Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till freedom fries.

Because they hate freedom.

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäätmädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

Australien 2017-64.jpg

 

Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

3113266841_35f612101eDu, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.

 

Sakta i backarna, propellerhattar!

I det här skedet är ni säkert rätt så nöjda med er själva, eller hur?

Halla-aho, Huhtasaari, Eerola, Hakkarainen, vem ännu? Hur som helst, där satt den! Revolutionen, del 1.

Ni lyckades sno hela livsverket av en trött och överviktig gammal populistfarbror som förvisso bara har sig själv att skylla för lillfingret han gav åt djävulen, men ändå, fyra unga slagsbultar mot en sliten gammal slugger. Kom igen nu!

Borde vi vara imponerade, eller?

Borde vi ta er på allvar när ni sitter där och hånler i direktsändning och upprepar ert mantra om att ”det finns en beställning på ett riktigt invandrarfientligt populistparti i Finland?”

Det skulle vara ni då, va?

Det skulle garantera er en fjärdedel av rösterna i följande val, när det än må inträffa?

Sakta i backarna!

Ser ni, det krävs lite mer än ni tror för att nå den verkliga framgången. Det krävs framför allt ett betydligt dummare folk än det som bor i Finland just nu. Det här är min fasta övertygelse.

En klok man sade en gång att ”man kan lura hela folket en del av tiden, och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”

Speciellt inte med den trupp av karnevalfreaks som ni nu har samlat.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 18.28.20

På allvar, alltså, ta en titt på er själva. Titta noga och länge. Vilket är materialet ni har att jobba med?

  • En kroniskt förbittrad, paranoid och folkskygg doktor i slaviska språk som har gått i charmskola hos mr. Burns från the Simpsons. Eller Gollum.
  • Ett fyllo och en allround-bydåre som stjäl kyrksilver och lämnar sin dokumentportfölj efter sig på mc-klubbens efterfest. Får Matti Nykänen att te sig som en stormästare i schack i jämförelse.
  • En Trump-trippande evolutions- och uppvärmningsförnekare som inte tycker att mänskliga rättigheter tillhör alla.

Det här kanske utgör ett dream team i verkligheten som ni bor i, men låt mig göra det fullständigt klart för er att ni är ganska ensamma på den planeten.

Låt mig också göra det fullständigt klart att Timo Soini trampade i klaveret. Han trodde att planeten Sannfinland alltid skulle kretsa i sin oföränderliga bana kring solen Soini.

Men han var inte fullständigt ute och cyklade i allt som han gjorde, inte till en början åtminstone. Ni hade inte haft något parti att göra maktkupp i om inte Soini hade gjort grovjobbet åt er.

Och grovjobb var precis vad det handlade om.

Till skillnad från den bittra cynikern Jussi Halla-aho som sitter i sin skrivkammare i Eira och sprutar galla på distans, gick Soini på riktigt ut bland folket. Han delade ut ballonger och plasthinkar i strilregnet. Han – urk – pussade bebisar på torget och hällde upp ärtsoppa åt Pihtiputaan mummo.

Det var på riktigt ett skitjobb. Inte att undra på att hans fysik började svika och hjärtat sade snap crackle pop. Men det gav utdelning.

Det må så vara att det här åtminstone delvis är ett förlegat sätt att jobba. Man kan nå ut till stora folkmassor numera utan att lyfta fingrarna från tangentbordet, men frågan är om det räcker för en Jytky III?

Svaret är nej.

Inte om man lämnar så mycket i övrigt att önska på alla de andra viktiga punkterna, som ni små hatiska propellerhattar gör.

Ser ni, också om vi låtsas att ni inte vore den politiska Jim Rose Circus Sideshow som ni är, att ni vore perfekta politiska svärmorsdrömmar…

…så måste ni ändå tro på någonting för att få folkmassorna bakom er på allvar. Soini, den nitiske katoliken, trodde till och med lite för mycket för sitt eget bästa, framför allt på sin egen fullträfflighet och orörbarhet.

Men han hade åtminstone i början en genuin passion för det han gjorde.

Soini trodde på riktigt att det fanns ett mål och en mening med det han gjorde. Kalla honom vad man vill, men cyniker var han åtminstone inte.

