Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Den nattliga åskan som slog ned i min dröm och dödade båtsmannen

I drömmen står jag på en ödslig strand. Det är sen kväll, solen har gått ned men horisonten är fortfarande ljus. Det är sommar, trots allt. I drömmen alltså. Havet ligger spegelblankt.

Jag inser att den här långgrunda, steniga stranden är på Azorerna. Jag har varit här förr. Men längre borta på stranden ser jag hopptornet från Ekenäs badstrand. Det är väl inte så noga med detaljerna i drömmar, antar jag.

En segelbåt ligger för ankar ute på fjärden. En fin liten slup av Colin Archer-modell. Jag noterar att den vita färgen flagar på dess sidor.

Någon står i sittbrunnen. En tänd stormlykta hänger från akterstaget, men jag ser inte personens anletsdrag, det är för långt borta.

Någonstans i bakgrunden, inåt land, mullrar åskan. Skräckfilmsklichéerna duggar tätt i den här drömmen.

Han – ser ut att vara en lång, mager man i en gul regnrock – stiger i en jolle som är förtöjd vid båtens akter. Mannen sätter sig ned och börjar ro in mot land. Jag känner en stigande oro. Han har kommit för att hämta mig, misstänker jag.

Jag tittar upp mot himlen över land och ser till min förvåning ett mörkt moln som har seglat upp bakom mig och över mig medan jag stirrade ut till havs.

Mannen i jollen har nu kommit så nära att jag börjar urskilja detaljer. ”WÄRTSILÄ TURUN TELAKKA” står det i bleknade bokstäver på den gula regnrockens rygg.

Jollen är nu nära stranden, bara cirka tjugo meter kvar till land. Jag känner mig olustig till mods.

Mannen drar in styrbords åra och låter den vila i klykan så att den sticker ut över relingen. Så där som morfar sade att man aldrig ska göra. Man ska ta in årorna och lägga dem prydligt inuti båten, på bänkarna.

Den andra åran ställer han rakt uppåt med inre ändan mot jollens botten och använder åran som en krycka för att häva sig upp från bänken. Han är gammal, eller åtminstone svag, inser jag.

Mannen i jollen börjar vända sig om. Snart ser jag hans ansikte.

Men innan jag hinner se vem han är slår en blixt ned från molnet ovanför och träffar åran som pekar mot skyn. Åskknallen kommer omedelbart. Åran splittras och träfragment flyger åt alla håll genom luften.

Hur det gick för mannen hinner jag aldrig se, för i detsamma vaknar jag med ett ryck. Vilken besynnerlig dröm, tänker jag, och somnar in på nytt nästan omedelbart. Resten av natten är drömlös.

På morgonen, vid frukostbordet, säger min yngre son att han vaknade av en åskknall i natt. Innan jag hinner börja undra om jag fortfarande drömmer, bekräftar min hustru Milla det här. Hon hörde också åskan. En rejäl knall dessutom.

Senare på morgonen, på väg till jobbet, får jag ett textmeddelande av Milla. Hon har nämnt den nattliga åskknallen för en arbetskamrat som visste berätta att det kan hända att flygplan som kommer in för landning och flyger genom ett moln utlöser en blixt genom att chockvågen som planet orsakar får fukten i molnet att kondenseras.

Milla skickar mig en länk till en Hesari-artikel om saken. Ni hittar den här.

Och vi bor ju mitt under luftfarleden som flygplanen som anländer västerifrån använder när de kommer in för landning till Helsingfors-Vanda. Så det är fullt möjligt. Det åskade en gång tidigare i vintras, också då på morgonnatten.

Just nu slaskar det där ute. Stora blöta flingor, som små spöken som har tappat flygförmågan, trillar från skyn.

Jag känner att jag behöver se solen. Känna den med hela kroppen, låta den bränna bort det här posttraumatiska chocktillståndet av något slag som jag sannolikt befinner mig i efter de gångna veckornas mentala berg-och-dalbana.

Fyra veckor kvar tills vi flyger till Australien, säger Milla glatt åt barnen. ”Under påsklovet ska vi packa!”

Påsklovet? Jag tänker börja redan i kväll, tänker jag för mig själv.

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

Nattens barn

Mina två söner sover fortfarande i samma rum trots att de är tio respektive sju år gamla. Och trots att de i princip har var sitt rum. Men de använder inte det andra rummet. De leker inte ens där, det är bara en förvaringsplats för deras prylar.

När jag läste godnattsaga åt dem tidigare i kväll såg jag på dem en stund innan jag släckte lampan. Så lugna, trygga och – tillsammans. Fullständigt oskiljbara.

Jag tänkte, låt dem sova i samma rum tills de är sjuttio om de så vill. Så länge de är så där harmoniska och fridfulla.

