Om att bekämpa hat med hat

Hat är en jobbig känsla. Och en energikrävande känsla: man förbrukar bokstavligen en massa syre då man hatar. Inte att undra på att hatiska människor ser ut som om de hyperventilerade mest hela tiden. Det är ett resurskrävande och tärande sätt att leva.

Ni som oroar er för att få rynkor, sluta kasta era pengar i brunnen genom att köpa dyra rynkkrämer. Sluta hata istället. Det är ett mycket billigare och effektivare sätt att hålla kroppen spänstig.

Vet ni varför folk i högt belägna bergstrakter ofta blir så gamla? För att luften innehåller så lite syre. Man bränner inte slut kroppen lika fort. Bokstavligen.

För en nepalesisk sherpa är hat en lyxkänsla som man inte har råd med om man vill hajka av och an upp längs berget år efter år. Och bli hundratjugo år gammal på kuppen. Det finns viktigare saker att göra med syret än att sitta och hata på Chomolungmas sluttningar.

Men om en människa förbrukar massvis med syre genom att hata så förbrukar vi också samhällets metaforiska syre genom att hata. Kollektivt hat sliter på samhällskroppen precis lika mycket som personligt hat sliter på människokroppen.

Att hata är ju att brinna inombords. Återigen, man brinner helt bokstavligen. Då hatet får våra kroppar att gå upp i varv och värmen stiger, då gör vi ju samma sak som veden i kaminen, vi oxiderar eller reagerar med syre, bara lite långsammare.

Men med samma oundvikliga slutresultat. Till slut är det bara aska kvar om vi inte ser till att släcka branden i tid.

Därför är det så oroande med alla dessa människor som vill släcka hat med mera hat. För det är i allra högsta grad detsamma som att släcka bränder med bensin.

Det är på någon nivå en förståelig reaktion då folk reagerar med mera hat då någon begår det yttersta hatbrottet, ett terroristdåd med dödlig utgång. Jag skulle säkert själv koka av hat om någon nära och kär till mig skulle falla offer för en terrorist.

Men det är fortfarande att släcka en brand med bensin. Och det leder aldrig till någonting bra. Så jag är tacksam och glad så länge vi åtminstone kan hålla huvudet kallt som samhälle.

Det är lite förbryllande men framför allt beklagligt att man fortfarande ska behöva påpeka det här, efter alla dessa årtusenden av Hammurabis lagar som gång på gång har lett till hela folk som är både enögda, enbenta och tandlösa.

Och brännskadade.

Jag kommer egentligen bara på en människa som har lyckats med att släcka bränder med bensin. Red Adair hette han, och han släckte faktiskt inte bränder med bensin, utan med dynamit (eller motsvarande).

Red Adair var en berömd brandsoldat (sort of) som specialiserade sig på att släcka bränder som ingen annan lyckades få bukt med. Huvudsakligen brinnande oljekällor.

Och en brand som har gått så långt och brinner med en sådan intensitet, den skrattar ju bara åt vatten. Då behövs grövre doningar, som sprängämnen. Man måste helt enkelt släcka den brinnande oljekällan genom att blåsa ut lågorna med en riktad sprängladdning.

Men grejen är att här funkar inte hat-liknelsen längre. För om du ska släcka ett rytande inferno som en brinnande oljekälla så måste du verkligen veta vad du gör. Du måste hålla huvudet riktigt kallt. Och det gör man inte då man hatar.

Och hatet slocknar garanterat inte.

Hur som helst, just med tanke på hur mycket av samhällets syre hatet förbrukar så är det oroväckande med alla de här dårfinkarna som vill stänga gränserna. Rajat kiinni-gänget och de andra.

För gränserna är ju som jag ser det våra dörrar och fönster, och om vi stänger dem så tar syret snart slut helt och hållet, och senast då har ingen roligt längre.

Som den kloke gamle Yoda säger så leder rädsla till ilska, som leder till hat och det i sin tur till lidande. Och vips är man på den Mörka sidan.

Och det är ju ytterst rädsla som driver rajat kiinni-typerna till att vilja bomma för fönster och dörrar. Som om det skulle minska på rädslan. Hah! Då först blir vi paranoida av rädsla, som i en ubåt som är strandad på havets botten, och snart är syret slut en gång för alla.

Rädsla bekämpar man inte med att låsa in sig. Rädsla bekämpar man med förnuftets friska luft. Det är inte samma som att bara kasta upp alla dörrar och fönster på vid gavel och låta precis vem som helst komma in okontrollerat. Det har ingen heller sagt att vi ska göra.

Men vi måste motstå impulsen att låsa in oss, och att låsa ute världen. För det funkar inte. Det är inte ens möjligt. Säg mig ett lyckat experiment med en bestående hermetisk isolering av allt från enskilda grupper av människor till hela folk så ska jag se dig stint i ögonen och säga HAH! Kolla dina källor.

Det slutar alltid i tårar och / eller kannibalism. Sanokaa minun sanoneen.

Men det att vi inte ska låsa oss inne betyder som sagt inte att vi ska kasta oss på rygg och låta vem som helst komma och göra vad de vill med oss. Vi både kan och behöver vara smarta och bestämda, ibland rentav tuffa (men rättvisa) när vi tar oss an dem som missbrukar vår välvilja och vår gästfrihet.

Vi ska vara stolta över våra gamla traditioner som nordisk rättsstat och våra moderna, sekulära principer rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att kräva respekt för dem av alla som vill bo här är inte mer än skäligt. Duger det inte så kan man flytta någon annanstans.

Men att dra alla över samma kam då en eller flera individer av nykomlingar begår avskyvärda hatbrott, och låta hatet ta över förnuftet, då brinner det snart i knutarna på allvar när vi börjar släcka bränder med bensin.

Det är inte en åsikt, det är ett vetenskapligt faktum.

Rasisterna, dessa ”fina människor”

Det finns ”fina människor” bland både rasister och antirasister, hävdar USA:s president Donald Trump.

