Det finns ju de facto bara en ESC-vinnare. Lordi. Lordis uppträdande vid ESC-finalen 2006 var av en sådan magnitud att det skapade en massiv transdimensionell, multispektral tsunami av EMP, gravitationsvågor, neutriner, tachyoner och midichlorianer som rasade genom multiversum.
Så massiv var den här kaskaden som Hard Rock Hallelujah orsakade, att den fortplantade sig också genom tidens alla riktningar, inklusive bakåt (och på tvären, men det är en annan femma).
Hur som helst, följden blev att Lordi vann, inte bara 2006 års ESC, utan alla ESC som någonsin hållits och som någonsin kommer att hållas, i vårt universum och alla parallella universum också, från 2006 till universums framtida, otroligt avlägsna värmedöd, och bakåt, hela vägen till Big Bang också.
Så vem som än tror sig se eller höra en annan ESC-låt ”vinna” tävlingen: det är bara en illusion, en fantomseger, en blipp i rumtidsflödet som kommer att raderas bara multiversums server uppdaterar sig, vilket kan ske vilken sekund som helst nu.
Vi väljer våra symboler på de mest random sätt. Ta nu de två bokstäverna OK till exempel, som enligt en global, tyst överenskommelse har kommit att symbolisera godkännande. Eller att någonting är bra, helt enkelt.
Och varför nu det då? Jo, sannolikt för att någon random amerikan i Boston på 1830-talet tyckte att det är lustigt att stava ”All Correct” fel: ”Oll Korrect”. Förkortat OK. Publicerades först i Boston Morning Post 1839.
Samma sak med talet 42, som i den moderna sekulära jargongen har kommit att symbolisera meningen med livet, fritt tolkat från Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen.
Men Adams har sagt upprepade gånger att han inte hade någon djupare mening med att välja just det talet som svar på den ultimata frågan om livet, universum och allting (enligt boken är 42 svaret, men ingen vet vilken frågan är).
Adams satt enligt egen uppgift och skrev, och valde av ett infall 42, inte av någon särskild orsak, utan för att det var det första tal som ploppade upp i huvudet på honom medan han tittade ut i trädgården från sitt skrivbord.
Och listan rullar vidare. Vi människor tenderar att läsa livets bok baklänges, och skriva in mening åt slumpmässiga grejer i efterhand. Vi kanoniserar i blindo. Jag äter upp min hatt om inte samtliga våra religioner bygger på en stor svärm med OK/42-klassens symbolik och händelser.
Den här kartan över Europas jordbävningsbenägna områden säger allt (kolla Finlands bleka kulör i jämförelse, till exempel).
För Turkiets del orsakas den illröda varningsfärgen av den anatoliska plattan, som är en liten litosfärplatta, en så kallad mikroplatta som innefattar större delen av Anatolien och Cypern.
Plattan ligger liksom inklämd mellan den arabiska plattan som knuffar den norrut, och den massiva eurasiska plattan som vägrar ge vika. Istället knuffas den anatoliska plattan motvilligt västerut, samtidigt som hela plattan gör en långsam rörelse moturs. Så det är en pågående, långsam kedjekrock.
Det är oftast rörelser längs plattans östra och norra förkastningslinjer som orsakar jordbävningarna i Turkiet.
Vid den östra anatoliska förkastningen knycklas alltså den anatoliska plattan till av den arabiska plattan i en så kallad vänster-lateral horisontell rörelse. Också vid den norra anatoliska förkastningen sker en viss horisontell rörelse där den anatoliska och den eurasiska plattan gnuggar mot varandra och anatoliska plattan trycks västerut.
Men alltså, den preliminära platsen för den nu aktuella jordbävningens epicentrum tyder på att det handlar om den ödesdigra trippelkorsningen mellan de anatoliska, arabiska och afrikanska plattorna.
