Vad skådar mitt norra öga – vintern som försöker sig på en comeback?

Hittills har norra halvklotets vinter dominerats av en polarvirvel full av energi, som Duracellkaninen efter tre espresso. Det här har resulterat i:

  • Att den arktiska kylan har hållits inlåst av den spinnande polarvirveln, och kylan där uppifrån inte har kommit åt att virvla hitåt. Inga polar vortex den här vintern, vare sig här eller i USA.
  • En vrålande lågtrycksmotor på norra Atlanten, med ett maffigt turbohögtryck över centrala Europa, och som två kugghjul har de matat upp rekordmässigt mild luft över oss. Och regn. Och mera regn.

Här är dagens läge. Jetströmmen är den svarta linjen. Det spelar inte ens någon roll att vi är på jetströmmens ”kalla” nordsida, när Golfströmmen smeker oss med sin varma, fuktiga andedräkt.

Så här har det pågått sedan en bra bit innan jul. Typiskt för den nya klimatverkligheten att vädermönster som sätter in blir och hänga kvar längre.

Men nu tycks någonting vara i görningen. Eller? Polarvirveln ser ut att försvagas ungefär en vecka framåt i tiden. (Den blå linjen som övergår i de gröna prognos-ensemblerna på bilden.)

Om den här prognosen håller i sig så får vi en betydligt instabilare polarvirvel om en dryg vecka, vilket betyder att de milda västvindarna kan bytas ut mot kyligare pustar från norr och öster.

Just det här scenariot tycks åtminstone GFS se framför sig fram till nästa veckas fredag. Det centraleuropeiska högtrycket kryper västerut och norrut. Jetströmmen dippar söderut så att kottarna strittar och lågtrycken är av den klart kallare sorten.

Det här resulterar i fallande NAO och framför allt AO som indikerar polarvirvelns hälsa. Kolla, AO har varit högt som en skorsten ett bra tag nu! Konstigt, med solfläcksminimum på gång och allting. Det brukar dra åt andra hållet.

Få se om vi ska få en plötslig stratosfärisk uppvärmning med totalkvaddad polarvirvel i år också! Det skulle i så fall vara tredje året i rad, vilket skulle vara riktigt rejält exceptionellt! Men klimatförändringen har förutspåtts borga för fler störningar i polarvirveln.

Högermänniskor blir ofta plötsligt väldigt vänster när klimatåtgärder kommer på tal

Folk på den politiska högerkanten älskar att klaga på diverse löst pack som kräver all världens upplevda rättigheter och bidrag som samhället förutsätts stå för. “Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det!”

Ändå är de här högermänniskorna helt chockerade när man börjar diskutera olika sätt att hantera klimatkrisen. ”HUR MENAR DU DÅ att jag ska ta mig från punkt A till punkt B om det inte finns bensin / flyg / fartyg.” ”Hur har du tänkt dig att vi ska värma våra hus och våra arbetsplatser” etc. etc., säger de med uppfordrande tonfall och pekfingret i vädret.

Det blir ofta väldigt tydligt att också högerorienterat folk tar det för givet att samhället ska bjuda på vissa grundfunktioner och tjänster som ska löpa på oavsett vad som händer.

Och ändå handlar det inte om att skrota samhällets infrastruktur och återvända till någon sorts stenålderstillvaro, utan att ersätta de nuvarande, slösaktiga, ineffektiva och nedsmutsande – kort sagt livsfarliga – strukturerna med nya, hållbarare motsvarigheter.

”Tänk om klimatkrisen visar sig vara en stor bluff, och vi skapar en bättre värld för ingenting!” som någon sade.

Ironiskt nog, den där stenålderstillvaron som ni inbillar er att Greta Thunberg vill leda oss tillbaka till, den kan mycket väl bli verklighet om vi inte får ändan ur vagnen och fixar saker och ting så att bottnen inte rasar totalt ur vår civilisation och våra näringskedjor.

Men hur som helst, att födas på jorden för inte med sig någon automatisk och odelbar rättighet till att ha en bensinstation inom fem kilometers radie från sin hemadress, eller en motorväg till närmaste Prisma. Eller någonting annat heller, för den delen. Världen är inte skyldig er någonting alls. Om apostlahästarna dög för cro-magnon så duger de för er. I värsta fall.

Var inte så jäkla vänster, ni som kommenterar på Hbl:s Facebooksida. Vill man ha någonting här i livet så får man lov att jobba för det.

