”Jaså, du säger att du inte tänker titta på VM i Qatar! Du tror visst du är lite bättre än vi andra!”

Fotboll är underhållning, precis som filmer. Om det hade visat sig att Alfred Hitchcock mördade eller lät mörda folk på riktigt i sina filmer, hade det knappast fallit någon in att se snett på den som deklarerar sin ovilja att gå och se filmerna på bio.

Faktum är att filmerna knappast hade distribuerats till biograferna om det visade sig att morden var genuina, dvs att dessa cinematiska mästerverk de facto var snuff-filmer.

Filmerna hade förstörts och Hitchcock hade fått se fram emot ett långt fängelsestraff, inte ett sponsoravtal med Coca-Cola.

Men av allt att döma är fotbollen en helt annan sak. Rapatessa roiskuu. Can’t make an omelet without breaking some eggs.

Jag tror för övrigt att jag har konstaterat en gång i en diskussionstråd på Facebook att jag inte tänker följa med fotis-VM. Det är allt jag har skrivit om saken på något some. Men jag upprepar det alltså här och nu. Jag tänker skippa VM i Qatar. Jag skäms inte alls för den ståndpunkten.

PS. Vad ironiskt att de där spelarna som ligger och vrider sig av smärta på spelplanen – filmar.

Annons

So, mr. Musk, det ser ut som att vi finner oss själva stående vid ett vägskäl

Jag skapade mitt Twitterkonto 2009. Har sedan dess haft perioder då jag har twittrat lite mer, och längre perioder då kontot har varit inaktivt. Mest har jag copy-pastat dit stuff som jag har skrivit på Facebook.

Jag har hyfsat många följare på Twitter, cirka 2100, men följer själv rätt så få konton. Mest på grund av att min aktivitet på Twitter huvudsakligen går ut på eget twittrande. Jag läser väldigt lite andras tweets. Det jag läser där är mest jobbrelaterat, olika forskare och journalister.

Att jag följer diskussionen på Twitter så lite beror ju på det faktum att Twitter är vad amerikanerna kallar en ”dumpster fire”, en brinnande soptunna. Toxisk och drypande av hat och bitterhet.

Och nu har Elon Musk köpt den brinnande soptunnan och förbereder sig på att kasta ett lass gamla bildäck i den.

Jag har en väldigt liten emotionell investering i Twitter, så det kommer inte att vara ett stort steg för mig att stänga mitt Twitterkonto. Allt beror på vad som händer härnäst. Om Trump kommer tillbaka till Twitter, då är saken klar. Om stämningen där blir ens lite giftigare, bye bye.

Har jag någon Twitter-ersättande tjänst redo att migrera till? Nej, och jag är inte heller intresserad av någon sådan. Jag vill hur som helst ha mindre some i mitt liv, inte mer. Om Musk röker ut mig från Twitter gör han mig egentligen bara en tjänst genom att göra beslutet lätt för mig.

Livet är för kort för den sortens skit som mr. Musk säljer i sin nya kiosk. Synd, för jag hade stora förhoppningar för honom. Tesla, men speciellt SpaceX var stortartade initiativ som jag följde med intresse.

Men nu är dessvärre också SpaceX något av en förgiftad brunn för mig. Synd, för de har på riktigt varit en game changer. Dessvärre tror jag att också SpaceX kommer att lida svårt av Musks skiftande fokus från raket-innovatör till sur gubbe på some och demokratins dödgrävare.

Vad kan man säga. Synd att det skulle gå så. Men det bevisar bara att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Människor gör misstag, och Elon Musk är inte mer än människa.

Vissa människors misstag gör bara lite större ringar på vattnet än andras.

Soundtracket till domedagen: Allas favoritalbum som ingen någonsin köper

Året är 3843. Mänskligheten har koloniserat större delen av den yttre Vintergatan och en ny hyperrymds-expressled till Andromedagalaxen är under uppbyggnad. Men arbetet står i beråd att komma till ett extremt oväntat och abrupt stopp, på själva premiärdagen för den första testförbindelsen till den nya terminalstationen i Andromeda.

