Facebook och vägen till helvetet

Ifall att någon hade undgått att lägga märke till det: världen har blivit vansinnig. Skotten i Sarajevo-galen. Slaget vid Somme-galen. Stalingrad-galen.

Det lustiga, om man kan se något lustigt med allt detta, är att det hela började med uttråkade Harvardstudenter som kastade virtuella får på varandra något tag omkring 2005.

Om och när tredje världskriget bryter ut så kommer det till en icke obetydlig del att bero på den masshysteri och agitation som sprids via Facebook. Om Donald Trump eller någon annan rabiat populist får sitt finger på kärnvapenknappen så är det delvis just för att Facebook tillät hatet och paranojan att uppnå kritisk massa.

Den dagen då vansinnet har eskalerat bortom punkten utan återvändo och den radioaktiva skitstormen sveper över världen kommer Mark Zuckerberg och de övriga styrelsemedlemmarna att sitta i sin luftkonditionerade bunker 500 meter under Klippiga bergen, komplett med en underjordisk nio håls golfbana, och fundera kring huruvida saker och ting eventuellt hade tagit en annan vändning om man hade intagit en snäppet mer proaktiv position medan tid fanns och börjat röja gläntor i den fascistiska undervegetationen som sakta men säkert kröp upp från den gamla underjordiska mörkerwebben och överväxte det gamla mysnätverket tills dagsljuset inte längre nådde marken.

Vem vet, det hade kanske inte krävt desto mer än att man hade tagit sina egna communityregler på allvar och sett till att verkställa dem, i stället för att använda halvljumma, helblinda och stendumma algoritmer som bannade folk för bastubilder och nipple slips. Allt medan sieg heil-projektilerna visslade runt öronen, gatupatruller värvade medlemmar och filade på sina strategier, och huoriteringarna, dödshoten och uppmaningarna till mordbrand fullständigt okontrollerat regnade över oskyldiga användare.

”Vi har tagit del av din anmälan och funnit att det och det inte bryter mot våra community-regler.” Bla bla bla.

Let’s face(book) it: det är fullständigt omöjligt att bli bannad på Facebook så länge du håller bägge bröstvårtor innanför blusen. Det finns ingenting så vedervärdigt som du kan säga, ingen hotelse detaljerad nog som du kan slunga ur dig, det existerar överhuvudtaget ingen djävulskap satanisk nog för att kosta din nesliga lilla trollröv en veckas timeout från Det Sociala Nätverket. Du kan ostraffat sprida lögnaktiga och hatiska rykten om vem som helst, när som helst och var som helst, dagligen.

”Muslimer våldtog ett helt dagis och kissade på Mannerheims porträtt medan de brände upp Teemu Selännes spelskjorta från Anaheim Ducks. Hämta facklorna och högafflarna, vi ses utanför Mottagningsvägen 5 i Vanda klockan 19:00!”

”…har funnit att det inte bryter mot våra communityregler. Have a nice day!”

En vacker dag, i en avlägsen framtid, när mänsklighetens spillror söker sig upp från sina fallout shelters och återskapar någonting som påminner om ett fungerande samhälle, efter den obligatoriska postapokalyptiska Mad Max-fasen, kommer den tidens all världens docenter att skriva essäer om vår tid. Om den där gången då demokratin fick Ebola, zikaviruset och hepatit C från en och samma smutsiga spruta. Den där sprutan som 1,4 miljarder användare delade och vars hälsovådlighet många påpekade men ”vi har funnit att den är hur ren som helst enligt våra communityregler”.

Och en gång om året kommer de att vallfärda till Mark Z:s grav och under högtidliga former gräva upp honom och skjuta honom på nytt.

EPILOG:

Den här bloggtexten innehöll en massa osakligheter och triggerord. Jag är nästan lite hoppfull om att en algoritm någonstans fick en liten röd flagga att plinga till ovanför min profil. En tio dagars banning skulle faktiskt kännas helt rätt just nu. Jag hade hur som helst funderat på att ta en time out. Men jag håller inte andan i väntan på det privatmeddelandet från administratorn, om vi säger så.

Annonser

”Bevara Finland finskt!”

Säg mig, främling, vilket är det där Finland som du vill bevara finskt?

Jag har ställt frågan förr, till dina meningsfränder, men de tittade bara på mig som om jag inte var riktigt klok. Som om det vore så uppenbart att man är galen om man måste fråga. Eller så avslöjar själva frågeställningen att jag är en så kallad “suvakki” och alla vet att det inte är värt besväret att försöka förklara någonting för sådana.

Jag har upplevt samma sak när jag har ställt en liknande fråga till troende. “Vad eller vem är Gud?” De brukar också ibland ge mig en giftig blick och skaka på huvudet. De känner kanske till att jag är ateist (eller snarare ignostiker) och tror att jag gör narr av dem eller gillrar någon sorts fälla åt dem. Men jag är fullständigt uppriktig: jag vill veta! Vad är det som just du tror på? Vad är heligt för dig, och varför? På vilket sätt gör det dig till Dig?

Jag har själv letat efter den där definierande punkten då jag blev till Jag. Och jag har kommit till att det var då jag insåg att andra inte visste samma saker som jag. Alla de viktigaste människorna i mitt liv; mamma, mormor, morfar och de andra – ingen utanför min lilla krets tycktes ens veta vem de var. Jag minns den där gången i varuhuset i Borgå, jag var kanske fem, då jag irrade bort mig från farmor och ingen tycktes veta vem min farmor är och var hon befinner sig. “HUR kan ni inte veta vem FAMO är???”

