Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött

Vägen hem från holmen brukar alltid vara lång, speciellt så här på höstkanten, trots att det bara handlar om cirka sjuttio kilometer. En timmes körning.

Jag är av den sorten som skulle tappa kontakten med civilisationen och bli totalt förvildad om inte någon fysiskt och handgripligen släpade mig tillbaka in till stan när hösten anländer. Den här hösten var inget undantag.

Snarare så var eremiten i mig starkare och motvilligare att återvända till stan än någonsin förr. Hade någon gett mig konservburkar och ved så jag klarar mig över vintern och sagt att ”vi ses i april” så hade jag antagligen svarat ”maj räcker för mig, det är ingen brådska”.

Den här tendensen till att vilja isolera mig och fly undan från världen härstammar sannolikt från barndomen då holmen var stället där jag kunde andas ut och inte behövde vara rädd för A) mobbarna och B) pappa.

I dag skulle det inte funka så bra längre. Mobbare kommer in via sociala media, var du än befinner dig i världen och faktum är att mitt vuxna jag antagligen också skulle bli prillig och paranoid om jag verkligen fick för mig att övervintra där ute, just på grund av sociala media.

Allt som gör mig angstig numera, nyheter och rasisternas hjärnpruttar med mera, finns ju nämligen lika nära som närmaste skärm. Och jag skulle ändå inte kunna låta bli att ta en titt (vi har tyvärr elström där ute numera). Det enda som just nu klår min instinkt att bli eremit är mitt nyhetsberoende. Är man news junkie så är man.

Och så det där med pappa. Nej, inte min egen, han är inte längre bland oss. Men jag är ju själv pappa.

Min yngre son börjar skolan nu den här hösten, och det har fått mig att känna ett ytterligare stygn av angst och allvar. Jo visst, han är forftarande bara barnet, men det är nu det börjar, förberedelserna inför steget ut i det Riktiga Livet, fortfarande många år i framtiden, men allvaret är allt närmare också för honom nu.

Och jag borde skydda honom på skolvägen och se till att ingen står ovanför gångtunnelns mynning och lurpassar, på andra sidan, och kastar sten på honom så som de gjorde den där ena morgonen för länge sedan när jag gick iväg hemifrån.

Mormor gick strax bakom mig och som gammal lärarinna van vid disciplin och respekt från småglinen fick hon snabbt de stenkastande ligisterna att lägga benen på ryggen.

I mitt nuvarande fysiska skick, med kondisen ruinerad av sarkoidos, hjärtflimmer och två månaders intensivt icke-vedhuggande på stugan kan jag bara hoppas på att de eventuella plågoandar som behöver läxas upp på min sons skolväg inte inser att jag är en om möjligt sämre sprinter än min mormor var då, den där gången för länge sedan. Att de i princip bara behöver gå sin väg i normal promenadtakt för att undfly min vrede.

Naturligtvis hoppas jag på att de inte finns där alls, plågoandarna.

Att hans kommande skolväg bara kantas av leende kompisar, blommande nyponbuskar och ivrigt väntande framtida arbetsgivare.

Lät jag sarkastisk nu? Min avsikt var inte att vara det.

Jag hoppas uppriktigt på det bästa för båda mina söner på skolvägen, men världen är väldigt skrämmande just nu. Full av utmaningar som jag inte ens kunde föreställa mig på den tiden. De här små, späda grabbarna ska på riktigt rädda världen, kan ni tänka er det? Och jag borde på något sätt förse dem med redskapen för att göra det.

Jag, som helst bara skulle krypa upp framför den varma Jötulkaminen ute på stugan och låta mig snöas in i väntan på våren.

Nä hör ni, nu får det vara nog med självömkan. Det är en höst full av spännande och häftiga saker på kommande på jobbet, med en mängd kul grejer som jag har sett fram emot länge.

Och skolstarten kommer nog att gå bra.

Och snart zappar de mitt hjärta till rätt rytm igen och sedan när jag återfår min styrka så ska jag klippa gräsmattan. Och äta äpplen från trädet ute på gården. Kanske palla några krikon från grannens träd vars grenar hänger över på vår sida.

Det blir nog bra det här. Visst blir det väl det?

Annonser

I så fall behåller jag mina pengar!

Till vår familjs traditioner hör att en gång i sommaren köra med båten till närbelägna Ekenäs och tillbringa en solig dag i stan. Besöka sandstranden, Lions-lekparken och äta en stadig lunch på Santa Fe.

Speciellt min hustru skulle gärna shoppa också, men hur det nu råkar sig så är de flesta butikerna oftast stängda då vi anländer till gågatan. Nu i år råkade det vara söndag, men en bestående minnesbild från gångna års Ekenäsutflykter är av en folktom gågata med förbommade butiksdörrar.

De flesta butiker i stan tycks stänga klockan två eller senast tre, och efter det är stans centrum mer eller mindre dött. Också under den livligaste turistsäsongen i juni – augusti.

Är det bara jag som inbillar mig, eller lever småstäder i centraleuropa upp på ett helt annat sätt än under turistsäsongen här i Finland? Det känns som att vart man än beger sig till exempel i Italien, Tyskland eller Österrike en sommardag under semestersäsongen, så är gatorna fulla av liv mer eller mindre dygnet runt.

Överallt är det gatumusikanter, torgförsäljare, akrobater, rostade kastanjer, uteserveringar fulla av folk… Och det slutar minsann inte hända saker efter att solen har gått ned. Det finns alltid någonstans där man kan bli av med sina pengar i utbyte mot någon mer eller mindre onödig suvenir eller en munsbit.

Jag vet inte om vi har haft otur eller dålig tajming, men det känns som att varenda gång vi är i sommarstaden Ekenäs så händer det absolut ingenting, gatorna är tomma – till och med mitt i juli, för helsike – och stadens köpmän och butiksinnehavare är upptagna med någonting helt annat än att utöka sin omsättning.

image

Okej, det är dyrt med inhoppare och vikarier i semestertider, och också en köpman vill njuta av den korta och intensiva sommaren ute på stugan. Tids nog hinner man stå bakom disken sedan i januari-februari.

Japp, men jag minns inte när jag senast skulle ha besökt Ekenäs i januari eller februari. Aj just det: aldrig.

Hett tips: vill ni ha mina pengar så måste ni passa på när jag är i stan, vilket utan undantag infaller mellan juni och augusti. Hur ni fixar det är er sak att lösa.

Vill ni däremot inte ha mina pengar, om ni anser att ni lever hur bra som helst utan dem, och att ni föredrar en lite tystare sommarstad – fine by me. Jag tycker egentligen inte alls om att shoppa och hatar att trängas i små, unkna butiker. Det är mera min frus melodi.

