiskt kännas helt rätt just nu. Jag hade hur som helst funderat på att ta en time out. Men jag håller inte andan i väntan på det privatmeddelandet från administratorn, om vi säger så.

”Bevara Finland finskt!”

Säg mig, främling, vilket är det där Finland som du vill bevara finskt?

Jag har ställt frågan förr, till dina meningsfränder, men de tittade bara på mig som om jag inte var riktigt klok. Som om det vore så uppenbart att man är galen om man måste fråga. Eller så avslöjar själva frågeställningen att jag är en så kallad “suvakki” och alla vet att det inte är värt besväret att försöka förklara någonting för sådana.

Jag har upplevt samma sak när jag har ställt en liknande fråga till troende. “Vad eller vem är Gud?” De brukar också ibland ge mig en giftig blick och skaka på huvudet. De känner kanske till att jag är ateist (eller snarare ignostiker) och tror att jag gör narr av dem eller gillrar någon sorts fälla åt dem. Men jag är fullständigt uppriktig: jag vill veta! Vad är det som just du tror på? Vad är heligt för dig, och varför? På vilket sätt gör det dig till Dig?

Jag har själv letat efter den där definierande punkten då jag blev till Jag. Och jag har kommit till att det var då jag insåg att andra inte visste samma saker som jag. Alla de viktigaste människorna i mitt liv; mamma, mormor, morfar och de andra – ingen utanför min lilla krets tycktes ens veta vem de var. Jag minns den där gången i varuhuset i Borgå, jag var kanske fem, då jag irrade bort mig från farmor och ingen tycktes veta vem min farmor är och var hon befinner sig. “HUR kan ni inte veta vem FAMO är???”

Så säg mig alltså, främling: du talar om Finland på samma sätt som jag talade om farmor. Du och jag, vi har säkert bägge två en farmor. Eller har haft. Vi kan vara överens om vad det innebär att ha en farmor. Men om vi skulle sätta oss ned och skriva var sin skoluppsats om “Min farmor” så tror jag att det skulle bli två väldigt olika berättelser. Tror inte du också som jag?

Låt oss härnäst skriva var sin skoluppsats med rubriken “Mitt Finland”. Vad får dig att tro att våra två uppsatser skulle vara desto mer lika varann den här gången? Speciellt som du tycks spotta på det mesta av allt det där som jag uppfattar som nästintill heligt med mitt Finland: öppenheten, mångfalden, tvåspråkigheten, uttrycksfriheten, respekten för bildning och kunskap.

Våra uppsatser innehåller säkert också sådant som är gemensamt för oss båda. Sibelius Finlandia kanske bringar en tår till ögonvrån hos oss bägge två, men, misstänker jag igen, av olika orsaker.

Min mormor (har du en mormor, främling?) hade en liten, gammal tramporgel där hemma. Den hade säkert funnits i något klassrum där mormor var lärarinna, och mormor hade tagit hand om den när den kasserades och ersattes av ett modernare spelverk. Den stod i vardagsrummet i mormors och morfars hus i Grankulla och på den lärde hon mig att spela enkla melodier när jag var liten, bland annat just Finlandiahymnen. “O Finland se, din morgonljusning randas…”

Vem som än framför Finlandiahymnen, om det så är Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker eller en flashmobb på Helsingfors järnvägsstation, så hör jag alltid den där pipiga, smått astmatiska tramporgelns läte, svagt men tydligt under de mäktiga stråkarna och kören.

Jag ser min mormor framför sig, svensk medborgare från födseln (hennes far var svensk invandrare) men hon tog finskt pass då hon skulle studera till lärare. Senare tjänstgjorde hon också som Lotta i vinterkriget medan morfar var vid fronten. Jag har sedermera träffat flera av min mormors gamla elever åt vilka hon lärde ut allt det hon visste om Finland och världen. Inklusive hur man spelar Finlandiahymnen.

Jag ser Hedemora kyrka framför mig. Kantorn spelar Finlandiahymnen på kyrkans orgel. Min far ligger i kistan framme vid altaret. Han utvandrade i början av åttiotalet och kom aldrig tillbaka till fosterlandet (förutom urnan som numera finns på Näse begravningsplats i Borgå). Men han utförde ett viktigt livsverk i det svenska samhällets tjänst och kommunfäderna i Hedemora som jag talade med på begravningen var uppriktigt sorgsna och osäkra på hur de skulle klara av att balansera kommunens budget utan Stig som alltid fick det att se så enkelt ut.

Två livsöden: en svensk invandrare i Finland och en finsk utvandrare i Sverige. Förenade av en enkel men berörande melodi som säkerligen utgör soundtracket till mången uppsats med rubriken “Mitt Finland”, än i denna dag. Speciellt i denna dag, när vårt land är mer delat och osäkrare på sin identitet än det har varit sedan det nymornade Finlands dagar, på Sibelius tid, i ett land som inte ens existerade på den tiden.