Så säg mig alltså, främling: du talar om Finland på samma sätt som jag talade om farmor. Du och jag, vi har säkert bägge två en farmor. Eller har haft. Vi kan vara överens om vad det innebär att ha en farmor. Men om vi skulle sätta oss ned och skriva var sin skoluppsats om “Min farmor” så tror jag att det skulle bli två väldigt olika berättelser. Tror inte du också som jag?

Låt oss härnäst skriva var sin skoluppsats med rubriken “Mitt Finland”. Vad får dig att tro att våra två uppsatser skulle vara desto mer lika varann den här gången? Speciellt som du tycks spotta på det mesta av allt det där som jag uppfattar som nästintill heligt med mitt Finland: öppenheten, mångfalden, tvåspråkigheten, uttrycksfriheten, respekten för bildning och kunskap.

Våra uppsatser innehåller säkert också sådant som är gemensamt för oss båda. Sibelius Finlandia kanske bringar en tår till ögonvrån hos oss bägge två, men, misstänker jag igen, av olika orsaker.

Min mormor (har du en mormor, främling?) hade en liten, gammal tramporgel där hemma. Den hade säkert funnits i något klassrum där mormor var lärarinna, och mormor hade tagit hand om den när den kasserades och ersattes av ett modernare spelverk. Den stod i vardagsrummet i mormors och morfars hus i Grankulla och på den lärde hon mig att spela enkla melodier när jag var liten, bland annat just Finlandiahymnen. “O Finland se, din morgonljusning randas…”

Vem som än framför Finlandiahymnen, om det så är Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker eller en flashmobb på Helsingfors järnvägsstation, så hör jag alltid den där pipiga, smått astmatiska tramporgelns läte, svagt men tydligt under de mäktiga stråkarna och kören.

Jag ser min mormor framför sig, svensk medborgare från födseln (hennes far var svensk invandrare) men hon tog finskt pass då hon skulle studera till lärare. Senare tjänstgjorde hon också som Lotta i vinterkriget medan morfar var vid fronten. Jag har sedermera träffat flera av min mormors gamla elever åt vilka hon lärde ut allt det hon visste om Finland och världen. Inklusive hur man spelar Finlandiahymnen.

Jag ser Hedemora kyrka framför mig. Kantorn spelar Finlandiahymnen på kyrkans orgel. Min far ligger i kistan framme vid altaret. Han utvandrade i början av åttiotalet och kom aldrig tillbaka till fosterlandet (förutom urnan som numera finns på Näse begravningsplats i Borgå). Men han utförde ett viktigt livsverk i det svenska samhällets tjänst och kommunfäderna i Hedemora som jag talade med på begravningen var uppriktigt sorgsna och osäkra på hur de skulle klara av att balansera kommunens budget utan Stig som alltid fick det att se så enkelt ut.

Två livsöden: en svensk invandrare i Finland och en finsk utvandrare i Sverige. Förenade av en enkel men berörande melodi som säkerligen utgör soundtracket till mången uppsats med rubriken “Mitt Finland”, än i denna dag. Speciellt i denna dag, när vårt land är mer delat och osäkrare på sin identitet än det har varit sedan det nymornade Finlands dagar, på Sibelius tid, i ett land som inte ens existerade på den tiden.

Hur många nyfinländare, andra generationens invandrare, vars föräldrar kom hit från Somalia eller Kurdistan, sjunger Finlandiahymnen och blir lite fuktiga i ögonvrån på samma sätt som jag den där sensommardagen i Hedemora i början av 00-talet? För många av dem är den en precis lika potent symbol för det enda fosterland de någonsin har känt till som för dig. Finland. Hur kan du hata dem för det, främling?

Men deras Finland är naturligtvis inte samma Finland som ditt, främling. Det där Finland där det alltid är 1995 och Finlands Lejon nyss har vunnit ishockeyguldet, lotsade till världsmästerskapet av en svensk gästarbetare. Eller har du suddat ut honom från din uppsats, främling?

“Rajat kiinni”-demonstrationen tidigare i höstas, du minns säkert den, främling, du var ju en av de där som bildade människokedjan tvärs över gränsövergången. Jag minns att jag läste på evenemangets Facebooksida att klädkoden för demonstrationen var “Suomi jääkiekon MM -95”. Sjöng ni Finlandiahymnen då också , när ni stod där och höll varandra i händerna, som en levande skyddsmur mot hotet västerifrån? Det där som hotade röra om i allt det där heliga och eviga som ni skrev om i era uppsatser om “Mitt Finland”?

Nåja, främling. Jag tror att vi kan vara överens om att vi knappast någonsin ens kommer att uppfatta Finlandiahymnen på samma sätt, du och jag. Vi måste kanske gräva ännu djupare för att hitta en gemensam nämnare. Vad skulle det i så fall vara? Kanske det att vi överhuvudtaget har saker som vi uppfattar som heliga och eviga, du och jag. Saker som det är värt att stå upp för och till och med dö för. Även om de är helt olika saker samlade under en och samma blåvita flagga.