Jag trivs bättre på sandstranden, som även den här gången var så gott som folktom trots att vattenkvaliteten var helt okej, vattnet någorlunda varmt – mina barn klagade i alla fall inte – och solen sken. Detta var alltså klockan sexton på söndagen en dag i tidiga augusti.

image

Och eftersom jag hatar trängsel så klagar jag alltså inte på att få ha en prima sandstrand nästan för mig själv. Kungligt!

Men ändå så kan jag inte låta bli att tänka att det kunde vara så mycket mer här om somrarna. Mer av allting. Folk, skratt, musik. Liv.

Ekenäs är på riktigt en härlig sommarstad, jag älskar stället och skulle gärna komma hit oftare. Men jag känner att jag inte riktigt vet varför jag borde göra det. Jag menar, att låta bli att trängas kan jag göra gratis på stugan, och alltid sparar man lite bensinpengar.

Och SÅ god är maten på Santa Fe inte, även om den är helt okej!

Men vad vet jag om sådant här. Om vad Ekenäs har för turismstrategi, eller om de ens borde ha en. Jag bara njuter av sommaren och sparar mina pengar för senare bruk. Alltid finns det någon som de duger åt, någonstans.

image

Funderingar i väntan på undergången (eller att det ska sluta regna)

För omkring sjuttio tusen år sedan såg det sällsynt illa ut för människorna. Vi blev nästan utrotade den gången när supervulkanen Toba fick ett utbrott och utlöste en global atomvinter som tog kål på våra förfäder till den grad att bara fem till tio tusen individer återstod när det var som värst. Det var på riktigt nära ögat.

Det här, då populationen står och balanserar på avgrundens brant, brukar kallas en evolutionär flaskhals. Det kan jämföras med att genbanken blir rånad: när det hela är över och krutröken har lagt sig är den återstående populationen en skugga av vad den var innan och många genetiska egenskaper har gått förlorade för alltid.

Just nu är vi mer än sju miljarder människor på den här planeten, vilket kan kännas som en trygg siffra: oss flaskhalsar man inte till utrotningens brant så där bara. Inte nu längre.

Sant i och för sig, det skulle kräva en sällsynt brutal serie av worst case scenarios för att driva oss tillbaka till den där punkten då bara fem till tio tusen typer står kvar i askan och huttrar.

Men det är inte alls omöjligt, och en orsak är just bristen på mångfald som orsakades av den förra flaskhalsen. Vi är en förvånansvärt enahanda art. Var är alla hobbitarna, alverna, trollen, dvärgarna och vem vet vad som förekommer sida vid sida med människorna i Tolkiens böcker? Det kunde och borde existera flera andra människoarter vid sidan av oss.

Om det inte vore för den där flaskhalsen för sjuttio tusen år sedan. Och innan den hade vi troligtvis en annan, för omkring sex hundra tusen år sedan, när supervulkanen i Yellowstone gick i luften. Flaskhalsarna har gjort vår arvsmassa fattig. Vi är bra på att föröka oss, men det är sekunda DNA som vi sprider. Sårbart DNA.

Ett och samma supervirus skulle i princip klara av att knocka oss alla om det kom loss på allvar och gjorde verklighet av domedagsskrönor à la Stephen Kings “Pestens tid” eller Terry Gilliams “Tolv apor”. Ensidiga populationer är sårbara, hur stora de än är.

Vad vi skulle behöva är mer mångfald, inte mindre. Och då talar jag inte bara om vårt eget DNA, utan om hela ekosystemet. Ju fler arter, ju större diversitet, desto bättre skydd mot plötsliga omvälvningar och naturkatastrofer. Det är inte bara vi som går åt pipan när katastrofen är inne, alla andra arter som vi är beroende av för att överleva får också stryk.

Och vad gör vi: jo, vi går fram genom jordens ekosystem som noshörningar på korthus-FM och förintar mångfalden var vi än stöter på den. Monokulturen regerar i vårt tänkande: regnskogar med tusentals arter faller under bulldozern och ersätts av en enda odlingsväxt, om det sedan är soja eller oljepalmer.

Korallreven, havens motsvarigheter till regnskogarna, bleknar bort och dör, och ersätts av… tja, ingenting, egentligen. De bara försvinner.

Politiken följer samma mönster. Allt och alla som sticker upp över mängden huggs ned. Minoriteter världen över duckar när majoritetens och monokulturens lie viner över deras huvuden. Språk, religion, hudfärg, sexualitet… Är du annorlunda så ska du se upp, för sådant gillar inte Monokulturens Tempelriddare med Vladimir, Donald, Timo, Jimmie och de andra i spetsen.

För så är det: enligt samma logik som gör en biologisk population sårbar då mångfalden minskar, blir också samhället svagare och mer utsatt när diversiteten avtar. Monokultur är illa för ekonomin, för kreativiteten, för kulturen, för freden etcetera.

Storbritannien är ett praktexempel på det här. Var Imperiet än har klampat in i världen under århundradenas lopp och sått sina Rule Britannia-frön har mångfalden fått ge vika för den kristna monokulturen och sedan har ingen haft roligt längre.

Och ironiskt nog, samtidigt som kolonierna har brittifierats och kristnats, har själva England blivit allt mångfaldigare, heterogent och rikt på intryck, smaker, röster, färger, berättelser… och jo, också pengar och välfärd.

Sedan finanskrisen 2008 har vissa haft det lite knaggligt, men a) Storbritannien är fortfarande rikare än någonsin och b) läget skulle ha varit mycket värre utan bufferten som det diversifierade brittiska samhället innebar för landet.

Men försök förklara det här för en Ukip- eller Britain First-korsfarare som hugger blint mot mångfalden när han de facto borde rasa mot globaliseringens och one size fits all-austeritypolitikens likriktande gjutformar.

Globalisering och finanspolitik är komplicerade kedjor av orsak och verkan, med fjärran, ansiktslösa aktörer i gråa kostymer som aldrig syns till i de egna hemkvarteren. Enklare då att hugga mot den pakistanska familjen som flyttade in i grannhuset. Eller mot den polska gästarbetaren som fixade den läckande badrumskranen. Allt måste ju vara deras fel, right? Eller bögarnas.

Hur som helst så är de annorlunda hela bunten, och det i sig är illa nog, eller hur?

Och nu, här är Ned Stark: nuclear winter is coming. Kanske inte i år (även om Donald Trump redan lär ha frågat en av sina rådgivare att “varför skulle vi inte använda kärnvapen?”), kanske inte ens det här århundradet. Men katastrofer hör till kretsloppet på den här planeten. De är mer eller mindre oundvikliga. Är det inte krig så är det vulkaner, asteroider, pandemier, solstormar, klimatförändringar och whatnot. Man är inte en domedagsprofet om man påpekar det. Det är vad amerikanerna kallar “facts of life”.