Ironiskt nog så är själva området där den här senaste jordbävningen inträffade normalt relativt tyst, ur ett seismologiskt perspektiv. Endast tre jordbävningar med magnitud 6 eller större har inträffat inom 250 km från det drabbade området sedan 1970.
Jo, inte minst Tesla. Mannen vars efternamn pryder Elon Musks elbilar. Också Nikola Tesla balanserade på knivseggen mellan genialitet och galenskap. Tesla dog ensam, fattig och bortglömd, och med brustet hjärta, sedan duvan (!) han var förälskad i inte besvarade hans kärlek.
Vilken ironi, och vad synd att Elon Musk inte lyssnade på sig själv i den där intervjun 2018. Eller kanske var det så att han hittills har haft tillräckligt med folk omkring honom som på riktigt har kunnat ruska honom till sans när mopeden börjar slira. Folk som har låtit honom odla sina lyckade galna infall, men skjutit ned de allra värsta klavertrampen.
På Twitter blev han sist och slutligen ”untouchable”. Där kunde ingen hindra honom när han gjorde sitt mest fatala köp av dem alla: det där han köpte myten om sig själv.
Nu har vi kommit dithän att åtminstone inte jag riktigt tror att det spelar någon större roll vad Elon Musk gör härnäst. Skadan är redan skedd. Hans trovärdighet är ruinerad, kanske oåterkalleligt. Och det är synd, otroligt synd. Han hade alla ässen i sin hand, men lät sin stora käft och sitt ego springa iväg med dem.
Synd på Tesla. Men mest harmas jag för SpaceX del. Jag hade på riktigt stora förhoppningar på det projektet. Men också det tycks nu befinna sig i någon sorts limbo. Starship, vars första testflygning upp till omloppsbana var tänkt att ske redan i våras, tycks stampa på stället.
SpaceX har en viss buffer i och med att de har sina kontrakt med NASA, och att de i praktiken är den enda aktören i väst med en fungerande transport-infrastruktur till rymden (Falcon 9 och Falcon Heavy). Men i något skede måste skitskredet som Musk startade på Twitter, som redan delvis har dragit med sig Tesla, också träffa SpaceX.
Och det är synd och skam. På riktigt. Det kan bland annat betyda att Artemisprogrammet är hotat (SpaceX har ansvar för månlandarna). Och hur ska det gå för Starlink, förutan vilket Ukraina är illa ute?
Nå, å andra sidan: det kan ju anses vara en bra sak att folk ser den här sidan av Musk nu, och inte på Mars, när han har hunnit installera sig som kejsare där. För att inte tala om när folk har börjat låta installera hans Neuralink-terminaler i sina HJÄRNOR!
Det blev som jag förutspådde tidigare i höstas. Vintervädret vi har just nu kommer sig alltså av en massiv blockering över Grönland. Samtidigt är NAO kraftigt negativt. Azorernas högtryck är förbytt i lågtryck medan högtryck råder över Island. Det motsatta jämfört med ”normalläget”.
Allt det här resulterar i att de milda vindarna från Atlanten inte kommer åt att nå oss. Jetströmmen gör en djup kurva söder om oss. Alternativen för oss blir då två: kalla lågtryck med mycket snö, som nu, eller skandinaviskt högtryck och smällkall (och vindstilla, mardrömsläget för strömförsörjningen).
Åtminstone tills vidare ser det inte ut att vara något Scandinavian High på kommande.
NAO ser däremot ut att röra sig mot mera neutralt territorium. Vilket kan innebära minskad risk/chans för skandinaviskt högtryck. Men grönländska blockeringen ser ut att hålla i sig.
Allt detta utan ens någon stratosfärisk störning över Nordpolen. Tvärtom, polarvirveln snurrar på starkare än normalt för årstiden. Med andra ord, det här är inget freaky arktiskt utbrott, det är riktigt rejält gammaldags vinterväder.
I och för sig, vi har en riktigt freaky La Niña på gång i Stilla havet, three years and counting. Det brukar öka på risken för brutalt vinterväder i början av vintern på våra breddgrader.
