Från sommarvärme till rekordkyla över en natt – vad är det som ligger bakom, och hurdan blir sommaren?

Den här sortens väder som just nu pendlar mellan ovanligt varmt och ovanligt kallt för årstiden är inget att förvåna sig över av två olika, men samverkande orsaker:

• Solfläcksminimum och därmed solens minskade UV-strålning som gör polarjetströmmen trögare och ökar på tendensen för blockeringar (högtryck) och lågtrycks-”tråg” i den ringlande jetströmmens veck. Vilket väder som blir rådande beror på om vi hamnar under ett blockerande högtryck (som förra sommaren) eller i ett tråg med kalla lågtryck norrifrån.

Case in point: läget just nu. Notera det blockerande högtrycket över Grönland och ”tråget” med lågtryck över Europa.

Den lilla istiden med sin låga solfläcksaktivitet (ca. 1300-1850) hade mycket av det här då somrarna (och skördarna) antingen regnade bort eller så brann skogarna (se kapitlet om lilla istiden i min bok).

Solfläcksminimum tenderar också att knuffa polarjetströmmarna mer i riktning mot ekvatorn, vilket brukar leda till kallare vintrar då vi oftare hamnar på strömmens kalla, norra sida.

• Den globala uppvärmningen som förstärker den ovannämnda tendensen, framför allt beträffade uppkomsten av blockeringar och tråg. Minskade temperaturskillnader mellan det allt varmare Arktis och Atlantens mellanlatituder gör polarjetströmmen och polarvirveln ytterligare svag och instabil (vilket ger utslag i övervägande negativa AO och NAO-index).

Case in point 2: NAO-indexet djupdyker just nu. Med andra ord: Nordatlanten är blockerad.

Den ökade värmen gör hettan och torrperioderna intensivare (som förra sommaren) och eftersom den varmare atmosfären kan lagra mer fukt regnar det sedan ännu mer de somrar då regnväxeln blir och ligga i.

Vädersystemen rör sig också långsammare så vilket väder som än blir rådande dröjer kvar längre.

Min tippning för den här sommaren: det föreligger just nu en hög sannolikhet för blockeringar över Grönland. Det skulle leda till kalla tråg ”nedströms” över Europa med vindar från nord eller nordväst. Kyla och regn skulle i så fall ha ett övertag om vi snackar sannolikheter.

Åtminstone för början på sommaren finns det chanser – eller risker, hur man vill ta det – för kyligt och regnigt väder, så ser det ut just nu. Men framför allt för juli-augusti är det vanskligt att säga någonting med säkerhet.

Å andra sidan, när är det inte det.

Var är genustänket i klockvridardebatten?

Varför har det talats så lite om sommar/normaltidens genusaspekter?

Mörkrets tidigare inbrott om höstarna (utgående från att Finland landar på permanent vintertid) och den mindre mängd disponibelt dagsljus efter jobbet/skolan som det betyder, skulle oundvikligen i praktiken drabba kvinnor i högre grad än män.

Det här eftersom kvinnor fortfarande bär en förhållandevis större del av familjens praktiska sysslor inklusive kuskande av barn till och från dagis och skolor, etc. Så är det helt enkelt, även om det inte är så som det borde vara.

Permanent vintertid skulle med andra ord innebära en större belastning för framför allt de arbetande kvinnorna och en förhållandevis större kringskärning av deras möjlighet att njuta av dagsljuset efter jobbet.

Det skulle också göra bilkörandet farligare just under den tid då barnen ska kuskas till och från olika hobbyer till exempel i september. Så oavsett om det är mamma eller pappa som kör bilen så innebär det ökade risker för barnen.

Det betyder också att allsköns fula fiskar och våldtäktsmän i parkerna kan inleda sitt kvällsskift en timme tidigare.

Och så har vi ju den allmänna folkhälsoaspekten: en mindre mängd disponibelt dagsljus om höstarna innebär att barnen är utomhus en kortare tid efter skolan. Jag menar, de sitter helt tillräckligt mycket inomhus framför sina skärmar som det är. Det här kommer bara att öka. Liksom övervikten och ohälsan.

