När någonting så tragiskt, obegripligt och fasansfullt inträffar som det senaste terrordådet i Paris, är det lätt hänt att vi börjar se oss om efter syndabockar.
Ja, det var Islamiska Staten, IS, ISIS, vad man än vill kalla dem. Men det är för enkelt. Det måste finnas en djupare orsak. Hej, jag vet! Religionen. Islam. Det var religionen som fick dem att döda alla dessa människor.
Om vi bara eliminerade religionen och skapade ett perfekt sekulärt samhälle så skulle sådant här inte hända, eller hur? (Spoiler alert: Jo, det skulle det visst.)
Tidigare i dag satt jag hemma i soffan och försökte koppla av efter en intensiv vecka på jobbet. Då behöver man också kunna stänga av tankarna på världens ondska, åtminstone för en timme eller två. Världssmärtan och ångesten kan vänta i farstun, tids nog kommer den nog smygande.
Så jag tittade på en dokumentär från Yle Arenan. “Super Duper Alice Cooper”. Storyn om Vincent Furnier, prästsonen som blev världens kändaste shock rocker, hårdrockens dr. Jekyll och mr. Hyde. Han hade sin glansperiod på sjuttio- och åttiotalen och var på kuppen att dö av sitt sprit- och kokainmissbruk innan hans gamla barndomsvän Gud räddade honom.
Alice Cooper är naturligtvis ingen ny bekantskap för mig, jag har sett honom live många gånger och hört Alice-evangeliet predikas i åratal av min fullständigt Alice-frälsta vän Lasse som har träffat och intervjuat mannen i flera olika sammanhang.
I dokumentären talar Vincent, för det är han som bestämmer numera, som han brukar tala om Alice Cooper, hans mr. Hyde-personlighet som välkomnar publiken till sin mardröm på scen och sjunger om döda bebisar och att spränga skolan i luften, och som straff för sina synder blir han själv giljotinerad inför publiken eller uppspänd i galgen.
Därefter, när Alice Cooper än en gång är ur världen går Vincent Furnier och spelar golf med sina republikanska kristna kompisar. Till och med en och annan ex-president har hört till Vincents golfsällskap.
Det är klart, de flesta skådisar distanserar sig från sina rollfigurer och talar om dem som någonting separat från dem själva. Naturligtvis. De som blir fångar i sina roller går det oftast riktigt åt helvete med, så som det närapå gjorde med Alice / Vincent.
Men vad har nu allt detta med ISIS, religion och Parismassakern att göra?
Nå det att jag inte köper Vincent Furniers försäkran om att han och Alice Cooper är två separata individer, lika lite som jag köper påståendet om att religionen, det onda, det goda och mänskligheten går att separera från varandra i hopp om att bevara det ena på det andras bekostnad.
Okej, jag begriper att Furnier behöver isolera allt det där som han gjorde och fortsätter att göra i Alice Coopers namn för att kunna fungera som aktivt troende kristen. Men jag tycker ju inte att han är helt ärlig mot sig själv, och hur klyschigt det än låter så är jag övertygad om att ärlighet alltid varar längst.
Här är vad jag tror: religionen är en del av vem vi är som människor, som individer och som art. Den har följt oss och hjälpt oss på vår väg ut ur Afrika och vidare till vår position som planetens dominerande art. Vi har en tendens till religiöst tänkande som vi inte i första hand blir av med, och inte utan att förneka oss själva. Och att förneka sig själv är lika illa och i det loppet destruktivt som att gå vilse i sin rollkaraktär.
Detta säger jag alltså trots att jag är den mest inbitna ateist som ni hittar på den här sidan av Rio Grande. Men märk väl att man inte behöver tro på gudar för att tro på religioner. Religionerna är högst verkliga företeelser och de påverkar dagligen mitt och många andras liv. Det spelar egentligen ingen roll om gudarna existerar på riktigt för så länge som religionerna gör det så är det i praktiken som om de skulle existera.
Jag säger alltså inte att religiöst tänkande automatiskt leder till terrorism och ond, bråd död. Det kan göra det och gör det bevisligen i vissa människors fall, ofta i kombination med andra faktorer, men i de allra flesta fall leder den till tröst och hopp i en hård, kall och förvirrande värld. Ofta genom att erbjuda förenklade svar på komplicerade frågor, men det är ett sätt att överleva (vi gör oss alla skyldiga till att förenkla saker) och sett ur evolutionens synvinkel så ska man aldrig spotta på saker som ökar på sannolikheten för överlevnad.
Hur som helst så är religionerna här för att stanna. Vi har de gamla religionerna, de kommer att byta skepnad med tiden och vi kommer att utöka dem med nya an efter som världens omständigheter skiftar. Allt enligt hur evolutionen fungerar; jag undrar ofta hur den här läckra lilla ironin lyckas undgå kreationisterna och Darwin-hatarna.
