Världens mest utdragna och skitiga kedjekrock

De senaste sex månaderna eller så har varit en mardröm. Det amerikanska presidentvalet har allvarligt rubbat min sinnesfrid och blivit till en tjugo bilars kedjekrock som man inte vill titta på när man kör förbi men man tittar ändå (ambulanserna är redan där, och polisen som viftar åt bilarna att köra vidare, nothing to see here).

Jag har nördat in mig på det amerikanska valsystemet, på datajournalistik och vetenskapen bakom opinionsundersökningarna och blivit allt mer besviken på folks, inklusive journalisters, övertro till enskilda nationella polls. Folk tenderar också att plocka russinen ur bullen och tolka siffrorna enligt sin somebubbla-tillhörighet, och tro på att så här är det. Polariseringen under den här kampanjen är fullständigt absurd, och man misstänker att flera gallupmakare också låter sina preferenser skina igenom.

So, who you gonna believe? Personligen har jag hållit ett vakande öga på Nate Silvers eminenta FiveThirtyEight, som är så seriös och nördig – både Silver själv och hans sajt – som man kan bli om man vill bibehålla någon som helst chans att få tillfälle att fortplanta sig. Silver hörde till dem som prickade Obamas segrar med större träffsäkerhet än någon annan. Han äter, dricker och andas data. Han har en kvantdator som hjärna.

Och till och med han säger att det här valet är en riktig jäkel att få rätt. Osäkerhetsfaktorerna är många och de är stora. Det här valet är inte likt något annat i modern historia. Till skillnad från de flesta andra analytikergängen är FiveThirtyEight därför betydligt mindre säkra på Clintons enastående chanser. De ger henne en cirka sjuttio procents chans att ro hem valet. Det innebär betydligt bättre odds för Trump än vadslagningsbyråerna ger.

Hur det sist och slutligen går, om jag blir deprimerad eller lättad då resultatet blir klart (förhoppningsvis) i morgon bitti finsk tid, det vågar jag inte gissa. Clinton är ju förhandsfavorit, men hennes ledning ryms inom felmarginalen. Det finns en skrämmande stor risk för att USA:s nästa president är en kvasifascist och klinisk psykopat.

Då kommer jag bara att bli tvungen att ta ett ett halvårs timeout från alla former av USA-rapportering för att rädda min mentala hälsa. Då är amerikanerna on their own, så att säga. Då har de skjutit sig själva i bägge fötter och kallbranden sprider sig oundvikligen med tiden till hela resten av världen. Men det får man ta ställning till sedan, under tiden får det vara vad mig beträffar. Jag är så oerhört besviken på USA att orden inte räcker till för att beskriva det. Bara att de har låtit Trump komma så här långt borde vara orsak nog för att sätta hela nationen under förmyndarskap.

Men det finns ju en relativt god chans att Clinton fixar det. The Economist verkar ju ha förtroende, även om den annars rätt så förtjänstfulla och läsvärda artikeln inte riktigt tycks tro på sin egen rubrik när man läser vidare. Men den är en ganska bra analys av läget hur som helst.

O tempora, o mores. Hur hamnade vi i den här soppan?

Och jag vidhåller att hela världen borde få rösta i det amerikanska presidentvalet. Vi får ändå leva med konsekvenserna sedan.

…ty de veta icke vad de gör

I boken Surface Detail (2010) av Iain M. Banks har helvetet lagts ut på entreprenad. Eller ska jag säga helvetena, i pluralis, för det finns flera.

Helvetena sköts av privata, multiplanetära bolag som gör stora vinster på att tortera olyckliga själar under förhållanden som avsiktligt har gjorts att efterlikna scener från tavlor av infernomålare som Pieter Bruegel och Hieronymus Bosch.

Fast “själar” är kanske inte rätt ord här – inget övernaturligt är involverat, personernas medvetanden laddas helt enkelt upp på nätet strax innan deras kroppar dör och överförs sedan till servrarna där helvetena existerar. Och där genomlider de sedan alla helvetets plågor. Bokstavligen.

Helvetena används av diverse auktoritära ledare och förtrycksregimer till att sätta skräck i folket, göra dem lättare att styra. Lite som makthavare numera på riktigt håller folk i schack med religion och rädsla för helvetet som redskap. Fast i Banks berättelse finns helvetet på riktigt. Flera av dem, som sagt.

