När kroppen tappar styrfarten

En mental snapshot från mina tonår: jag ligger på sängen i mitt rum och försöker intala mig själv att jag är förlamad från midjan nedåt. Fråga inte varför, dumheter som flyger i en när man är ung.

Jag stirrar på mina tår och försöker övertyga mig själv om att jag inte kan röra på dem. Hur jag än vill vifta med fötterna så förblir de stilla. Min hjärna har på given order stängt av de motoriska impulserna till de nedre regionerna.

För en förbipasserande stund, en kallsvettig, förvirrande och lite skrämmande stund lyckas jag lura mig själv till den grad att jag inbillar mig att jag faktiskt är förlamad. Fötterna förblir stilla trots att jag säger halvhögt för mig själv att “nej hördu. Nu får det vara nog lekt. Experimentet avslutat!”

Men det är ju bara en övergående illusion, naturligtvis. Sekunden därpå kastar jag fötterna över sängkanten och traskar till vardagsrummet för att titta på Knight Rider. Eller kanske Cosby Show. Tänkande för mig själv att vilken förunderlig makt tanken har över kroppen.

Cirka trettio år senare upplever jag något som nästan är det motsatta till den lilla barnsliga leken som jag lekte då, där i mitt pojkrum i Grankulla. Jag har legat på sängen i vår sommarstuga, eller suttit i fejk-rottingsoffan på verandan och stirrat på mina ben och försökt intala mig själv att det fortfarande är sommaren 1986 och jag är frisk, sarkoidosen ligger en hel mansålder i framtiden, och jag kan skutta upp härifrån och löpa ned längs stigen till stranden över rötter och stubbar och göra ett svanhopp från bryggan, ned i det kalla, gröna vattnet. Lätt som en plätt. Just do it!

Men benen bara ligger där, orörliga.

Fast det är väl ändå att ta i en aning! Nej, jag är inte förlamad, långt ifrån, faktiskt, men min sjukdom har reducerat mina krafter till den grad att det som jag kunde göra förr, styra min kropp, få den att göra saker nästan utan att tänka på saken, reflexmässigt, det kräver i dagens läge en massiv viljeansträngning.

Det må vara temporärt, jag är på väg upp ur den här gropen, på något plan är jag medveten om det, men alla avdelningar av mitt medvetna jag, mitt hjärnkontor, har inte fått det mejlet ännu, tydligen.

Jag har under en längre tid nu bott i en kropp som känns fullständigt främmande för mig och som inte lyder order. Det hela är otroligt frustrerande och har gjort mig till en gnällig och snarstucken gammal gubbe som fräser åt mina nära och kära.

Sarkoidos-wiki kallar det här “fatigue”. Jag önskar att svenskan hade ett lika beskrivande och elegant ord för det. “Trötthet” känns för mesigt, helt otillräckligt. Den där känslan av att varje lem väger hundra kilo, och varje gång du sätter ned dig någonstans får du kämpa mot den nästan överväldigande och nästan lite förförande impulsen att sluta ögonen och – somna.

Den där känslan av att jämt och ständigt balansera på randen till medvetslösheten och inte våga stänga dörren till arbetsrummet i Böle framåt fredag eftermiddag för om jag tuppar av för gott här och nu så hittar städerskan min kropp på tisdag eller så. Bäst att låta dörren stå öppen så ser någon i alla fall mig liggande här.

(Till mina förskräckta kolleger: nej, fullt så här illa är det knappast på riktigt. Men som sagt, hjärnan spelar spratt åt en ibland och man börjar föreställa sig saker.)

De här korta flirtarna med medvetslösheten är i och för sig inget nytt för mig. Långa människor känner kanske igen det här. När man stiger upp ur stolen för fort så hinner blodtrycket inte pumpa upp flödet till hjärnan tillräckligt fort. Sådant här hände mig jämnt och ständigt redan tidigare, när jag var frisk, det svartnade för ögonen då och då när jag reste mig från soffan. Nu är det mer regel än undantag att “filmen brister” då jag stiger upp. Oftast för så korta intervaller att ingen hinner notera desto mer än att min rörelse stannar upp för en sekund och jag stöder mig mot närmaste vägg för ett ögonblick.

Men nätterna är en annan femma.

Jag har börjat tillbringa längre perioder av nätterna på toaletten, för då jag stiger upp för att kissa – sittande, naturligtvis – finner jag att jag inte orkar stiga upp från toaletten längre så jag blundar, bara för en stund, jag går tillbaka till sängen alldeles strax, kom igen nu, det här är absurt, är du herre över den här lessna gamla lekamen eller vaddå, larva dig inte nu, upp med dig nu, tillbaka till sängen med dig, klockan är halv fyra på morg-…

Och så, innan jag vet ordet av har en timme passerat.

Allt det här har fått mig att tänka på detta med till vilken grad vi alla är fångar i våra omständigheter. Och det är vi, mer eller mindre, vi har bara lärt oss att ignorera dem. Det krävs bara en liten stroke eller någon annan sorts sjukdomsanfall, eller kanske en hjort som springer ut framför vår bil när vi återvänder från stugan till stan en vacker söndag i maj, för att ta oss ur våra villfarelser. Kanske permanent.

Fast i och för sig, vissa av oss vägrar ju erkänna faktum in i det sista. Kroppen må protestera eller inte reagera alls, so what, jag är hjärnan och om du inte har lagt märke till det så är det jag som bestämmer i det här sketna ambulerande cellkollektivet. Upp ur fåtöljen eller rentav rullstolen med dig, patetiska latmask där.

Och så här går de på så länge att kroppen till slut får nog och mot alla odds hittar den på ett sätt att kringgå de skadade knutpunkterna i neuronernas autobahnor och på något biokemiskmotoriskt macgyverskt sätt får den fjutt under pannan i den gamla köttmaskinen. Som följaktligen tar sin säng och går. Man ska inte underskatta den fullständigt obegripligt otroliga kraften som bor i självsuggestion. Jag vet det här, jag är bara inte lika bra som vissa andra på att intala mig att det är sant. Ännu åtminstone. Stressa inte mig, I’m working on it!

Men där bedrar jag mig om jag inbillar mig att alla situationer bara är illusioner som vi kan trixa oss ur med rå viljestyrka, mer eller mindre. För så är det inte. Innan någon bevisar motsatsen så är det här inte The Matrix och jag är inte Neo som stoppar agent Smiths kulor med lite Uri Geller-skolans kungfu-mindbending. Det finns omständigheter som börjar och tar slut långt utanför våra kroppar, stormar som vi plötsligt bara finner oss i, stormar som inte ger oss något annat val än att rida ut dem efter bästa förmåga.

Apropå stormar.

Jag ska nu göra en fullständigt våghalsig piruett ut på en hal och påfrusen åsnebrygga till Europa anno 2016 och flyktingarnas verklighet. Skyll inte på mig, min hjärna har haft mycket överlopps tid och energi när den inte får domptera min kropp efter nöje och behag. Den börjar göra kopplingar.

För att illustera detta tar jag till ännu en flashback; seglingsrelaterad, kan ni tänka er vilken cheeky bastard jag är, den här gången till cirka 1995.

Jag sitter i min lilla svensktillverkade segelbåt, en Internationell Folkbåt eller IF-båt av årsmodell 1970, ute på Hangö västra fjärd, det är tidig augusti och en kompis och jag är på väg tillbaka österut från Hitis där vi övernattade.

Dagen började med solsken och lätt bris från omkring syd och vi kastade glada i hågen loss från kajen i Hitis och sträckte ut på Hangö västra i en lång kryssbog.