Han må ha begått de sju kardinalsynderna frekvent, åtminstone högmod och frosseri och säkert också girighet, men åtminstone – jag upprepar – trodde han genuint på någonting. Kanske till och med på den Lilla människan.

Som ateist borde jag ju ta med-ateisten Halla-aho i försvar, men vet ni vad – jag skulle ändå när det kommer till kritan hellre fastna i hissen tillsammans med Soini. Han må ha fel i huvet, men åtminstone är han underhållande. Och han tror på någonting.

Är det någonting som jag inte kan tåla så är det ateister som inte tror på någonting alls. Det finns miljontals saker att tro på här i livet utöver Gud.

Ni, Halla-aho och gänget, är bara fullkomligt nihilistiska och cyniska.

Ni bryr er inte om någonting innerst inne, ni är bara zombier som är fullständigt uppslukade av ert eget hat och er bitterhet.

Utom Teuvo Hakkarainen som bara har haft screensavern påslagen sedan ett antal årtionden.

Och jag vill påstå att folk genomskådar det här. Åtminstone en tillräckligt stor del av dem för att era drömmar om ännu en jytky-sequel kan komma att rinna ut i sanden.

Nämnde jag redan att ni har exakt noll karisma, varenda en av er, speciellt Halla-aho, där som Timo Soini hade flera lastbilsflak av den varan?

Om ni tror att ni ska kunna kompensera för alla dessa pinsamt uppenbara karaktärsbrister bara med ert frätande och allt genomträngande hat, så kommer ni att bli besvikna, har jag på känn.

Speciellt som ni med en enda, svepande rörelse lyckades reta upp inte bara Soini och hans inre krets utan alla de andra gamla idealisterna och vennamoiterna inom partiet.

Hade ni varit smarta så kunde ni ha fått dem att jobba för er och dra ut på torgen och gatorna i snöslasket och dela ut de där obligatoriska ballongerna och plasthinkarna inför nästa val.

För så är det att it’s a dirty job but somebody’s got to do it. Räkna inte ut behovet av hederligt gammalt fotarbete riktigt ännu, även om dess betydelse har minskat.

Men nej, ni räknar med att ert vitglödande hat mot invandrare, EU och allting som skiftar i rödgrönt ska bära er till en oundviklig seger i nästa val.

Som sagt, det kunde funka om ni inte vore så totalt befriade på allt det där som får folk att inte vilja örfila er. Ni är genuint skrämmande. Freakar där.

Men jag kan ju ha fel förstås. Det kan hända att ni sopar bordet fullständigt rent i nästa riksdagsval, när det än må bli aktuellt.

Det kan vara att jag överskattar folks intelligens lika gravt som ni underskattar den.

I så fall kvittar det. Alltsammans. Då är loppet kört för oss alla, då kan vi krypa in i ett hörn och dra vår sista suck. Då kan och vill jag inte vara med längre.

Nu måste jag sätta punkt för den här texten, för jag håller sakta men säkert på att sugas in i ett lika bittert och argt svart hål som det där ni sitter och hukar.

Det är inte en trevlig plats alls, och tills vidare tänker jag inte överge min tro på att folket kommer att genomskåda er till slut, de som inte redan har gjort det.

Hello darkness, my old friend…

Det var tanken som först dök upp i mitt huvud tidigare i dag då jag satt på läkarens mottagning och hörde domen: sarkoidosen är tillbaka i aktiv fas, och med större kraft än någonsin.

Simon & Garfunkels gamla låt the Sound of Silence. Den började omedelbart spela i mitt huvud. Och det lustiga med det här är att det inte hade någonting med min sjukdom att göra. Eller nå, sort of.

Mörkret som Simon & Garfunkels låt hänvisar till, det är hur som helst inte en metafor för droger eller ett kraschat förhållande eller galenskap eller något annat sådant. Det är på riktigt bara mörker.

Paul Simon hade som barn för vana att sitta hemma i badrummet med lyset släckt och sjunga. Det är det här mörkret som den berömda låten inleds med. Någonting bekant och tryggt, en gammal barndomsvän som i tystnaden lyssnar på hans sånger.

Mitt eget Sound of Silence kom inte ur ett badrum, utan ett vardagsrum i Grankulla en regnig sommardag för nästan fyrtio år sedan.