Jag deltog helt nyss i Yle Vegas direktsända diskussionsprogram Slaget efter tolv, och det var väldigt många pensionärer som ringde in och var glada åt att vi ska bli av med klockvridandet (en dam hade 17 klockor hemma) och önskade att vi går in för permanent vintertid.

Det här är ju lätt att säga då man är pensionerad och kan disponera mer eller mindre fritt över sin tid, gå ut då solen skiner, och barnen har flugit ur boet. Då är klockvridandet kanske bara ett onödigt irritationsmoment.

Men för oss som jobbar kontorstid så har det faktiskt haft sina positiva sidor, allt det här ”välsignade klockvridandet”.

Jag sticker inte under stol med att det harmar mig att stugsäsongen i praktiken kommer att förkortas då man inte längre hinner ut till skärin efter jobbet på höstfredagar.

Jag plockar inte värst mycket bär och svamp, men en större andel av den skörden kommer sannolikt också att bli oplockad när flyttandet av klockan upphör.

Men vad vet jag. Det kanske bara är jag.

NEJ! Jag vet att det finns många som tänker som jag.

Vi tar det en gång till: Det finns ingen koppling mellan vacciner och autism

Den här veckan har vi kunnat läsa om en ny, omfattande dansk studie som än en gång har förkastat tesen om kopplingar mellan sjukdomen autism och MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.

Inget nytt med det, som sagt, flera andra studier har konstaterat samma sak tidigare.

Myten om vaccinernas koppling till autism härstammar från en studie från 1998 med läkaren Andrew Wakefield som upphovsman, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Det dröjde inte länge innan studien drogs tillbaka eftersom den avslöjades som helt felaktig och baserad på förfalskade data. Andrew Wakefield blev följaktligen av med sina läkarrättigheter. Men vid det laget var skadan redan skedd. Myten om vacciner som en orsak till autism var född.

För den här senaste danska studien har forskarna följt med omkring 650 000 danska barn födda mellan åren 1999 och 2010. Studiens slutsatser är entydiga: MPR-vaccinet höjer INTE risken för barn att få autism.

Forskarna jämförde antalet autismdiagnoser bland vaccinerade och ovaccinerade barn och fann inga som helst skillnader i mängderna.

Forskarna undersökte också uttryckligen huruvida vaccinet kan höja riskerna för grupper av barn som har förhöjd risk för autism. Och de fann ingen som helst koppling där heller.

Sen är det ju en annan femma att spelar det faktiskt någon roll hur många studier som bevisar att vacciner är trygga. Vaccinskeptikerna hör hur som helst vad de vill höra och bortser från det som inte passar in i deras världsbild.

På någon nivå är det här väl förståeligt. Jag menar, jag är förälder själv. Man blir lite extra känslig för sådant som kan hota ens barns hälsa, oavsett om hotet visar sedan sig vara verkligt eller inte.

Jag tar ett annat exempel. Om någon nämner ordet ”piraja” i samma mening som min sons namn, klart jag lystrar till, och tanken blir lätt kvar och ekar, trots att det senare visar sig att ingen piraja existerar någonstans i närheten.

Men som förälder har jag ett ansvar att skärpa mig och tänka med hjärnan och inte med ryggraden. Det hänger på mig att fatta det beslut som på riktigt är bäst för mina barn. Att läsa in mig på saker och ting.

Och då menar jag inte en tio minuters kurs på Google- eller YouTube-universitetet, utan att läsa in mig på lite riktig medicinsk forskning. Ingen har sagt att det ska vara lätt, även om större delen av den relevanta kunskapen numera finns tillgänglig i hyfsat väl populariserad form.

Så: vad säger den genuina vetenskapen? Det här är information som i slutänden kan rädda mina barns liv.

Jag upprepar: det är min plikt att se till att jag vet sådant här. Att jag inte låter mig styras av mina känslor och rädslor.

Men tyvärr är det säkert så som den amerikanska författaren Sam Harris säger.

”Om en person inte sätter något värde på bevis, vilken sorts bevis ska du då erbjuda för att de ska värdera det? Om en person inte anser att logik är värt någonting, vilket logiskt argument ska du då ge för att bevisa värdet av logik?”