Under sin expansionsfas i galaxen plågades mänskligheten av en urgammal men seg och plågsam bugg från den för-interstellära eran som ingenjörerna och kodarna trots ihärdiga försök inte hade lyckats eliminera från infrastrukturen.

Buggen, som gick under namnet ”Songs of Innocence” eller kort och gott ”U2” tros ha startat som en form av primitiv form av psykoteknisk krigföring, cyberterrorism eller hybridpåverkan under det tidiga andra millenniet. Enligt en teori var det en tidig teknologifientlig religiös kult som installerade den i det dåvarande molnet eller i individuella enheter som ett sätt att driva användarna till att förstöra sina apparater av ren desperation och avsky.

Trots ihärdiga försök var den ondskefulla buggen nämligen inte möjlig att avlägsna från teknologin på annat sätt än att bränna eller förinta den smittade lokala noden med industriella plasmaskärare eller högintensiva EMP-detonationer.

Buggen manifesterade sig i form av en infernalisk melodi som började spela då användaren minst anade det. Trots alla försök att avinstallera den maligna koden och all tänkbar programvara som kunde tänkas hysa och spela upp den, dök Songs of Innocence alltid upp då användaren minst anade det. Den demoniska låtslingan tros ha drivit tusentals människor till att kasta sig huvudstupa ut från fönster och från tak, allt för att få tyst på den förbannade ljudterrorn.

I slutet av 2500-talet, då Orionarmens lokala multistellära molnwebb öppnades, förstadiet till ”Milky Web”, upptäckte teknikerna till sin stora skräck att U2-buggen på något sätt hade slunkit med i rotkoden till själva den interstellära kommstrukturen. Hela det hundratals ljusår vida lokala galaktiska molnet var smittat av Songs of Innocence.

De interstellära transportskeppen, passagerartrafiken, gruvdriften ute i Oort-molnen – överallt där en kommunikationslänk stod öppen och någon kopplade upp sig i molnet, riskerade användarna att få Songs of Innocence i huvudet då de minst anade det.

Det hände till och med att AI-befälhavaren på ett linjeskepp mellan Vega och Proxima Centauri i ren desperation detonerade hela sitt förråd av antimateriabränsle för att få tyst på buggen som inte gick att stänga av. Mer än 200 000 biologiska och tre klaner av AI-sentienter, inalles nära på fem miljarder individer, strök med.

Den sista spiken kom hur som helst som sagt när hyperrymdsförbindelsen till Andromeda skulle testas för första gången. Det var en ung tekniker vid namn Alluknarg Neniainuak från Barnard Beta som fick äran att koppla upp förbindelsen under generalrepetitionen (den officiella premiäruppkopplingen skulle såklart göras av den galaktiska rådspresidenten på själva den högtidliga ceremonin månaden därpå).

När Neniainuak matade in kommandot som initierade kopplingen trodde han och skiftschefen vid desken först att de hallucinerade då ett alltför välbekant ljud började sprida sig i kontrollrummet. Orden var på ett arkaiskt språk som ingen längre kunde tyda, men det antogs att det var någon form av besvärjelse eller rentav primitiv biokod.

”I was chasing down the days of fear

Chasing down a dream before it disappeared

I was aching to be somewhere near

Your voice was all I heard”…

Skiftschefen, Ithalkuak Xalkök, kände stora, tunga droppar av kallsvett tränga fram i pannan. Han visste med ens intuitivt vad han måste göra. Faktum är att proceduren var inpräntad i hans hjärnas förstärkta kretsars nödprotokoll. Han kunde bokstavligen inte motstå impulsen att göra det han gjorde härnäst, trots att han visste att det var det sista han, eller någon människa, någonsin gjorde.

Alla tekniker med hyperrymdslicens AA2B och högre hade tillgång till en nödprocedur som bara fick tillämpas om det allra värsta tänkbara inträffade. Ett nödfall av just den här sorten. Ett, som teknikerna och forskarna från 5800 planetsystem hade jobbat i mer än 400 år för att undvika. De hade gjort sitt yttersta för att vidta varje försiktighetsåtgärd så att Songs of Innocence inte skulle komma åt att smitta ned själva hyperrymden och det underliggande Higgsfältet.