Min debut som dramatiker: Morfars Mauser, eller det bor en liten skolskjutare i oss allihopa

➡️ Premiär den 11.3 2020 på Lilla Teatern. Biljetter här! ⬅️

”Folk måste inse att det man gör har konsekvenser”. Det är en fras som Rolle Forsman, huvudpersonen i min pjäs Morfars Mauser, upprepar.

Rolle (tolkad av den eminente Tobias Zilliacus) har, likt mig själv i verkliga livet, blivit mobbad i skolan. Då Rolle är cirka tolv hittar han en krigstida pistol, en nio millimeters Mauser, i sin morfars garderob. Precis som även jag gjorde i samma ålder.

Mina tankar, som fram till dess hade varit mörka så det förslår, blev med ens mycket mörkare. Mina mobbare skulle säkert bli lite bleka om de visste gruvliga fantasier jag ruvade på då. 

De mobbare som tänker att ”ja men det var nu sådant där harmlöst skoj som vi hade på hens bekostnad då”, de behöver tänka om.

Och deras föräldrar som är för upptagna eller ointresserade för att hinna hålla koll på vad deras barn sysslar med, de kunde gott också lystra till, för de vet inte heller vilka mörka krafter deras älsklingar leker med. De vet inte vad ett trasigt sinne är kapabelt till.

Jag vet i princip inte det heller, men jag har mina aningar efter att ha fått en glimt av den världen. Av den orsaken är jag rädd för mina egna barns skull.

Mina egna barn är varken mobbade eller mobbare. Men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Ibland räcker det med att man är på fel plats på fel tid. I fel klassrum, i fel korridor. Det händer hela tiden, inte minst i USA. Det har hänt i vårt eget land.

Alla är inte lika lyckosamma som jag var. Jag balanserade på avgrundens rand ett tag, men jag tog ett steg tillbaka, till tryggheten och värmen där hemma. Jag hade en fast grund i livet att stå på, jag hade folk som brydde sig om mig och väntade på mig där hemma.

För mig personligen slutade det väl. De mörka tankarna skingrades, den hotande stormen drog förbi. Morfars Mauser fick ligga kvar i garderoben där jag hittade den, under en trave gamla svenska veckotidningar.

Det tog mig flera år innan jag ens insåg hur hemska och mörka mina tankar hade varit. Då det begav sig förstod jag inte vidden och djupet av den svarta avgrund vid vars rand jag hade balanserat. Jag hade ingen aning om de potentiella, fasansfulla konsekvenserna. Jag ville bara få skratten och glåporden att tystna.

Jag vet fortfarande inte, än i denna dag, med full säkerhet om jag hade haft det i mig, att faktiskt göra det. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade gjort det, ens om jag hade hittat ammunition till Mausern. I dagens läge skulle det vara busenkelt. Ett par googlingar, i värsta fall.

Med Rolle Forsman, mitt alter ego, var jag ännu osäkrare på hur det hela skulle sluta för hans del. Han kom aldrig riktigt hem från sitt personliga krig, ett krig som han hade valt lika litet som morfar valde sitt.

Bitterhetens giftiga dimslöjor lättade aldrig riktigt för Rolles del, inte ens som vuxen, inte ens trots att han uppnådde framgång i livet och fick det mesta som han pekade på. Inklusive drömjobbet som kändismeteorolog på TV.

Rolle var en skrämmande typ att skriva om. Kanske för att jag kände honom lite för väl. Men samtidigt också just för att jag insåg hur dåligt jag sist och slutligen kände honom.

Det tog mig åtskilliga år att få ned storyn om Rolle på papper. Då jag började skriva tänkte jag mig aldrig att det hela skulle gå så långt att storyn faktiskt tog form på en riktig teaterscen, även om det i princip var det uttalade målet. Döm om min förvåning när Lilla teatern meddelade att de på riktigt ville sätta upp pjäsen!

Men å andra sidan, varför inte? Det är ett angeläget ämne, trots allt. Det är en story som vi alla kan finna oss själva mitt i, oavsett om vi har någon del i det hela eller inte. Som sagt.

Och det är inte bara ondska, hat och elände. Det finns, tro det eller inte, ett och annat gott skratt där. Skrattet går väldigt ofta hand i hand med gråten.

