Nationalister världen över, förenen eder?

I skrivande stund sitter världen och håller andan i väntan på det franska valresultatet. Kommer Vladimir Putin att lyckas med att plantera ännu en populist-nationalist-dårkucku i ännu ett presidentpalats?

(EDIT kl. 21:20: nej, det kommer han inte!)

I Putins fall fattar jag i och för sig logiken. Klassiskt söndra och härska, inget desto konstigare, ett uråldrigt knep. Varför ödsla tid och energi på att slå sönder fiendens hus när man kan bringa fienden till att göra det själv?

Putin är ju gammal judoka dessutom, och i judo handlar det just om det här: ingen idé med att slösa energi på att knuffa omkull motståndaren när man med några smarta finter kan få motståndaren ur balans så att han självmant drattar omkull.

Men det som jag inte förstår är alla de små nationalistnissarna på gräsrotsnivån. De är alltid väldigt glada när en nationalistledare vinner ett val i något annat land. De hejar öppet på varandras små führers.

Jag menar, hallå? Var är logiken i det? Borde de inte heja på grannlandets mest undfallande grönvänstertomtekandidat? Någon som mest sannolikt kommer att förespråka att man skär i försvarsbudgeten och satsar på biodynamiska krikon i stället.

Nationalisterna i land A tänker på något vis att nationalisterna i land B är deras meningsfränder. Någon som de kan göra gemensam sak med sedan när hela Europa från Bosporen till Bergen styrs av mini-Mussolinis.

Men det blir det ju naturligtvis ingenting av. Det är ju fullständigt uppenbart att det första nationalistledarna kommer att göra när de har orienterat sig i sina respektive presidentpalats, är att råka i luven med sina grannländer och förr eller senare förklara varandra krig.

Nationalismen är ingen gränsöverskridande ideologi, för helsike: nationalistnissen i land A vurmar inte för land B:s kultur, språk och fotbollslag. Hen vurmar naturligtvis för sitt eget, land A:s dito. Och vice versa. Otroligt att man ens ska behöva påpeka det här, men det tycks på riktigt finnas gott om folk som inte fattar det här.

Sannfinländarna till exempel, de kan inte ens tåla finlandssvenskarna på hemmaplan, men genom någon sorts logisk vurpa är de bästa bröder med Sverigedemokraterna, som åtminstone enligt egen utsaga är det svenskaste som finns. I don’t get it.

Ge SD absolut majoritet i Stockholm och Sannf total kontroll i H:fors och räkna sekunderna tills våra två länder ryker i luven på varandra.

Just nu finns det säkert massor med små läderknoppar i Tyskland och England som sitter och håller tummarna för Le Pen i det franska valet. Det är ju tammetusan som om folk i samma länder hade suttit och hurrat för Napoleon då det begav sig.

Och alla klappade de ju i sina små ludna händer då Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, trots att han minsann aldrig har gjort nån hemlighet av precis hur mycket han föraktar utländskt slödder av exakt deras sort. Vilken del av ”America First” är det som de inte begriper?

Och det där med ”Make America Great Again”. De små Trump-fanboysen världen över har tydligen inte tänkt så långt att de skulle ha ställt frågan ”great? På vems bekostnad då?”

På samma sätt så kunde ju som sagt nationalister i Frankrikes grannländer reflektera kring det här med hur smart det är i långa loppet att ha en fradgatuggande nationalist vid rodret i Paris.

Hoppas innerligt att de inte får tillfället att ta reda på det i praktiken.

 

Down Under 10: Melbourne Zoo och det dåliga samvetet

När jag var liten hörde besök på Högholmens zoo till sommarens höjdpunkter. Gammelfaster Vivi bodde på Brändö och tillsammans med henne brukade vi gå och se på isbjörnarna (som fanns där på den tiden) och de övriga djuren.

Jag minns att jag brukade tycka lite synd om djuren som ju på sätt och vis var satta i fängelse för att vi ska kunna ha roligt åt dem. Och så här var det i långa tider. Men saker har förändrats, och hur galet det än är så är det djuren på zoo som har tur i dag. Krasst sett.

