Sommaren kom, solen gick opp, kroppen sa’ stopp, hej o hopp!

Det är ett tag sedan jag skrev en uppdatering om mitt hälsotillstånd. För drygt tre år sedan fick jag efter många om och men en diagnos: sarkoidos. Då kretsade tillvaron rätt långt kring sjukdomen och vägen tillbaka till livet.

De senaste åren har jag försökt skjuta undan tanken på mig själv som sjuk, även om jag har en kronisk sjukdom som jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Men man kan inte låta sig definieras av det. Man kan inte låta sin självbild byggas om med sjukdomen som grund.

Det skulle i och för sig vara en lätt utväg. Man har alltid en god ursäkt. Vad det än är. Det är väldigt bekvämt att ha en Diagnos att falla tillbaka på, i stället för att ta itu med saker och ting. Men det är bedrägligt, och man gör sig definitivt inga tjänster genom att ta den utvägen. 

En kronisk sjukdom är lite som flaskan för en alkoholist. Den är en bra syndabock när saker och ting inte riktigt blir som man tänkte sig.

Det är besynnerligt vilken roll sommaren tycks ha när det gäller att avleda mig från vägen till att bygga om min självbild på den friskes grund. Det är som den där berömda ”lomahana” som öppnas för personen med ett alkoholberoende då midsommarafton stundar. Och så förflyter semestern som i en dimma.

Jag har skrivit förr om mitt förhållande till spriten. Om att jag har haft stunder då jag har tänkt att det vore bra om man kunde dricka bort sina sorger, men det funkar bara inte för mig. Alkoholen ger mig ingenting. Jag finner det mest bara irriterande att vara berusad.

Att vara sjuk däremot, det faller sig desto mer naturligt för mig. Och som sagt, precis som den alkoholberoende och midsommarflaskan som korkas, tycks min kropp som på beställning få något nytt fel när semestern närmar sig. Som jag kan använda som ursäkt för att inte leva.

Som nu till exempel. Jag har inte haft en enda förkylning på mer än ett år. Men förra veckan bröt en sådan ut, med full styrka.

Och med min nedsatta allmänkondition (som inte minst sarkoidosen bidrar med) så är en vanlig flunsa nog för att försätta mig i dejourkondis.

Jag är återigen så kraftlös att jag har svårt att gå en trappa upp utan att pusta och väsa som Ukko-Pekka på väg ut från Köklax station.

Dessutom har jag fått något nytt, oidentifierat fanskap med mina bägge axlar och armbågar. Kan knappt lyfta armarna ovanför axelhöjd.

Min syn som har hört till mina bästa egenskaper har också börjat trilskas: jag ser ljusblixtar och spökbilder med vänstra ögat.

(Jo, jag har bokat läkartider för samtliga nämnda krämpor.)

Nämnde jag att jag fyller femtio nu i höst? Det är väl lite det också, åldern som inte kommer ensam. Men jag fyller femtio, för tusan, inte sjuttio. Jag känner mig mer som sjuttio.

På många sätt och vis är det här ju självförvållat. Jag har på tok för många järn i elden just nu. Jag har alltid haft lite svårt att säga nej då någon kommer till mig med en spännande ny arbetsuppgift. Eller så hittar jag på egna sådana.

Vid det här laget känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte är den sorten som går i väggen, som det heter. Rent psykiskt är jag ganska motståndskraftig. Alltid någonting, antar jag. 

Men för kroppens del innebär det ju att det är den som får ta all stryk.

Det är knappast ett sammanträffande att min kropp under de senaste åren har haft en tendens att börja klappa ihop just den här tiden på året. När den mest intensiva tiden på jobbet infaller. En massa deadlines som trycker på. Sommarprogram som ska göras inför semestern. Plus diverse icke-Yle-relaterade skrivprojekt som äter upp fritiden.

Något tag i slutet av maj eller början av juni säger kroppen sedan till åt hjärnan: nähä hör du, jag blir och sitter här ett tag. Du får fixa det här bäst du vill.

Det harmar särskilt mycket i år då jag trodde att jag skulle få uppleva en annorlunda sommar. Mina sarkoidosrelaterade blodvärden var i maj-kontrollen så pass låga att jag fick sluta upp med att äta kortison, som jag har käkat oavbrutet i ett par år nu (mer om det här). 