Det är med andra ord ett ganska liknande läge som vintern 2010. Fast då var det ett djupt och utdraget solfläcksminimum på gång. Just nu är solen mycket aktiv. Så få se hur resten av vintern blir. Allt, eller mycket, beror på vad Grönland gör härnäst.
Fotboll är underhållning, precis som filmer. Om det hade visat sig att Alfred Hitchcock mördade eller lät mörda folk på riktigt i sina filmer, hade det knappast fallit någon in att se snett på den som deklarerar sin ovilja att gå och se filmerna på bio.
Faktum är att filmerna knappast hade distribuerats till biograferna om det visade sig att morden var genuina, dvs att dessa cinematiska mästerverk de facto var snuff-filmer.
Filmerna hade förstörts och Hitchcock hade fått se fram emot ett långt fängelsestraff, inte ett sponsoravtal med Coca-Cola.
Men av allt att döma är fotbollen en helt annan sak. Rapatessa roiskuu. Can’t make an omelet without breaking some eggs.
Jag tror för övrigt att jag har konstaterat en gång i en diskussionstråd på Facebook att jag inte tänker följa med fotis-VM. Det är allt jag har skrivit om saken på något some. Men jag upprepar det alltså här och nu. Jag tänker skippa VM i Qatar. Jag skäms inte alls för den ståndpunkten.
PS. Vad ironiskt att de där spelarna som ligger och vrider sig av smärta på spelplanen – filmar.
Jag skapade mitt Twitterkonto 2009. Har sedan dess haft perioder då jag har twittrat lite mer, och längre perioder då kontot har varit inaktivt. Mest har jag copy-pastat dit stuff som jag har skrivit på Facebook.
Jag har hyfsat många följare på Twitter, cirka 2100, men följer själv rätt så få konton. Mest på grund av att min aktivitet på Twitter huvudsakligen går ut på eget twittrande. Jag läser väldigt lite andras tweets. Det jag läser där är mest jobbrelaterat, olika forskare och journalister.
Att jag följer diskussionen på Twitter så lite beror ju på det faktum att Twitter är vad amerikanerna kallar en ”dumpster fire”, en brinnande soptunna. Toxisk och drypande av hat och bitterhet.
Och nu har Elon Musk köpt den brinnande soptunnan och förbereder sig på att kasta ett lass gamla bildäck i den.
Jag har en väldigt liten emotionell investering i Twitter, så det kommer inte att vara ett stort steg för mig att stänga mitt Twitterkonto. Allt beror på vad som händer härnäst. Om Trump kommer tillbaka till Twitter, då är saken klar. Om stämningen där blir ens lite giftigare, bye bye.
Har jag någon Twitter-ersättande tjänst redo att migrera till? Nej, och jag är inte heller intresserad av någon sådan. Jag vill hur som helst ha mindre some i mitt liv, inte mer. Om Musk röker ut mig från Twitter gör han mig egentligen bara en tjänst genom att göra beslutet lätt för mig.
Livet är för kort för den sortens skit som mr. Musk säljer i sin nya kiosk. Synd, för jag hade stora förhoppningar för honom. Tesla, men speciellt SpaceX var stortartade initiativ som jag följde med intresse.
Men nu är dessvärre också SpaceX något av en förgiftad brunn för mig. Synd, för de har på riktigt varit en game changer. Dessvärre tror jag att också SpaceX kommer att lida svårt av Musks skiftande fokus från raket-innovatör till sur gubbe på some och demokratins dödgrävare.
Vad kan man säga. Synd att det skulle gå så. Men det bevisar bara att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Människor gör misstag, och Elon Musk är inte mer än människa.
Vissa människors misstag gör bara lite större ringar på vattnet än andras.
Året är 3843. Mänskligheten har koloniserat större delen av den yttre Vintergatan och en ny hyperrymds-expressled till Andromedagalaxen är under uppbyggnad. Men arbetet står i beråd att komma till ett extremt oväntat och abrupt stopp, på själva premiärdagen för den första testförbindelsen till den nya terminalstationen i Andromeda.