När jag läser nyheterna och ser på världen i dag så inser jag att cyberhelveten av den sort som Iain M. Banks beskriver antagligen bara är en fråga om tid.

Vad är fatt med oss människor? Varifrån kommer vårt tvångsmässiga behov av att förverkliga alla jäkla korkade och ondsinta idéer som ploppar upp i våra huvuden?

Som nu atombomben till exempel. “Här är ett vapen som garanterar ömsesidig, total förstörelse för alla som tar till dem.” Lite som Supernovabomben i Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, domedagsvapnet som superdatorn Hactar konstruerar åt en särskilt aggressiv art vid namn Pansardjävlarna från Striterax.

Bomben, stor som som en cricketboll, fungerat som så att då den detoneras kortsluter den varenda en atom i univerum och förvandlar på ett ögonblick hela världsalltet till ett rasande eldinferno.

“Utmärkt! Vi beställer sju tusen av dem!” säger Pansardjävlarna från Striterax. Eller hur många det nu var. USA och Ryssland har ungefär sju tusen kärnstridsspetsar var.

Och nu tycker det amerikanska folket, eller åtminstone cirka hälften av dem, att det är en god idé att rösta på en man som upprepade gånger har undrat varför vi inte använder kärnvapnen när vi en gång har dem.

Som de säger i Amirika: “This is why we can’t have nice things.”

Nu kanske någon tänker att “ja men kanske de där helvetesservrarna inte är en så dålig idé trots allt! Vi kastar dit världens alla hitlerar, putinar och trumpar och sedan får de grillas där och fundera på allt fanstyg som de har haft för sig.

Nej! Jag sade ju att det här är en dålig idé! En riktigt usel idé, inte långt ifrån kärnvapnen på dumhetsskalan.

Som sagt, vad är fatt med oss? Varför är vi så förbannat dumma? Vi drömmer så mycket vackert och ädelt också, varför koncentrerar vi inte oss på att förverkliga det? Varför har Darth Vader 999 999 888 777 666 gillare på Facebook medan Luke Skywalker har fem?

Jag har som en och annan kanske minns, inte värst mycket till övers för religioner. Men det betyder inte att inte de religiösa böckerna har en och annan poäng. Som det här när Jesus uttalar sina famous last words, “fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”.

Jag är tämligen övertygad att om en historisk Jesus har existerat och hängt på korset, så har han inte använt exakt de orden utan någonting betydligt mustigare och barnförbjudet. Men i princip med samma andemening: de är ju fan helt från vettet.

Man måste verkligen vara ett riktigt sällsynt puckat gäng av kosmiska fuck-ups om man i stil med människorna lyckas få en allsmäktig, allvetande, oändligt sansad och kärleksfull gudom så till den milda grad ur balans att han i sin desperation inte bara låter tortera och döda en köttslig avatar av sig själv, utan litet tidigare i handlingen flippar han ju ut ännu värre och dränker allesamman, minus Noa och hans familj. Hela världens befolkning på den tiden, cirka två och en halv miljoner människor, åt fanders.

Okej, en gud som gör så har serious anger issues, men det säger någonting om hur jobbiga vi var redan då (om vi låtsas att syndafloden hände på riktigt).

Och det blir ju liksom inte bättre med tiden. Vi tycks bara inte lära oss, hur hiskeliga dumheter vi än begår och hur mycket vi än kryper omkring i den radioaktiva askan efter vår senaste moraliska och intellektuella konkurs, efter några årtionden är vi där igen.

Vilket får en att tänka på hur smart det egentligen var av Jahve att ge folket en blank check den där gången på Golgata. Vad de än gör är förlåtet, för all evighet, bara de tror på honom.

Hur desperat är inte det? Liksom att “ja ja, whatever, gör vad ni vill så länge ni lämnar mig i fred.”

“Bara för att dubbelkolla, för att det inte blir någonting oklart – alla våra synder, nu och i framtiden, är bortsopade, så länge vi tror på dig?”

“*suck* Ja ja, spring iväg nu och gör… någonting. Så länge jag slipper se er.”

“Ööh, inkluderar det också att vi tror på dig på lite olika sätt och sedan krigar vi sinsemellan över vems sätt som är det enda rätta?”

“Åh herrejag!” *lägger på luren, tut tut tut*

Det här har som synes varit ett sällsynt mörkt och dystert blogginlägg, ledsen för det. Någonting med den här tiden på året, med mörkret och snön och det amerikanska presidentvalet. Jag hoppas på att vara på bättre humör när speciellt det sistnämnda är över, men jag håller inte andan i väntan på det, om vi säger så.