I så fall har jag haft oturen att praktiskt taget enbart stöta på den där andra sorten när det kommer till rasisterna. Jag skrev om den här sortens människor i ett tidigare inlägg.

Det är svårt att vara trevlig och sansad när man är rasist. Inte minst på grund av den enkla orsaken att man har fel. Fullständigt och kategoriskt och uteslutande fel. Bland annat av den enkla orsaken att någonting sådant som ”ras” inte existerar.

Precis lika lite som vacciner orsakar autism, trettiofem miljarder ton CO2-utsläpp varje år är bra för oss eller jorden är platt. End of discussion. Jaså, du är rasist. Jaha, nåmen då har vi inget mer att tala om. Adjö.

Och då har vi inte ens börjat tala om de moraliska orsakerna.

Eftersom rasisten på någon undermedveten nivå inser att hen är ute och cyklar med sina åsikter och argument, skapar det här en sorts kognitiv dissonans som får kugghjulen att gnissla och ryka i skallen och gör rasisten allmänt sett jobbig att ha att göra med.

Med jämna mellanrum godkänner jag kompisförfrågningar på Facebook från rasister, och det blir alltid väldigt dålig stämning när de kommer inklampande. Senast igår blockerade jag en av de här typerna som hotade ge stryk åt en av mina riktiga kompisar.

Den riktiga kompisen är en särdeles hårdkokt kille med avancerade kunskaper i allsköns kampsporter och skulle sannolikt ha sopat golvet med rasisten grundligt, men det är en bisak i sammanhanget.

Dessa onlinerasister beter sig som tjuren i en porslinsbutik, de välter verbala stolar, de muckar gräl utan anledning, de vänder om vilken som helst diskussion till att handla om invandring, vad den än ursprungligen handlade om.

Ja, och nämnde jag att de stavar som krattor? Sär skrivningar, versaler och kommatecken på konstiga ställen. Är jag en olidlig snobb nu som påpekar det här? Kanske. Men jag får på riktigt ont i huvudet av att läsa det som de skriver för det har oftast varken huvud eller fötter. Livet är för kort, och så vidare.

Jag säger inte att det är illa med folk som tycker annorlunda än man själv. Jag harmas ibland åt att min somebubbla är så homogen som den är. Det är på riktigt uppfriskande med folk som tycker olika.

Men det förutsätter att dessa oliktyckare kan föra en vettig diskussion. Det kan rasisterna nästan aldrig. De njuter nog av ett verbalt krogslagsmål, men sådana leder aldrig till någon vettig slutsats eller till att någondera parten skulle ändra åsikt.

Någon sade att gräla med en rasist (eller en religiös fundamentalist) är som att brottas med ett svin. Det enda som händer är att svinet njuter av det och att du blir skitig från topp till tå.

Sedan har vi ju i och för sig de här snälla, välmenande, oftast äldre rasisterna som minns tiden då [N-ordet] inte var någonting utöver det ordinära och då alla ”visste” hur det ligger till med det ena och det andra.

Gissa vad? De här välmenande gamla farfarsrasisterna må vara hur harmlösa som helst men rasister är de i vilket fall som helst och i ärlighetens namn orkar jag precis lika lite med att diskutera med dem som med deras yngre meningsfränder.

Så om ni ser mig på en släktbjudning med en frånvarande screensaver-min i ansiktet, till synes involverad i en diskussion med gammelmorbror Greger (som har fått i sig en konjak för mycket och behöver få sagt några sanningens ord om kusin Sylvias mörkhyade pojkvän), kom och ryck mig i ärmen och ljug att min bil brinner där ute. Eller tänd eld på min bil om ni inte vill ljuga.

Summa summarum: det må finnas rasister som har gjort hur fina saker som helst, som har en sångröst som får själva gudarna att gråta av hänryckning, som har uppfunnit en kur mot tretton elaka sjukdomar och fått tre Nobelpris, och så vidare och så vidare…

Men när det kommer till kritan är de ändå rasister. Vilket är synd, för de är ju i så fall lite som världens godaste siskonkorvssoppa, med en stor klick bajs flytande där mitt i. Skulle du äta av den?

Donald Trump skulle av allt att döma göra det.

Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv ♪♫♬

Rubriken är alltså en hänvisning till Edvard Perssons låt och film med samma namn (fast i Perssons version var det en landsväg), för er som inte lyssnar på Kaffekvarnen. Men den är också en korrekt beskrivning av min verklighet.

Järnvägen tycks löpa som en röd tråd genom mitt liv. Man kan till och med säga att jag inte skulle existera utan järnvägen. Morfars farfar, så blir det visst, kom ned från Österbotten för att delta i byggandet av Hangöbanan i slutet av 1800-talet, och blev kvar här.

Morfars far var stins i Jorvas. Morfars bror var konduktör på kustbanan. Farfars syster jobbade visst för Statens järnvägar också, om jag inte minns fel. Så jag har det i blodet.

Själv har jag dock aldrig övervägt en karriär inom järnvägen, jag har nöjt mig med att bo nära den i hela mitt liv. Utom en kort period på ett par år under 00-talet då jag bodde i Munksnäs i H:fors, men också då hade jag skenor bakom hörnet. Spårvagnsskenor.

Faktiskt så har jag bott så nära järnvägen att jag alltid har kunnat höra tågen passera på kustbanan. Som barn, innan den mesta frakten flyttade till landsvägen, kunde man sitta på trappan till mormors hus och lyssna på det rytmiska ka-klonk, ka-klonk från rälsen när ett godståg passerade. Hypnotiskt, nästan sövande.

Min kusin och jag hade i något skede för vana att gå till Björkgårds järnvägshållplats och titta på tågen som passerade och stannade där. Vi hade inga spelkonsoler och ingen Youtube på den tiden. Det var vår underhållning. Lame, right?

Men det var ju någonting lite mystiskt och spännande med de där tågen. En nervtråd som förband Grankulla med stora världen. De där skenorna var i kontakt med andra skenor som i förlängningen löpte hela vägen till Stilla havet.

Jag kunde vidröra samma obrutna räls som någon i Vladivostok vidrörde i samma stund. Tänk!

