Boomers och millenialer, var skulle ni vara utan oss – generation X?

Jag är inte en boomer. Jag är generation X. Vi kännetecknas av att både våra föräldrars och våra barns generation kommer till oss när tekniken strular. Vi är IT-stöd-generationen.

Vi växte upp under tiden då allting måste kopplas med trettioelva sladdar, och allting hade metertjocka manualer. Allting måste installeras, konfigureras och formateras. Ingenting gick att googla. Ingenting var ”smart”, det fick man vara själv. Allting hade knappar. Ingenting hade appar.

Våra barn är helt ute och cyklar vid minsta lilla felmeddelande. De är vana vid att man pekar på allting och så gör det som man vill. Gör det inte det, kommer de till oss och gråter.

Våra föräldrar tror på allt de läser på internet, speciellt om det är skrivet i Times New Roman. För på Kekkonens tid var allting automatiskt sant om det stod i skrift. Om någon bad om ens bankkoder så hade hen sannolikt ett gott skäl till det. Och sedan kommer de till oss och gråter.

Sådana är vi. Osnutna valpar i våra föräldrars ögon. Hopplösa fornlämningar i våra barns ögon, födda på 1800-talet eller någonting. Men det är vi inte. Vi är födda mellan 1965 och 1980, ungefär. Vi är generation X, och utan oss stannar världen.

Sailing UMA, bästa vloggen på Youtube + finländska Oceanvolt = killer team

Kudos åt finländska Oceanvolt för all synlighet de får av YouTubarna från Sailing Uma (den bästa vloggen på planeten just nu). 362 000 prenumeranter, och senaste avsnittet är i princip en halvtimme lång reklam för Oceanvolt! Så ska en slipsten dras! (Nej, JAG får definitivt inga sponsorpengar av Oceanvolt! 😁 Jag är bara en glad båtnörd som gillar att flagga blåvitt.)

Sailing Uma är alltså det unga paret Kika (från Haiti) och Dan (från Kanada) som för sju år sedan räddade en gammal segelbåt, en Phearson 36, från skroten och har ägnat all sin tid sen dess åt att segla runt på de sju haven och an efter fixa upp och modernisera båten, allt med hållbarhet som sin främsta ledstjärna. Och med nära på nollbudget, åtminstone i början.

Och Uma är alltså försedd med elmotor. Av finländskt fabrikat. 🙂

Det är en härlig odyssé de tar tittarna med på, genom hisnande landskap och med ett fantastiskt berättargrepp och proffsigt bildberättande. På sistone har de seglat upp längs den norska kusten, in och ut ur fjordarna, ofta mitt i rasande snöstormar.

Kikas och Dans relation är en central del av det hela, de är båda så helylle, så karismatiska, snygga och kära att man nästan får insulinchock av det hela. De tar oss med mitt in i sitt liv, i sin lilla värld mitt på det stora havet. Och båten, Uma, är definitivt en av huvudpersonerna.

Den som inte har upptäckt Uma ännu har nästan 300 avsnitt framför sig att binge-titta sig igenom.

Klimatattityderna allt mer polariserade och politiskt färgade

De traditionella högerpartiernas (saml, c, SFP) anhängare är idag tio procentenheter MINDRE oroade för klimatförändringen som vår tids största, akuta miljöproblem, jämfört med för 15 år sedan.

Mindre, för bövelen!

Okej, jag fattar att det handlar om polariseringen, vår tids samhällscancer, som skruvar upp folks attityder. Identifierar man sig som höger, händer det lätt att man orienterar sig enligt den politiska kompassen också i frågor som inte egentligen är politiska.

Då räcker det ofta med att vänstersidan tycker på ett visst sätt för att man på högersidan ska känna sig nödgad att anta den diametralt motsatta positionen, hur irrationell den än må vara. (Mekanismen funkar naturligtvis också åt andra hållet. Om högerfolket tycker A, är vänsterfolket mer eller mindre tvungna att tycka B, because of course!)

