Down Under 4: Världens manligaste beach och mental högertrafik

I morgon ska jag göra min debut som bilist på vägar med vänstertrafik. Få se hur det går. Jag har varit passagerare i bilar i länder med vänstertrafik, flera gånger, men aldrig kört själv, hittills.

Men det finns andra sorters omställningar som man tvingas göra då man kommer till ett främmande land, och det har inte bara med trafiken att göra. Jag känner mig alltid lite som en bromskloss då jag går på stan när jag är utomlands, för jag har inte den lokala rytmen.

Varje stad i varje land har lite av sin egen rytm, sin egen flow. Sättet som folk rör sig på gatorna och i butiker. De tänker inte på det, för det sitter i ryggraden. Det är någonting som bara går att lära sig genom att bo någonstans en tid. Man kan inte öva det på förhand.

Australien 2017-88

Sedan går man där som kusinen från landet och tvingas hela tiden be om ursäkt för man proppar igen flödet på en trottoar eller i ett snabbköp. Man sätter sig på tvären på den lokala myrstigen och folk får göra omvägar för att komma förbi en eller så uppstår det rusning bakom en för man är en bromskloss.

”Oh, sorry!” är min mest använda fras de senaste dagarna i Sydney.

Australien 2017-86

Olika städers människor förhåller sig väldigt olika till folk som inte har den lokala rytmen. Kanadensare, speciellt i Vancouver, är för artiga för att säga någonting. Utom kanske ”can I help you, sir?”

New York-borna svär och hötter med knytnäven.

I latinska länder gestikulerar de också vilt men jag är inte helt säker på innebörden.

Här i Sydney är de som regel ganska artiga. Sällan ens en harkling. Eventuellt ett ”pardon me” eller ett högljutt ”would you mind” om de har riktigt bråttom till metrotåget och man står på fel sida i rulltrappan.”

Australien 2017-85

Hur den lokala bilistmyrstacken funkar återstår att se. Men Sydneyborna tycks vara ganska återhållsamma där också. Jag tror inte att jag har hört ett enda signalhorn de senaste dagarna. Det är sällsynt.

Lyckligtvis ska vi inte köra värst mycket i storstaden. Vi styr kosan söderut längs kusten på onsdag morgon. Vi försöker stiga upp i ottan så vi kommer iväg innan morgonrusningen som lär vara brutal.

Men väl ute på landsvägen borde det vara lugna puckar.  Bara man kommer ihåg att hålla sig på rätt sida av vägen. Och att växla med höger hand. Tur att det är automatväxel i vår hyrda Logan (ett lokalt bilmärke).

I dag var vi på världens manligaste beach. Allting var manligt där och på promenaden inne i stan. ”Manly seafood”, ”Manly hairdresser”, ”Manly life guard”, till och med ”Manly dentist”! Jag är inte säker på om jag vill gå dit…

Australien 2017-83

Nå, det har ju naturligtvis ingenting med Crocodile Dundee-aktig machoism att göra, utan det är namnet på stället. Sydneys näst berömdaste badstrand, en halvtimmes tur med färjan från centrum. Riktigt fin strand, mäter sig väl med Bondi.

Australien 2017-82

Jag vet inte om någon någonsin har sett en haj på riktigt där, de har antagligen bara den här skylten för att det är cool. Alla turisterna ville ju naturligtvis ta selfies bredvid skylten. Jag vägrade, så ni får bara se själva skylten.

Australien 2017-64

Den här skylten däremot, den får mig att haja till lite extra. Jag har en gång varit fem före att bli utsköljd till havs med en stark underströmning, det var visst på Guadeloupe, och man bleknar lite extra efteråt när man inser hur nära döden man var.

Australien 2017-65

Nå, det blev hur som helst väldigt lite surfande och kämpande mot hajar och havsströmmarnas sug för mig den här gången.

Australien 2017-68

Men Manly är hur som helst fint och som bonus får man se Sydney från havet, under färjeturen dit ut och tillbaka.

Australien 2017-84.jpg

Jo, det är människor som står där högst uppe på Harbour Bridge, 150 meter eller så över havsytan. ”Bridge climb” kallas det, man får betala dyrt för att klättra dit upp. Åt mig skulle de vara tvungna att betala en förmögenhet för att få mig att gå dit upp.

