De mindre uppenbara riskerna med att ligga med sig själv

När Django Fogeldoft var sextiofem, och på toppen av sin förmögenhet och sitt kunnande, beslöt han sig för att det var dags att förverkliga en gammal dröm. Sedan sin fjärde skilsmässa hade han insett att det bara var en person i världen som kunde tillfredsställa en man med hans väldigt speciella behov: han själv.

Så han sålde alla sina företag för en summa som närmade sig tusen miljarder dollar, och anställde en veritabel armé av de bästa vetenskapsmän och ingenjörer som gick att uppbringa. Innan fem år var till ände, hade Django bestämt, skulle han ha en fungerande tidsmaskin.

Django Fogeldoft är en man som tenderar att få som han vill, så också denna gång. På sin sjuttionde födelsedag steg han in i sin tidsmaskin med en portfölj full av pengar – han kände sig själv och vad som krävdes för att övertala sig själv. Och en toalettväska full av droger. Samt tre burkar Viagra.

Och en annan portfölj full av tekniska ritningar.

Sedan tryckte han in datumet för sin tjugofemte födelsedag i tidsmaskinens kontrollpanel, en födelsedag han kom ihåg som en särskilt ensam och tråkig affär. Men det skulle det bli en ändring på nu.

Long story short, nu sitter Django Fogeldoft fast i en loop i tiden, där han

1) ligger med en äldre man som skrämmande exakt vet vad det är han gillar i sänghalmen,

2) gör en raketkarriär och blir svinrik genom att ta patent på en mängd superavancerad teknologi som ingen ens hade hört om eller tänkt på,

3) säljer allting på sin ålders höst, låter konstruera en tidsmaskin och reser tillbaka i tiden och ligger med sig själv tills han nästan dör av skavsår och

1) så börjar alltsammans om igen.

Och hela världen sitter alltså fast i samma loop med Django (vi är på 134:e varvet nu). Ingen kommer någonsin längre än hans 70:e födelsedag. Inget att göra åt detta, säger en expert på Chalmers som Ny Teknik har talat med.

Vad lär vi oss av detta? Tusan om jag vet!

Klimatdansen: den trötta solen vs. människans uppvärmning

Just nu pågår två stora klimathändelser som var för sig skulle göra livet surt för oss. Men som det är nu så mildrar de sannolikt varandras mest extrema effekter.

Den första är det kraftiga solfläcksminimum som pågår just nu, det djupaste på mer än hundra år. Det leder till att vädertyper som rådde t.ex. under det förra Grand minimum, Maunders minimum (på 1600-talet) blir vanligare.

Den som vill läsa mer om hur det var på den tiden kan exempelvis slå upp kapitlet om lilla istiden i min förra bok, Väder som förändrade världen.

Perioderna av hungersnöd som avlöste varandra på den tiden berodde delvis på frosten som tog skördarna, och somrarna som ofta regnade bort totalt. Men också perioder av kruttorra skogsbrandssomrar ingick i den tiden.

Att det inte råder hungersnöd nu beror sannolikt på två saker: för det första, den andra stora klimathändelsen som pågår just nu: den av människan orsakade globala uppvärmningen. Den tar udden av de värsta frostknäpparna. Skulle vi inte ha global uppvärmning på gång så skulle det vara brutalt kallt just nu (men å andra sidan förstärker den också de Maunder-lika skogsbrandssomrarnas intensitet).

Solfläcksminimum i sin tur tar den värsta udden av den globala uppvärmningens värsta effekter.

För det andra, det finns en joker i leken: våra odlingsväxter som har förädlats till den grad att de inte längre är lika känsliga för frost, blöta och torka. Utan dem, och det moderna, mekaniska jordbruket, skulle vi vara verkligt hungriga just nu.

Men solen kommer inte att ligga och dra sig hur länge som helst. Solfläckscykel nr. 25 håller redan på att varva upp, långsamt men i alla fall.

Under nästa maximum, då vi har två stora uppvärmande faktorer som samverkar, då kommer vårt moderna, fina jordbruk att utmanas till max. Lägg ännu till en eller annan kraftig El Niño i det skedet som bajset på moset.

Frågan är då att räcker ens allt GMO-trolleri som forskarna kommer upp med? Sannolikt inte för en stor del av jordens snart 8 miljarder människor.

Sannolikt inte ens för oss, om jordbruket samtidigt drabbas av en störning i bränsletillförseln så att maskinerna stannar. Vi är fortfarande beroende av fossila bränslen för våra traktorer och hela den övriga kedjan.