Mitt i allt händer någonting med vädret, en sydostlig storm bryter ut ackompanjerad av ett piskande, vågrätt regn. Så med ens sker alltsammans att jag inte ens hinner ta mig upp på fördäcket för att reva storseglet och byta till stormfock. Stryk det där med hinner förresten, jag vågar inte ge mig dit upp: det rytande havet kastar min lilla båt våldsamt upp och ned, fram och tillbaka som en blöt vante och vräker mörkgröna, skummande berg av Östersjövatten över fördäcket, och säkerhetslina har jag inte. Återstår bara att klamra mig fast vid rorkulten med vitnande knogar.

Så där sitter vi och biter ihop och inser att vi bara får lov att segla vidare genom stormen med fullt krysställ och hoppas på att kunna ta oss helskinnade förbi Tulludden någonstans där framme vid horisonten och vidare in i Östra hamnens trygga famn.

Jag tänker för mig själv: om vi gav båten en hjälpande knuff, fällde ned utombordsmotorn, den gamla sexhästars Evinruden på akterspegeln och…

Nej.

Min kompis har tydligen tänkt samma tanke, för han ropar åt mig över vindens och vågornas vrålande: “Var är motorn?”

Jag stirrar med gapande mun akterut och konstaterar faktum: motorn är försvunnen. En våg har svept över den, slitit av stålvajern som säkrade den vid akterspegeln och dragit ned den i djupet och där, på Hangö västra fjärds botten ligger den väl än i denna dag.

Nå, propellern hade ändå bara snurrat i tomma luften största delen av tiden, så höga är vågorna som båten rider över, så det var hur som helst en dålig idé. Så vi fortsätter segla. Men ingen fara: min fina gamla IF-båt är byggd som en pansarkryssare, bastant och stormtålig, långkölad och beprövad i betydligt värre stormar på de sju haven (om än under betydligt mer erfarna skeppare). Hon kommer att rida ut stormen, det är upp till oss nu.

Ett antal timmar senare sträcker vi för fulla segel vilt krängande in i lä bakom den skyddande vågbrytaren i Hangö östra gästhamn och lyckas lägga till, inte helt elegant, men vid liv om än stelfrusna och skräckslagna.

Jag sade att den här flashback-episoden skulle leda till en reflektion kring flyktingens verklighet anno 2016, och här kommer den, sort of. Den reflektionen föddes ur en desperat tanke som slog mig där ute på det stormpiskade, skummande havet den där eftermiddagen i augusti 1995.

Jag kom på mig själv med att tänka för mig själv, kanske det närmaste ateisten kan komma en regelrätt bön, att “å vad jag önskar att jag bara kunde stiga åt sidan från hela den här situationen, för bara fem minuter, att båten bara slutade kasta sig vilt hit och dit, att stormens tjutande och vågornas rytande bara tystnade och slamrandet från koppar och kastruller som flyger omkring inne i kajutan bara upphörde och det var tyst och stilla och varmt bara för en liten stund så att jag kunde få samla mina tankar och planera mitt nästa steg utan den här kakofoniska orkestern som oavbrutet brölar i mitt öra. Jag lovar att återvända till situationens allvar bara jag får andas lugn och ro i fem minuter.”

Men si nej. Ibland måste vi bara rida ut stormen. Om vi sedan är finlandssvenska söndagsseglare, lika våta bakom öronen som på skjortbröstet innanför de gula fula Rukka-regnrockarna, eller syriska flyktingar trettio år senare som korsar ett betydligt större, och långt fientligare hav som är dödligt också då det inte ens bemödar sig med en regelrätt storm. Människohandlarnas och smugglarnas sjunkfärdiga skorvar till båtar gör ju inte havets jobb svårare.

Jag har suttit framför TV:n och sett glimtar av anonyma ansikten på ett fullproppat fördäck, en hålögd man med ett spädbarn i famnen, en man som trots våra vitt skilda utgångspunkter säkert precis som jag måste ha tänkt sin version av den där tanken: “Om jag bara kunde stiga åt sidan för fem minuter, om den här stormen som vi har vandrat och seglat genom sedan jag vet inte när,när kulorna började vissla kring hemknutarna för… Hur många år sedan är det sedan stormen bröt ut? Om den bara kunde stilla sig för fem minuter och tiden stannade så att jag fick ta en kopp hett te och tänka ut nästa drag.”

Sådant läser jag in i de tomma, trötta anletsdragen på främlingar i nyheteflödet på flykt från krig och hungersnöd. Man tager vad man haver, man öser ur sina egna referenser. Man minns den där överväldigande känslan av litenhet inför elementens raseri den där sällsynta gången då man upplevde dem och omständigheterna som började och slutade långt, långt utanför ens kontroll.

Och som också i vårt fall, min kompis och mitt, hade makten att ända våra liv, inte minst för att vi var unga, fjuniga, bortskämda bulldegsdoftande bryggseglare utan tillbörlig respekt för havets makt. Vi var där av fri vilja, inte för att någon hade flygbombat vår by tillbaka till stenåldern. Vi kunde ha förberett oss bättre. Jag kunde ha gjort det, det var min båt, mitt ansvar.

Aylan Kurdi hamnade där på sin strand för att hans pappa varken kunde stilla stormen, stanna tiden eller hålla i sin lille son hårt nog när stormens öga zoomade in den gistna skutan som han och hans fränder klängde sig fast vid.

Jag har gråtit två gånger under de gångna tjugofem åren. Den första gången var på min pappas begravning i början av 00-talet, i Hedemora i Sverige, när kantorn spelade Finlandiahymnen. Den andra gången var när jag såg bilden av den lilla pojken Aylan Kurdis kropp som låg där på stranden. Jag satt framför min dator på mitt trygga, ombonade arbetsrum i Bölebunkern och bara bölade ett tag. Och förbannade alla världens stormar som inte kan ge oss så mycket som en fem minuters brejk.

Nå, för Aylan Kurdi tystnade stormen ju till slut, det är ju grejen med stormar till slut, om de är hårda nog. Vissa av oss får sin önskan uppfylld, åtminstone delvis; havets rytande tystnar med ens, fast vi får inte återvända till stormens öga för nästa, genomtänkta briljanta eller ens desperata drag sedan när kaffepausen är över. För vissa av oss återstår bara en sorts odödlighet i den sista vilan på en namnlös strand på Facebook, eller den barmhärtiga glömskan i havets djup.

För mig återstod bara att sent omsider sälja min båt, skrinlägga mina gamla drömmar om att se Påskön och Galapagos, single handed sailor from Karis till Barösund till Australien till Esbo, och ännu senare omsider att sitta i min nedsuttna soffa och tycka synd om mig själv och svära över min otjänliga kropp som helt och hållet har tappat styrfarten och vägrar lyda rodret.

Storm eller stiltje, det kvittar, ytterst handlar det om kontrollen över sina villkor och vad som händer sedan, när man inte längre har den.

De här seglingsmetaforerna börjar gå mig på nerverna på allvar nu så innan jag raderar allting och slö-Facebookar en stund i stället så säger jag bara detta och klickar “publish”: jag betvivlar inte att jag tar mig över de här hästlatituderna och får fatt i passadvinden igen. Jag ser min nuvarande situation inte som en storm som kastar mig handlöst från våg till våg, utan som ett envist stiltje som fortsätter från dag till dag med slappt hängande segel och nyfiket kretsande hajar strax under den spegelblanka ytan.

Men åtminstone skjuter ingen efter mig, ingen storm ryter omkring mig och jag kan krypa ned i min ombonade förpik när jag har läst ut Stephen Kings kompletta back catalogue på iBooks.