Men det är ingenting att tappa livslusten för, eller sticka huvudet i sanden. När olika sorters djävulskap hotar ens hushåll tar man kontakt med ett försäkringsbolag. Man förbereder sig. Man ser lite längre än ens egen näsa är lång. Man går ut och hugger ved innan man är insnöad.

Och framför allt: man ser till att alla äggen inte är samlade i en och samma korg.

Man diversifierar.

Man gifter in lite färskt blod i släkten då och då.

Man reser och skaffar sig nya intryck.

Det här med att resa är förresten inte bara bra för det inre livet och souvenirsamlingen. Aurora Karamzin, en av Finlands första och största kändisar, pionjär inom social- och diakoniarbetet samt fixstjärna på societetshimlen i Helsingfors och S:t Petersburg, levde till nästan hundra års ålder, något som få lyckades med på artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet.

En orsak till att folk dog som flugor förr var att de inte var rörliga. På den gamla dåliga tiden kunde gemene man leva och dö inom en och samma socken, utan att nödvändigtvis röra sig längre från sitt hem än maximalt några enstaka dagsetapper med hästdroska. Det här ledde till att man inte utsatte sin kropp för främmande intryck i form av exotiska bakterier och virus.

Aurora Karamzin däremot, hon reste vitt och brett under hela sitt långa liv. Hon utsatte sig för främmande smaker och bakterier och träffade mängder av människor från världens alla hörn. Därmed var hon inte en sittande måltavla sedan när nästa epidemi drog in över Helsingfors. Hennes immunförsvar hade sannolikt redan stött på den bobban under någon av hennes långa resor inom det stora ryska riket och utanför det, även om Aurora själv kanske inte tänkte på saken.

Aurora Karamzin var hur som helst beredd, helt enkelt. Och bland annat därför levde hon till över nittio års ålder. Okej, en bättre och mer mångsidig kost än allmogen hade tillgång till gjorde säkert inte hennes odds sämre.

Men poängen här är alltså att vilken katastrof som än väntar bakom knuten – och det väntar som sagt en eller flera sådana där, tro mig – så behöver man inte finna sig i sitt öde och bara sitta och oja och voja över att allt hopp är ute. Man kan förbereda sig. Och det gör man som sagt bland annat genom att diversifiera sig. Genom att utsätta sitt immunförsvar för nya intryck, men också sitt sinne: genom att läsa, studera språk, skaffa sig vänner från andra kulturer, fylla sin verktygsback med redskap för de mest varierande problem.

Inte genom att göra det motsatta och undvika allt som är annorlunda, så som populistpolitikerna från alla länder skriker åt oss att göra just nu.

Och sedan har vi ju Murphys lag att tänka på. Den kan också hjälpa oss överleva vad som än kommer.

Murphys lag måste vara en av de mest missförstådda och underskattade livsvisdomarna någonsin. ”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare göra det”. Så brukar man ju säga när saker och ting inte går som på Strömsö.

Men det som de flesta inte fattar är att Edward A. Murphy, ingenjör inom det amerikanska flygvapnet, egentligen inte alls var en pessimist. Okej, en pessimist medger sällan att han är pessimist, han är alltid “realist” enligt egen utsago. Men Edward Murphy var ett strå vassare: han var perfektionist. Han menade aldrig att allting nödvändigtvis kommer att gå åt helvete. Bara de saker som vi är för lata och dumma att fixa innan de gör det.

Murphys-law

Du måste vara petnoga in absurdum om du jobbar med flygplan där felmarginalen ofta är noll. Minsta lilla fel kan kosta någon livet. Då måste du utgå från att det som kan gå fel också förr eller senare kommer att gå fel. Och sedan måste du se till att eliminera möjligheten för att felet i fråga kan uppstå.

Fast när allt som kan gå fel har byggts om på ett sätt som gör att det inte längre kan gå fel, tja, då hänvisar pessimisten sannolikt hur som helst till Murphys andra lag (tillagd efteråt av någon okänd gycklare): “Om någonting inte kan gå fel så går det fel i alla fall”.

Hur som helst. Jag inledde det här inlägget genom att tala om flaskhalsar och fem-före-utrotningar. Som sagt så är vi över sju miljarder människor på jorden just nu och när nästa megakatastrof slår till så kommer vår skara att decimeras, men vi kommer sannolikt att överleva nästa flaskhals. Det är jag övertygad om. Men det kommer inte att vara en trevlig upplevelse, var så säker på den saken!

En sak är dock säker. Livet på jorden kommer i alla fall att gå vidare, till och med om vi bränner av alla våra kärnvapen i ett enda stort domedagsfyrverkeri. Livet här har faktiskt sett mycket värre saker under årmiljonernas lopp.

Livet har kört ned sina kilar så djupt i urberget att det kommer att gå vidare här i en eller annan form åtminstone tills den dag då solen slutligen bränner slut sitt väte i kärnan och sväller upp och äter de inre planeterna. Och dit är det ännu flera miljarder år.

Livet är otroligt segt, och att ens fantisera om att utrota det är bara ett uttryck av storhetsvansinne och hybris, utan någon som helst förankring i verkligheten. Livet är betydligt starkare än vi. Det tar emot knockar i femton-kilometers-asteroidklassen, som den som suddade ut dinosaurierna, och stiger upp, borstar dammet av sig och fortsätter.

Vår kultur däremot, den västerländska kulturen och ekonomin, den är inte alls lika trygg. Den kommer sannolikt att gå samma väg som alla andra stora imperier och samhällsbyggen har gjort hittills, och när kollapsen slutligen kommer så kommer ingen att ha roligt på ett tag.

Kalla mig pessimist, men jag är tämligen övertygad om att det här kommer att ske under min livstid. Sannolikt har händelserna som kommer att leda upp till Punkten Utan Återvändo redan satts i rörelse.

Men till och med jag med min onekligen nattsvarta syn på vårt samhälles överlevnad tycker ju att det är så fullständigt onödigt och idiotiskt. Jag menar, vi skulle ju kunna ha det så bra. Om vi ville.

Vi har alla förutsättningarna, trots allt. Den medicinska vetenskapen har gett oss vapen mot de flesta sjukdomarna, vi har vacciner och läkemedel mot det mesta som hotar våra liv. Om vi skulle satsa alla de pengar som vi nu sätter på vapen på medicinsk forskning så skulle vi ha en kur mot cancer innan julen är här. Precis som ingen skulle behöva vara hungrig eller fattig. På allvar!

Samma sak med alla andra hot som hänger över våra huvuden. Allt det där skulle gå att lösa om vi bara tog tummen ur ändan och gjorde något åt saken – kollektivt. Klimathotet, den globala artdöden, alla andra miljöproblem, de skulle inte vara några problem om vi bara kavlade upp ärmarna och lade våra fåniga gräl åt sidan och skred till verket!