Samma forskare som varnade för att en global pandemi bara var en fråga om tid, varnar också för allt detta som jag nämner här. Vore det kanske dags att ta deras gestikulerande på allvar snart?

Vi tycker ju om att stoltsera med våra snitsiga beredskapslager här i Finland. Förr eller senare kommer de att behövas – med råge.

Gråt medan du kan – när tårarna tar slut kommer du att sakna dem

En insändarskribent i Hbl kallade mig ”gråtmild” på grund av någonting som jag skrev som kritik mot Sveriges val av coronastrategi. Samma text hittar du här.

Insändarskribenten är knappast medveten om det, men jag har faktiskt gråtit mer än min beskärda del, tidigare i mitt liv. Jag var ett särdeles gråtmilt barn, det krävdes inte mycket för att få mig att ta till tårarna.

Följaktligen var det en av de främsta orsakerna till att jag genomled mitt åtta år långa mobbningshelvete. Mobbare älskar att se sina offer gråta, de trycker på alla knappar de kan för att öppna tårkanalernas slussar hos sina offer. I mitt fall behövde de inte trycka värst länge.

Jag misstänker att jag grät så mycket som barn att jag grät mig helt tom. I något skede tog tårarna slut, helt enkelt. Numera gråter jag nästan aldrig, inte ens de där dagarna då jag önskar att den befriande gråten skulle komma, som ett regn efter en lång torka.

Det händer att jag försöker gråta. Med en aktiv viljeansträngning. För att jag vet att min kropp behöver det. Men det känns som att jag har glömt hur man gör, och det är illa för hälsan.

Det händer att jag ligger där för mig själv i mörkret och försöker dra mig till minnes den där känslan som fick tårarna att välla upp. En väldigt bekant känsla, men ändå så främmande, numera. När upplevde jag den senast? När vår hund Otto dog för ett par år sedan, på tok för tidigt. Då grät jag, till min stora förvåning – och lättnad. För det kändes rätt, det kändes bra, hur sorgligt det än var.

På min pappas begravning grät fällde jag några tårar i kyrkan. Men jag misstänker att det snarare var för att de spelade Sibelius Finlandia. Det stycket har en märklig kraft som lodar våra innersta djup, och rör upp i de stillastående vattnen där nere.

Men beträffande min pappa – tja. Jag grät väldigt mycket för hans skull som barn, då jag var rädd för honom. Jag sörjde honom i förskott, kan man kanske säga.

På sistone har det hänt att jag har varit deprimerad. Inte bara lite lätt deppig, sådär som man ofta är på vardagsspråk. Jag menar på det sättet som föranleder en diagnos av en läkare. Jag har papper på det.

I en sådan situation tycker kanske någon att man skulle gråta väldigt mycket. Jag menar, om inte då – när i så fall? Men det funkar inte så.

Depression är inte en djup sorg. Inte alltid åtminstone. Depression är inte för mycket känslor, det är snarare avsaknaden av dem, både av sorg och glädje.

I och för sig, depression kan väl vara många olika saker för olika människor, men för mig har det snarare inneburit en emotionell öken snarare än ett här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång. En oändlig tomhet och tystnad, där till och med ljudet av droppande tårar skulle kännas som en tröst.

Eller som den där kvalmiga känslan som föregår ett åskväder i juli-augusti. Den där tryckande, stillastående hettan som tar all ork ur en. Man väntar och hoppas på att himlens slussportar ska öppnas och att urladdningen ska komma.

Men den kommer aldrig, trots de mörka molnen som ruvar vid horisonten. Åskan och den förlösande svalkan uteblir. Till och med till natten. Man bara ligger där och kippar efter andan.

”Ja men varför går du inte och simma då? Gå till stranden, vet jag!”

Kommer inte de salta dropparna till mig så måste jag gå till dem, menar du? Clever!

Eller min favorit: ”Ta en promenad i friska luften så känns det bättre!”

Nå, i och för sig, nog yttrar jag också dumheter ibland. Som då endera av mina söner gråter för någonting till synes helt trivialt. En borttappad Legogubbe eller en Minecraft-session som gick snett. Då kan jag säga någonting dumt som att ”nämen sluta nu, det där är väl ingenting att gråta för!”

Jag misstänker att jag bara är lite avundsjuk.

Åtta fullsatta passagerarplan som flyger in i en bergvägg

Sverige är i ett svårt chocktillstånd just nu. Vi är alla det, misstänker jag. Annars skulle vi inte vara kapabla att med ett sådant här skenbart lugn diskutera det faktum att vårt grannland inom en mycket kort tid har förlorat cirka 2 000 av sina medborgare. Ingen annan olycka eller katastrof under landets fredstida historia kommer ens NÄRA mätt enligt antal döda.