Åt helvete med alla helveten, både de religiösa myterna och de virtuella versionerna från science fiction; åt helvete med kärnvapnen, med Trump, Putin, Erdogan, Åkesson, Soini, Duterte, Le Pen, etc. etc. Nej, inte till ett fysiskt helvete, bara i bemärkelsen “gå bort, pappa är lite trött och skulle inte orka med er just nu.”

Jag tänker hälla upp en god, rökig skotsk single malt och sitta här i soffan och titta på min hund som är saligt omedveten om vilken dödsfara världen befinner sig i. Bara någon skrapar honom bakom örat, matar honom och viskar stuff åt honom som han vill höra så är han okej med vad som helst och ifrågasätter ingenting.

Lite som den amerikanska väljaren, faktiskt.

Men på allvar – jorden och resten av solsystemet ligger rätt så avsides här ute på den galaktiska bondvischan. Tjugofem tusen ljusår in till centrum. Femtio tusen års färd bara till vår närmaste stjärngranne, Proxima Centauri, med våra nuvarande snabbaste rymdfarkoster. Och dit är det bara drygt fyra ljusår.

Vi är ensamma här ute, isolerade. Vår gud har fått burnout. Ingen från de stora galaktiska civilisationerna vill tala med oss. Och vem kan klandra dem.

Du vet att du inte är ung längre när…

Ja, alltså: du vet att du inte är ung längre när din mamma ger dig en blodtrycksmätare till födelsedagspresent.

Hur som helst, mamma – tack. Jag behövde den säkert på riktigt, och jag lovar att jag ska använda den.

Även om jag inte riktigt tror på blodtrycksmätare, jag känner av någon orsak ett starkt obehag för att mäta mitt blodtryck, jag blir kallsvettig och illamående när mätarens manschett börjar krama till om överarmen, och, just det – mitt blodtryck stiger antagligen med trettio.

(Trettio vaddå? Vilken är enheten man mäter när man kollar blodtrycket?)

Det är som att skjuta Schrödingers katt för att kolla om den lever.

Hur som helst, den här hösten har gett mig en hel massa med vuxenpoäng. Min första riktiga regelbundna receptmedicin, en blodtrycksmedicin, vad annars; min första blodtrycksmätare, mina första ”riktiga” glasögon; i flera år har jag gått omkring med dussin-läsbrillor inköpta från Clas Ohlson eller apoteket, men för cirka en månad sedan gjorde jag slag i saken och gick till ögonläkaren och fick mig ett recept för riktiga brillor.

Syns det att riktiga glasögon kostat skjortan? Omedelbart när jag visade mig bland folk med de nya brillorna började folk fråga om jag hade skaffat glasögon? Räknas det inte när man går omkring med tio euros billighetsbrillor från Prisma? Syns de inte? Trots att de tenderade att vara reparerade med jesustejp. Borde ha varit svåra att missa.

Anyhow. Kroppen börjar vara allt mer gnällig nu. Krävande. Tidigare kunde den klara sig i åratal utan service, jag hade ögon som en tornfalk tills jag var nästan fyrtio (de är fortfarande erittäin hyvässä kunnossa, sade ögonläkaren). Min fjärrsyn är fortfarande riktigt bra, men på en halvmeters avstånd kan jag inte skilja en apelsin från en Rubiks kub.

Är det ett sammanträffande, månntro, att min närsyn började ryka åt fanders ungefär samtidigt som jag skaffade min första Ipad? Jag läser så gott som allting från den jäkla plattans skärm.

Julen är hur som helst på kommande. Jag borde väl börja skriva min önskelista. En blodsockermätare, en pacemaker, en höftprotes…

Skämt åsido, så illa är det inte, men det är en hel del att vänja sig vid just nu. Det senaste halvåret har gett mig en mängd påminnelser om hur flyktigt allting är. Om att jag närmar mig, om nu inte livets höst – det vägrar jag medge – men åtminstone livets sensommar. Nå, sensommarn har alltid varit min favoritårstid, även om jag älskar den hysteriska, lynniga våren.

Sensommaren tar det lite mer lugnt. Solen värmer fortfarande men bränner inte. Naturen har kommit över sin plötsliga, maniska parningsrusch. De flesta flyttfåglarna har börjat söka sig söderut, bara svalorna och svanarna låtsas som om de hade all tid i världen.