Vi kunde ha koloniserat Mars vid det här laget och byggt baser på månen och enorma konstgjorda habitat i omloppsbana runt jorden, med utrymme och matproduktion för miljarder och åter miljarder människor. Vi kunde ha koloniseringsskepp på väg mot Alfa Centauri eller Tau Ceti vid det här laget, om vi bara hade fattat beslutet om saken och sett till att få det gjort.

Vi kunde ha lagt våra ägg i så många olika korgar att vår art i praktiken skulle vara omöjlig att utrota. Vi kunde ha frigjort oss från flaskhalsarnas hot, en gång för alla.

Spacecolony3edit.jpeg

Men det skulle ha förutsatt att vi använde av oss av vår största rikedom, mångfalden och det fertila utbytet av idéer och intryck som uppstår när kulturer möts och blandas. I stället jobbar vi hundraåttio grader åt det andra hållet. Vi röstar på populister, vi hatar, vi vänder oss inåt, vi bekämpar mångfald i stället för att omfamna den.

Alla försäkringar som vi kunde teckna river vi sönder, alla nötter vi kunde samla inför den kommande vintern kastar vi på varandra som projektiler. Alla erfarenheter och goda råd som vi kunde fråga våra grannar om, dem fnyser vi åt.

Vi kommer aldrig att kunna vrida klockan bakåt, men när vi inser det låter vi inte det hindra oss: vi slår sönder hela klockan i stället.

Så vad borde vi då ta oss till? Borde vi trots allt satsa på att rida ut stormen och hoppas på att när de auktoritära ledarna som installerar sig i presidentpalats efter presidentpalats en dag har störtats av en folkmassa som är trött på krig och elände, stundar en ny period av fred, demokrati och välstånd, den här gången en som räcker för evigt?

Tja. Låt oss uttrycka det som så att jag skulle kanske inte hålla andan i väntan på att så sker. Åtminstone ska vi inte vänta oss för mycket av den demokratiska processen, att den på något magiskt eller ens självreglerande sätt, med evolutionen som modell skulle rensa bort de ruttna äpplena och leda till någonting bättre.

Paradoxalt nog, och ironiskt nog, efter allt som jag har sagt, så är jag faktiskt väldigt besviken på demokratin. Man kan säga att jag har det gemensamt med alla de där som hejar på Putin, Trump och Erdogan. Demokratin har misslyckats och bara gett oss elände, dags nu för någonting annat. Så tror också jag om ni ställer mig mot väggen om saken.

Men det där “någonting annat” är ju inte starkemansstyre à la Trump eller Putin, där tar mitt och de andra demokratikritikernas samförstånd slut. Sådant är bara att släcka eldsvådor med bensin.

Det som skulle behövas, som jag ser det, är någon form av upplyst despoti, en välvillig, framstegsvänlig diktator som är påläst och ser de stora perspektiven. Som är fast och hård vid behov, men mild och rättvis. Som jobbar för vår kollektiva överlevnad.

Jag vet vad ni undrar. Vad har jag nu rökt då?

Nä, jag vet ju mycket väl att den här upplysta despoten är en omöjlig dröm, en utopi helt i klass med de andra knasiga drömmarna om en bättre värld som har tänkts upp över miljontals glas rödvin i otaliga rökiga, dunkla rum ända sedan antikens dagar.

Jag kunde lika gärna föreslå att Gud själv stiger ned från sin himmel och tar saker i egna händer och styr oss mot en bättre framtid, kanske rentav mot stjärnorna. Jag skulle ju vara i gott sällskap där. Hur många apokalyptiska religiösa rörelser finns det inte som ser Putin, Trump och de andra som ett nödvändigt ont som banar vägen mot den slutliga uppgörelsen mellan gott och ont och den väntande Nya jorden?

Men kanske det finns ett mer realistiskt alternativ. Kanske. Chansen är väldigt liten, men inte helt försumbar. Jag tror ju att om någon ska lösa våra problem och säkra vår överlevnad som art så är det en eller annan form av artificiell intelligens.

Frågan är, med andra ord, kommer vår civilisation att hålla ut så länge att vi hinner konstruera en artificiell intelligens, en maskinhjärna som är så avancerad att den konstruerar en ännu mer avancerad version av sig själv, som konstruerar – eller kodar – en ännu smartare version av sig själv, och så vidare, ända tills vi har en hypersmart artificiell intelligens, som praktiskt taget uppfyller definitionen för en gud?

En som saknar vår kortsiktighet, vår grälsjuka, vår skrockfullhet, vårt hat och vår dumhet. En som dessutom i praktiken lever för evigt. Som inte behöver oroa sig för att bli omvald vart fjärde år.

Vad sägs om det, låter det inte som en bra plan?

Låt mig besvara min egen fråga: jag skulle inte hålla andan i väntan på att det sker. Om vi igen uttrycker saken på det viset.

En upplyst artificiell despot skulle lika sannolikt, eller ännu sannolikare, leda till en mardrömsvärld à la The Matrix, eller så skulle den bara dra den inte helt felaktiga slutsatsen att vi människor är roten till alla problem och börja hötta mot oss med kärnvapenflugsmällan, efter att ha sett till att den själv sitter tryggt på en server djupt nere under Klippiga bergen.

Många av våra i mitt tycke vettigaste tänkare med Stephen Hawking, Bill Gates och Elon Musk i spetsen har varnat för riskerna med att låta maskinerna bli för smarta, och jag tror ju dessvärre att de vet vad de talar om.

Men det finns ju den där lilla, lilla möjligheten för att de har fel.

Så vad ska vi göra då? Tja, vad vet jag. Jag har aldrig hävdat att jag sitter inne med svaret. Jag har, precis som de flesta andra, bara en massa frågor. Som just nu väldigt ofta innehåller ord som “Donald Trump” och “hur i helvete?”

Så jag kan inte säga åt er vad ni ska göra. Jag ska däremot själv tillreda en pyttipanna åt min familj. Och vänta på att det slutar regna. Sedan ska jag elda bastun och se på när ungarna simmar och skuttar i vattnet från bryggan. Kanske det får mina tankar att klarna, kanske jag har en universallösning att komma med sedan.

Vi får lov att återkomma.

”Ju mer jag lär känna människor, desto bättre tycker jag om hundar”

Vissa säger att citatet i rubriken tillhör Mark Twain. Någon tillskrev det Adolf Hitler. Hur som helst så skrev jag nyss, efter att ha följt med det amerikanska presidentvalet, en version av det på Twitter: ”Ju mer jag läser om människor i nyheterna, desto mer gillar jag min hund.” För så kände jag just då.