Jag var omkring tio då, det var en dag precis som den här. Samma ljus, samma duggregn, samma lummiga grönska. Samma stillhet.

Det var under sommarlovet, mamma och jag hade varit på stugan och vi kom hem till stan för att vattna blommorna och tömma postlådan.

Mamma hörde till Fazers Musics skivklubb på den tiden, eller vad den hette, man fick hur som helst hem en ny platta varje månad. Den här gången var det Simon & Garfunkels Greatest Hits. Någon av dem, det finns flera olika.

Jag hade aldrig hört Simon & Garfunkel förr, det var en helt ny bekantskap för mig. Men jag rev omslagsplasten från LP-skivan och lade den på vår gamla Philips-skivspelare.

The Sound of Silence klingade ut i det halvdunkla vardagsrummet. Det var en eftermiddag exakt som den här. Lite varmare, men annars precis som i dag.

Det är någonting speciellt med gråmulna, regniga, vindstilla sommardagar som jag har gillat allt sedan dess. De är så kravlösa. Man behöver inte göra allt det där som man är manad till då solen skiner. Simma, hoppa, klättra.

Man kan koppla av och sitta i soffhörnet med gott samvete och läsa Kalle Anka i det mjuka midsommarljuset som aldrig tycks ta slut, ett milt och skonsamt, diffust men alltigenom vänligt ljus.

Och man kan lyssna på musik.

And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Det här är vad jag såg och hörde för min inre syn i dag när jag satt och hörde läkaren berätta det där som jag redan hade anat, och vad röntgen- och magnetbilderna och blodproverna nu bekräftade: jag är sjuk igen. Dags att ta det lugnt ett tag.

Hello darkness, my old friend.

Den gångna våren har varit brutal på alla fronter. En riktig åtta planeters konjunktion av Stuff Som Händer. Samtidigt. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men det har varit hektiskt.

Mitt i allt detta åkte vi till Australien eftersom vi hade köpt biljetterna för nästan ett år sedan. Det kunde ha varit en välbehövlig break mitt i stormen, men på grund av storleken på kontinenten i kombination med den begränsade tiden blev det till en tiokamp av turism.

”Juosta pää kolmantena jalkana” är ett uttryck från finskan som beskriver det ganska väl.

Jag menar, det var en helt fantastisk resa, men jag märkte att jag var fullständigt andfådd då vi kom tillbaka hem. Och det var då jag lade märke till de första symptomen.

Frossan om kvällarna och det plötsligt ökade sömnbehovet var inte en seg jetlag, det var sarkoidosen som hade gjort comeback. Trots att de sade åt mig att den inte borde göra det då den första akuta fasen har klingat ut.

Men å andra sidan, autoimmuna sjukdomar är ökända för sin tendens att triggas av stress.

”Nyt pitäisi ennen kaikkea yrittää välttää stressiä” hörde jag läkaren säga som från nånstans i fjärran. Och jag uppfattade ordet ”sairaslomaa”.

Det är lustigt hur fort insikten slår en då den en gång kommer. När man inser att man har kört sin kropp långt bortom dess naturliga toleranströskel. Med alla mätare på rött i flera månader, kanske ett halvår. Kanske mer.

Kanske sedan jag återhämtade mig från min förra akuta fas.

Nånstans i bakhuvudet fanns det hela tiden en liten röst som sade att ”sakta ned nu, hör du, det slutar inte väl det här.”

Jo, alldeles strax, jag ska bara göra den här ena grejen först. Och den där andra. Men jag ska ta ta det lugnt och vila ut riktigt snart, vilken dag som helst nu.

Den dagen kommer ju sedan inte förrän man sitter där och läkaren ger det i svart på vitt. Men då kapitulerar man förvånansvärt fort. Det är som någon där inne i reaktorhallen omedelbart skulle skrida till aktion.

”Ni hörde mannen, grabbar, börja köra ned systemen!” Det smällande ljudet av högspänningsbrytare som slås av och vinande generatorer som varvar ned.

Och the Sound of Silence som spelar någonstans ovanför alltsammans.

Feberfunderingar och bantningsbedrägerier

Vilket ljushuvud var det som kom på den klyftiga idén att man ska frysa som en liten hund då man har feber? Det är ju helt bakvänt. Man är ju för varm, inte för kall!

