Gråt medan du kan – när tårarna tar slut kommer du att sakna dem

En insändarskribent i Hbl kallade mig ”gråtmild” på grund av någonting som jag skrev som kritik mot Sveriges val av coronastrategi. Samma text hittar du här.

Insändarskribenten är knappast medveten om det, men jag har faktiskt gråtit mer än min beskärda del, tidigare i mitt liv. Jag var ett särdeles gråtmilt barn, det krävdes inte mycket för att få mig att ta till tårarna.

Följaktligen var det en av de främsta orsakerna till att jag genomled mitt åtta år långa mobbningshelvete. Mobbare älskar att se sina offer gråta, de trycker på alla knappar de kan för att öppna tårkanalernas slussar hos sina offer. I mitt fall behövde de inte trycka värst länge.

Jag misstänker att jag grät så mycket som barn att jag grät mig helt tom. I något skede tog tårarna slut, helt enkelt. Numera gråter jag nästan aldrig, inte ens de där dagarna då jag önskar att den befriande gråten skulle komma, som ett regn efter en lång torka.

Det händer att jag försöker gråta. Med en aktiv viljeansträngning. För att jag vet att min kropp behöver det. Men det känns som att jag har glömt hur man gör, och det är illa för hälsan.

Det händer att jag ligger där för mig själv i mörkret och försöker dra mig till minnes den där känslan som fick tårarna att välla upp. En väldigt bekant känsla, men ändå så främmande, numera. När upplevde jag den senast? När vår hund Otto dog för ett par år sedan, på tok för tidigt. Då grät jag, till min stora förvåning – och lättnad. För det kändes rätt, det kändes bra, hur sorgligt det än var.

På min pappas begravning grät fällde jag några tårar i kyrkan. Men jag misstänker att det snarare var för att de spelade Sibelius Finlandia. Det stycket har en märklig kraft som lodar våra innersta djup, och rör upp i de stillastående vattnen där nere.

Men beträffande min pappa – tja. Jag grät väldigt mycket för hans skull som barn, då jag var rädd för honom. Jag sörjde honom i förskott, kan man kanske säga.

På sistone har det hänt att jag har varit deprimerad. Inte bara lite lätt deppig, sådär som man ofta är på vardagsspråk. Jag menar på det sättet som föranleder en diagnos av en läkare. Jag har papper på det.

I en sådan situation tycker kanske någon att man skulle gråta väldigt mycket. Jag menar, om inte då – när i så fall? Men det funkar inte så.

Depression är inte en djup sorg. Inte alltid åtminstone. Depression är inte för mycket känslor, det är snarare avsaknaden av dem, både av sorg och glädje.

I och för sig, depression kan väl vara många olika saker för olika människor, men för mig har det snarare inneburit en emotionell öken snarare än ett här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång. En oändlig tomhet och tystnad, där till och med ljudet av droppande tårar skulle kännas som en tröst.

Eller som den där kvalmiga känslan som föregår ett åskväder i juli-augusti. Den där tryckande, stillastående hettan som tar all ork ur en. Man väntar och hoppas på att himlens slussportar ska öppnas och att urladdningen ska komma.

Men den kommer aldrig, trots de mörka molnen som ruvar vid horisonten. Åskan och den förlösande svalkan uteblir. Till och med till natten. Man bara ligger där och kippar efter andan.

”Ja men varför går du inte och simma då? Gå till stranden, vet jag!”

Kommer inte de salta dropparna till mig så måste jag gå till dem, menar du? Clever!

Eller min favorit: ”Ta en promenad i friska luften så känns det bättre!”

Nå, i och för sig, nog yttrar jag också dumheter ibland. Som då endera av mina söner gråter för någonting till synes helt trivialt. En borttappad Legogubbe eller en Minecraft-session som gick snett. Då kan jag säga någonting dumt som att ”nämen sluta nu, det där är väl ingenting att gråta för!”

Jag misstänker att jag bara är lite avundsjuk.

Åtta fullsatta passagerarplan som flyger in i en bergvägg

Sverige är i ett svårt chocktillstånd just nu. Vi är alla det, misstänker jag. Annars skulle vi inte vara kapabla att med ett sådant här skenbart lugn diskutera det faktum att vårt grannland inom en mycket kort tid har förlorat cirka 2 000 av sina medborgare. Ingen annan olycka eller katastrof under landets fredstida historia kommer ens NÄRA mätt enligt antal döda.