Att gå på kortison i längre tidsperioder utsätter kroppen för ytterligare stress och ibland har jag haft svårt att säga vilkendera jag föredrar, sjukdomen eller medicinen som är tänkt att bekämpa den.

Nu äter jag alltså för första gången på länge ingen kortison alls. Vilket ju borde vara orsak nog för att fira med ett glas skumpa.

Men i min nuvarande kondis så är det inte alls säkert att jag orkar bända upp korken. Och dessutom föredrar jag faktiskt Pommac. För smakens skull.

Sannfinländarna största partiet i opinionsmätningen: So what else is new? Det är de alltid just efter valet

Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna en klar tätplacering med 19,5% av stödet. Det här tycks vara typiskt för partiet, att deras stöd ligger på en relativt anspråkslös större delen av valperioden, för att sedan börja stiga några månader före valet. Toppen nås några månader efter valet, sedan börjar kurvan dala igen, om ingenting exceptionellt händer.

Om jag inte minns fel så var Sannf:s stöd uppe i cirka 25 procent under sommaren efter valet 2011.

Allt det här har berott på Timo Soinis strategi som har gått ut på att säga och göra så lite som möjligt och åka ut till stugan och ligga lågt så mycket som möjligt om det inte är något val i faggorna. Det här har gällt ända tills några månader före valet, då har man dragit igång den stora cirkusen och trummat på så hårt man kan ända tills vallokalerna stängs.

Baserat på årets val så har Jussi Halla-aho tillämpat ungefär samma strategi, men inte heller han lyckades tajma partiets ”kuntohuippu” riktigt optimalt, för att använda en idrottsterm.

Det skulle inte förvåna mig om också Halla-aho skulle fortsätta med praxisen att ligga så lågt som möjligt i oppositions-skyttegraven, och låta Samlingspartiet stå för det mesta skjutandet.

Dels för att det är ett sätt att dölja det faktum att man inte har någonting konkret som alternativ att komma med, utom det evinnerliga tjatandet om invandringen och trilskandet i klimatfrågan.

Men dels för att Jussi Halla-aho föraktar sin väljarbas, om möjligt ännu mer än Timo Soini gjorde. Han betraktar dem som ett nästan lika odrägligt slödder som invandrarna. De är nyttiga idioter när man närmar sig val, men annars ska man undvika dem så mycket som det går.

Här tänker ju till exempel Donald Trump väldigt annorlunda. Han föraktar i och för sig också sina redneck-anhängare (även om han älskar deras blinda beundran) men han påbörjade i princip kampanjen inför följande val så fort som segern mot Hillary Clinton var ett faktum. Han håller ju jämnt och ständigt sina ”rallies”.

Hur som helst: med tanke på att Finland nu också har gått in för en de facto-blockpolitik, och att stödet för högern respektive vänstern också traditionellt har växlat från val till val, så kan man ju nästan utgå från att det är Saml+Sannf+KD som bildar regering nästa gång.

Skulle inte förvåna mig om Centern lyckas klämma in foten i den dörrspringan också. De tycks vara politikens Deadpool, fullständigt omöjliga att ta kål på.

Men alla som tycker om en regering som gillar bildning, jämställdhet, minoriteter och miljön, allt det där, njut av det så länge det varar.

De farligaste förändringarna är de som sker tillräckligt långsamt

Det följande är ett utdrag ur ett tal som jag höll för gymnasister från Grankulla, Vanda och Kyrkslätt som inledning för årets Global Day i Grankulla Samskola den 9.5.

Föreställ er en restaurang. Folk sitter och äter vid borden. Ett av borden är lite speciellt, filmteamet har manipulerat bordet en aning. Det är alltså ett runt bord med ett ben i mitten. Och filmteamet har byggt in en hydraulisk pump i bordets ben.

Vad den här pumpen gör är alltså att den höjer bordet, mycket sakta. Så sakta att de som äter inte märker det.

Sakta och obemärkt stiger bordsskivan.

Så när restauranggästerna kommer in och sätter ned sig och börjar äta, då är bordsskivan på normal nivå. Men an efter som de äter så höjs den, så att när de har kommit till desserten är bordsskivan uppe under hakan på dem.