Sedan kommer hösten, som är vacker men melankolisk. Ingenting jag ser fram emot i verkliga livet om vi fortsätter att se på det i årstidstermer. Melankoli är helt rysligt överskattat. Medge det: det bästa med hösten är att sitta och minnas somaren som gick. Och att det inte är vinter ännu, inte riktigt men snart.

Apropå det… Halkskydd för skorna. Dubbar. Det skulle ju ge duktigt med vuxenpoäng. Trots allt, benen börjar bli sköra när man kommer upp i den här åldern…

För tusan, jag fyllde fyrtiosju i dag, inte sjuttiosju!

Jag tror på döden före livet

Det senaste halvåret eller så har jag troligtvis tänkt mer på döden än under hela mitt liv dittills sammantaget. Det är väl inte mer än naturligt då man blir sjuk, även om jag sist och slutligen hade tur med diagnosen. Sarkoidos må vara en jobbig sjukdom, men man kan leva med den, i motsats till många andra sjukdomar.

Jag har alltid varit av den där sorten som oroar sig över saker och ting. Jag oroar mig för allting från att missa tåget till att tåget inte missar mig. Och för Cheeks nästa skiva och tredje världskriget, glöm inte det.

Av den här orsaken kom det som en smärre överraskning för mig när jag insåg att jag ju hittills faktiskt inte har oroat mig värst mycket för döden. Jag har alltid insett att den lurar där bortom någon av krökarna på mitt livs flod, men jag har aldrig orkat ta något större problem av det hela.

Då menar jag främst min egen död. Mina nära och kära, det är en helt annan femma. Att de går bort och lämnar mig ensam i världen, det har gett mig desto fler sömnlösa nätter. Men det har handlat mer om rädsla för att tvingas leva utan dem än om rädsla för själva döden.

Woody Allen sade någonting i stil med att “Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar.” Jag har i en eller annan konversation sagt att det är ungefär så som jag ser på döden, men vid närmare eftertanke så är det nog inte riktigt sant.

Jag har nog full förståelse för närvaroplikten som ingår i dödsögonblicket. Det är inte det jag är rädd för. Jag är snarare, som de flesta, rädd för det eventuella lidandet som föregår det sista andetaget.

Jag har aldrig skrivit något testamente i det här avseendet, men vi kan ju låtsas att det här blogginlägget är ett sådant: om jag blir liggande som ett paket, oförmögen att kommunicera, och med noll chanser att göra comeback, och speciellt om jag är vid medvetande men lider svåra plågor: dra sladden ur vägguttaget, snälla.

Strunta i vad Timo Soini och de övriga fundamentalisterna säger. Livet är fantastiskt och unikt, men det är inte alltid heligt från embryostadiet till det sista andetaget. Jag är inte säker på hur old skool-troende definierar “heligt”, men saknar livet värdighet och om det bara kan erbjuda lidande så har jag väldigt svårt att se på det som någonting värt att bevara som något slags självändamål.

Det här är någonting som jag uppfattar som mer eller mindre självskrivet för alla som jag känner personligen, på en sådan nivå att man känner sig bekväm med att tala om de här sakerna, så någon kanske undrar att vaddå, firar vi uppenbara veckan, eller?

Men man vet ju aldrig. Är det någon av mina vänner och bekanta som inte stöder tanken på att dra ut sladden när hoppet är ute? Jag kommer inte på en enda. Hör gärna av er i kommentarerna i så fall. Jag är nyfiken på varför ni tänker så.

Min egen morfar drabbades på slutrakan av en stroke som berövade honom talförmågan. Han var nittio plus då, så jag antar att sånt händer. Men de sista veckorna var svåra: han blev våldsam, han låg där i sin säng och skrek och härjade, så skötarna gav honom lugnande medel. Med klen framgång.

När det här hade fortsatt ett bra tag så var det någon särskilt driftig individ bland vårdarna som kom på att “ja men tänk om han härjar för att han har ont någonstans. Tänk om han behöver smärtstillande medicin i stället för lugnande!”

Sagt och gjort, morfar fick smärtmedicin och kort därefter somnade han in för sista gången, lugnt och stilla.

Men jag inser att jag inte har skrivit ett ord om det där som jag hänvisade till i rubriken: döden före livet.