Det faktum att den åttiofemåriga grannfrun skrattar skitigt där hon drar repor runt mig med sin rullator medan jag hötter ilsket efter henne med min hoprullade Scientific American, det är bara någonting som jag får bita ihop och ta som en man.

*****

Down dropt the breeze, the sails dropt down,

Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!

All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.

Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.

Water, water, every where,
And all the boards did shrink;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

-Samuel Taylor Coleridge, ”Rime of the Ancient Mariner”

Sådant blir semestervädret!

Jaha hör ni, apropå sommarens samtalsämen nummer ett: vädret. Det ser ut att bli en lång, het sommar. NAO-indexet kryper allt djupare ned i negativt territorium och tycks ha för avsikt att stanna där. Vilket skulle öppna dörren för östliga inlandshögtryck då norra Atlanten inte kommer åt att slå igenom med sina svalkande lågtryck.

Det här gäller alltså Finland och delar av Sverige. Storyn för Brittiska öarna är en helt annan. Havsvattnet väster om britterna är svalare än på länge (smältvattnet från Grönland? Vad händer med Golfströmmen?) och västligaste delarna av Europa kan räkna med svalt och rejält regnigt väder nu i sommar. WSI är också inne på det här spåret i sin senaste prognos som uppdaterades i dag. De utlovar också hett och torrt för våra knutar.

Europeiska ECMWF utlovar också varmare än normalt i sin årstidsprognos, även om de bara snackar om en grads överskott eller så. Amerikanska NOAA går mot strömmen och förutspår en normal eller rentav lite svalare sommar än vanligt här hos oss.

Vi har nu en global medeltemperatur som är högre än vad några människor före oss har upplevt. Nya globala temperaturrekord har slagits tolv månader i sträck. Fullständigt oerhört! Okej, vi har en massiv El Nino på gång i Stilla havet, liksom 1998 som också utgjorde en topp i statistiken, men det vi ser nu knäcker allting.

El Nino förutspås ebba ut och gå in i La Nina-fas mot slutet av sommaren, så vi får se vad det har för inverkan. Sommarvädret här hos oss kommer det inte att hinna inverka på hur som helst.

Håll tummarna för Indien! De stackarna svettas i temperaturer så pass höga som +51 grader Celsius just nu, i väntan på monsunregnen som borde börja inom kort. För en gångs skull utlovas rikligare monsunregn än normalt, vilket skulle vara goda nyheter för Indien som i flera år har lidit av ovanligt klena monsuner med svår torka som följd.

Själv förbereder jag mig genom att gräva fram sprinklern från trädgårdsskjulet för att hålla gräsmattan och det ymnigt blommande äppelträdet vid liv. I fjol torkade den lovande äppelskörden bort nästan totalt under den heta torkan i början av juli, och då var sommaren inte ens särskilt het eller torr som helhet, Atlanten var aldrig blockerad på allvar och de ryska omegahögtrycken kom för det mesta av sig eller stannade i öster. Den här sommaren har däremot riktig potential till rejäl hetta och torka.

Min tippning för varmaste semestermånaden: juni och juli. Augusti kanske bjuder på lite mer svalkande skurar. Vilket jag personligen inte har någonting emot. Lite häftiga åskväder skulle sitta bra så fick man idka blixtfotografering också.

Vi som inte vågar vara lyckliga

Jag skulle vilja skriva någonting om svårigheten med att tillåta sig själv att vara lycklig. Men jag är rädd för att det skulle bli för personligt, mer personligt än jag är beredd att bjuda på. Även om jag är något av en emotionell exhibitionist ibland, känns det som.

Men man måste ju ta risker om man vill uppnå någonting, om det så är att lära känna sig själv bättre. Man lär sig förvånansvärt mycket om sig själv genom att sätta sig ned och skriva. Det är terapeutiskt, det ger en helt ny struktur och klarhet åt tankarna.

Så låt mig säga som så här: det är inte lätt att vara lycklig då man från den allra tidigaste barndomen har vandrat längs en strand där drivvedsstycken av lycka upphittade bland strandstenarna och tången kvickt kastas i brasan eller tillbaka ut i sjön. Självdestruktivitet gör inte livet lätt.

Vi kom simmande över urtidshavet, vi människor, över den mörka och farliga oceanen där de flesta drunknade på vägen men tillräckligt många lyckades ta sig upp på stranden till någon av de spridda öarna av trygghet och lycka. Tillräckligt många för att vårt släkte skulle ta sig vidare och befolka planeten.

(Om nån nu tycker att min metafor med havet som en symbol för faran och öar som trygghet och lycka är lätt cheesy, så låt mig påminna om att det är därifrån vi kom på riktigt. Vi är havsvarelser som kravlade upp på land. Vi har havet inom oss nu, det utgör 70% av oss, precis som havet utgör 70% av jordens yta. Samma salthalt också. Men av våra semestervanor att döma så längtar vi alltid tillbaka i smyg, även om vi vet att det är ett främmande och farligt element för oss. Numera.)

Anyway, jag skulle berätta nåntingom mig själv. Det är ju poängen med en blogg. Så vi uttrycker det så här: Det blir en konstig fruktsallad när man kombinerar gener som inte alls är kompatibla till att börja med.

Pappa var en duktig simmare när han ville. Men tyvärr ville han inte. Någonting som hände under hans uppväxt, antar jag, men han trivdes aldrig på lyckans och trygghetens strand värst länge. Så fort det började kännas för bra så kastade han sig tillbaka huvudstupa i de mörka, kokande bränningarna, oftast utan att se sig för efter uppstickande stenar. Ibland kastade han hela sin familj i först.

Mamma var och är en duktig simmare hon med, men hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på lyckans öar alltid då hon lyckats hitta en och ta sig upp på det torra. Utom då hon har blivit iknuffad som sagt, men hon har alltid lyckats ta sig (och mig) upp tillbaka och raskt fått igång en brasa där hon och jag har värmt oss och grillat korv. Mamma har, kort sagt, aldrig varit rädd för att vara lycklig. Så jag blev det i stället, för jag kunde helt enkelt inte begripa hur någon kunde vara så oberörd av stormen, mörkret och grynnorna som hela tiden hotade från alla håll. Det är inte naturligt att vara så där glad, lycka måste vara övergående, varför njuta av den när den ändå snart är borta och så simmar vi där i mörkret bland hajarna.

Ja, och så hade jag pappas exempel dessutom.

Om inget annat så var han åtminstone grundlig i sitt uppdrag att kasta lyckan i sjön alltid då han lyckades fiska upp den och tafatt stå en stund där på stranden med lyckan i sin hand och se på solnedgången. Innan ljuset på den västra horisonten hade falnat och dött så virvlade både gubben själv, metreven och bytet omkring i malströmmen där ute. Han var kort sagt fullständigt inkapabel till att vara lycklig, även om han var en intelligent, kapabel och charmerande man, då han ville vara det. Han kunde ha fått allt. Faktum är att han fick det. Men han tillät aldrig sig själv att behålla det tillräckligt länge. Följaktligen dog han en förtidig död, ensam och övergiven i främmande land. Antagligen exakt så som han föreställde sig att det skulle ta slut för hans del.

Min konstiga mix av pappas självdestruktiva DNA och mammas positiva överlevargener har gjort mig till en besynnerlig och ibland motstridig typ som förhåller sig misstänksamt till lycka och som tidvis tycker om att kasta mina fina, dyrbara saker i sjön bara för att det antagligen är rätt åt mig. Jag är också ständigt övertygad om att sann lycka egentligen är ouppnåeligt och omöjlig att äga och att det inte är nån idé att njuta av den då den uppenbarar sig för i morgon stormar det igen och vi är tillbaka i de kalla vågorna utan land i sikte.