Jag kunde till exempel ha suttit ute på bryggan hela våren i nordanvinden och snöslasket i bara t-shirt, med en paraplydrink i handen och skrattat åt vädret. ”Is that all you got?

Men okej, skämt åsido, jag förstår evolutionens poäng med feberfrossa.

Ur ett överlevnadsperspektiv, sett från både individens och gruppens synvinkel är det ju smartare att man söker sig till ett hörn nånstans och ligger och huttrar för sig själv än att man går ut och twistar by the pool. Eller någonting.

För feber är ju ofta (fast inte i mitt aktuella fall) ett tecken på en smittsam sjukdom, och sådana ska man helst hålla för sig själv och inte skicka dem vidare.

Men jag drömmer ändå om att kunna utnyttja den här överskottsvärmen till någonting vettigt i stället för att bara sitta invirad i en filt och skaka. Jag kunde ha stranden helt och hållet för mig själv just nu.

Nå, förhoppningsvis så skriver läkaren på Jorv ut en kortisonkur åt mig på måndag och då borde febern sjunka rätt så fort.

Det slog mig förresten att om de faktiskt funkade, alla de där reklamerna för allsköns bantningspreparat, allt från bantningsplåster till papaya-gurka-kokosolja-kapslarna som de säljer på naturehealth.com eller healthnature.com eller whatever.com, då skulle en massa mänskor gå omkring heta som Jøtulkaminer just nu.

”Vårt mirakelpiller sätter fart på fettbränningen! Du förbränner enorma mängder fett medan du sover eller tittar på TV!”

Right…

Grejen är ju nämligen den att ”förbränna fett” involverar bokstavlig förbränning. Energi som förbrukas, som måste ta vägen någonstans. Den försvinner ju ingenstans i förbränningen, den byter bara form från kemisk energi till värme-energi. Simpel termodynamik.

I den riktiga världen skapas det värme när fett förbränns, speciellt när det gör det så kvickt som fuffensbantningspiller-reklamerna utlovar. Stora mängder värme. Du borde bli rejält svettig eller febrig om de där pillren du köpte från webben för bara 29,99 verkligen funkade.

Men varken TV-Shop eller naturalnews.com eller deras kunder lever tydligen i den riktiga världen. De har kanske hittat sin egen Diagon Alley, sin plattform 9 3/4 eller var de nu än trivs bäst, där man kan strunta i termodynamikens andra huvudsats och hitta på naturlagar i farten.

Kallfusion? Inget problem: ”Fusionatis frigidaris!” Kaboom!

Nå, jag antar att om jag får drömma om att med feberns hjälp kunna sitta halvnaken ute på bryggan i nordanvinden och skratta åt kylan, så har webbens bondfångare rätt att drömma om snabba cash.

Kanske jag kunde hitta på något slags pyramidfuffens baserat på min egen idé. Hmm. Måste sova på saken.

 

 

 

 

 

 

Utbrändheten och Moment 22

Det finns en berömd story om Astrid Lindgren som går ut på att Astrid och hennes systrar på ålderns höst hade för vana att inleda sina telefonsamtal med orden ”döden, döden”. Så att vi får det samtalsämnet undanstökat så fort som möjligt, liksom.

Jag har ibland på känn att vi fyrtioplussare borde inleda våra samtal (let’s face it: ingen annan än fyrtioplussare ringer ens överhuvudtaget telefonsamtal nu längre) med orden ”utbrändhet, utbrändhet”.

Eller ”gå i väggen, gå i väggen”.

För man hör talas om det väldigt ofta när man rör sig bland sina jämnåriga.

Jag måste i det här skedet säga att jag hatar uttrycket ”gå i väggen”. Det indikerar att man kommer ångande i hög hastighet och så plötsligt tvärstannar man när man möter en tegelvägg.

Det funkar inte så.

Om man inte tittar på det i ultrarapid, det vill säga. Hur är det som the Cardigans sjunger i låten ” I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer”:

“Well it’s been a long slow collision”

Går i väggen är ingenting som man gör på en bråkdels sekund, som då man helt bokstavligen springer in i en tegelvägg med ansiktet före. Det är någonting som händer gradvis under många, många år.