Australien 2017-80

Men stan är ju fin den här tiden på dygnet.

Australien 2017-79

Och tivolit i andra änden av bron.

Australien 2017-81

Sådant den här gången. I morgon ska det som sagt bli körande på fel sida av vägen. Wish me luck!

Australien 2017-63

Down Under 3: Bondi Beach Life

Jag har en teori om stränder. Jag tänker mig att vi människor trivs så bra vid havsstranden eftersom vi har det i vårt genetiska minne: ett eko från tiden då våra tidigaste förfäder kröp upp på land. Vi ryggradsdjur har tillbringat en hel massa tid i vattenbrynet, helt enkelt.

Rimligtvis måste det ha varit det första ljudet som någon levande varelse hörde: ljudet av vågor som bröts mot stranden. Inte att undra på att vi finner det avslappnande. Eller att Bondi Beach heter just Bondi: det är ett aboriginskt ord som betyder ”vågor som bryts mot klipporna”.

Allt detta, utom Bondi-namnets ursprung, är naturligtvis totalt ovetenskapligt nonsens. ”Genetiskt minne” existerar inte överhuvudtaget och vågor som bryts mot strandklipporna är avslappnande helt enkelt för att det är vitt brus. Det ställer våra hjärnor i sleep mode. Men jag gillar i smyg min egen teori. Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story, liksom.

Australien 2017-49.jpg

Orsaken till att vi trivs så bra på stränder, som på Bondi Beach, där de här bilderna är tagna tidigare i dag, är förstås att det är varmt, solen skiner, vattnet svalkar och människorna är på gott humör. För det mesta.

Och sedan det här med selfies. Jag trodde faktiskt att det var så 2011, men folk tycks älska att ta selfies, mer och mer år för år. Under dagens lopp var det säkert fler människor på Bondi som tog selfies än av havet och vågorna och solen och allt det där.

Tjejen här tycks ha en privat fotostudio med selfies som specialitet och hon själv som enda fotomodell. Hon stod på riktigt där i timtal och gjorde duckfaces som hon förevigade.

”Mikäs siinä jos kerran on jotain kuvattavaakin” var Millas kommentar.

Milla hade också en tes om att hon är någon sorts lokal aussie-kändis, men ingen annan tycktes känna igen henne.

Australien 2017-47.jpg

Måsen var bara som att ”pfff, människa, get a life! Och du, fotografen, ro hit med de där chipsen!”

Australien 2017-45.jpg

Jag kan inte bestämma mig för om Bondi är en grovt överskattad beach eller om den är värd all hype. Visst, det är en fin strand och säkert helt ypperlig för surfare. Men jag har nog varit på stränder där jag har trivts ännu bättre. Med mindre folk, även om man inte kan tala om trängsel i dag heller. Det var gott om utrymme att breda ut sig på den vita sanden.

Nå, inte kan jag klaga på den här beach-upplevelsen heller. Det är ju en ikonisk strand, i samma liga som Copacabana och Bora Bora och ööh, Yyteri. Men inte är den så jäkla speciell, och den kommer sällan med på listorna över världens bästa stränder.

Det är klart, populär och rentav legendarisk är den ju. Och på ett bra sätt, om man tycker om saker som harmar Sannfinnländare. Det här är sedan länge ett av Australiens mest multikulturella områden, med folk från hela världen som bor här. Och då talar vi uttryckligen om ”vanligt” folk, ingen jetset som i Monaco. Det här är gamla working class ‘hoods.

Efter andra världskriget flyttade det speciellt mycket östeuropeiska judar hit. Följaktligen finns här en del synagogor och kosherbutiker och liknande. Nej, inte på beachen, men längre upp längs vägen från Bondi Junction.

Numera är det dock asiater som märks främst bland inflyttarna, välbärgade samoaner och asiater. Kineser finns här såklart också i stora mängder.

En och annan svensk bångade vi också i dag. De satt bredvid mig i tåget ut från Kings Cross och talade i respektlös ton om sina bänkgrannar, tydligen invaggade i tron att ingen förstår svenska här. De blev smått förlägna när jag lät dem förstå att det gör nog vissa åtminstone.