Men samtidigt har jag mammas lyckogener som tittar skeptiskt på det här och får mig att stuva undan just exakt tillräckligt av allt det fina för man vet ju aldrig, och plantera äppelträd på stranden då jag lyckas ta mig i land, så där som det sägs att Martin Luther ska ha sagt, att “även om jag visste att världen går under i morgon så skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag”.

Men den avgörande skillnaden mellan pappa och mig är att han stirrade döden i vitögat utan att blinka, sade bara “kom igen då, vad väntar du på” medan jag helt nyligen blev påmind om min egen dödlighet och livets korthet, och blev skrämd till den grad att jag inte bara beslöt mig för att styra bort från grynnorna utan att tillåta mig själv att behålla lyckan som jag fiskar upp.

Jag är lycklig just nu, jag medger det öppet, och det i sig är en stor seger, för det är någonting som jag inte alltid ens skulle ha varit kapabel att erkänna för mig själv. Jag är fortfarande medveten om att lyckan kommer och lyckan går, det är en naturlag som vi inte kan förändra, det kommer stormar, istider, skeppsbrott och bermudatrianglar, men just nu har jag lyckan och jag tänker åtminstone inte kasta den i sjön självmant. Den här sommaren tänker jag sitta och hålla i den och polera den och dela den med familjen och det som händer när höststormarna sätter in är ett annat kapitel.

Det är ju i och för sig tragiskt att man ska behöva vänta tills man är 46 år och insjuknar svårt, med att inse att det gäller att ta vara på det här nu och bli lycklig medan man kan. Jag känner att jag kastade bort allt för många lyckliga år för att jag gick och inbillade mig att jag inte är värd sann lycka, eller så är lycka hur som helst någonting falskt som inte är värt att eftersträva. Jag hade så många chanser att uppnå stora saker, se världen, få nya vänner, uppleva spännande äventyr, skratta, springa, flyga, göra saker. Men alltför ofta sade jag nej för att det är så man gör när man är självdestruktiv. Trots att jag innerst inne hade velat.

Jag ville åka på klassresa till Kreta med gymnasiet, men stannade hemma. Jag ville åka på språkresa till Kanada men förnekade det. Jag ville gå och tala med de där söta tjejerna men lät bli. Jag ville ringa upp pappa och träffa honom och ha det där samtalet med honom men vägrade, och sedan gick tjugo år och en dag var han borta och nu får jag aldrig mer den chansen igen. Jag ville skriva en bok.

Eller så trodde jag på riktigt att jag inte kunde bli lycklig. Att jag inte var en bra människa. Att mobbarna i skolan hade rätt. Jag är fet, ful och motbjudande och förtjänar antagligen att vara eländig. Mitt självförtroende var riktigt kört ned i bottendyn, lågvattenmärket kom väl när jag var omkring tjugo.

Mitt första äktenskap var ett typiskt exempel på det här: jag, skilsmässobarnet med sår i själen, sökte upp ett annat lika sargat skilsmässobarn som likt mig trodde att misär var den enda äkta och bestående känslan. Vi drogs till det som vi kände igen i varandra trots att det var någonting som borde ha varnat oss för varandra. Sedan hade vi det olyckligt tillsammans för det var det enda vi kunde göra och det var så vi ville ha det. Trodde vi åtminstone. Ända tills vi inte klarade av att vara tillsammans längre. Lyckligtvis innan vi lyckades få barn tillsammans, trots att vi nog försökte. Stackars barn, om det hade blivit till.

Min andra och sista äktenskap är ett helt annat kapitel där jag räddades av att jag i en stund av aningslöshet, medan pappas självdestruktiva DNA tog kaffepaus, lät mig ledas till en stark och lycklig kvinna som inte bara stod med båda fötterna stadigt på stranden utan tillät mig att inse att det här är rätt.

Jag har hatat mig själv stundvis för att i mina cyniska, nattsvarta stunder se ned på henne för hennes obändiga tro på lyckan och det självklara i att man ska ta vara på allt det goda i livet, och för att jag till och med genom mitt trilskande har orsakat henne helt onödiga sorger och förminskad lycka. Men på det hela taget har jag lyckats bibehålla kursen som jag tog den där dagen för ganska exakt tio år sedan: det här är rätt och nu håller jag henne stadigt i handen trots att jag inte alltid kan tro fullt ut på att jag förtjänar den här lyckan.

Och jag har ju dessutom våra två söner nu. Det handlar inte bara om mig längre. Oavsett om jag vågar vara lycklig eller inte så måste de få vara det. Jag är säker på att min pappa tänkte lika om mig, men han kunde bara inte göra något åt saken när det kom till kritan. Han var för långt gången. Han hadr inte heller insett att han själv borde ha lärt sig vara lycklig för att kunna göra mig lycklig, eller lära mig att vara det. Det är åtminstone någonting som jag har insett beträffande mina egna söner.

Jag är fortfarande lite nymornad med den här känslan av lycka som jag hittade på min strand en vårmorgon i april. Den känns lite främmande, men samtidigt bekant, som en gammal kompis från dagis som man hade roligt med då för fyrtio år sedan men inte har haft kontakt med sedan dess tills man möter honom utanför Stockmann och inser genast vem det är.

Självdestruktiviteten och lusten att avsiktligt sumpa goda tillfällen, till den grad som jag har drivits av dem, inte nära på lika starkt som pappa men den har som sagt funnits där, det känns just nu som en motbjudande tanke. Insikten att jag inte kommer att leva för evigt, glimten av dödlighet som jag upplevde i och med min sjukdom, har fått mig att inse att livet bjuder på en begränsad uppsättning goda chanser och tillfällen, och jag kommer inte för all evinnerlighet att ha lyxen att kunna kasta dem i sjön även om det skulle ge mig en pervers kick. Jag måste tänka pragmatiskt nu. Jag är fyrtiosex, jag behöver ta vara på alla chanser jag får. När man är tjugo vet man inom sig att det alltid kommer flera. Inte nödvändigtvis så nu längre.

Så nu har jag sagt någonting om att vara lycklig. Det gäller bara att våga, för annars blir man det aldrig. Man måste också lära sig att gilla det. Alla trivs helt enkelt inte med det. Jag trodde länge att jag inte gjorde det. Men jag inser numera att jag gör det. Och för mig är det stort, någonting av det största som finns.

* * * * *

Fyrvaktare Matsson lyfte med möda den gamla oljelampan från ekans botten och hivade den med ett högljutt skrammel över relingen. Han följde den med blicken tills den hade försvunnit ur sikte i det klara, mörkgröna vattnet. ”Vad skulle det vara bra för”, tänkte han med en suck och satte sig ned på mittoften och fattade årorna. Solen närmade sig horisonten; om en timme skulle det vara mörkt.

Att kasta kökslampan i sjön, det måste vara författarens mest korkade infall hittills. Det var totalt irrationellt och fick Matsson att tänka att författaren antingen måste vara svårt deprimerad, full och galen eller alla tre på en gång. Hur som helst betydde det här att Matsson skulle tvingas genomlida en mörk vinter med kvällsvard i de snabbt sinande vaxljusens svaga sken. ”Det får bli till att ransoneras” sade han högt för sig själv medan hans årtag klöv den spegelblanka ytan.

Matssons blick vandrade längs horisonten vars perfekta cirkel bara bröts av fyrens steniga finger som pekade mot Zubelgenubi, som nyss hade tänts i zenit, först av aftonstjärnorna. Förr hade Marskären legat där borta i sydost, med ljusen från Lågnäsets trålarkaj glittrande på vågorna om kvällarna. Längre bort i söder hade fastlandet gått att skymta från fyrens lykthus på klara höstmorgnar.