Men å andra sidan, är det här verkligen någonting som håller för en närmare analys? Jag menar, min hund Otto, även om han är väldigt snäll och söt och lojal och allt det där, så är han och jag i många avseende varandras diametrala motsatser. Skulle det här vara politik så skulle han sannolikt luta åt det sannfinländska hållet medan jag är en sådan här, tja, kalla mig suvakki då.

Trots allt, jag kan till exempel inte förneka att han är rätt så främlingsfientlig. Otto skäller regelmässigt ut främlingar baserat på föga annat än deras utseende. Alltså för att de ser främmande ut. Kanske också för att han tycker att de luktar konstigt.

Men till Ottos försvar måste kanske tilläggas att han är lika främlingsfientlig gentemot främlingar av alla sorters nationalitet, hudfärg och religion. Kalla honom en “equal opportunity bigot”. Lika misstänksam mot alla.

Utom om de har godis. Korv och sådant. Då är det genast ett annat ljud i skällan.

Honhundar betraktar Otto huvudsakligen som sexobjekt och antastar dem fullständigt hämningslöst på öppen gata om han kommer åt att göra det. Oavsett hur många vittnen som finns i närheten.

Otto skulle inte tveka en sekund om han lyckades övertyga någon om att nu ska det idkas könsumgänge, han skulle göra det på fläcken, återigen oberoende av hur många som ser på. Om en bil kör förbi och stänker lerigt vatten på de unga tu medan de gör det, tja, det skulle knappast bekomma Otto värst mycket.

Hanhundar som han möter ser Otto uteslutande som konkurrenter som behöver sättas på plats. Utom då de är större och starkare än Otto själv, då är han plötsligt väldigt inställsam och snabb att underkasta sig. Ibland räcker det med att de är små men mycket bestämda.

Jag betraktar Otto som relativt smart, åtminstone för att vara hund (Shetlands fårhunden är den femte smartaste hundrasen läste jag någonstans), men let’s face it – han har en kognitiv förmåga som i bästa fall motsvarar ett treårigt människobarns. Samma gäller hans ordförråd. Men det gör honom ändå smartare än cirka en tredjedel av den sannfinländska riksdagsgruppen och majoriteten av MV-lehtis läsare. Och de som röstar på Trump. Otto stavar också bättre än de gör.

Kritiskt och självständigt tänkande, en egenskap som jag betraktar som önskvärd och viktig, står inte värst högt på Ottos lista över prioriteter i livet. Faktum är att hans beundran av Starka Ledare – min hustru och mig – känns lite jobbig, även om det stundvis smeker mitt ego.

Det hela är lite som den värsta nordkoreanska personkulten med allt sjåpande och krypande vid mina fötter när jag kommer hem från jobbet eller från en tur till postlådan, eller som då Jussi Halla-aho vandrar in på ett Suomen Sisu-möte. Jag har tagit upp saken med Otto, men hans svar var något i stil med att “ja,min herre och mästare, du har rätt som alltid. Flämt flämt.” Jag tror inte det var ironiskt menat, dessvärre.

Otto är fåfäng också, han går ständigt klädd i en flashig, lång blårävsaktig päls a la Snoop Dogg på MTV Awards. Dyr som attan var den, och naturligtvis var det vi som stod för fiolerna. Fast i och för sig, då följde resten av hunden med på köpet.

Ottos intällning till personlig hygien lämnar i övrigt att önska. Duscha och bada undviker han in i det sista och ser jäkligt förolämpad ut när vi slutligen får honom baxad i det blöta. Denna vattenkritiska attityd kompenserar han genom att skamlöst slicka sina privata delar, än en gång oberoende av vem som finns i rummet, sannolikt av den enkla orsaken att han kan göra det. Sedan tittar han på mig som för att säga att ”medge att du också skulle om du var vig nog.”

Med andra ord, tar man alla dessa brister i Ottos karaktär i beaktande så borde det vara mer eller mindre omöjligt för mig att hävda det som mitt, alltså Mark Twains, ursprungliga uttalande slår fast. “Ju mer jag lär känna människor, desto mer gillar jag min hund.”

Men så kommer han och hoppar upp i soffan, lägger sitt huvud i min famn och tittar på mig med de där små, sorgsna ögonen (bruna, fast det vänstra har en smula blått i sig). Kanske Teuvo Hakkarainen skulle få mig att tycka om sig om han gjorde lika… nä förresten, stryk det!!

Faktum är bara att jag gillar Otto. Det är irrationellt, men sånt är livet ibland.

Ja, och så har han ju den fördelen gentemot män som Putin och Trump att han de facto inte är Sauron respektive Antikristus förkroppsligad. Det räknas också.

Skoj på stranden medan världen går under

Kvällarna börjar bli mörkare nu, till och med här i skärgården med sina öppna landskap och långt till horisonten.

Åtminstone de sena kvällarna, efter att lördagens obligatoriska brittdeckare på TV1 har tagit slut. (Vad ska vi göra sedan när britterna lämnar EU, blir det polska deckare på lördagskvällarna? Hemska tanke!)

Pojkarna har haft sina fem kusiner på besök här på holmen i dag. Sju späda men förvånansvärt bärande barnaröster har ekat mellan skären sedan middagstid. Nu har de åkt hem, men det ekar antagligen fortfarande där ute.

Man ska vara försiktig med vad man säger utomhus här i skärin, speciellt vindstilla dagar som denna. Alla grannar på mindre än en sjömils avstånd kan höra varenda ord. Vilket i vårt fall betyder mer eller mindre alla grannar. På Ramsholm, Gloholm, Bråtaholm och borta på Jölskär.

Det är bara Bastöstranden på östra sidan som är obebyggd. Där vandrar ett femtiotal får i skogarna och på klipporna om somrarna. Deras bräkande låter stundvis som ropande människoröster.

Jag minns inte hur FBI-agenten Clarice Starling beskrev det för Hannibal Lecter, men jag tror inte hon sade att fårens bräkande låter som skränande fyllon i natten. För så låter de för mig. Arska och Rane som aspackade stapplar omkring på Bastös branta klippor i mörkret och förr eller senare faller någon av dem ned och bryter ett ben och så ligger de där hjälplösa och skriker.

Säkert inte lika spöklikt som Clarice Starlings barndomsminnen, hur den storyn än gick – måste se filmen på nytt någon sen kväll i oktober – men nog för att få fantasin att galoppera en smula när man går till utedasset kring midnatt.

Men man önskar ju att fårens bräkande, eller Arskas och Peras örvlande där borta på andra sidan den spegelblanka Bastöfjärden, vore det mest skrämmande i tillvaron just nu.

Jag sitter här på stugverandan och lyssnar på de sista ekona av barnens lekar från dagen som gick och tittar på bilder som jag tog när de stojade och skuttade hejvilt från bryggan ned i det sjuttongradiga vattnet. De ser glada ut, trots lätt blåfrusna läppar. Men sådant brydde man sig ju inte om då man var i deras ålder. När blodcirkulationen ännu fungerade.