Jag trodde på riktigt att det här med ”fniss, ingen förstår vårt språk här i Långtbortistan” försvann nåt tag på sjuttiotalet”

Australien 2017-40

Nåjo, men en fin dag har det hur som helst varit, och vädret kan man inte heller klaga på.

Apropå solen så räknade jag till tre stycken skyltar med texten ”skin cancer clinic” under bussresan från tågstationen ned till stranden.

En och annan begåvad graffitikonstnär har också gjort stället till sitt tillhåll, tydligen.

Australien 2017-57

Australien 2017-58.jpg

Och surfare finns det ju i parti och minut, naturligtvis. I dag var vågorna måttliga eller rentav små. Jag har sett häftigare dyningar i yttre havsbandet i Ingå, faktiskt.

Australien 2017-42.jpg

Hur som helst, tack för en angenäm beach-upplevelse, Bondi! I morgon åker vi och spanar in Manly.

Australien 2017-39

Down Under 2: En fyra miljoner människors småstad

Vid återkomsten till hotellet visade stegmätaren i klockan 10,1 kilometer. Och då har vi bara gått omkring i Sydneys centrum. Relativt planlöst flanerande. Det här är inte en stad för strikta sekundtidtabeller.

Det här är en avspänd stad som ständigt dyker upp på listan över städerna med de lyckligaste invånarna. Och jag har lätt att tro på det. Man hör hela tiden den klassiska australiensiska frasen ”no worries”. Och de tycks faktiskt ta det på allvar här.

Sydney påminner rätt mycket om Vancouver i Kanada. Bägge är stora småstäder i det forna imperiets utkant. Och bägge har den där atmosfären som bara får en att vilja gå vilse och inte vara så noga med att hitta ut. För det är ingen brådska, det är inte så noga.

Inte som i New York, där man ständigt får gå omkring och kika över axeln för det är alltid en rabiat taxichaufför eller ett ballistiskt cykelbud som har siktet ställt på en. Utom kanske i Greenwich Village.

Här är det mest bara, tja, no worries, mate. Hakuna matata liksom, som de sade i Kenya. Där var det också förvånansvärt avspänt med tanke på allt elände som man såg.

San Francisco var avspänt, men hjärtskärande med alla uteliggare som man snubblade på vart man än gick. Inte så här i Sydney. Det här är en förmögen stad, och det märks. Men folk tycks inte ens ta sina pengar på alltför stort allvar. Inte som i Grankulla.

Lägg sedan till alla de bedövande subtropiska dofterna och papegojornas skrän vid solnedgången och man är nästan hypnotiserad till att tro att det här är de Lyckliga Människornas stad.

Jag är säker på att man lyckas få en Sydneybo ur balans om man försöker tillräckligt länge. Men jag har bättre saker att använda min korta tid till här. Som att åka till Bondi beach. Det blir i morgon.

Till dess, no worries, mates.

Down Under 1: Självklarheter i Sydney

Fyra länder och gudarna vet hur många tidszoner på trettio timmar. Våra kroppar har inte en blekblå aning om vad klockan är eller vilket datum det är just nu. Pojkarna tycks ha orienterat sig relativt väl, men själv är jag fullständigt sönderbombad i flinten av jetlag. Eller kallas det jetlag när man åker österut? Jag har hur som helst alltid det svårare att ställa om den interna klockan när vi reser österut.

Så det blev inte så mycket finlir i dag när det gällde turistandet och sevärdheterna. Familjen Uppenbar på stan. So sue us.

Australien 2017-2

Royal Botanical Garden var förstås fin. Men man märker att det är höst här nu. Inte på vädret direkt, det är ”shortsikelit” till och med enligt lokala mått mätt. Men växtligheten har gått in i vilofasen. Blomsterprakten har skalats ned en aning. Och det är aningen av sensommarkänsla i luften. Den där som vi i Finland upplever en bit in i augusti.

Vissa träd har till och med gulnat en aning. Nere i Melbourne lär det vara ruska på riktigt. Får se sedan när vi kommer så långt.

Australien 2017-3

Operahuset var så klart den andra punkten på agendan för i dag när man inte orkar tänka längre än till de tre mest uppenbara turistmålen (av vilka man inte orkar besöka mer än två).