Dessvärre tror jag att vi bägge har fel där, åtminstone i det långa loppet. Ser du, främling, det finns inga självklarheter och eviga, heliga sanningar. Det du tror på, det jag tror på, du och jag, våra barn och barnbarn, kommer en gång att bli till dammet som blåser på vinden över våra skogar och sjöar, lika bortglömda av tiden som de Neandertalmänniskor som en gång bodde här, före den senaste istiden, långt innan ens samernas förfäder kom hit. Neandertalfolket hade också saker som de betraktade som heliga och eviga, också de sörjde sina bortgångna nära och kära och jordfäste dem under högtidliga riter.

Fast nationalstaten hörde inte till de sakerna som Neandertalfolket tänkte på, det kan du slå dig i backen på. Men det skulle ju vara intressant att läsa deras uppsatser, eller hur? Lika intressant som att läsa uppsatser skrivna av dina och mina förfäder från den tiden, främling. De bodde i Afrika och utvandrade därifrån och kom sent omsider hit, i hopp om ett gott liv för sig själva och sina barn.

Deras Afrika är naturligtvis borta nu, de bekanta konturerna utsuddade av tiden och det skiftande klimatet och geografin. Reträttvägen till de bördiga östafrikanska slätterna är avskuren av den plötsligt uttorkade Saharaöknen.

Vårt Finland kommer naturligtvis också en dag, snarare än vi tror, att vara borta för evigt. Till och med det geografiska område som vi uppfattar som Finland kommer att knuffas bort med det tektoniska flak som det driver på över jordens yta. Kanske kommer klipporna som vi lekte på om somrarna att skjutas ned under någon annan kontinentalplatta som vårt kontinentalflak ligger på kollisionskurs med, djupt ned i jordens mantel där allting smälter och upptas av den uråldriga lavaoceanen. Våra gömda och aldrig upphittade skatter, borttappade förlovningsringar och tapperhetsmedaljer upplösta till sina grundämnens atomer.

Allt det här är naturligtvis långt borta i en avlägsen framtid, främling, och tills vidare, kanske så länge vi lever så kommer du att hysa din bild av ditt Finland precis som jag kommer att ha min. Du kanske just nu är ute och köper sprit och bensin, det förstnämnda avsett att ge dig mod i kväll när du ska hälla det sistnämnda på väggen till en mottagningscentral för flyktingar. Allt för att bevara ditt Finland ”finskt”. Jag hoppas innerligt att du låter bli att göra det.

Jag kommer sannolikt att sitta hemma och titta på berättelsen om Miss Sophie som firar sin nittioårsfödelsedag i sällskap av Mr Pomeroy, Mr Winterbottom, Sir Toby, och Admiral von Schneider. Som ju naturligtvis inte finns där på riktigt, kanske lika lite som någondera av våra respektive Finland, främling.

Men kanske det inte ens är viktigt, allt det där. Kanske det inte är poängen, det som var och inte var, det som är och inte är. Att jaga det eviga och det heliga har kanske alltid varit mer eller mindre fåfängt. Finlandiahymnen är en viktig och vacker komposition, men det finns kanske andra melodier som rentav är viktigare, som kommer närmare det heliga och eviga än Sibelius någonsin nådde.

Kanske det sist och slutligen helt enkelt är som Tove Jansson sade:

“En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.”

Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.

Jultomten: Den Globala Ateistiska Komplotten

Veckan inleddes med en stor fet moralpanik när ett predikobiträde i Maxmo lät barnen i publiken förstå att jultomten inte existerar och att det vore bättre att fira Jesu födelse i stället.

Samma biträde menade att barnen inte ska förvänta sig på tok för många paket, med landets ekonomi i det skick som den är och med föräldrarna sannolikt åtminstone halvvägs nere i blandmissbruksträsket och vem vet vad.

Jag borde ju nu som förhärdad fritänkare jubla och tycka att helt rätt, sickna sagor om tomtar och troll är ju direkt förkastliga, ju fortare barnen ramlar ned från det fantasiträdet desto bättre. Också om det nu råkar ske med huvudet före, liksom.

Men nu är det uttryckligen fritänkaren i mig som blev besviken och sur för en stund. Moralpanik är trots allt att ta i en aning.

Jag menar, varför förstöra en av de bästa metoderna som vi, den Globala Ateistiska Konspirationen (GAK) har kommit på för att sprida skepticism och kritiskt tänkande? Vem behöver Dawkins när vi har Sata… jag menar Santa Claus.

Trots allt så var det ingen mindre än jultomten som föste mig in på gudlöshetens bana. Jag växte upp i en familj där kristendomen var, om nu inte dominerande så i alla fall stod den ständigt på lur bakom hörnet med troende äldre släktingar som påminde oss barn om vikten av att kunna sin katekes.

Min mormors mor, en snäll gammal tant som bodde i övre våningen hos mormor och morfar på andra sidan gården från oss, ville till exempel att jag skulle bli präst då jag blev stor. Jag var kanske fem eller sex då hon lärde mig om Satans garn och vikten av att inte låta sig insnärjas i det. Jag trodde länge att Mörkrets furste tyckte om att virka pannlappar och sticka yllesockor.