När jag var i deras ålder var jag allt annat än det. Jag var enda barnet och jag var skiträdd om nätterna, hela tiden. Av olika orsaker. Jag såg spöken och fanskap i varje skugga. Jag drömde hemska mardrömmar. Nätterna var ett helvete.

Jag bad jämnt och ständigt av min mamma om jag kunde få sova i samma rum som hon. Ibland sade hon okej då men förståeligt nog ville hon ju ha lite tid och rum för sig själv också. Jag var ett krävande barn.

Och som sagt så var jag rädd. Mörkrädd till tusen miljoner. Jag sov med lampan tänd tills jag var sexton eller så. Så fort lyset slocknade var alla helvetets monster – och Granhultsskolans – där och lurpassade på mig i skuggorna, i garderoben och under sängen. Klassiskt Kalle och Hobbe, fast inte alls lika roligt.

Det är lustigt hur man förändras med tiden. Jag är helt annorlunda nu i det här avseendet. Natten är inte längre min fiende, jag är inte det minsta rädd för mörkret numera. Jag vet inte när det förändrades, men det förändrades. Boy, did it ever!

Jag älskar att gå omkring ute på holmen om nätterna när alla andra sover. Under mörka höstnätter. Jag känner hela holmen som mina egna fickor vid det här laget, jag vet var alla rötter och stenar finns. Jag kan gå tvärs över holmen en kolmörk natt i oktober utan ficklampa, utan att snubbla. Om så krävs. Men jag använder nog min Maglite för det mesta. Bekvämare så.

Frun min däremot, hon är döskraj för nattens ljud och skuggor ute på holmen. Går helst inte ut efter solnedgången om hon kan undvika det. Lite som jag var förr i tiden. Nej, jag var nog värre.

Det värsta var när det drog ihop sig till åska ute i skärgården. Jag var fullständigt panikslagen när åskan rullade in från havet. Som en hund som kryper in under sängen och ligger där och darrar. Nattliga åskväder var ju naturligtvis de värsta.

Numera älskar jag åskväder. Jag går omkring med kamerastativet på axeln i mörkret på de hala klipporna och försöker fånga den perfekta blixten på bild, fullt medveten om vilken fulländad åskmagnet ett kamerastativ är. Det är svårt, otroligt svårt att fota blixtar.  Det åskar så lite om somrarna numera. I min barndom åskade det hela tiden.

Eller åtminstone kändes det så.

Det är inte bara det att holmen är en trygg och bekant omgivning som gör att jag har lärt mig tycka om natten. Jag är sådan också i obekanta, nya miljöer. Jag är en nattuggla, jag tycker om att gå omkring ensam för mig själv och fundera. Jag får mina bästa idéer då.

Fast sedan på morgonen när jag läser mina anteckningar så är de kanske inte prisvinnande stuff trots allt. Nå, ni vet hur det är. Men jag tycker om den där stunden klockan två på morgonen när idéerna känns som vinnare. Natten är barmhärtig och mild.

Och stjärnorna! Man kan bokstavligen se miljontals ljusår (om man får syn på Andromedagalaxen), man ser alla dessa otaliga outforskade världar så som de såg ut för tiotals, hundratals, tusentals, miljontals år sedan. Att stå under stjärnhimlen en mörk, månfri natt är bokstavligen att stå i en tidsmaskin.

Chile, Atacamaöknen under den klaraste, knivskarpaste stjärnhimmel jag någonsin har upplevt, det var fullständigt obeskrivligt. Så nära en religiös upplevelse som en hårdkokt ignostiker-ateist som jag kan komma.

Jag älskar ju i och för sig också dagen och solen. Ljusa sommarmorgnar är fantastiska. När det är bleke och måsarna är i full färd med sina morgonbestyr trots att alla människor på fem sjömils radie ännu sover. Enastående.

Överhuvudtaget de ändlösa, ljusa dagarna och nätterna i juni, de är helt och hållet magiska. Jag lever för ljuset. Men natten är min speciella tid. En tid utan rädsla och demoner, de har lyckligtvis skingrats för vinden. Kanske de fortfarande stryker omkring i Grankulla och undrar vart jag tog vägen.

När jag säger att jag älskar natten så menar jag hur som helst inte att jag skulle vara en sådan där typ som sitter uppe till soluppgången hela tiden, som den värsta vampyr. Jag hade en sådan period i något skede, kanske när jag var tjugo-tjugofem eller så.

Men inte nu längre. Man kan ju inte låta sitt liv halka helt i osynk med familjens. Även om jag gärna sitter uppe så här på fredags- och lördagskvällar efter att Milla har gått och lagt sig.