Fast man fick ju inte vidröra rälsen eller ens gå nära den, det var farligt, det hade vi barn fått höra till lust och leda.

Hah, som om vi inte skulle ha lekt på rälsen ändå! Jo, så här i efterskott levde vi ju farligt, men säg det åt mitt 9-åriga jag som tyckte det var roligt att sätta småmynt och kapsyler på rälsen och plocka upp den tillplattade metallen när tåget hade passerat.

Skogen bakom Björkgårds hållplats var ett tillhåll för uteliggare och fyllon. På kalla vinterdagar brukade de hälla denaturerad sprit, T-sprit, på rälsen så att denatureringsämnet frös fast på de iskalla skenorna. Spriten som rann av samlade de upp och drack.

De levde ännu farligare än vi barn, de där ”pultsarna”. En och annan av dem blev säkert påkörd av tåget medan de avdenaturerade tenu på rälsen.

I skogen brukade vi också hitta halva franskbröd. Det var ett annat knep pultsarna hade, att sila spriten genom franskbröd för att bli av med denatureringsämnet.

Hur som helst, det var då det. Fast jag bor fortfarande inom hörhåll från järnvägen. Det rytmiska ka-klonket från skenorna hörs inte längre sedan man började svetsa samman skenorna i stället för att lämna det där lilla gapet för att rälsen skulle kunna leva med temperaturen.

Domsby är min femte hållplats som jag bor invid. De två första var i Grankulla, sedan en i Kyrkslätt (Masaby) och en i Sjundeå. Nu alltså Esbo.

Just en dag som denna, då trafiken står stilla på grund av lokförarstrejken, har man ju lite blandade känslor. Liksom alltid då tågen strular av andra orsaker. Lite av en hat-kärleksrelation är det ju, den här symbiosen med järnvägen.

Jag vill ju att tågtrafiken, min livlina till yttervärlden, ska löpa obehindrat, men jag har också sympatier för lokförarna och konduktörerna och de andra i denna försvinnande värld. De förtjänar bättre. De gör ett viktigt jobb, de kommer att behövas ännu länge.

Tills den dagen då järnvägen automatiseras fullständigt och slutgiltigt. Jag är ju dessvärre övertygad om att det bara är en fråga om tid.

Nå, om och när det sker så slipper lokförarna åtminstone att bli ofrivilliga vittnen till alla de självmord som begås på järnvägen. Det kändes som att alla i Grankulla kände någon som kände någon som hade tagit sig av daga genom att hoppa framför ett tåg.

För att det här inte ska bli ett alltför dystert slut på det här inlägget så vill jag komma med en stilla bön till staden Grankullas beslutsfattare: se nu för tusan till att få den fina gamla stationsbyggnaden tagen ut ur malpåsen!

Det fina jugendhuset brann 2008 men restaurerades och återbyggdes 2010. Sedan var det meningen att det skulle öppnas en restaurang där, men de planerna vet jag inte vad det blev av dem.

Eller, hej, om ni inte kommer på någonting bättre att göra med huset – öppna det för folk som väntar på tåget på kalla vintermorgnar. Så som man kunde göra när jag var barn och det fortfarande såldes biljetter där.

Vilken radikal tanke, va? Stationsbyggnader som betjänar pendlare och resenärer! Vad ska de hitta på härnäst? Konduktörer som säljer biljetter?

Höst i luften och lust i höften

Vägen hem var i sanning mycket lång och inte var det många jag mötte.

Jag tilbringade semesterns sista lördag med att fotografera ett bröllop i Vanda. Många lyckönskningar till brudparet, hoppas ni blir lika lyckliga tillsammans som ni var vackra.

Men hör ni, ha respekt för bröllopsfotografer. De jobbar häcken av sig. Jag måste ha sprungit en halvmaraton igår, minst. Baklänges. Med fem kilo glas och järn by Nikon hängande om halsen.

Det var brutalt. Speciellt som jag ännu inte är helt i hundraprocentigt skick ännu. ”Du är jättesvettig”, sade en liten tjej åt mig. Jo, jag vet. Min kostym kunde inte ha varit blötare om jag hade stått ute i ösregnet i en timme.

Brudparet hade dock hyfsad tur med vädret. Några sporadiska skurar men annars sken solen mellan spridda moln hela dagen. Perfekt väder för fotograferande. Dramatiskt sensommarljus med djupa kontraster och mättade färger.

Vägen hem ja. Klockan var halv elva när jag startade från Vanda. Familjen var fortfarande på stugan i Barösund så jag tänkte att jag ansluter mig till dem. Det går till framåt ettiden på natten innan jag är framme, men det må vara hänt. Jag ville vakna upp i min säng på holmen på min sista lediga dag.

Jag klev i båten strax efter midnatt. Nätterna börjar vara rejält mörka nu. Jag kan de här vattnen som mina egna fickor, men mörkersynen är inte vad den har varit så jag är alltid lite orolig när jag kör båt om natten. Grynnor och skär verkar förvandlas till Mårror som vandrar omkring om natten och återfinns där man inte minns att de skulle ha funnits dagtid.

Men den här gången hade jag ingenting att oroa mig för. En stor fet augustimåne hängde i skyn och lyste upp fjärdarna för mig hela vägen till Kolholm. Det var bokstavligen bara för mig att följa mångatan som den friska sydvästvinden beredde för mig.

Det var en av de där scenerna som man avsiktligt låter bli att fotografera trots att man har kamera-arsenalen där i väskan intill på durken. Vissa syner är bara för delikata och andäktiga för att man ska vilja förstöra det perfekta minnet av dem med bristfälliga bilder.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är höst i luften nu. Det känns som tidig september snarare än tidig augusti. Sommarens lågtrycksdominerade vädermönster med den varma luften som strömmade förbi oss på sydsidan tycks hålla i sig. Borgar för en intressant vinter om ingenting avgörande händer.

I dag känns det i kroppen att man har jobbat hårt dagen innan. Grymma kramper i benen hela natten. Jag drack säkert på tok för lite hela dagen medan jag fotograferade. Speciellt med tanke på att jag inte ännu är helt och hållet i skick.

