Där vi en gång skjutit på varann

Jag brukar (o)roa mig själv då och då med att gå runt i kvarteren kring Senatstorget och spana in kulhål i byggnadernas stenfundament. Påminner mig om att saker och ting har varit värre än de är just nu i det här landet.

Det är kanske värt att minnas att dessa var skotten som missade. Undrar vem de andra var, kulhålen som blödde, vilka var deras berättelser, och vad skulle de här människorna tycka om sina gamla kvarter i dag? Om Finland 100 år efter inbördeskriget?

Inbördeskriget – jag har alltid kallat det så trots att det har många namn – var inte så värst långt i det förflutna då jag var ett barn. Min mormor och morfar var födda några år före inbördeskriget. Min mormors mor var en ung kvinna när det hela pågick. Hon och hennes man bodde i Gröndal i Esbo då.

Men såvitt jag minns så talades det aldrig om inbördeskriget hemma hos oss i min barndom. Jag vet ärligt talat inte på vilken sida i kriget min släkt stod. Eller om någon av dem ens deltog i striderna. Kanske tystnaden i sig borde säga mig någonting.

Pappas släkt bodde i Borgå, de var mer borgerliga av sig så de kanske stod på de vitas sida. Jag har ingen aning faktiskt.

Den enda story jag minns som alls berörde inbördeskriget handlade om min mormors far i Gröndal. Mot slutet av inbördeskriget – eller kanske när det hela redan var över – hade två unga män, de var visst skomakarlärlingar, sökt skydd hos mormors far och mor. De var, eller hade varit, på de rödas sida.

Martin, så hette mormors far, var svensk medborgare; kärleken och trädgårdsmästaryrket hade fört honom från Småland till storfurstendömet Finland.

Såvitt jag vet så tog han inte annars någon aktiv part i det finländska inbördeskriget, men den där dagen då den vita patrullen kom för att leta efter de två unga männen så hissade Martin den svenska flaggan i flaggstången i trädgården och mötte de vita i porten med hagelbössan i handen.

”Svensk mark. Hit men inte längre”.

Vad som sedan hände är jag inte helt säker på, men jag tror att den vita patrullen vände på klackarna. Och Martin levde ännu ett bra tag efter det här.

Mormors mor i sin tur insjuknade i spanska sjukan efter inbördeskriget och var nära på att stryka med, men hon överlevde till slut. Jag minns henne mycket väl. Hon ville att jag skulle bli präst.

Man kan inte få allt här i livet.

Vem är gubben i min badrumsspegel?

De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.

För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.

Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.

Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.

Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.

Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.

Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,

riktigt

långsamt.

Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.

Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.

Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.

Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.

Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.

Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?

Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.

Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.

Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.

Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?

Vad är så äkta med äktenskap?


“Nej men dö nu redan alltså, på riktigt!”

Efter en veckas Facebook-fasta är det första jag ser i mitt flöde en bild av ett enormt rött lakan utspritt på H:fors domkyrkas trappa med en stiliserad heterosexuell kärnfamilj på, eller åtminstone en mamma, en pappa, en son och någonting som ser ut som en hammarhaj. Någon tyckte att det liknar en kräfta. Stackars flicka.

Aito avioliitto, är det inte så 2014 redan? Eller snarare 1614.

Alltså jag önskar definitivt inte att personerna bakom kampanjen ska dö, men däremot grodorna som hoppar från deras munnar och tangentbord. Dem kör jag gärna och avsiktligt över med min bil och backar tillbaka ett par gånger för att vara riktigt säker på att de slutar sprattla. De metaforiska grodorna alltså.

Anyway. De onda små tomtarna bakom det tragikomiska medborgarinitiativet Aito avioliitto skulle ha älskat min far. Vid första anblick gjorde han allting helt rätt. Han träffade en trevlig heterokvinna som han heterogifte sig med. De byggde ett fint heterohus i den väldigt heterosexuella staden Grankulla och skaffade ett gulligt litet heterobarn tillsammans. Jag.

Allt såg bara prima ut i heteroidyllen ända tills allting gick åt helvete, det vill säga genast, främst på grund av att min far var den han var och drevs av en besynnerlig och tragisk självdestruktiv instinkt som till slut ledde till Aito avioero och till att min far i sinom tid dog ensam och deprimerad i ett främmande land, utan att ha sett sitt enda barn på nästan tjugo år. För att inte tala om sina barnbarn, som föddes flera år efter att han var borta.

Men hej, åtminstone var han en man. Och min mamma var en kvinna. Liksom så där… äkta, ni vet.

“Äkta”.