Och nu är det en gång för alla så att den globala uppvärmningen uppfattas som vänsterns hjärtefråga. Trots att den i allra högsta grad är en gemensam fråga.

Och trots att uppvärmningen slår hårt mot traditionella högerintressen. Klimatförändringen är riktigt rejält bad for business.

Jag menar, jag identifierar mig som konservativ. I bemärkelsen att jag tycker om och vill bevara de goda gamla värderingar som de nordiska länderna har byggt upp sin välfärd och sitt välmående på. Där är naturen och miljön ett superviktigt element.

Att välja att skita i det är inte konservatism, det är radikalism.

Men hur som helst. Klimatförändringen frågar inte oss vad vi tycker om den. Den tuffar på, och takten ökar hela tiden. Femton år är en lååång tid i det här sammanhanget. Mycket smältvatten har hunnit flyta under broarna.

Mycket tid till analys och reflektion också.

Och vilka slutsatser har den reflektionen lett samlingspartiets, centerns och SFP:s väljare till? MINDRE krismedvetenhet, inte mera.

Femton år, det är också ungefär så länge som jag har varit vetenskapsredaktör. Ungefär så länge har jag i min yrkesroll försökt hålla folk uppdaterade med vad som sker och få dem att förstå situationens allvar.

Men hej. Can’t win ‘em all.

Och hej, en klar majoritet av folk överlag fattar trots allt situationens allvar, enligt EVA:s enkät.

Alltid någonting.

https://www.sttinfo.fi/tiedote/suhtautuminen-ilmastonmuutokseen-politisoituu?publisherId=3848&releaseId=69915212

Vaccinvägrarna, coronavirusets levande petriskålar

Att vi nu har deltavarianten, en aggressivt smittsam variant av coronaviruset, borde inte komma som en överraskning för någon. Det hör till pandemiers förlopp att virusen trappar upp sin muteringstakt an efter som det utvecklas vacciner och vidtas andra åtgärder mot viruset.

Det är såklart inte så att viruset har någon form av individuell eller kollektiv intelligens eller strategiskt tänkande, det är bara enkel sannolikhetslära och matematik bakom det hela: när diverse rutter för spridningen täpps till, singlas de effektivast smittande varianterna enklare ut och blir därmed fortare dominerande.

Men viruset tjänar inte i långa loppet på att utvecklas till en alltför dödlig variant, då skjuter det sig i foten. Det ligger helt enkelt inte i dess eget intresse att fara hur illa som helst fram med sin värd.

Det kan för övrigt inte ens bli hur farligt som helst, virusets egen ”fysiologi” sätter vissa gränser för hur långt det kan förändras utan att avväpna sig själv i processen.

Hur som helst, en sak är säker: alla som vägrar vaccinera sig (utan giltig orsak) bidrar till att ge viruset ett levande laboratorium där det kan testa fram nya, ännu elakare, vaccinresistenta varianter. Vaccinvägrarna kanske inte är medvetna om det, men de är vandrande petriskålar. Och det som växer i de skålarna är riktat mot oss alla.

Nå, det är klart: vaccintillverkarna sitter inte heller på sina händer. Ingen tid för sådant.

De mRNA-vacciner som nu används är baserade på tidiga SARS-CoV-2-stammar och inkluderar en genetisk sekvens från det ”ursprungliga” spikproteinet.

Men precis som alla virus muterar SARS-CoV-2 ständigt. Vissa mutationer, som de som berör spikproteinet (virusets ”nyckel” för att öppna dörren till mänskliga celler) minskar oundvikligen de ursprungliga vaccinernas effektivitet. Det ser vi redan nu, med deltavarianten som kan smitta även fullt vaccinerade (även om vaccinet forfarande ger ett bra skydd mot svår sjukdom).

Och de muterade spikproteinerna gör alltså att forskare kommer att behöva uppdatera vaccinerna. Det kommer, förr eller senare, ett nytt ”säsongsvaccin” mot COVID-19, precis som det vi tar mot influensa.