Vad som hände hade Matsson inte en aning om. En grå och blåsig kväll i slutet av september för åtta år sedan hade han gått upp i fyrhuset för att tända lyktan, och hur han än hade kisat med ögonen så hade han inte fått syn på vare sig Marskären eller Lågnäsets fiskehamn. Den natten bröt en nordvästlig storm ut, den rasade i tre dagar och slet taket av en av strandbodarna. Matsson hade nästan hunnit glömma de saknade Marskären då solen gick upp över ett spegelblankt Nordhav och bekräftade hans tidigare observation: Marskären var försvunna. 

Matsson svingade sig över relingen, vadade i land och drog ekan upp på sin kälke. Den rostiga gamla vinschen gnisslade i protest när han drog ekan upp för klipphällen, utom räckhåll för bränningarna. Medan han vandrade längs med stigen upp mot fyren fingrade han tankspritt på sin haka och kinderna som täcktes av ett rejält helskägg. Ännu ett mysterium. Matsson kunde svära på att han ännu kvällen innan hade haft på sin höjd en tre dagars skäggstubb. Ännu en av författarens nycker. Liksom tatueringen som han hade haft på sin vänstra överarm; ett ankare och Acherons fem stjärnor, fyrvaktarskråets traditionella symbol. Den var borta.

Titta mamma, jag andas!

Våren 2016-23

I den tidigaste gryningens mörker, med den annalkande solen bara synlig i form av en blek strimma på den östra horisonten, med resten av familjen snarkande i sina respektive hörn av stugan, smög jag ned till bryggan och stod där i den kyliga havsluften och bara andades en stund.

För att jag kunde, med ens.

Senare på dagen satte jag mig i båten och styrde ut mot det öppna havet. Där ströp jag gasen, stannade motorn och satt mitt på fjärden ett tag och guppade och andades.

För att jag kunde, med ens.

Att andas, ser ni, har så länge jag minns varit riktigt jobbigt för mig. Största delen av mitt vuxna liv åtminstone. Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så fick jag nyligen en diagnos – jag lider av den autoimmuna sjukdomen sarkoidos. Den har antagligen legat och pyrt hur länge som helst utan att jag ens har varit medveten om den, jag har sannolikt gått och trott att tjaha, det är nu tydligen bara så här som det är.

Dock har jag inte misstänkt astma, vilket min mor envist har hävdat, eftersom hon själv har astma. Jag har testats för astma två gånger, och astma var det icke. Inte heller är jag allergisk för pollen eller någonting annat heller för den delen.

Men lungsarkoidos, det har jag nu bevisligen i mig. Och det tar sig i uttryck så att kroppens immunförsvar, som saker och ting går till i autoimmuna sjukdomar, tror att kroppen är under attack och så blir det feber och andnöd och fan och hans mormor när immunförsvaret går till storms mot inbillade fiender, och i grund och botten, sin egen kropp.

Att andas har för mig inte varit så mycket av den där nästan omärkbara, omedvetna och automatiska funktionen som man inte analyserar desto mer om man inte har svininfluensan eller svår hösnuva eller någonting. Det har känts mer som att varje andetag har krävt att ett utskott tillsätter en arbetsgrupp som utnämner en kommitté som ordnar ett tre dagars seminarium i Tammerfors eller Lieksa eller någonstans. Det har, för mig, varit i allra högsta grad en medveten ansträngning att andas. Tills jag fick min diagnos och rätt sorts medicinering.

I och för sig, sarkoidos går inte att bota, man bekämpar bara symptomen, men det duger ärligt talat för mig, det är trots allt symptomen som har djävlats med mig. Medicineringen bet och plötsligt fann jag mig själv minus en tjugo kilos tyngd som föll från bröstkorgen. Jag minns att jag satt hemma i soffan en eftermiddag och undrade varför det är så tyst här hemma. Har någon fläkt någonstans gått sönder? Är det flygstrejk och Finnair står på marken (vi bor rakt under inflygningskorridoren till H:fors-Vanda, vi är så vana vid flygplanens ljud att vi inte tänker på dem längre)?

Nej, det är bara rosslandet från min andning som plötsligt saknas. Tusan också, jag har andats ända sedan i morse utan att behöva slåss med Respirationskommittén! Vad är nu detta?

Vi spolar bandet fram till den tidiga söndagsmorgonen i Barösund där jag står på bryggan och bara låter luften strömma fram och tillbaka, upp och ned genom luftrören, som en utsökt torr Riesling, utan att jag behöver jobba det allra minsta lilla för det. Vilken otrolig lyx! Nästan lika berusande som en utsökt torr Riesling dessutom. Livet är härligt ibland.

Havet ligger som en spegel, ute på skären inleder tärnorna sitt evinnerliga stackatokäbblande som de kommer att fortsätta med hela dagen. Den ljusa strimman på den östra horisonten blir bredare.

Jag besluter mig för att inte andas upp allt syre på en natt, så jag vandrar uppför sluttningen, tillbaka till den väntande, varma sängen i stugmörkret. Med en viss möda ska jag kanske tillägga, också om andningen för en gångs skull funkar. Krafterna har inte ännu återvänt trots att sarkoidosen befinner sig på reträtt för den här gången.

Innan jag stänger stugdörren bakom mig tittar jag upp på vårmorgonens sista bleknande stjärnor och sänder en tanke genom tiden, två miljarder år bakåt, till en tid som förändrade allting för livet på jorden. Den Stora Syrekatastrofen. Den värsta miljökatastrof som någonsin drabbat vår planet, inklusive oss själva.

Det fanns nämligen en tid då det inte fanns något syre i jordens luft och havsvatten. Eller obetydliga mängder hur som helst. Livet som bodde här hade anpassat sig till anaeroba, det vill säga syrefria förhållanden. Vi människor skulle hata det, men för den tidens liv passade det här utmärkt.

Sedan hände följande: en ny sorts mikro-organismer utvecklades i jordens oceaner. Vi känner till dem som blågröna alger, trots att de själva föredrar att kallas cyanobakterier. “Kolla vad vi har kommit på”, sade de och jäste av stolthet. “Fotosyntes!” Varpå de ivrigt skred till verket och började suga i sig solljus och fotosyntetisera och föröka sig vilt och pumpa ut syre i den unga jordens atmosfär.

Det här tyckte ju det övriga livet på jorden inte om alls. Vi människor och andra moderna livsformer älskar vårt syre och är fullständigt beroende av det, men den tidens livsformer var som sagt anpassade till en tillvaro utan syre. För dem var syret som plötsligt mättade luften ett dödligt gift. Så dödligt att nästan allt liv på jorden dog ut. Syreholokausten kallas det ibland, det som skedde, och inte utan orsak. Det var brutalt, en global slakt utan like. Fast de blågröna algerna, de fattade ju inte alls vad ståhejet gällde, de bara ryckte på axlarna och var som att “hej kom igen nu då! Var inte sådär! Var det nåt vi sade, eller?”

Fast cyanobakterierna ropade i och för sig hej lite för tidigt. Allt syre som de producerade fick nämligen en (för dem) oväntad konsekvens. Syret började reagera med atmosfärens metan, som är en väldigt kraftig växthusgas. Det här fick metannivåerna i luften att sjunka kraftigt vilket ledde till en kraftig nedkylning av jordens medeltemperatur och utlöste det som kallas “Snowball Earth”, Snöbollsjorden, en tämligen beskrivande term som innebar att jorden frös så gott som från pol till pol. Tror vissa, det hela är lite hypotetiskt, men det finns saker som stöder den här modellen.