“Upp med dig från vattnet nu, Marcus! Du fryser så du huttrar!”

“F-f-fryser? J-j-jag? Nå n-n-nähä då!”

Jag var den andra generationen av släktens barn som skuttade och tjoade och hoppade i vattnet från Kolholms brygga, och absolut inte f-f-f-frös. Mina barn är den tredje. Eller fjärde, om jag räknar min sjutton år yngre bror som en egen generation. Okej, tredje… och ett halvt.

Hur många späda barnaröster ska ännu hinna eka här mellan skären innan världen går under?

På min mammas tid var det kalla kriget. Kennedy, Krustjov och kubanska missilkrisen. Världen gick nästan under då också. Men mamma och hennes två bröder skuttade och skrattade och simmade och f-f-frös absolut inte alls, och hade hjärtans roligt här, hur som helst.

Allt medan sovjetiska och amerikanska generaler beordrade att luckorna till missilernas silon skulle öppnas. Och sedan stängas igen. Åtminstone för tillfället.

Men sådant visste man ingenting om här på Kolholm då, här fanns inte ens elström på den tiden, för att inte tala om telefon.  Bara mormors batteridrivna transistorradio, och om mormor och morfar lyssnade på nyheterna så bad de sannolikt inte barnen upphöra med sitt simmande för att de sade på nyheterna att världen höll på att gå under.

Eventuellt nog för att barnen f-f-f-frös. Eller skulle äta mellanmål. Mormor var en väldigt praktiskt lagd människa som höll hårt på måltider och hade stenkoll på blåfrusna läppar. Världens undergång fick vänta.

Min generation då. Fortfarande kalla kriget. 1979 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan. Jimmy Carter såg väldigt allvarstyngd ut på TV när han mötte pressen på väg till stabsmöte med sina generaler.

(I färg gjorde han det dessutom hos oss i stan, vi var sannolikt bland de första i Grankulla som hade färg-TV. Bara det bästa var gott nog för pappa. Själv bodde han inte länge med oss då längre, men räkningarna och påminnelserna och avbetalningslapparna för färg-TV:n och allt det andra som han köpte kom en gång i månaden.)

“Blir det krig nu, mamma?”

Jag minns att jag på riktigt var så rädd för det till synes oundvikliga världskriget att jag spanade in ett hörn längst inne under bastulaven i vårt hus i Grankulla där mamma och jag kunde sitta och ducka sedan när missilerna med sina kärnstridsspetsar började flyga där ovanför och sirenerna uppe på Odenwallska huset, den gamla skolbyggnaden, började tjuta.

Allt det här måste ha skett på vintern eller våren, jag minns inte så noga, men sedan kom hur som helst sommaren och inga missiler syntes i skyn, däremot nog fiskmåsarna, och vi drog ut till holmen som alltid förr.

Carter och Breznjev fortsatte sannolikt att käbbla över Afghanistan och vem vet vad annat, och hota varandra med Mutually Assured Destruction (MAD, en term som jag lärde mig skrämmande tidigt i livet) hela den sommaren, men jag missade allt det här för jag var för upptagen med att hoppa och tjoa och skutta i vattnet från Kolholms brygga och klippor och absolut inte f-f-frysa ens en gnutta.

Det fanns inte något Facebook på den tiden där man kunde få alla de senaste uppdateringarna om de senaste hotfulla tecknen på att Världens Undergång stod inför dörren. Så som man får det just nu. Varenda gång man lyfter upp sin smarttelefon eller Ipad som man ju har i full alarmberedskap, dygnet runt. Med tillgång till alla nyhetsbyråerna och rykteskvarnarna som mal 24/7/365 på Twitter.

Inget sådant då, 1979-ish. Bara morfar som satt i sin slitna gamla fåtölj i stughörnet och läste sin tre dagar gamla Husis (den fåtöljen fick en äkta vikingabegravning efter morfars bortgång, i samband med ett “Hornpellarnas natt”-bål en höst efter morfars bortgång. Forneldarnas natt hette det förresten).

Om morfar läste någonting om den stundande Apolakypsen då, denna sommar i mitt minne från början av åttiotalet, så visade han åtminstone ingenting med så mycket som en min. Han hade ett stenhårt pokerface, min morfar. Han visste säkert precis allt som pågick ute i stora världen, men han lät oss simma, kusin Martin och jag.

Bara i dag har jag bångat säkert åtta olika olika nyheter som någon har länkat till på Facebook och Twitter, som i mitt sinne är säkra tecken på att Slutet är nära. Att det här är den sista sommaren då späda, glada barnaröster ekar här mellan skären medan det hoppas och skuttas från klippor och bryggor. Och absolut ingen f-f-f… Ja, ni vet.

Men sedan, ta i trä, går ännu en vinter och nära ögat-situationerna avlöser varandra och förr eller senare hörs deras rop igen över Esbo, fiskmåsarnas det vill säga, och innan vi vet ordet av är vi här i Ingå igen. Barnen är ett år äldre och pappa sitter och undrar om det HÄR är sommaren då deras blodcirkulation har kommit upp i den åldern då man på riktigt börjar fatta hur kallt det vattnet är.

Men nähä då, det är säkert ett bra tag kvar till dess ännu. När hände det mig? Jag har på riktigt ingen aning.

Det enda jag vet är att också morgondagens Facebook- och Twitterkavalkad kommer att bjuda på gott om tecken på den stundande Undergången. Featuring Putin, Trump, Erdogan och gänget. Nii kommer att dela dem. Och jag kommer sannolikt att sprida dem vidare.

Åt alla utom mina små pojkar. De kommer att få fortsätta att simma och stoja  i morgon också. Så länge som de vill, eller tills de börjar f-f-frysa. Saligt okunniga om faran som världen svävar i as we speak.

Man måste ju värna om traditioner vetja.

Childe Roland to the Dark Tower Came

Något tag i vintras när jag låg och yrade i feber fick jag för mig att jag ska läsa Stephen Kings Dark Tower-serie. Har aldrig varit någon stor fan av Kings böcker, den enda av dem som verkligen sade PANG var ”The Stand”, en av de första han skrev. Den var helt galet bra! Hans övriga produktion, och den är onekligen imponerande vad kvantiteten beträffar, har jag inte orkat med.

Nå, nu har jag läst slut Dark Tower-serien, may it do ya fine, efter att jag gjorde en längre paus i våras efter bok nummer sex, den hade ett i mitt tycke irriterande slut. Men nu, efter vaddå, fem tusen sidor, vet jag hur Roland Deschains färd till Tornet tog slut.