Och grejen är att de inte märker någonting. De bara fortsätter äta som om ingenting hade förändrats.

Och jag påstår att vi alla är lite av den sorten när det kommer till förändringar i samhället och omgivningen. Går det tillräckligt långsamt så lägger vi inte märke till det. Vi människor är otroligt bra på att anpassa oss. På gott och ont. Vi anpassar oss till saker som vi definitivt inte borde anpassa oss till.

Destruktiva förändringar i klimatet och miljön är ett par av de här sakerna.

Jag fyller femtio år nu i höst. Det är helt galet, jag känner mig inte det minsta medelålders. Jag lyssnar fortfarande på samma musik som då jag var i er ålder. Iron Maiden, Anthrax, Led Zeppelin.

Och Talking Heads.

And you may find yourself in a beautiful house
With a beautiful wife
And you may ask yourself, well
How did I get here?

Hur kom jag hit? Hur blev jag den här människan, med två barn, inget hår och grått skägg? Exakt när hände det? Jag menar, varje morgon då jag har vaknat, har jag sett ut exakt lika som på kvällen då jag gick och lade mig.

Ändå har den här förändringen helt tydligt ägt rum.

Men ännu viktigare: vad hände med världen omkring mig? När försvann fiskarna från vattnen kring holmen där jag tillbringar somrarna? När förvandlades det klara havsvattnet till ärtsoppa?

När blev vintrarna svarta, milda, regniga och hala? När försvann hälften av den arktiska havsisen och hälften av alla världens ryggradsdjur?

När blev vi dubbelt fler på den här planeten? Vi var fyra miljarder när jag gick i skolan. Fyra. Det bor snart lika mycket folk bara i Kina och Indien som det fanns i hela världen då jag föddes.

När blev det normalt att det springer omkring nazister med hakkorsflaggor på gatorna mitt på blanka dan? När blev rasister till “invandringskritiker”?

Snart sitter vi här med bordsskivan under hakan, och för de flesta av oss är det business as usual. ”Har det inte alltid varit så här?” NEJ! Det har det inte! Allt det här var långt ifrån normalt när jag var i er ålder.

Se er omkring i världen som ni växer upp i just nu och notera det som är normalt så att ni kan jämföra med läget då ni fyller femtio. Ni kommer att märka att bordsskivan har rört sig.

Åt vilket håll, det återstår att se. Och det har ni själva åtminstone i viss mån en möjlighet att påverka.

Kristendom och ärkenationalistisk högerpolitik, en konstig kombination

Sananen viikonvaihteeksi.

Hesari skriver om den nya, extremkonservativa kristna ytterhögern som vädrar morgonluft i Finland just nu.

Det här är någonting som jag aldrig har fattat. Varför väljer de här religiösa, über-patriotiska krafterna alltid uttryckligen kristendomen som drivkraft för propellerhatten? Jag menar, kristendomen är en importreligion från Mellanöstern, en region vars folk de här typerna på den yttersta, mest nitiskt bibeltroende högerkanten i övrigt tycks ha så svårt med.

Jesus var från en judisk flyktingfamilj. Han predikade fred, förlåtelse, vända andra kinden till, han delade ut gratis sjukvård och livsmedel, han rörde sig bland tiggare, horor, flyktingar och utstötta, den där sorten som dagens mest nitiska patriotkristna rynkar på näsan åt och smäller igen dörren för. Han var ständigt i trubbel med etablissemanget och beslutsfattarna.

Och, let’s face it, han var inte blond, blåögd och ljushyad heller. Och han talade varken finska, svenska eller engelska.

Självklart, inget av det här är en nyhet på något sätt och vis. Den här paradoxen och uppenbara kognitiva dissonansen som en kristen ultranationalist måste känna om han mot förmodan på riktigt sätter sig in i kristendomens grundläggande budskap, den har alltid varit uppenbar.

Så varför inte då välja någon av de ”närproducerade” religionerna? Asatron eller Ukko-jumala? Vissa gör säkert det också. Men okej då, det kräver mentala baklängesvolter av den kalibern att till och med de mest puckade har svårt att hålla tillbaka fnisset när de ska uttala vilken trosbekännelse som det gänget än tillämpar.