Pennan må vara mäktigare än svärdet, men det hjärtliga skrattet är mäktigare än fan själv.

Det är inte heller en story om idel outsiderskap och tröstlös ensamhet. Där finns också den komplexa, motstridiga vänskapen mellan Rolle och Henrik, som inte riktigt vet om han vill vara Rolles kompis eller mobbare.

Där finns också en blå fjäril med vingar av ryskt bombplansaluminium, ihopknåpad i en korsu på Karelska näset för länge sedan. Den bär på morfars hemlighet.

Där finns också det lätt surrealistiska mikrokosmoset Grankulla, där det alltid tycks vara vinter i Rolles minnesbilder, och där mobbning inte existerar officiellt.

Och där finns som sagt Rolle själv, som inte är en så tokig typ när man ger honom en chans. Om och när han ger sig själv en chans, och lägger av med det där tramset om konsekvenser. Han inbillar sig att han är Robert de Niro i Taxi Driver. Men de som känner honom vet så klart bättre.

Eller vet de?

”Intelligent liv i rymden kan vara mycket sällsyntare än vi tror”

Häromdagen gick jag för att se och höra den brittiske partikelfysikern, professor Brian Cox, som uppträdde i Kulturhuset i Helsingfors. Han talade om svarta hål, om tidens ände och allt möjligt annat mellan himmel och jord (bokstavligen). Men han berättade också om en av sina bekanta, en astrobiolog var det visst, som har forskat i det här med sannolikheten för att det existerar liv på andra planeter.

Astrobiolog-kompisen hade sagt åt Brian Cox att den sannolikheten är ganska hög, men att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra planeter, antagligen är mycket mindre än vad många tänker sig.

Livet på jorden, påpekade den här forskaren, verkar ha dykt upp här nästan så fort som vår planet hade svalnat. Redan för cirka 3,8 miljarder år sedan. Men då snackar vi om mycket enkelt, encelligt liv. Och så här gick det på i flera miljarder år. De första någorlunda avancerade flercelliga djuren dök upp så pass sent som 600 miljoner år sedan.

Om vi använder livet på jorden som någon sorts utgångspunkt så tycks livet ha en väldigt lång startsträcka. Och mycket hinner hända under den tiden. Allt från asteroidnedslag till supernovaexplosioner. Livet på jorden har helt enkelt haft tur som har överlevt så här länge, menade Brian Cox astrobiologkompis. En otrolig tur, faktiskt.

Han menade att det är så osannolikt att livet överlever länge nog för att bli intelligent, att det inte är omöjligt att det kan finnas intelligent liv på så lite som en planet per galax, i genomsnitt.

Vilket i så fall skulle göra jorden desto mer unik och värd våra yttersta ansträngningar för att inte förstöra den.

Men alltså, om vi utgår från hur fort det första, enkla livet dök upp här på jorden så tycks ju uppkomsten av liv mer eller mindre vara en oundviklighet. Och då har vi hur som helst massvis med planeter i vår galax som hyser liv.

Men med tanke på att det tar miljarder år för livet att bli flercelligt och komplext, och hur många faror som lurar, är det sannolikt mest bara en massa urslem som guppar omkring på alla de planeterna. Vilket skulle förklara varför vi inte har hört några utomjordiska radiosignaler trots att vi har lyssnat ganska länge efter dem.

Nå, även om det bara skulle finnas en intelligent civilisation per galax så finns det ju trots allt nånting i stil med två triljoner galaxer i det kända universum. Det är en tvåa följd av arton nollor. Ser man på saken på det viset så formligen kryllar det av intelligent liv i universum.

Men med tanke på de enorma avstånden som skiljer galaxerna åt så kommer vi dessvärre aldrig att ha ens så mycket som skuggan av en chans att få kontakt med dem.

5G är inte ett mini-Tjernobyl i din ficka! Ta det lugnt och lär dig skillnaden mellan strålning och strålning!

Ibland önskar jag att folk läste in sig så pass mycket att de förstod de grundläggande skillnaderna mellan olika sorters strålning. Att all strålning inte automatiskt är skadlig. Att strålning också inkluderar sådant som vanligt synligt ljus. Det inkluderar infraröd strålning, som vi alla avger – kroppsvärme.

Och jo, det inkluderar mobilstrålning eller så kallad radiofrekvent strålning.