Mitt liv kunde lätt ha blivit väldigt annorlunda om det inte hade varit för, just det, jultomten. (= Julgubben / julbocken / julbisin, vad ni vill.) Jag skulle måhända ha blivit ett lätt byte för de Jehovas vittnen som utan att mamma visste om det våldgästade vårt hem när jag var ensam hemma efter skolan på eftermiddagarna då jag var i åtta-nioårsåldern. Men det blev jag inte, och jag tackar tomten för det!

Ser ni, när man blir lärd att tro på någonting i stil med tomten, en rätt harmlös skröna som föräldrar slår i sina barn för att få dem att äta sina grönsaker och låta bli att slå sina småsyskon, och när man sedan genom att lägga ihop två och två upptäcker sanningen, då är man ganska nöjd med sig själv efteråt, även om det kanske svider lite först. Det är något av ett tidigt mognadsprov, en nyttig lektion i att tänka själv. Det stärker självförtroendet mer än de flesta föräldrar kanske anar.

Jag minns tydligt hur upptäckten att tomten inte existerade på riktigt ledde mig vidare till att tänka saker som att “ja men om mamma lurades om tomten så kanske det där som gammelmormor säger om Jesus inte heller är riktigt sant.” Och kanske allt som pappa säger inte heller håller måttet. Kanske självaste Kekkonen inte är Trollkarlen från Oz, utan en skröplig gammal gubbe. Och så vidare.

Sedan den dagen då jag upptäckte att tomten inte existerade på riktigt så har jag aldrig upphört att ifrågasätta saker (utom det där som jag känner för mina barn och min hustru förstås). Och jag vet inte hur ni tänker, men den vaccination mot vidskepligt tänkande som den temporära tron på tomten innebar, den kan jag personligen aldrig vara tillräckligt tacksam för.

Tack mamma, pappa, mormor, morfar och alla andra för att ni lurades lite. Varken för mycket eller för lite, utan precis lämpligt mycket.

Dessutom, det var roligt så länge det varade. Jag skulle inte byta ut de där dagarna av magisk förväntan, härligt nervpirr och spanande efter tomtefotspår i snön utanför fönstret, för allt guld i det himmelska Jerusalems trottoarer.

Finlands flagga är svart och vit

Hösten2015-82

Otto är lite speciell, men vi gillar honom ändå. Sina familjemedlemmar och dem han känner och litar på älskar Otto av hela sitt hjärta, han skulle antagligen utan minsta tvivel offra sitt liv för dem om så krävdes.

Däremot, dem som Otto inte gillar eller litar på – i princip alla som han inte har träffat förut – är han misstänksam och avvisande mot, rentav hotfull, slagsmål är inte uteslutet. Det vill säga om Otto inte besluter sig för att personen i fråga är större och starkare än han, för då springer han vanligtvis undan med svansen mellan benen, vilket sker så gott som alltid.

Men Otto har en giltig ursäkt, han är nämligen en Shetlands fårhund. En valp dessutom, han flyttade in hos oss i somras. Han har med andra ord en ursäkt för sitt djuriska, absoluta och svartvita sätt att se på världen. Hans hjärna är stor som en valnöt ungefär.

Samma går inte att säga om dem som just nu anger tonen för samhällsdebatten, nättrollen, some-skrikhalsarna och politikerna som går i deras koppel.

De här människorna är försedda med de mest framstående hjärnorna någonsin i hela planetens historia, av samma modell som Albert Einstein och Jean Sibelius hade. Även om man verkligen inte skulle tro det. De är inte hundar, de har rimligtvis ingen ursäkt för att de fullständigt saknar förmågan att se andra färger än svart och vitt. (Hundar ser åtminstone vissa färger och de är mästare på att urskilja gråtoner.)

Med tanke på att den här trenden, den så gott som totala frånvaron av nyanser i politiken, har varit rådande under en längre tid så är det knappast förvånande att politikerna som vi envisas med att rösta in jämnt och ständigt tenderar att representera just den svartvita skolans kompromisslösa filosofi.

Vi har också förr haft folk vid maktens roder med lite av den här sortens synsätt, men vår nuvarande statsminister Juha Sipilä är “my way or the highway”-tänkandet förkroppsligad. Nu eller aldrig. Ota tai jätä. Allt eller ingenting. Med oss eller mot oss.

Utrikesminister Timo Soini behöver egentligen inte ens nämnas i sammanhanget. Hela det här kompromisslösa, svartvita, himmel-eller-helvete-stuket är hans påfund i det här landet. Det är inget sammanträffande att den gamla, beprövade finska kompromisspolitiken gick i graven i samband med att Soini seglade upp som en maktfaktor på den finländska politiska scenen.

Men rätt ska vara rätt – Soini skapade inte den svartvita politiska kulturen, han bara återinförde den i Finland. Soini är bara ett av symtomen i den globala sanslöshetspandemin. Men när han en gång slog igenom så hade de övriga politiska spelarna inget annat val än att anpassa sig till hans regler. Åtminstone de som fortfarande ville spela i toppligan.

Och arbetsmarknadsparterna vill ju inte visa att de är sämre än politikerna i det här avseendet. Så sent som i dag bjöd vi adjöss till en av Finlands få återstående verkliga konkurrensfördelar: de centraliserade arbetsmarknadsavtalen.