Dessutom så står det ingenting i Kalevala som kan användas som tillhygge mot bögar. Vad jag vet.

Från sommarvärme till rekordkyla över en natt – vad är det som ligger bakom, och hurdan blir sommaren?

Den här sortens väder som just nu pendlar mellan ovanligt varmt och ovanligt kallt för årstiden är inget att förvåna sig över av två olika, men samverkande orsaker:

• Solfläcksminimum och därmed solens minskade UV-strålning som gör polarjetströmmen trögare och ökar på tendensen för blockeringar (högtryck) och lågtrycks-”tråg” i den ringlande jetströmmens veck. Vilket väder som blir rådande beror på om vi hamnar under ett blockerande högtryck (som förra sommaren) eller i ett tråg med kalla lågtryck norrifrån.

Case in point: läget just nu. Notera det blockerande högtrycket över Grönland och ”tråget” med lågtryck över Europa.

Den lilla istiden med sin låga solfläcksaktivitet (ca. 1300-1850) hade mycket av det här då somrarna (och skördarna) antingen regnade bort eller så brann skogarna (se kapitlet om lilla istiden i min bok).

Solfläcksminimum tenderar också att knuffa polarjetströmmarna mer i riktning mot ekvatorn, vilket brukar leda till kallare vintrar då vi oftare hamnar på strömmens kalla, norra sida.

• Den globala uppvärmningen som förstärker den ovannämnda tendensen, framför allt beträffade uppkomsten av blockeringar och tråg. Minskade temperaturskillnader mellan det allt varmare Arktis och Atlantens mellanlatituder gör polarjetströmmen och polarvirveln ytterligare svag och instabil (vilket ger utslag i övervägande negativa AO och NAO-index).

Case in point 2: NAO-indexet djupdyker just nu. Med andra ord: Nordatlanten är blockerad.

Den ökade värmen gör hettan och torrperioderna intensivare (som förra sommaren) och eftersom den varmare atmosfären kan lagra mer fukt regnar det sedan ännu mer de somrar då regnväxeln blir och ligga i.

Vädersystemen rör sig också långsammare så vilket väder som än blir rådande dröjer kvar längre.

Min tippning för den här sommaren: det föreligger just nu en hög sannolikhet för blockeringar över Grönland. Det skulle leda till kalla tråg ”nedströms” över Europa med vindar från nord eller nordväst. Kyla och regn skulle i så fall ha ett övertag om vi snackar sannolikheter.

Åtminstone för början på sommaren finns det chanser – eller risker, hur man vill ta det – för kyligt och regnigt väder, så ser det ut just nu. Men framför allt för juli-augusti är det vanskligt att säga någonting med säkerhet.

Å andra sidan, när är det inte det.

Var är genustänket i klockvridardebatten?

Varför har det talats så lite om sommar/normaltidens genusaspekter?

Mörkrets tidigare inbrott om höstarna (utgående från att Finland landar på permanent vintertid) och den mindre mängd disponibelt dagsljus efter jobbet/skolan som det betyder, skulle oundvikligen i praktiken drabba kvinnor i högre grad än män.

Det här eftersom kvinnor fortfarande bär en förhållandevis större del av familjens praktiska sysslor inklusive kuskande av barn till och från dagis och skolor, etc. Så är det helt enkelt, även om det inte är så som det borde vara.

Permanent vintertid skulle med andra ord innebära en större belastning för framför allt de arbetande kvinnorna och en förhållandevis större kringskärning av deras möjlighet att njuta av dagsljuset efter jobbet.

Det skulle också göra bilkörandet farligare just under den tid då barnen ska kuskas till och från olika hobbyer till exempel i september. Så oavsett om det är mamma eller pappa som kör bilen så innebär det ökade risker för barnen.

Det betyder också att allsköns fula fiskar och våldtäktsmän i parkerna kan inleda sitt kvällsskift en timme tidigare.

Och så har vi ju den allmänna folkhälsoaspekten: en mindre mängd disponibelt dagsljus om höstarna innebär att barnen är utomhus en kortare tid efter skolan. Jag menar, de sitter helt tillräckligt mycket inomhus framför sina skärmar som det är. Det här kommer bara att öka. Liksom övervikten och ohälsan.