Det är lätt att tycka synd om elefanten här. Se nu på hens sorgsna blick. ”Vi ser er. Vi minns.”

Men faktum är att de här djuren kommer ingen att skjuta på för deras betars skull. De är dessutom sin arts garanti (eller någonting ditåt) för överlevnaden.

Australien 2017-176.jpg

Här på Melbourne Zoo finns det till exempel en indonesisk krokodilart som det finns cirka 200 exemplar kvar av i det vilda. Snart är också den indonesiska krokodilen borta från naturen, men den och många andra arter har ändå en liten chans till en comeback tack vare den levande genbank och det skydd mot den totala utrotningen som djurparkerna erbjuder.

Men det är klart, man kan ju inte låta bli att tycka lite synd om dem trots allt. Och lite skyldig för att man använder dem som söndagsnöje för barnen.

Australien 2017-170

Men det har gått dithän att barnen, om de överhuvudtaget ska få se en stor del av de här djuren, måste skynda sig. Bara under min livstid har bortåt hälften av alla landlevande ryggradsdjur försvunnit. Hisnande.

Australien 2017-177

Är det bara min fantasi, eller ser de alla lite ledsna ut? Jo, det är det, de bryr ju sig inte, på individnivå. Eller på någon nivå. Det gör ju det ytterligare lite ledsammare. De skattar åt förgängelsen och de förstår det inte ens.

Eller kanske med undantag av elefanterna. Det är totalt ovetenskapligt av mig att säga det, men jag kan inte släppa tanken på att de fattar vad som är på gång.

Australien 2017-171

Australien 2017-169

Den här kompisen kände barnen genast igen. ”Kung Julien!”

Australien 2017-174.jpg

Australien 2017-175

Det var det för i dag, lite djurfunderingar och -bilder. I morgon rattar vi vår röda raggar-Holden vidare västerut på Great Ocean Road.

Down Under 9: Kultur- och spårvagnsstaden Melbourne

Då man gifter sig eller väljer partner för livet ska man välja någon som kompletterar en. Nån som är bra på någonting som man själv är dålig på. Jag har till exempel ett uselt lokalsinne. Jag tappar bort mig i vår lokala Alepa i Domsby.

Milla däremot, henne kan man knuffa ur planet med förbindna ögon i vilken storstad som helst i världen och hon vet genast exakt åt vilket håll närmaste metrostation och hotellet ligger. Oavsett om hon har varit där förr eller inte.

Jag är i gengäld bra på annat. Som till exempel, ööh, låt se nu, jag är bra på att öppna hårt tillskruvade burklock.

Alltid någonting.

Men Melbourne är en riktigt fin stad. Väldigt annorlunda jämfört med Sydney. Sydney är den återhållsamma finansstaden med alla bankerna och mäklarfirmorna och konsultfirmorna och whatnot, medan Melbourne är kulturens och den utflippade arkitekturens stad.

Australien 2017-150.jpg

Och så är Melbourne spårvagnarnas stad, naturligtvis. De fyra miljoner stadsborna är väldigt stolta över att de förfogar över världens största spårvagnsnät. Mer än 250 kilometer spår ingår i nätverket. Mer än 500 spårvagnar kör på spåren.

Och glädjande för turisten är ju det faktum att spårvagnsåkande i centrala Melbourne är helt gratis. Ett enkelt, smidigt och trevligt sätt att se stan.

Australien 2017-165

Melbourne, längst nere i den australiska södern, har ett lite svalare klimat än det nordligare Sydney. Men snö är extremt sällsynt i stan. Den lägsta uppmätta temperaturen någonsin är +4 grader Celsius. Den högsta är +46 grader. Det kräver att vinden ska ligga på från den stekheta öknen i kontinentens inre delar.

Allt som allt verkar det här som ett klimat där jag skulle trivas. Inte för kallt, men ändå med klart definierade årstider. Faktum är att man kan uppleva fyra årstider på en dag, det påstår i alla fall ortsborna. Och det stämmer säkert, vädret har varit otroligt snabbt växlande här i dag.