Lyckligtvis har vi nu ett riktigt vasst vapen mot viruset i och med mRNA-vaccinerna som är mycket enklare och snabbare att uppdatera än de traditionella vektorvaccinerna.

Det mikroskopiska krigets front böljar fram och tillbaka. Just nu har viruset igen fått ett litet övertag, men det är bara temporärt.

Men som sagt, det skulle underlätta jobbet för forskarnas och myndigheternas del om vi alla förstod att bete oss som situationens allvar förutsätter av oss.

När mormor köpte en Jas Gripen åt mig

I min dröm

var det sen höst, som det så ofta är i mina drömmar. Stugorna ute på holmen var mörka och förbommade, beredda för vintern. Himlen var grå som bly, träden nästan kala.

Det här är en återkommande dröm för mig. Jag är på holmen, det är sista besöket innan vintern. Jag är ensam. Väntar på båtskjuts till fastlandet, någon ska komma och hämta mig. Oftast är det morfar.

En lustig parentes: i mina drömmar står vår nuvarande stuga aldrig där den står på riktigt, högst uppe på holmen, utan på ett helt annat ställe, vid den södra sidans strand.

Den här gången var morfar inte med i drömmen. Inte mormor heller, men i drömmen kom jag ihåg henne. Jag mindes att jag hade tiggt om att få ett eget Jas Gripen-plan, inte en modell, ett riktigt. Så hon köpte ett Jas Gripen-plan åt mig, med sin lilla pension. Sådan var hon, min mormor. Jag grät mycket som barn, och då köpte mormor choklad eller serietidningar åt mig. Aldrig svensktillverkade jaktplan, dock.

I drömmen hade jag glömt bort att hon hade köpt planet åt mig, men jag kom ihåg det då jag nästan snubblade på det. Där stod det gråmålade jaktplanet i en klippskreva, till hälften täckt av fallna, våta löv.

Så jag klev upp i cockpiten och tänkte att jag lika gärna kan ta en flygtur innan det är dags att åka. Hur det nu råkade sig var havsvattenståndet ovanligt lågt, det var nästan inget vatten alls runt holmen. Konstigt. Nå, det betydde att jag kunde använda havsbottnen som startbana.

Jag kände mig lite skyldig när jag rullade ut på den leriga sjöbottnen och drog på gasen. För jag visste egentligen inte hur man flyger de här sakerna. Jag har ingen pilotlicens och ingen erfarenhet av att sitta vid spakarna i ett flygplan. Om flygpolisen tar mig är jag illa ute. Men på något vis kom jag iväg och upp i luften.

Medan jag flög lyckades jag på något sätt lista ut att det hela involverade öppnande och stängande av bränsleventiler som satt i cockpitens tak, ovanför mitt huvud. Det var någonting med att uppehålla balansen genom att se till att bränslet flödade jämt mellan planets åtta olika bränsletankar.

Jag minns inte hur länge jag flög där under de grå molnen. Inte värst länge, för jag var döskraj för att åka fast utan flygcertifikat. Men jag kom upp i Mach 2,5, vilket Gripen inte är kapabel till, så det kändes fint.

Jag parkerade planet i sin klippskreva och gick vidare längs stigen. Det började skymma. I de här drömmarna är det oftast just före skymningen och jag är nervös för om de ska hinna komma och hämta mig innan mörkret faller på. Vem det än var den här gången.

Jag är ingen drömtydare, men om Max von Sydow ännu dyker upp här med en schackbräda, då blir jag orolig.

Om virus, dumma idéer och annat smittsamt

En muterad, särskilt smittsam variant av coronaviruset sprids i Storbritannien. Det här är inte värst överraskande – virus tenderar med tiden att muteras mot det mer smittsamma men mindre dödliga hållet. Att det går så här också med det här coronaviruset har experterna förutsett ända sedan i våras.