Det suger nog att bli gammal, vet ni. Anden vill så gärna men kroppen protesterar och stretar emot. Jag borde ha tagit det här i beaktande när jag lovade ställa upp som fotograf. Jag var sjuk då redan när vi avtalade om saken med brudgummen, men tänkte att jag nog hinner ta igen mig tills bröllopet.

Vilket jag nog inte riktigt hann. Det blir till att gå till läkaren, ta EKG och allt det där så fort som jag kommer till stan. För säkerhets skull.

Nå men brudparet fick sina bilder, vilket är huvudsaken.

Det var hur som helst de sista funderingarna från stugverandan för min del den här semestern. Vemodigt som alltid men åtminstone barnen hoppar jämfota av iver inför tanken på att få återvända till stan. ”Oj så härligt att skolan börjar!” tjoade Victor i morse. Sade jag så en enda gång då jag var i hans ålder? Jag betvivlar det.

Några random anteckningar från fotonördens häfte:

  • Ett hederligt gammalt spegelreflex-kamerahus klår fortfarande de spegellösa kamerorna i hårt proffsbruk. Inte minst när det kommer till batteritiden. Jag hade tre fulladdade batterier till min D810 och efter nästan 100 gigabyte med bilder har jag fortfarande en stolpe kvar i batterimätaren på den första ackun. Behövde inte byta batteri en enda gång.
  • Hur många minneskort du än har med dig när du ska fota ett bröllop, se till att ha åtminstone ett till. Ett trettiotvå gigabytes kort räcker inte långt.
  • För seriöst fotande vill du ha ett kamerahus med två kortplatser så att det andra kortet är som backup, om det första strular. En kortkrasch som gör att brudparets kyss vid altaret försvinner ut i bitrymden är inte acceptabelt.
  • Se till att ha kort som klarar av att absorbera mängder data som väller in från sensorn när du kör med rapid fire under de kritiska, viktiga stunderna. Om buffern blir full precis då Kyssen ska äga rum så hjälper det inte med förklaringar efteråt.
  • Du kan aldrig ha för många objektiv men två stycken klarar du inte dig utan, eller ska vi säga att jag klarar inte mig utan dem: de sanna klassikerna, Nikkor 24-70 f/2.8 och 70-200 f/2.8. Har du dem så kan du täcka de allra flesta situationerna, med genomgående god ljusstyrka. Ett eller annat ljuskraftigt primeobjektiv är alltid bra att ha, en 85 mm f/1.4 är porträttkungen, men i praktiken är tempot så hetsigt att största delen av dagen sitter någondera av zoomarna på.
  • En eller flera bastanta blixtar som inte kroknar hur mycket du än hoppar jämfota på avtryckaren med fingret. Jag har ett par av Nikons SB-910 och de är rena rama Gatlingkulsprutorna. Pumpar ut löjliga mängder ljus. Bra blixtar kostar förstås, men det är en investering som man aldrig ångrar efteråt.
  • Överlag så är det inte klokt vilken skillnad det är på fotoutrustning för yrkesbruk och hobbyprylar. Där har Nikon verkligen träffat rätt. Det är inte klokt vilka mängder stryk deras proffsprylar kan ta och ändå fungera pålitligt i ur och skur, i alla tänkbara temperaturer och fuktighetsgrader.
  • Ingen kamerautrustning i världen, vad den än kostar, kommer att ge dig bra bilder om du inte vet vad du ska göra med den. De olika knapparnas placering och vad de gör måste sitta i ryggraden och man måste kunna byta inställningar i flykten och i blindo, speciellt på ett bröllop där situationerna avlöser varandra med blixtens hastighet.

Kortison, en pakt med djävulen

Min andra sommar med en hästkur av kortison (Predisolon) närmar sig sitt slut. Flera gånger under sommarens lopp har tanken slagit mig att jag kanske också gör det. Jag har tänkt på döden mer än kanske någonsin förr under de gångna två månaderna.

Det är en ny erfarenhet för mig, den här kemiska obalansen. Jag önskar att någon hade varnat mig för den. Eller jo, folk talade ju. Men läkaren kunde gott ens ha guidat mig genom de vanligaste biverkningarna. Eller räknar de med att folk googlar sånt här numera?

Jag har få heliga regler i mitt liv, men en av dem lyder: googla aldrig sjukdomar, och helst inte mediciner heller. Det gör dig bara sjukare och paranoid på köpet. Så jag gjorde inte det den här gången heller. Och läkaren nämnde inte biverkningarna med ett ord.

Jag har aldrig prövat på någon sorts narkotika i mitt liv. Inte ens marijuana. Mina rock’n’roll-memoarer skulle bli korta och tråkiga. Jag har inget heroinhelvete eller amfetaminträsk att beskriva.

Det tyngsta som jag har missbrukat i mitt liv är typ Coca-cola, som jag sammanlagt har druckit en mindre oljetanker av, men allt det här drack jag långt efter tiden då Coca-cola de facto levde upp till sitt namn.

Nå, nu har jag käkat Prednisolon för andra gången inom ett år, för min sarkoidos, och nu börjar jag ha lite stuff för mina memoarer. Fortfarande inte någonting som skulle platsa i Ozzy Osbournes självbiografi, men en bra början.

Låt oss se vad Wikipedia säger om Prednisolon.

”Prednisolon är ett kortisonpreparat som används vid bland annat allergiska och reumatiska besvär. Prednisolon används vid olika typer av sjukdomar för att dämpa inflammation och påverka immunförsvaret.[1]”

I mitt fall gjorde Prednisolonet alltså det att det sade på skarpen åt mitt immunförsvar att sitta ned och hålla käften när immunförsvaret hade flippat ut och gett mig en seg, hög feber, domedagshosta och en lust att sova 18 timmar i dygnet. Bland annat.

Mission accomplished. Inte att undra på att folk som beskriver sina erfarenheter av Prednisolon och motsvarande kortisonmediciner talar om ”en pakt med djävulen”.