Jag tror att en av orsakerna till att jag aldrig har orkat ta någon större stress för döden är att jag i ett ganska tidigt skede insåg att jag ju har gott om erfarenhet av den. Faktum är att jag har varit “död” oändligt mycket längre än jag har varit vid liv.

Alla ni som ogillar citat, ducka, för här kommer ännu ett. Av självaste quotemastern Mark Twain, som sade någonting i stil med att “Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i åtskilliga miljarder år innan jag föddes, och led inte det minsta lilla besvär av det här.”

Det här är en fascinerande tanke som jag ofta återkommer till. För det stämmer ju. Jag var inte bara död när Finland utropade sin självständighet, eller under franska revolutionen, eller då Keopspyramiden byggdes…

Jag var också död när de första människorna klättrade ned ur träden, liksom också när den femton kilometer stora jätteasteroiden dundrade ned från skyn och satte punkt för dinosauriernas era på jorden. För sextiofem miljoner år sedan. Jag tror att det var på en tisdag.

Jag var lika död när det första flercelliga livet uppstod i havet och då det senare klättrade upp på torra land. Jag visste fullständigt noll om allt detta. Eller då solen tändes för mer än fyra och en halv miljarder år sedan. Eller under årmiljarderna innan det här.

Okej, vi kan hålla på så här hela natten, men ni har säkert redan förstått poängen. Jag var saligt omedveten om allt det här eftersom jag inte existerade då. Precis lika omedveten om någonting som pågick i universum som jag var senast då de sövde ned mig för ett ingrepp. Ni vet hur det känns. Eller vet ni inte, good for you. Men det är ju som att sova, fast utan drömmar. Det är bokstavligen som att inte existera.

Apropå det, om någon tycker att det är nästan oändligt osannolikt att just du existerar, grattis, för det är det, men inte för osannolikt: det behövdes ändå strikt taget inte någon skapare till det. Det behövdes bara ett i praktiken oändligt universum och oändligt med tid.

Lagen om sannolikheter säger att ger du oändligt många apor oändligt många mikrofoner och inspelningsstudior, och oändligt mycket tid, så kommer någon av dem förr eller senare att spela in Cheeks samtliga skivor (förhoppningsvis mycket senare).

Eller någonting ditåt.

Ge någonting tillräckligt med tid och tillräckligt med världar där stuff kan hända, så kommer DU att hända, förr eller senare. Det är mer eller mindre oundvikligt. Faktum är att förr eller senare kommer du att hända på nytt, eftersom det bara finns en begränsad mängd olika sätt som atomerna i universum kan rada upp sig på (medges, den mängden är hårresande, stroke-framkallande stor, men den är hur som helst begränsad.

Jag upprepar: inte nog med att du hände sist och slutligen, du kommer att hända igen. Förutsatt att universum är evigt och oändligt. Är det inte det så är du lite unikare. Men fortfarande inte så osannolik att det närmar sig noll. Det krävdes bara en massa tid och rymd. En mängd tid och rymd som är så hjärnkrossande enorm att det är farligt att ens försöka förstå. Men här är du – vi – hur som helst.

Men poängen här är att under 99,999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999+ procent av all den tiden – var vi inte. Existerade vi inte. Minns du hur det kändes? Nä, förstås inte. Inte jag heller. Men jag tänker mig att samma sak sker efter att vår korta tid här på jorden är slut. Det finns naturligtvis gott om folk som tänker sig någonting helt annat.

För så är vi människor funtade att saker som vi inte kan föreställa oss känns väldigt jobbiga för oss. Vi är en pattern recognizing species. Våra hjärnor är programmerade av evolutionen att känna igen mönster så att vi så snabbt som möjligt kan antingen springa undan eller döda det vi ser och äta upp det. Bra för överlevnaden liksom.

När jag har talat inför folk på olika tillställningar har jag ibland bett publiken föreställa sig en färg som de aldrig har sett tidigare. Jag har låtit dem tänka på saken en liten stund och sedan sagt att “låt mig gissa – färgen ni föreställde er var lite åt det gredelina hållet, eller hur?”

Och publiken har skrattat, för väldigt många föreställde sig den tidigare obekanta färgen exakt så här. Av någon orsak, fråga inte mig varför. Kanske av samma orsak som aliens i Star Trek alltid har bokstaven z i namnet.