Virus är inte ens liv i ordets egentliga bemärkelse: de är inte kapabla till fortplantning på egen hand. De är dåliga nyheter omgivna av lite proteiner. Enkla rader av biologisk skräpkod som driver omkring.

Men det oaktat följer virusen evolutionens uråldriga lagar: de slumpmässiga förändringar – mutationer – som visar sig ge dem en större chans att spridas, blir med tiden förhärskande.

Det här innebär också att de mutationer som gör vissa virus dödligare, sannolikare gallras bort. Det säger ju sig självt: ett för ”ivrigt” virus som har livet av sin bärare minskar ju på sina egna chanser att smitta nya bärare och på så vis sprids det inte lika effektivt.

Virusen följer också delvis samma grundläggande fysiska lagbundenheter som annan livlös materia. De sprids längs de vägar som bjuder på det minsta motståndet. På samma sätt som vattnet som rinner nedför en bergssluttning, hittar virusen de fåror som kräver den minsta mängden energi att flöda genom.

I en människopopulation utgörs de här fårorna med minsta möjliga motstånd av de individer som väljer att inte spjärna emot. Det vill säga maskvägrarna och distanseringskritikerna.

Det här är förresten en mekanism som inte bara styr fysiska och biologiska förlopp. Också icke-materiella fenomen som idéer och kulturella samt politiska yttringar sprids på samma sätt.

Det här gäller inte minst för populistiska idéer, som i många avseenden påminner om virus i och med att de är så smittsamma. Och det är de just för att de följer fårorna med det minsta motståndet: de smittar genom dem som tänker efter och ifrågasätter allra minst.

Och precis som virus är enkla rader av biologisk kod, är populistiska idéer enkla rader av mänskliga tankar. Omgivna av dåliga nyheter.

Den populistiska våg som har sköljt av och an över världen under det gångna årtiondet eller så, är i grund och botten en immateriell pandemi. I stället för feber och hosta – eller värre – orsakar den akut och livshotande polarisering.

Vad som händer om ”vaccinet” uteblir och tillståndet tillåts nå terminalstadiet behöver vi inte undra över. Det var samma sorts eskalation som rådde under åren innan första världskriget.

Ett krig som följdes av ett virus, ett fysiskt sådant den här gången, som drog genom populationen likt en brand genom en torr skog. Spanska sjukan, som krävde fler liv än första och andra världskriget sammanlagt.

Spanska sjukans första våg följdes i sin tur av virala idéer som har en bekant klang: ”nej till masker! Sluta distansera! Öppna samhället nu!”

Inget nytt under solen. Wheel in the sky keeps turnin’.

Sista chansen att stoppa tsunamin av faktaförakt, desinformation och polarisering!

Om den kommande Biden-administrationen verkligen vill göra sitt för att trygga demokratins fortlevnad i USA och hela världen, så måste man få bukt med den galopperande epidemin av desinformation samt expert- och faktaförakt. Den som i sin tur har bidragit till att förvärra polariseringens cancer i vilken främst USA men även många andra länder befinner sig nära terminalstadiet.

För att vända den här dödliga trenden blir man tvungen att i något skede tygla de sociala medierna och få dem att acceptera sin roll som de facto utövare av publicistisk verksamhet, och ta ansvar för sitt innehåll. Det här är inte censur eller kringskärande av yttrandefriheten. Vill du komma med grundlösa och galna påståenden så är det fortfarande fritt fram.

Däremot så ska du inte vänta dig att få gå oemotsagd. Det står ingenstans i yttrandefrihetens regler att jag i min tur inte får säga exakt vad jag tycker om ditt nonsens.Och ”neutralitet”, vilket vissa har efterlyst bland annat av mig i egenskap av journalist, innebär inte att tiga stilla inför dem som sågar i själva demokratins gren och hotar våra barns framtid på den här planeten!

