”Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.”

– Vad är det finaste som du har ärvt, det som du skulle rädda först från lågorna om huset där ni bor började brinna?

– Efter att familjen är i säkerhet, menar du? Tja, morfars gamla fårskinnsjacka, tror jag. Jo, det skulle nog bli den. Bättre jacka finns inte, den håller mig varm och torr i alla väder och påminner mig om morfar.

– Ja men modersmålet då, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv.

– Jaha, om vi ska gå in på det spåret så säger jag generna. Mina gener som har gett mig min mammas ögon, som min son i sin tur har ärvt, och min kärlek till skrivande och talande som jag har fått från farfar. 

– Jag har läst dina texter. Jag skulle inte räkna med jackpot i bouppdelningen om jag vore dina barn.

– …men när det kommer till kritan, vem har egentligen ärvt vem? Har jag ärvt generna? Är det inte generna som har ärvt mig? Trots allt så fanns de ju före mig.

– Nu klyver du bara hår, generna är inte självständiga enheter som kan ärva någonting, de är bara rader med biologisk kod som kopierar sig själv. De är inte separata från oss.

– Säg inte det. Ta nu mitokondrierna som bor i våra celler, de fungerar som cellernas små kraftverk. De är i princip sina egna varelser, ättlingar till urhavets proteobakterier som slog sig i slang med våra tidiga, encelliga förfäder. De har sitt eget DNA.

– Mina mitokondrier har inte DNA, de har Saunalahti.

– Haha, biokemisthumor. Good one. Men min poäng här är att generna är det som allting utgår från. Arter kommer och går, endast DNA består. Du och jag som individer, vi är bara biologiska experiment som våra gener kör för att se vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är deras transportmedel, ett sätt för dem att sprida sig själva vidare.

– Jo, men vi är medvetna varelser, vi har vår fria vilja. Vi bestämmer över vårt eget liv, generna följer bara med strömmen!

– Vem bestämmer över vem? Säg mig en sak som du har gjort i ditt liv som inte på något sätt, direkt eller indirekt bestäms av ditt DNA, sådana saker som ditt temperament, din sexualitet, vilka smaker du gillar, hurdana tjejer du föredrar, hela din personlighet. …AJ! Varför sparkade du mig på smalbenet? Det gjorde ont!

– Skyll inte på mig. Skyll på generna, om de nu en gång styr allting som jag gör.

– Försök ta det här på allvar nu alltså! Generna har dikterat dig i minsta detalj. De äger dig, för de ärvde dig. Du har redan skickat arvet vidare till nästa generation, de har uppfyllt sitt mål för din del och snart behövs du inte längre.

– Ja men det där är ju bara stru-

– Nu ska du visa lite respekt för det mäktiga DNA, hör du! Inser du hur gammal DNA-molekylen är? Din äldsta fungerande gen är den som innehåller instruktionerna till glutaminsyntas, ett enzym som deltar i kroppens omsättning av kväve. Du trivs i skärgården om somrarna, eller hur?

– Jo, men vad har det med någonting att göra?

– Nå, du kan ju tänka på det här sedan när du ligger där på strandklippan och solar dig, att en del av generna inuti din kropp är äldre än berget du ligger på. Berggrunden i södra Finland är lite under två miljarder år gammal. Genen som tillverkar glutaminsyntas dök upp för mer än två miljarder år sedan. Det här var innan det ens fanns cellkärnor, alltså före de första eukaryoterna.

– Sitter du och försöker kollra bort mig nu för att jag ska glömma vem som beställde vad? Jag minns precis vad du har ätit och druckit, och det är betydligt mer än vad jag beställde. Tro inte ens att vi delar på notan fifty-fifty!

– Apropå den där omeletten som du åt, du vet ju att man kan tillverka en dinosaurie av vanliga ägg från Alepa?

– Hah! Genteknologi. Fåglarna härstammar från dinosaurierna, och så vidare!

– Just det! Inte bara det, fåglarna är dinosaurier, de härstammar från skräcködlorna i rakt nedstigande led. En vanlig höna innehåller den kompletta genetiska ritningen till en brontosaurus.

– Brontosaurusen satt på en annan gren av släktträdet, så det stämmer inte riktigt. Men i princip är det ju sant det där.

– Jo, men vill du alltså veta hur du gör för att tillverka en dinosaurus av luomu-hönsägg från Alepa? Eller K-butiken om du har Plussa-kort, det är inte så stor ski-

– Nej tack. Helst inte.