Men jag går nog numera för det mesta snällt och lägger mig ens någorlunda skäligt tidigt. Av olika skäl, inte minst för att jag tycker om att sova. Det är så otroligt skönt och tyvärr rätt så underskattat numera. Jag har blivit ganska bra på det. Skratta bara, men jag var usel på det som yngre, för jag var så rädd för att somna. För då kom monstren.

De kom också om jag inte fick sömn. Inte säker på vilket som var värre.

Men inte så nu längre, lyckligtvis. Jag ser på riktigt fram emot en skön, åtta timmars nattsömn, det är en otrolig vardagslyx som jag försöker unna mig själv så ofta jag kan, framförallt under arbetsveckan. Om någon mot förmodan ber mig om ett hälsotips, vilket sker o-tro-ligt sällan, men i alla fall, då är det sömn jag rekommenderar. Så mycket av den varan som du kan få tag på.

Och även om jag trivs väldigt väl för mig själv numera, ensam i natten, så inte kan jag ju förneka att det är någonting av det bästa som finns att ha någon att gå och lägga sig bredvid. Sedan när det är dags.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

Night will pass
But he’s a lot faster
No one can do him any harm

-The Gathering, ”Kevin’s Telescope”

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

  1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
  2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
  3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
  4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
  5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
  6. Hans tänder var aningen för vita.
  7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
  8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
  9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
  10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

Dags att skriva någonting om spriten

Har i dag haft en av de där arbetsdagarna som föranleder karaktärer i amerikanska sitcomserier att konstatera att ”man, I need a drink!” Jag övervägde faktiskt det. Och hur det nu råkar sig så har jag en, nej flera, faktiskt komiskt många flaskor med skotsk whisky som borde åtgärdas innan de passerar bäst före-datum.

Har en flaska sprit bäst före-datum? Om någon ska ta reda på det så är det jag.

Mitt problem med spriten är det att jag inte riktigt vet vad jag borde göra med den.

Vad är det då som gör att jag knappt kan passera genom en flygplats utan att köpa en flaska med taxfreewhisky? Jag gillar skotsk whisky, speciellt från Islay. Och det känns alltid som en god idé när jag står där i butiken. Men sedan hinner jag aldrig dricka upp dem i den takt som jag köper dem. Bra om jag ens öppnar dem.

Jag har litet barskåp som för länge sedan är fullt, så jag har an efter börjat föra flaskorna ut till stugan, med en romantisk föreställning om att jag en kväll sitter där framför den knastrande Jötul-kaminen med ett glas Laphroaig i handen och tänker djupa tankar om vår plats i kosmos medan sensommarmörkret tätnar och åskan dundrar ute över havet.

Men i praktiken blir det bara inte av. (Dessutom åskar det så jäkla sällan.) Jag tror jag har försökt dricka upp en och samma Laphroaigflaska i tre eller fyra somrar nu. Jag är helt hopplöst dålig på att dricka sprit. Har alltid varit det.

Jag kände inte min far tillräckligt väl för att anamma hans dryckesvanor, men på något sätt tycks jag ändå ha gjort det. Inte bara beträffande alkoholdrycker, utan drycker överlag. Han gillade inte kaffe. Det skulle vara te. Svart te med socker i.

Liksom han har inte heller jag någonsin riktigt kunnat tåla kaffe. Det är te som gäller, hela vägen. Det här begränsar kraftigt ens sociala liv i ett land som Finland, där alla dricker kaffe som om deras liv och anställning hängde vid det.

Folk tittar skitigt på dig om du inte dricker kaffe. Kaffepausen är helig, och den som inte dricker kaffe hädar å det grövsta. ”Men drick te på kaffepausen då!” Nej, jag vill inte! Jag dricker en kopp te om dagen, på kvällen efter jobbet. Te efter lunchen på jobbet känns bara dumt. Det smakar inte.

Men det blir värre. Jag dricker inte öl heller. Har för mig att farsan var likadan. Jag tycker helt enkelt uppriktigt illa om smaken. Ölkännarna i min bekantskapskrets säger att jag måste pröva mig fram tills jag hittar en smak som jag gillar, men varför det? Alla sorter som jag har testat hittills smakar piss, och jag har testat rätt många ölsorter.

Vad får någon att tro att nästa flaska skulle vara Den Som Förändrar Allting? Kanske man måste tro det i det här landet. Att inte tro på ölen är som att inte tro på livet. Det kan helt enkelt inte finnas folk som inte gillar öl, resonerar folk. Det är onaturligt eller rentav mot fysikens lagar. Åtminstone är det högst suspekt.

En riktigt torr och sträv äkta engelsk cider däremot, now we’re talking! Det är en helt annan femma. Men det ska vara riktig cider, inte den alkoholhaltiga läskeblask som säljs som cider i Finland. Och i finländarnas ögon så är det i alla fall så att dricker du inte öl så borde du inte få gifta dig och adoptera barn.