Om du vill bränna en miljon människor av minoritet X i en ugn, och jag inte vill att någon alls ska brännas, så är den korrekta siffran inte 500 000. Det är inte vad neutralitet handlar om.Lika lite som det betyder att halva månen är gjord av ost och resten regolit (bl.a.). Det är inte neutralitet att möta idiotin halvvägs.

Hur som helst: ingen aktör, varken bland traditionella eller sociala media, har någon som helst plikt att ge den som sprider desinformationens gift en megafon eller ett podium. Gå och ställ dig på gathörnet och skrik som på den gamla goda tiden om det spänner kring pannan.

Bland annat Twitter har på sistone gjort vissa försök till att dämma upp den värsta flodvågen av dynga från konspirationsteoretikerna och de övriga propellerhattarna. Men frågan är om det inte är ”a day late and a dollar short”.

Hur som helst så visar de fyra gångna åren med all önskvärd tydlighet vartåt det barkar om vi inte börjar ta det här på allvar nu.

Antingen drog du strykjärnet ur väggen i morse, eller så drog du inte. Spelar ingen roll vad du tror om saken

Verkligheten är en krävande älskarinna. Också coronakrisen har understrukit detta. Antingen gör vi det som krävs, eller så går det på tok. Inga bonuspoäng delas ut för åsikter och känslor. Det gäller att vara smart, eller så kommer folk att dö.

Verkligheten struntar blankt i vad vi tror eller tycker om den. Den lyssnar heller inte till böner – eller tittar på våra Youtubelänkar. Antingen har vi gjort vår hemläxa eller inte. Det är allt som räknas.

Det här gäller också beträffande coronakrisens konsekvenser för ekonomin och EU. Också där gäller det att hålla tungan rätt i mun. Kortsiktiga, själviska, ideologiskt färgade beslut må hålla vissa väljarsegment nöjda en stund, men är mistress Reality inte nöjd så har ingen roligt inom kort. Case in point: Brexit.

Och ifall att någon behöver påminnas om det: grejen är ju alltså den att klimatkrisen är minst lika hårdhänt och onådig. Den har inte tagit någon paus under allt det här. Inte heller där ges någon pardon. Den har bara lite längre stubin än coronakrisen.

Men också den stubinen har en ände. Och när den tar slut hjälper inga förklaringar. Det var det här som major Edward A. Murphy avsåg med sin berömda lag. Han menade aldrig att allt kommer att gå på tok per automatik. Bara det går på tok som vi har låtit bli att fixa så att det inte kan gå på tok.

Och tyckande har aldrig fixat någonting.

Om att missbruka bilens luftkonditionering när värmebölja råder

Vi måste tala om termostat.

Jag har noterat att då värmebölja råder, reagerar många med att skruva ned bilens luftkonditionering (AC) till minimitemperatur då de stiger in i bilen och kör iväg, ofta 16° eller så. De som gör så är ofta äldre personer, i vars yngre dagar bilarna inte hade termostat och AC i den utsträckning de har nu. Ville man ha maximalt svalt så sköt man värmereglaget så långt som möjligt in på blått.

Men termostatstyrd luftkonditionering funkar inte så. Den slutar inte vara effektiv när temperaturen inuti bilen har nått jämvikt med utetemperaturen. Den utgår från att du faktiskt vill ha 16 grader inuti bilen, så den tar i för kung och fosterland för att avlägsna värme från bilen tills beställningen har uppfyllts.

Problemet med AC-framkallad kyla är att den är väldigt torr. Luftkonditionering torkar luften effektivt. Vilket får det att kännas ännu svalare än det är. Dessutom torkar det slemhinnorna i näsa och svalg, vilket inte är bra för hälsan, speciellt om man kör mycket och ofta.