För precis som Robert Johnson vid vägkorsningen får du nog det som utlovas. Nej, du blir inte en gitarrspelare i världsklass, men på en vecka är sarkoidosens akuta symptom borta. Som av ett trollslag. Medicinen räddar bokstavligen ditt liv.

Nästan för bra för att vara sant, eller hur? Som de därpå följande veckorna visar så är det exakt vad det är. För det är nu som kortisondjävulen kräver sin betalning.

Låt se, vad mera skriver Wikipedia?

”Prednisolon är ett syntetiskt ämne som efterliknar kroppens egna kortisol eller kortikosteroider. Dessa naturliga ämnen utsöndras i kroppen som svar på stress (vilket även ett annat ämne som heter adrenalin gör). Prednisolon är dopingklassat och får ej användas av idrottsaktiva.”

Med andra ord, det som jag har gått igenom de gångna månaderna är någon sorts ‘roid rage, som den värsta avdankade kroppsbyggaren eller tyngdlyftaren som på kemisk väg försöker tänja ut sin tävlingskarriär.

steroid-3.jpg

Tur för mig, eller kanske för omvärlden, att jag en stor del av den här tiden, åtminstone den tid då biverkningarna var som värst, har suttit på en holme i skärgården, utan tillgång till bil och allmänna vägar.

Så här beskrivs det hela ur en persons synvinkel, vars erfarenheter jag tog del av då jag googlade, han kallar sig Joe.

Joe’s experience taking prednisone illustrates some of the prednisone side effects that other people may encounter. That week or two, he couldn’t sleep, became incredibly irritable and hard to live with, and felt as if he had turned into someone else he didn’t know or like.

Precis så där har jag beskrivit det hela för min fru under ett av mina försök att sätta henne på kartan. Att jag har förvandlats till någon som jag inte känner igen, och som jag definitivt inte tycker om.

Som man kan jag ju inte hävda att jag skulle ha någon förstahandserfarenhet av PMS, men jag kan tänka mig att det här kunde liknas vid en riktigt svår PMS. Som bara fortsätter och fortsätter. Hela månaden är ”den tiden av månaden”.

Alla som jag har snäst och gormat åt sedan mitten av juni ungefär: jag är ledsen.

Allra värst är det att jag har varit en riktig skitstövel mot mina barn också. Och frun såklart.

Jag har alltid varit en ganska temperamentsfull typ så jag skriker säkert lite för ofta åt barnen annars också då de inte beter sig som folk. Men det här har varit någonting helt i en klass för sig.

Och det värsta är att jag inte riktigt kan förklara det för dem. Inte på något meningsfullt sätt. Bara be om ursäkt och hoppas att de hälsar på hos mig på anstalten sedan i sinom tid, trots allt.

images.jpg

Det näst värsta är ångesten. Den nattsvarta, hopplösa, blytunga ångesten. Jag har haft svåra perioder i mitt liv, speciellt som yngre, men jag kan inte hävda att jag någonsin skulle ha gått i självmordstankar. Inte på allvar.

Den här sommaren har jag rört mig farligt nära det där mörka träsket där man börjar fundera kring hur det nu var som man slår en hängningsknop eller vilkendera som är kvickare och smärtfriare, hundratjugo km/h mot en bropelare eller en simtur med enkel biljett.

Allt det här är för mig en vit fläck på kartan, en helt ny och skrämmande upplevelse för mig. Lyckligtvis har det lättat nu när jag har fått minska på min dosering. Solen börjar lysa igen, känns det som.

Typiskt är att jag för andra sommaren i rad har använt hela min semester till att brottas med mina kemiska demoner.

Besynnerligt, förresten, att den här kortisonkuren har känts till och med jobbigare än den första. Den som jag inledde våren 2016. Då började jag med en dos på 80 mg, mot 40 mg som var utgångsdosen det här varvet.

Jo, jag hade mina perioder av ångest också i fjol och jo, jag var en jobbig typ då också, men det kan hända att hjärtflimret som jag fick då – ännu en biverkning av kortisonet, thank you very much – sög den mesta musten ur mig. Jag var för svag för att vara ett maximalt asshole med självmordstankar.

Nu har jag lyckats undvika flimmer och jag har tagit mitt magnesiumtillskott (dubbelt den rekommenderade dosen) eftersom kortison råddar svårt med kroppens magnesiumbalans vilket kan leda till en mängd olika sorters fanskap. Inklusive hjärtbesvär.

images-1.jpg

Jag har helt enkelt varit mer energisk den här sommaren. Men det har inte varit den där sortens energi som fick Maria från Sound of Music att skutta nedför alpsluttningarna sjungandes ”Do re mi”. Om vi säger så.

Det här har varit mer av dark side of the force-sortens energi.

Aj jo, låt oss ännu ta ett par rader från Wikipedias sida om Prednisolon.

”På grund av risk för allvarliga biverkningar bör man inte använda kortison utan läkarstöd. Tillfällig användning av receptfria preparat för utvärtes bruk dock undantaget.”

Läkarstöd. Hah! Som sagt, det hade varit helt schysst av läkaren att snacka om hela den här ”pakten med djävulen”-biten. Eller tänkte han att jag inte vågar ta medicinen alls om han fyller mitt huvud med skräckhistorier om den?

Eller är biverkningar helt enkelt som användarvillkoren som man ska kryssa för, att man har läst och godkänner dem, när man uppdaterar mjukvaran i sin smarttelefon? INGEN, inte en levande själ på jorden har ju läst de där paragraferna.

Inte ens läkarna.

Och, let’s face it, bipacksedlarna som kommer med medicinförpackningarna är ju lite samma kategori.

Men hej, lite läkarstöd hade varit helt morjens. Det har känts jobbigt att behöva upptäcka allt det här på egen hand.

Men man lär ju så länge man lever. Kanske jag klarar mig bättre nästa gång, om det blir en sådan. Min farmor, som jag sannolikt har ärvt sarkoidosen av, hade sjukdomens akuta fas en enda gång i sitt liv. Vi ska hoppas att jag har haft min beskärda andel nu.