Jag vet inte om det är en lokal specialitet eller någonting som förekommer annorstädes också, sannolikt gör det det, men smart är i alla fall den lunch som vi åt i form av ett helt urgröpt bröd med het soppa i. Både gott och mättande, man får ju i sig ett halvt franskbröd samtidigt med soppan.

Australien 2017-146

Brödet har dessutom den smarta egenskapen att det isolerar värme otroligt bra, så a) soppan hålls varm länge, och b) man behöver inte oroa sig för att bränna fingrarna.

Jag är fullständigt övertygad om att de här sopp-bröden skulle gå åt som smör på heta stenar på torget i Helsingfors, speciellt under den kalla årstiden, det vill säga för det mesta.

Australien 2017-147

Eureka Tower besökte vi också i dag, 300 meter över gatunivå. De påstod att byggnaden är världens högsta bostadshus, men såvitt jag vet ligger Eureka Tower på plats 14. Nå, högt uppe hur som helst och med utsikten därefter.

Australien 2017-158

Som sagt, en riktig storstad med själ ska ha spårvagnar, men den ska framför allt ha en flod som flyter genom den. Melbourne fyller bägge kriterierna. Floden heter Yarra och invid den hittar man alltid en bänk att slå sig ned på och njuta av höststämningen.

Och jo, det är höst, men ändå betydligt varmare än i Esbo just nu, våren till trots.

Australien 2017-159

Om någon vill dricka sig under bron, så går det utmärkt här på det här strategiskt placerade utskänkningsstället. Red Hot Chili Peppers basist Flea är hemma från Melbourne, så man kan ju låtsas som att det var här idén till låten Under the Bridge föddes.

Australien 2017-151

Få se om vi skulle lyckas ta oss till Melbourne Zoo i morgon. Det blev ogjort i dag, när de spontana upptäckterna tog vår tid och uppmärksamhet. Inget illa med det, i och för sig.

Australien 2017-160

Down Under 8: Från koalaholmen till Melbourne

Jag är lite stolt över mig själv. Jag har rattat vår röda raggar-Holden över tusen kilometer längs vänstertrafikerade australiska landsvägar, och på slutrakan lyckades jag till och med köra genom rusningstrafiken till vårt hotell i stans centrum.

Allt detta utan att buckla till bilen och utan att en enda gång kasta någonting hårt på pissakakkapierupissakakkapieru-kören i baksätet.

Australien 2017-135.jpg

Dagen inleddes med en färjtur ut till Raymond Island strax söder om Lakes Entrance, ön är en tillflyktsort för en hel koalakoloni. Där lever de sitt mycket laid back liv som koalor brukar, och inte är det ju en helt fy skam tillvaro.

Australien 2017-128

Lätta att fotografera är de också, bara man lyckas få syn på dem uppe i eukalyptusträden.

Och deras miner och allmänna uppsyn. Jag menar, jämfört med vår hund som med varje cell i sin kropp utstrålar ”VA? VAR DÅ? EN TENNISBOLL! SUPERHÄFTIIIIGT!”

En koala däremot, den utstrålar, tja, någonting betydligt mer återhållsamt. ”Ett UFO landade på bakgården? Säger du det. Gäsp.”

Australien 2017-129

Hur som helst. Nu är vi i Melbourne. Vägen hit från Lakes Entrance, 300 km, var inte lika spännande och vacker som vägen genom eukalyptusskogarna i gränslandet mellan New South Wales och Victoria, men alltid klår det vägen mellan Tammerfors och Seinäjoki. Let’s put it that way.

Australien 2017-136

Stan verkar trevlig vid första anblicken. Det är någonting särskilt hemtrevligt med en stad som har spårvagnar. Det lär ska vara gratis att åka också.

Australien 2017-142.jpg

Hyfsat varmt är det också för att vara höst, 18 grader Celsius visade bilens termometer.

I morgon ska vi gå och kolla in stadens zoo, tror jag. Det har fått lovord från flera håll.