Grejen med oss människor är att det är svårt för oss att föreställa oss saker som inte är. Observera att då menar jag inte att hitta på storyn om fiktiva figurer och platser, för det är vi ganska bra på, utan att föreställa oss själva icke-existensen. Det känns lätt skrämmande, och då fyller vi gärna icke-varat efter döden med trevliga saker som känns trygga och bekanta för oss.

Spela schack med farfars farfar i det himmelska gräset invid en porlande bäck där barn från nio olika generationer leker med barkbåtar och lejonet tar en tupplur under linden tillsammans med lammet.

Eller att bli bortsvept av ett UFO och transporterad till en gyllene planet i en avlägsen galax där alla är glada och fria från tetaner och odlar biodynamiska krikon av guld och ser ut precis som John Travolta. Inklusive kvinnorna. Eller vad scientologerna än tror på.

Vill man tro på sådana här saker, ger det en tröst, så för all del, inget fel på det så länge man inte slår någon som inte tror lika i huvet med en spikklubba. Men frågar man mig så är samtliga de här hypoteserna om vad som händer efter döden “lite åt det gredelina hållet”.

För det enda verkliga alternativet, icke-existensen, är för svår att tänka sig. Rentav skrämmande.

Faktum är att jag också själv finner den väldigt svår att föreställa sig. Självklart är icke-existensen det, både den som kommer före livet och den som kommer efter. Men är den skrämmande? Inte egentligen, inte om man frågar mig. Jag tänker mig den som en narkos som bara fortsätter, och den tanken är faktiskt ganska lugnande. Även om det kanske indikerar att jag borde se upp med opiater ifall jag skulle råka komma över sådana någon gång.

Men kanske det finns flera avbrott än ett i den här till synes oändliga slätten av glömska. Kanske, efter att oceaner av tid har runnit förbi, ett “jag” ploppar upp ovanför medvetandets vattenyta och ser mig omkring i universum än en gång. Ett litet hörn av universum, lika litet som det här, någon helt annanstans.

Eller är det bara jag som fantiserar “lite åt det gredelina hållet”?

Kanske, men å andra sidan, jag har faktiskt en viss statistisk sannolikhet för att det här ska ske. Som sagt, med ett oändligt universum och under förutsättning av oändliga tidsrymder finns det bara en begränsad mängd kombinationer som atomerna kan rada upp sig på. Har det skett en gång så kommer det att ske igen, förr eller senare. Myyyyycket senare. Säger jag som om jag faktiskt skulle begripa det här.

Förresten, när jag föreställer mig att “jag” kunde tänkas dyka upp igen någon gång i en obestämbar framtid så avser jag inte det jag som är jag nu. Bara någonting som blir till ett “jag”, någonting som uppnår en tillräckligt stor grad av medvetenhet för att uppfatta sig själv som en klart avgränsad varelse med egen existens. Utan någon koppling till den här kroppen och det här medvetandet som skriver det här inlägget. Svårt att förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv.

Någon menar säkert nu att det inte är någon poäng med att fundera på de här sakerna. Tids nog får vi veta. Eller, om jag har rätt, då får vi inte veta. Då kommer galaxerna bara att fortsätta rotera och kollidera, solarna kommer att fortsätta födas och dö i våldsamma supernovaexplosioner i den uråldriga kosmiska dansen, och jag kommer att veta lika litet om allt detta som under årmiljarderna innan jag ploppade in i existensen.

Därför, så resonerar jag, gäller det att fundera medan man har chansen. Det är en trevlig omväxling, även om det är lite skrämmande då och då.

lovecraft

Anarki på hjärnfarmen

Jag tänker på kreativiteten lite som en bordercollie som bor i mitt huvud. Den föser ordens får i önskad riktning när jag visslar kommandon åt den.

Vissa dagar lever kreativitetens bordercollie upp till sitt rykte som kvicktänkt och hårt arbetande tankehund. Den föser in ordfåren i idéfållan snabbt och disciplinerat, i nya och spännande formationer. Ibland gör den levande ordfårpyramider av dem. Ibland dansar ordfåren kosackdans in i idéfållan. Ibland smyger de in som ninjor. Och jag kan inte annat än att utbrista i ett ”snyyyggt, grabben!”

Andra dagar, som i dag, är det sämre ställt med kreativitetens bordercollie. Den bara springer omkring och jagar fiskmåsar medan ordfåren ränner runt huller om buller, och skulle någon av dem mot förmodan självmant irra sig in i idéfållan så snubblar de över varandra och fastnar med huvudena mellan spjälorna, och gör de inte det så rymmer de ur idéfållan lika kvickt som de kom in och sedan springer de sin väg och ramlar ned för ett stup eller nånting.