Dessutom, vem vill på riktigt ha 16 grader i bilen? Uppfattar någon på riktigt 16 grader Celsius som en behaglig rumstemperatur? Kanske i sovrummet om natten – svalt är ju bra för sömnen. Men inte AC-genererad svalka. Och också då är 18 grader sannolikt behagligare.Det andra är temperaturskillnaden. Kör du omkring med 16 grader i bilen då det är 30 grader ute, då kommer det att råda en 14 graders temperaturskillnad mellan bilens kupé och omvärlden. Och det är inte heller hälsosamt.

Så vad är då smart? Själv kör jag med 21 grader i bilen som default, både sommartid och vintertid. Då det är hett ute när jag sätter mig i den heta bilen och kör iväg, vet jag att jag inte behöver skruva ned AC:n till 16 för att uppnå min valda optimala temperatur. AC:n kommer att göra sitt yttersta för att producera just den temperaturen, och sedan kommer den att spänna av.

Min poäng, och grejen som många missar, är att man når inte den här optimalt behagliga temperaturen fortare genom att köra AC-reglaget i botten (och sedan glömma det där, sannolikt). Man når den exakt lika fort genom att ha den på samma temperatur oberoende av utomhustemperaturen, i mitt fall alltså 21 grader. Året om.

Det finns ju en energiaspekt på det hela också. Det går åt bränsle till att kyla ned bilen när det är hett. Ju kallare, desto mer bränsle rinner det. Och desto mer CO2 producerar du (eller, om du har en elbil, desto fortare tömmer du batterierna).

Aj jo, ännu en sak: att kombinera AC med öppna fönster medan man kör är ju maximalt icke-smart. Inte nog med att AC:n får jobba häcken av sig när den svala luften rinner ut genom fönstret, bilens aerodynamik går också åt pipan vilket ytterligare försämrar bränsle-ekonomin.

Nå, just idag är det ju behagligt svalt och skönt utomhus så AC:n kan ta det lite lugnare. Men vi har inte sett det sista av värmeböljan ännu för i sommar.

De mindre uppenbara riskerna med att ligga med sig själv

När Django Fogeldoft var sextiofem, och på toppen av sin förmögenhet och sitt kunnande, beslöt han sig för att det var dags att förverkliga en gammal dröm. Sedan sin fjärde skilsmässa hade han insett att det bara var en person i världen som kunde tillfredsställa en man med hans väldigt speciella behov: han själv.

Så han sålde alla sina företag för en summa som närmade sig tusen miljarder dollar, och anställde en veritabel armé av de bästa vetenskapsmän och ingenjörer som gick att uppbringa. Innan fem år var till ände, hade Django bestämt, skulle han ha en fungerande tidsmaskin.

Django Fogeldoft är en man som tenderar att få som han vill, så också denna gång. På sin sjuttionde födelsedag steg han in i sin tidsmaskin med en portfölj full av pengar – han kände sig själv och vad som krävdes för att övertala sig själv. Och en toalettväska full av droger. Samt tre burkar Viagra.

Och en annan portfölj full av tekniska ritningar.

Sedan tryckte han in datumet för sin tjugofemte födelsedag i tidsmaskinens kontrollpanel, en födelsedag han kom ihåg som en särskilt ensam och tråkig affär. Men det skulle det bli en ändring på nu.

Long story short, nu sitter Django Fogeldoft fast i en loop i tiden, där han

1) ligger med en äldre man som skrämmande exakt vet vad det är han gillar i sänghalmen,

2) gör en raketkarriär och blir svinrik genom att ta patent på en mängd superavancerad teknologi som ingen ens hade hört om eller tänkt på,

3) säljer allting på sin ålders höst, låter konstruera en tidsmaskin och reser tillbaka i tiden och ligger med sig själv tills han nästan dör av skavsår och

1) så börjar alltsammans om igen.

Och hela världen sitter alltså fast i samma loop med Django (vi är på 134:e varvet nu). Ingen kommer någonsin längre än hans 70:e födelsedag. Inget att göra åt detta, säger en expert på Chalmers som Ny Teknik har talat med.

Vad lär vi oss av detta? Tusan om jag vet!