I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.
Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.
Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.
Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”
Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.
Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.
Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.
Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.
Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?
En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.
Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.
Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.
Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.
Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.
Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.
Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.
Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.
Så länge som man ännu får åka hem från dem.
Konsten att flyga 