Nu när Xalkök insåg att det värsta, det otänkbara, hade skett – tja, då fanns bara en sak kvar att göra. Innan han ens insåg vad det var han gjorde hade hans hjärnas nödprocedur utlöst kommandot som aktiverade den Yttersta mekanismen. Antihiggsbomben som satt i hjärtat av den stora transdimensionella knutpunkten vid Epsilon Eridani.

För mänsklighetens samtliga dryga nittiofem biljoner individer och fem sextiljarder AI-medvetanden kom slutet inte med någon stor fanfar eller dramatisk ljusshow. När kedjereaktionen i Higgsfältet startade och kortslutningen av hyperrymden kom igång hade alla mindre än tre oktiljondelar av en sekund på sig att leva – och reagera. Det gjorde absolut ingen. Allting bara upphörde att existera i en universumsvid skur av kvarkar och gluoner.

Så kom vårt universum och människans historia och existens till sin ände. Men de övriga universumen i multiversum då. Kunde de sova lugnt eller hade Songs of Innocence lyckats ta sig igenom den påstått idiot- och antimateriabombsäkra brandmuren mellan universumen? Det borde inte kunna ske, sade de.

FORTSÄTTNING FÖLJER!

Den tragiska balladen om idioterna som fick vad de förtjänade

Det var en gång ett släkte av människor som bodde ombord på en jätte-jättestor skuta som hette s/s Idio (ett feniciskt ord för fiskmås). Skutan seglade runt på en jätte-jätte-jättestor ocean utan stränder. Den hade inget mål på det viset, den dödade tid bara helt enkelt.

Människorna som bodde ombord på den jätte-jättestora skutan s/s Idio, idioterna, var trötta på fisk och sporadiskt albatrosskött, så de hittade på andra sätt att livnära sig. Huvudsakligen baserades dessa andra sätt på något sätt på att såga upp delar av s/s Idios skrov (skutan var byggd av trä) och förädla det och sälja det åt varandra.

Eftersom s/s Idio var så jätte-jättestor så blev idioterna också trötta på att gå till fots längs den jätte-jättelånga promenaden som löpte genom s/s Idios mitt. Så de uppfann små skotrar som drevs av små ångmaskiner. De här ångmaskinerna använde pellets som bränsle, träpellets tillverkade av s/s Idios bordläggning, spant och kölstock.

Men s/s Idio var så jätte-jättestor att det märktes ingenstans om man hyvlade av lite trä här och där. Och på så vis växte en livlig och blomstrande ekonomi upp längs s/s Idios promenaddäck. Folk puttrade fram och tillbaka med sina små skotrar och besökte varandra och sålde och köpte prydnadsföremål av trä som de hade karvat ur s/s Idios spant och bordläggning.

Till slut var det ett gäng med särskilt fiffiga idioter som började bli oroliga. De tog fram sina räknestickor. De gick fram och tillbaka längs s/s Idios däck och genom dess lastrum och kölsvin med pannorna i djupa veck och mätte och räknade. De kom till en oroväckande slutsats: om vi fortsätter utvinna trä till pellets och prydnadsföremål på det här viset, kommer s/s Idio snart att sjunka. Vi har använt så mycket trä från s/s Idios skrov att bordläggningen är så tunn att man ser hajarna genom plankorna.

S/s Idios befäl blev oroade. “Vi måste hitta på ett sätt att driva våra skotrar som inte baserar sig på träpellets från s/s Idios skrov”. Så de kom upp med en plan. Enligt den skulle s/s Idio vara träneutral senast om trettio år.

Det här lät sådär lämpligt avlägset, tyckte idioterna, så de nickade instämmande och for iväg och träffade faster Agda i andra änden av promenaden.

Snart knackade de fiffiga idioterna på kommandobryggans dörr igen. “Det här håller inte” sade de, “vi måste lägga av med pelletarna nu, inte om trettio år. Annars kommer s/s Idio att sjunka och vi dör allesammans”.

“Nej, det går inte för sig” sade kaptenen, “det är kaptensval om ett år, och idioterna kommer att rösta ut oss om vi tar till för snabba och stränga åtgärder”.