Som min mormor brukade säga: Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.

Nu är det vinter och pulkan den slinter inte

I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.

För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.

Nähä.

Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?

Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.

Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.

Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.

Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.

Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.

2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.

Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.

Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.

2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.

Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?

Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?

Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?

(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)

Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].

Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.

Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!

(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)

Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.

I väntan på trovärdiga argument från en silvervattensförespråkande vaccinskeptiker

Jag fick för cirka en månad sedan ett långt och påstridigt mejl från en silvervattenförespråkare, vi kan kalla henne Katarina, som var arg på mig för sådant som jag hade sagt om hälsoriskerna med kolloidalt silver då jag gästade Efter nio-studion på TV.

Samma människa ville också utmana mina ståndpunkter gällande vacciner, baserat på sådant som jag hade sagt i Kvanthopp på radion.

Jag svarade aldrig på Katarinas första mejl för jag hade i ärlighetens namn lite bråttom då, strax före jul, men i morse fick jag ett mejl till, ännu ilsknare den här gången, där personen i fråga undrade varför jag inte vågar möta henne i öppen diskussion.

Så här svarade jag henne då:

Hej Katarina,

Jag ser att du har anammat ett skeptiskt och kritiskt tankesätt. Det är bra! Härnäst önskar jag att du tillämpar den sortens tänkande även på [silvervattenföretagaren] Anders Sultans och [vaccinskeptikern] Linda Karlströms påståenden.

Det är nämligen så som det fungerar inom vetenskapen. Kritiskt och skeptiskt tänkande ska inte tillämpas endast på det som man på ett emotionellt plan förhåller sig negativt till, utan även på de frågor som man räknar till sina hjärtesaker.

Ifrågasätt allting! Och börja med de mest uppenbara svagheterna: vilka är silverförespråkarnas och vaccinmotståndarnas motiv bakom deras strävan att folk ska köpa deras argument? Är det en sann omtanke om nästan? Eller kan det finnas själviska drivkrafter bakom, som bottnar i penning- och maktbegär?

Jag skulle gärna diskutera både kolloidalt silver och vacciner med dig. Men du verkar tyvärr mer som en som vill predika än en som vill diskutera. Du verkar som en som har bestämt sig, så att säga, och med sådana blir diskussionen sällan värst fruktbar, då deras enda syfte ofta är att omvända diskussionspartnern, inte att lära sig något nytt och kanske berika eller rentav justera sina egna synpunkter.

Det här är typiskt särskilt för dem som har en djup religiös tro, men liknande kännetecken går ofta att identifiera beträffande tron på mer världsliga fenomen.

Jag medger att jag kan låta lika kategorisk ibland. Som då jag säger att silver, för invärtes bruk, är ett toxiskt ämne utan någon som helst funktion i den mänskliga ämnesomsättningen. För det är det, bevisligen.

Jag kan också verka kategorisk då jag hävdar att vacciner fungerar, på det hela taget, trots att de inte är perfekta. För det gör de, bevisligen.

Jag kunde naturligtvis servera dig tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar, metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument för att det är så som jag säger, men jag frågar mig själv att vilken är poängen med det? Är du verkligen öppen för den sortens argument? Vill du verkligen diskutera eller bara banka mig i huvudet med silver-evangeliet (och antivaccins-spikklubban), så att säga?

Eller är det här bara ett enda, massivt slöseri med min tid? Jag känner inte till din livssituation, men själv har jag tämligen ont om tid just nu.

Jag är hur som helst beredd att ändra ståndpunkt både i silver- och vaccinfrågan, men då behöver också jag tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar (inte föreläsningar från Youtube-universitetet), metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument.

Du är välkommen att förse mig med sådana, men eftersom jag redan från tidigare är hyfsat väl påläst när det gäller både silverlobbyns och vaccinkritikernas argument, så hoppas jag att du har någonting nytt att komma med. Om vi ska få en fruktbar diskussion till stånd.

I väntan på att så sker önskar jag dig en god fortsättning på det nya året!

Mvh,

Marcus Rosenlund

Ryska troll i rymden: ”Vi ska kolla om Neil Armstrong verkligen gick på månen!”