– Det ska som sagt vara luomu. Alltså ägg som är befruktade. Hönan och tuppen ska ha intimt samröre i hönsgården liksom. En bekant till mig födde upp höns där hemma från Alepas luomuägg. Fyra av äggen i en tio äggs låda var befruktade och blev till höns.

– Höh! Det där är nu igen en av de där urbana myterna.

– Nej, det hände på riktigt, jag lovar! Hur som helst, du tar ett befruktat hönsägg, och sedan påtar du på generna i embryot. Som sagt, hönans DNA innehåller alla instruktioner som behövs för att det ska bli en dinosaurie, de genetiska dino-switcharna är bara i OFF-position för evolutionen har stängt av dem med tiden och ersatt dem med nya funktioner. Sånt där som fåglar har. Näbben till exempel.

-…men alla de gamla instruktionerna finns kvar där. För att bygga en velociraptor eller vilka skräcködlor som nu fanns på fåglarnas släktträd under juraperioden. Ja ja.

– Exakt! Det enda du behöver göra är att stänga av alla de nyare switcharna och koppla på de gamla dinosaurusswitcharna, och vips har du en skräcködla. Det har gjorts på riktigt, det är inte bara fria fantasier det här.

– Så var har vi alla Kalkonus Rexar då?

– Nå inte har forskarna ju låtit dinosaurie/höns-embryona växa till slut, det skulle ju vara oansvarigt och oetiskt och allt det där. Men det är antagligen bara en fråga om tid innan det händer, tror man.

– Jaha. Anteeksi neiti, saisimmeko laskun?

– Men kolla här, jag googlade det, du ser på den här röntgenbilden att det här hönsembryot har en näbb med tänder i. Riktiga små dinosaurietänder, är det inte helt galet? Och en svans som en riktig raptor har den också, eller om den skulle få växa ut till slut, alltså. Ska vi göra en sådan på veckoslutet? Jag har en ask med luomuägg där hemma!

– Nej. Kommer du ihåg hur det gick när du skulle tillverka egna fyrverkerier i vårt garage när du var sexton? Betalade du nånsin samtliga rater av skadeståndet åt farsan?

– Så vad är det du försöker säga? Att det inte är en god idé? Medge nu ens att det skulle vara en elegantare metod än den som de använde i Jurassic Park? Myggor som har sugit blod av dinosaurier och fastnat i kåda och blivit bärnsten, och så suger man ut blodet och utvinner DNA. Hah, alla vet att DNA har en halveringstid på 512 år, vilket betyder att allt DNA som är äldre än maximalt två miljoner år är obrukbart.

– Ja ja, och dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan, så dit for den affärsidén för verklighetens Jurassic Park.

– När det gäller ursprungligt dino-DNA, ja! Men fåglarna har det i färsk form i sina celler, gömt under alla moderna papegoj- och fiskmåsritningar. Bara att påta lite på de rätta avbrytarna.

– Det är förresten du som kör, jag har druckit ett par stycken bärs. Borde ha druckit mera. Eihän tätä kestä selvin päin. 

– Sure! Jag såg en grej i en gammal Roadrunner-animation. Looney Tunes, du vet. Spänn fast säkerhetsbältet, jag är säker på att jag klarar det om vi tar tillräckligt med fart.

– TAXI!!!

”Du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm”

Det var någonting som min mormor alltid brukade säga när jag berättade att jag skulle åka på kryssning till Stockholm. Hon talade om hur löven i Stockholm alltid spricker på träden långt innan det börjar grönska i Helsingfors. Om hur det alltid är lite varmare i Stockholm om våren, och om människorna som är lite gladare än här hemma. Och hon hade ju rätt.

Stockholm ligger ett ynka stenkast längre söderut än H:fors, men den varma Atlanten ligger lite närmare, så vindarna från sydväst hämtar våren till Stockholm lite tidigare än till oss.

Vilket kanske är skälet till att också människorna kryper ut ur sina skal lite tidigare där än hemma i H:fors.

Det är en av de där sakerna man minns från barndomens och ungdomens Stockholmskryssningar. De glada, öppna och vackra människorna som befolkade gatorna, medan den mentala istiden fortfarande pågick i Finland.

Mamma och jag, vi hade aldrig råd att åka utomlands i min barndom, alltså inte till det ”riktiga” utlandet, så vi åkte till Stockholm i stället.