Jag avskyr det ordet. Speciellt då det uttalas av folk med tjugo euros solariebrännor, push up-behå och vitblekta tänder i bästa TV-shop-stil.

Äkta. Hah: det finns inte ens någonting naturligt med ett par heteroföräldrar. Evolutionen jobbar inte så. Funkar någonting, då kör vi enligt det. Och två individer av samma kön tillsammans funkar. De kan kanske inte fortplanta sig enligt blommor och bin-metoden, men de kan uppfostra barn precis lika som vem som helst annan. Och det är ju inte som om det skulle råda någon brist på barn i behov av föräldrar i världen, eller hur?

Och viktigast av allt: de kan älska varandra. Och sina barn.

Evolutionen gör inga värderingar. Alla sätt som ökar på sannolikheten för att en individ ska överleva till könsmogen ålder och vidare därifrån är användbara ur evolutionens synvinkel. Homosexuella föräldrar tjänar samma syfte precis lika galant.

Guldfiskarna och guppyerna är sannolikt två av de mest framgångsrika fiskarterna sett ur ett globalt utbredningsperspektiv, och största delen av dem lever i glasskålar på landbacken. “Ingen aning om hur vi hamnade här, men hej – skål!”

Det finns ingenting som “fel överlevt” när det kommer till slutsaldot. Klarade du dig ur barndomen med livet i behåll? Mission accomplished. Överlevde patienten operationen? Mission accomplished.

Gjorde du det OCH blev en glad, sund och harmonisk person? Blev du älskad och älskade du någon tillbaka? Ännu bättre! Glasyr på tårtan. Grattis till det, på riktigt. Mission – fucking – accomplished! Så länge ingen kom till skada, mängden kärlek i världen ökade lite snarare än minskade och alla blev glada, då kan ingen hävda att du gjorde det fel!

Man kan inte ens tala om värde i det här sammanhanget. Universum känner inte till begrepp som värde. En diamant är värdefull för att många människor vill ha den och marknaden prissätter den därefter. Men den är ändå bara vanligt kol när det kommer till kritan.

Heteroäktenskap är eftertraktat för att den stora majoriteten av människorna är heterosexuella och folk vill gifta sig. Men är det värdefullt? Tja, ett fint bröllop betraktas som något värdefullt, och framför allt dyrt, igen för att väldigt många vill ha ett sådant, men jag upprepar: är äktenskap värdefullt i sig?

Med tanke på att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att så pass många gifta par behandlar varandra som skit så tja – man undrar ju.

En diamant tar man åtminstone väl hand om, trots att den bara är vanligt kol. För övrigt så är 20 procent av just din kropp kol. Faktum är att det finns ett företag vars marknadsnisch går ut på att då den ena parten i ett äktenskap dör, tar de kol från personens aska, kol som sedan pressas till en diamant.
Precis samma kol finns för övrigt i en limpa franskbröd, men hej, du dansade inte bröllopsvalsen med en limpa franskbröd, utan med den där personen som nu, ööh, dinglar i ditt örhänge.

Värde är ”bara” nånting som vi tillskriver saker och ting. Universum har inget periodiskt system för värdefulla saker. Allt sådant definierar vi själva. Ett kärleksfullt äktenskap är (som jag ser det) dyrbarare än diamanter. Ett dåligt äktenskap är inte värt en pipa snus. Oavsett om den du är gift med är en man eller en kvinna. Men äktenskap som sådant, på papper, har inget egenvärde. Det enda som räknas är vad vi gör av det.

Herreodin ändå, varför sitter jag här och upprepar det här som borde vara fullständigt självklart vid det här laget? Var kan jag kräva ersättning för den halvtimme som jag använde till att skriva ned det här som alla borde veta år 2015; tid som jag kunde ha använt till att göra någonting kul, fixa någon överraskning för barnen så att de blir extra glada när jag kommer hem? Aito avioliitto, era små djävulska tomtar, det kommer ett fett skadeståndskrav på posten!

Men vad min egen pappa beträffar; han har varit död i mer än tio år nu. Jag talar ofta med honom tyst inuti mitt huvud trots att jag vet att ingen lyssnar. Lustigt nog så känner jag mig närmare till honom nu än jag någonsin kände då han levde. Jag känner ingen bitterhet längre, bara en vemodig saknad, en längtan efter en person som jag aldrig egentligen kände.

Jag tittar på hans barnbarn, mina två söner, med ögon som enligt vad man har sagt åt mig liknar hans. Och jag är ju hans kött och blod, så man kan ju påstå att han fick se dem trots allt, de två mest äkta saker som hans heterosexuella men fullständigt fejkade äktenskap någonsin ledde till.