Jag deltog helt nyss i Yle Vegas direktsända diskussionsprogram Slaget efter tolv, och det var väldigt många pensionärer som ringde in och var glada åt att vi ska bli av med klockvridandet (en dam hade 17 klockor hemma) och önskade att vi går in för permanent vintertid.

Det här är ju lätt att säga då man är pensionerad och kan disponera mer eller mindre fritt över sin tid, gå ut då solen skiner, och barnen har flugit ur boet. Då är klockvridandet kanske bara ett onödigt irritationsmoment.

Men för oss som jobbar kontorstid så har det faktiskt haft sina positiva sidor, allt det här ”välsignade klockvridandet”.

Jag sticker inte under stol med att det harmar mig att stugsäsongen i praktiken kommer att förkortas då man inte längre hinner ut till skärin efter jobbet på höstfredagar.

Jag plockar inte värst mycket bär och svamp, men en större andel av den skörden kommer sannolikt också att bli oplockad när flyttandet av klockan upphör.

Men vad vet jag. Det kanske bara är jag.

NEJ! Jag vet att det finns många som tänker som jag.

Vi tar det en gång till: Det finns ingen koppling mellan vacciner och autism

Den här veckan har vi kunnat läsa om en ny, omfattande dansk studie som än en gång har förkastat tesen om kopplingar mellan sjukdomen autism och MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.

Inget nytt med det, som sagt, flera andra studier har konstaterat samma sak tidigare.

Myten om vaccinernas koppling till autism härstammar från en studie från 1998 med läkaren Andrew Wakefield som upphovsman, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Det dröjde inte länge innan studien drogs tillbaka eftersom den avslöjades som helt felaktig och baserad på förfalskade data. Andrew Wakefield blev följaktligen av med sina läkarrättigheter. Men vid det laget var skadan redan skedd. Myten om vacciner som en orsak till autism var född.

För den här senaste danska studien har forskarna följt med omkring 650 000 danska barn födda mellan åren 1999 och 2010. Studiens slutsatser är entydiga: MPR-vaccinet höjer INTE risken för barn att få autism.

Forskarna jämförde antalet autismdiagnoser bland vaccinerade och ovaccinerade barn och fann inga som helst skillnader i mängderna.

Forskarna undersökte också uttryckligen huruvida vaccinet kan höja riskerna för grupper av barn som har förhöjd risk för autism. Och de fann ingen som helst koppling där heller.

Sen är det ju en annan femma att spelar det faktiskt någon roll hur många studier som bevisar att vacciner är trygga. Vaccinskeptikerna hör hur som helst vad de vill höra och bortser från det som inte passar in i deras världsbild.

På någon nivå är det här väl förståeligt. Jag menar, jag är förälder själv. Man blir lite extra känslig för sådant som kan hota ens barns hälsa, oavsett om hotet visar sedan sig vara verkligt eller inte.

Jag tar ett annat exempel. Om någon nämner ordet ”piraja” i samma mening som min sons namn, klart jag lystrar till, och tanken blir lätt kvar och ekar, trots att det senare visar sig att ingen piraja existerar någonstans i närheten.

Men som förälder har jag ett ansvar att skärpa mig och tänka med hjärnan och inte med ryggraden. Det hänger på mig att fatta det beslut som på riktigt är bäst för mina barn. Att läsa in mig på saker och ting.

Och då menar jag inte en tio minuters kurs på Google- eller YouTube-universitetet, utan att läsa in mig på lite riktig medicinsk forskning. Ingen har sagt att det ska vara lätt, även om större delen av den relevanta kunskapen numera finns tillgänglig i hyfsat väl populariserad form.

Så: vad säger den genuina vetenskapen? Det här är information som i slutänden kan rädda mina barns liv.

Jag upprepar: det är min plikt att se till att jag vet sådant här. Att jag inte låter mig styras av mina känslor och rädslor.

Men tyvärr är det säkert så som den amerikanska författaren Sam Harris säger.

”Om en person inte sätter något värde på bevis, vilken sorts bevis ska du då erbjuda för att de ska värdera det? Om en person inte anser att logik är värt någonting, vilket logiskt argument ska du då ge för att bevisa värdet av logik?”

Som min mormor brukade säga: Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.