Allt det här är inte bara oroväckande, det här är en pågående, fullfjädrad katastrof vars konsekvenser vi ännu inte till fullo har insett vidden av. Det här är samma sorts vansinnespolitik som ledde världen fram till första världskriget, som i sin tur ledde till det andra världskriget och vidare till det kalla kriget.

Den nuvarande totala polariseringen av politiken, från kommunal nivå ända upp till FN:s säkerhetsråd, är en snabbt eskalerande åskladdning som förr eller senare kommer att hitta en väg från molnet ned till marken och ladda ur sig, och sedan kommer ingen att ha roligt längre, så att säga. Parallellerna med den tilltagande polariseringen, masshysterin och rabiata nationalismen som rådde i Europa under under åren som ledde fram till 1914 är så uppenbara och chockerande att det är förbluffande att så få verkar inse varifrån vinden blåser.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag anar i värsta fall ett nytt finländskt inbördeskrig vid horisonten. Trots allt, varför inte? Vi inbillar oss kanske att sådant inte kan hända oss nu längre, nästan hundra år efter det förra, men om historien har lärt oss någonting så är det att saker brukar hända just då när folk har invaggats i tron att det inte kan hända längre.

Naturligtvis kommer det inte att följa samma schema som förra gången. Mycket har förändrats på hundra år, men skrämmande mycket – kanske just de där avgörande, fatala faktorerna – är exakt de samma den här gången.

Inbördeskriget 1918 var ett sällsynt rått, brutalt och blodigt sådant, till och med mätt enligt europeiskt mått. Vinter- och fortsättningskriget bjöd på en urladdning från samma åskmoln. Men blixten riktades den här gången mot en yttre fiende, som sin nominella seger till trots fortfarande lär undra vad i helvete det egentligen var som träffade dem den där gången.

(I verkligheten fanns det naturligtvis bara förlorare även i den konflikten.)

Dessvärre tror jag att samma sorts spänning som i Europa anno 1914 och 1918 nu håller på att ladda upp sig och trevar hungrigt efter en hög punkt i terrängen att slå ned i. Och som sagt, våra politiker gör sitt yttersta för att öka på spänningen och uppdelningen i, inte rött och vitt som förra gången, utan i svart och vitt. Finlands nya färger.

Inte så att den ena sidan kommer att bära svarta armbindlar och den andra vita; det hela kommer sannolikt att vara väldigt förvirrande och svårt att greppa. Tiden för traditionella krig med skyttegravar och klart uppdragna frontlinjer är förbi.

Som Leonard Cohen sjunger:

Things are going to slide, slide in all directions
Won’t be nothing
Nothing you can measure anymore

Det kommer att vara väldigt förvirrande och ofta väldigt lokalt, men det kommer att vara ett fullskaligt krig hur som helst. Många kommer att blöda och många kommer att dö. Om den moderna historien har lärt oss någonting så är det att inbördeskrig tenderar att bli globala affärer numera. Vi är så många på den här planeten att konflikter sprider sig som aldrig förr, som skogsbränderna i Kaliforniens uttorkade terräng.

Hade någon för hundra år sedan låtit förstå att det kommer en tid då lokala konflikter i Syrien, Irak och Afghanistan leder till att flyktingarna från dessa drabbningar plötsligt börjar dyka upp i Lappland i stora skaror så hade väl de flesta skrattat skitigt åt den här personen. Eller åtminstone frågat något i stil med “vad är Afghanistan?”

Men som sagt, det finns inget sådant som lokala konflikter längre. Inbördeskrigen har blivit globala.

Punkten som leder ned blixten från molnet kommer kanske inte ens att ligga i Finland längre. Den kanske låg i Paris, vad vet jag? Eller i World Trade Centers tvillingtorn. Som sagt, den högsta punkten i terrängen. Ironiskt att det ändå alltid är de som befinner sig lägst nere bland gräsrötterna som får lida mest.

Nu kan det ju förstås hända att jag är helt ute och cyklar med mitt resonemang, men i enlighet med tidsandan så vägrar jag att medge det och vill inte höra några som helst motargument.

 

MÅTTFULLHET, FÖR HELVETE!!!1!

Sommaren2015-0001-95

Tänk om vanligt, någorlunda sansat folk med relativt moderata, balanserade åsikter uttryckte sig på samma sätt som nättrollen och hatarna i kommentarsspalterna.

De där som normalt inte ens orkar engagera sig för de undviker helst konfrontation, de där som inte tycker om när folk skriker och beter sig som dårar. De där som sannolikt utgör den tysta majoriteten av alla människor vi möter på gatan.

Skulle världen bli bättre eller sämre om Marcus Måttfull också brände propparna jämt och ständigt och började härja och svära i CAPS LOCK på sociala medier?

Eller tänk om vi medeltyckare skulle grunda ett eget parti! Extra Medium-partiet (EMP). Dess partiprogram kunde kanske se ut så här.