Australien 2017-19

Australien 2017-12

Men visst är den snygg, danske mästerarkitekten Jørn Utzons skapelse från 1957. ”Ikonisk” är ett ord som ofta missbrukas och som det har gått otrolig inflation i, men i det här fallet må det vara hänt.

Det smeker ju dessutom ens blåvita själ en aning att 1) Utzon var inspirerad och influerad av Alvar Aalto (som han jobbade för 1946) och 2) att Utzon vann arkitekttävlingen för Operahuset i Sydney inte minst tack vare en av domarna, Eero Saarinen, som gick i taket fullkomligt av upphetsning över Utzons genialiska skisser (det var på riktigt bara skisser som Utzon övertygade Saarinen med).

De övriga domarna var inte alls lika tagna, de tyckte att designen var på tok för överdådig och omöjlig att förverkliga i praktiken. Men Eero Saarinen sade ”kom igen nu alltså, är ni inte kloka, det här är ju guld!” Eller vad han nu än sade, skruv tog det hur som helst och Utzon fick kontraktet.

And the rest, as they say, is history.

Australien 2017-17

Minst sagt intressant är också Utzons konflikt med stadens fäder 1966 som ledde till att Utzon brände propparna fullständigt och lämnade Sydney enligt bästa operamaner, stängde sitt kontor i stan och svor att aldrig sätta sin fot Down Under någonsin mer. Eller inte i Sydney i alla fall.

Det var den 1965 valda australiensiska högerregeringen som hade valt att göra populistiskt valfläsk av det blivande nya operahuset och dess skenande kostnader. Det är en lång historia full av politiska intriger, mygel, fuffensmakeri och smällande dörrar som innehåller alla ingredienserna för en italiensk opera.

Hur som helst så blev det en annan arkitekt, Peter Hall, som fick ta över designen av byggnadens interiör. Slutresultatet, då byggnaden stod klar 1973, blev en arkitektonisk mischmasch med ett språk utvändigt och ett annat, betydligt mindre elegant, invändigt.

För att inte tala om att den nya interiördesignen sabbade Utzons noga planerade akustik fullständigt, då man med våld klämde in en mängd extrasäten i den stora salen som Utzon med avsikt hade begränsat till 2000 stolar.

Vid invigningsfestligheterna 1973 fortsatte de styrande i Sydney med sina barnsligheter: Jørn Utzons namn nämndes inte en enda gång i festtalen under ceremonin.

Nå, Utzon fick ju sedermera sin revansch i och med att han blev den andra levande människan i historien att få sin design, operahuset i Sydney, in på UNESCO:s lista över världsarv. Det här skedde 2007.

Utzon sträckte sig till och med så långt som att gå med på att göra comeback i projektet 1999 tillsammans med sin son Jan, och designa vissa om- och tillbyggnader av interiören.

Som ytterligare plåster på såren fick Utzon 2003 ta emot ”arkitekturens Nobelpris”, Pritzker Architecture Prize för sin design av operahuset i Sydney.

Jørn Utzon gick bort 2008 i nittio års ålder, förhoppningsvis väl tillfreds med hur saker och ting redde ut sig till slut. Tänk om han hade avlidit 1966 och aldrig fått erfara vilken arkitektonisk legend han hade gett upphov till!

Kan ju ännu nämnas att byggnadens karakteristiska ”segel” eller snäckskal, vad man nu än vill kalla dem, är täckta med glaserade, vita klinkerplattor brända av lera från Ekeby i Skåne.

Australien 2017-15

Man kan ju inte låta bli att småle åt hur Sydneys beslutsfattare i tiderna grät krokodiltårar och slet sitt hår teatraliskt över operahus-budgeten som hade spårat ur, med tanke på hur fullständigt synonymt huset senare kom att bli med staden Sydney, och till och med med hela Australien.

Hur många gånger om har inte operahuset betalat tillbaka sig självt bara i form av turismintäkter? Och dess symbolvärde, PR-kapitalet som byggnaden har kammat in, är som sagt omätbart.

Men det är klart, det är enkelt att sitta här med facit på hand och vara efterklok. Nog hade jag säkert också fått stora dåndimpen om jag hade varit en av stadens fäder som fick se den ursprungliga budgeten på sju miljoner australiska dollar svälla till 102 miljoner.