Det här ledde ju oundvikligen till en bad hair day också för de blågröna algerna. Men de samlade sig och kom igen senare och de producerar ju fortfarande större delen av allt syre som vi andas i dag. Plus att de ligger och luktar illa i våra bastuvikar om varma sommardagar. De anser väl att de har rätt till att koppla av lite efter ett hårt värv.

Och jag kan ju bara hålla med. Strongt jobbat, kompisar! Synd att det gick som det gick med resten av jordens livsformer då för två miljarder år sedan, men hej, den enes död, den andres bröd. Jag är en syreandande varelse och stolt över det! Ni anaeroba livsformer som fortfarande existerar kan alltid hitta en syrefri, gyttjig havsbotten nånstans sydost om Gotland att krypa ned i och ligga och chilla i. Dessvärre för oss blir de här zonerna allt större i vårt hemmahav. Kanske anaeroberna förbereder en revansch. Jobbar i hemlighet på någon form av arsenikandning med för oss fatala pruttar och utandningar. Vad vet jag.

Nå, den dagen den sorgen, nu tillbaka till sängen där jag ännu tänker tillbringa minst fyra timmar med att drömma om varmluftsballongflygande, fluffiga vita cirrostratusmoln, maskrosfrön som seglar på sommarvinden, Pink Floyds Learning to Fly och andra luftiga saker. Allt medan min kropp gör det som jag nästan hade hunnit glömma att den kunde: andas, lugnt och stilla.

Bara för att den kan, med ens.

 

Kommer jag att dö nu?

Den senaste månaden eller så har jag brottats med en sorts dödsångest som jag aldrig tidigare har upplevt. I går blänkte det till igen från den vassa eggen på Liemannens redskap. Epikrisen från min inledande vård på lungavdelningen på Mejlans sjukhus anlände på posten. “Radiologi epäillyt lymfoomaa, metastaasia tai sarkoidoosia.” Två cancer-alternativ först och som tredje den besvärliga och kroniska men hanterbara lungsjukdomen sarkoidos som enligt vad jag hade försökt tolka ur läkarnas prat, tonfall, och miner var den mest sannolika. Och här, i det här pappret, kommer den på tredje plats!?

Också det här ett sätt att fira fruns och min stundande tioårs-bröllopsdag, med en eventuell cancerdiagnos hängande över huvudet!

Nå: en sömnlös och orolig natt senare ringer telefonen. Det är läkaren från avdelning 6A vid Triangelsjukhuset. Jag ser på nummervisningen varifrån samtalet kommer och vet omedelbart vad saken gäller. Det är nu som Beskedet kommer. Resultaten från biopsin, det titthålskirurgiska ingreppet som för eviga tider har lämnat ett synligt ärr på mitt bröst, 15 centimeter under adamsäpplet. Jag sätter mig bokstavligen platt ned mitt på vardagsrumsgolvet och svarar i telefonen med darrande stämma.

“Se on hyvänlaatuinen.”

“Godartad”. Mitt nya favoritord i det svenska språket. Med andra ord: jag kommer inte att dö, inte ännu åtminstone. Inte heller kommer jag att behöva genomgå nya operationer, strålbehandlingar, cellgiftsbehandlingar och annat som jag redan hade hunnit förbereda mig mentalt på.

Resten av telefonsamtalet minns jag inte värst mycket av. Bara att jag tackade läkaren för de goda nyheterna och att jag efteråt satt tyst en lång stund mitt på det bruna kakelgolvet i vårt vardagsrum, och darrade och stirrade ut i hällregnet som smattrade mot fönstret, innan jag hajade till och ringde till min hustru och min mamma och berättade om diagnosen.

Det jag lider av heter alltså sarkoidos. Det är en kronisk sjukdom som kan vara dödlig om rätt sorts vård inte sätts in i tid. Den orsakar feber, hosta, kronisk trötthet och flera andra symptom, varav jag hade upplevt de flesta. Till och med synen kan påverkas. Febern och hostan var de mest markanta symptomen i mitt fall. Jag fick hög feber den adertonde februari och febern höll i sig i mer än två månader i ett sträck! Den torra rethostan var också outhärdlig. Men kortisonmedicinen som inleddes för knappa två veckor sedan hade önskad effekt, åtminstone när det kommer till hostan, som försvann nästan helt. Jag minns inte heller när jag har haft så här lätt att andas förr! Tydligen har sarkoidosen legat och pyrt på sparlåga i åratal, innan den bröt ut för fullt nu i vintras.

Jag kommer alltså sannolikt att hämta mig fullständigt och kommer att kunna återvända till jobbet i relativt snabb takt. Jag är fortfarande svag och febern är inte helt borta, även om den håller sig stabil, en bra bit under de dryga trettioåtta grader som jag hann vänja mig vid. Om man nu kan tala om att vänja sig vid ett sådant tillstånd. I nästan två månader gick jag omkring med konstant trettioåtta och fem till trettioåtta och nio, sisådär.

Men jag mår mycket bättre och nu kan jag se fram emot att börja bygga upp min fysiska kondition igen, sakta men säkert. På grund av min sjukdom har jag tappat nästan tjugo kilo kroppsvikt och dessvärre är det inte bara fläsk som har försvunnit, en hel del muskelmassa har också gått förlorad. Jag kommer att pusta och frusta en hel del den närmaste framtiden när jag går uppför trappor. Men det hjälps inte. Och det är ett projekt som jag ser fram emot, faktiskt. Nu när jag vet att Liemannen verkar hålla sig på avstånd ett tag till.

Alla är inte lika lyckosamma, det är ju någonting som jag är smärtsamt medveten om. Inte ens de som “bara” får samma diagnos som jag. Sarkoidos är en sjukdom som av en ännu okänd orsak tycks drabba icke-européer allra hårdast. Invandrare som drabbas av sarkoidos brukar ofta vara riktigt illa däran, sade en läkare. Då räcker inte kortisonbehandling utan tyngre knep behöver tillgripas.

Sarkoidos är också enligt de flesta experterna en ärftlig sjukdom. I mitt fall är den i så fall ett genetiskt telegram från min farmor, som låg på sjukhuset i Mjölbolsta i längre perioder något tag under sjuttiotalet. På grund av sarkoidos.

Men som sagt, det kunde ha varit så mycket värre. Vår släkt är inte särdeles cancerbenägen, men det har förekommit. Farfars syster, gammelfaster Vivi led av bröstcancer om jag minns rätt. Ska man få ett genetiskt telegram från släktledens djup så var farmors hälsning åtminstone av den lindrigare sorten. Så tack för det farmor, du gav mig skrämselhicka, men åtminstone av en sort som går över.

Dessutom, inget så ont att det inte för någonting gott med sig. I och med att jag låg inne på sjukhuset en längre period nu i början av april, så kunde läkarna följa med mitt övriga hälsotillstånd. Det visade sig bland annat att jag lider av högt blodtryck och ett blodsocker som tidvis stiger till pre-diabetiska nivåer. Allt detta kan jag bara skylla på mig själv för. Trots att jag varken röker eller dricker så har mina levnadsvanor varit allt annat än hälsosamma.

Jag har länge gått och släpat på en kraftig övervikt som jag inte på länge har kunnat förklara bort med min ungdoms standardursäkt, “jo, men ser du jag är 202 cm lång också!” Det här beror främst på att jag har varit en soffpotatis av kosmiska mått, som aldrig har idkat en gnutta organiserad och målmedveten motion i mitt liv. Jag har dessutom ätit sällsynt ohälsosamt, stora portioner, massvis med potatis, pasta, snabba kolhydrater, fast food av alla sorter och framför allt sötsaker. Jag har varit en vandrande hjärtattack i väntan på att trilla dit i flera år. Saken har inte blivit bättre av konstant för höga stressnivåer och perioder av arbetsnarkomani.