Men jag vägrar fortfarande att googla sjukdomar. Får väl ändå lov att göra ett undantag beträffande mediciner i fortsättningen.

Dagsländornas dans och den djupa tiden

Några dagar återstår av det lata, långsamma skärilivet innan det är dags att återvända till stan och vardagsköret. Det känns lite som att försöka hoppa på en vilt roterande karusell, i farten. Efter att man har suttit under en uråldrig ek i en månad.

Ju äldre jag blir, desto mer beroende blir jag av den här inbromsningen som sommaren i skärgården innebär. För att nollställa alla mätarna som då juni närmar sig brukar stå djupt i det röda området. Är de nollställda nu då? Det börjar faktiskt kännas så.

Alla borde ges chansen till att knyta an till den djupa tid som man kan ana här i skärgården med sina uråldriga klippor och knotiga tallar. Eller alla borde ta den chansen. Vårt land är fullt av tillfällen till de här utflykterna i tiden. Kostar ingenting.

Det skulle göra oss gott som samhälle att tänka i termer av djup tid. Sätta saker i perspektiv. Göra oss mindre arga och otåliga. Vi är så jäkla arga som samhälle. Mitt Facebookflöde har permanent högt blodtryck och knuten näve.

Det är klart, slit-och-slängsamhället har kommit hit till skärin också. Inte ens med bästa vilja och med morfars gamla sydväst på huvet kan man inbilla sig att man lever enligt havets och skogarnas gamla rytm nu längre, på naturens villkor. Den tiden är förlorad sedan länge.

Men man kan åtminstone ana den. Den djupa tiden.

Det behövs inte ens en månad till det. Man kan åka ut för en dag och sitta på de släta strandklipporna och med lite tur och koncentration kan man känna det. Att man sitter på en väldigt gammal jord.

Att det finns en helt annan tidsskala än den vi bor i, den vars hetsiga rytm markeras av födelsedagar, möten, politiska val, shoppa nya kläder åt barnen, tandläkare, södernresor, firmajulfester och allt det där. Dagsländornas dans. Eldflugorna av neon och LED.

Ingenting av det vi gör kommer att lämna några värst djupa spår i tiden. Inte som de som jag ser och känner här på stranden. De spår som jag sitter på. Strandklipporna med sina spår från istiden har alltid hört till mina favoriter här ute i skärin.

En gång drog en massiv mur av is in över det här landskapet. Inlandsisen norrifrån vällde fram och bredde ut sig här som jag sitter, åtskilliga kilometer tjock och så tung att landet ännu bågnar under dess forna vikt.

Från nordväst kom den och avancerade mot sydost. Den tunga isen rev upp all jord och lösa stenar som man karvar köttet från en fårfiol men stannade inte där, den fortsatte gnaga i själva urberget, i jordens benstomme.

Stenar som isen knuffade framför sig och under sig rev upp skråmor och fåror i den gamla graniten på vissa ställen och slipade den slät på andra ställen, gjorde den mjuk och böljande till formen. Perfekt till att sträcka ut sig på rygg en sen höstnatt och skåda ut över ett ännu äldre hav: Vintergatans stjärnsvärmar.

Sommaren 2016-390

Jag brukade som yngre tänka mig att isen som lämnade de här spåren i urberget måste ha gjort det på vägen tillbaka, under sin reträtt norrut, i slutet av istiden som tog slut för omkring tio tusen år sedan.

Men de släta, slipade sidorna av strandklipporna ligger ju på nordsidan, inte på sydsidan. Isen attackerade klipporna på vägen in, full av kraft, den släpade inte sin trötta bulk här över på vägen ut.

Exakt när de här spåren under mina fötter revs upp vet jag inte, men den senaste istiden, Weichsel-istiden, började för mer än hundratio tusen år sedan.

Norden täcktes fullständigt av inlandisen så pass tidigt som för sjuttio tusen år sedan, och solen kom inte åt att skina på de här klipporna – eller snarare, havet kom inte åt att svalla här som jag sitter tills för mer än sjutton tusen år sedan.

Och spåren i klipporna, som grammofonspår i vinylen, de skapades som sagt då isen gjorde sin entré. Winter is coming, skulle Ned Stark ha sagt, och vilken vinter det var.

Eller snarare: är.

För strikt taget så är den långa vintern ju långt ifrån slut, vi lever i interglacialen, en av de regelbundna, korta värmeperioderna i den stora istiden Pleistocen, den geologiska epok som inleddes för mer än två och en halv miljoner år sedan och som övergick i holocen för omkring elva tusen år sedan, då det töväder började som vi har njutit av de senaste årtusendena.

Men de här reporna, de här blankslitna klipphällarna, de är urgamla spår i tiden men det finns faktiskt någonting mycket äldre här. Jag bär det inom mig.

Ironiskt nog kan man nästan säga att biologin vinner över geologin i det här avseendet. Vi har gener i vår arvsmassa som är mycket äldre än reporna i de västnyländska strandklipporna där jag sitter just nu, äldre än själva berget faktiskt!

De äldsta delarna av vårt DNA, en bit kod med instruktioner för tillverkningen av glutaminsyntas, ett enzym involverat i kroppens omsättning av kväve, är mer än två tusen miljoner år gammalt.

Det sydfinländska urberget som jag sitter på, det uppstod för omkring 1,8 miljarder år sedan, långt innan isens tidsålder. Ettusen åttahundra miljoner år.

Mina gener vinner. Biologin trumfar över geologin.

Men för en som lever sin vardag i dagsländornas dans, den där det mesta som hände på förmiddagen börjar vara old news när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, är det här ju en brunn av tid så djup att det är bra att man sitter stadigt på graniten ifall det börjar svindla.

Inte bara av att tänka sig tiden då det här berget ännu var en flytande gröt av het, smält magma – man kan ju fortfarande se stråken i berget som blev kvar då gröten stelnade – det är tillräckligt hisnande att tänka sig tiden då inlandsisen vällde in här.