Tur att jag bara är ytterligare en av de miljontals jetlaggade turister som besöker stället och inte behöver göra någonting annat än att sitta på trapporna utanför och låta ögat vila på de svällande vita keramiska seglen.

Australien 2017-8.jpg

G’bye mates – för en stund

Det gångna året har varit fullt av emotionella berg-och-dalbanor och utdragna stunder av ovisshet. Men också stunder av jubel och möten med härliga människor. Som Charles Dickens uttrycker saken i A Tale of Two Cities:

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair…

Och då talar jag bara om andra veckan i mars!

Skämt åsido, just så där upplever jag det gångna året. Tiden från den där stunden i fjol somras då min hustru snubblade på några asbilliga flygbiljetter till Australien, till just nu. Det här året har rymt så otroligt mycket mer än jag hinner och kan gå in på i det här korta inlägget.

Det blir av nödtvång ett kort inlägg, för jag sitter på ett tåg just nu och tåget är i Grankulla för tillfället. Två stationer kvar innan jag ska stiga av och gå hem där min familj väntar otåligt.

Sedan bär det av till flygplatsen. Sydney hägrar. Resan dit är lång och späckad av planbyten, biljetterna var inte billiga för intet. Mycket tid att tänka, eller ens samla ihop den abstrakta mosaik som är mitt huvud just nu.

Men det tycks ju hur som helst nästan som om Milla för ett år sedan hade tänkt att ”i april nästa år kommer du att behöva en semester på någon fjärran ort.”

Tillbaka om några veckor. Great Ocean Road, here we come!

 

Påsken, den ensammaste högtiden

Så länge jag minns har påsken fått mig att känna mig lite melankolisk till sinnes. Kanske det är för att en halv värld samlas till en högtid och en serie ritualer och framför allt en samvaro som jag aldrig kommer att vara en del av.

Men kanske det också är för att jag vet att de flesta av dem som nu firar påskens mirakel aldrig heller kommer att känna det som jag känner, se det som jag ser, uppleva världen som jag upplever den. Aldrig kommer vi att höra varandras musik och se solnedgången med den andres ögon. Eller?

Jag skrev för flera år sen ett inlägg i en Facebookgrupp om det här, eller någonting ditåt i alla fall. En amerikansk grupp för ateister och andra gudlösa. Inklusive ignostikerna, min egen lilla referensgrupp som jag har börjat känna mig alltmer som hemma i.

Anyway, så här skrev jag, på engelska. Jag har inte energin till att översätta det just nu, sorry about that.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-08-kl-20-12-49

As I grow older I feel the slow pulse of the seasons, the steady, ancient rhythm of light and darkness ebbing and flowing, the tide of life advancing and retreating to its beat.

I sense the majestic, glacial movements of an entire planet beneath me as it slowly turns from night to day, bound to its parent star by gravity in the dance of aeons, oblivious to our tiny forms living out their mayfly-like busy existence.

I see the rainclouds roll in from the sea, bearing within their ghostlike shapes the lifeblood of all living things; water, completing yet one of its endless set of cycles, providing its life restoring power to the growing, breathing things which depend on it, before returning to the sea once more.

I sense the receding warmth of the early september sun and the sheer magnificence of its mighty form; it’s not just a pale disc behind a veil of autumn mist, but a fully operational G-class main sequence hydrogen-fusing star, its planetary children amounting to only 0.14 percent of the solar system family’s combined mass.

I even like to imagine sensing the unfathomably slow turning of the mighty island of light which is our home galaxy, the Milky Way, its several hundred billion individual fusion-powered beacons mere sprinkles of stardust in its imperceptibly huge 100,000 lightyear-spanning disc.

Our own galaxy in turn is, of course, merely one of billions and billions of galaxies rushing away from each other, widening the intergalactic chasms to the point where, one day in the almost impossibly far future, the star islanders of the once relatively close galactic neighbours lose sight of each other altogether.

The awareness of all these things fill me with awe and humility, and I feel a deep sense of joy and thankfulness for being lucky enough to win the grand prize in the ancient lottery of life; to be able to exist, however briefly and, on top of it all, to belong to a species evolved enough to ponder the mystery of existence. And to pass this incredible knowledge on to my children.