“Just det”, skrev RRANKAISIJA666 på IdiotForum, och fick medhåll av CoROLLaisBEST92. “Hur ska vi ta oss fram och tillbaka från ena änden av promenaden till den andra om pelletarna är för dyra?” “Helt oskäligt!”

Och de idiotiska kommentatorerna hade ju helt rätt såklart. Det var inte folkets fel att man levde mitt i en fartygsekonomi som var helt baserad på pelletar. Det var inte de som hade uppfunnit de pelletdrivna ångskotrarna. Eller de små, pittoreska kioskerna invid promenaden som sålde romantiska små prydnadsföremål av trä.

“Vad ska vi leva på???” utbrast en träsnidare. Och hen hade rätt förstås. Det var absolut inget fel på att snida små trädelfiner och sälja dem till andra hårt arbetande, hederliga idioter. Ett hedervärt, respekterat yrke.

Så man kom överens om att situationen inte var någons fel. Utom de fiffiga idioterna förstås, som skapade dålig stämning med sina räknestickor och tabeller. Så man kölhalade dem och så var det med den saken.

Och idioterna hade ju rätt, förstås. Det var helt oskäligt att förutsätta att man skulle ruinera en gammal och välfungerande träbaserad fartygsekonomi och utsätta oskyldiga idioter för smärtsamt höga pelletpriser. Så befälet gjorde det enda rätta och bordlade ärendet för en obestämd framtid.

Naturligtvis innebar det ju att s/s Idio sjönk tre veckor senare och alla ombord drunknade eller blev uppätna av hajar, utom några enstaka typer som lyckades simma iland på en ö som de på något mystiskt sätt råkade spana in vid horisonten. Där skrev de överlevande en bok om hur deras fartygscivilisation gick under då den vreda havsguden sänkte deras fartyg som straff för allt stjärtsex som idkades i de billiga hytterna på däck två.

Men i övrigt var det hela ingens fel, var bokens slutsats. Boken blev sedermera betraktad som helig, och en kopia av den lades i nattduksbordslådan i varje hytt på s/s Idio II som byggdes några år senare, av allt trä som idioterna hittade på ön.

Sen pituinen se.

Boomers och millenialer, var skulle ni vara utan oss – generation X?

Jag är inte en boomer. Jag är generation X. Vi kännetecknas av att både våra föräldrars och våra barns generation kommer till oss när tekniken strular. Vi är IT-stöd-generationen.

Vi växte upp under tiden då allting måste kopplas med trettioelva sladdar, och allting hade metertjocka manualer. Allting måste installeras, konfigureras och formateras. Ingenting gick att googla. Ingenting var ”smart”, det fick man vara själv. Allting hade knappar. Ingenting hade appar.

Våra barn är helt ute och cyklar vid minsta lilla felmeddelande. De är vana vid att man pekar på allting och så gör det som man vill. Gör det inte det, kommer de till oss och gråter.

Våra föräldrar tror på allt de läser på internet, speciellt om det är skrivet i Times New Roman. För på Kekkonens tid var allting automatiskt sant om det stod i skrift. Om någon bad om ens bankkoder så hade hen sannolikt ett gott skäl till det. Och sedan kommer de till oss och gråter.

Sådana är vi. Osnutna valpar i våra föräldrars ögon. Hopplösa fornlämningar i våra barns ögon, födda på 1800-talet eller någonting. Men det är vi inte. Vi är födda mellan 1965 och 1980, ungefär. Vi är generation X, och utan oss stannar världen.

Sailing UMA, bästa vloggen på Youtube + finländska Oceanvolt = killer team

Kudos åt finländska Oceanvolt för all synlighet de får av YouTubarna från Sailing Uma (den bästa vloggen på planeten just nu). 362 000 prenumeranter, och senaste avsnittet är i princip en halvtimme lång reklam för Oceanvolt! Så ska en slipsten dras! (Nej, JAG får definitivt inga sponsorpengar av Oceanvolt! 😁 Jag är bara en glad båtnörd som gillar att flagga blåvitt.)