Ofta börjar det redan i tjugoårsåldern då man lägger sig till med de där dåliga vanorna som utgår från att man har tre huvuden (som alltid kommer att vara lika skarpa) och tjugoåtta timmar i klockan.

”Går i träsket” skulle fungera bättre som en analogi för det som sker, om man frågar mig. Först klafsar det bara lite kring skosulorna, men med tiden rör man sig allt trögare och till slut vadar man där med blöt torv upp till hakan och finner att man inte kan röra en fena.

”Utbrändhet” är inte mycket bättre än ”gå i väggen”. Det skulle tyda på en relativt snabb och het förbränning. Jag inbillar mig det hela snarare som en mörk, stum invärtes kyla som börjar som en isklump i magen och sakta sprider sig ut i alla extremiteter.

Inklusive huvudet.

Vaddå, hur skulle jag möjligtvis kunna veta det här? Har jag gått i väggen eller bränt ut mig? Saken är den att jag inte är riktigt säker.

Jag känner av flera av de klassiska symptomen just nu och skulle antagligen kunna lägga fram ett övertygande case för en längre sjukledighet.

Men så finns ju Moment 22 som måste tas i beaktande i sådana här fall.

Ni vet, boken av Joseph Heller från 1961. Den handlar om flygsoldaten kapten John Yossarian som under andra världskriget upplever att han har blivit galen. Han är livrädd för att dö, han känner sig paranoid och whatnot. Så han ansöker om att bli frikallad från militärtjänst.

Men hans ansökan avslås eftersom militären ser det som så att om du är livrädd för att delta i kriget så är det här en sund reaktion, detta att inte vilja dö, och med andra ord kan du enligt militärens regler inte anses vara galen. Moment 22.

Alltså, det att jag sitter här och med kylig rationalitet analyserar min egen situation och misstänker att jag kanske är utbränd, är Moment 22. Skulle jag på riktigt vara utbränd så skulle jag inte vara kapabel att säga det rakt ut.

Och jag skulle knappast orka skriva ett blogginlägg på 2000 ord om saken.

Jag har funderat i samma banor när det kommer till depression. Jag har flera gånger i mitt liv, inte minst under det senaste året eller så, känt mig deprimerad. Men det kan jag ju inte vara, för… tja, Moment 22.

Eller som komikern Steven Wright sade, ”jag gick till stranden för att dränka mig, men jag kan inte ha menat allvar, för jag tog med mig en handduk.”

Lite så känner jag mig ibland.

Det har hänt i mitt liv, inte minst under mina angstiga post-tonår, att jag har funnit mig själv sittande där med den där iskylan i magen som söker sig ut i armar och ben, och det stora vemodet som rullar in och allt det där, och för min inre syn drar jag mig till minnes hur man knyter en hängningsögla.

Faktum är att det fortfarande händer då och då. Douglas Adams talar om söndagen som ”själens långa, mörka kaffedags”. The long, dark teatime of the soul på originalspråket. Jag föredrar te, faktiskt. Och med veckodagen är det inte så noga (fast söndagar är faktiskt ofta jobbigast).

Så kan det kännas tidvis. Som att hit men inte längre. Att nu orkar jag inte en meter till. Familjen, jobbet, alltsammans; jag vet att jag kommer att göra många människor besvikna och lämna dem i sticket, men nu tänker jag inte stiga ur sängen mer. Någonsin.

Jag beskriver den här känslan med de här orden, men i verkligheten är det mest bara en vag, tung, mörk, hopplös och kompakt invärtes iskyla som inte innehåller värst många ord, men på något sätt måste man ju försöka kommunicera det hela.

Men hur som helst så slutar det alltid med att jag upptäcker att jag har en handduk under armen, så att säga. Se Steven Wrights exempel ovan.

Jag tar en titt på mig själv och den där superirriterande lilla rösten i huvudet, Sam Syrsas och Microsoft Words talande gems kärleksbarn, säger: Äh, kom igen nu, du övertygar ingen med det där. Allra minst dig själv. Skärp dig!

Min inre röst är extremt näsvis, lillgammal och en otroligt irriterande besserwisser. Säger saker som att ”tror DU att du har det jobbigt? Tänk på din morfar och farfar, de var i KRIGET!” Eller ”tänk på barnen i Afrika”.

Jag hatar den där rösten. Men jag misstänker att det är på grund av den som jag fortfarande är här.