Inom EMP tror vi fullt och fast på att:

  • Anhängare av religioner är som regel hyfsat folk, och de SKA TAMMETUSAN FÅ UTÖVA SIN RELIGION I FRED så länge som de i sin tur låter folk som inte tror som de vara i fred och framför allt SKITER I ATT BOMBA OCH SKJUTA IHJÄL OSKYLDIGT FOLK SOM BARA VILL CHILLA OCH HA LITE KUL EN FREDAGSKVÄLL!
  • Det är som sagt bara en liten minoritet av religionsutövarna som jävlas med folk och dem, liksom andra grova brottslingar, bör samhället se till att bestraffa enligt en RIKTIGT JÄVLA LÄMPLIG LAGPARAGRAF!!!1!!
  • Det borde inte ha undgått någon vid det här laget att din FUCKING HUDFÄRG har exakt noll att göra med hurdan du är som person! Det ENDA som avgör någonting är huruvida din hjärnsubstans är grå eller GUL! Och ett PISSHUVUD kan du för övrigt vara vilken din hudfärg, språk och etniska tillhörighet än är! Men du kan också vara HUR FÖRBANNAT TREVLIG SOM HELST!!½ IT’S UP TO YOU!!!
  • Vi kan inte ta hit “varenda en invandrare och flykting i hela världen”, VI SNACKAR OM HUNDRATALS MILJONER MÄNNISKOR och det är en praktisk omöjlighet, varför i BELSEBUBS OCH ALLA HANS SMÅDJÄVLARS NAMN SKULLE VI ENS BEHÖVA GÖRA DET? Men vi ska TAMMEGOMORRON inte smita från vår del av ansvaret; vi ska glatt ta emot vår beskärda andel av flyktingarna för det är tammefan RÄTT; en dag kan det vara VI, FÖR HELVETE!!! Och vi ska se möjligheter i situationen i stället för bara jävla RISKER!
  • Folk som tillhör sexuella minoriteter ska TAMMESATAN FÅ ÄLSKA VEM DE VILL OCH GIFTA SIG OCH SKAFFA BARN SOM ALLA ANDRA UTAN ATT NÅGON LÄGGER SIG I SAKER SOM DE INTE ANGÅR DEM!!! men:
  • Den sexuella majoritetens representanter ska också, om de uppriktigt är av den här åsikten, få anse att nio av tio ESC-låtar är VANSINNESMUSIK FRÅN HELVETET SOM FÅR EN ATT LÄNGTA EFTER DET SMÄKTANDE VISSLANDET FRÅN EN TANDLÄKARBORR!!!!1!!!!1
  • Kvinnor och män är lika värda och ska FÖR BÖVELEN FÅ LIKA BETALT för samma jobb, men om jag vill mecka med bilen i garaget tillsammans med mina söner och kapa random saker med min förbannade CIRKELSÅG medan jag pruttar och LYSSNAR PÅ HÅRDROCK samtidigt som min fru av EGEN FRI VILJA hellre hänger upp jävla GARDINER I KÖKET, då ska vi vara fullständigt fria att göra så utan några som helst sura anmärkningar från någon självutnämnd genuspolis. Den dag hon hellre vill byta däck ska hon FÖR FAN FÅ GÖRA DET!!!§!½!!!
  • Den globala uppvärmingen är ett jävla FAKTUM och om vi inte vill PISSA BORT VÅRA BARNS LIV OCH FRAMTID så ska vi tammetusan kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken NU! KLOCKAN ÄR FEM FÖRE FUCKING ARMAGEDDON, HUR SATANS SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA DET!!!???
  • Det här betyder dock inte att vi alla från och med nu måste leva uteslutande på jävla SOJAMILKSHAKE GJORD PÅ ALFALFAGRODDAR OCH SOLROSFRÖN och klä oss i återvunna POTATISSÄCKAR och huttra i våra ouppvärmda, fuktiga hus medan vi kokar organiskt krikonte på vår tarmgasdrivna Trangia och läser politiskt korrekta nyöversättningar av Tintin i det dunkla ljuset från de RÄTTVISEMÄRKTA RÖKELSESTICKORNAS GLÖD!!!1!
  • Det finns för TUSAN led-lampor som nästan inte förbrukar NÅGON SATANS ENERGI ALLS och man behöver FÖR HELVETE INTE KÖPA EN FYRHJULSDRIVEN LÅTSAS-TERRÄNGBIL MED TURBOLADDAD V8-MOTOR OM GRUSVÄGEN PÅ ORSLANDET I BARÖSUND ÄR DET NÄRMASTE MAN NÅGONSIN HAR KOMMIT TILL FUCKING OFF ROAD!
  • Forskarna skulle ha en betydligt bättre chans att fixa saker och ting om man lät dem JOBBA I FRED OCH RO och inte ströp deras jävla FINANSIERING!!! LÅT FÖR SATAN ÅTMINSTONE BLI ATT DÖDSHOTA DEM! HELVETES SATANS HELVETE!
  • Vind- och solkraft är inte trädkramarnas fånerier utan seriösa energikällor som ger tyska och kinesiska ingenjörer ståfräs vid blotta tanken på dem. Solen är fanimej ingen tramsig liten kosmisk lägereld SOM VI SITTER RUNT OCH SJUNGER ULTRA BRA, utan en hypergigantisk jävla VÄTEBOMB I RYMDEN STOR SOM EN MILJON JORDKLOT, SOM HAR EXPLODERAT I 4,5 JÄVLA MILJARDER ÅR! DET BLIR LIKSOM INTE MERA HARDCORE ÄN SOLEN! Att vi ännu orkar pynja med torv och fissionsenergi tyder på att vi HAR FEL I HUVET OCH BEHÖVER OMHÄNDERTAS!
  • Det är helt okej att påstå vad som helst om vacciner, horoskop, akupunktur, burmesisk tantra-onani och mobilstrålning så länge man minns att EXTRAORDINÄRA PÅSTÅENDEN KRÄVER EXTRAORDINÄRA BEVIS OCH ATT BEVISBÖRDAN FÖR HELVETE ALLTID LIGGER PÅ DEN SOM KOMMER MED PÅSTÅENDET! Men man kan alltså tro på dessa saker och ändå VARA HUR JÄVLA HYGGLIG OCH TREVLIG SOM HELST!!!!!
  • En riktigt bra krigsfilm med häftiga explosioner kan vara hur underhållande som helst, men riktiga krig är alltid ett JÄVLA HELVETE fullt av vansinne, tarmstumpar och lidande; krig är lätta att starta men supersvåra att få slut på och den som förhärligar krig ska bara söka omedelbar hjälp och hålla sig till sin Xbox och låta vanligt, hederligt folk leva i FRED!!!!!