Sailing Uma är alltså det unga paret Kika (från Haiti) och Dan (från Kanada) som för sju år sedan räddade en gammal segelbåt, en Phearson 36, från skroten och har ägnat all sin tid sen dess åt att segla runt på de sju haven och an efter fixa upp och modernisera båten, allt med hållbarhet som sin främsta ledstjärna. Och med nära på nollbudget, åtminstone i början.

Och Uma är alltså försedd med elmotor. Av finländskt fabrikat. 🙂

Det är en härlig odyssé de tar tittarna med på, genom hisnande landskap och med ett fantastiskt berättargrepp och proffsigt bildberättande. På sistone har de seglat upp längs den norska kusten, in och ut ur fjordarna, ofta mitt i rasande snöstormar.

Kikas och Dans relation är en central del av det hela, de är båda så helylle, så karismatiska, snygga och kära att man nästan får insulinchock av det hela. De tar oss med mitt in i sitt liv, i sin lilla värld mitt på det stora havet. Och båten, Uma, är definitivt en av huvudpersonerna.

Den som inte har upptäckt Uma ännu har nästan 300 avsnitt framför sig att binge-titta sig igenom.

Klimatattityderna allt mer polariserade och politiskt färgade

De traditionella högerpartiernas (saml, c, SFP) anhängare är idag tio procentenheter MINDRE oroade för klimatförändringen som vår tids största, akuta miljöproblem, jämfört med för 15 år sedan.

Mindre, för bövelen!

Okej, jag fattar att det handlar om polariseringen, vår tids samhällscancer, som skruvar upp folks attityder. Identifierar man sig som höger, händer det lätt att man orienterar sig enligt den politiska kompassen också i frågor som inte egentligen är politiska.

Då räcker det ofta med att vänstersidan tycker på ett visst sätt för att man på högersidan ska känna sig nödgad att anta den diametralt motsatta positionen, hur irrationell den än må vara. (Mekanismen funkar naturligtvis också åt andra hållet. Om högerfolket tycker A, är vänsterfolket mer eller mindre tvungna att tycka B, because of course!)

Och nu är det en gång för alla så att den globala uppvärmningen uppfattas som vänsterns hjärtefråga. Trots att den i allra högsta grad är en gemensam fråga.

Och trots att uppvärmningen slår hårt mot traditionella högerintressen. Klimatförändringen är riktigt rejält bad for business.

Jag menar, jag identifierar mig som konservativ. I bemärkelsen att jag tycker om och vill bevara de goda gamla värderingar som de nordiska länderna har byggt upp sin välfärd och sitt välmående på. Där är naturen och miljön ett superviktigt element.

Att välja att skita i det är inte konservatism, det är radikalism.

Men hur som helst. Klimatförändringen frågar inte oss vad vi tycker om den. Den tuffar på, och takten ökar hela tiden. Femton år är en lååång tid i det här sammanhanget. Mycket smältvatten har hunnit flyta under broarna.

Mycket tid till analys och reflektion också.

Och vilka slutsatser har den reflektionen lett samlingspartiets, centerns och SFP:s väljare till? MINDRE krismedvetenhet, inte mera.

Femton år, det är också ungefär så länge som jag har varit vetenskapsredaktör. Ungefär så länge har jag i min yrkesroll försökt hålla folk uppdaterade med vad som sker och få dem att förstå situationens allvar.

Men hej. Can’t win ‘em all.

Och hej, en klar majoritet av folk överlag fattar trots allt situationens allvar, enligt EVA:s enkät.

Alltid någonting.

https://www.sttinfo.fi/tiedote/suhtautuminen-ilmastonmuutokseen-politisoituu?publisherId=3848&releaseId=69915212

Vaccinvägrarna, coronavirusets levande petriskålar

Att vi nu har deltavarianten, en aggressivt smittsam variant av coronaviruset, borde inte komma som en överraskning för någon. Det hör till pandemiers förlopp att virusen trappar upp sin muteringstakt an efter som det utvecklas vacciner och vidtas andra åtgärder mot viruset.

Det är såklart inte så att viruset har någon form av individuell eller kollektiv intelligens eller strategiskt tänkande, det är bara enkel sannolikhetslära och matematik bakom det hela: när diverse rutter för spridningen täpps till, singlas de effektivast smittande varianterna enklare ut och blir därmed fortare dominerande.