Australien 2017-131

Down Under 7: Över eukalyptuskullarna

Två dagar ut från Sydney. Vi har de senaste dagarna kört mer än 700 kilometer, till största delen genom magiskt vackra landskap.

Vägen söderut från Sydney, fram till Bateman’s Bay, där vi övernattade, var mestadels kantad av farmer med nötkreatur och får, och så de fina kustbyarna med magnifika vyer över Stilla havet.

Men efter Bateman’s Bay, som ligger dryga 200 kilometer söder om Sydney, förändrades landskapet dramatiskt. Byarna och odlingarna försvann gradvis och vi körde över det där som lite klyschigt kallas för ”böljande kullar”, men så var det.

Australien 2017-110

Mjuka kullar, som enorma, förstenade vågor i landskapet, överväxta med jättelika eukalyptusträd, många av dem nästan av redwoodkaliber. Och vägen som tråcklade sig över kullarna och genom skogarna, nästan utan trafik.

Det var inte många bilar vi såg efter den gamla valfiskarorten Eden där vi stannade för lunch.

Eden skulle vara värt ett helt eget kapitel, och en ny visit i oktober-november när valarna som migrerar söderut passerar byn. Lär vara bästa stället i Australien att skåda valar, och man kan göra det från utkiksplattformen högt uppe på Edens östra udde. Ingen båt behövs.

Australien 2017-118

Efter Eden körde vi vidare till en liten, gammal guldgrävarby vid namn Tilda, som enligt ortsbornas skryt inte har förändrats just alls sedan guldruschen på 1800-talet. Lite mindre folk bara numera. Väldigt många gamla hippies som kom hit under flower power-eran och nu säljer sina handgjorda batikskjortor och dream catchers i sina små butiker intill bygatan.

Efter Tilda var det mest bara skog. Underbart vacker eukalyptusskog i hundratals kilometer i gränslandet mellan delstaterna New South Wales och Victoria.

Tidvis växte kullarna till berg och skogen tätnade till regnskog. På sina platser såg man hur skogsbränder, både anlagda och oplanerade,  hade svett undervegetationen men besparat de stora, gamla eukalyptusjättarna som inte låter sig bekomma utan tar det hela som en välbehövlig avlusning.

Australien 2017-122

Synd att jag inte hann fota så mycket under resan genom eukalyptusskogarna, dels körde jag bilen och dels var jag för upptagen med att säga oooh och åååh åt all naturprakten.

Eukalyptus finns ju också på Madeira, men det här är i en helt annan skala. Det här är the real thing.

Australien 2017-120

Men fint var det. Nu är vi i Lakes Entrance, med knappa 300 km kvar till Melbourne. Det blir stadigt svalare an efter som vi kör söderut.

I morgon ska vi ta färjan över till en liten ö med en koloni av koalabjörnar nära intill stället där vi övernattar. Sedan kör vi vidare till Melbourne.

Down Under 6: Nybyggarnas tid är förbi

Vet ni varför det finns så mycket krig, oroligheter och arbetslöshet i världen? För att det inte finns någon Ny Värld att bygga upp längre. Inte här på jorden i alla fall. Ingen behöver nybyggare.

Annat var det förr. Australien till exempel, det här landet byggdes upp av folk som inte hade någonting mer att hämta i hemtrakten. Precis som emigranter i västerled hade byggt upp Amerika. Jag har själv gott om släktingar både här i Australien och i USA och Kanada.

Vi människor är ett släkte av pionjärer. Vi har varit sådana så länge som vi har existerat som art. Vi har det i våra gener. Vi har alltid sökt oss vidare, utåt och framåt.

Inte alla har sökt sig bort hemifrån, naturligtvis, det bor ju fortfarande folk i urhemmet Afrika, men bland oss har det alltid funnits de som är lite extra rastlösa. Nybyggarna. De som röjer ny mark.