Under sin expansionsfas i galaxen plågades mänskligheten av en urgammal men seg och plågsam bugg från den för-interstellära eran som ingenjörerna och kodarna trots ihärdiga försök inte hade lyckats eliminera från infrastrukturen.
Buggen, som gick under namnet ”Songs of Innocence” eller kort och gott ”U2” tros ha startat som en form av primitiv form av psykoteknisk krigföring, cyberterrorism eller hybridpåverkan under det tidiga andra millenniet. Enligt en teori var det en tidig teknologifientlig religiös kult som installerade den i det dåvarande molnet eller i individuella enheter som ett sätt att driva användarna till att förstöra sina apparater av ren desperation och avsky.
Trots ihärdiga försök var den ondskefulla buggen nämligen inte möjlig att avlägsna från teknologin på annat sätt än att bränna eller förinta den smittade lokala noden med industriella plasmaskärare eller högintensiva EMP-detonationer.
Buggen manifesterade sig i form av en infernalisk melodi som började spela då användaren minst anade det. Trots alla försök att avinstallera den maligna koden och all tänkbar programvara som kunde tänkas hysa och spela upp den, dök Songs of Innocence alltid upp då användaren minst anade det. Den demoniska låtslingan tros ha drivit tusentals människor till att kasta sig huvudstupa ut från fönster och från tak, allt för att få tyst på den förbannade ljudterrorn.
I slutet av 2500-talet, då Orionarmens lokala multistellära molnwebb öppnades, förstadiet till ”Milky Web”, upptäckte teknikerna till sin stora skräck att U2-buggen på något sätt hade slunkit med i rotkoden till själva den interstellära kommstrukturen. Hela det hundratals ljusår vida lokala galaktiska molnet var smittat av Songs of Innocence.
De interstellära transportskeppen, passagerartrafiken, gruvdriften ute i Oort-molnen – överallt där en kommunikationslänk stod öppen och någon kopplade upp sig i molnet, riskerade användarna att få Songs of Innocence i huvudet då de minst anade det.
Det hände till och med att AI-befälhavaren på ett linjeskepp mellan Vega och Proxima Centauri i ren desperation detonerade hela sitt förråd av antimateriabränsle för att få tyst på buggen som inte gick att stänga av. Mer än 200 000 biologiska och tre klaner av AI-sentienter, inalles nära på fem miljarder individer, strök med.
Den sista spiken kom hur som helst som sagt när hyperrymdsförbindelsen till Andromeda skulle testas för första gången. Det var en ung tekniker vid namn Alluknarg Neniainuak från Barnard Beta som fick äran att koppla upp förbindelsen under generalrepetitionen (den officiella premiäruppkopplingen skulle såklart göras av den galaktiska rådspresidenten på själva den högtidliga ceremonin månaden därpå).
När Neniainuak matade in kommandot som initierade kopplingen trodde han och skiftschefen vid desken först att de hallucinerade då ett alltför välbekant ljud började sprida sig i kontrollrummet. Orden var på ett arkaiskt språk som ingen längre kunde tyda, men det antogs att det var någon form av besvärjelse eller rentav primitiv biokod.
”I was chasing down the days of fear
Chasing down a dream before it disappeared
I was aching to be somewhere near
Your voice was all I heard”…
Skiftschefen, Ithalkuak Xalkök, kände stora, tunga droppar av kallsvett tränga fram i pannan. Han visste med ens intuitivt vad han måste göra. Faktum är att proceduren var inpräntad i hans hjärnas förstärkta kretsars nödprotokoll. Han kunde bokstavligen inte motstå impulsen att göra det han gjorde härnäst, trots att han visste att det var det sista han, eller någon människa, någonsin gjorde.