Men oberoende av spritsorten så kommer jag inte från det faktum att det väldigt sällan är värt besväret. Att dricka mer än ett glas, menar jag.

När min far dog och jag kom till hans bostad i Hedemora för att tömma den så var det första jag hittade i köksskåpet ovanför kylskåpet en mängd oöppnade spritflaskor.

Som sagt, jag kände inte min far värst väl, jag såg honom aldrig efter min sextonde födelsedag. Men jag visste genast vems son jag var när jag såg hans barskåp.

Jag har fortfarande kvar två dammiga flaskor som härstammar från hans skåp. En bourbon och en Marskin ryyppy. Det är, vaddå, femton år sedan nu. Gudarna vet hur länge de stod oöppnade i hans skåp.

Det är inte det att jag sparar dem av sentimentala orsaker. Det är helt enkelt det att jag inte ens ids dricka upp min egen sprit, den som jag gillar. Ännu mindre nån cheesy bourbon.

Det är inte heller det att jag skulle ha någon princip beträffande det här med att vara berusad, allra minst någon religiös sådan. Nog har jag varit full i mitt liv, och det har till och med stundvis varit roligt. Om sällskapet är det rätta, och så vidare.

Men för det mesta är det bara jobbigt att vara i fyllan. Eller åtminstone att dricka sig full. Det är en naturlig följd av att vara tvåhundratvå centimeter lång och, öh, för många kilo tung. Jag måste dricka tre gånger mer än folk i genomsnitt för att bli full. Det blir dyrt.

Och för det mesta smakar det skit.

Och om jag har haft två eller tre baksmällor i mitt liv som jag kan säga om att ”det var värt det” så överdriver jag säkert med minst en. Om det är jobbigt att dricka sig full så är baksmällor… nå ni vet. Jag menar, why bother?

Jag har haft jobbiga perioder i mitt liv då jag har tänkt att nu ska jag dränka mina sorger i alkohol. Jag har försökt. Men det har alltid slutat med att jag sitter där ensam i kalsongerna med en flaska vodka (whisky dricker man sig inte full på. Se ”baksmälla”) och letar efter instruktionerna.

Lite som på ett paket basmatiris. ”Koka upp 7 dl vatten, tillsätt salt och 3 dl ris. Koka i 14 minuter.”

Efter en timme sitter jag där och är småfull och irriterad och om möjligt ännu mer deprimerad, för inte glömmer jag någonting. Plus att jag drabbas av en ytterligare känsla av misslyckande. ”Inte fan blir det här heller till någonting.”

Någon kanske nu tycker att jag ska se mig i röven och inte vara så jävla självförhärligande, jag med mitt superhårda sprithuvud, min dyra whiskysamling och min brist på rusdrycksberoende. Sankt Marcus. Men det är inte det, jag lovar.

Jag avundas dem som har ett naturligt och avspänt förhållande till spriten. De som kan använda den till sin fördel i sociala sammanhang. Jag är ganska introvert och skulle spriten hjälpa mig komma över det så skulle jag ha använt den till det. Jag önskar ibland att det hade funkat.

Men det gör det inte.

Jag avundas också på något vrickat sätt dem som kan använda spriten till att glömma saker och ting. Tro mig, jag skulle ha gjort det om det hade funkat.

Jag avundas till och med dem som tycker att öl är gott. Även om det är irrationellt. Varför skulle jag behöva vara som de? Men det hjälps inte att jag känner att de vet någonting som jag inte vet. Och det irriterar mig lite. Ibland.

Och så är det detta med farsan. Med tiden har jag insett att jag på många sätt är som han. Och det är lite skrämmande. Han var 59 när han dog. Han bara gav upp en dag där han satt, ensam i sin soffa. För han kunde inte nolla huvet, lika lite som jag kan det.

Eller nåja, han var säkert lite mer extrem än jag i det avseendet. Jag har åtminstone lyckats undvika hans värsta misstag i livet. Jag är i många avseenden en lightversion av min far.

Men oj vad också jag har levt genom de där perioderna då jag helst bara skulle glömma, om ens för en liten stund. Men det funkar inte så. Lika lite som det funkade för honom. Och kroppen behöver glömma, den blir sjuk om den inte får glömma.

Kanske jag kommer på hemligheten bakom att glömma en vacker dag. Nå, om jag lyckas leva länge nog så fixar det ju sig på den naturliga vägen till slut. Men det där med nollauskännit har ibland känts som en tilltalande lösning. Det funkar bara inte för mig.

Dessutom så överdriver jag säkert nu min vilja att glömma. Jag har minnen som jag gladeligen skulle avstå från, men om det betyder att jag tvingas avstå från de där minnena som är det dyrbaraste jag har, då är det definitivt inte värt det.

Skål på det, eller?