Sveriges döda i covid-19 motsvarar just nu åtta stycken fullsatta Airbus A-330 som en efter en flyger in i en bergvägg i full fart. Samtliga passagerare oskyldiga civila. Kan ni föreställa er hurdan reaktionen på någonting sådant skulle se ut?

Jag är ganska säker på att den inte skulle se ut som diskussionen kring Sveriges coronaläge och strategi just nu i jämförelse med andra länder. Den påminner mer om diskussionen om landslagstränarnas strategi i samband med ett hockey-VM. I Sverige tycks diskussionen inte ens existera alls. Snarare verkar folk stoltsera över hur livet går vidare nästan som normalt.

ÅTTA STYCKEN FULLSATTA A-330!

Jag önskar ju nästan att det här vore någon sorts chocktillstånd. För alternativet är att vi är just så emotionellt avtrubbade som vi verkar just nu. Vad det i så fall är som har trubbat av oss så till den milda grad, har jag ingen aning om. Min första impuls var ”Facebook!” Med jämna mellanrum får jag en nästan oemotståndlig lust att avsluta mitt Facebook-konto och inte titta tillbaka. Den lusten, den impulsen, har varit starkare än på länge på sistone.

Men det är nog någonting större och allvarligare än så, någonting i oss människor.

Hur som helst: det här är fanimej inte friskt!

”Sverige gjorde rätt, de andra gjorde fel!” Lätt för dig att säga som inte behöver ta ansvar

”Sveriges och Finlands dödssiffror kommer att jämnas ut med tiden”. Sverige gjorde alltså rätt i att inte stänga ned samhället, menar många, eftersom Finland kommer att drabbas desto hårdare av den andra vågen, medan Sverige då kan luta sig mot sin (åtminstone gradvisa) flockimmunitet.

Ni som resonerar så här, försök sätta er in i beslutsfattarnas situation. Försök inse magnituden av beslutet de har att fatta. De är helt säkert medvetna om vad som står på spel här. De vet att fel betoning nu kan straffa sig senare – och vice versa. De vet helt garanterat att vad de än beslöt i epidemins inledande skede kan kosta inte bara dem dyrt, utan landet som helhet, längre ned längs vägen.

Men handen på hjärtat nu. Om du själv ställdes inför ett val: att göra allt för att rädda så många du kan inom de kommande veckorna och månaderna – eller på lite längre sikt, inom ett år eller tre. Skulle det på riktigt vara ett val?

Låt oss inse faktum. I en situation som uppstår så fort som den här gjorde krävs det blixtsnabba reflexer. Beslutsfattaren är då som en busschaufför, ställd inför ett oerhört plötsligt uppkommet val. En kollision är oundviklig: antingen kör jag på ekonomin eller på en grupp människor.

Att köra på ekonomin innebär säkert dödsoffer senare, i form av ökade självmord och sjukdomsfall när sjukvårdens resurser skärs ned på längre sikt.

Men att köra på människorna, här och nu, allt medan du ser dem i ögonen, det händer i realtid. Du ser hur de bländas av dina strålkastare, de höjer händerna i försvarsposition, de försöker desperat knuffa sina barn ur vägen från den skenande bussens framfart. Du vet, och de vet, att flera av dem kommer att dö inom kort.

Är det på riktigt ett val som du vore beredd att göra?

Som läkare är det här inte ens ett val du KAN göra. Du har svurit din läkared. Du är förpliktigad att lindra plågorna och rädda livet på dem som kommer till dig, här och nu. Också om det kanske kostar dig din egen hälsa, till och med ditt liv.

Som beslutsfattare är du medveten även om det här. Du vet att läkarna inte har lyxen att tänka ”strategiskt”, att om vi nekar vård åt den här patienten nu så kan vi rädda tre patienters liv om två år. Det funkar inte så. Du vet att läkarna och vårdarna är tvungna att ta situationen mer eller mindre som den kommer.

Så frågan är, har du som beslutsfattare heller något val, på riktigt?

Stefan Löfvén i Sverige, han kanske har haft det lite lättare i och med att han hela tiden har gömt sig bakom sin Folkhälsomyndighets breda rygg. Han har inte ens behövt fatta några egentliga beslut. Åtminstone inte som här i Finland, där THL ”bara” har haft en rådgivande roll, medan politikerna hela tiden har haft det exekutiva ansvaret. (Okej då, inte är det säkert lätt att vara Stefan Löfvén heller, i och för sig.)