Men låt oss göra en snabb genomgång av vad strålning egentligen är och vad den gör. Strålning kan grovt delas in i två olika huvudtyper:

  • Partikelstrålning. Som namnet säger handlar det om partiklar med massa, konkreta fysiska objekt som flyger omkring i hög hastighet, som små gevärskulor. Elektroner och positroner (”betastrålning”), protoner (vätekärnor), heliumkärnor (”alfastrålning”) och neutroner.

    Partikelstrålning är alltid joniserande, det vill säga den har en så hög energi att den kan knocka loss elektroner från atomerna i din kropp. Råkar de små gevärskulorna träffa atomerna i ditt DNA så kan följden bli cancer. Partikelstrålning uppstår till exempel i samband med fission och radioaktivt sönderfall.

Och partikelstrålning har ingenting whatsoever med mobiltelefoner att göra.

Vilket för oss till den andra huvudtypen av strålning:

  • Elektromagnetisk strålning. Omfattar radiovågor, mikrovågor, infrarött ljus, synligt ljus, ultraviolett, röntgenstrålning och gammastrålning (både röntgen och gamma är fotoner, alltså i princip upptrissat ljus med extremt kort våglängd och hög energi).

Elektromagnetisk strålning kan vara joniserande. Det är till exempel de högsta frekvenserna inom ultraviolett. Därför är överdrivet solbadande alltid en risk.

Röntgen och gamma är naturligtvis också joniserande.

Mobilstrålningen däremot, den hör till den mer harmlösa såkallade radiofrekventa strålningen, på mikrovågsområdet. Den är icke-joniserande, den har med andra ord inte tillräckligt hög energi för att slå sönder atomer och rådda med ditt DNA.

Mobilstrålning är alltså lite som vanligt ljus, fast med en aningen längre våglängd (avståndet mellan två vågtoppar) och mindre energi. Vi talar om det lite tråkiga lägre mellanregistret inom det elektromagnetiska spektrumet, där vågorna varken kör rätt genom saker helt obemärkt, som radiovågorna, eller härjar och röjer bland atomerna som sina elaka och mer energiska kusiner UV, röntgen och gamma.

Det är därför som du inte kan lysa genom en vägg med en ficklampa, till exempel. Vanligt ljus tenderar att antingen absorberas eller reflekteras. Är hindret tillräckligt tunt, till exempel ett pappersark, så passerar en stor del av ljuset genom det, men sprids ut åt alla håll (diffusion).

Vill du gå igenom väggar ska du köra med radiovågor, som huserar längre ned i det elektromagnetiska spektrumet. Ju längre ned på skalan, desto lättare går vågorna igenom eller runt olika hinder.

Med sin stora våglängd och låga frekvens är radiovågorna för ”lata” för att alls orka slå sig i slang med atomerna som de möter. Så de passerar tämligen obehindrat genom väggar utan att absorberas eller skingras.

Du kan tänka på det hela så här: din granne tycker om högljudd disco-dunka-dunka-musik, sånt där som dagens ungdom gillar att spisa. Han har högtalare stora som kylskåp och en grym förstärkare. Badum-tisch!

Följaktligen ligger du vaken och lyssnar på ljuden från hans lägenhet: dunka dunka dunka dunka. All night long.

Orsaken till att du hör de djupa basljuden genom väggen är att basvågorna har en längre våglängd och passerar därför lättare rakt igenom jämfört de höga diskantljuden.

Du hör alltså badum men inte tisch.

Och elektromagnetisk strålning funkar enligt samma princip. Ju längre våglängd (badum), desto lättare kilar det bara igenom, raka vägen mellan väggens atomer, utan att stanna. Vill du nå ut så långt som möjligt så ska du sända på långvågen, för den bär också längst.

Å andra sidan, i så låga frekvenser kan du inte packa in värst mycket information, så ljudkvaliteten blir dassig.

Behöver du inte nå ut så värst långt men vill ha bra ljud- och bildkvalitet (tisch), till exempel TV, så ska du sända på de högre frekvenserna (UHF eller ultrahög frekvens).

Mikrovågsfrekvenserna, som mobilnäten jobbar på, ligger någonstans mitt emellan badum och tisch. Mellan radiovågorna och det infraröda ljuset. De har en tillräckligt låg frekvens och lång våglängd (badum) för att penetrera väggar just så mycket att du kan använda din mobiltelefon inomhus.