Men nu verkar det ha börjat hända saker. Den konkreta utsikten att livet är betydligt mindre självklart än jag trodde, har fått mig att ta itu med mina levnadsvanor på ett sätt som aldrig förr. Min sjukhusvistelse nyligen tvingade mig bokstavligen till det, och det är jag glad för!

På sjukhuset är de nämligen strikta, där daltar vårdarna verkligen inte med en och frågar om man vill ha mer chokladpudding. Där kollar de in ens strategiska mått och värden och ger en en daglig mängd kalorier som är beräknad så att man hålls vid liv. Varken mer eller mindre.

Men när man har tråkigt nästan jämnt på sjukhuset så börjar man faktiskt se fram mot sjukhusmaten trots att den inte är någon kulinarisk fest, även om den faktiskt är helt ätlig baskost. Poängen är att portionerna är uträknade enligt kroppens verkliga behov, och de anländer med regelbundna intervaller, på fasta klockslag. Och när maten väl anländer så är man så hungrig att den smakar helt himmelskt och man njuter andäktigt av varje tugga.

Det förvånade mig stort hur enkelt det var att hålla fast vid sjukhusets matvanor när jag väl återvände hem. Systemet jag anammade var busenkelt: fem måltider per dygn, med cirka tre timmars mellanrum. Frukost mellan klockan sju och åtta, lunch klockan elva, mellanmål klockan två, middag med familjen klockan fem och kvällsmat klockan åtta. Och efter det ingenting.

Min diet är inte annars särdeles militärisk och präglas inte av någon självplågarmentalitet. Sådant har jag erfarenhet av, och det håller aldrig i längden. Socker är fortfarande tillåtet i små doser, honungen i teet avstår jag inte från. Men godiset har jag lämnat. Jag har inte ätit choklad, min gamla tröst- och stressmat på mer än en månad nu, och förvånas dagligen av hur lite jag saknar den.

Då min morfar slutade röka (på 60-talet?) efter årtionden av stenhårt kedjerökande, cold turkey på typiskt morfar-manér, förvånades många av hur enkelt det verkade lyckas för honom. Efter sin sista cigarrett rökte han faktiskt aldrig mer, och han levde till över nittio. Tiden efter att morfar slutade röka så hade han dock ett substitut för tobaken, som av allt att döma funkade mycket bättre än dagens nikotintuggummin (tror någon på allvar att nikotintuggummina på riktigt är ämnade till att få folk att sluta?): Ruutunäkki-knäckebröd, som han gick och knaprade på då röksuget slog till.

Jag har en lite liknande metod: då sötsuget kramar till i mig så tar jag en surskorpa, av den där sorten som de säljer i Lidl. Bara fullkornsråg och lite salt, inget socker och massvis med fibrer. Håller blodsockret under kontroll och skapar illusionen av tröstätande. Det är gott på riktigt dessutom. Lite som chips, fast hälsosammare. Och det blir i ärlighetens namn kanske fyra-fem surskorpor per dag.

Vitt bröd har jag skippat nästan helt och hållet. Det är rågbröd för hela slanten nu. Reissumies funkar alltid. Mellanmålet klockan två och kvällsmaten klockan åtta är en reissare med ost, skinka, gurka eller paprika och sallat i. Körsbärstomater äter jag också som snacks i samband med mellanmålet.

Potatisen har jag skurit ned på med hård hand. Jag undviker inte den totalt, men jag skulle uppskatta att jag äter 80% mindre potatis nu än för två månader sedan. Pommes frites, som jag hatade redan förr men av någon absurd anledning ändå åt, är helt bannlysta. Good riddance.

Samma sak med läsk. Ingen sockerläsk alls längre. Nada. Ingen aspartamläsk heller för den delen. Lidls citronsmakande mineralvatten däremot i desto större mängder. Jag dricker säkert två liter av den varan per dag.

Fett unnar jag mig däremot. Inget lättmargarin på brödet, utan normaltjockt med vanligt Ingmariini eller motsvarande. Jag är fullständigt övertygad om att fettet har demoniserats till stora delar helt i onödan. Yoghurt, som jag äter med frukosten, är av den normala två procentiga sorten, inget fettfritt här. Däremot inget socker, det är naturell yoghurt som gäller, kanske med lite blåbärssoppa på. Till frukosten kan jag också äta ett hårdkokt ägg.

Och olivolja. Den är tillåten. Jag är en stor anhängare av medelhavsdieten, och den får drypa med olivolja då och då. I anknytning till det har jag projektet lära mig äta fisk. Lax har jag redan lärt mig tycka om. Laxsoppa med rejält med grädde, mums!

Att skippa pastan har visat sig vara lite knepigare, och där tror jag att jag inte ens tänker vara alltför strikt, även om jag äter mycket mindre pasta numera. Så länge man håller sig till måttliga mängder och äter gott om grönsaker till så är det inte ett problem. Det finns dessutom många goda alternativ till pasta som man kan variera med. Korn funkar bra till exempel, det ersätter också vitt ris, som jag har eliminerat ännu striktare än pasta.

Och pizza… tja, jag har inte ätit pizza på två månader nu, men jag misstänker nog att det kommer att bli pizza då och då i framtiden, dock inte av takeout-versionen, utan hemlagad, tunnbottnad pizza med hälsosamma saker på. Pizza Hut och motsvarande är helt bannlyst.

Vi får se vad vågen och kroppens indikatorer visar om ett år. Men jag tror hårt på en förändring mot det bättre när det kommer till hälsan och välmåendet. Skrämselhickan som cancerhotet utlöste var av en sort som på riktigt förändrar en människa på ett sätt som inga nyårslöften och kesäksi-bikinikuntoon-ruscher kan göra. När man plötsligt inser att man kanske aldrig kommer att få se sina små barn klä studentmössan på huvudet, eller i värsta fallet ens öppna presenterna nästa jul, då går det upp ett ljus eller två.

Jag har alltid hatat uttrycket “det som inte dödar dig gör dig starkare”. I nio fall av tio är det rena rama bullshiten. Lidande är oftast fullständigt onödigt och ska undvikas om det bara är inom rimlighetens gränser. Nå, enligt den här logiken så kan jag hävda att det att jag insjuknade i vad som visade sig vara sarkoidos var enbart negativt och att allt hade varit bättre om jag inte hade råkat ut för det här. Kanske, men då skulle jag sannolikt fortfarande gå omkring och mumsa på choklad och dricka cola i långa banor när sommarvärmen sätter in. Om den nu gör det.

Så summa summarum, ingenting så ont att det inte för någonting gott med sig (även om det strikt taget inte heller är sant. Det finns gott om ondska i världen som bara är fullständigt ont utan någon som helst förmildrande omständighet eller silverkant). Åtminstone fick jag någonting att tänka på, till den grad att jag faktiskt tror att jag kommer att bli en bättre människa tack vare det. Och kanske jag blir en bättre pappa och make på kuppen. Win-win.

Dessutom har jag fått en oväntad men praktisk lektion i kvantfysik. Den långa väntan på den potentiellt fatala diagnosen försatte mig i ett motsvarande tillstånd som Schrödingers katt i sin slutna låda, som innan lådan öppnades och man kunde kolla huruvida giftampullen i lådan hade utlösts eller inte (sannolikheten för det var exakt fifty-fifty) befann sig i ett tillstånd där den var både död och levande samtidigt. Det här låter som filosofiskt nonsens, men de facto så är det just så här som det konkret går till i kvantfysikens domäner. Partiklar kan både existera och inte existera samtidigt, vara på två eller flera olika ställen på en och samma gång.