End rant, som de säger.

ISIS, den inre rösten och Alice Cooper

När någonting så tragiskt, obegripligt och fasansfullt inträffar som det senaste terrordådet i Paris, är det lätt hänt att vi börjar se oss om efter syndabockar.

Ja, det var Islamiska Staten, IS, ISIS, vad man än vill kalla dem. Men det är för enkelt. Det måste finnas en djupare orsak. Hej, jag vet! Religionen. Islam. Det var religionen som fick dem att döda alla dessa människor.

Om vi bara eliminerade religionen och skapade ett perfekt sekulärt samhälle så skulle sådant här inte hända, eller hur? (Spoiler alert: Jo, det skulle det visst.)

Tidigare i dag satt jag hemma i soffan och försökte koppla av efter en intensiv vecka på jobbet. Då behöver man också kunna stänga av tankarna på världens ondska, åtminstone för en timme eller två. Världssmärtan och ångesten kan vänta i farstun, tids nog kommer den nog smygande.

Så jag tittade på en dokumentär från Yle Arenan. “Super Duper Alice Cooper”. Storyn om Vincent Furnier, prästsonen som blev världens kändaste shock rocker, hårdrockens dr. Jekyll och mr. Hyde. Han hade sin glansperiod på sjuttio- och åttiotalen och var på kuppen att dö av sitt sprit- och kokainmissbruk innan hans gamla barndomsvän Gud räddade honom.

Alice Cooper är naturligtvis ingen ny bekantskap för mig, jag har sett honom live många gånger och hört Alice-evangeliet predikas i åratal av min fullständigt Alice-frälsta vän Lasse som har träffat och intervjuat mannen i flera olika sammanhang.

I dokumentären talar Vincent, för det är han som bestämmer numera, som han brukar tala om Alice Cooper, hans mr. Hyde-personlighet som välkomnar publiken till sin mardröm på scen och sjunger om döda bebisar och att spränga skolan i luften, och som straff för sina synder blir han själv giljotinerad inför publiken eller uppspänd i galgen.

Därefter, när Alice Cooper än en gång är ur världen går Vincent Furnier och spelar golf med sina republikanska kristna kompisar. Till och med en och annan ex-president har hört till Vincents golfsällskap.

Det är klart, de flesta skådisar distanserar sig från sina rollfigurer och talar om dem som någonting separat från dem själva. Naturligtvis. De som blir fångar i sina roller går det oftast riktigt åt helvete med, så som det närapå gjorde med Alice / Vincent.

Men vad har nu allt detta med ISIS, religion och Parismassakern att göra?

Nå det att jag inte köper Vincent Furniers försäkran om att han och Alice Cooper är två separata individer, lika lite som jag köper påståendet om att religionen, det onda, det goda och mänskligheten går att separera från varandra i hopp om att bevara det ena på det andras bekostnad.

Okej, jag begriper att Furnier behöver isolera allt det där som han gjorde och fortsätter att göra i Alice Coopers namn för att kunna fungera som aktivt troende kristen. Men jag tycker ju inte att han är helt ärlig mot sig själv, och hur klyschigt det än låter så är jag övertygad om att ärlighet alltid varar längst.

Här är vad jag tror: religionen är en del av vem vi är som människor, som individer och som art. Den har följt oss och hjälpt oss på vår väg ut ur Afrika och vidare till vår position som planetens dominerande art. Vi har en tendens till religiöst tänkande som vi inte i första hand blir av med, och inte utan att förneka oss själva. Och att förneka sig själv är lika illa och i det loppet destruktivt som att gå vilse i sin rollkaraktär.

Detta säger jag alltså trots att jag är den mest inbitna ateist som ni hittar på den här sidan av Rio Grande. Men märk väl att man inte behöver tro på gudar för att tro på religioner. Religionerna är högst verkliga företeelser och de påverkar dagligen mitt och många andras liv. Det spelar egentligen ingen roll om gudarna existerar på riktigt för så länge som religionerna gör det så är det i praktiken som om de skulle existera.

Jag säger alltså inte att religiöst tänkande automatiskt leder till terrorism och ond, bråd död. Det kan göra det och gör det bevisligen i vissa människors fall, ofta i kombination med andra faktorer, men i de allra flesta fall leder den till tröst och hopp i en hård, kall och förvirrande värld. Ofta genom att erbjuda förenklade svar på komplicerade frågor, men det är ett sätt att överleva (vi gör oss alla skyldiga till att förenkla saker) och sett ur evolutionens synvinkel så ska man aldrig spotta på saker som ökar på sannolikheten för överlevnad.