Och i mitt stilla sinne tackar jag honom för att han trots allt lärde mig mycket om livet, trots att det var i form av ett enda stort “vad du än gör, gör inte som jag”.

Och för dalahästen som fanns bland hans prylar när jag tömde bostaden där han levde sina sista år. Inte är den en äkta häst, men den är färggrann och gör mig glad när jag tittar på den.

Mer på temat äktenskap: 

https://marcusrosenlundblog.wordpress.com/2015/10/25/forbjud-heteroaktenskap-nu/

 

Problemet med pisshuvuden

Hösten2015-12

Efter en längre tids funderande har jag kommit till att de flesta problemen i samhället beror på att det finns så många pisshuvuden (engelska: asshole). 

Någon exakt siffra finns inte att tillgå, men utgående från empiriska fältstudier skulle jag uppskatta att omkring 15% av människorna i en given population är pisshuvuden. Genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska.

Grejen med pisshuvuden är att denna egenskap inte är utmärkande för någon speciell etnicitet, språkgrupp, nationalitet eller samhällsklass. Eller kön, för den delen, även om män enligt vissa studier har en aningen större sannolikhet för att vara pisshuvuden än kvinnor. Hur som helst, pisshuvudena är överlag relativt jämt fördelade i den globala populationen.

Utbildningsnivå och intelligens korrelerar inte heller på något sätt med en människas sannolikhet för att vara eller bli ett pisshuvud. Det är fullt möjligt för en person att ha en intelligenskvot på 180 och / eller 180 miljoner på bankkontot och ändå vara ett fullständigt pisshuvud.

Min mamma, socialarbetare med 40 års erfarenhet, brukade då jag var liten förklara för mig att ingen människa är pisshuvud alltigenom, att var och en av oss är god innerst inne. Det må vara så, men pisshuvuden blir med tiden väldigt skickliga på att dölja det där goda och älskvärda som de går och bär på.

Det stora problemet med pisshuvuden är att de är så högljudda, synliga och till synes oändligt självsäkra. Det här skapar en illusion av att andelen pisshuvuden i samhället är betydligt större än den i själva verket är.

Fenomenet försurar och komplicerar tillvaron för otaliga människor på alla samhällsnivåer och gör svåra situationer ännu svårare att hantera. Som till exempel den pågående flyktingkrisen i Europa.

Eftersom pisshuvuden som sagt finns i varje population i ungefär samma utsträckning, var du än befinner dig, är det en oundviklig konsekvens att en icke obetydlig andel av flyktingarna, de asylsökande och invandrarna som kommer till Finland också är pisshuvuden.

Andelen är varken mindre eller större än bland den bofasta befolkningen, som sagt, enligt en tumregel utgör de omkring 15% av den totala populationen, men pisshuvuden är alltså väldigt högljudda och synliga och älskar att uttala sig i massmedia. Journalister dras till pisshuvuden, det är förståeligt men beklagligt. Det hjälps inte att pisshuvuden säljer lösnummer och samlar klickningar. Är journalisten själv ett pisshuvud så blir det hela etter värre.

Sedan får vi läsa braskande rubriker om dessa lycksökare, ”välfärdsturister”, lögnare och bråkmakare, för att inte tala om våldtäktsmän, religiösa extremister och terrorister som kommer hit och utnyttjar godtrogna finländska skattebetalare och i värsta fall utgör en fara för samhället.

Och plötsligt börjar dessa pisshuvuden för många representera en oproportionerligt stor andel av alla dem som anländer.

Saken blir minsann inte bättre av att de lokala, bofasta finländska pisshuvudena, som likt alla pisshuvuden älskar konfrontationer, ofta finns med bland de första som möter flyktingarna vid gränsen. Ofta iklädda hockeytröjor eller t-shirts med Finlands lejon på.

Det är förståeligt att ishockeyförbundet och hyggliga finländska icke-pisshuvud-patrioter är frustrerade över att symboler som de associerar med sunda värderingar och fenomen som idrott, laganda och fosterländskhet, blir kapade av en skara högljudda, aggressiva pisshuvuden. Främst av alla symboler som missbrukas av pisshuvudena är naturligtvis Finlands flagga.