Och vad ska jag säga? Tjaa hmm. Slutet var aningen förutsägbart, jag såg det komma en bit in i bok åtta. Men jag skulle sannolikt ha avslutat den på samma sätt om jag var King. Det var mer eller mindre oundvikligt.

Däremot tyckte jag att hans sätt att skriva in sig själv i handlingen var lite krystat och rent ut sagt fånigt.

Kings starka sida är, föga överraskande, spännings- och skräckelementen. Science fiction och beskrivningarna av framtida teknologi, bägge två centrala element i handlingen, där är han däremot ute på svag is. Vampyrerna och spindlarna funkar men robotarna är bara töntiga. Språket och dialekterna som framtidsfolket talar är däremot genomtänkt och rätt kul. Ljusår från Tolkiens super-ambitiösa alverspråk och -kulturer dock.

Men jag är hur som helst glad att jag väntade tills nu med att läsa serien. King skrev böckerna mellan åren 1970 och 2003, och drev otaliga läsare till vansinne genom att göra långa, flera års pauser mellan böckerna medan han kämpade med motivationen, söp och knarkade och i ett skede nästan dog då en bil körde på honom medan han tog sin eftermiddagspromenad (och också det måste King skriva in i storyn).

Ska man läsa en bokserie av den här sorten så är det bra att börja när den är färdigskriven till sista stavelsen. Om man är en sådan som jag, som hatar cliffhangers.

Dessutom så kunde jag nu, anno 2016, köpa böckerna direkt från e-butiken och läsa dem på min ipad. Praktiskt och behändigt att slippa kånka hem dessa tegelstenar till böcker en för en. Stephen King, du lider av en svår orddiarré, vet du det?

Nåja, hur som helst, det var det. Vad ska jag läsa nu då?

Det farliga Ordet

“I begynnelsen var Ordet”? Struntprat! Om man komprimerar jordens mer än fyra och en halv miljarder år långa historia till ett enda år så uttalades det första Ordet timmarna före midnatt den trettioförsta december. Och också då var det mest struntprat i stil med “klart jag ringer sig sedan” och “Jesus wants you to send us money”. Ja, och “Hej grabbar, vad tror ni att händer om vi klyver de här atomerna?”

Fast det är klart, Ordet åstadkom ju en hel del konkret stuff också. Alla de där stenarna som egyptierna staplade på varandra i formen av pyramider, tror ni att det skulle ha lyckats om inte någon hade haft tillräckligt smort munläder för att övertyga de andra om att det är en god idé? Eller tror ni att Kolumbus hade fått fyrk för sin lilla expedition om han inte hade varit en tillräckligt smooth operator för att sälja sitt koncept om en genväg till Indien till kung Ferdinand och drottning Isabella?

Vi kallar fortfarande Amerikas urinvånare för “indianer” trots att Kolumbus inte hade kunnat vara mer ute och cykla med sin indiska hypotes om han så hade väntat tills Atlanten frös igen och tillryggalagt sträckan på en Jopo. Det säger någonting om Ordets makt. Det är en av de många egenskaper som Ord har. De ekar.

Ordet är, om ni frågar mig, ett elakartat hjärnvirus, en kod eller mjukvara som vi använder till att programmera köttet att utföra uppgifter, tyvärr mestadels fuffens. Okej, där ingår en del fin litteratur också, vaggvisor och kärleksförklaringar och sådant, men då utomjordiska arkeologer om hundra tusen år landar i de förkolnade ruinerna av våra atombombade städer, så är det inte spåren av “puss på dig, älskling” eller “bä bä vita lamm” de ser, om vi uttrycker saken så.

Ordet är ett fanskap som det gäller att vara försiktig med, tro mig! (Fast å andra sidan så sägs det ju att alla kretensare och Grankullabor ljuger hela tiden, och jag är från Grankulla, så att who you gonna trust. Epimenides paradox ni vet.)

Tillåtet att ljuga

Jag minns klart och tydligt den mentala kallduschen som det innebar då jag insåg att det inte finns något direkt förbud mot att ljuga. Då menar jag i mer officiella sammanhang som i politiken och i massmedia. Jag måste ha varit i mina sena tonår när det här gick upp för mig på allvar.

Som bakgrund: min uppväxt ägde säkert till en stor utsträckning rum i en bubbla. Jag hade haft det lite jobbigt som barn och var lite folkskygg, jag tillbringade väldigt mycket tid på stugan hos mormor och morfar långt upp i tonåren, medan andra upptäckte sex, öl och rock ‘n roll, London, Rom och New York. Jag rörde mig överhuvudtaget väldigt lite bland folk, ute i stora världen. Jag inbillade mig på riktigt på någon nivå att lagen förutsatte av en att man talade sanning och att polisen kom och tog en om man ljög riktigt mycket och grovt.

Men så var det ju ingalunda, som det skulle visa sig. Det var bara att åka fast som var förbjudet, annars var det mer eller mindre fritt fram att brodera sanningen så mycket som man kunde och hann.

Man kan kanske ursäkta mig för att jag var lite naiv, för speciellt i det här landet rådde det ju länge en gentlemannaöverenskommelse mellan folket och dess beslutsfattare när det kom till ljugande. En oskriven lag om att man skulle föra sig på ett visst sätt och undvika att dra i vind alltför mycket. Att tiga och inte säga någonting alls var okej, men att se sina väljare stint i ögonen (bara det någonting väldigt ofinskt) och ljuga, det upplevdes länge som lite skitigt.

Faktum är att ju mer obscent ärlig man var, desto populärare tycktes man bli. Iiro Viinanen, Sauli Niinistö, Paavo Lipponen… Flera av våra mest respekterade statsmän nådde sina upphöjda positioner uttryckligen genom att säga åt oss rakt ut på äkta gammalt rektorsmanér att “nu är det kört hör ni, era slösaktiga jävlar! Gör ett hål till i svångremmen och blotta ryggskinnet för här ska sparas!” Ju mer brutal uppriktighet, desto mer rasslade rösterna in.

Det var i princip bara Centern som aldrig fick det här mejlet om ärlighetspakten cc:at till sig, de har fortsatt bullshitta friskt genom åren som om det vore den mest självklara saken i världen. Och med tanke på att de fortsätter dominera i opinionsundersökningarna trots att deras helyllekristna partiledare och statsminister ljög som en häst travar genom hela valkampanjen (och hej, varför sluta när man väl fått upp ångan) så tycks det ju fungera.

Kanske det forna agrarpartiets hemlighet är att de åtminstone är konsekventa om inte annat. Man vet vad man får: “kepu pettää aina”, centerpartiet strilar dig alltid i ögat. Inga överraskningar där. Och det innebär ju också på ett perverst sätt en viss sorts trygghet.