I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.

Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.

Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.

Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.

För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.

Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?

zzzzUntitled

Mitt festtal: Funderingar från femtio år som självständig sommargäst i Ingå

Jag hade äran att få vara festtalare vid självständighetsfesten i Ingå. Det här är vad jag sade:


Inkommande år har det gått exakt 50 år sedan min allra första sommar i Ingå skärgård, på den lilla holmen i Barösund där vi fortfarande tillbringar sommarmånaderna.

50 somrar, det är inte så mycket jämfört med åldern på några av ekarna som växer nere vid kyrkan, men det är nästan halva Finlands självständighet.

Jag är född och uppvuxen i Grankulla, men jag brukar tänka på mig själv som en tredjedels Ingåbo. För ungefär en tredjedel av året är jag här.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv, jag har bott i Grankulla, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Helsingfors och nu Esbo igen. Men Ingå och Barösund är platsen som jag alltid återvänder till. Ingå är på sätt och vis navet i mitt livs hjul, kan man säga.

På sistone har jag sådär smått fattat intresse för släktforskning, och minsann om jag inte stötte på lite släktrötter i Ingå också när jag hade grävt en stund. Ett par av mina förfäder var kyrkoherdar i Ingå i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Hagerus hette de.

Nå, jag ska inte gräva ned mig i dammiga kyrkböcker nu, jag är här för att säga några ord med anledning av självständighetsdagen. Och man kan ju sällan tala om Finlands självständighet utan att på något sätt beröra kriget. Inte heller den här gången.

Min morfar Erik Larsson, frid över hans minne, stred i kriget som så många andra av sin generation. Min farfar också, för den delen.

Då det blev fred och morfar återvände från fronten så antar jag att han kände sig förtjänt av en egen liten oas av lugn och ro, efter allt krigslarm. Så mormor och han började se sig om efter en sommarstuga.

Det var långt ifrån en självklarhet på den tiden att ha en sommarstuga, Finland var fattigt, och mormor och morfar var helt vanliga löntagare de också. Mormor var lärarinna och morfar var byggmästare.

Men på något sätt lyckades de jobba och spara till sig nog med pengar för att ha råd att förverkliga sin dröm. Det gjorde de 1954, då de hittade en liten holme som var till salu här i Ingå.

På den tiden var inte holmar särskilt värdefulla, faktiskt. Om jag inte minns fel så använde gamle Svanbäck, han som sålde holmen, pengarna till att köpa en ny motor till sin båt.

Han skulle sannolikt få hela båten och lite till i dagens läge, har jag på känn.

Men inte mäter man ju de här sakerna i pengar. Inte kan man sätta ett penningvärde på skärgården, på hembygden. Den är helt ovärderlig.

Det är fortfarande inte alltid helt lätt att ta sig ut till alla skärgårdens hörn, men det är alltid värt besväret när man väl är där.

På mormors och morfars tid var det ju mycket svårare att tillbringa veckosluten på holmen. Lördagarna var inte lediga, så man kom iväg först något tag framåt eftermiddagen. Inte hade man egen båt heller, eller ens bil, så man fick ta tåget till Täkter, där tog man taxin ned till Kyrkbyn, och därifrån vidare med taxibåt ut till holmen. Det var sena kvällen innan man var framme.

Och på söndag eftermiddag, mindre än ett dygn senare, inledde man samma resa igen, fast åt andra hållet.

Till saken hörde ju att på väg till och från Ingå passerade man genom det som brukade kallas “världens längsta järnvägstunnel”. Ni vet, Porkalaparentesen. I Köklax hängde man luckor för tågens fönster och i Täkter togs de bort.

Men det kunde förstås ha varit värre. Hela Finland kunde ha varit en sådan mörk tunnel, lite som de baltiska staterna var innan de kom ut i självständighetens ljus.

Jag tror nog att morfar förstod precis vad den friheten var värd, den som han hade kämpat så hårt för att vi skulle få behålla. När han kom ut till holmen och fick sätta sig ned i sin roddbåt med ett metspö i handen och dra ett djupt andetag – då vet ni, då fick han sin belöning.