Det här har fyllt flera funktioner:

  • Belastningen på hemlandets resurser har minskat när en del av populationen har sökt sig annorstädes.
  • Vi har blivit mer mångkulturella och genetiskt mångfaldiga. Chanserna att överleva som art har blivit bättre när vi inte har lagt alla ägg i samma korg, så att säga.
  • De mer rastlösa individerna inom populationen har fått någonting att använda sin energi och upptäckarlust på, i stället för att stanna hemma och spotta i taket. Det här har minskat på arbetslösheten och den sociala oron i hemlandet.
  • Att bygga ett nytt land från grunden skapar en enorm ekonomisk aktivitet och tillväxt i processen.

Och så vidare. Det här, i grova drag, har varit modellen för vår samhälleliga utveckling, till och med vår biologiska utveckling, i årtusenden. Det har funkat någorlunda väl hittills, för det har alltid funnits en Ny Värld någonstans som har behövt nybyggare. Det har alltid funnits en obruten vildmark att erövra någonstans, om det sedan har varit i västerled eller österled.

Inte så nu längre.

Någon hävdar säkert att det inte var riktigt så då heller när dagens Amerika och Australien byggdes upp av europeiska emigranter. Fråga ursprungsfolken bara, ättlingarna till tidigare vågor av rastlösa pionjärer, tiotusentals år tidigare.

Eller fråga Neandertalfolket som den första vågen av rastlösa homo sapiens-pionjärer från Afrika mötte när de sökte nya jaktmarker. Det gick ju inte så bra för dem heller.

Summan av kardemumman, människorna förökade sig och uppfyllde jorden för länge sedan, till den grad att det rätt så snart var svårt att hitta trakter där ingen människa någonsin satt sin fot förut.

Men även om Amerika och Australien av idag byggdes upp med stora mänskliga kostnader för ursprungsfolken, så funkade systemet rätt väl för mänskligheten som helhet (om än med den skamlösa och uppenbara Europa-slagsidan) enligt den uråldriga modellen med punkterna som jag räknade upp ovan.

Men nu har det kommit grus i maskineriet. Varenda en avkrok av världen börjar vara så till den grad inmutad av folk som är beväpnade till tänderna, att det gamla systemet inte funkar längre.

Pionjärerna, de rastlösa själarna, nybyggarna och lycksökarna, de har inte något annat val än att stanna hemma.

Och så blir det trubbel sedan. För det är ju inte som att hemlandet skulle konstatera att jaha, ni är fortfarande här, då ska vi ta och skapa nya arbetstillfällen åt er så att ni har någonting att göra med er tid och energi.

Det är ju snarare det motsatta som gäller. Mänsklig arbetskraft är dyr och oberäknelig. Varför anställa människor när robotarna och automatiken gör jobbet för en bråkdel av kostnaden?

Så vad ska våra sysslolösa nybyggare och rastlösa pionjärer i sina färdigbyggda samhällen göra?

Beats me. Och inte tycks världens regeringar heller ha någon desto större aning. Men en sak är tämligen säker: väldigt många kommer att få ont någonstans innan vi hittar en vettig lösning.

Den vettiga lösningen skulle ju förstås kunna vara att fortsätta tillämpa den gamla framgångsrika formeln till framgång. Sprid oss vidare, utåt och framåt. Men inte på jorden, naturligtvis, utan till rymden.

Det är ju det här som Elon Musk går på om så att han nästan tuggar fradga. ”We must become a multiplanetary species if we want to survive”. Därför har han satsat all sin nästan oändliga beslutsamhet, handlingskraft och förmögenhet på ett mål: Mars.

Vi har två alternativ, menar Musk: 1) Vi åker till Mars, eller 2) Vi gråter och åker till Mars.

Det är klart, lätt skulle det inte vara. Många skulle lida och dö. Men har det inte alltid varit pionjärernas lott? Alla pionjärer genom tiderna har varit medvetna om riskerna. Att om jag åker iväg nu så ser jag kanske varken det nya eller det gamla landet någonsin mer. Speciellt inte det gamla.

Men det verkar ju som om sådana här varningar bara skulle få fler att anmäla sig som frivilliga. Mer än två hundra tusen sträckte upp handen när det holländska realityprojektet Mars One sökte frivilliga för en enkelbiljett till den Röda Planeten.