Genom åren förekom det ju en del försök att införa populism och målmedveten lögn i den finländska politiska kulturen (säga vad man vill om Centern, deras ljugande har för det mesta inte varit populistiskt, det har mer handlat om en cynisk och kalkylerande kekkonensk vetskap om att man kan göra nästan vad som helst i det här landet utan att behöva oroa sig för att behöva avgå om man åker fast), men det skulle dröja till Timo Soinis uppdykande på scenen innan det hela tillämpades framgångsrikt i industriell skala. Och till och med för honom tog det nästan tjugo år att lyckas med det.

Fast nu då Soini har etablerat sig och sin giftiga politiska freakshow i det här landet så kan han ju vara öppen med det: “lögner är helt okej i valkampanjer” förkunnade han nyligen. Det är upp till journalisterna att sätta dit dem som ljuger, och det är deras fel om lögnen går oupptäckt. Själv har lögnaren tydligen ingen andel i ansvaret för sin osanning.

Ja men Hitler då?

Jag märker att jag har kommit så här långt i det här blogginlägget utan att nämna Adolf Hitler. Och det går ju inte för sig att förbise honom i en text som handlar om Ordet och dess makt. För jag menar, han skrev ju mer eller mindre skolboken om politiska lögner (“ljug bara lite och ingen tror dig, ljug så förbannat och de äter upp vartenda ord!”) OCH bevisade på ett väldigt konkret sätt hur man med inget annat än ord som redskap kan programmera folk till att utföra de mest chockerande hemskheter.

Trots allt, dödslägren och de vansinniga och ofta spontana blitzkrigen som Hitler drömde upp i sin vrickade hjärna, allt det där förmedlade han till folk i form av ord. Han övertalade andra att förverkliga sitt vansinne. Såvitt jag vet skjutsade han personligen aldrig en enda människa till gaskamrarna eller avfyrade en enda kula från en Messerschmitt Me 109. Rätta mig om jag har fel. Gör det hans skuld en enda liten gnutta mindre? Nej, så klart inte! Mannen var ett monster, slutsnackat om den saken. Men smutsgöra var inte hans stil, han jobbade med Ordet som sitt redskap.

Apropå det, som en illustration av hur Hitlers hiskeliga ord ekade länge och väl genom tiden: ännu i slutet av sjuttiotalet, i skolan där jag gick i Grankulla, användes ordet “jude” som ett skällsord. “Satans jude!” kunde man få höra om de tuffa japparna på skolgården inte gillade ens uppsyn.

Det tog mig ett tag att inse det fullständigt knäppa med det här. I och för sig, man kommer ju sällan till lågstadiet med nittonhundratalets historia färdigt laddad i huvet. Som sjuåring är “jude” eller “homo” (ett annat populärt skällsord från den tiden) bara ord bland andra om man inte själv råkar höra till någondera gruppen, eller känna någon som gör det. Men ändå. “Satans jude”? Kom igen nu alltså!

Att kalla någon för “jude” i syfte att förolämpa dem, tja, den seden självdog såvitt jag minns i något skede, men som sagt: än i denna dag förstår jag inte varifrån hela grejen kom ursprungligen. Förekom samma sak i andra skolor eller var den här knatte-antisemitismen någonting typiskt för Grankulla?

Fast det är klart: barn hittar ju inte på sådana här saker själva, det är självskrivet att någons mamma eller pappa – eller storasyskon – hade sagt någonting fult om judar som de små Lacoste-klädda papegojorna sedan upprepade på skolgården.

Eller dog seden ut?

Och numera då, med nynassar genomlusande samhället och maktens korridorer på alla nivåer, har “jude” kanske gjort comeback som skällsord? Jag kan ju inte garantera att det någonsin ens försvann helt, jag minns bara inte personligen att jag skulle ha hört det efter tredje klassen eller så.

“Homo” däremot, det levde vidare som skällsord på skolgården i Grankulla hela vägen genom högstadiet och sannolikt också gymnasiet. Och längre än så.

Jag minns inte att jag skulle ha kallat någon för “satans jude” men “jävla homo” sade jag nog säkert i ilskan, om inte annat så som comeback åt någon av mina mobbare, det medger jag skamset. Och det var inte bara människor som var homo. Om det slaskade så var vädret “helt homo” och om tåget var försenat så var det också “helt sjukt homo”. Som snacket gick på den tiden. Som om det skulle vara en ursäkt.

Jag minns inte när det sjönk in i mig på allvar att “homo” som skällsord inte är okej, att precis som då de finskspråkiga kallade mig för “hurri” så svider det i någon då det andra h-ordet kommer flygande, även om det inte råkade vara riktat mot någon annan än vädrets gudar eller VR.

Oj jösses, jag måste ha varit skamligt gammal innan jag fattade det på riktigt.

Fast här måste jag säga till mitt försvar (även om man i de här situationerna bara borde acceptera sin skam och knipa käft för att åtminstone inte göra saker och ting värre) att jag aldrig hatade LGBT-människor, snarare trodde jag väl på någon nivå att de inte existerade på riktigt. Uppvuxen i en bubbla, och så vidare.

Jag måste ha varit i arbetslivet när jag träffade den första öppet homosexuella människan vars sexuella inriktning jag var medveten om. Det var trångt i skåpet i Grankulla på åttiotalet, antar jag. Kanske inte så konstigt. Den stan var inte precis Haight-Ashbury, om vi säger så.

Till saken: De som missbrukar Ordet

Jag märker med ens att jag skrev en massa stuff om idiotiska saker som sades på skolgården i Grankulla när jag hade tänkt skriva om Adolf Hitler. Även om bruket av “jude” som skällsord ju i princip var ett kusligt eko av hans stämma, via många kringelkrokar, men ändå.

Poängen jag skulle komma till var hur som helst den att om du inte kan undvika ett liv helt utan Ord, vilket jag är allt mer övertygad om att inte vore helt fel, så se i alla fall till att vara jäkligt försiktig med vem du ger Ordet till.

Folk som Adolf Hitler, Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin, Donald Trump och Timo Soini är nämligen jobbiga på det viset att de utnyttjar gärna demokratin så länge som den tjänar deras syften. Så länge den erbjuder en plattform åt dem att stå på och förkunna Ordet. Att få dem att hålla käft är en helt annan femma.

När de en gång har fått Ordet så tenderar de att vilja behålla det. Till varje pris.
Okej, Timo Soini kommer att märka, om han inte redan har gjort det, att många av de sällsynt fula gökungar som han själv har fött upp i sitt sann-fågelbo inte heller nöjer sig med att vara tysta när de en gång lärt sig skräna som sin “pappa”. Inte ens då pappa har jobbat sent på utrikesministeriet och är trött och har huvudvärk.

Men hej, hur är det som den där ena valsloganen löd? “Sitä saa mitä tilaa”. Som man bäddar får man ligga.