Stockholm var Stora Världen för mig som tioåring, i slutet av 70-talet. Där fick man köpa kokosbollar, Bounty-choklad, Mer-juice och den senaste Dante-boken. Vilken lyx! Bokhandlarna var ju dessutom fulla av böcker och serietidningar på svenska, kan ni tänka er?

Och så fick man äta riktiga hamburgare på Clock också! För oss barn av Kekkoslovakien var det här ju som en fläkt av Manhattan! Det måste ha varit Clock som introducerade mig till skräpmaten, men för mig var det inte skräpmat, det var ju årets största kulinariska fest när man fick äta på Clock vid Sergels torg!

Och vaktombytet på Stockholms slott var helt otroligt spännande! Apropå slottet: mormor upphörde aldrig att stoltsera med hur någon av hennes släktingar var gårdskarl på Stockholms slott då mormor var ung, och en gång övernattade hon och morfar till och med där och morfar fick vara med och hissa den blågula flaggan om morgonen!

Mormor hade kvar sitt svenska medborgarskap långt in i vuxenåldern, hennes pappa var från Småland, han kom till Finland i början av 1900-talet och hittade kärleken här och stannade kvar. Det var ett stort steg på den tiden, att flytta till Ryssland, som vårt land ju var en del av på den tiden.

Hon var stolt över sina svenska rötter, mormor. Hon berättade storyn som den från inbördeskriget då skyddskåren letade efter ett par skomakarlärlingar som misstänktes för att ha haft samröre med rödgardisterna, men mormors far gömde dem i källaren i Gröndal och när männen med de vita armbindlarna kom så hissade han svenska flaggan i trädgården och mötte skyddskåristerna i grinden med hagelbössan på axeln. ”Svensk mark! Hit men inte längre!”

Vinter2014-59

Inte för att det någonsin rådde något tvivel om var mormors lojalitet låg. En annan story som hon tyckte om att berätta var den om hur hon som lotta satt i den sista finländska lastbilen som lämnade Hangö när staden togs över av ryssarna. Hon var blåvit ut i fingerspetsarna, mormor Birgit, trots att hon kunde vara svenskare än Astrid Lindgren när det ville sig.

Fast jag besökte ju Stockholm betydligt oftare än mormor och morfar då jag var ung. För mormor och morfar var Östersjön av gammal vana betydligt bredare och svårare att korsa än för oss åttiotalets Grankullaungar som kryssade fram och tillbaka mest hela tiden.

Då jag gick i gymnasiet kostade kryssningarna nästan ingenting. Viking och Silja formligen kastade kryssningspresentkort efter folk och hade vi inget bättre för oss så hoppade vi på Stockholmsbåten, jag och någon kompis. Hur panka vi än var. Hytt hade vi sällan råd med så vi sov i sleep-in. Existerar det begreppet ens numera?

Sommar2014-158

Det är speciellt en kryssning som har blivit kvar och spöka i minnet. Den där gången då jag fyllde sexton år. Jag var på kryssning med min kompis Kalle (Carl-Gustaf; hans mamma var rojalist och ett stort fan av kronprinsen) som fyllde år en dag före mig.

Det var vår första helt föräldrafria kryssning, och jo, vi försökte ju köpa öl från taxfreebutiken utan någon större framgång. Jag lyckades däremot köpa en flaska Cinzano-martini, den första flaska som jag på måfå rafsade åt mig från hyllan i min nervositet, men det smakade så apa, tyckte jag, att jag aldrig drack mer än ett par klunkar av den.

Vi var inte bara i Stockholm för att fira vår sextonårsdag, Kalle och jag, vi var där för att jag skulle träffa min pappa som bodde en bit utanför Stockholm på den tiden. Det var alltid lite nervigt att träffa pappa, barndomens mardrömmar hade ännu inte bleknat bort, men jag tog mod till mig och så åkte vi ut till Fittja (alltid värt ett skratt eller två, det namnet) där han bodde. Eller nånstans i trakten i alla fall, där steg vi av.

Pappa var socialarbetare, han blev rekryterad till Sverige för det fanns ett skriande behov av socialarbetare som behärskade finska, eftersom socialens kunder till en anmärkningsvärt stor del var finskspråkiga på den tiden.

Hur som helst, besöket hos pappa gick väl sådär, jag knäppte ett par foton av honom också med min nya Pentax P30, min första systemkamera som jag hade fått till födelsedagspresent av mamma. Den kameran blev för övrigt stulen i en buss i Stockholm flera år senare.