Men viruset tjänar inte i långa loppet på att utvecklas till en alltför dödlig variant, då skjuter det sig i foten. Det ligger helt enkelt inte i dess eget intresse att fara hur illa som helst fram med sin värd.

Det kan för övrigt inte ens bli hur farligt som helst, virusets egen ”fysiologi” sätter vissa gränser för hur långt det kan förändras utan att avväpna sig själv i processen.

Hur som helst, en sak är säker: alla som vägrar vaccinera sig (utan giltig orsak) bidrar till att ge viruset ett levande laboratorium där det kan testa fram nya, ännu elakare, vaccinresistenta varianter. Vaccinvägrarna kanske inte är medvetna om det, men de är vandrande petriskålar. Och det som växer i de skålarna är riktat mot oss alla.

Nå, det är klart: vaccintillverkarna sitter inte heller på sina händer. Ingen tid för sådant.

De mRNA-vacciner som nu används är baserade på tidiga SARS-CoV-2-stammar och inkluderar en genetisk sekvens från det ”ursprungliga” spikproteinet.

Men precis som alla virus muterar SARS-CoV-2 ständigt. Vissa mutationer, som de som berör spikproteinet (virusets ”nyckel” för att öppna dörren till mänskliga celler) minskar oundvikligen de ursprungliga vaccinernas effektivitet. Det ser vi redan nu, med deltavarianten som kan smitta även fullt vaccinerade (även om vaccinet forfarande ger ett bra skydd mot svår sjukdom).

Och de muterade spikproteinerna gör alltså att forskare kommer att behöva uppdatera vaccinerna. Det kommer, förr eller senare, ett nytt ”säsongsvaccin” mot COVID-19, precis som det vi tar mot influensa.

Lyckligtvis har vi nu ett riktigt vasst vapen mot viruset i och med mRNA-vaccinerna som är mycket enklare och snabbare att uppdatera än de traditionella vektorvaccinerna.

Det mikroskopiska krigets front böljar fram och tillbaka. Just nu har viruset igen fått ett litet övertag, men det är bara temporärt.

Men som sagt, det skulle underlätta jobbet för forskarnas och myndigheternas del om vi alla förstod att bete oss som situationens allvar förutsätter av oss.

När mormor köpte en Jas Gripen åt mig

I min dröm

var det sen höst, som det så ofta är i mina drömmar. Stugorna ute på holmen var mörka och förbommade, beredda för vintern. Himlen var grå som bly, träden nästan kala.

Det här är en återkommande dröm för mig. Jag är på holmen, det är sista besöket innan vintern. Jag är ensam. Väntar på båtskjuts till fastlandet, någon ska komma och hämta mig. Oftast är det morfar.

En lustig parentes: i mina drömmar står vår nuvarande stuga aldrig där den står på riktigt, högst uppe på holmen, utan på ett helt annat ställe, vid den södra sidans strand.

Den här gången var morfar inte med i drömmen. Inte mormor heller, men i drömmen kom jag ihåg henne. Jag mindes att jag hade tiggt om att få ett eget Jas Gripen-plan, inte en modell, ett riktigt. Så hon köpte ett Jas Gripen-plan åt mig, med sin lilla pension. Sådan var hon, min mormor. Jag grät mycket som barn, och då köpte mormor choklad eller serietidningar åt mig. Aldrig svensktillverkade jaktplan, dock.

I drömmen hade jag glömt bort att hon hade köpt planet åt mig, men jag kom ihåg det då jag nästan snubblade på det. Där stod det gråmålade jaktplanet i en klippskreva, till hälften täckt av fallna, våta löv.

Så jag klev upp i cockpiten och tänkte att jag lika gärna kan ta en flygtur innan det är dags att åka. Hur det nu råkade sig var havsvattenståndet ovanligt lågt, det var nästan inget vatten alls runt holmen. Konstigt. Nå, det betydde att jag kunde använda havsbottnen som startbana.