Hur som helst så är religionerna här för att stanna. Vi har de gamla religionerna, de kommer att byta skepnad med tiden och vi kommer att utöka dem med nya an efter som världens omständigheter skiftar. Allt enligt hur evolutionen fungerar; jag undrar ofta hur den här läckra lilla ironin lyckas undgå kreationisterna och Darwin-hatarna.

Som ateist har jag lärt mig att acceptera det här trots att jag har mina rebelliska faser då jag drivs av lusten att dra ut och slåss. I mitt fall manifesterar sig den här impulsen främst i att stå och käbbla med Jehovas vittnen som ringer på dörren och att gräla med fundamentalister på Facebook. Fast den sistnämnda biten har jag lagt av med på sistone. Livet är för kort, och så vidare.

Det jag hoppas på är att vi i den elfte timmen, trots vårt historiska arv som väger tungt i ryggsäcken, hittar ett avgörande mått av sinnesnärvaro och självdistans och tar en titt på oss själva och på någon nivå inser vi att Gud och Satan, Vincent och Alice, är delar av våra personligheter, och att vi måste ta ansvar för det vi/de gör. Det finns ingen verklig uppdelning i Vincent och Alice liksom det inte finns en verklig distinktion mellan de goda krafterna, de onda krafterna och vi själva. Det är bara olika val som vi gör, medvetet eller inte.

Jag talar ibland med min mormor och morfar inuti mitt huvud och inbillar mig för en stund att de är där på riktigt. Jag för en dialog med dem och de svarar på ett sätt som jag tänker mig att de skulle ha gjort medan de levde. Jag presenterar mina barn för dem och de säger saker som att “vilka fina pojkar du har, de liknar dig när du var i deras ålder.”

Och det känns fint, det ger mig en viss tröst! För en stund är det som om jag vore i deras sällskap, jag hör mormors trygga röst och ser morfar sitta där i sin favorit-länstol och han ler mot mig över sin Västra Nyland.

Illusionen funkar ända tills jag ber dem berätta någonting för mig som jag inte vet. Någonting som ligger utanför min egen sfär av erfarenheter och minnen. Någonting som de upplevde som barn, som de aldrig berättade om för mig. Men hur skulle de kunna göra det? De är ju jag! De är inuti mitt huvud! Helt konkret och bokstavligen för jag är trots allt byggd utgående från deras gener. Folk säger åt mig att jag liknar min morfar, och det stämmer för jag är bokstavligen han till en del. Men inte till den delen som utgjorde hans minnen och erfarenheter.

På samma sätt är vi Gud och Gud är vi, och så länge det inspirerar oss till godhet och får oss att odla det ädla och vackra så är det helt okej om man frågar mig. Det är också helt okej när Stephen King lockar fram Satan i sig själv och skriver häftiga skräckhistorier. Så länge han beter sig som folk bland andra människor och betalar sina skatter.

Så länge han och hans fans inser att det finns en värld utanför deras i och för sig mycket fascinerande och spännande referensram. Att det är fullt acceptabelt att inte tycka om Stephen King och hans böcker. Liksom det också är fullständigt OK att inte vilja leva efter Mose, Muhammed och deras böcker.

Och att det definitivt inte är okej vare sig att gå ut och mörda dem som inte är övertygade om det man själv tror på, eller ens använda böckerna som plattform för sina egna personliga politiska eller ekonomiska ambitioner.

Och att hur varmt troende man än är, så befriar det inte en från ansvaret att tänka och agera själv! “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Fint utbrott av klarsyn hos den som myntade den frasen.

Jag inser hur fullständigt uppenbart det här låter när jag skriver det, och för den stora majoriteten av religionernas anhängare är det så här, men när man ser på världen i dag så tycks det trots allt finnas ett behov av att repetera det.

Och jo, vi ateister är minst lika bundna av det här kravet på hälsosam självdistans. Tron på att allt löser sig bara vi alla utgår från att gudar inte existerar är lika fåfäng som tron på att allt löser sig bara vi alla tror på dem.

Oavset om vi tror eller inte så behöver vi, på samma sätt som vi behöver en läkarkoll då och då, en reality check: ”Vad i hela friden är det som jag håller på med?”

Vi har alla en skyldighet inför varandra att med jämna mellanrum sätta oss ned, dra ett djupt andetag och be de där rösterna som vi alla talar med att berätta oss någonting som vi på riktigt inte kan veta, något, vad som helst som kommer att hända nästa tisdag klockan 14:43.

Om rösterna upprepade gånger hänvisar till den fria viljan och att det skulle underminera trons betydelse om de avslöjade för mycket så är lite hälsosam skepticism mer än på sin plats.

Liksom det är mer än okej att ana oråd och söka hjälp om rösten säger åt oss att gå ut och meja ned folk på gatan med ett stormgevär, eller åtminstone att ifrågasätta personen som påstår sig tala i dess namn.

Däremot, om den inre rösten föreslår en intressant ny bildvinkel när man är ute och fotograferar, eller en catchy melodislinga när man komponerar sitt debutalbum – tja, jag sade ju inte att rösten är helt av ondo. Trots allt, vi lärde den allt som den kan.