Hur många nyfinländare, andra generationens invandrare, vars föräldrar kom hit från Somalia eller Kurdistan, sjunger Finlandiahymnen och blir lite fuktiga i ögonvrån på samma sätt som jag den där sensommardagen i Hedemora i början av 00-talet? För många av dem är den en precis lika potent symbol för det enda fosterland de någonsin har känt till som för dig. Finland. Hur kan du hata dem för det, främling?

Men deras Finland är naturligtvis inte samma Finland som ditt, främling. Det där Finland där det alltid är 1995 och Finlands Lejon nyss har vunnit ishockeyguldet, lotsade till världsmästerskapet av en svensk gästarbetare. Eller har du suddat ut honom från din uppsats, främling?

“Rajat kiinni”-demonstrationen tidigare i höstas, du minns säkert den, främling, du var ju en av de där som bildade människokedjan tvärs över gränsövergången. Jag minns att jag läste på evenemangets Facebooksida att klädkoden för demonstrationen var “Suomi jääkiekon MM -95”. Sjöng ni Finlandiahymnen då också , när ni stod där och höll varandra i händerna, som en levande skyddsmur mot hotet västerifrån? Det där som hotade röra om i allt det där heliga och eviga som ni skrev om i era uppsatser om “Mitt Finland”?

Nåja, främling. Jag tror att vi kan vara överens om att vi knappast någonsin ens kommer att uppfatta Finlandiahymnen på samma sätt, du och jag. Vi måste kanske gräva ännu djupare för att hitta en gemensam nämnare. Vad skulle det i så fall vara? Kanske det att vi överhuvudtaget har saker som vi uppfattar som heliga och eviga, du och jag. Saker som det är värt att stå upp för och till och med dö för. Även om de är helt olika saker samlade under en och samma blåvita flagga.

Dessvärre tror jag att vi bägge har fel där, åtminstone i det långa loppet. Ser du, främling, det finns inga självklarheter och eviga, heliga sanningar. Det du tror på, det jag tror på, du och jag, våra barn och barnbarn, kommer en gång att bli till dammet som blåser på vinden över våra skogar och sjöar, lika bortglömda av tiden som de Neandertalmänniskor som en gång bodde här, före den senaste istiden, långt innan ens samernas förfäder kom hit. Neandertalfolket hade också saker som de betraktade som heliga och eviga, också de sörjde sina bortgångna nära och kära och jordfäste dem under högtidliga riter.

Fast nationalstaten hörde inte till de sakerna som Neandertalfolket tänkte på, det kan du slå dig i backen på. Men det skulle ju vara intressant att läsa deras uppsatser, eller hur? Lika intressant som att läsa uppsatser skrivna av dina och mina förfäder från den tiden, främling. De bodde i Afrika och utvandrade därifrån och kom sent omsider hit, i hopp om ett gott liv för sig själva och sina barn.

Deras Afrika är naturligtvis borta nu, de bekanta konturerna utsuddade av tiden och det skiftande klimatet och geografin. Reträttvägen till de bördiga östafrikanska slätterna är avskuren av den plötsligt uttorkade Saharaöknen.

Vårt Finland kommer naturligtvis också en dag, snarare än vi tror, att vara borta för evigt. Till och med det geografiska område som vi uppfattar som Finland kommer att knuffas bort med det tektoniska flak som det driver på över jordens yta. Kanske kommer klipporna som vi lekte på om somrarna att skjutas ned under någon annan kontinentalplatta som vårt kontinentalflak ligger på kollisionskurs med, djupt ned i jordens mantel där allting smälter och upptas av den uråldriga lavaoceanen. Våra gömda och aldrig upphittade skatter, borttappade förlovningsringar och tapperhetsmedaljer upplösta till sina grundämnens atomer.

Allt det här är naturligtvis långt borta i en avlägsen framtid, främling, och tills vidare, kanske så länge vi lever så kommer du att hysa din bild av ditt Finland precis som jag kommer att ha min. Du kanske just nu är ute och köper sprit och bensin, det förstnämnda avsett att ge dig mod i kväll när du ska hälla det sistnämnda på väggen till en mottagningscentral för flyktingar. Allt för att bevara ditt Finland ”finskt”. Jag hoppas innerligt att du låter bli att göra det.

Jag kommer sannolikt att sitta hemma och titta på berättelsen om Miss Sophie som firar sin nittioårsfödelsedag i sällskap av Mr Pomeroy, Mr Winterbottom, Sir Toby, och Admiral von Schneider. Som ju naturligtvis inte finns där på riktigt, kanske lika lite som någondera av våra respektive Finland, främling.

Men kanske det inte ens är viktigt, allt det där. Kanske det inte är poängen, det som var och inte var, det som är och inte är. Att jaga det eviga och det heliga har kanske alltid varit mer eller mindre fåfängt. Finlandiahymnen är en viktig och vacker komposition, men det finns kanske andra melodier som rentav är viktigare, som kommer närmare det heliga och eviga än Sibelius någonsin nådde.

Kanske det sist och slutligen helt enkelt är som Tove Jansson sade:

“En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.”

Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.