Verkligheten är en krävande älskarinna. Också coronakrisen har understrukit detta. Antingen gör vi det som krävs, eller så går det på tok. Inga bonuspoäng delas ut för åsikter och känslor. Det gäller att vara smart, eller så kommer folk att dö.
Verkligheten struntar blankt i vad vi tror eller tycker om den. Den lyssnar heller inte till böner – eller tittar på våra Youtubelänkar. Antingen har vi gjort vår hemläxa eller inte. Det är allt som räknas.
Det här gäller också beträffande coronakrisens konsekvenser för ekonomin och EU. Också där gäller det att hålla tungan rätt i mun. Kortsiktiga, själviska, ideologiskt färgade beslut må hålla vissa väljarsegment nöjda en stund, men är mistress Reality inte nöjd så har ingen roligt inom kort. Case in point: Brexit.
Och ifall att någon behöver påminnas om det: grejen är ju alltså den att klimatkrisen är minst lika hårdhänt och onådig. Den har inte tagit någon paus under allt det här. Inte heller där ges någon pardon. Den har bara lite längre stubin än coronakrisen.
Men också den stubinen har en ände. Och när den tar slut hjälper inga förklaringar. Det var det här som major Edward A. Murphy avsåg med sin berömda lag. Han menade aldrig att allt kommer att gå på tok per automatik. Bara det går på tok som vi har låtit bli att fixa så att det inte kan gå på tok.
Och tyckande har aldrig fixat någonting.
Konsten att flyga 