Jag har haft perioder då jag aktivt har önskat att jag ska bli galen, vad det än innebär, för jag har på något sätt inbillat mig att det blir mindre jobbigt på det viset. Att galenskap på något sätt skulle frita en från tvånget att uppleva det hela i realtid. Vad det hela än är.

På samma sätt skulle utbrändhet ge mig en officiell ursäkt att bara zooma ut och inte tänka på allt det där som världen väntar sig av mig. Som jag själv väntar mig av mig.

Men det funkar ju minsann inte så.

Jag misstänker att det ligger ett motsvarande skäl bakom det här att sprit aldrig har känts som ett alternativ för mig. Jag har försökt att dränka mina sorger i sprit, någon enstaka gång som yngre, men det går bara inte. Spriten dränker inte mina sorger, den bara understryker och förstärker dem.

Jag kan bli glad av sprit, om jag är på det humöret till att börja med. Men är jag på dystert humör så blir jag bara dystrare av alkohol. Så det har aldrig varit ett alternativ för mig.

Men som sagt, jag har nog på riktigt övervägt att bli galen. Undrat hur man gör. Eller ens vad det innebär på riktigt. Fingrat på ansökningsformuläret.

Tills det har gått upp för mig att genuin galenskap inte är som när karaktären Ford Prefect besluter sig för att bli galen i Liftarens guide till galaxen:

”Sen bestämde jag mig för att jag var en citron i ett par veckor. Jag roade mig med att flyta omkring i en gin och tonic.

Jag hittade en liten sjö som trodde att den var en gin och tonic, och där låg jag och flöt. Jag tror i alla fall att den trodde att den var en gin och tonic.”

Orsaken till att jag citerar Liftarens guide är kanske att just den boken hjälpte mig att ta mig upp ur min värsta och mest nattsvarta ångest efter mina überjobbiga tonår. Den fick mig att skratta igen för första gången på flera år.

Jag tror att man måste skratta åt de här sakerna, driva gäck med dem, det är såvitt jag kan se det den enda och sista försvarslinje vi har mot den slutgiltiga, riktiga galenskapen. Den där då handduken inte längre är med när vi går till stranden.

För i det skedet skrattar man definitivt inte längre, när handduken blir hemma. Galenskap är nämligen inte komiskt alls, inte på riktigt, även om genier som Woody Allen och Robin Williams förtjänstfullt har försökt övertala världen (men främst sig själva) om motsatsen.

Lite på samma sätt som Hitler inte alls är rolig när det kommer till kritan, även om Mel Brooks lockade fram många goda skratt på hans bekostnad.

Men skrattet är möjligt bara så länge som vi kan betrakta dem – galenskapen, Hitler – från ett tryggt avstånd.

Sedan när vi når dit på riktigt så märker vi, misstänker jag, att galenskap inte är citroner som flyter i sjöar som tror att de är gin och tonics, utan att det är bara ännu mer av den där iskalla, kompakta, nattsvarta, blytunga känslan, men utan återvändo den här gången.

Och om den ultimata galenskapen är helvetet, så är utbrändhet dess limbo. Ingen trevlig plats alls, men det finns trots allt en återvändo därifrån.

Och för att återgå till frågan som jag ställde till mig själv tidigare. Hur vet jag det här då? Är jag utbränd just nu? Har jag gått i väggen?

Tja, you see, det är här som argumenteringen börjar gå runt i cirklar. Som sagt, jag känner många av de typiska symptomen just nu, det har varit jobbigt på alla tänkbara fronter på sistone, men ni vet, Moment 22. Eller på svenska: jag vet inte.

Dessutom har jag min autoimmuna sjukdom som slår sig ihop med min irriterande Inre Röst och så står de där och himlar med ögonen och suckar. ”Du VET att det där bara är sarkoidosen som talar!”

Kanske. Sarkoidosen, som jag fick diagnos för i fjol kring den här tiden, har de senaste veckorna gjort comeback. Jag går än en gång omkring med permanent feber på dryga 38 grader, en trötthet djup som Marianergraven, noll matlust och svullna vrister. Klassiska symptom alltså.

Men vilkendera kom först, hönan eller ägget? Fick jag ett återfall av sarkoidosen för att jag är utbränd eller känner jag mig utbränd för att sarkoidosen gjorde comeback?