Sveriges döda i covid-19 motsvarar just nu åtta stycken fullsatta Airbus A-330 som en efter en flyger in i en bergvägg i full fart. Samtliga passagerare oskyldiga civila. Kan ni föreställa er hurdan reaktionen på någonting sådant skulle se ut?

Jag är ganska säker på att den inte skulle se ut som diskussionen kring Sveriges coronaläge och strategi just nu i jämförelse med andra länder. Den påminner mer om diskussionen om landslagstränarnas strategi i samband med ett hockey-VM. I Sverige tycks diskussionen inte ens existera alls. Snarare verkar folk stoltsera över hur livet går vidare nästan som normalt.

ÅTTA STYCKEN FULLSATTA A-330!

Jag önskar ju nästan att det här vore någon sorts chocktillstånd. För alternativet är att vi är just så emotionellt avtrubbade som vi verkar just nu. Vad det i så fall är som har trubbat av oss så till den milda grad, har jag ingen aning om. Min första impuls var ”Facebook!” Med jämna mellanrum får jag en nästan oemotståndlig lust att avsluta mitt Facebook-konto och inte titta tillbaka. Den lusten, den impulsen, har varit starkare än på länge på sistone.

Men det är nog någonting större och allvarligare än så, någonting i oss människor.

Hur som helst: det här är fanimej inte friskt!

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.

Ett gott skratt förkortar karantänen: Nygamla ordspråk för undantagstiden – bidra med dina egna!

Här är min lista över uppdaterade ordspråk för undantagstiden. Skriv fler i kommentarsfältet!

Alla legoklossar är grå i mörkret.

Alla vägar bär till köket.

Hemma bra, och hemma bäst.

Bättre en fjärrkontroll i handen än tio i skogen.

Den som gapar över mycket får gå till butiken imorgon.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit hem med toapappret.

Den som väntar på nåt gott väntar kanske till midsommar, eventuellt till hösten.

Finns det hjärterum finns det stjärtepapper.

Ingen är profet i sitt eget Nyland.

Ingen distributionskedja är starkare än sin svagaste länk.

I butiken prövas vännen.

Ju fler uppkopplade desto sämre wifi.

Kasta inte Lego åt dammsugaren.

Lika barn leka bäst leka tyst.

Man kan inte lära en gammal hund att sitta stilla medan pappa har distansmöte.

När smittan är borta dansar råttorna på bordet. Och på Havis Amanda.

Ord och ingen Spotify.

Oavsett om man bäddar får man ligga.

Slut, sa baken om toapappren.

Så länge det finns wifi finns det hopp.

Så länge det finns hund finns det promenad.

Sälja skinnet innan kurvan är tillplattad.

Tala är guld tiga är silver. Tydligen.

Många bäckar små gör en stor fuktskada.

Uttråkat barn skyr helgen.

Undantagstillståndet bekräftar regeln.

”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)

Vårdagjämningen och de vita nätterna är snart här – solen till undsättning!

Hur man än ser på saken, så – hej, åtminstone är det inte november. Eller hur? Vårdagjämningen infaller nu på fredag. Sol Invictus kommer nu på bred front. Just så här års ökar ljuset som allra snabbast.

Och det är inte bara tröstande, det är ett vapen mot viruset som inte ska underskattas. Virus tycker inte alls om solen. Det finns färsk forskning om det här.

“High temperature and high relative humidity significantly reduce the transmission of COVID-19, respectively, even after controlling for population density and GDP per capita of cities. […] This result is consistent with the fact that the high temperature and high humidity significantly reduce the transmission of influenza. It indicates that the arrival of summer and rainy season in the northern hemisphere can effectively reduce the transmission of the COVID-19.”

Betyder det att solen botar dig om du blir smittad, eller att du är magiskt beskyddad från att bli smittad så länge solen är uppe? Nej, naturligtvis inte, men det ökade solljuset tycks på riktigt sakta ned smittans framfart i populationen.

Det är inte bara solen själv som har positiva effekter, den friska luften hjälper också till.De som var med då spanska sjukan härjade 1918 – ni lär inte vara många – minns kanske också att frisk luft och solsken också då framgångsrikt utnyttjades till att bekämpa pandemin.

Mer om det här.

Och här.