Bara det geologiska skådespel som har utspelat sig här sedan mammutarnas tid är imponerande så det räcker. Mycket mer spännande än kroppens urea-cykel som våra supergamla, äldre-än-graniten-gener kodar för.

När det kommer till dramatik och teatraliska fasoner så vinner geologin definitivt över biologin. Det här är stenarnas Game of Thrones.

Men den story i sten som vi bygger med våra egna händer är också nog så fascinerande.

Då jag är ute och reser brukar jag alltid försöka ta mig tid att besöka gamla stan i staden där jag befinner mig, om en sådan finns. Som i Stockholm och Tallinn, eller min favorit här i våra trakter, Visby.

Jag tycker om att gå runt och titta på gamla murar och kullerstenar, och medan jag gör det så försöker jag föreställa mig personen som lade de där stenarna just så som de sedan blev liggande.

Varje sten i en gammal gråstenskyrka, som den här i Ingå till exempel, är ju lagd av människohänder. Jag tycker om att tänka mig personen som jobbade just här och skapade ett semipermanent litet stenspår i tiden och rummet.

Vem var han? För det var sannolikt en han. Vad tänkte han på medan han slevade ut murbruket och lade just den här stenen i den gamla muren i Raseborgs slott, det som nu är slottsruiner.

Tänk om man kunde snabbspola tiden bakåt till just den stunden då den där stenen lades där. Anade personen som lade stenen att den ännu skulle ligga där, x antal sekler senare?

Någon lade just den där stenen där. Vad hette han?

Vad tänkte han på då dagens jobb var gjort, stenarna lagda och det var dags att återvända hem? Vilka var den tidens vardagsbekymmer? Hurdana var kärlekssorgerna? Eller glädjeämnena.

Eller lite mer filosofiskt: vad tänkte personen som lade den där stenen om själva stenen? Eller om tiden? Var det här någonting som man alls brydde sina huvuden med på den tiden? Eller accepterade man bara att allting bara formades här så som det ligger, magiskt, på en dag för inte mer än sex tusen år sedan, enligt Bibelns kronologi?

Eller var det här sådant som helt enkelt inte bekom folk på den tiden?

Jag tror inte på det här. Det är lite motsvarande som då min yngre son undrade om allting var i svartvitt då min fru och jag var små. Vi växte upp på sjuttiotalet, för bövelen!

Klart att folk alltid, så länge vi har haft vår fantastiska, komplicerade hjärna har tänkt på de här sakerna. Inte alla så klart, men det har alltid funnits de där lite mer filosofiskt lagda typerna bland oss.

Den där ena killen som kanske blev utskälld av arbetsledaren den där gången då Raseborgs slott byggdes, för att han satt och drömde medan han tittade på de grunda nord-sydliga fårorna urberget, i stället för att sleva murbruk och rada upp stenar på det.

Honom skulle jag vilja tala med och intervjua. Det vore någonting. Strunt i arbetsledaren. Eller rentav kungen som gav order om att slottet ska byggas.

Vem skulle jag hellre tala med, den romerska konsulen Marcus Agrippa, han vars namn är förevigat i inskriptionen på Pantheons fasad i Rom:

M·AGRIPPA·L·F·COS·TERTIUM·FECIT

DSC_0389.JPG

Eller den filosofiskt lagde muraren som lade den där stenen där som jag nyss trampade på när jag gick in i den nästan två tusen år gamla kyrkan till Alla Gudar?

Vem bryr sig om politikerna, härförarna, maktens män och kvinnor? Ge mig någon med en känsla för Djup Tid. Som fröken Smilla, hon med känsla för snö. Fast för tid.

Den där känslan som man ana en liten susning av om man sitter här på strandklipporna tillräckligt länge för att surret från de dansande dagsländorna tystnar i ens huvud.

Ännu ett par dagar kvar av semestern. Ännu hinner jag.

 

Tio år på Facebook: var det värt det?

Nu i höst har det förflutit exakt tio år sedan jag anslöt mig till Facebook. Jag var ingalunda den första i min bekantskapskrets som gick med, jag har aldrig varit en ”early adopter” när det kommer till sociala media.

Jag stretade länge emot beträffande både Twitter och Instagram. Whatsapp och Snapchat vägrar jag fortfarande att röra.

I eftertankens kranka blekhet önskar jag rätt ofta att jag hade vägrat röra Facebook också. Så gott som varje vecka kämpar jag emot impulsen att avsluta min Facebookprofil. För jag inser att jag behöver vara på Facebook, om inte annat av den orsaken att jag måste vara där om jag ska kunna sköta mitt jobb.

Självklart har Fejan sina goda sidor också, man får ta del av vänners liv i form av bilder och statusuppdateringar, vänner som man kanske annars hade förlorat kontakten med när de flyttade till Hotahejti.

Man får dela med sig av sina egna ”Kodak moments”. Man får avreagera sig när Trump eller någon av våra inhemska populistgökar har pruttat med hjärnan.

Apropå just det sistnämnda har jag fått idka riktigt hård självdisciplin. Det fanns en tid då jag delade alla länkar jag hittade där nån idiot hade sagt någonting riktigt dumt. Men sedan mindes jag en vits som jag hörde för länge sen.

Det var en norrman som kom in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen. Han höll upp den framför bartendern och sade ”se hvad jeg nesten trampede i!”

Är det verkligen hyggligt mot mina Facebookvänner att dela en massa skit med dem? Nej, blev det enhälliga svaret på den här retoriska frågan. Men det händer trots det att jag gör det då och då fortfarande. Jag är ledsen för det.

Facebook har helt klart sina plus och sina minus, men minussidan väger tyngre, om man frågar mig. Världen var bättre före Facebook. Fejan har förstört världen.

Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook.

Vad Mark Zuckerberg och de andra aktieägarna i bolaget tänker på när de inte utnyttjar sin makt och redigerar bort skiten från sin sajt med aggressiva algoritmer, det begriper jag inte. De kan inte vara så korkade att de inte inser vad de har åstadkommit i världen.