Säg det den som vet. Hur som helst så ser jag fram emot juli och semestern just nu som jag sällan har gjort i mitt liv.

Och dessutom så sade jag ju att jag tycker illa om ordet ”utbränd”. Det skulle tyda på närvaron av någon sorts värme, och just nu går jag bara omkring och fryser så jag huttrar hela tiden och sveper in mig i filtar. Nå, det är febern, så mycket vet jag.

Men det är antagligen också lite av den där mörka, svarta isklumpen i maggropen som strålar sin hopplösa kyla ut i armar och ben och får dem att väga ett ton vissa morgnar.

Tur nog så har jag min handduk.

Och ni vet, tänk på morfar och farfar och kriget, barnen i Afrika och allt det där.

Nationalister världen över, förenen eder?

I skrivande stund sitter världen och håller andan i väntan på det franska valresultatet. Kommer Vladimir Putin att lyckas med att plantera ännu en populist-nationalist-dårkucku i ännu ett presidentpalats?

(EDIT kl. 21:20: nej, det kommer han inte!)

I Putins fall fattar jag i och för sig logiken. Klassiskt söndra och härska, inget desto konstigare, ett uråldrigt knep. Varför ödsla tid och energi på att slå sönder fiendens hus när man kan bringa fienden till att göra det själv?

Putin är ju gammal judoka dessutom, och i judo handlar det just om det här: ingen idé med att slösa energi på att knuffa omkull motståndaren när man med några smarta finter kan få motståndaren ur balans så att han självmant drattar omkull.

Men det som jag inte förstår är alla de små nationalistnissarna på gräsrotsnivån. De är alltid väldigt glada när en nationalistledare vinner ett val i något annat land. De hejar öppet på varandras små führers.

Jag menar, hallå? Var är logiken i det? Borde de inte heja på grannlandets mest undfallande grönvänstertomtekandidat? Någon som mest sannolikt kommer att förespråka att man skär i försvarsbudgeten och satsar på biodynamiska krikon i stället.

Nationalisterna i land A tänker på något vis att nationalisterna i land B är deras meningsfränder. Någon som de kan göra gemensam sak med sedan när hela Europa från Bosporen till Bergen styrs av mini-Mussolinis.

Men det blir det ju naturligtvis ingenting av. Det är ju fullständigt uppenbart att det första nationalistledarna kommer att göra när de har orienterat sig i sina respektive presidentpalats, är att råka i luven med sina grannländer och förr eller senare förklara varandra krig.

Nationalismen är ingen gränsöverskridande ideologi, för helsike: nationalistnissen i land A vurmar inte för land B:s kultur, språk och fotbollslag. Hen vurmar naturligtvis för sitt eget, land A:s dito. Och vice versa. Otroligt att man ens ska behöva påpeka det här, men det tycks på riktigt finnas gott om folk som inte fattar det här.

Sannfinländarna till exempel, de kan inte ens tåla finlandssvenskarna på hemmaplan, men genom någon sorts logisk vurpa är de bästa bröder med Sverigedemokraterna, som åtminstone enligt egen utsaga är det svenskaste som finns. I don’t get it.

Ge SD absolut majoritet i Stockholm och Sannf total kontroll i H:fors och räkna sekunderna tills våra två länder ryker i luven på varandra.

Just nu finns det säkert massor med små läderknoppar i Tyskland och England som sitter och håller tummarna för Le Pen i det franska valet. Det är ju tammetusan som om folk i samma länder hade suttit och hurrat för Napoleon då det begav sig.

Och alla klappade de ju i sina små ludna händer då Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, trots att han minsann aldrig har gjort nån hemlighet av precis hur mycket han föraktar utländskt slödder av exakt deras sort. Vilken del av ”America First” är det som de inte begriper?

Och det där med ”Make America Great Again”. De små Trump-fanboysen världen över har tydligen inte tänkt så långt att de skulle ha ställt frågan ”great? På vems bekostnad då?”

På samma sätt så kunde ju som sagt nationalister i Frankrikes grannländer reflektera kring det här med hur smart det är i långa loppet att ha en fradgatuggande nationalist vid rodret i Paris.

Hoppas innerligt att de inte får tillfället att ta reda på det i praktiken.