För mig personligen är det ändå kanske blotta vetskapen om att ljuset nu ökar och att sommaren inte är långt borta, som betyder mest. I tunga tider med ett överflöd av bekymmer är det viktigt att hålla andan uppe. Och ingenting boostar mitt humör som solen i gardinerna i tidig morgonstund och ljudet av måsarna som ropar ute mot havet.

De vita nätterna är snart här. Livet segrar.

Klimatskeptiker ohoj, titta hit! Jag har en fråga som inte en enda av er har kunnat svara på de senaste 20 åren!

Tjugo år efter att jag först ställde den här frågan har jag ännu inte fått ett svar på den. Så jag ställer den igen, av ren morbid nyfikenhet:

Ni ”klimatskeptiker” som eventuellt läser det här: säg mig,

vad sen då, om det visar sig att ni har fel?

Inget rundsnack, inga finter, inget dansande kring het gröt. Svara bara på frågan med ett par korta rader, snälla. Ett enkelt svar på en enkel och i mitt tycke berättigad fråga.

Jag upprepar: vad säger ni om det skulle visa sig att det vetenskapliga konsensus som råder kring klimatfrågan var fullkomligt mitt i prick hela tiden (eller att forskarna till och med var överoptimistiska i sina bedömningar) och hela helvetet bryter loss?

Till anhängare av det vetenskapliga konsensus: Ja ja, jag vet. Det har de facto redan visat sig att det är just så. Men låt oss nu leka den här tankeleken. Spela med nu en stund.

Till er andra: bli nu för gudarnas skull inte och älta det här med konsensus. Också om ni bestrider att ett sådant råder så har ni vetenskapen och fakta emot er i en förkrossande skala. Och även om vi ignorerar det så behöver ni hur som helst ta försiktighetsprincipen i beaktande.

Anyway. 20 år and counting, jag väntar fortfarande tålmodigt på ett svar. Vilken är er kommentar då kvällsnyheterna anno 2050 kommer med sin kamera, eller då mina barns generation kommer med facklor, högafflar och rep?

Ni kan väl ändå inte mena att det inte existerar ett enda tänkbart scenario där ni och det fåtal vilsna kärringen-mot-strömmen-forskare som ni citerar, skulle ha fel? I så fall saknar er argumentation falsifierbarhet, och i så fall är det pseudovetenskap som ni kränger. Enligt Karl Popper.

Det skulle göra det möjligt för mig att känna ens en liten gnutta av någonting som avlägset påminner om respekt för er om ni ens hade stake nog att våga stå upp och äga ansvaret för de mycket dramatiska och destruktiva konsekvenserna som er bakåtlutade business as usual-attityd kan medföra för oss alla.

Men bara så ni vet: ”hoppsan” duger inte som svar.

Det ringer och ringer, men ingen svarar

Man brukar ju säga att ”jag borde ha hört varningsklockorna ringa”. Nå, jag hör dem ringa just nu, helt bokstavligen. Sedan i höstas, då jag var fem före riktigt slut, har jag haft en tinnitus som har kommit och gått. Den överraskade mig, för jag har aldrig haft tinnitus förr.

Tinnitus låter säkert olika för alla som har den. I mitt fall låter den precis som hundratals små alarmklockor som ringer någonstans i bakgrunden.

De kommer och går. Vissa dagar hör jag dem inte alls. Vissa dagar ringer de desto mer. Som om brandlarmet går igång i alla smurfarnas hus samtidigt. Det är ett stadigt, oföränderligt ljud, som den där metallklockan i Böle som ljuder när vi övar brandlarm. ”Snälla, vira en filt runt den där, jag hör inte vad jag klipper!” Aj jo, man skulle gå ut.

Och grejen är att klockorna ringer desto intensivare, ju mer stressad jag är. Som idag, det har varit en asbrutalt stressig dag. Och nu ringer hell’s bells across the sky som AC/DC i Donington 1984.

Och de är ju alarmklockor, helt bokstavligen, som min kropp låter ljuda när mätarna går för långt på rött. Jag vet vad som händer till slut om jag inte får dem att tystna genom att ta det lugnt.

Ändå sitter jag här och ser mig om efter en filt så att jag kan be att ungarna går och virar den runt klockorna. För pappa måste skriva.

Måste försöka skri –

Det tog mig en stund att förstå vad den bokens titel egentligen betyder.