Hur som helst. De enda som verkar vara fria och beredda att fatta den här sortens beslut om liv och död i stor skala, att kasta tärningen, är vi som kommenterar från sociala medias och insändarspalternas läktare. För vi behöver aldrig leva med konsekvenserna av våra val. Vi behöver inte gå ut i badrummet varenda morgon i resten av vårt liv, och se oss i ögonen i spegeln.

Det behöver däremot beslutsfattarna. Till och med om de agerade rätt, om det visade sig att besluten de fattade sparade så många liv som det var möjligt att spara – till och med då kommer de att få leva med den ständiga medvetenheten och gnagande misstanken om att ”kanske jag kunde ha gjort ännu mer, och sparat ännu några fler liv?”

Skulle du kunna leva med det? Om du var i deras skor.

Ett gott skratt förkortar karantänen: Nygamla ordspråk för undantagstiden – bidra med dina egna!

Här är min lista över uppdaterade ordspråk för undantagstiden. Skriv fler i kommentarsfältet!

Alla legoklossar är grå i mörkret.

Alla vägar bär till köket.

Hemma bra, och hemma bäst.

Bättre en fjärrkontroll i handen än tio i skogen.

Den som gapar över mycket får gå till butiken imorgon.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit hem med toapappret.

Den som väntar på nåt gott väntar kanske till midsommar, eventuellt till hösten.

Finns det hjärterum finns det stjärtepapper.

Ingen är profet i sitt eget Nyland.

Ingen distributionskedja är starkare än sin svagaste länk.

I butiken prövas vännen.

Ju fler uppkopplade desto sämre wifi.

Kasta inte Lego åt dammsugaren.

Lika barn leka bäst leka tyst.

Man kan inte lära en gammal hund att sitta stilla medan pappa har distansmöte.

När smittan är borta dansar råttorna på bordet. Och på Havis Amanda.

Ord och ingen Spotify.

Oavsett om man bäddar får man ligga.

Slut, sa baken om toapappren.

Så länge det finns wifi finns det hopp.

Så länge det finns hund finns det promenad.

Sälja skinnet innan kurvan är tillplattad.

Tala är guld tiga är silver. Tydligen.

Många bäckar små gör en stor fuktskada.

Uttråkat barn skyr helgen.

Undantagstillståndet bekräftar regeln.

”Hur brant blir coronakurvan, hur länge pågår epidemin?” Sakta i backarna bara, och ett steg i taget!

Folk tittar med pannan i djupa veck på kurvan som beskriver coronaepidemin. Den stiger brant, den går igenom sjukvårdens kapacitetstak, den sjunker igen. När? Om en månad? Tre? Ett och ett halvt år? Vissa jämför den med ett berg som vi måste bestiga.

Jag har bara klättrat upp för ett berg i mitt liv. Ngong i Kenya. Och det var ”bara” 1000 meter eller så som vi klättrade, mätt i lodrät stigning.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bergsbestigning kan jag säga en sak: man gör det ett steg i taget.

Ser man vartenda ett steg framför sig redan då man står där vid bergets fot, då blir man lätt så modstulen att man ger upp innan man ens har fått på sig ryggsäcken.

Knep ett är att packa för en vecka men leva i stunden. ”Nu tar jag det här steget, nästa steg är den tidens bekymmer.”

Knep två är att inte stanna upp och titta uppåt. Håll dig i en så jämn rörelse som möjligt. Stannar du så är det så mycket svårare att komma igång igen. Tittar du uppåt medan du stannar, på vägen som återstår, blir det ännu svårare. Titta på marken framför dig istället, så att du vet var du stiger.

Samma knep gäller för undantagssituationen som vi finner oss i med coronaviruset. Strunta i hur länge det tar och hur brant kurvan blir. Låt experterna oroa sig för det (och hjälp dem så gott du kan genom att tvätta händerna och allt det där).

Ta ett steg i taget, en dag och en utmaning i taget. Innan du vet ordet av samlas dagarna som på ett pärlband. Och förr eller senare är vaccinet eller den effektiva medicinen här.

Livet är inte kurvor och berg och att rusa vilt från den ena polen till den andra. Det är en jämn, stadig rörelse. När det är som bäst, åtminstone.

Och livet är inte heller en lineär x-axel på en tvådimensionell graf. Det är snarare cykliskt. Och flytande. Som en världsomspännande ocean full av vågor som vi ska upp för och sedan ned igen. Och förr eller senare är vi tillbaka där vi började.

En våg i taget.

(Ledsen för mitt lilla Deepak Chopra moment här. Nu ska jag lägga benen i kors bakom nacken och lägga på lite George Harrison från hans gredelina period.)