Lite så upplevde jag väntan på att min diagnoslåda skulle öppnas och dr. Schrödinger tittade ned och kollade om jag fortfarande jamade.

Oj vet ni, jag minns inte när jag senast har väntat så här mycket på sommaren. Att bara sitta på bryggan en kväll i juli med kameran i famnen och se när kvällsskyarna sakta driver förbi. Nu i sommar ska jag njuta av livet och skära ned på skärmtiden.

Om ni inte tror mig, så begrunda det här: det tog sex timmar från det att jag fick min diagnos till att jag skrev en uppdatering på Facebook om saken.

Sagan om den lilla bussen

Det var en gång en liten buss. Den var blå och vit till färgen. Det var en fin liten buss. Inte värst ny, men pålitlig och snabb och den fick alltid massvis med beröm i internationella jämförelser.

Passagerarna älskade sin lilla buss för den såg alltid till att de kom tryggt till jobbet och tillbaka hem, år ut och år in, genom snöstormar och stekande hetta. Så de tog väl hand om sin buss och polerade omsorgsfullt lejonemblemet på dess grill, speciellt den sjätte december varje år, det var den lilla bussens födelsedag.

Men så en vacker dag steg det på passagerare av en färg som den lilla bussen inte hade sett tidigare. Det här fick bussens hjul att råka i gräl sinsemellan.

”Välkomna” sade vänsterhjulen och svällde av iver, ”stig på, vi har rum för nästan hur många nya passagerare som helst!”

Bussen var liten men förvånansvärt rymlig för de som använde den här busslinjen var väldigt åldersstigna så många av dem åkte inte längre till jobbet.

”Satans jävla rödgröna vänsterhjul!” utbrast hjulen på högra sidan och drog sig allt längre högerut så att spårvidden växte kraftigt . ”Förbannade fascisthjul” skrek hjulen på vänster sida och töjde ut hjulaxlarna åt sitt håll. Bussen, som dittills alltid gått rakt och jämnt, började vingla hotfullt av och an på vägen så att flera passagerare föll av sina säten och gjorde sig illa.

Höger framhjul girade skarpt åt höger och vänster framhjul svarade med att styra kraftigt vänsterut så att den lilla bussen förlorade styrförmågan fullständigt.

Bakhjulen svarade med att börja driva åt var sitt håll. Det vänstra bakhjulet gasade på framåt allt det orkade medan det högra, som ville köra tillbaka till 1952, backade så hårt det kunde.

De övriga bussarna och bilarna som körde förbi begrep inte alls vad som hade flugit i den lilla bussen som nu bara stod på stället och brände gummi med bakhjulen medan framhjulen spretade åt var sitt håll, samtidigt som hjulen skrek ”satans rasist” och ”suvakkihuora” åt varandra.

En del passagerare drogs också in i grälet och började dödshota, huoritera och kasta skit på varandra och de övriga i bussen, men majoriteten av passagerarna, som tyckte att det hela hade gått alldeles för långt, sade åt chauffören att han skulle se till att få sitt fordon under kontroll så att de kunde komma till jobbet.

Men chauffören bara skakade  på huvudet och sade att ”sansat folk” inte blandar sig i när ytterligheterna bråkar. Därefter stängde han dörrarna så att ingen kom vare sig in eller ut, och lade upp fötterna på ratten och tände en cigarrett.

Och där, mitt på vägen i ett moln av gummirök, står den lilla bussen så vitt jag vet än i denna dag och rostar bort medan de passagerare som inte har slagit ihjäl varandra är svårt inavlade och sitter och spelar banjo och berättar sagor för varandra om en lyckligare tid då mobiltelefonerna hade knappar.

Sen pituinen se.

Skoltaxin och häxpaniken

Att stiga upp i svinottan i februarimörkret, trotsa snöslaskstormen för att köra barn med funktionsnedsättning till skolan – barn som inte alltid är fullt samarbetsvilliga, om vi säger så – det kräver lång stubin och beslutsamhet. Det är, i ärlighetens namn, ett skitjobb att köra skoltaxi för specialbarn.

Kanske det viktigaste skitjobbet som jag kan tänka mig.

Varje morgon då jag följer ut min äldre son (som har en funktionsnedsättning) till skoltaxin ser jag till att uttryckligen tacka chauffören personligen. Jag medger lätt skamset att det är alltför sällan som jag överhuvudtaget tackar representanter för serviceyrken, åtminstone så hjärtligt som jag tackar taxikuskarna som ser till att vår son kommer tryggt till skolan. För jag anser på allvar att den personen förtjänar en inbjudan till presidentens självständighetsmottagning på slottet och en rejäl löneförhöjning.

Men dessvärre får kusken nog nöja sig med sin magra lön och min hjärtliga tacksamhet, för det är sådana här sysslor som inte rankas högt när det kommer till slottsbalsinbjudningar, inkomsttabeller och saker som lilla Saku-Petteri och Marjatta vill bli när de blir stora. De vill jobba inom, ööh, media tai jotain.

Så det är invandrare som kör skoltaxin. För infödda finländare bryr sig inte om sådana skitjobb. De (vissa av dem åtminstone) sitter hellre hemma och lyfter bidrag och spottar i taket och hötter med näven efter invandrarna som kommer hit och våldtar deras hästar och rider iväg på deras kvinnor. Eller hur det nu stod på MV-lehti.

En invandrare som kör specialbarn till skolan. Jag bävar för att ens föreställa mig hur och med vilka termer kommentatorerna på MV-lehti skulle beskriva det. Och de bryr sig ju inte längre ens om att säga ”tsoukki tsoukki hei” efteråt när någon rynkar på pannan. För man får ju säga precis vad som helst om vem som helst numera.

Nå, nu under veckan så har det ju kokat på Facebook när man i Esbo har trott sig iaktta en skum, obekant paketbil med en invandrare bakom ratten, en invandrare som försöker locka in skolbarn i bilen. MV-lehti gick självklart igång på högvarv med anledning av detta, hängsnaror knöts, högafflar vässades och facklor tändes. Någon kom till och med på att ringa till polisen.

Men under över alla under: det visade ju sig att den skumma paketbilen, som mycket riktigt hade en invandrare bakom ratten, var en – tadaa: skoltaxi!

Den här sorglustiga affären skulle i normala fall få mig att skratta så att jag kiknar, men på riktigt, det här är så långt från ett normalt fall som man kan komma: det här är ju ett symptom som bevisar att Finland är i total häxpanik just nu.

Det är inte klokt, på allvar! Om Soldiers of Odin-idioterna hade råkat ”patrullera” i området just då Mahmud körde upp i sin VW Transporter, hur hade de reagerat då? Hade dessa testosteronclowner brytt sig om att notera taxiskylten på taket eller hade de hissat upp honom från halsen i närmaste lyktstolpe? Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan så sker på riktigt om inte folk drar ett djupt andetag och räknar till tio tusen, pronto!

Påsken är på kommande. Jag skulle på riktigt inte vara förvånad om MV-lehti snart rapporterar om att en invandrare har setts flyga över Vanda på en ko, i riktning mot Blåkulla.

Finlands folk! Lugna er! Nu!

Och invandraren som kör min son till och från skolan – det är inte klokt, jag vet inte ens vad du heter, typiskt nog när man är i Finland – du är fortfarande min hjälte. TACK!