Men de har också en tillräckligt hög frekvens och energi (tisch) för att du ska kunna packa in hyfsat mycket informationen i signalen. Du får en bra ljud- och bildkvalitet.

Ju äldre din mobiltelefon är, desto lägre frekvens (badum) sänder den sannolikt på. De första NMT-telefonerna sände på 450 megahertz (badum), vilket var nödvändigt eftersom det var långa avstånd mellan basstationerna. Renskötarna på fjällen i Lappland älskade NMT 450 för de kunde hålla kontakten med familjen över ödemarkens långa avstånd med den.

Sedan kom nästa generations mobiltelefon, NMT 900, med dubbelt högre frekvens (fast fortfarande badum), för att med sin högre bandbredd kunna betjäna den ökade mängden användare och större informationsmängd som behövde sändas. Det här krävde ett tätare nätverk av radiomaster, för 900 MHz har en sämre räckvidd än 450.

Det första GSM-nätet använde också 900 MHz-bandet. Men i takt med att användarna blev fler och fler så infördes 1800 MHz-bandet (till en början främst i städerna), med ännu en fördubbling av frekvensen (fast fortfarande badum). Då behövdes det igen fler basstationer, för ju högre frekvens signalen har, desto kortare räckvidd.

För varje ny generation av mobiltelefoni (3G, 4G) har frekvenserna trissats upp an efter, för att ge en större bandbredd så att nätverket ska orka skyffla dina Netflix- och Spotify-data fram och tillbaka medan du väntar på bussen.

Vi befinner oss hur som helst fortfarande inom mikrovågsbandet som sträcker sig från 300 MHz till 300 GHz (1 meter till 1 millimeters våglängd).

För att packa in maximalt med data i signalen kan 5G i princip utnyttja frekvenser ända upp till mikrovågsbandets övre gräns, 300 GHz (tisch). Det är så gott som infrarött. Men då måste basstationerna sitta supertätt, i praktiken inom synhåll från din telefon.

Just av den nämnda orsaken att 5G-signalen är dålig på att ta sig genom hinder, eftersom den skingras och reflekteras (tisch) lättare än de äldre nätverkens signaler (badum).

Och grejen är alltså den här: eftersom 5G-frekvenserna ligger i den översta delen av mikrovågsbandet, är 5G-signalen också dålig på att penetrera din hud (tisch). Din hud reflekterar helt enkelt 5G i en klart högre grad än 2G och 3G, till och med mer än 4G (badum).

Betyder det här då att mobilstrålning, och särskilt då 5G, är 100% trygg i alla förhållanden? Inte nödvändigtvis, men ingenting är 100% tryggt. Vanligt solljus är hur som helst betydligt mindre tryggt än mikrovågsstrålningen från en mobiltelefon, som motsvarar ungefär en ficklampa i uteffekt.

Solen formligen ”vrålar” på hela det elektromagnetiska spektrumet. Solljuset innehåller alla tänkbara sorters högenergisk strålning, inklusive joniserande UV-strålning.

Är du på riktigt orolig för strålning, så ska du framför allt undvika flygplan som pesten. En resa mellan H:fors och München till exempel, ger dig en strålningsdos som är betydligt större än den du får under en vecka i Tjernobyl.

Och då talar vi alltså inte om mild elektromagnetisk strålning, utan hård partikelstrålning med superhög energi (kosmisk strålning). Snabba protoner från yttre rymden, mini-gevärskulor som skjuter rätt in i dina celler med nära ljusets hastighet, krasch bom bang! Stackars piloter och kabinpersonal!

Speciellt brutal är den kosmiska strålningen just nu när solens skyddande magnetfält är extra svagt eftersom solfläcksminimum pågår.

I och för sig, ingenting nytt i det här heller. Livet har under sin nästan fyra miljarder år långa bana här på jorden badat i alla tänkbara sorters strålning, inklusive riktigt hård joniserande sådan. Vi är ganska garvade när det kommer till det här.

Det betyder ju inte att man avsiktligt behöver utsätta sig för risker, hur små de än är. Man måste ju inte sova med wifi-modemet under huvudkudden. Men just den påstådda risken med 5G skulle jag inte förlora någon nattsömn över.

Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

Varför skärskådar media bara Atlantseglingarnas CO2-utsläpp när Greta Thunberg finns ombord?

De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.

Låt oss granska granskandet en aning.

Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.

Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.

Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.

Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?

I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.

Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.

Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.