Alla tekniker med hyperrymdslicens AA2B och högre hade tillgång till en nödprocedur som bara fick tillämpas om det allra värsta tänkbara inträffade. Ett nödfall av just den här sorten. Ett, som teknikerna och forskarna från 5800 planetsystem hade jobbat i mer än 400 år för att undvika. De hade gjort sitt yttersta för att vidta varje försiktighetsåtgärd så att Songs of Innocence inte skulle komma åt att smitta ned själva hyperrymden och det underliggande Higgsfältet.
Nu när Xalkök insåg att det värsta, det otänkbara, hade skett – tja, då fanns bara en sak kvar att göra. Innan han ens insåg vad det var han gjorde hade hans hjärnas nödprocedur utlöst kommandot som aktiverade den Yttersta mekanismen. Antihiggsbomben som satt i hjärtat av den stora transdimensionella knutpunkten vid Epsilon Eridani.
För mänsklighetens samtliga dryga nittiofem biljoner individer och fem sextiljarder AI-medvetanden kom slutet inte med någon stor fanfar eller dramatisk ljusshow. När kedjereaktionen i Higgsfältet startade och kortslutningen av hyperrymden kom igång hade alla mindre än tre oktiljondelar av en sekund på sig att leva – och reagera. Det gjorde absolut ingen. Allting bara upphörde att existera i en universumsvid skur av kvarkar och gluoner.
Så kom vårt universum och människans historia och existens till sin ände. Men de övriga universumen i multiversum då. Kunde de sova lugnt eller hade Songs of Innocence lyckats ta sig igenom den påstått idiot- och antimateriabombsäkra brandmuren mellan universumen? Det borde inte kunna ske, sade de.
Det var en gång ett släkte av människor som bodde ombord på en jätte-jättestor skuta som hette s/s Idio (ett feniciskt ord för fiskmås). Skutan seglade runt på en jätte-jätte-jättestor ocean utan stränder. Den hade inget mål på det viset, den dödade tid bara helt enkelt.
Människorna som bodde ombord på den jätte-jättestora skutan s/s Idio, idioterna, var trötta på fisk och sporadiskt albatrosskött, så de hittade på andra sätt att livnära sig. Huvudsakligen baserades dessa andra sätt på något sätt på att såga upp delar av s/s Idios skrov (skutan var byggd av trä) och förädla det och sälja det åt varandra.
Eftersom s/s Idio var så jätte-jättestor så blev idioterna också trötta på att gå till fots längs den jätte-jättelånga promenaden som löpte genom s/s Idios mitt. Så de uppfann små skotrar som drevs av små ångmaskiner. De här ångmaskinerna använde pellets som bränsle, träpellets tillverkade av s/s Idios bordläggning, spant och kölstock.
Men s/s Idio var så jätte-jättestor att det märktes ingenstans om man hyvlade av lite trä här och där. Och på så vis växte en livlig och blomstrande ekonomi upp längs s/s Idios promenaddäck. Folk puttrade fram och tillbaka med sina små skotrar och besökte varandra och sålde och köpte prydnadsföremål av trä som de hade karvat ur s/s Idios spant och bordläggning.
Till slut var det ett gäng med särskilt fiffiga idioter som började bli oroliga. De tog fram sina räknestickor. De gick fram och tillbaka längs s/s Idios däck och genom dess lastrum och kölsvin med pannorna i djupa veck och mätte och räknade. De kom till en oroväckande slutsats: om vi fortsätter utvinna trä till pellets och prydnadsföremål på det här viset, kommer s/s Idio snart att sjunka. Vi har använt så mycket trä från s/s Idios skrov att bordläggningen är så tunn att man ser hajarna genom plankorna.
S/s Idios befäl blev oroade. “Vi måste hitta på ett sätt att driva våra skotrar som inte baserar sig på träpellets från s/s Idios skrov”. Så de kom upp med en plan. Enligt den skulle s/s Idio vara träneutral senast om trettio år.