Sedan finns ju dessutom de här riktigt svåra fallen som inte bara är pisshuvuden utan dessutom rejält dumma och aggressiva – på fackspråk kallas de ”satans jävla pisshuvuden” – som inte nöjer sig med hockeytröjor utan tycker att det är en god idé att spöka ut sig i Ku Klux Klan-mundering (trots att KKK de facto traditionellt har tyckt illa om och sett ned på etniska finländare) eller någon sorts nazistutstyrsel. De mest extrema, mordiska pisshuvudena hötter dessutom med bobollsträn eller kastar brandbomber.


Summa summarum: det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla. Det var pisshuvuden som ledde Europa till krigets brant (och över den) 1914, och i förlängningen till världsbranden 1939-45.

Och det gjorde det med den stora majoritetens hjälp eller åtminstone dess tystnad. Det är ett misstag som vi som art inte har råd att begå värst många gånger till. Att rösta in ett pisshuvud i Vita huset / Kreml och placera hens finger på kärnvapenknappen – det kan mycket väl vara den sista dumhet som vi begår. Bokstavligen och konkret.

Men för att det här nu inte ska bli alltigenom dystert så avslutar jag med att konstatera att ingen är av ödet dömd till att vara ett pisshuvud. Det är inte som att vara vänsterhänt, blåögd eller heterosexuell. Man kan sluta upp med att vara ett pisshuvud. Det är inte lätt, och det krävs ofta en större omvälvning i pisshuvudets liv, en flygel som faller från ovan eller någonting av motsvarande kaliber, för att personen i fråga ska komma till sans och inse att det inte gick riktigt som på Strömsö, det här.

Samhället kan också vidta förebyggande, långsiktiga åtgärder för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, eller för att göra det lättare för pisshuvuden att upphöra med att vara det. Det krävs en medveten satsning på utbildning och upplysning. Att fatta beslut med motsatt effekt är kortsiktigt och destruktivt och indikerar att det är pisshuvuden som fattar besluten. Och det är synnerligen illa, för då kommer ingen i det långa loppet att ha roligt längre och väldigt många kommer att få ont någonstans.

Förresten, samtidigt som jag skriver det här om att samhället kan göra sitt bästa för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, inser jag att jag skrev tidigare att andelen pisshuvuden i en given människopopulation hur som helst alltid ligger omkring 15%, vad man än gör. Och det verkar ju vara så.

Finland har i nästan hundra år satsat allt på att ge nationen en förstklassig grundskoleutbildning och ge folket bästa möjliga förutsättningar i alla tänkbara avseenden, oavsett klasstillhörighet och andra utgångspunkter. Ändå behöver man inte tillbringa mer än 10 minuter i vilket Facebookflöde eller vilken kommentarsspalt som helst för att inse att det har varit fullständigt bortkastat på åtminstone en väldigt stor del av befolkningen.

Kanske det är så. Men vad sen då? Ska vi bara ge upp och överräcka samhällets nycklar till pisshuvudena och säga ”se här, gör ert värsta, jag bryr mig inte”?

Jag vet inte med er, men jag har barn. Jag kan inte göra det. Det kan hända att pisshuvudena vinner till slut, men jag tänker inte ge upp utan en fight. Eller en kram. Ibland är jag inte säker på vilkendera de behöver mer.

Vägen till helvetet är kantad med 4G

Är man född och uppvuxen i Grankulla så finns det vissa saker som sitter djupt i ryggraden. Som det här med privatbilism.

I flera år pendlade jag från Grankulla till Böle med bil. Morgonrusningarna blev med åren värre och värre och tiden bakom ratten varje morgon längre och längre. Och mitt morgonhumör blev sämre och sämre. Det finns liksom inget bättre sätt att förstöra en dag än att sitta i en en bilkö i snöslasket och lyssna till symfonin av biltutor som dirigeras av långfingrar.


En dag som börjar med svordomar och hötta-med-knytnäven fortsätter oftast i samma mindre muntra tecken. Då man anländer till jobbet med stresshormonerna och adrenalinet pumpande i ådrorna är det inte bäddat för harmoni och djup koncentration.

Ja, och om man mot förmodan hade hunnit varva ned och bli harmonisk och zen under dagen så upprepades ju allting i eftermiddagsrusningen, fast åt andra hållet. Du som har problem i äktenskapet, ständiga gräl och vardagsstress: gör som jag. Sluta pendla med bil.

Jag slutade pendla med bil i samband med att jag flyttade till Sjundeå i mitten av 00-talet. Från och med då var det Y-tåget som gällde för min del (det tåg som nu har drabbats av slaktkniven. Tur att man hann flytta till Esbo innan det skedde). Och vips ändrades mitt liv som av ett trollslag.