DSC_0479

Den här bilden. Farsan till vänster, Kalle till höger.

Jag tog också ett foto av blommorna som låg på gatan i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där Olof Palme hade blivit ihjälskjuten ett halvår tidigare.

DSC_0480

Pappa vinkade av oss när vi steg ombord på m/s Finlandia för att återvända hem, och som det skulle visa sig så var det här den sista gången som jag såg min far.

Kring den här tiden drabbades jag av en djup och utdragen period av tonårsangst och till den hörde att skära av banden till barndomen och förstöra alla gamla fotoalbum med bilder av pappa i – och av mig själv. Det finns inte många foton av mig eller av pappa från då jag var barn, bara de som mamma lyckades gömma undan så jag inte kunde bränna dem i öppna spisen.

Nästa gång jag hörde av, eller snarare om min far, var nästan tjugo år senare då min farbror ringde mig och sade att far min har gått bort.

Så det blev till att boka ännu en resa med Sverigebåten, med släpvagnen efter bilen, för att hämta farsans magra lösöre från bostaden i Hedemora i Dalarna där han bodde mot slutet av sitt liv.

Det första jag såg när jag öppnade dörren till hans lägenhet och klev över högen av pizzareklam och räkningar, på skrivbordet i sovrummet, var ett inramat foto av mig själv. Studentfoto, vill jag minnas. Jag kastade det i soporna samma kväll. Old habits die hard.

Några kvällar senare då jag stor på akterdäcket och såg på när m/s Serenade backade ut från kajen i Värtahamnen (en gammal tradition från barndomen, man ska alltid stå på akterdäcket när båten lägger ut) kände jag för första gången en lättnad över att lämna Stockholm bakom mig.

Vinter2014-69

Den rosenröda barndomsdrömmen om Stockholm, de lyckliga, vackra människornas stad, porten till Stora Världen, den dog med pappa, misstänker jag.

Jag har aldrig känt samma lockelse efter det här, aldrig upplevt samma pirrande känsla då jag stiger ombord på Sverigebåten.

Visst besöker jag fortfarande Stockholm då och då, barnen älskar ju Sverigebåtarna, men jag känner mig alltid lite vemodig numera då jag hör Silja Lines kännspaka signaturmelodi i hytten om morgnarna när pursern meddelar att ”bästa passagerare, vi anländer till Stockholm om två timmar. Vädret är halvmulet och temperaturen är plus fjorton grader.”

Va, fjorton grader?? Termometern hemma i köket visade fem grader när vi åkte!

Sedan hör jag min mormors röst som säger ”du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm!” Och jag ler. Det här blir nog en bra dag trots allt.

Vinter2014-61

Måste man lida för sin konst?

Jag var kanske nitton när jag hörde Tubular Bells första gången. Lika gammal som Mike Oldfield var när han skrev den.

Det var inte förrän långt senare som jag läste om hur illa däran psykiskt Oldfield var på den tiden, hur Tubular Bells var ett destillat av all den smärta och ångest som han kände då, mardrömmen som som han levde med 24/7.

Men jag inser ju nu att det inte var så konstigt att stycket påverkade mig så starkt, träffade mig som ett ton bly från skyn, då när jag genomlevde min mest nattsvarta, angstiga post-tonårsperiod.

Jag kände inte till lidandet som hade drivit Oldfield att skriva Tubular Bells, men jag kunde höra det i musiken på ett omedvetet plan, för jag var på den tiden där i samma trakter som Oldfield hade varit då han skrev det där som skulle bli den mest osannolika hitskivan någonsin.

Jag har aldrig gett mycket för den där gamla klyschiga idén om den lidande konstnären, om lidandet som en katalysator för skapande. Ju hungrigare och eländigare du är, desto mer lysande konst skapar du. Jag köper inte det där, helt enkelt.

Eller jo, du kan ge upphov till odödlig konst när du brinner, men du slutar ju sannolikt som en hög aska på golvet, så jag ifrågasätter huruvida det är någonting värt att eftersträva.

Personligen är jag som minst kreativ då jag har det svårt. Osäkerhet och oro är som en kall, våt filt över skaparglädjen. Jag kan fungera och skapa också då jag genomlever svåra perioder, men det blir sällan någonting minnesvärt.

När jag jobbar under förhållanden av osäkerhet och oro faller jag tillbaka på det som jag kan och vet att fungerar. Jag kopplar på autopiloten, jag spelar med säkra kort. Det är först då oron släpper som kreativiteten blommar upp och jag lyckas associera fritt.