För vi är sådana, vi människor. Utåt, framåt och vidare, till varje pris.

Och om vi lyckas ta det steget, utanför vår egen planet, så finns det ju bokstavligen inga gränser längre. Galaxen är praktiskt taget oändlig. Men det kräver att vi tar det där första steget, det första och svåraste.

Vad vet jag om sådant. Elon Musk är bättre lämpad att sköta det logistiska. Lycka till med det!

Själv fortsätter jag ratta vår röda raggar-Logan mot Melbourne, och gör uppehåll i pittoreska kustbyar längs vägen.

Australien 2017-106.jpg

I Jervis Bay var det ingen trängsel på beachen i dag, som ni kan se.

Australien 2017-103.jpg

Down Under 5: Höst i luften

– Hör du, nu vet jag vad vi gör! Vi startar ett akvarium mitt i stan. Vi bygger en enorm, jättelik akvarietank och sedan låter vi turisterna titta på fiskarna genom elva olika fönster. På det sättet tror de att de ser en massa olika fiskar.

– Jo, briljant idé! Sedan tar vi ett hutlöst pris för att komma in!

– Absolut! Sedan öppnar vi ett likadant akvarium i *varenda en* storstad i världen, med exakt samma fiskar!

– Just det, och inredningen gör vi riktigt cheesy, med stenar av glasfiber, och lite ”kasta inte skräp i havet”-skyltar så får vi de grönt sinnade på vår sida också!

– Sablar ändå vad vi ska tjäna pengar!

– Men vad ska vi kalla det hela? Disney World?

– Nä, det är redan upptaget. Hej, jag vet: SEA WORLD!

– Lysande!


Det är höst i Sydney. Det regnade för första gången sedan vi kom (även om det fortfarande var 25 grader varmt), så vi åkte till Darling Harbour och eftersom barnen har vetorätt i frågor rörande ”vad ska vi göra” så gick vi till Sea World. Som ni kunde gissa från den sarkastiska fiktiva dialogen ovan. Där tog jag inga bilder. Screw dem, de kan betala för sin egen marknadsföring, jag tänker inte hjälpa akvariernas McDonald’s på traven desto mer.

Sedan kollade vi in slagskeppen och ubåtarna vid sjöfartsmuseet också. Riktigt intressant, om än smått klaustrofobiskt för en som är 2,02 lång. Vem bemannar de egentligen ubåtar med? Smurfar?

Australien 2017-93.jpg

Felix var den enda som kunde röra sig fritt ombord, alla vi andra fick ta till våra bästa limbo-moves för att ta oss från ena ändan av ubåten Onslow, så hette den, utan alltför många bulor i pannan.

Australien 2017-98

Tidigare på eftermiddagen var vi i Chinatown och chillade lite i en tempelträdgård. Harmoniskt alternativ till den hysteri som pågick inne i stan. Det är Anzac-dagen i dag, och hundraårsjubileum dessutom. Firas för att hylla de australiensiska och nyzeeländska styrkornas insatser under WWI. Speciellt under slaget vid Gallipoli, där massvis med soldater från de här trakterna strök med.

Och det är alltså en big thing här. I klass med vårt självständighetsdagsfirande, men med mera partyprägel. En mängd sjömansuniformer som sprang från krog till krog. De hade en högtidlig parad också, men den missade vi. Som sagt, Chinatown.

Australien 2017-90.jpg

Harmoniskt till tusen, eller hur?

Australien 2017-91.jpg

I och för sig, jag var i en exakt likadan trädgård i Vancouver. Kanske det finns någon internationell franchise för sådana här också.

Australien 2017-94.jpg

Sedan var det dags att återvända till hotellet i Woolloomooloo för att packa. I morgon hoppar vi i vår hyrda Logan (som ser ut som en sån där som man kör runt Lovisa torg med, med armbågen utsträckt från fönstret och Dr. Alban i subwoofern) och kör söderut längs kusten.

Storstadslivet är uttröttande.

Australien 2017-101