De har sått fröet till tredje världskriget, och tjänat en obscen massa pengar i processen. Tydligen var det värt det – för dem. Men något Nobels fredspris ska de inte vänta sig.

Och på det personliga planet då. Facebook har stulit mer tid av mig än jag någonsin vågar räkna. Tid med mina barn och min hustru som jag aldrig någonsin får tillbaka.

Okej, ingen tvingade mig att sitta där och uppdatera, diskutera och kommentera. Självmant gjorde jag ju det, lika självmant som Sid Vicious stack upp sprutan i armvecket. Jag kan inte skylla på någon annan. Självskrivet.

Men jag önskar ändå rätt ofta att jag hade passerat Facebooksprutan den där höstdagen 2007 och inte böjt mig ned och plockat upp den.

Det här går i vågor för mig. I morgon läser jag någon hjärtevärmande uppdatering eller ser en gullig bild av en nyfödd bebis som någon lägger upp på andra sidan jorden, och jag är som att ”ååååå, vad fint att vi har det här Facebook som ger mig möjligheten att se allt det här…”

Sedan lägger någon upp ännu en länk till Newsner där David Avocado Wolfe berättar att man kan bota borrelios genom att stoppa upp solrosfrön i näsan. Och jag bekämpar i tre sekunder impulsen att dela det vidare med en massa svordomar bifogade.

Därefter bekämpar jag i ytterligare tre sekunder impulsen att stänga ned mitt konto. Sist och slutligen går jag över till 500px och tittar på bilder av solnedgångar och isländska vattenfall tills blodtrycket jämnar ut sig.

Allt medan jag funderar: hur ska det här sluta? Kan någon sociolog berätta det för mig? Vilket kommer Facebooks slutliga bidrag till världshistorien att bli?

Kommer det att leda oss till undergången så som det nu ser ut, eller kommer det någon deus ex machina som Zuckerberg sänder ned i sista minuten när han inser vartåt det barkar?

Eller blir folk bara trötta på alltsammans helt självmant och drar sig tillbaka och idkar mindfulness och tantrasex istället?

Eller uppnår Facebook någon sorts tillstånd av självmedvetenhet, som Skynet i Terminatorfilmerna, och avfyrar alla missilerna bara för att få slut på de evinnerliga kattvideorna?

Titta inte på mig, jag har ingen aning.

Hur som helst, den andra oktober 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Min hustru Milla var min första Facebookvän, hon tycks ha gått med samma dag.

Det första som jag skrev på Facebook var ett inlägg på min brorsas, Jannes, tidslinje den tredje oktober 2007. Jag skrev: ”Fortsätt bara. Låtsas som ingenting. Om någon frågar så är jag i Oslo.”

Har ingen aning om vad det handlade om.

Min första statusuppdatering är gjord den fjärde oktober. ”In Studio L5” lyder den i sin helhet. Facebook hade på den tiden ett obligatoriskt ”is” före varje statusuppdatering. ”Marcus Rosenlund is…” dittan och dattan.

Nå, jag var programvärd på Radio X3M på den tiden så jag hängde rätt mycket i studio L5 i Böle om eftermiddagarna. Jag drog skiftet från 12 till 16 om jag minns rätt.

Den 4 oktober uppdaterade jag också följande:

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.05.49

Vi hade bott i Sjundeå fram till ungefär den här tiden, och hade precis lyckats få vår bostad såld och siktade på att flytta till H:fors. Under en kort övergångstid, innan vi hittade vår hyreslya i Munksnäs, bodde vi som inhysingar i övre våningen hos min mamma i Grankulla. Seemed like a good idea at the time.

Statusuppdateringarna under de här tidiga dagarna på Facebook var ingenting som man nödvändigtvis vill ha arkiverade och placerade i Domedagsvalvet på Svalbard.

Det är stuff som ”at work”, ”at home”, ”mostly eating taramasalata”, ”a big hunka hunka love”, ”still looking for an apartment” och ”getting desperate”.

I det här skedet har jag ännu inte kastat ett får på någon. Det var en grej man gjorde på det tidiga Facebook. Minns ni? Man kunde visst kasta Hillary Clinton på folk också.

Jaha, den nionde oktober var jag ”up Shit Creek without a paddle”. Undrar vad som hände då?

Den första bilden som jag kommenterade på Facebook var den här. Jag har också tagit bilden, men det var Lasse Grönroos, mannen på bilden, som publicerade den på sin tidslinje.

208340_5685956171_8349_n

Min kommentar till fotot löd: ”Jag hade också sönder den där Stigan senare när jag åkte ned för Radiohusets trappor med den. Slog mig själv ganska illa också. Fattigmans-Duudson.”

Jag var ung på den tiden. Jag behövde pengarna.

Den 24 oktober publicerades min första scifi-novell i tidningen Enhörningen. ”Varde mörker” hette den. Ser man på. Den första meningsfulla, positiva uppdateringen. Vad tog det, två veckor, innan en sådan dök upp!

Jaha, den andra november hade vi tydligen fått vår hyreslya i Munksnäs och flyttat in. för jag skriver på Fejan att

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.52.41.png

Alltid någonting. Men när började jag sist och slutligen skriva mina uppdateringar på svenska och inte engelska?

Tjaa, hmm. Men den 3 december var jag tydligen i München med familjen. Men postade inte en enda bild från hela resan. What the hell? Skulle det ens vara lagligt numera?

Den 29 december. En mellandagsuppdatering.

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 11.57.44.png

Nå, den var mestadels på svenska åtminstone. Gröna kulor nämner jag dock inte, men jag vet att jag måste ha ätit sådana också. För man får dem varje jul.

Och jag börjar ju se ett mönster här. Ett mönster som har upprepat sig i tio år nu. Jag tror inte att jag behöver gå igenom desto fler av mina tidiga uppdateringar för att inse vartåt det barkar.

Jag tror att jag ska försöka leva lite i stunden 2017 i stället, medan jag ännu har semester och barnen ännu är små.

Men först måste jag ju dela det här inlägget på Facebook.