And then I’m told that I, as an atheist, live a sad, isolated, meaningless life devoid of spirituality and with nothing but my certain death to look forward to in life. A Christian person tells me this online. One more of those Facebook discussions which I can’t seem to avoid getting dragged into.

”If you say so”, I type with a sigh and close the lid of the laptop.

It is a crisp, fragrant autumn’s evening by the sea, at the end of a day full of vivid colours and ethereal light, the eastern sky fading softly into the deepening dark velvet pierced by ancient starlight, most of which left its stars long before I was born.

I pour myself a mug of steaming hot chocolate to keep me warm while I go out into the chilly night air to catch the sun’s last rays reflecting from the sea as the glowing orb of hydrogen fire settles behind the forest of the neighboring island west of us.

”Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.”

– Vad är det finaste som du har ärvt, det som du skulle rädda först från lågorna om huset där ni bor började brinna?

– Efter att familjen är i säkerhet, menar du? Tja, morfars gamla fårskinnsjacka, tror jag. Jo, det skulle nog bli den. Bättre jacka finns inte, den håller mig varm och torr i alla väder och påminner mig om morfar.

– Ja men modersmålet då, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv.

– Jaha, om vi ska gå in på det spåret så säger jag generna. Mina gener som har gett mig min mammas ögon, som min son i sin tur har ärvt, och min kärlek till skrivande och talande som jag har fått från farfar. 

– Jag har läst dina texter. Jag skulle inte räkna med jackpot i bouppdelningen om jag vore dina barn.

– …men när det kommer till kritan, vem har egentligen ärvt vem? Har jag ärvt generna? Är det inte generna som har ärvt mig? Trots allt så fanns de ju före mig.

– Nu klyver du bara hår, generna är inte självständiga enheter som kan ärva någonting, de är bara rader med biologisk kod som kopierar sig själv. De är inte separata från oss.

– Säg inte det. Ta nu mitokondrierna som bor i våra celler, de fungerar som cellernas små kraftverk. De är i princip sina egna varelser, ättlingar till urhavets proteobakterier som slog sig i slang med våra tidiga, encelliga förfäder. De har sitt eget DNA.

– Mina mitokondrier har inte DNA, de har Saunalahti.

– Haha, biokemisthumor. Good one. Men min poäng här är att generna är det som allting utgår från. Arter kommer och går, endast DNA består. Du och jag som individer, vi är bara biologiska experiment som våra gener kör för att se vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är deras transportmedel, ett sätt för dem att sprida sig själva vidare.

– Jo, men vi är medvetna varelser, vi har vår fria vilja. Vi bestämmer över vårt eget liv, generna följer bara med strömmen!

– Vem bestämmer över vem? Säg mig en sak som du har gjort i ditt liv som inte på något sätt, direkt eller indirekt bestäms av ditt DNA, sådana saker som ditt temperament, din sexualitet, vilka smaker du gillar, hurdana tjejer du föredrar, hela din personlighet. …AJ! Varför sparkade du mig på smalbenet? Det gjorde ont!

– Skyll inte på mig. Skyll på generna, om de nu en gång styr allting som jag gör.

– Försök ta det här på allvar nu alltså! Generna har dikterat dig i minsta detalj. De äger dig, för de ärvde dig. Du har redan skickat arvet vidare till nästa generation, de har uppfyllt sitt mål för din del och snart behövs du inte längre.

– Ja men det där är ju bara stru-

– Nu ska du visa lite respekt för det mäktiga DNA, hör du! Inser du hur gammal DNA-molekylen är? Din äldsta fungerande gen är den som innehåller instruktionerna till glutaminsyntas, ett enzym som deltar i kroppens omsättning av kväve. Du trivs i skärgården om somrarna, eller hur?

– Jo, men vad har det med någonting att göra?

– Nå, du kan ju tänka på det här sedan när du ligger där på strandklippan och solar dig, att en del av generna inuti din kropp är äldre än berget du ligger på. Berggrunden i södra Finland är lite under två miljarder år gammal. Genen som tillverkar glutaminsyntas dök upp för mer än två miljarder år sedan. Det här var innan det ens fanns cellkärnor, alltså före de första eukaryoterna.