Och sedan får man ringa till idéernas James Herriott och be honom komma och lappa ihop de stackars ordkräken men det är alltid five o’clock tea i idéveterinärernas värld när ordfåren skadar sig så innan idéernas James Herriott dyker upp har glömskevargen ätit de ordfår som inte spontant har fyllts med helium och svävat bort (ordfår gör så av någon oförklarlig anledning).

Och mitt i all denna krambambuli, vad gör kreativitetens bordercollie? Den springer iväg tillsammans med den feta, lata facebookbulldoggen och gör riktigt fula, korkade idévalpar som är så skadade att jag blir tvungen att stoppa dem i en säck och kasta den i sjön för att de inte ska behöva lida i onödan.

I dag kom de inte ens så långt som till parningsskedet, min kreativitetens bordercollie och den dumma, fula facebookbulldoggen. De bara låg där och gnydde ömkansvärt och pruttade. Jag ringde till idéernas James Herriott men han kunde inte komma, sade hans kollega Tristan, för han hade fastnat med armen i en deadlinekossa och kom inte loss.

Tristan skulle ha kommit själv, men han var antingen för full eller för nykter för att besöka min hjärnfarm, jag minns inte vilket.

Det har jag märkt, att kreativitetens bordercollie jobbar allra bäst när han får en orosfri diet. Matar man honom med oroskex och stresspripplor så vet man att det är tankeförstoppning som gäller de följande dagarna.

Eller så blir det den här sortens tangentbordsdiarré. Idéernas James Herriott indeed.

“Du ska acceptera dig själv sådan som du är!” Nej, det ska jag inte!

Innan någon börjar leta efter ruttna tomater att kasta på mig – det finns ju uppenbara undantag, saker man får lov att acceptera. Kroppsbyggnad, sexuell läggning och annat som man inte kan påverka.

Men allt annat är ett livslångt projekt. Påstår jag.

Det var en Facebookvän som skrev på sin vägg att hen har det lite jobbigt just nu, bland annat med att acceptera sig själv sådan som hen är. Det lät bekant, jag hade också motsvarande svårigheter i mina yngre år, med att acceptera mig själv sådan som jag var.

Tills jag slutade upp med att ens försöka.

Jag menar, varför skulle jag? Acceptera mig själv sådan som jag är. Det är en av de där grejerna som ser bra ut på pappret, men som inte helt och hållet pallar för närmare betraktelse.

Det är lite som “vänd andra kinden till”. Gissa om jag inte fick det rådet som yngre, till lust och leda! Det ledde ju naturligtvis bara till att mobbarna gav mig stryk på den andra kinden också.

“Du ska acceptera dig själv sådan som du är.” Jo då, jag försökte mig på det också. Tills jag insåg att det innebar att acceptera all min angst, min osäkerhet, min bitterhet, min brist på sociala färdigheter, min inåtvändhet, mitt usla temperament, allt det där som hade gått sönder inuti mig under skoltiden och på grund av min svåra relation med min far (om vi uttrycker det så) och så vidare.

Kort sagt, jag var en riktigt jobbig typ. Men okej då, jag försöker väl acceptera mig själv då.

Gissa hur det gick? Inte så bra. För de saker som jag gick och bar på då, sådana saker accepterar man inte. Man korrigerar dem. Ingen vinner någonting på att jag accepterar allt detta och fortsätter att bete mig därefter. Minst av alla jag själv.

Det här önskar jag att någon hade sagt åt mig när jag var sjutton. I stället fick jag lära mig det “the hard way”. Mitt första äktenskap kraschade åtminstone delvis för att jag hade stagnerat och accepterat att jag är en nojig och bitter liten skitstövel.

Men missförstå mig rätt nu. Jag hyser inga illusioner om att jag – eller någon annan heller för den delen – skulle klara av att bli av med alla de där dumheterna som vi gör och som vi är.

Jag har blivit av med en del av mina fånigheter, några andra har jag kvar. Vissa dumheter kommer jag aldrig att bli av med. Jag inbillar mig inte för en sekund att jag någonsin kommer att bli perfekt. Men jag vet att jag kommer att bli bättre, sakta men säkert. Jag menar, varför skulle jag inte sträva efter att bli det? Ge mig en enda god orsak!