Alla mödor, alla tårar och allt blod som han spillde i kriget. Att få se sina barn leka och simma och njuta av solen på egen strand i ett eget land. Vad kan vara värdefullare än det?

Och grejen är ju att det är precis lika värdefullt idag, alla dessa år senare. Inte en sommardag går ute på holmen utan att jag tänker på hur privilegierad jag är. Hur privilegierade vi alla är, som har fått växa upp och leva här. I Ingå. I det självständiga Finland.

Det är någonting som vi aldrig får börja ta för givet. Vi måste påminna oss själva om det jämnt och ständigt. Rätten till hembygden är ingen självklarhet, krig eller inte.

I dag är det huvudsakligen andra slags hot som hänger över Finland och över Ingå, även om hotet om krig inte heller har försvunnit helt och hållet .

Jag har som sagt tillbringat femtio somrar i skärgården, och som sagt så är det inte en värst lång tid, men på den här tiden har jag sett väldiga förändringar i havet och den omgivande naturen.

Till och med jag minns en tid då algblomningar var sällsynta, och vattnen kring vår holme var klart och fullt av friskt sjögräs, blåstång och maneter.

Och dagar med +30 grader eller mer, hur ofta inträffade de i min barndom? Inte ofta, det är en sak som är säker.

Vi minns säkert alla den otroligt heta sommaren som gick. Hankelöfjärden var i slutet av juli så tjock av blågröna alger att man kunde ha odlat morötter direkt i sjön.

Jag gissar att jag inte är den enda här som anser att så kan vi ju inte ha det. Jag har själv två barn, nio och elva år gamla. Det är hjärtskärande att säga åt ett gråtande barn som lider i hettan att nej, du kan inte gå och simma.

Och det här är i värsta fall bara början. Hur ska det se ut då de är vuxna?

Och hur ska alla de som får sin utkomst från havet klara livhanken om de värsta prognoserna för uppvärmningen slår in?

Det kan hända att mycket av det som vi har vant oss vid, att kunna ta bilen och köra ut till lill-Ramsjö, och där hoppa i båten och starta snurran och köra ut till holmen – att mycket av det blir omöjligt.

Vi kanske kommer att få återgå till det som mormor och morfar gjorde på femtiotalet. Ta tåget till Ingå, där det förhoppningsvis hur som helst kommer att stanna igen förr eller senare, och därifrån med en eldriven taxibåt, eller någon annan kollektiv lösning, vidare ut till holmen.

Kanske vi inte kan komma hit så ofta som vi vill i framtiden. Kanske vi flyttar hit permanent. Vem vet?

Men en sak vet jag. Ingå kommer alltid att vara värt allt eventuellt besvär som krävs för att vi, min familj och jag, ska få vistas här. Det är också värt allt kämpande och alla uppoffringar som vi kan tänkas behöva utstå.

Till och med i ett så vackert och unikt land som Finland är Ingå i en klass helt för sig, med sin skärgård och sina skogar, sina åkrar – och sina byar och sina människor.

Ingå har den där sällsynta egenskapen att du kan älska ensamhet och lugn och ro hur mycket som helst, och få vara just så introvert som du vill, ute i havsbandet, i svampskogen eller i hängmattan…

…Och bara en kort båttur senare kan du vara mitt uppe i myllret på Ingådagen eller Barösunds sommartorg eller vem vet vad. Ingenstans kan du gå från den perfekta eremit-tillvaron till den mest über-sociala publiktillställningen så smidigt och så naturligt.

I Lappland får du visserligen vara i fred om du vill, men där måste du i värsta fall köra eller fotvandra i trehundra kilometer om du plötsligt börjar längta efter sällskap.

Här finns just den sortens Ingå som du längtar efter i just den stunden på bara ett litet stenkasts avstånd.

Med risk att låta lite väl insmickrande så vill jag avsluta med att konstatera att det egentligen bara finns två olika sorters människor i världen. De som är i Ingå, och de som vill vara det.

För min egen del vet jag hur som helst att det är sant till 100 procent.

Glad självständighetsdag på er alla – hyvää itsenäisyyspäivää!