Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Det ringer och ringer, men ingen svarar

Man brukar ju säga att ”jag borde ha hört varningsklockorna ringa”. Nå, jag hör dem ringa just nu, helt bokstavligen. Sedan i höstas, då jag var fem före riktigt slut, har jag haft en tinnitus som har kommit och gått. Den överraskade mig, för jag har aldrig haft tinnitus förr.

Tinnitus låter säkert olika för alla som har den. I mitt fall låter den precis som hundratals små alarmklockor som ringer någonstans i bakgrunden.

De kommer och går. Vissa dagar hör jag dem inte alls. Vissa dagar ringer de desto mer. Som om brandlarmet går igång i alla smurfarnas hus samtidigt. Det är ett stadigt, oföränderligt ljud, som den där metallklockan i Böle som ljuder när vi övar brandlarm. ”Snälla, vira en filt runt den där, jag hör inte vad jag klipper!” Aj jo, man skulle gå ut.

Och grejen är att klockorna ringer desto intensivare, ju mer stressad jag är. Som idag, det har varit en asbrutalt stressig dag. Och nu ringer hell’s bells across the sky som AC/DC i Donington 1984.

Och de är ju alarmklockor, helt bokstavligen, som min kropp låter ljuda när mätarna går för långt på rött. Jag vet vad som händer till slut om jag inte får dem att tystna genom att ta det lugnt.

Ändå sitter jag här och ser mig om efter en filt så att jag kan be att ungarna går och virar den runt klockorna. För pappa måste skriva.

Måste försöka skri –

Det tog mig en stund att förstå vad den bokens titel egentligen betyder.

Ingen fara, precis som då vi övar brandlarm i Böle går jag nog ut på gården till slut. Men jag har märkt att jag lite för ofta sportar med att sitta så länge som jag bara täcks, innan vaktmästarna kommer och leder ut mig.

En vacker dag kommer vaktmästaren klädd i svart huva, med ett schackbräde under armen.

Hon som jag skulle gifta mig med kom aldrig, men bartendern gav mig en kasse med Aalto-vaser innan han tog livet av sig

Drömde i natt att jag var på ett hotell, ett exklusivt femstjärnigt resort i öknen vid havet, någonstans i USA. Jag skulle gifta mig med någon, vet inte vem. Jag väntade på henne där, men hon kom aldrig.

Där pågick en oavbruten, 24/7-fest, mycket dekadent med bara det dyraste av allting. Folk försåg sig frikostigt av allt som servitörerna bar fram. Allting var otroligt lyxigt, men ingen betalade någonting, allting skrevs bara upp på räkningar av hovmästaren som stod i skuggorna och antecknade.

Festandet var inte glatt och uppsluppet utan febrigt och desperat. Över allting låg en vag känsla av någon sorts odefinierad, överhängande ondska och fara. Lite inspirerat av Hotel California, säkert.

Hotellet var som en blandning av Guggenheim-muséet i New York och ESO:s ”La Residenzia” vid Cerro Paranal ute i Atacamaöknen. Det var en stor och hög, öppen cylindrisk hall med den uppåtgående spiralformade rampen/balustraden à la Frank Lloyd Wrights Guggenheim. Hotellrummen låg invid den.

I något skede började det gå ett rykte om att hotellet höll på att gå i konkurs, och att notan snart skulle betalas och gästerna skulle vara tvungna att gå. Det här ledde till ett upplopp bland gästerna som började roffa åt sig av alla lyxvarorna, de dyra cigarrerna, champagneflaskorna och parfymflaskorna, som av någon anledning delades ut ur trolleykärror, som i flygplan.

Personalen försökte lugna ned folk, men kaoset blev bara värre och det utbröt våld och folk sköt och knivhögg varandra. Personalen flydde.

Jag tog till flykten upp på takterrassen. Det hade blivit natt, stjärnorna lyste klart över öknen. Där var tomt och tyst. En bartender stod ännu vid baren och torkade disken. Han frågade mig om jag ville ha några Aalto-vaser och andra Iittala-prylar som plundrarna hade lämnat. Jag sade okej då, och han satte dem i en Lidl-plastkasse som han räckte mig över disken.

Jag beställde en gin&tonic, men bartendern meddelade att han inte längre jobbar här. Han lämnade bardisken, gick fram till takräcket, klev över det och hoppade.

Jag tog min Lidl/Iittala-påse och gick in i hotellet, ned längs den nu tysta och mörka Frank Lloyd Wright-spiralbalustraden. Det låg spridda lik här och där på golvet.

Vid ett bord satt några sårade gäster, vilka jag identifierade som mina gamla klasskamrater från gymnasiet. De hade skottsår och knivar stickande ut ur ryggen, men de var fortfarande vid liv. De frågade om jag hade cream crackers eller digestive-kex. De hade kaviar, men inga kex, och så kunde man ju inte ha det, påpekade de och hostade blod.

(Den här biten kommer sig säkert av att jag den senaste veckan har tagit lite väl många trippar down memory lane i Grankulla i sällskap med kollegan Sixten som spelar in en dokumentär om mig med anledning av min teaterpjäs. Hans egen idé, inte min.)

Jag sade att tyvärr, det har jag inte, och gick vidare ned till bottenvåningen och ut genom huvudingången där min bil stod parkerad. En Ferrari Daytona Spyder av den sort som Sonny Crockett körde i Miami Vice, i de tidiga avsnitten (han bytte senare till en Testarossa, som inte alls var lika cool).

Jag tänkte för mig själv att den där som jag skulle gifta mig med kommer helt tydligt inte, så jag kör vidare till nästa resort några timmars färd längre nedåt kusten till. Nu när jag tänkte närmare på saken så hade jag ju stämt träff med en annan person där, som jag ju faktiskt skulle gifta mig med.

Så jag hoppade i Daytonan och körde min väg med V12-motorn spinnande under den långsträckta, vinröda motorhuven. Måtte hon vara där när jag kommer fram. En kille klarar inte av hur många ”ohare” som helst under en och samma natt.

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night.

Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.

Min debut som dramatiker: Morfars Mauser, eller det bor en liten skolskjutare i oss allihopa

➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️

”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.

Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.

Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då. 

De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.

Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.

Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.

Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.

Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.

För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.

Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.

Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.

Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.

Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.

Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.

Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!

Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.

Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.

Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.

Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.

Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.

Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.

Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.

Eller vet de?