När jag var omkring 20 och i färd med att ta mig ur min nattsvarta tid av angst, då hade jag en konstig period av skapande som utmynnade i någon sorts besynnerlig, abstrakt poesi som jag skrev under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Det här var innan jag köpte min första dator, så jag skrev dikterna på en gammal skrivmaskin. Jag hade en period då jag satt uppe nätterna i ända och knattrade på min maskin.

Jag hade till slut en tjock bunt med dikter som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visade en del av dem åt mina studiekompisar som tyckte de var kul, vissa blev riktigt förtjusta och kopierade upp dem åt sig själva.

Några dikter publicerades till och med i Studentbladet, och jag blev ombedd att komma och uppträda i samband med någon studenthappening på Åbo nation.

Men jag sade nej, för jag hade aldrig menat det hela som någonting mer än fria associationer, en sån där stream-of-consciousness-grej som man gör för att ge utlopp för sina kaotiska tankar och kanske städa upp lite i huvudet i processen. Det var aldrig avsett att nå ut till en större publik.

Nu när jag ser tillbaka på den tiden så var Dionysos Tarmwred-dikterna ju någon sorts terapi. De kom till under en tid då jag började komma ut ur mörkret, upp i ljuset. De hjälpte mig att göra den resan, men den hade redan inletts när jag skrev dem.

Dikterna föddes inte ur ångesten utan ur glädjen och lättnaden över att vara på väg upp ur den.

Sedan när jag en gång var ute i ljuset tackade jag Dionysos för bekantskapen, låste in dikterna i skrivbordslådan och gick vidare.

Inte som stackars Mike Oldfield, han gick ju ner sig ännu djupare i sitt träsk, han var fortfarande djupt olycklig och psykiskt instabil, folkskygg och introvert. Och nu hade han dessutom all världens journalister som ville ställa honom frågor som han varken ville eller kunde svara på.

Främst av alla var ju frågan: hur kom det sig att du skrev Tubular Bells? Han hade på riktigt ingen aning och kallsvetten rann ned längs pannan på honom när han försökte komma på ett svar under en av de få intervjuer som han gav till pressen på den tiden.

Så hade han ju också Richard Branson och de andra på Virgin Records som pinade honom med frågor om när uppföljaren till Tubular Bells skulle vara klar. Det måste ha varit som för Orson Welles när alla ville veta hur det gick med uppföljaren till Citizen Kane.

Jag har aldrig avundats dem som skriver sina magnum opus som det första de gör i karriären. Det måste ju vara ett helsike att sätta ribban så högt åt en själv.

Klart det, man gör ju inte det medvetet; både Mike Oldfield och Orson Welles hade nånting inom sig som de måste få ut, och de gjorde det, och gott så för världen skulle ju vara fattigare om de inte hade gjort det.

Men ingen av dem skapade någonsin efter det någonting som ens kom nära det där första, briljanta och otyglade utbrottet av skapande. Bådadera kom att leva resten av sina karriärer i skuggan av sina enorma, massiva debutverk.

Eller tja, Mike Oldfield lever ju fortfarande, han hinner i princip överträffa Tubular Bells ännu, men jag finner det rätt så osannolikt. Faktum är att jag hoppas att han inte gör det, för jag kan inte ens föreställa mig all den smärta som skulle krävas för att skapa någonting som klår Tubular Bells i intensitet.

Och varför skulle han ens behöva göra det? Räcker det inte med ett mästerverk i livet? Det är mer än 99,99999% av oss någonsin åstadkommer.

Mike Oldfield kunde ha dragit sig tillbaka till sin paradisö (i Bahamas där han numera bor) direkt efter Tubular Bells och levt ett sorglöst liv där resten av sina dagar, trygg i vissheten om att hans namn för alltid kommer att stå i musikhistoriens böcker i guldskrift, vad han än gör.

Men även om jag känner mig lite skyldig för det så är jag ju glad att han fortfarande hade nog med rastlöshet inom sig för att skapa alla de där fina grejerna som Ommadawn, Five Miles Out, Crises, Heaven’s Open och The Songs of Distant Earth, för att nämna några av mina favoriter.

Blev det inte redan helt klart så är jag alltså ett stort fan av Mike Oldfield, har varit det ända sedan den där första gången då jag hörde Tubular Bells och golvades totalt av upplevelsen.