Som ateist har jag lärt mig att acceptera det här trots att jag har mina rebelliska faser då jag drivs av lusten att dra ut och slåss. I mitt fall manifesterar sig den här impulsen främst i att stå och käbbla med Jehovas vittnen som ringer på dörren och att gräla med fundamentalister på Facebook. Fast den sistnämnda biten har jag lagt av med på sistone. Livet är för kort, och så vidare.
Det jag hoppas på är att vi i den elfte timmen, trots vårt historiska arv som väger tungt i ryggsäcken, hittar ett avgörande mått av sinnesnärvaro och självdistans och tar en titt på oss själva och på någon nivå inser vi att Gud och Satan, Vincent och Alice, är delar av våra personligheter, och att vi måste ta ansvar för det vi/de gör. Det finns ingen verklig uppdelning i Vincent och Alice liksom det inte finns en verklig distinktion mellan de goda krafterna, de onda krafterna och vi själva. Det är bara olika val som vi gör, medvetet eller inte.
Jag talar ibland med min mormor och morfar inuti mitt huvud och inbillar mig för en stund att de är där på riktigt. Jag för en dialog med dem och de svarar på ett sätt som jag tänker mig att de skulle ha gjort medan de levde. Jag presenterar mina barn för dem och de säger saker som att “vilka fina pojkar du har, de liknar dig när du var i deras ålder.”
Och det känns fint, det ger mig en viss tröst! För en stund är det som om jag vore i deras sällskap, jag hör mormors trygga röst och ser morfar sitta där i sin favorit-länstol och han ler mot mig över sin Västra Nyland.
Illusionen funkar ända tills jag ber dem berätta någonting för mig som jag inte vet. Någonting som ligger utanför min egen sfär av erfarenheter och minnen. Någonting som de upplevde som barn, som de aldrig berättade om för mig. Men hur skulle de kunna göra det? De är ju jag! De är inuti mitt huvud! Helt konkret och bokstavligen för jag är trots allt byggd utgående från deras gener. Folk säger åt mig att jag liknar min morfar, och det stämmer för jag är bokstavligen han till en del. Men inte till den delen som utgjorde hans minnen och erfarenheter.
På samma sätt är vi Gud och Gud är vi, och så länge det inspirerar oss till godhet och får oss att odla det ädla och vackra så är det helt okej om man frågar mig. Det är också helt okej när Stephen King lockar fram Satan i sig själv och skriver häftiga skräckhistorier. Så länge han beter sig som folk bland andra människor och betalar sina skatter.
Så länge han och hans fans inser att det finns en värld utanför deras i och för sig mycket fascinerande och spännande referensram. Att det är fullt acceptabelt att inte tycka om Stephen King och hans böcker. Liksom det också är fullständigt OK att inte vilja leva efter Mose, Muhammed och deras böcker.
Och att det definitivt inte är okej vare sig att gå ut och mörda dem som inte är övertygade om det man själv tror på, eller ens använda böckerna som plattform för sina egna personliga politiska eller ekonomiska ambitioner.
Och att hur varmt troende man än är, så befriar det inte en från ansvaret att tänka och agera själv! “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Fint utbrott av klarsyn hos den som myntade den frasen.
Jag inser hur fullständigt uppenbart det här låter när jag skriver det, och för den stora majoriteten av religionernas anhängare är det så här, men när man ser på världen i dag så tycks det trots allt finnas ett behov av att repetera det.
Och jo, vi ateister är minst lika bundna av det här kravet på hälsosam självdistans. Tron på att allt löser sig bara vi alla utgår från att gudar inte existerar är lika fåfäng som tron på att allt löser sig bara vi alla tror på dem.
Oavset om vi tror eller inte så behöver vi, på samma sätt som vi behöver en läkarkoll då och då, en reality check: ”Vad i hela friden är det som jag håller på med?”
Vi har alla en skyldighet inför varandra att med jämna mellanrum sätta oss ned, dra ett djupt andetag och be de där rösterna som vi alla talar med att berätta oss någonting som vi på riktigt inte kan veta, något, vad som helst som kommer att hända nästa tisdag klockan 14:43.
Om rösterna upprepade gånger hänvisar till den fria viljan och att det skulle underminera trons betydelse om de avslöjade för mycket så är lite hälsosam skepticism mer än på sin plats.
Liksom det är mer än okej att ana oråd och söka hjälp om rösten säger åt oss att gå ut och meja ned folk på gatan med ett stormgevär, eller åtminstone att ifrågasätta personen som påstår sig tala i dess namn.
Däremot, om den inre rösten föreslår en intressant ny bildvinkel när man är ute och fotograferar, eller en catchy melodislinga när man komponerar sitt debutalbum – tja, jag sade ju inte att rösten är helt av ondo. Trots allt, vi lärde den allt som den kan.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Fast när det kommer till kritan så är ju Halloween betydligt mindre kommersiell än julen, och som jag ser det, mycket mer avslappnad. Jag har på riktigt med tiden börjat få allt värre angst över julen med all dess köphysteri och tvångsmässiga mys-pys och samvaro om man så vill det eller inte! Får magsår bara av att tänka på det.
Konsten att flyga 