– Sitter du och försöker kollra bort mig nu för att jag ska glömma vem som beställde vad? Jag minns precis vad du har ätit och druckit, och det är betydligt mer än vad jag beställde. Tro inte ens att vi delar på notan fifty-fifty!

– Apropå den där omeletten som du åt, du vet ju att man kan tillverka en dinosaurie av vanliga ägg från Alepa?

– Hah! Genteknologi. Fåglarna härstammar från dinosaurierna, och så vidare!

– Just det! Inte bara det, fåglarna är dinosaurier, de härstammar från skräcködlorna i rakt nedstigande led. En vanlig höna innehåller den kompletta genetiska ritningen till en brontosaurus.

– Brontosaurusen satt på en annan gren av släktträdet, så det stämmer inte riktigt. Men i princip är det ju sant det där.

– Jo, men vill du alltså veta hur du gör för att tillverka en dinosaurus av luomu-hönsägg från Alepa? Eller K-butiken om du har Plussa-kort, det är inte så stor ski-

– Nej tack. Helst inte.

– Det ska som sagt vara luomu. Alltså ägg som är befruktade. Hönan och tuppen ska ha intimt samröre i hönsgården liksom. En bekant till mig födde upp höns där hemma från Alepas luomuägg. Fyra av äggen i en tio äggs låda var befruktade och blev till höns.

– Höh! Det där är nu igen en av de där urbana myterna.

– Nej, det hände på riktigt, jag lovar! Hur som helst, du tar ett befruktat hönsägg, och sedan påtar du på generna i embryot. Som sagt, hönans DNA innehåller alla instruktioner som behövs för att det ska bli en dinosaurie, de genetiska dino-switcharna är bara i OFF-position för evolutionen har stängt av dem med tiden och ersatt dem med nya funktioner. Sånt där som fåglar har. Näbben till exempel.

-…men alla de gamla instruktionerna finns kvar där. För att bygga en velociraptor eller vilka skräcködlor som nu fanns på fåglarnas släktträd under juraperioden. Ja ja.

– Exakt! Det enda du behöver göra är att stänga av alla de nyare switcharna och koppla på de gamla dinosaurusswitcharna, och vips har du en skräcködla. Det har gjorts på riktigt, det är inte bara fria fantasier det här.

– Så var har vi alla Kalkonus Rexar då?

– Nå inte har forskarna ju låtit dinosaurie/höns-embryona växa till slut, det skulle ju vara oansvarigt och oetiskt och allt det där. Men det är antagligen bara en fråga om tid innan det händer, tror man.

– Jaha. Anteeksi neiti, saisimmeko laskun?

– Men kolla här, jag googlade det, du ser på den här röntgenbilden att det här hönsembryot har en näbb med tänder i. Riktiga små dinosaurietänder, är det inte helt galet? Och en svans som en riktig raptor har den också, eller om den skulle få växa ut till slut, alltså. Ska vi göra en sådan på veckoslutet? Jag har en ask med luomuägg där hemma!

– Nej. Kommer du ihåg hur det gick när du skulle tillverka egna fyrverkerier i vårt garage när du var sexton? Betalade du nånsin samtliga rater av skadeståndet åt farsan?

– Så vad är det du försöker säga? Att det inte är en god idé? Medge nu ens att det skulle vara en elegantare metod än den som de använde i Jurassic Park? Myggor som har sugit blod av dinosaurier och fastnat i kåda och blivit bärnsten, och så suger man ut blodet och utvinner DNA. Hah, alla vet att DNA har en halveringstid på 512 år, vilket betyder att allt DNA som är äldre än maximalt två miljoner år är obrukbart.

– Ja ja, och dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan, så dit for den affärsidén för verklighetens Jurassic Park.

– När det gäller ursprungligt dino-DNA, ja! Men fåglarna har det i färsk form i sina celler, gömt under alla moderna papegoj- och fiskmåsritningar. Bara att påta lite på de rätta avbrytarna.

– Det är förresten du som kör, jag har druckit ett par stycken bärs. Borde ha druckit mera. Eihän tätä kestä selvin päin. 

– Sure! Jag såg en grej i en gammal Roadrunner-animation. Looney Tunes, du vet. Spänn fast säkerhetsbältet, jag är säker på att jag klarar det om vi tar tillräckligt med fart.

– TAXI!!!