Tågresan från Sjundeå till Böle tar ungefär 40 minuter. 40 härliga, harmoniska minuter som jag kunde använda till att läsa böcker, lyssna på musik eller till och med sova. Det var en helt annan Marcus som dök upp i Böle om morgnarna. Jag började till och med hälsa på folk i korridorerna efter tio år i huset. De måste ha trott att jag gick på droger eller piller.

Men säg mig den lycka som varar för evigt. 2007 gick jag med i Facebook. Ungefär samtidigt köpte jag min första smarttelefon. Nu var jag uppkopplad 24/7, inklusive de där 80 härliga, harmoniska minuterna på Y-tåget.

Nu kunde jag plötsligt vara social medan jag pendlade. Och jag är ingen social typ. Jag är av den introverta personlighetstypen som helst bara sitter för mig själv i ett hörn och läser sci-fi eller artiklar om fotografering och kameror.

Plötsligt hade jag mina 500 närmaste kompisar med mig i fickan hela tiden, vart jag än begav mig. Det innefattade så klart också min dyrbara jag-tid på Y-tåget.

”Ja men varför stängde du bara inte av mobilen? Var det helt nödvändigt att sitta och Facebooka då?”

Säg det. Varför stänger jag inte bara av mobilen? Varför stänger alkoholisten inte bara korken på flaskan?

Be mig inte förklara varför, men jag har blivit beroende av sociala media, speciellt Facebook. Vem som helst kan gå in i mitt flöde där och kolla med egna ögon hur många inlägg jag har gjort, hur många kommentarer jag har skrivit, hur många ändlösa diskussionstrådar jag har tråcklat mig igenom.

Jag kan utan att överdriva värst mycket säga att mina Facebookvänner känner mig bättre än mina egna åtta- och femåriga barn. De kom in i mitt liv ungefär samtidigt som Facebook.

Och bara det är ju hemskt nog i sig. Alla dessa stunder med mina barn som jag missade för att jag var involverad i något idiotiskt onlinegräl om tro versus ateism. Eller global uppvärmning. Eller, för att ta ett färskt exempel, flyktingfrågor och invandring.

Facebook var ju rätt harmlöst från början. Harmlöst men addiktivt. Kattvideor och bilder av bakelser och hälsningar-från-Teneriffa.

Men någonting hände med Fejan. Den miste sin oskuld, och när det skedde var utförsbacken total och brant som ett stup. Som Pink sjunger: ”This used to be a fun house / but now it’s full of evil clowns”.

Missförstå mig inte: jag blev själv en av de där onda clownerna. Och det gjorde mig sjuk inombords. Sur,ångestfull och grälsjuk. Jag var om möjligt ännu mer antisocial om morgnarna när jag anlände till jobbet, än då jag pendlade med bil. Helt nu på sistone har jag övervägt att börja ta bilen igen, för när man kör bil kan man åtminstone inte Facebooka.

När man kör bil ser man inte näthatet eller alla de där artiklarna mot näthat som alla delar, inklusive en själv. Man ser inte de rasistiska memerna och de tolerantas mot-memer. Till och med Reiska i filen bredvid som tutar och hötter med långfingret gör en smått nostalgisk och varm inombords. I jämförelse med de onda clownerna och trollen i kommentarsspalterna.

Samma troll som för länge sedan fick mig att fly från kvällstidningarnas och till och med Husis onlineupplagor.

Det är kris i mitt gamla hat-kärleksförhållande till Facebook. Jag har tagit en vecka time out från Fejan för att fundera vad jag ska göra. Ska vi gå skilda vägar permanent eller kan jag hitta en fungerande modell för en samexistens där jag bevarar min sinnesfrid och ger min familj den närvaro som den förtjänar, och uppehåller någon sorts närvaro på FB.

För jag medger att jag saknar den känsla av samhörighet som det sociala nätverket gav mig. Ger mig. Jag talar redan som om vi hade gjort slut. Det har vi inte, vi är bara ”on a break” som de skulle säga i Friends.

Och så kan jag ju inte ignorera det faktum att det är otroligt viktigt ur ett yrkesperspektiv att sköta sitt nätverk, och det är nästan omöjligt numera utan sociala media. Som journalist är man ett brand, om man vill det eller inte, och ens framtida levebröd är beroende av hur man väljer att sköta det brandet. Man är också – eller rentav framför allt – en del av sin arbetsgivares brand.

Så jo, jag kommer säkert att vara på Fejan också i framtiden. Men under vilka former eller hur mycket, det funderar jag fortfarande på.

Det sägs att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Kanske det. Men ett är säkert: den är kantad med 4G-master.