Jag kände mig lite skyldig när jag rullade ut på den leriga sjöbottnen och drog på gasen. För jag visste egentligen inte hur man flyger de här sakerna. Jag har ingen pilotlicens och ingen erfarenhet av att sitta vid spakarna i ett flygplan. Om flygpolisen tar mig är jag illa ute. Men på något vis kom jag iväg och upp i luften.

Medan jag flög lyckades jag på något sätt lista ut att det hela involverade öppnande och stängande av bränsleventiler som satt i cockpitens tak, ovanför mitt huvud. Det var någonting med att uppehålla balansen genom att se till att bränslet flödade jämt mellan planets åtta olika bränsletankar.

Jag minns inte hur länge jag flög där under de grå molnen. Inte värst länge, för jag var döskraj för att åka fast utan flygcertifikat. Men jag kom upp i Mach 2,5, vilket Gripen inte är kapabel till, så det kändes fint.

Jag parkerade planet i sin klippskreva och gick vidare längs stigen. Det började skymma. I de här drömmarna är det oftast just före skymningen och jag är nervös för om de ska hinna komma och hämta mig innan mörkret faller på. Vem det än var den här gången.

Jag är ingen drömtydare, men om Max von Sydow ännu dyker upp här med en schackbräda, då blir jag orolig.

Om virus, dumma idéer och annat smittsamt

En muterad, särskilt smittsam variant av coronaviruset sprids i Storbritannien. Det här är inte värst överraskande – virus tenderar med tiden att muteras mot det mer smittsamma men mindre dödliga hållet. Att det går så här också med det här coronaviruset har experterna förutsett ända sedan i våras.

Virus är inte ens liv i ordets egentliga bemärkelse: de är inte kapabla till fortplantning på egen hand. De är dåliga nyheter omgivna av lite proteiner. Enkla rader av biologisk skräpkod som driver omkring.

Men det oaktat följer virusen evolutionens uråldriga lagar: de slumpmässiga förändringar – mutationer – som visar sig ge dem en större chans att spridas, blir med tiden förhärskande.

Det här innebär också att de mutationer som gör vissa virus dödligare, sannolikare gallras bort. Det säger ju sig självt: ett för ”ivrigt” virus som har livet av sin bärare minskar ju på sina egna chanser att smitta nya bärare och på så vis sprids det inte lika effektivt.

Virusen följer också delvis samma grundläggande fysiska lagbundenheter som annan livlös materia. De sprids längs de vägar som bjuder på det minsta motståndet. På samma sätt som vattnet som rinner nedför en bergssluttning, hittar virusen de fåror som kräver den minsta mängden energi att flöda genom.

I en människopopulation utgörs de här fårorna med minsta möjliga motstånd av de individer som väljer att inte spjärna emot. Det vill säga maskvägrarna och distanseringskritikerna.

Det här är förresten en mekanism som inte bara styr fysiska och biologiska förlopp. Också icke-materiella fenomen som idéer och kulturella samt politiska yttringar sprids på samma sätt.

Det här gäller inte minst för populistiska idéer, som i många avseenden påminner om virus i och med att de är så smittsamma. Och det är de just för att de följer fårorna med det minsta motståndet: de smittar genom dem som tänker efter och ifrågasätter allra minst.

Och precis som virus är enkla rader av biologisk kod, är populistiska idéer enkla rader av mänskliga tankar. Omgivna av dåliga nyheter.

Den populistiska våg som har sköljt av och an över världen under det gångna årtiondet eller så, är i grund och botten en immateriell pandemi. I stället för feber och hosta – eller värre – orsakar den akut och livshotande polarisering.

Vad som händer om ”vaccinet” uteblir och tillståndet tillåts nå terminalstadiet behöver vi inte undra över. Det var samma sorts eskalation som rådde under åren innan första världskriget.

Ett krig som följdes av ett virus, ett fysiskt sådant den här gången, som drog genom populationen likt en brand genom en torr skog. Spanska sjukan, som krävde fler liv än första och andra världskriget sammanlagt.

Spanska sjukans första våg följdes i sin tur av virala idéer som har en bekant klang: ”nej till masker! Sluta distansera! Öppna samhället nu!”

Inget nytt under solen. Wheel in the sky keeps turnin’.