Ingen fara, precis som då vi övar brandlarm i Böle går jag nog ut på gården till slut. Men jag har märkt att jag lite för ofta sportar med att sitta så länge som jag bara täcks, innan vaktmästarna kommer och leder ut mig.

En vacker dag kommer vaktmästaren klädd i svart huva, med ett schackbräde under armen.

Hon som jag skulle gifta mig med kom aldrig, men bartendern gav mig en kasse med Aalto-vaser innan han tog livet av sig

Drömde i natt att jag var på ett hotell, ett exklusivt femstjärnigt resort i öknen vid havet, någonstans i USA. Jag skulle gifta mig med någon, vet inte vem. Jag väntade på henne där, men hon kom aldrig.

Där pågick en oavbruten, 24/7-fest, mycket dekadent med bara det dyraste av allting. Folk försåg sig frikostigt av allt som servitörerna bar fram. Allting var otroligt lyxigt, men ingen betalade någonting, allting skrevs bara upp på räkningar av hovmästaren som stod i skuggorna och antecknade.

Festandet var inte glatt och uppsluppet utan febrigt och desperat. Över allting låg en vag känsla av någon sorts odefinierad, överhängande ondska och fara. Lite inspirerat av Hotel California, säkert.

Hotellet var som en blandning av Guggenheim-muséet i New York och ESO:s ”La Residenzia” vid Cerro Paranal ute i Atacamaöknen. Det var en stor och hög, öppen cylindrisk hall med den uppåtgående spiralformade rampen/balustraden à la Frank Lloyd Wrights Guggenheim. Hotellrummen låg invid den.

I något skede började det gå ett rykte om att hotellet höll på att gå i konkurs, och att notan snart skulle betalas och gästerna skulle vara tvungna att gå. Det här ledde till ett upplopp bland gästerna som började roffa åt sig av alla lyxvarorna, de dyra cigarrerna, champagneflaskorna och parfymflaskorna, som av någon anledning delades ut ur trolleykärror, som i flygplan.

Personalen försökte lugna ned folk, men kaoset blev bara värre och det utbröt våld och folk sköt och knivhögg varandra. Personalen flydde.

Jag tog till flykten upp på takterrassen. Det hade blivit natt, stjärnorna lyste klart över öknen. Där var tomt och tyst. En bartender stod ännu vid baren och torkade disken. Han frågade mig om jag ville ha några Aalto-vaser och andra Iittala-prylar som plundrarna hade lämnat. Jag sade okej då, och han satte dem i en Lidl-plastkasse som han räckte mig över disken.

Jag beställde en gin&tonic, men bartendern meddelade att han inte längre jobbar här. Han lämnade bardisken, gick fram till takräcket, klev över det och hoppade.

Jag tog min Lidl/Iittala-påse och gick in i hotellet, ned längs den nu tysta och mörka Frank Lloyd Wright-spiralbalustraden. Det låg spridda lik här och där på golvet.

Vid ett bord satt några sårade gäster, vilka jag identifierade som mina gamla klasskamrater från gymnasiet. De hade skottsår och knivar stickande ut ur ryggen, men de var fortfarande vid liv. De frågade om jag hade cream crackers eller digestive-kex. De hade kaviar, men inga kex, och så kunde man ju inte ha det, påpekade de och hostade blod.

(Den här biten kommer sig säkert av att jag den senaste veckan har tagit lite väl många trippar down memory lane i Grankulla i sällskap med kollegan Sixten som spelar in en dokumentär om mig med anledning av min teaterpjäs. Hans egen idé, inte min.)

Jag sade att tyvärr, det har jag inte, och gick vidare ned till bottenvåningen och ut genom huvudingången där min bil stod parkerad. En Ferrari Daytona Spyder av den sort som Sonny Crockett körde i Miami Vice, i de tidiga avsnitten (han bytte senare till en Testarossa, som inte alls var lika cool).

Jag tänkte för mig själv att den där som jag skulle gifta mig med kommer helt tydligt inte, så jag kör vidare till nästa resort några timmars färd längre nedåt kusten till. Nu när jag tänkte närmare på saken så hade jag ju stämt träff med en annan person där, som jag ju faktiskt skulle gifta mig med.

Så jag hoppade i Daytonan och körde min väg med V12-motorn spinnande under den långsträckta, vinröda motorhuven. Måtte hon vara där när jag kommer fram. En kille klarar inte av hur många ”ohare” som helst under en och samma natt.

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night.

Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.