Jag vill bli en bättre människa. Jag vill lära mig nya saker så länge jag lever. Jag vill bli en bättre make och far. Jag vill fortsätta bygga upp mitt självförtroende som gick i kras när jag var ung (det är inte klokt hur svårt det är och hur länge det tar).

Men jag har levt länge nog för att inte ta någon stress för allt det här. Det är ett projekt som kräver tålamod och långsiktighet. Jag vet som sagt att jag aldrig kommer att nå alla mina mål. Att jag in i det sista kommer att se på mig själv och hitta saker som jag är missnöjd med. Saker som jag vill förändra.

Men det är okej. Det är helheten som räknas, inte detaljerna. Jag har redan nu kommit så mycket längre på vägen än jag någonsin kunde ana då jag var sjutton. Jag var livrädd för förändring då. Jag är väl det en aning fortfarande. Men jag är ganska nöjd med helheten, med summan av allt som är jag. Till och med lite stolt ibland.

Men som sagt, man får inte bli för nöjd. Det må vara en kliché värdig en kinesisk fortune cookie, men det är då man slutar simma som man sjunker. Det är en funktion som är inbyggd i allt liv på jorden. Utan en spänning, utan en strävan från någonting mot någonting upphör saker och ting ha mening.

Och det är ganska roligt att leta efter sig själv, det är ett livslångt äventyr. Alltid hittar man inte det man letar efter, men som Terry Pratchett uttryckte saken:

‘The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they‘ve found it.’

Ja ja, nu ska jag sluta vara så jäkla Deepak Chopra, jag lovar!

My heart will go on (förhoppningsvis)

I går hände det då slutligen. Jag fick min hjärtrytm korrigerad och känner mig inte längre som om jag hade en berusad speedmetaltrummis i bröstet. De som har följt med min blogg kanske minns svårigheterna jag hade med HNS och mer specifikt Jorvs sjukhus som två gånger skickade hem mig utan vård pga byråkratiskt schabbel.

Jag svor då heligt att aldrig ens gå nära Jorv så länge jag lever, men efter att sjukhuset bad om ursäkt och lovade bättra sina vanor OCH gav mig en specialtid utanför de egentliga dagar då de gör såna här ingrepp, så sade jag okej då och så blev det.

Och allt gick hur bra som helst, förutom att de fick sticka mig fyra gånger innan de fick kanylen på sin plats i armen. Jag tycks dessutom ha en tendens till så kallat vasovagalt syndrom (filmen brister, så att säga) som utlöses bland annat när jag får starka obehag av olika medicinska ingrepp, främst sådana som involverar blod. Så jag tuppade av utan att de ens behövde komma nära mig med narkossprutan (vilket de nog gjorde sedan också).

Nå, sedan zappade de två hundra joule elström i bröstet på mig. Kvinnor klarar sig ofta med femtio joule, sade läkaren, men för min kroppshydda som är av modell större fick de vrida upp ratten till elva.

dial-in-those-google-analytics-settings

Jag vet inte om det beror på min storlek, men när jag kom hem hittade jag två elektroder fortfarande fastklistrade på min kropp, som de hade glömt att skala av mig. Nå, de kostar väl cirka 50 cent per styck så jag tror jag behåller dem som souvenirer.

Hur som helst, nu finns ju alltid en risk för att flimret återvänder, så jag får fortsätta käka Marevan ett tag så de kan zappa mig igen om så krävs. Men för stunden känns det hur som helst bra! Jag känner mig mycket mer energisk, även om den långsammare pulsen som kom med en normal sinusrytm medför att blodcirkulationen i fingrarna är långsammare, så jag måste väl börja gå omkring med vantar nu.

Och sedan gäller det att sakta men säkert börja bygga upp den fysiska kondisen som har förfallit oroväckande snabbt och djupt under de gångna månaderna.

Så finns det också en inte helt obetydlig risk för att vissa skumheter som de upptäckte med mitt hjärta i samband med ultraljudsundersökningen i värsta fall kan betyda att sarkoidosen har spridit sig dit också. För att undersöka det här kommer det att krävas en tur till magnetkameran, om de hittar en som är stor nog för att jag ska rymmas in, och i värsta fall en biopsi. Vilket skulle suga något helt oerhört.

Men annars sjunger jag som Celine Dion i rubriken just nu. Fast jag är baryton (tror jag).