Det här lät sådär lämpligt avlägset, tyckte idioterna, så de nickade instämmande och for iväg och träffade faster Agda i andra änden av promenaden.
Snart knackade de fiffiga idioterna på kommandobryggans dörr igen. “Det här håller inte” sade de, “vi måste lägga av med pelletarna nu, inte om trettio år. Annars kommer s/s Idio att sjunka och vi dör allesammans”.
“Nej, det går inte för sig” sade kaptenen, “det är kaptensval om ett år, och idioterna kommer att rösta ut oss om vi tar till för snabba och stränga åtgärder”.
“Just det”, skrev RRANKAISIJA666 på IdiotForum, och fick medhåll av CoROLLaisBEST92. “Hur ska vi ta oss fram och tillbaka från ena änden av promenaden till den andra om pelletarna är för dyra?” “Helt oskäligt!”
Och de idiotiska kommentatorerna hade ju helt rätt såklart. Det var inte folkets fel att man levde mitt i en fartygsekonomi som var helt baserad på pelletar. Det var inte de som hade uppfunnit de pelletdrivna ångskotrarna. Eller de små, pittoreska kioskerna invid promenaden som sålde romantiska små prydnadsföremål av trä.
“Vad ska vi leva på???” utbrast en träsnidare. Och hen hade rätt förstås. Det var absolut inget fel på att snida små trädelfiner och sälja dem till andra hårt arbetande, hederliga idioter. Ett hedervärt, respekterat yrke.
Så man kom överens om att situationen inte var någons fel. Utom de fiffiga idioterna förstås, som skapade dålig stämning med sina räknestickor och tabeller. Så man kölhalade dem och så var det med den saken.
Och idioterna hade ju rätt, förstås. Det var helt oskäligt att förutsätta att man skulle ruinera en gammal och välfungerande träbaserad fartygsekonomi och utsätta oskyldiga idioter för smärtsamt höga pelletpriser. Så befälet gjorde det enda rätta och bordlade ärendet för en obestämd framtid.
Naturligtvis innebar det ju att s/s Idio sjönk tre veckor senare och alla ombord drunknade eller blev uppätna av hajar, utom några enstaka typer som lyckades simma iland på en ö som de på något mystiskt sätt råkade spana in vid horisonten. Där skrev de överlevande en bok om hur deras fartygscivilisation gick under då den vreda havsguden sänkte deras fartyg som straff för allt stjärtsex som idkades i de billiga hytterna på däck två.
Men i övrigt var det hela ingens fel, var bokens slutsats. Boken blev sedermera betraktad som helig, och en kopia av den lades i nattduksbordslådan i varje hytt på s/s Idio II som byggdes några år senare, av allt trä som idioterna hittade på ön.
Jag är inte en boomer. Jag är generation X. Vi kännetecknas av att både våra föräldrars och våra barns generation kommer till oss när tekniken strular. Vi är IT-stöd-generationen.
Vi växte upp under tiden då allting måste kopplas med trettioelva sladdar, och allting hade metertjocka manualer. Allting måste installeras, konfigureras och formateras. Ingenting gick att googla. Ingenting var ”smart”, det fick man vara själv. Allting hade knappar. Ingenting hade appar.
Våra barn är helt ute och cyklar vid minsta lilla felmeddelande. De är vana vid att man pekar på allting och så gör det som man vill. Gör det inte det, kommer de till oss och gråter.
Våra föräldrar tror på allt de läser på internet, speciellt om det är skrivet i Times New Roman. För på Kekkonens tid var allting automatiskt sant om det stod i skrift. Om någon bad om ens bankkoder så hade hen sannolikt ett gott skäl till det. Och sedan kommer de till oss och gråter.
Sådana är vi. Osnutna valpar i våra föräldrars ögon. Hopplösa fornlämningar i våra barns ögon, födda på 1800-talet eller någonting. Men det är vi inte. Vi är födda mellan 1965 och 1980, ungefär. Vi är generation X, och utan oss stannar världen.
Konsten att flyga 