Det är okej att du sitter under en palm och skriver hissmusik numera, Mike, du har redan gjort rätt för dig, mer än någon kunde förväntas göra.

Jag däremot, jag måste fortfarande hitta på någonting som spränger banken på allvar…

spotify:track:7JeTEFJjYo4H5chmWXFj24

Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Den nattliga åskan som slog ned i min dröm och dödade båtsmannen

I drömmen står jag på en ödslig strand. Det är sen kväll, solen har gått ned men horisonten är fortfarande ljus. Det är sommar, trots allt. I drömmen alltså. Havet ligger spegelblankt.

Jag inser att den här långgrunda, steniga stranden är på Azorerna. Jag har varit här förr. Men längre borta på stranden ser jag hopptornet från Ekenäs badstrand. Det är väl inte så noga med detaljerna i drömmar, antar jag.

En segelbåt ligger för ankar ute på fjärden. En fin liten slup av Colin Archer-modell. Jag noterar att den vita färgen flagar på dess sidor.

Någon står i sittbrunnen. En tänd stormlykta hänger från akterstaget, men jag ser inte personens anletsdrag, det är för långt borta.

Någonstans i bakgrunden, inåt land, mullrar åskan. Skräckfilmsklichéerna duggar tätt i den här drömmen.

Han – ser ut att vara en lång, mager man i en gul regnrock – stiger i en jolle som är förtöjd vid båtens akter. Mannen sätter sig ned och börjar ro in mot land. Jag känner en stigande oro. Han har kommit för att hämta mig, misstänker jag.

Jag tittar upp mot himlen över land och ser till min förvåning ett mörkt moln som har seglat upp bakom mig och över mig medan jag stirrade ut till havs.

Mannen i jollen har nu kommit så nära att jag börjar urskilja detaljer. ”WÄRTSILÄ TURUN TELAKKA” står det i bleknade bokstäver på den gula regnrockens rygg.

Jollen är nu nära stranden, bara cirka tjugo meter kvar till land. Jag känner mig olustig till mods.

Mannen drar in styrbords åra och låter den vila i klykan så att den sticker ut över relingen. Så där som morfar sade att man aldrig ska göra. Man ska ta in årorna och lägga dem prydligt inuti båten, på bänkarna.

Den andra åran ställer han rakt uppåt med inre ändan mot jollens botten och använder åran som en krycka för att häva sig upp från bänken. Han är gammal, eller åtminstone svag, inser jag.

Mannen i jollen börjar vända sig om. Snart ser jag hans ansikte.

Men innan jag hinner se vem han är slår en blixt ned från molnet ovanför och träffar åran som pekar mot skyn. Åskknallen kommer omedelbart. Åran splittras och träfragment flyger åt alla håll genom luften.

Hur det gick för mannen hinner jag aldrig se, för i detsamma vaknar jag med ett ryck. Vilken besynnerlig dröm, tänker jag, och somnar in på nytt nästan omedelbart. Resten av natten är drömlös.

På morgonen, vid frukostbordet, säger min yngre son att han vaknade av en åskknall i natt. Innan jag hinner börja undra om jag fortfarande drömmer, bekräftar min hustru Milla det här. Hon hörde också åskan. En rejäl knall dessutom.

Senare på morgonen, på väg till jobbet, får jag ett textmeddelande av Milla. Hon har nämnt den nattliga åskknallen för en arbetskamrat som visste berätta att det kan hända att flygplan som kommer in för landning och flyger genom ett moln utlöser en blixt genom att chockvågen som planet orsakar får fukten i molnet att kondenseras.

Milla skickar mig en länk till en Hesari-artikel om saken. Ni hittar den här.

Och vi bor ju mitt under luftfarleden som flygplanen som anländer västerifrån använder när de kommer in för landning till Helsingfors-Vanda. Så det är fullt möjligt. Det åskade en gång tidigare i vintras, också då på morgonnatten.

Just nu slaskar det där ute. Stora blöta flingor, som små spöken som har tappat flygförmågan, trillar från skyn.

Jag känner att jag behöver se solen. Känna den med hela kroppen, låta den bränna bort det här posttraumatiska chocktillståndet av något slag som jag sannolikt befinner mig i efter de gångna veckornas mentala berg-och-dalbana.

Fyra veckor kvar tills vi flyger till Australien, säger Milla glatt åt barnen. ”Under påsklovet ska vi packa!”

Påsklovet? Jag tänker börja redan i kväll, tänker jag för mig själv.

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.